Kalle Larsson: Öppet brev till Miljöpartiet

Miljöpartiet fortsätter sitt uppgående i Högerregeringens parlamentariska underlag. Nu handlar det om en särdeles delikat fråga, nämligen migrationspolitiken. Från Miljöpartiets sida försöker man sälja in överenskommelsen som en framgång, men i praktiken handlar det om att dålig politik cementeras för att partiet ska få komma närmare köttgrytornas värme och få glädjas över sänkt restaurangmoms. På Flyktingbloggen skriver Alex Bengtsson (till vardags på Expo) om det problematiska i att låta den konkreta flyktingpolitiken bli ett offer i det politiska spelet.


Nedan vill jag på samma tema publicera ett öppet brev till Miljöpartiet från Vänsterpartiets Kalle Larsson – utan tvekan den parlamentariker i Sverige som i och utanför parlamenten har jobbat enskilt mest för att förbättra flyktingpolitiken till det bättre. Han la upp det igår på Facebook, men jag vill gärna bidra till att också den som inte är där läser och begrundar.
- - - - - - - - -

Hej Miljöpartiet.

Jag läser i tidningen att ni har kommit överens med regeringen nu igen. Den här gången handlar det visst om migrationspolitiken. Det gör mig både förvånad och väldigt oroad.

Jag minns ju hur det varit. Vi har jobbat länge tillsammans för en mänskligare flyktingpolitik, ert parti och det jag tillhör. Tillsammans tog vi strid för att de apatiska barnen inte skulle avvisas, vi stod sida vid sida för att förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning skulle bli asylskäl, att barns asylskäl skulle väga tyngre och det var ni och vi som tvingade socialdemokraterna att gå med på en tillfällig asyllag som gav många tusen papperslösa möjligheten att börja bygga en framtid i Sverige. Jag vet inte hur många möten med flyktingorganisationer, med papperslösa och desperata flyktingar, som bara ni och vi vågade komma till. Och jag kan knappast räkna alla demonstrationer och debatter för asylrätten där jag kunnat instämma i stort sett i varje ord era företrädare sagt.

Men det ser ut som om det där nu är historia. Vi verkar inte förstå varandra längre, inte heller ifråga om flyktingpolitiken. Redan dagen efter riksdagsvalet för ett år sen började det märkas, och när ni kom med en överenskommelse i våras ökade min oro. Inte för att de vackra formuleringarna saknades. Men för att de var så vaga, så slöa, till så lite förpliktigande. Och när jag hörde ert försvar för att ni ingått en överenskommelse om flyktingpolitiken med massavvisningspartiet Moderaterna blev jag faktiskt ännu oroligare. För det är så ihåligt, så lättgenomskådat, så falskt.

Ni pratar om en bred överenskommelse om migrationspolitiken för att stänga Sverigedemokraterna ute från inflytande. Alla borde gå samman för den goda sakens skull, tycker ni. Men jag förstår inte varför ni tycker att Moderaterna som vi dagen före valet gemensamt kritiserade för en massavvisningspolitik nu plötsligt är på rätt sida. Ni vänder kappan efter valresultatet, och som jag ser det är det just det som är att ge Sverigedemokraterna inflytande.

Nu, när vi idag ser det minst sagt magra resultatet av er gemensamma politik, använder ni samma slöa försvar som då. Men det är fortfarande grundfalskt. För att regeringen skall förlora en omröstning i riksdagen krävs att V, S, MP och SD röstar tillsammans för ett annat förslag och hur ofta skulle det kunna hända just i flyktingpolitiken? Nej, just det. Aldrig.

Ni brukar också kräva av oss att vi sluter upp bakom massavvisningspolitiken eftersom det ”är bättre att vara med och påverka än stå vid sidan av”. Men förstår ni verkligen inte vilken förödande utveckling vi skulle gå till mötes om den enda oppositionen i flyktingpolitiken var rasistisk? Och har ni redan glömt att vi trots allt fått igenom en hel del tillsammans utan att sluta upp bakom det vi inte trott på? Och kom ihåg att enda sättet att få till stånd verklig förändring är att delta i och stärka den rörelse som finns utanför de lagstiftande församlingarna. Den tillfälliga lagen hade aldrig varit möjlig utan tiotusentals som krävde förändring på gator och torg. Den rörelsen, som ni länge varit en del av, vänder ni nu ryggen när ni stänger dörren om förhandlingsrummet och tar en kopp kaffe till med utvisningsministern.

Nej, jag tycker inte att varje enskild del i det ni gör i sig går åt fel håll. Jag tycker förstås att det är bra om det blir en ändring för de somaliska familjerna, och kommer att fortsätta att pressa på för att det blir en lagstiftning som ger papperslösa barn rätt till skola. Men vad skall de somaliska familjerna göra i nästan ett helt år till när de tvingas leva skilda åt? Och varför går andra repressiva förslag så snabbt att genomföra medan dessa myrsteg åt rätt håll kräver utredning efter utredning?

Vet ni, Miljöpartiet, vad som kanske är det märkligaste av allt? Det är att den politik ni nu legitimerar egentligen inte har stöd i riksdagen. För det vore kanske en sak om alla andra partier utom ni och vi ville ha en hårdare politik på flyktingområdet. Då vore er strategi kanske begriplig. Fortfarande tveksam, men begriplig. Men så är det ju inte. Det är ju tvärtom. De tre rödgröna partierna kom före valet fram till en gemensam flyktingpolitik som skulle ha varit Europas klart mest mänskliga om den genomförts. Visst har Socialdemokraterna på några punkter lämnat den (med hänvisning till att ni redan gjort det), men långt ifrån allt. Och tre av de borgerliga partierna, FP, KD och C, är trots sina märkliga krumbukter i regeringen ännu för en mer mänsklig politik än den som förs. Men när ni gör upp med regeringen underminerar ni samtidigt alla möjligheter till en mer grundläggande kursändring av politiken.

Så Miljöpartiet, ni accepterar nu alltså Fästning Europa, tvångsavvisningar till länder i krig och i stort sett allt annat i dagens massavvisningspolitik. Och det mest konkreta ni vunnit är möjlig lagändring för familjeåterförening som träder i kraft först om nästan ett år och att Jan Björklund kanske lägger förslag om papperslösa barns rätt till skola till våren. Jag är bedrövad över att säga det, men det kan faktiskt inte kallas något annat än en stor skandal.

Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesman för Vänsterpartiet 1998-2010