Samtal om politiskt bloggande

Ett timslångt samtal med Fredrick Federley, Mary Jensen, Peter Andersson, Maria Ferm, opassande-emma och undertecknat kan man kolla på här. (Den mycket proffsige moderatorn är Martina Lind)

–We're all different –Well, I'm not.

Idag är Sanna Rayman på den smala men vassa svenska undergroundpublikationen SvD Ledare upprörd över att bland annat socialdemokrater försöker hjälpa varandra att sprida politiska budskap även på nätet.

Det blir så tråkigt och sänker kvaliteten på nätsamtalet, vilket ju kan förstöra kaffet för vilken fristående begåvad borgerlig debattör som helst, liksom.

Rayman tar också upp ”en av de mest intressanta bloggarna” på S-nätverket Netroots, Erik Laakso, som nu uppenbarligen har blivit extra intressant för att han deklarerat sitt utträde ut detta nätverk. Själv har jag i och för sig aldrig lyckats uppfatta att Erik Laakso skrivit något intressant, men jag har uppfattat att han har väckt intresse för att han är socialdemokrat men ogillar många av de saker som socialdemokrater gör. Själv gör jag detsamma utan att vara socialdemokrat, men jag gör också en del annat. Alla lika – alla olika.

Anyway. Rayman har rätt i att det finns massa tråkiga bloggar och att de har blivit fler i takt med att fler har börjat blogga. Och i takt med att kommunikationskonsulterna har blivit fler. ”Lokalpolitiker krystar fram bloggposter eftersom någon i partiet har sagt åt dem att kommunicera med medborgarna”. Sant. (Julia Skott skrev bra om fenomenet häromdagen).

Men det är inte budskapet jag sitter kvar med när artikeln är färdigläst. Det är misstron och föraktet mot vardagligt politiskt tyckande som kombineras med viljan att åstadkomma något kollektivt.

”Syftet är inte så mycket att uttrycka sig eller göra en intressant analys, som att driva kampanj åt sitt gäng”, skriver Rayman om det där hemska.

Utgångspunkten är dels att någon som inte tillhör ett ”gäng” självklart skriver mer intressant, dels att partilösa rundtyckare med mer eller mindre upphöjda positioner i mediesfären inte tillhör något gäng.

Bägge premisserna är förstås felaktiga, men samtidigt grundläggande för det självutnämnt ”liberala” och ”oberoende” kommentariatets självförståelse. Den självförståelsen – och det ohyggligt starka inflytande över samhällsdebattens utformning som utövas utifrån den – är ett väsentligt större problem för ett intressant demokratiskt offentligt samtal, än 100 coppypejstande socialdemokratiska kommunalpolitiker som inte riktigt har hajat vad som för tillfället är inne och ute på cybercocktailpartyn. De senare kan man ju utan större problem bara låta bli att läsa. Sanna Raymans irritation, nu gängapplåderad i tillbörliga kanaler, kommer nog mest av att partianknutet nätverksbloggande liksom kontaminerar den egna ankdammen. Ungefär som om någon devalverar en bättre picknick genom att ta med sig kusinen från landet eller bära fula brallor.

Skrivande utan egen lust och på snäva direktiv – från Partiet eller inte – blir lätt trist och platt. Men å andra sidan. Både tryckta och digitala medier är översållade av folk som egentligen inte tänkt så mycket, eller vill något mer än att fylla ett utrymme och twista till ett ämne så att det framstår som en originell vinkel. Hur kul är det? Ja, jag dristar mig till att säga att uppfattningen om det också påverkas av samhällelig klassposition.

Någon gång kanske jag hinner utveckla det där. Till dess vill jag bara, utan egentligen koppling till Sanna Raymans artikel, meddela en helt personlig åsikt, utan stöd i några parti- eller gängbeslut: Oberoende från organiserade kapitalintressen är minst lika skoj som oberoende från verkligheten.


PS. Och så lite urskillningslöst länkande: [1][2][3][4]

5 år

Igår var det – tro’t eller ej – fem hela år sedan jag startade bloggen. Man kan få åldersnoja för mindre. Jag hade inte trott att jag skulle hålla på så länge, och definitivt inte att den skulle få så många läsare. Det som har varit fint med bloggen är möjligheten att variera frekvens, ämnesval och textlängder. Numera sköter jag det mesta av det jag trodde skulle vara bloggens huvudfunktion – tips till vidare läsning och korta kommentarer till texter och medierapporter – via twitter (de senaste uppdateringarna dyker också upp i högermarginalen här). Och det har varit mindre tid än tidigare till bloggning. Men jag gillar bloggen, tänkte behålla den, och lägga upp det som faller mig in, och länkar till sådant jag publicerar på annat håll, när det hinns med. Frekvensen kommer också fortsättningsvis att variera. Kul att ni hänger med.

