Efter Popvänstern

På skärtorsdagen deltog jag som aviserat på arrangemanget ”Popvänstern”, Uje Brandelius schyssta och lyckade idé om att köra vänstersnack på klubb, under mer eller mindre avslappnade former. Denna gång avhandlades ämnet ”Vänstern och muslimerna” i Pet Sounds överfulla källare.

Själv tycker jag att det blev både bra och dåligt. I den första delen av diskussionen, där vi svarade på spetsade frågor från Uje hann det sägas en del som fördjupade förståelsen av den breda problemställningen. Vi diskuterade (utan att nödvändigtvis vara eniga) skillnader i vänsterns och arbetarrörelsens förhållningssätt till olika typer av religiösa uppfattningar och organisationer genom historien. Andreas Malm hade en intressant utläggning om parallellerna mellan dagens islamofobiska uttryck och mellankrigstidens antisemitism. Och så diskuterade vi skillnaden mellan att vara ateist (vilket alla tre som deltog i panelen är) och att utnämna missionerande ateism till ett viktigt politiskt projekt.

Om tonläget var skarpt från början blev det hela senare snarare lite urspårat under den senare delen, inte minst tack vare den närmast upphovsrättsskyddade kombinationen av insinuanta och obegripliga inlägg från Dilsa Demirbag-Sten, som närvarade i sällskap med en klick opinionsbildare på högerkanten. Även envisa frågor från en för mig okänd ung man som envisades med att utkräva svar från Andreas Malm om varför han inte skrivit en bok om Siewert Öholm istället för om hatet mot muslimer, bidrog i och för sig.

Jag är i grunden positivt inställd till hårda ord och dålig stämning i samband med politiska debatter med reella motsättningar. Men nu var det synd att det var Dilsa Demirbag-Sten som fick som hon ville – jag och Andreas Malm tappade väl humöret och hon kunde teatraliskt lämna mötet. (Malm, som i övrigt bidrog med rader av briljanta analyser, gjorde nog också fel i att gå händelserna i förväg och apostrofera Demirbag-Sten före frågerundan). Det dåliga med utfallet var att vi därmed inte lyckades diskutera flera intressanta frågeställningar som vi borde ha kunnat gå in i. En av mina egna huvudpoänger var att fokus på religion över huvudtaget är en relativt oviktig del i diskussionen om islamofobi – nu fastnade vi rätt mycket i religionsdiskussion likafullt.

Nåväl. Egentligen ville jag bara kommentera det som Expressens nya kulturredaktör Karin Olsson skrivit om mötet. Det är ganska imponerande att hon kunnat få in så mycket tokigheter i en så kort text.

Olsson ”citerar” mig bland annat så här: ”Religionskritiken är den form i vilken västerländsk rasism fortsätter i dag”. Nu var det naturligtvis inte alls det jag sade. Jag förklarade att islamofobi, diskriminering av och hets mot muslimer, eller i själva verket alla som kan uppfattas som muslimer, är den mest framträdande formen för västerländsk rasism i dag.

Karin Olsson har antingen inte förstått någonting av den diskussion hon närvarade vid, eller så menar hon att exempelvis diskrimineringen av bostadssökande som heter Mohammed, skymf och våld mot folk från muslimska länder, eller den avhumanisering som omgärdar väpnad USA-ledd ”demokratispridning”, är att betrakta som ”religionskritik”.

Hur som helst är det ett ”liberalt” bruk av citattecken vi bevittnar här.

Vidare skriver Olsson: ”Men debattörerna klarade inte att skilja på islam och muslimer. De kollektiviserade dessutom friskt, genom att tala om ’muslimerna’ som en grupp av offer”. Detta är en slags slutstation för möjligheten att föra varje form av meningsfull diskussion. För i själva verket var det förstås exakt tvärtom. Det är just uppfattningen av muslimer som bärare av kollektiva, oföränderliga karaktäristika som är en bärande del av islamofobin – det som understryker att islamofobin är en rasism; det som rasifierar massvis med människor. Islamofobi drabbar, som jag explicit underströk, inte bara en viss grupp troende muslimer, eller ens “bara” religiöst troende muslimer (eller faktiskt ens bara folk som har etniska band från muslimer länder).

Jag är, det ska erkännas, också i det här fallet osäker på om Karin Olsson helt enkelt inte klarade av att förstå det hon hörde, eller om hon medvetet ohederligt vänder upp och ned på argumentationen.

Möjligen är det en kombination som väl sammanfattar det dominerande “liberala” förhållningssättet till den bruna häst som allt större del av borgerligheten satsar sina blåa drömmar på.


- - -

• Åsa Linderborg har också skrivit om kvällen
• Mattias Svensson har annorlunda åsikter om mycket, men hittar sympatiskt nog inte på citat när han skriver (Uppdatering: Och här en uppföljning)
  
• Nima Dervish var inte där men skriver lite grejer utifrån Karin Olssons påhitt. Om han hade varit där hade han dock kunnat höra Andreas Malm sätta in det misshandlade Marx-citatet om “religion som folkets opium” i ett historiskt sammanhang. Annars hjälper det också, om man nu vill hänga upp sig på Marx, att läsa de två meningar som kommer omedelbart före citatet: “Religious suffering is, at one and the same time, the expression of real suffering and a protest against real suffering. Religion is the sigh of the oppressed creature, the heart of a heartless world, and the soul of soulless conditions”.
• Johan Ingerö var inte heller där, men fantiserar fritt från sin solida blåbruna plattform. Jag gillar avsnittet om hur vi som deltog “stöder politisk islam, eller islamism”. Kommentarerna efteråt kryddar som vanligt läsupplevelsen.
• UPPDATERING: Även bombmatteentusiasten Johanne Hildebrandt, baserar nu den förvirrade slutklämmen i sin krönika, som på något sätt binder samma Maria Magdalena med Dilsa Demirbag-Sten, på det lögnaktiga referatet från mötet. (Aftonbladet önskade inte ta in någon replik på krönikan).