Rasismen och det personliga

Det blir bara sporadiskt bloggat här. Som jag har skrivit här förr, får man gärna följa mig på twitter, där jag skriver kortare men oftare.

Livet i Norge rör sig annars till stor del i skuggorna av attentatet på Utøya. Jag har fått ett stipendium för att skriva en bok med utgångspunkt i händelserna, och sliter mig framåt med det. När man ser vartåt debatten och det politiska klimatet barkar efter den första tidens chock känns det allt viktigare att få något sagt. Samtidigt finns där en trötthet och frustration som tynger; riskerar att paralysera.

Det är kanske väntat, men ändå frånstötande fräckt, att Fremskrittspartiet nu med full kraft framställer sig själva som det stora offret för 22 juli! Varje försiktigt försök att diskutera rasism och främlingsfientlighet – att försöka sprida ljus över den islamofobiska hatideologi som fanns där före 22/7 finns där efteråt – stämplas nu av Frp och andra kolportörer av hets samt mästare på surrealistisk debattföring, som ett ”hot mot yttrandefriheten”.

Igår satt jag och glodde på en debatt på norsk tv, där kommentariatets huvudbudskap tycktes vara att ”bägge sidor” nu behöver ”lugna ner sig”. Finn en position skönt parkerad mellan tokrasism och antirasism, mellan att begripa vad hetsretoriken gör med ett samhälle och att stå för mer av denna hetsretorik! Den ängsliga ”liberala” medielogiken spelad som klaviatur av flinka högerpopulistiska fingrar.

Som en strålkastare i det tilltagande debattmörkret idag är dock en debattartikel av Stortingsledamoten från Socialistisk Venstreparti Snorre Valen. Han påpekar det självklara: att Behring Breivik ensam är ansvarig för sina handlingar, men att hans världsbild varken är skapad av eller begränsad till honom själv.

När jag skriver om livet efter 22/7 kan jag heller inte låta bli att nämna uppgifter som nyligen läckte från förhörsprotokollen med Anders Behring Breivik. Det visar sig att den i invandrings- och rasismdebatten mångårigt profilerade kommentatorn i Dagbladet Marte Michelet, som också råkar vara min sambo och mor till vår snart två månader gamla dotter, var ett konkret mål som massmördaren övervägde. Han visste att Marte skulle vara på Utøya två dagar tidigare och såg henne som ett attraktivt mål, om hans bombplaner i Oslo hade kunnat förverkligas redan den dagen. Det har förstås varit obehagligt att konfronteras med detta.

Det är svårt att inte känna stolthet över Martes idoga arbete, och de svar hon ger i intervjuerna ovan. Det var nog heller inte många som lämnades oberörda av hennes varma och tydliga svar i den här intervjun i radio/tv.

Knappt två månader före 22/7 skrev Marte en uppmärksammad artikel med rubriken ”Heretter er det personlig”. Det känns förstås ännu starkare att läsa den igen, med det rasistiska terrordådet i åtanke. Artikeln avslutades för övrigt så här:

Jeg kan ikke verne min ufødte datter mot det syke, innvandrerfiendtlige klimaet hun skal fødes inn i. Men jeg kan si til henne at jeg ikke sto og så på når de prøvde å gjøre henne til B-borger. Jeg håper du vil kunne si det samme.

Nu är hon född, Leila. Det har inte blivit mindre viktigt att göra det man förmår mot rasismen och dess förmedlare.

UPPDATERING. 2009 skrev jag essän «Vi må våge å ikke 'ta debatten'» (på norska här, på svenska här). Den handlar naturligtvis inte om att det är dåligt med debatt, utan om en uppgörelse med mantrat "vi måste våga ta debatten". Jag analyserar i artikeln hur den allmänna debattens utgångspunkter förskjuts i högerpopulistisk och rasistisk riktning. Genom upprepade hänvisningar till olika mer eller mindre explicita "problem" som vi "måste våga debattera" har man i själva verket redan kommit långt med att etablera ett offentligt samtal där fundamentala samhällsproblem som reproducerar rasism, och den strukturella rasismen i sig själv, just inte debatteras. Det är en situation där själv innehållet i och utfallet av "debatterna" är nära nog ointressant – det är skapandet av stämningen som omgärdar dem, som är själva det önskade resultatet.

Nåväl. I artikeln citerar jag forskaren Teun van Dijk, apropå de politiska och mediala eliternas särskilda roll i debattens utformning:

”Pressen och många andra eliter [har] gjort stora ansträngningar för att markera att islamofobiska och invandringsfientliga hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlingsfientligheten blir till vanligt sunt förnuft, till något som ’vi’ instämmer i, så ska den inte längre benämnas ’rasism’”

Eller, för att precisera med mina egna ord från essän:

Det är ett privilegium för den diskursskapande eliten att kunna dra gränsen så att den går strax utanför den egna position för stunden

Sällan har väl detta fenomen illustrerats så tydligt som i dagens bisarra svar på den artikel av Snorre Valen som jag nämnde ovan. Med samma argumentation som Fremskrittspartiets Siv Jensen, slår man ifrån sig. Det att efterlysa innehållsligt ansvar för sina yttranden och politisk analys av den islamofobiska retoriken, skälls för att vara "direkt oanständigt" och rop på "halv yttrandefrihet".

Det är ännu ett fall där det är trist att få så rätt.