Idag skriver Katrine Kielos om en ny bok, Kampen om sjukfrånvaron, av Malmöforskaren Björn Johnson. Boken ”visar hur debatten definierade om sjukfrånvaron från ett arbetsmiljöproblem till att handla om överutnyttjande och fusk”, för att citera baksidestexten. Kielos har en intressant redogörelse, som efterlyser en mer nyanserad debatt och ett större fokus på rehabiliteringssystemen. (Jag är nästan igenom boken själv. Möjligt att jag återkommer i ämnet mer specifikt).
En annan artikel som kom idag och som är läs- och tänkvärd på bägge sidor av gränsen är den här historiska tillbakablicken, av Stig H. Christensen i norska LO-aktuellt. Han konstaterar där att 1978, där dagens heltäckande sjuklöneordning blev etablerad, så ansåg i princip alla att man hade råd med systemet. Nu, trettio år senare, i ett oerhört mycket rikare Norge, där sjukfrånvaron för övrigt inte är högre i procent av avtalade arbetstimmar, så menar en del plötsligt att samhället inte har råd. Varför, och vad innebär det?
Idag har också undertecknad skrivit om sjuklönesystemet; om sjukfrånvaro, sjuknärvaro och överklassens klassinstinkter.
«Konservative har tillit til menneskene», slo Michael Tetzschner fast i sin tale til Oslo Høyres årsmøte forrige fredag. Årsmøtet gjenvalgte ham som leder.Läs gärna hela.
Det kan virke paradoksalt at Tetzschner kort tid før dette hadde foreslått endringer i sykelønnsordningen, basert på det stikk motsatte. Den tilliten som arbeidstagerne vises når de får full lønn ved sykdom, har tydeligvis skapt en «gjøkunge» i statsbudsjettet.
4 kommentarer:
Har alla glömt att högern var drivande när det gällde att slänga ut stora delar av dom som senare kom att hamna i evighetsarbetslöshet och sjukskrivningar och förtidspensioner med början i slutet av 80 talet för att på så sätt sanera statens kommunernas och företagens balansräkningar.
Det var där det började och det är det vi betalar nu.
Dom jublade då.
Det är makalöst att höra dom lägga hela det ansvaret på Sossarna.
Angeläget inlägg om en agelägen bok. Nu har ju Björn J:s bok knappt kommit ut - så sent som för ett par veckor sedan var den tydligen knappt färdigtryckt, se hans blogg: stardustsblogg.blogspot.com - så KK måste ha läst den mycket snabbt. När hon skriver att Johnsons statistik på något sätt motbevisar att *antalet* sjukskrivningar (utom de akuta och kortvariga) skulle ha ökat sedan 1990-talet, eller motsäger att sjukskrivningar har blivit ett sätt att knuffa arbetslösa från en stapel till en annan och snygga upp statistiken, så ska man nog ta dessa referat av BJ:s text med en nypa salt. Det här är väldigt politiskt känsliga frågor - effektiviteten hos AMS när det gäller att leda människor vidare till nya jobb, "skapa sysselsättning" och försvaret av olika slags program är ju något som man inte ostraffat ifrågasätter på sina håll, särskilt inte inom (s) - och Kielos har vad jag förstår en egen agenda som inte tillåter alltför hårda sparkar mot vare sig AMS eller de "nya tillväxtrbranscherna" som IT- och privattjänstesektorn. Hon vill till inget pris profileras som en 'facksosse' eller en som ser tillbaka på 60-80-talen som en bättre tid.
Men många som har varit med i det nybrutala arbetslivet - till skillnad från personer som i stort sett bara har studerat och skrivit för offentligheten - uppfattar att både "diffusa diagnoser", utslitning, utbrändhet och slentrianmässiga sjukskrivningar ofta bottnar i konflikter på jobbet, konflikter som inte får luftas öppet eftersom det skulle ifrågasätta rådande hierarkier, fallande löner och en ingrodd fixarkultur. Vid bråk blir sjukskrivning ibland den enda snabba utvägen.
Åh, dessa kommenterande liberalmuppar! Var finns de i den offentliga debatten? Sitter de under deppmedecin på dårhus hela högen, med Hugo & Co i spetsen?
anonym (1.59): det är muppigt i kubik att vara anonym. Och vadå höger"liberaler" - har du inte hamnat i fel tråd med det där inpasset? Inget av de två första inläggen delar någon sorts Timbro-vinkel på sjukskrivningarna.
Skicka en kommentar