Efter efterkrigstiden

Min krönika i Flamman i torsdags. (ligger inte på nätet)


Den norska högertankesmedjan Civita släppte i förra veckan, efter inspiration från sina svenska kampbröder, en oroad rapport om norska ungdomars bristande historiekunskaper om ”kommunismen och nazismen”. Det förefaller aktningsvärt vid en första anblick. Vem kan väl vara motståndare till att fler känner igen ordet bolsjevik?

Men det är varken omtanken om tonåringarnas sällskapsspelskompetens eller en önskan om djupgående historiedebatt som förklarar utspelet. Detta är en indikation på större rörelser i tiden.

Andra världskrigets slut medförde knappast en lugn och vacker tid. Auktoritära enpartistater. Vågor av repression. Kallt krig. Men ett strukturellt skifte likaväl. I Västeuropa tryckte arbetarrörelsen fram sina positioner. Deltagande i den demokratiska processen breddades, den offentliga ekonomin växte, välfärdssystem byggdes ut, klyftorna minskade, eliterna fick lite mindre fria händer. Från mitten av sjuttiotalet syns en vändning. Kapitalet tar till motoffensiv. Arbetstagarna sätts under press, skattesatserna planar ut eller sänks, inkomst- och förmögenhetsklyftorna vidgas, den offentliga sektorn får dras med kronisk brist.

När Thatchers och Reagans nyliberalism ställt till med sitt elände och tappat glans, kan vi överallt se hur de krafter som politiskt uttrycker kapitalets intressen skiftar nyans. Förgrovas. Vi får krigsglada neocons och skrupelfria högerpopulister. Efter en analys av nyliberalismens ekonomiska misslyckande och ansamlingen av stora förmögenheter i händerna på ett smalt skikt, levererar de franska ekonomerna Duménil och Lévy en central karaktäristik av vår tid: ”De härskande klasserna kämpar för att återupprätta den ordning som rådde före trettiotalets depression och andra världskriget.” Så kan kortslutningen av kommunism och nazism begripliggöras: ”liberalerna” vill ut ur efterkrigstidens skugga – bort från folkstyrets irritationsmoment. Det är hoten mot den allt skevare egendomsfördelningen som sysselsätter tankesmederna.

När den svenska undersökning som Civita tagit efter presenterades, varnade initiativtagarna förfärat för att ”56 procent av grundskoleeleverna svarar ’Vet ej’ på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska”. Man kan tycka att det är allvarligt, att inte fler med självklarhet svarar nej på en sådan fråga, som dels antyder att ”västerländsk markandsekonomi” skulle vara ett styrelseskick, dels att det skulle finnas något inneboende ”demokratiskt” i att köpa och sälja människors arbetskraft och samhällets gemensamma resurser på en marknad. Men det är just detta som Civitas undersökning siktar på att etablera som sanning.

I det Sverige dit Civita kastar nyfikna blickar har utvecklingen gått snabbt. Öppen hets mot facket hör till vardagen. Svenska Dagbladet kallar på ledarplats stridsåtgärder mot en restaurang som inte betalat ut lön till en anställd, för ”ociviliserat spektakel”. Samma dag som Civita presenterade sin undersökning i Norge skriver Marie Söderqvist en krönika i Expressen, med den talande rubriken ”Alla borde inte ha rösträtt”. Ty ”stora delar av svenska folket beter sig som en sturig tonårsdotter”, noterar hon. Överhetens socialt tondöva förakt triumferar – här för den pöbel som inte förstår riktigheten i skattesänkningar för Marie Söderqvist.

För den som vill studera historien är parallellerna till förkrigstidens glidningar hos högern uppenbara, skrämmande och alltför lite diskuterade. Håll inte andan i väntan på ett frukostseminarium om detta hos Timbro och Civita.

