Jag måste nog tillägga här, att jag skrev huvuddelen av texten för drygt 1,5 år sedan. En av poängerna var att varna för att den borgerlighet som ställer upp i valet 2010 inte skulle vara densamma som 2006. Sedan har tiden gått och fler exempel än dem jag nämner i artikeln har samlats på hög. Folkpartiets burkautspel är ett.
Det jag försöker göra i artikeln, är att sätta in den högerpopulistiska lockelsen i ett större sammanhang. Utspel och inre processer i enskilda partier kan spreta hit och dit, men man bör försöka hålla ögonen på de större tendenserna, också när valtemperaturen stiger.
Såhär i efterhand kan jag konstatera att Moderaterna (på riksnivå) inte riktigt gått så långt som jag misstänkte kunde ske. Det beror, tror jag, i stor utsträckning på att de inte har upplevt sig behöva det. När utspelen om svenska värderingar plockades fram hade effekterna av regeringspolitiken blivit tydligare och opinionsläget var svårt för Moderaterna. Sedan har de lustigt nog kunna köra nya varv med den surrealistiska retoriken om jobb (som försvunnit men ändå sägs ”värnas” med ”arbetslinjen) och välfärd (som skurits ned dramatiskt men ändå sägs ”värnas” med ”arbetslinjen”). Detta inte minst möjliggjort av den mycket speciella mediesituation vi har i Sverige, där högerns dagordningsmakt är närmast total, och där en borgerlig ”ekokammare” bidrar till att pr-utspel kan överrösta tillgängliga fakta och vanligt folks berättelser.
Dock har vi ju likafullt sett gott om närmast dagliga indikationer på den process som jag beskriver i artikeln, och då inte bara inom partilandskapet, utan också i borgerlighetens ledarredaktioner, tidskrifter och andra ideologisprutande institutioner med tentaklerna vända mot resten av Europa och i någon mån den amerikanska nykonservatism som nu går in i en ny aggressiv fas med «Tea Party»-rörelsen.
De krafter som verkar i denna riktning kommer att fortsätta verka – om än på lite olika sätt – oavsett valresultatet 2010. Därför är det viktigt att vi kan analysera och diskutera de här frågeställningar – i samhällsdebatten i allmänhet, men naturligtvis inom arbetarrörelsen och vänstern i synnerhet.
Från artikeln:
Sedan Ny Demokratis korta gästspel i början av 1990-talet har Sverige inte haft ett programmatiskt främlingsfientligt, högerpopulistiskt parti representerat i det nationella parlamentet. Det gör Sverige ganska speciellt i ett europeiskt sammanhang, åtminstone fram till valet 2010. Eftersom Sverigedemokraterna nu finns representerade i många kommuner och har en viss möjlighet att nå sitt mål om nationellt genombrott, har intresset för att prata om partiet varit stort.[…]
Men medan det bedrivs intensiv spekulationsverksamhet runt Sverigedemokraternas opinionsguppande runt fyraprocentspärren, och det haglar pseudoprincipiella utspel som tar sin utgångspunkt i detta trots allt lilla parti, så sker det en glidning och transformation i hela det politiska landskapet. I en närsynt politisk debatt är det en utveckling som gärna blir osynliggjord.
Men också Sverige är naturligtvis påverkat av de politiska gravitationskrafter som förbrunar europeisk höger i bred mening.
Läs gärna hela.
Den nya högern har inte kläckts i ett politiskt vakuum. Dess utveckling är förvisso ett svar på grundläggande behov hos kapitalet. Men dess framgångar, dess inbrytningar bland bredare skikt i befolkningen, hade inte varit möjlig utan arbetarrörelsens och vänsterns egna misslyckanden.
De processer som gjort det politiska landskapet i Europa mer gynnsamt för högerns skilda skepnader har pågått i decennier. Socialdemokratiska partier – ofta flankerade av mer eller mindre motvilliga vänstersocialistiska eller postkommunistiska partier – har upphört att organisera och tillvarata den breda arbetarklassens klassintressen. Med underkastelse inför EU-direktiv, utbredningen av New Public Management (marknadsorienterade styrningsmodeller i offentlig sektor, som intern konkurrens och styckprisfinansiering) och undandragande av stora politiska beslut – om, säg, pensionssystem – från öppna processer och allmänna val, har den demokratiska politikens räckvidd begränsats. Då påverkas också synen på det politiska systemet i sig.
