Trevligt, trevligt

Från en artikel i Expressen:

Alliansen är trevligare mot oss. Så är det nog över hela Sverige, säger sd-politikern Roger Hedlund i Gävle.

Christian Holm [mannen som alltså ”leder moderaternas arbete för att plocka fram en strategi mot sverigedemokraterna”] tror att öppenheten från alliansen bara är ett uttryck för artighet.

- Det handlar om ett civiliserat beteende. Vi delar absolut inte sverigedemokraternas åsikter, men på samma sätt som att vi inte går runt och är otrevliga mot vänsterpartister, så ska vi heller inte vara otrevliga mot några andra, säger han.

På samma sätt alltså. Kul, kul. Nedan till vänster Hindenburg – en trevlig och väluppfostrad tysk.

Mao Zedongs tanke, är solen, som aldrig ska gå ned

En storartad seger för den globala arbetarklassen har uppnåtts i norska Gjøvik, tack vare gruppen Tjen Folket. Bildbevis finns.

Gruppen själv kommenterar händelserna, och de reaktionära papperstigrarnas smutiga tricks, här.

Två tips om fack och arbetsmarknad

Josefin Brink skriver en viktig artikel i senaste LO-tidningen, om Vaxholmsfallet och det nya EU-fördraget:

[M]an ska inte, som Transportarbetareförbundets Peter Lövkvist uttryckte det, behöva ha en jurist i byxfickan för att våga utnyttja sin grundlagsfästa strejkrätt.

Men det finns ett sätt att hålla EG-juristerna borta från strejkrätten och de svenska kollektivavtalen, och läget för att göra det kunde inte vara bättre. Lissabonfördraget har ännu inte godkänts av Sveriges riksdag. Om riksdagen vägrar att godkänna fördraget så kan det inte träda i kraft. Det vore ett magnifikt nederlag för EU:s stats- och regeringschefer som fick underkänt på sitt förra fördrag genom folkomröstningarna i Frankrike och Holland.

Det ger Sverige ett starkt förhandlingsläge gentemot EU. Vi kan kräva ett juridiskt bindande undantag i det nya EU-fördraget för kollektivavtal och strejkrätt. Med tanke på vilken oro och upprördhet Vaxholmsmålet rönt i Europas fackföreningsrörelse är det inte heller otänkbart att liknande krav kommer att ställas från fler länder – och då kan en omförhandling av hela fördraget bli aktuell.

Läs hela!

Och apropå juridik och strejkrätt, så skriver Petter en läsvärd redogörelse för turerna kring Lilla Karachi, restaurangen som inte betalat ut lön till en av sina mest utsatta anställda och därmed hjälteförklarats av en allt mer hämningslös blåbrun höger.

Som jag återkommit till flera gånger, är det en grundläggande karakteristik hos den borgerliga sociala reaktionsform som kallas fascismen, att vara plastisk och ombytlig när det gäller enskilda ställningstaganden – men tydlig i sin inneboende samhälleliga funktion. Det repressivt antifackliga förhållningssättet är därför ett nyckelelement i förståelsen av vartåt det barkar. Vackert är det inte.

Början på slutet - och/eller dags för nystart

Det kommer säkerligen att behöva sägas mycket mer om detta, men grundfrågan är enkel: EU är ett marknadsfundamentalistiskt statsbygge, och det faller sig därför naturligt att EG-domstolens perukgubbar nu har dömt bort den svenska arbetsmarknads- och välfärdsmodellen i det så kallade Laval-målet. Och katastrofalt, förstås, för alla som tycker att principen om lika lön för lika arbete är viktigt, och som söker verksamma vägar att tillgodose värdiga arbetsvillkor för människor.

Nu är tid för omvärdering och reorganisering på sina håll. Så här skrev den socialdemokratiske trotjänaren Arne Kjörnsberg, fram till valet ordförande i riksdagens finansutskott, på sin blogg i lördags:

Om EG-domstolen går emot Byggnads tycker jag att det är skäl för att vi skall lämna EU.

