”Här dränker man algerier”

Kände du till massakern i Paris, 17:e oktober 1961? Inte? Du är nog inte ensam.

Motbilder skriver om en natt då troligen flera hundra algerier slogs och dränktes ihjäl av fransk polis. Händelsen är belagd med tung kollektiv tystnad i Frankrike.

Först 1998 erkände den franska staten att den hade ägt rum, och tillstod 40 dödsfall. När stadsfullmäktige i Paris 2001 – fyrtio år efter händelsen – satte upp en minnesplakett över offren (”de många”) så protesterade representanter för högern och polisfacket, bland annat med argumentet att det skulle visa ”acceptans för terrorism”.

Vid tillfället för massakern hette chefen för Paris-polisen Maurice Papon. Han hade infört utegångsförbud för muslimer och personligen hetsat polisstyrkor till att ”ge tillbaka tiofalt”, med referens till FLN:s befrielsekamp i Algeriet. Papon dekorerades med hederslegionen och avancerade senare bland annat till budgetminister.

På 1980-talet ställdes Papon inför rätta och fälldes så småningom för brott mot mänskligheten. Men det var för hans inblandning i deporteringen av franska judar till utrotningsläger under kriget. För massakern 1961, liksom andra övergrepp mot algerier, blev han aldrig lagförd. Ingen annan har heller ställts till svars.

Minns detta, i en tid då kolonialkrigen återupptas, tortyren legaliseras och hetsen mot muslimer blir daglig praxis i den politiska debatten.


Läs mer! Motbilder. Wikipedia. Pastey utvecklar vidare.

Pariskommunen 138 år

Nyttig och spännande historielektion hos Röda Raketer.

”Israel har kommit överens med Israel och Israel”

Rubriken är Jinges. Den är ganska precis egentligen. Det har alltså, med något slags pseudoenergiskt ingripande från Sarkozy som katalysator, gjorts en deal mellan å ena sidan Israel, som mördar befolkningen i Gaza med sina bomber och stridsvagnar, å andra sidan Israels och USA:s allierade Mubarak, som är helt och fullt medansvarig i mördandet, genom att på Israels order stänga in gazaborna så att de lättare ska kunna mördas, samt å tredje sidan den palestinska myndigheten under ledning av Abbas, vars folk förlorade parlamentsvalet till Hamas och som därefter, med våld och Israels och USA:s hjälp, kört ut den folkvalda regeringen från Västbanken och därefter skadeglatt accepterat att Gaza svultits ut sedan valet, och vars presidentperiod för övrigt går ut på fredag – gissa vilka han inte vill ha som utmanare på posten.

Att dessa har ”kommit överens” är ju förstås rörande – och kan möjligen vara en början till något – men man borde kunna förvänta sig en viss kritisk blick från de medier som rapporterar om det. Kanske särskilt eftersom ett av Israels krav är att stänga den redan tvärstängda gränsen till Egypten, medan ett öppnande av övergången var just det villkor som gällde för den vapenvila som rådde tidigare i höst, innan Israel bröt den.

En märklig men ganska typisk rapport levereras av Sveriges Radios Jan Andersson, som sitter i Sderot och utan menar att ”Hamas avfärdar förslag om vapenvila”. Han refererar till Moussa Abu Marzouk från Hamas, och säger:

I och för sig sa Marzouk att olika alternativ till hur en vapenvila skulle kunna se ut, studerades, men huvudbudskapet var ändå att Israel måste upphöra med sin ockupation som han uttryckte det.

Vad man skulle kunna använda för alternativt sätt att uttrycka att Israel måste upphöra med sin ockupation, framgår inte riktigt. Andersson återupprepar sedan rakt av den allt mer uppenbart lögnaktiga israeliska krigspropagandan om att det skulle vara ”Hamas raketbeskjutning” som är syftet med Israels angrepp.

Och så kommer lite yada yada om det tre timmar långa vapenstillestånd som proklamerades för att några mindre leveranser av mat och annat skulle kunna tas in av internationella hjälporganisationer till den terroriserade befolkningen, innan terrorn åter tog vid. Enligt bland annat Aljazeera trappade Israel visserligen ned bombardemanget under dessa timmar, men flera hus blev likaväl beskjutna och demolerade.

Vad som dock är ännu viktigare, men inte nämns i denna redogörelse för förslag till ”vapenvila” är att Israel har bombat mycket intensivt i Rafah och vid gränsen till Egypten. Och man har släppt ned flygblad till Rafahs invånare om att de ska lämna sina hem före 06:00 GMT. Dessa hårt prövade människor får alltså plötsligt besked om att deras enkla hem ingår i ”terrorns infrastruktur” och att de kommer att elimineras om de stannar kvar i sina egna hem. Det är förstås oklart vart dessa människor ska ta vägen.

Vilken typ av ”facts on the ground” Israel vill skapa innan angreppet är slut, är ännu för tidigt att sia om. Men kanske kommer en i det israeliska etablissemanget nu att arbeta för en sådan typ av ”trestatslösning” – utan palestinier – som den rubbade neocon-höken John Bolton skisserar. Demokratins vägar är ju outgrundliga.


[AB1][AB2][DN1][DN2][Dagbladet]

Sarko

Jovars. Det var väntat. Det är sådana tider nu. En ny höger med gamla anor. Den som missade Flammans ledare om Frankrike häromveckan tipsas härmed. Också senaste ledaren om Norge, Fremskrittspartiet och tredje vägens misslyckande kan egentligen läsas i samma sammanhang. Och det lilla jag läst och hört av Royals första kommentarer – ”vänstern måste fortsätta att förnya sig … globaliseringen … nya arbetssätt … alla tillsammans” (här också) – är bara så typiskt politikergeggigt och riktningslöst att det är lätt att misströsta ytterligare. Sarkozy å sin sida börjar spela på alla strängar direkt. Han har för övrigt inte bara grattats av Reinfeldt, utan även Bush himself. I sitt svar till den senare deklarerade han att Frankrikes ”amerikanska vänner” kan ”räkna med” hans vänskap och att ”Frankrike alltid kommer att vara på deras sida när de behöver henne”. Skönt att veta.

Bilden ovan hittad hos Hanna. Bilden nedan från Le Figaro; alla olika – alla lika.

Alla ska med - modell Sarko

(Tillsammans - utan de fattiga, de homosexuella, de hiv-positiva, araberna, en kulturminister [och mer som jag inte orkar rada upp] ... och killen som snodde min brud - blir allt möjligt)

Franska valet

Philippe Marlière skriver mycket, mycket läsvärt om franska valet, och om vad som kan hända när socialdemokratin och den socialistiska vänstern inte förmår visa upp skillnader och leverera politisk förändring - och "yttervänstern" inte kan leverera något som liknar ett alternativ. Sedelärande långt utanför Frankrikes gränser. (Frasse skrev också om det häromdagen)

Läses med fördel i anslutning till Katrine Kielos blogginlägg om Sahlin och socialdemokratin.