10

Enligt en länkbaserad partipolitologisk mätning är denna blogg tydligen den tionde mest inflytelserika i Sverige. Carl Bildt kommer på plats nummer tolv.

Inflytande

Hänger med.

(och, som sagt, jag twittrar)

Markering

Förra inlägget var nummer 3000 på den här bloggen. Vi firar det med en klassisk Stenmark.

Jonas Sjöstedt bloggar

Här.

Brink igen

Glada nyheter: Josefin Brink har börjat blogga igen.

3 x Motbilder

Bloggen Motbilder är helt oöverträffad i den svenska bloggosfären – ja, för all del jämfört med allt annat man kan finna i medieväg – när det gäller att samla, presentera och kommentera intressanta artiklar och länkar om övergreppet mot Gaza.

Läs och titta!

- Några hjälpinsamlingar till folket i Gaza
- Israel vill hjälpa sina krigsförbrytare
- BBC vägrar annonser till stöd för Gazas befolkning

Medan Gaza sjunker tillbaka från medial huvudfokus i Väst, växer kunskapen om vidden av brottet. Visst kommer detta kallblodiga, rasistiska massmord att bara passera förbi många. Men jag vet också att det för en hel del innebär en vändpunkt, ett uppvaknande. En värld där man kan göra så här mot människor, le in i kameror och säga att det är självförsvar är inte en värld man gärna vill leva. Inte trygg. Inte fin. Inte mänsklig. Vi kan bättre.
- - - - -

Tony Benn om BBC:



[DN]

* För er som kan persiska: intervju med folkrättsexperten Said Mahmoudi
* KABOBfest: While the world was preoccupied with Gaza... (mer landkonfiskationer på Västbanken)

Paus och omgruppering i mordfabriken

När så mycket av den svenska medierapporteringen från Israels angrepp på Gazas befolkning har rört sig i ett fält mellan naivt återgivande av israelisk krigspropaganda och entusiastiskt understöd till de ideologiska grunderna för dödandet, blir man till en början kanske mer generad än upprörd när man ser hur medierna rivs med i ännu ett propagandaspin.

Nu kallas en taktisk israelisk vilopaus och omgruppering i den folkmordsdoftande koloniala straffexpeditionen, riktad mot en i huvudsak värnlös, fängslad civilbefolkning, för ”ensidig vapenvila”. Israel står kvar med sina trupper mitt bland sönderskjutna palestinska hem i ett humanitärt helvete, och fortsätter döda efter behag. Israel har hela tiden själv bestämt när och var man ska skjuta, och har också därmed bombat ambulanser, FN-skolor, hjälpkontor, bostadshus, planerat och lustfyllt. Inget har ändrats i denna grundläggande fråga, och palestinierna har idag, med israeliska trupper inne i Gaza, större rätt än någonsin att försvara sig – om de kommer över något att försvara sig med. Ändå köps också detta israeliska PR-utspel med hull och hår. Som bloggaren Mohammad skriver på KABOBfest, från området:

The announcement was made in a press conference so full of lies and distortions that I felt I was listening to George W. Bush speak about the invasion of Iraq. He stuck to the same Israeli talking points that we have heard over and over again since this massacre began, the same talking points that have been torn to shred by the news reports of what is actually going on in Gaza. Olmert looked like a fool, unbelievably out of touch with reality, but I doubt he cares. He was speaking to his public, a public that has been enthusiastically cheering on the slaughter of hundreds of civilians in Gaza over the past three weeks, a public so out of touch with reality themselves that they believe dropping one million kilograms of explosives from the air alone on the most densely populated area on earth is part of their moral, noble war. A public so deluded by conspiracy theories and exaggerated victimhood that they believe Palestinians are forcing the Israeli army to kill their children, because there is no way Israel would ever do that by choice. A public so caught up in its self-righteousness that it sees the killing of 1,200, maiming of 6,000 and utter destruction of a refugee camp ghetto as necessary and laudable, without ever questioning its own role in the carnage.

Och Olmert talar även till västerländska medier. Som välvilligt antecknar, många av dem lättade att få rapportera något fint också från ”den ena parten” som den senaste tiden dessvärre framstått som ganska jobbig när den fosforbombat barn.