Fler får det närmare till soffan. Eller till högerpopulistiska problembeskrivningar.
När klassdimensionen i politiken avaktiveras kan högern samla folk runt andra konfliktlinjer. De framgångsrika högerpopulistiska partierna i Europa har exploaterat det identifikationsgap som uppstår mellan arbetarrörelsens ledande partiaktiva och många arbetarväljare som upplever sig övergivna och alienerade. Om vänsterpartiernas samhällskritik uppfattas som blott urbana eliters uppifrånochnedtyckande får högern brett spelrum. När man slutar att mobilisera kring klassfrågor och rör sig mot en ”värderingsbaserad” politisk retorik och handlingsstrategi går bollen över till motståndarna. Så kan högerpopulistiska partier – eller traditionella borgerliga partier som spelar på samma strängar – göra inbrytningar bland grupper som tidigare gått till socialdemokratin (och i någon mån längre vänsterut).
En fungerande strategi för att möta en blåbrun höger måste inbegripa en vitalisering av politik som organiserad konflikt runt ekonomiska resursfrågor. De senaste tjugo årens politiska utveckling i Europa visar att strategin med att försöka leta efter väljare ”i mitten” har varit katastrofal för framför allt socialdemokratiska partier. Konsensus om de breda ekonomisk-politiska utvecklingslinjerna har förkvävt progressiva partier över hela Europa – och hjälpt högerpopulismen på traven.
12 kommentarer:
intressant med brunt.
http://www.sydsvenskan.se/opinion/pertohlssonkronika/article1229476/Fonstret-har-stangts.html
Per T i länken ovan:
"jag såg inga problem med att ibland (1994, 2002) rösta på Socialdemokraterna, ett parti som förvisso har en socialistisk identitet, men som också bär på ett fascinerande idéarv med liberala inslag "
...
"Ändå är det omöjligt för mig att återigen rösta på Socialdemokraterna. Anledningen är Sahlins politiska partnerval. Och då gäller det inte Miljöpartiet, som numera demonstrerar mognad och realism."
"demonstrerar mognad och realism" är alltid på borgerliga ledarredaktioner ekonomisk högerpolitik enligt det svenska högerreceptet, dvs de rådande maktförhållandena utmanas inte på minsta sätt. Att V en gång i tiden, innan de började demonstrerar mognad och realism, var emot enfaldiga hemmasnickrade idéer om budgettak och överskottsmål ses som värsta sortens oansvarig kommunism, att varken USA, Japan eller många, många fler seriösa kapitalistländer har satt på sig sådana självpåtagna tvångströjor hjälper inte i Per T:s och den svenska borgerlighetens provinsiella föreställningsvärld.
1994 var det väl knappast någon som vid sina sinnens fulla bruk med berått mod hade velat sätta Wibble och Bildt vid rodret igen. Det ger förstås en viss kredit åt Per T att han vi detta tillfälle uppvisade ett visst mått på sunt förnuft.
2002 kan man kanske misstänka att det mer handlade om taktik, den pompöse S-ledaren skulle valla in plebejerna i euron. Man kan notera här att det var efter en period när V haft 12% i föregående val och var stort stödparti till S.
De högerliberala ledarredaktionerna må vara "dödsförskräckta" för att få V på någon ministerpost, om det skulle bli någon större inverkan på den totalt sett förda politiken än som stödparti kan man fråga sig. Så 2002 röstade Per T på S väl medveten om att V med stor sannolikhet skulle bli stödparti. Det är liksom inte första gången S regerar med V/Vpk i släptåg.
Vanligt folk är nog mer "dödsförskräckta" för hur mycket stolliga grejer det kan bli med Mp och inte minst åtstramning och höjda konsumtionsskatter som sänker deras konsumtionsutrymme.
