Välfärdskvävning

Kommunalarbetarens artikel om sysselsättningsutvecklingen inom vården, skolan och omsorgssektorn säger så väldigt mycket mer om svensk ekonomi än regeringens triumfatoriska tillväxtprognoser (som för övrigt kommer ungefär samtidigt med rapporter om fortsatt växande klyftor och fortsatt ökning av socialbidrag)

Svensk BNP är väsentligt högre idag än 1990. Det bor ca 750.000 fler i landet, ca 500.000 fler i arbetsför ålder. Bemanningsbehovet i välfärdssektorn växer snabbare än andra sektorer eftersom arbetets karaktär gör det svårare med rationaliseringar än i exempelvis industrin. Ändå är det färre som arbetar inom välfärdssektorn idag än 1990 – i absoluta tal! Då har man ändå räknat in alla som jobbar inom dessa sektorer i privat regi.

Detta är en civilisatorisk tillbakarullning. Den innebär kronisk tids- och resursbrist i välfärden samtidigt som det privata konsumtionsutrymmet har vuxit, särskilt för dem som redan har mycket från förr.

Varje progressivt politiskt alternativ värd namnet måste ta tag i det här och vända utvecklingen.

Jag har skrivit utförligt om den här problematiken förut. Till exempel i den här antologiartikeln «Världens bästa välfärd, någon?».

Men också i Flamman-ledaren «Subventionerad avmodernisering» och i eftervalsartikeln «Börja med att se världen i vitögat»