*

Med detta sagt, är det förstås mycket möjligt att den här israeliska manövern faktiskt avslutar en fas av övergreppet mot Gaza och inleder ett nytt. Om det inte stått klart innan, att Israels sporadiska utspel om ”militära mål” som skulle uppnås genom angreppet inte haft någon grund i verkligheten. De målen – till exempel att ”slå ut Hamas’ förmåga att skjuta raketer” – har knappast uppnåtts. Men det är ju inte heller det som föranledde Israel att bryta vapenstilleståndet och gå till planerat angrepp. Målen har varit politiska: att sätta skräck i den palestinska befolkningen, förhindra palestinsk enighet i motståndet, och inte minst, att ta poänger inför de israeliska valen i februari, i en tid då det politiska systemet har varit i kris, med korruption, partiombildningar, osv.

Det som nu krävs på kort sikt är fortsatt tryck på att Israel lämnar Gaza militärt. Men så återstår – även om de massiva angreppen skulle upphöra – en ohygglig social och humanitär katastrof på marken. Israel har slagit ut el, vatten, myndighetsbyggnader, universitet, skolor, marknadsplatser, poliskontor, fotbollsplaner. Tiotusentals flyktingar har flytt sina flyktingbostäder. Aljazeera rapporterar idag om en ”ofattbar förstörelse” och om gator som blivit kilometervis jämnade med marken (bulldozed)”.

Detta stående israeliska mål på ockuperade områden – att hindra samhällslivet från att framskrida; att därmed förgöra palestinierna som folk – har kortsiktigt uppnåtts med råge. Det är den svåra utgångspunkten för att förhålla sig till fortsättningen.

*

Nu börjar alltså även det viktiga arbetet med att inte låta Israel kostnadsfritt komma undan med detta rasistiska massmord. Propagandakvarnarna i Israel mal på oförtrutet redan nu för att etablera en historieskrivning som döljer det brott mot mänskligheten vi bevittnat och bevittnar, samtidigt som den ska ge Israel handlingsfrihet att följa sina politiska mål.

Så det är betydelsefullt att fortsätta följa händelseförloppet noga, och att fortgående analysera läget. Jag vill tipsa om tre artiklar idag.

Först en lite kortare av Norman Finkelstein, skriven för några dagar sedan. Det är egentligen en sammanfattnings- och påminnelseartikel. Finkelsetein påpekar att det var Israel som bröt vapenvilan och att man gjorde det just för att Hamas involverat sig i en politiskt process och signalerat beredskap att godta 1967 års gränser som mål för förhandlingar. Det är som Finkelstein skriver: ”The record is fairly clear”.

Sedan vill jag varmt rekommendera Pierre Schoris mycket intressanta artikel i ETC. Den ger en god inblick i Israels arbete genom och förhållningssätt till de diplomatiska kanaler och trycker också på några viktiga saker som vi inte får låta falla i glömska:

Det är uppenbart att Israel denna gång har gått över en gräns. Israel är den enda medlemsstaten i FN som i modern tid upprepat har angripit FN:s personal och byggnader. Israel tycks också medvetet bryta mot krigets lagar samtidigt som man angriper och förstör en rad svenska och andra internationella biståndsprojekt.

Och så vill jag tipsa om en längre genomgång på KABOBfest: ”Hamas – what’s the problem”. Ta dig tid att läsa den. Det ger ett helt nödvändigt men i västlig mainstreamdiskurs svårartat frånvarande perspektiv till konflikten. Till exempel:

Why won't Hamas accept Israel's right to exist?
Because it is precisely that right which has been in question for the past 60 years. The very essence of Palestinian resistance rests in the conviction that there is no such right. Hamas is not alone - there are many people and countries who don't recognize Israel's right to exist. Afterall, why should they? The Zionist state was only realized 60 years ago through ethnic cleansing and violence perpetrated on the inhabitants of Palestine. What happened was nothing less than a travesty, which is why most Arabs refer to Israel's 'independence' day as the nakba (catastrophe). Under the circumstances, recognition of Israel's right to exist can only come after negotiations determine what separates it from the state of Palestine - that is the point Hamas leaders will make if one takes the time to listen to them. It is Israel's right to exist in its current form that is unacceptable for the resistance and so many other people.

Läs.

- - - - -

I en situation där huvudfåran i medierapporteringen har haft Israels krigspropaganda som utgångspunkt, samtidigt som det faktiskt har funnits annan information att få tag på, har bloggosfären spelat en stor roll. I Sverige har särskilt Rawia Morra och Motbilder bidragit med innehållsrika och sammansatta tips till vidare läsning och viktiga analyser. Jag länkar här till flera inlägg av dem och en massa andra som kämpat på sitt sätt för sanningen och med palestinierna.

Motbilder 1, Motbilder 2, Motbilder 3, Motbilder 4
Rawia 1, Rawia 2

Svensson 1, Svensson 2, Fotolasse, Jinge 1, Jinge 2, Jinge 3, Jinge 4, Pierre Gilly 1, Pierre Gilly 2, Bulten i Bo, Paolo Pissoffi, Anna Wester.