Mycket välformulerat och insiktsfullt som vanligt.
Jag har börjat läsa den. Det första jag slås av är hur synd det är med bristfälligt redaktörsarbete och korrekturläsning, då det redan i andra stycket står att Nya Moderaterna vill att man ska säga ”det ska löna sig att leva”. Självklart är det ”det ska löna sig att arbeta” det ska vara. En liten miss, men den drar ned seriositetsintrycket.
Att du sedan skriver att Alliansens reklam vad propagandisk och osaklig kan jag nog hålla med om, men jämför detta med ”rättvisa kommer från vänster” eller ”alla ska med” – inte är det väl någon större skillnad?
Alliansen lyckades helt enkelt bra med att göra reklam.
Däremot håller jag helt med dig om att den ökade främlingsfientligheten är ett stort problem, oavsett om det är hos så kallade liberala partier som Folkpartiet, eller om det är hos populistiska konservativa partier med socialdemokratisk prägel, som Sverigedemokraterna.
Det är sannerligen ett stort problem. Samtidigt visar studier på att fler och fler får en mer och mer positiv inställning till invandring, så jag vågar ändå se positivt på framtiden.
Caspian Rehbinder
Ali! Även om jag håller med om mycket som står där i detalj kan jag inte hålla med om upplägget att bunta ihop Sverigedemokraterna och de borgerliga. Jag har funderat mycket över just detta på sistone (och skrev i min blogg om just det igår).
Vad är problemet?
1)Jo, för det första att Sd:s stöd till största delen kommer ur arbetarrörelsen. Statistiken från förra valet är avslöjande. Över 50% LO medlemmar. Över 50% som kallar sig arbetarklass. Och MÅNGA FLER LO-medlemmar i sina led än både Vänstern och sossarna.
2) För det andra att man ger legitimitet åt Sd genom att bunta ihop Sd med de borgerliga. "De är väl ok, de är ju som de borgeliga, och de borgeliga är ju ok..."
3) För det tredje har även sossarna gjort beslut som bidragit till att sprida främlingsfientligheten, inte bara de borgerliga.
4) För det fjärde FINNS problem. Invandrarna har ofta, om du ursäktar uttrycket, behandlats som skit och då skapas problem och uppstår problemområden.
Jag tror inte vi kommer att lösa de problem som finns med utanförskap, brottslighet, arbetslöshet och sånt förrän högern och vänstern börjat hitta tvärpolitiska lösningar, och börjat erkänna att man till stor del, båda blocken, gjort fel och tänkt fel.
Och Sd... Sd, är ett resultat av den usel Socialdemokratisk och borgerlig politik och av att partierna inte tagit debatten mot Sd:s idéer.
Det jag tycker är sorgligast att se är hur stora delar av arbetarrörelsen inte ser det viktiga att städa i eget hus och att återrekrytera de som stöder Sd för mer humanistiska värderingar!
/Torbjörn
@Caspian Det korrfel du pekar på är rättat i boken. Jag lade upp sista versionen av texten före slutkorren.
Att SD fångar upp missnöje hos arbetarklass/underklass som är de som drabbats av decennier med nyliberal högervridning är nog ingen hemlighet. SD är inte speciellt starka i Vellinge, Danderyd etc. De är inte heller direkt de skarpaste knivarna i lådan och har osammanhängande idéer om det mesta förutom invandringen, men de har en klar konservativ inriktning och tror att det är "socialism" som orsakat de underliggande problem som de skyller på invandringen.
När det sen minst 18 år har varit permanent hög arbetslöshet här i landet är det inte så konstigt om det kommer missnöjespartier orsakade av detta, det konstiga är att det tagit så här lång tid för dem att komma dit där de är nu. Men som sagt vår svenska variant utmärker sig inte för att vara de skarpaste knivarna i lådan. De som drabbats av den förda arbetslöshetspolitiken har ju inte direkt haft några politiska alternativ när de som kallar sig för arbetarparti och de svagas företrädare är de som i huvudsak presiderat över massarbetslöshetspolitiken. Det är samma politik som skapat "brinnande" förorter och SD. Med sådana politiska vänner som nu är aktuella i landets riksdag behöver underklassen inga fiender. Ingetdera blocket har på minsta sätt visat att de är villiga att skapa full sysselsättning, dvs att bedriva en ekonomisk makropolitik som gör den möjlig.