Det är ett rättframt ställningstagande som nu måste upp till seriös debatt i fackföreningsrörelsen. Det blir logiskt ohållbart att omfamna en politisk organisation och process, som principiellt och praktiskt underminerar själva grunden för fackens verksamhet.

Till att börja med måste man konstatera att dessa marknadsfundamentalistiska principer får en fastare form i den nya konstitutionen. Steg 1A är att vi ska få folkomrösta om denna konstitution. Här skulle facken kunna inträda i en avgörande folkbildningsroll.

Fredrick Federley konstaterar att dagen ”blev mer spännande” än han ”vågat hoppas på”. Och mannen som kallas ”Lavals juridiska ombud” – alltså Svenskt Näringslivs politiska bulvan för att vid sidan av folkstyret och den demokratiska debatten rasera den svenska modellen – kallar domen för ”en bra pusselbit i de diskussioner som arbetsmarknadens parter har”.

Det är dags att börja spela ett helt annat spel nu.


[DN][DN2][SvD][SvD Ledarbloggen][Aftonbladet]

OBS: Hanna Löfqvist (som skriver kort om domen här) samlade för ett tag sedan länkar till en rad texter om Vaxholmsfallet. Värdefullt. Läs på!

Timbromodellen på export i Norge

Bläddrar i förra veckans Klassekampen, som samlats på hög när jag varit utomlands, och ser att Anders Horn i en serie artiklar följt norska tankesmedjan Civitas försök att samla och utveckla de borgerliga partierna i Norge. Man ordnar seminarieträffar och ideologisk skolning. Och öppnar upp för praktik och jobb i stiftelsen.

Förebilden är Sverige och Timbro.

Vi ligger langt etter svenskene. Timbro er ti-tjue år foran oss. Vi er bare på krabbe-stadiet.

Säger chefen Kristin Clemet. Den primära målgruppen är unga politiskt intresserade och aktiva människor.

Om bivirkningen av skoleringen er att disse om ti-tjue år, når de er statsråder eller næringslivsledere, kan snakke sammen på en annen måte enn man gjør på Holmgang så er det bra.

En grupp som Civita satsar hårt på är folk i Unge Venstre (norsk motsvarighet till Liberala ungdomsförbundet) och KrFU (kristdemokraternas ungdomsförbund). Strategin följer Timbros särskilda bearbetning av Cuf i Sverige. Medan den norska Senterpartiet (Sp) under tidigt 1990-tal innebar insteg för en gemenskapsorienterad och radikal generation, konstaterar Horn, så har centerpartiet i Sverige tagit långa kliv högerut på 2000-talet. Idag sitter Sp i regering med socialdemokraterna och vänstern, medan centern i Sverige som bekant utgör antifacklig bäverytter i regeringen.

I den norska kontexten får den allmänna viljan att vinna över den borgerliga mitten till ett tydligt och offensivt marknadsfundamentalistiskt projekt sin konkreta återspegling i nödvändigheten att bryta ned KrF:s och Venstres motstånd mot (bland annat) det främlingsfientliga, högerpopulistiska Fremskrittspartiet (Frp), som nu är det största borgerliga partiet. Moderaternas motsvarighet i Norge, Høyre, har sedan en tid inga större problem med Frp utan samverkar tätt på högerkanten. Till exempel styrdes Oslo av en koalition H-Frp förra mandatperioden, och gör det även framgent efter kommunalvalen tidigare i år. KrF och Venstre har en förankring i (sinsemellan olika) sociala och ideologiska traditioner, som gör att det skaver när det kommer till ett mycket närmare förhållande till Frp.

