Heder, nyheter och ansvar

Anders R Olsson har skrivit en viktig artikel i DN om mediernas roll i reproduktion och underblåsande av rasismens idag mest framträdande form: hatet mot muslimer.

Han tar upp frågan om hedersrelaterade brott, som ju över huvudtaget inte har något med islam som religion att göra, men som likafullt kommit att bli en del av den mer allmänna demoniseringen av muslimer – som inte heller kan förstås i snäv relation till religionen islam. Olssons poäng är de dubbla måttstockar som gör att mäns våld mot kvinnor individualiseras, bagatelliseras och osynliggörs, när den begås under andra omständigheter, inte minst när alkohol är med i bilden, medan den kulturaliseras och extremexponeras i fall där förövare (och offer) är De Andra.

Läs artikeln!

(Jag har tagit upp frågan om hedersvåld och utnyttjandet av det i en rasistisk diskurs flera gånger. Till exempel här i Flamman. Och andra gånger på bloggen)

Men Olssons artikel har som sagt ett bredare anslag än förståelse av och rapportering om hedersrelaterat våld. Den handlar om den avgörande roll som nyhetsvärdering har för opinionsbildning och därmed för politisk förändring på samhällelig nivå. Den holländske forskaren Teun van Dijk har skrivit mycket på det temat. På svenska finns bland annat en läsvärd text, Elitdiskurser och institutionell rasism, i den här SOU:n som är en del av den stora, bortkollrade Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering, som leddes av Masoud Kamali.

Jag citerar här ett längre stycke:

Ledande massmedia i Europa har, med få undantag, misslyckats med att bekämpa den tilltagande rasismen och främlingsfientligheten i europeisk politik och allmän opinion. Tvärtom har pressen och många andra eliter, som i fallet med det politiska fenomenet Fortuyn i Nederländerna, gjort stora ansträngningar för att markera att islamofobiska och invandringsfientliga hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlingsfientligheten blir till vanligt sunt förnuft, till något som ”vi” instämmer i, så ska den inte längre benämnas ”rasism”.

Och själva rapporteringen om det mångkulturella samhället inskränker sig till bevakning av ett litet antal ”problemämnen”, som illegal invandring, integrationssvårigheter eller brottslighet. Som vanligt bland eliterna blir all kritisk analys av deras praktiker, och i synnerhet slutsatser om pressens rasism, våldsamt avvisad. Mer allmänt kan man säga att media ägnar mycket mer uppmärksamhet åt de problem som tillskrivs minoriteter än åt de som upplevs av minoriteter. Och om rasism över huvud taget tas upp hänförs den oftast till extremhögern, sällan till de traditionella eliterna, och aldrig till pressen själv.

Genom att fokusera på illegal invandring, integrationssvårigheter, brottslighet, våld, terrorism, bakåtsträvande och andra negativa attribut som tillskrivs de Andra, kan elitdiskurser således producera, sprida eller befästa de allmänt spridda fördomar och ideologier som både vållar och legitimerar vardagsdiskrimineringen inom områden som invandring, arbetsmarknad, bostadsfrågor, politik, utbildning, säkerhet, kultur, etc. Diskursiv elitrasism är således inte bara ”ord” eller ”idéer”, utan en inflytelserik och genomgripande social praktik som ger upphov till konkreta former av etnisk ojämlikhet och dominans i minoriteters vardagsliv.

Medierna kan inte bli kvitt sitt ansvar genom att gömma sig i en falsk, ideologisk självuppfattning. Det är bra att påminna om det då och då.


PS. Olssons artikel blir förstås mött med chock och struntprat av extremhögern: Säfflemannen, Ingerö, Robsten, Erixon.