Listad

Jag har under det senare året dels bott i Norge, dels hunnit bloggat betydligt mindre än tidigare. Så det känns kul att den här bloggen ändå hamnar på plats 16 i Twinglys Top100-lista över mest ”populära” bloggar, baserat på länkar. Tack för att ni kommer tillbaka, läser och länkar.

Från årsskiftet kommer jag för övrigt att sluta som debattredaktör på Klassekampen och pröva mig fram som frilansskribent. Vad min kommande tillvaro som småföretagare i praktiken kommer att innebära för bloggandet (och livet i stort) vet jag inte riktigt. Men det kommer, inshallah, upp saker här även efter nyår.

En liten regression

Jag skrev igår om regeringens märkliga rapport som ägnar sig åt ”benchmarking” och lyfter fram den relativt ett urval andra länder låga andelen privata tjänsteföretagare. Att det tenderar att finnas ett negativt samband mellan andelen företagare och BNP per capita, är förstås inget som lyfts fram av regeringen. Jag resonerar lite kring det i nämnda inlägg. Jag slängde också in en lös uppmaning att någon kunde göra en regressionsanalys på detta.

Jag ser nu att den norske bloggaren Sigve Indregard faktiskt gjort just det.

En regression med BNP per capita (köpkraftskorrigerad) på andelen företagare i landet kan uttryckas som att för varje procent av arbetskraften som är självständiga näringsidkare, så sjunker BNP per capita med cirka 700 dollar. (Resultatet är statistiskt signifikant på 99%-nivå).

Om regeringen genom sina kraftfulla åtgärder lyckas föra Sverige till en topposition i detta avseende, så skulle det enligt denna regression innebära att man lyckas sänka svensk BNP/capita med cirka 8000 dollar, eller drygt 55000 kronor per år. Onekligen en imponerande insats. Eller som regeringen själv uttrycker saken:

Vi vet att regeringens politik för att bryta utanförskapet genom bland annat sänkta arbetsgivaravgifter i tjänstesektorn är rätt väg för att utveckla Sverige.

Ja, nu är det förstås mycket vanskligt att använda regressionsanalyser på det sättet, vilket jag också nämnde i mitt inlägg och Indregard noggrant problematiserar i sitt. Men en poäng här är att antalet borgarrapporter som drar minst lika långtgående slutsatser av betydligt fånigare och mindre robusta regressionsanalyser klart övergår antalet gånger Sven Otto Littorin på en månad lyckas klämma in att det ska löna sig att arbeta.

Det intressanta är att närmare diskutera den mer komplexa verkligheten bakom företagande och ekonomiska framsteg. Självklart spelar det till exempel avgörande roll vad det är för typ av företag som företagarna driver. Regeringen gör ju klart att det är särskilt intressant med företag som agerar inom det som idag är offentligt drivna välfärdsverksamheter. Här har vi gott om annan internationell statistik som exempelvis visar att privat sjukvård generellt sett är dyrare, sämre och mindre tillgänglig.

Så visst har regeringen hittat en verkligt nydanande framtidsstrategi för svensk konkurrenskraft.

Lukrativt

Veckans nödvändiga läsning: Naomi Klein skriver i The Nation om ett gynnsamt företagsklimat. Medan Haliburton och andra oljebolag profiterar på ockupation och social implosion i Irak, gör också israeliska företag business i samma tätt sammanvävda världsordning:

Israel’s economy isn't booming despite the political chaos that devours the headlines but because of it. This phase of development dates back to the mid-’90s, when Israel was in the vanguard of the information revolution--the most tech-dependent economy in the world. After the dot-com bubble burst in 2000, Israel’s economy was devastated, facing its worst year since 1953. Then came 9/11, and suddenly new profit vistas opened up for any company that claimed it could spot terrorists in crowds, seal borders from attack and extract confessions from closed-mouthed prisoners.

[…]

Many of the country’s most successful entrepreneurs are using Israel's status as a fortressed state, surrounded by furious enemies, as a kind of twenty-four-hour-a-day showroom--a living example of how to enjoy relative safety amid constant war. And the reason Israel is now enjoying supergrowth is that those companies are busily exporting that model to the world.

Läs hela!

Företagande för vems skull?

Inga-Lisa Sangregorio skriver bra i Expressen, om något som borde vara uppenbart, men som istället har mystifierats bort i den nya tidens kompakta tankeludd: det är långt givet att antalet nya småföretag säger något positivt om välståndsutvecklingen i ett land. Företagande sker i ett socialt sammanhang. Den centrala frågeställningen är varför företag startas och vilka dessa är. Och när man – som Maud Olofsson ofta gör – talar om kvinnors företagande, måste man vara medveten om att detta äger rum i ett samhälle med en tydlig könsmaktsordning som producerar förväntningar om sociala roller och positioner, och i växelverkan med en könssegregerad arbetsmarknad. Det är som Josefin Brink konstaterar:

Egentligen är Sangregorios resonemang ganska självklart. Jag menar, är det stora antalet unga entreprenörer i skoputsarbranschen i länder som Indien och Mexico ett tecken på ett bra företagarklimat eller på utbredd fattigdom och arbetslöshet?

Det betyder inte att det är dåligt om kvinnor (eller män) startar företag. (Detta påpekas också uttryckligen av Sangregorio, rubriken till trots). Det problematiska är när den gemensamt organiserade välfärden monteras ned och ”privatiseras” med hänvisning till en ”ny social sektor” där kvinnor förväntas operera som småföretagare. Det är ett tydligt steg tillbaka, ett steg som tas genom nedtrampande av kvinnors sociala möjligheter.

Jag skrev ett längre inlägg om denna fråga för ett tag sedan. Läs gärna det.