Frp är det parti som idag mest effektivt kan förverkliga det norska kapitalets önskemål på social och politisk omvandling av det norska samhället. Partiet har funnit goda formler för att sälja in ökade klyftor, nedmontering av välfärden och inskränkta fackliga rättigheter som rättvisa, stärkt välfärd och politik för arbetare. Jag skrev i april förra året om ett besök som Timbros Johnny Munkhammar gjorde hos Frp:s ungdomar, vilka tog emot honom med ”mycket stor entusiasm” och vilka enligt honom ”omfamnar allt mer klassiska liberala värderingar”.

Kristin Clemet har rätt i att Timbro ligger långt före sin norska motsvarighet i bearbetandet av den svenska offentligheten. Samtidigt återfinns i en del av det som redan hänt i Norge, viktiga utvecklingsdrag i svensk politik. Sverigedemokraterna har förvisso en annan historia än Frp (Ny Demokrati hade större likheter) och är inte i paritet med Frp när det gäller organisatorisk förmåga och politikutveckling. Men kapitalet väljer i slutändan inte aktörer efter utseende utan efter funktionalitet. Det är klokt att hålla ett öga på det som sker i Norge också av det skälet.

På annan plats i lördagens Klassekampen hittar jag för övrigt ett citat som kompletterar bilden.

Hvis Jesus eller Mor Theresa hade en utenrikespolitikk, ville den trolig lignet på Bushs form for utenrikspolitik.

Säger ledaren för Ayn Rand Institute, Dr. Yaron Brook till Fremskrittspartiets partitidning.



[Två tidigare inlägg på detta tema]:
- Nya tider
- Borgerlig solidaritet

Alla ska med

Den amerikanska regeringens "terror watch list" innehåller nu 775.000 namn och rusar vidare mot miljonstrecket. Det är förstås oroväckande att många svartmuskiga människor ännu inte finns med på listan.

Den felande länken i den demokratiska processen

Svensk politisk rapportering har i och för sig på senare tid redan varit högkvalitativ och fördjupande. Men det kan ju alltid bli lite bättre. Till exempel genom att TV4 köper en Fox News-möter-Café-skvallerblogg och gör dess grundare till politisk reporter. Niklas Svensson är övertygad om att bloggen ”nu kommer att utvecklas till en ännu större och viktigare aktör”. Amen vad skönt, tänker man då.

”Det är al-Qaida som är grejen”

Den danska hemliga polisen är förtegen om gripandet av åtta personer. Det sägs att det finns bevis för att de har planerat sprängdåd. Möjligen beslag av sprängämnen - även om beviset för detta hittills begränsar sig till män i speciella dräkter på tillslagsplatsen. Därutöver inte mycket. Det kommer lite utgiftsutsläpp här och där, mycket oklart i vilken de bekräftats och av vem.

En uppgift dominerar dock. En som snabbt och aktivt spreds av chefen för danska Säpo. Nämligen att det finns ”kopplingar till al-Qaida”.

Ingen vet egentligen någonting om al-Qaida, men ”kopplingar” kan ändå finnas. Det är de magiskt förlösande orden. De som sätter igång en speciell samhällelig process mot undantagstillstånd.

SVT:s reporter fick i morse frågan om hur diskussionen gick i Danmark och i de danska tidningarna. ”Det är al-Qaida som är grejen” kunde han konstatera. Jovars.

Att samla på sig sprängämnen i syfte att spränga saker och folk är ett extremt allvarligt brott. Ingen vettig människa kan tycka att det behövs något ytterligare för att bedöma sådana handlingar som viktiga för polisen att förhindra. Men om man enligt de danska myndigheterna al-Qaidasamlar på sprängämnen i syfte att al-Qaidaspränga saker och folk, då snackar vi påbud om nationell hets. Inte för att någon egentligen vet någonting om vad det innebär – men det är det som är tjusningen. Det kan betyda vad som helst, det kan hända vad som helst, ett allmänt hot som man kan fylla med egna fantasier och vanföreställningar. Det är, för all del, det som är grejen.