"det konstiga är att det tagit så här lång tid för dem att komma dit där de är nu. "
Det kan jag hålla med om, även om vilken klass som drabbats värst av nyliberalismen. Men att inget parti tagit upp den enda fråga detta nazianstruckna parti drar väljare på är märkligt. Faktum är ju att under de värsta arbetslösa åren fortsatte man att ta in flyktingar och folk vars länder drabbats hårt av IMFs "strukturanpassningsprogram" som om ingenting hade hänt. Splittringen i arbetarklassen och fackets minskade inflytande som kommit därav har givetvis gynnat nyliberalerna i S&M och deras uppdragsgivare i näringslivet stort.
Jag gillar denna chans till diskussion om detta. Det är ett viktigt ämne.
När jag ser hur S försökt hantera stödet för Sd i deras led tycker jag att jag ser en del intressanta saker.
De reagerade med panik efter valet 2006 då de insåg att stödet til Sd kom från vänster.
Här har vi Socialdemokraterna och arbetarrörelsen som är livrädda, eftersom de insett att ett rasistparti byggts upp som plötsligt är det parti som lockar flest LO-väljare (i procent LO-anslutna i partiet) och flest med arbetarbakgrund.
Utåt gjorde de inte så mycket. De gjorde några halvhjärtade officiella försök, men i det tysta mobiliserades stora delar av apparaten (I LO tex) för att på lokal nivå utbilda sig mot främlingsfientligheten.
Men hur har de gjort det? Med ett material vars tio första punkter handlar om att Sd är som Alliansen och utan att man vågat säga de förlösande och magiska orden "vi har också gjort fel"...
Problemet har varit att S känt att de inte kunnat säga att stödet till Sd kommer från arbetare, så istället har de bestämt sig för att använda en klassiker: skylla på borgarna!
Jag såg det redan i den katastrofala debatten mellan Åkesson och Sahlin 2007. "Sverigedemokraterna är ett högerparti som vill försvaga facket"... Suck!
HUR HANTERAR MAN DETTA DÅ?
Ali, jag tror du är fel ute. Det finns vid det är laget 10101293890378091 upphöjt till 8 st artiklar ute på nätet om hur Sverigedemokraterna kommer från höger, men bara en handfull som försöker ta itu med hur man hanterar det faktum att väljarna kommer från "vänstern".
Socialdemokraterna kan inte ta denna debatten, av naturliga skäl. Vänstern och DU skulle kunna göra det.
Din artikel innehåller mycket som är bra men den kommer inte att förändra något, än mindre skada Sverigedemokraterna!
Sagt i all respekt och vänlighet från en som brukar följa din blogg med intresse!
Lycka till i valet!
/Torbjörn
Det som skrämmer mig är kurvor som de här:
- http://veckansgraf.blogspot.com/2010/06/den-rikaste-procentens-andel-av.html - notera att det var under en s-regering som den rikaste procenten ökade sin andel av nationalförmögenheten från 20% till 30%.
- http://veckansgraf.blogspot.com/2009/12/sveriges-gini-koefficient-1975-2007_14.html - ojämlikheten har stigit konstant från 1980 och det har inte spelat någon roll vilket block som har regerat.
PS. Trevligt att du numera rensar bort debattörer som inte har något annat att bidra med än råskäll.
Tyvärr kommer bara burkautspelfortsätta så länge sånt här händer: http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kulturdebatt/med-tackta-ansikten-kan-vi-inte-motas_5205649.svd
Läs min recension på:
http://www.tidningenkulturen.se/kritik-mainmenu-52/litteratur-mainmenu-35/7171-litteratur-felix-antman-debels-kristian-borg-red-hoegerns-svarta-bok-
Skicka en kommentar