Timbromodellen på export i Norge

Bläddrar i förra veckans Klassekampen, som samlats på hög när jag varit utomlands, och ser att Anders Horn i en serie artiklar följt norska tankesmedjan Civitas försök att samla och utveckla de borgerliga partierna i Norge. Man ordnar seminarieträffar och ideologisk skolning. Och öppnar upp för praktik och jobb i stiftelsen.

Förebilden är Sverige och Timbro.

Vi ligger langt etter svenskene. Timbro er ti-tjue år foran oss. Vi er bare på krabbe-stadiet.

Säger chefen Kristin Clemet. Den primära målgruppen är unga politiskt intresserade och aktiva människor.

Om bivirkningen av skoleringen er att disse om ti-tjue år, når de er statsråder eller næringslivsledere, kan snakke sammen på en annen måte enn man gjør på Holmgang så er det bra.

En grupp som Civita satsar hårt på är folk i Unge Venstre (norsk motsvarighet till Liberala ungdomsförbundet) och KrFU (kristdemokraternas ungdomsförbund). Strategin följer Timbros särskilda bearbetning av Cuf i Sverige. Medan den norska Senterpartiet (Sp) under tidigt 1990-tal innebar insteg för en gemenskapsorienterad och radikal generation, konstaterar Horn, så har centerpartiet i Sverige tagit långa kliv högerut på 2000-talet. Idag sitter Sp i regering med socialdemokraterna och vänstern, medan centern i Sverige som bekant utgör antifacklig bäverytter i regeringen.

I den norska kontexten får den allmänna viljan att vinna över den borgerliga mitten till ett tydligt och offensivt marknadsfundamentalistiskt projekt sin konkreta återspegling i nödvändigheten att bryta ned KrF:s och Venstres motstånd mot (bland annat) det främlingsfientliga, högerpopulistiska Fremskrittspartiet (Frp), som nu är det största borgerliga partiet. Moderaternas motsvarighet i Norge, Høyre, har sedan en tid inga större problem med Frp utan samverkar tätt på högerkanten. Till exempel styrdes Oslo av en koalition H-Frp förra mandatperioden, och gör det även framgent efter kommunalvalen tidigare i år. KrF och Venstre har en förankring i (sinsemellan olika) sociala och ideologiska traditioner, som gör att det skaver när det kommer till ett mycket närmare förhållande till Frp.

Frp är det parti som idag mest effektivt kan förverkliga det norska kapitalets önskemål på social och politisk omvandling av det norska samhället. Partiet har funnit goda formler för att sälja in ökade klyftor, nedmontering av välfärden och inskränkta fackliga rättigheter som rättvisa, stärkt välfärd och politik för arbetare. Jag skrev i april förra året om ett besök som Timbros Johnny Munkhammar gjorde hos Frp:s ungdomar, vilka tog emot honom med ”mycket stor entusiasm” och vilka enligt honom ”omfamnar allt mer klassiska liberala värderingar”.

Kristin Clemet har rätt i att Timbro ligger långt före sin norska motsvarighet i bearbetandet av den svenska offentligheten. Samtidigt återfinns i en del av det som redan hänt i Norge, viktiga utvecklingsdrag i svensk politik. Sverigedemokraterna har förvisso en annan historia än Frp (Ny Demokrati hade större likheter) och är inte i paritet med Frp när det gäller organisatorisk förmåga och politikutveckling. Men kapitalet väljer i slutändan inte aktörer efter utseende utan efter funktionalitet. Det är klokt att hålla ett öga på det som sker i Norge också av det skälet.

På annan plats i lördagens Klassekampen hittar jag för övrigt ett citat som kompletterar bilden.

Hvis Jesus eller Mor Theresa hade en utenrikespolitikk, ville den trolig lignet på Bushs form for utenrikspolitik.

Säger ledaren för Ayn Rand Institute, Dr. Yaron Brook till Fremskrittspartiets partitidning.



[Två tidigare inlägg på detta tema]:
- Nya tider
- Borgerlig solidaritet