Så visst har vi anledning att vara rädda! Knäppskallar som vill spränga grejer är få och förvirrade. De får polisen på sig. Al-qaidaspekulanterna däremot, de har fri tillgång till medierna, har förmågan att påverka hela samhällsklimatet, sitter i våra lagstiftande församlingar och inskränker våra demokratiska rättigheter, är de som istället kan bussa statens repressiva organ på dig istället.

Det är, skulle man kunna säga, det som borde vara grejen.


[Några nyhetslänkar: SvD1, SvD2, DN]

Perspektiv

Förra året dog 70 människor av olyckor på sina arbetsplatser. 32000 arbetsolyckor som medförde frånvaro från arbetet anmäldes. De registrerade arbetsskadorna totalt uppgift till 109000. Ungefär 40 procent av LO-kvinnorna anger att de har hög anspänning i arbetet. Lika stor andel av LO-kvinnor i åldern 18-24 kan inte gå ifrån jobbet ens i fem minuter.

Facket, och vi på vänsterkanten tycker att detta är något man bör försöka förändra.

Det tycker även regeringen, fast så att säga tvärtom. Den har agerat kraftfullt, genom att lägga ned arbetslivsinstitutet och skära ned arbetsmiljöverkets resurser med en tredjedel. Det är dock inte tillräckligt, tycker Magnus Andersson från Centerns ungdomsförbund:

Fokus är fel inställt. Man kommer med förslag för att förbättra arbetsmiljön när man egentligen borde ha fokus på att få fler jobb. Och man kan inte hålla på att ändra i lagen om anställningsskydd (LAS) när den i stället måste tas bort. Man måste utmana facken, men det görs inte.

Nedan ses Magnus Andersson en vanlig dag på jobbet. (Bilden från cuf.se) Arbetsmiljön verkar bra, han slipper ramla ned från en byggställning, mala ned sin rygg när han går böjd med en mopp, förstöra sina leder i tunga lyft under stress i vården, eller för den delen brännas ut av krav på att prestera något över huvudtaget. Han kan därmed fokusera på att föreslå försämringar i andras arbetsmiljö samt en allmän återgång till 1800-talsförhållanden på arbetsmarknaden. Borgerlighetens diskreta charm.

And now...

Blair uppges avgå imorgon. Då kanske det passar bra med det här.

Fast Ingerö är nästan lika rolig. Man måste ju bara älska hur Tredje vägen dundrar in i väggen och ut på andra sidan som bombfanatism.

Den uppbyggliga demokratiska debatten

Rubriken för en krönika i en tidning i Mellanösterns enda demokrati kan se ut så här.

[Via Angry Arab]

Kids, you facked up!

För ett tag sedan bestämde sig kristdemokraternas ungdomsförbund för att bedriva en ”kampanj” (läs: man skickade ett pressmeddelande) under namnet ”A non Facking Generation”. Denna Mussolini-möter-Folkhälsoinstitutet-möter-käckborgare-kampanj ska alltså gå ut på att uppmana ungdomar att ogilla facket och istället digga maktlöshet och förnedring på arbetsmarknaden. Ligger lite i tiden, förstås.

Kan det bli mer bisarrt? You bet! Idag kan man läsa på kvalitetssajten Politikerbloggen att tidningen Dagen ”rapporterar om en konflikt mellan kristdemokraterna och partiets ungdomsförbund”. Riksdagsledamöter ”rasar”. Skälet är framför allt – håll i er nu – detta:

Språkbruket upprör bland andra riksdagsledamöterna Desirée Pethrus-Engström och Lennart Sacrédeus.

- Att använda association till ett engelskt könsord i kampanjen är helt fel, säger Lennart Sacrédeus. Det är direkt stötande. KDU borde dra tillbaka kampanjen och skämmas.

Som det heter i kättarkretsar; fuckin' hilarious.

Trendsättare för jämställdhet

Apropå det här. (Alltså inte takförslaget, utan motiveringen). Bilden från MUF:s "skärgårdskampanj"