- - - - -

Massa medielänkar. Jag tipsar om att titta lite på den norska rapporteringen. Den är märkbart bättre än nyhetsrapporteringen i Sverige.

[Dagbladet][Dbl][Dbl][Dbl][Dbl][Dbl][Dbl][Dbl][Dbl][Dbl][Aftenposten][Ap]

[SvD][SvD][SvD][SvD][DN][DN][DN][DN][DN][DN][DN][Aftonbladet][AB][AB][AB]

Israeliska armén strider i bloggosfären, med mera

Ett uppsamlingsinlägg på Motbilder med en hel del viktig information. Läs!

Listad

Jag har under det senare året dels bott i Norge, dels hunnit bloggat betydligt mindre än tidigare. Så det känns kul att den här bloggen ändå hamnar på plats 16 i Twinglys Top100-lista över mest ”populära” bloggar, baserat på länkar. Tack för att ni kommer tillbaka, läser och länkar.

Från årsskiftet kommer jag för övrigt att sluta som debattredaktör på Klassekampen och pröva mig fram som frilansskribent. Vad min kommande tillvaro som småföretagare i praktiken kommer att innebära för bloggandet (och livet i stort) vet jag inte riktigt. Men det kommer, inshallah, upp saker här även efter nyår.

Tack för i år

Det överraskar mig att besöken på bloggen blev något fler 2007 jämfört med valåret 2006. Tack till alla besökare. Som jag skrivit om tidigare, vet jag inte hur mitt bloggande från Norge kommer att se ut. Det får ge sig. Jag kommer att ha mycket att göra och därtill dåligt med internettillgång inledningsvis. Men fortsätt gärna att kika in då och då.

Rapport

Enligt Primelabs nya Twingly Report är denna blogg den fjärde mest "inflytelserika" i Sverige, efter Schulmans nedlagda, Politikerbloggen och Jinge. Nu är det förstås inte riktigt så det fungerar med inflytande - men det är ändå roligt att med sitt hobbyskrivande vara den fjärde mest länkade bloggen i Sverige enligt Primelabs sätt att mäta. Jag får passa på att tacka dem som läser och länkar.

Hipp eller hopp?

Tja… jag vet inte. Är det inte så att metaberättelsen i den här artikeln, liksom en hel del andra mediediskussioner om ”fenomenet” bloggar utgår från en väldig närsynthet när det gäller form? Alltså, frågan om ”bloggars betydelse i opinionsbildningen”, är ungefär lika ”bred” som frågan om ”böckers betydelse i opinionsbildningen” eller, säg, ”är det roligt att läsa en tidning?” Formen är förstås inte oviktig – att det går att publicera snabbt och billigt, samt att texter naturligt kan kopplas till varandra och till andra källor påverkar det sätt som bloggar fungerar på. Liksom det faktum att internetvanor och mediekonsumtionsmönster naturligtvis är klass- och könsbundna. Men de ansatserna saknas ofta i analyser av ”fenomenet” politisk blogg.

Det känns också lite som att många – både mediekommentatorer och bloggare – egentligen bollar åsikter mot sina egna överdrivna föreställningar. Jag startade till exempel min blogg i ren frustration och just för att nå en mindre krets av politiskt engagerade på vänsterkanten. Sedan har det visat sig att betydligt fler läser och det är jag förstås väldigt glad för. Om mitt mål med bloggandet hade varit att revolutionera medielandskapet, bli mycket rik eller uppnå personligt världsherravälde, hade jag också tyckt att jag tokfloppat. Nu är jag mest ständigt irriterad över att jag inte hinner skriva oftare.


PS. Läs också en rolig kommentar på Badlands Hyena.

Bloggvänsterinitiativ

Magnus Ahlkvist håller på med en bloggportal för vänsterbloggar. Bloggare som är med i väsnterpartiet, Ung Vänster eller Vänsterns studentförbund uppmanas registrera sina bloggar.

Lite meta

Medan jag har varit borta från såväl landet som bloggen, har Primelabs och Twingly publicerat en rapport om det svenska blogglandskapet. En del intressanta saker att läsa där, trots rätt allvarliga metodproblem, bland annat diskuterade här.

Det är förstås skoj att ha så många läser och – vilket är det som framgår av rapporten – länkar till den här bloggen. Tack till er. Som jag gett uttryck för några gånger tidigare, är det mottagande som bloggen har fått en stor överraskning. När jag för drygt två år sedan började skriva saker på nätet i allmän frustration över situationen tänkte jag mig att det skulle vara allmänna noteringar för mig själv och kanske någon trängre krets av likasinnade. Sedan dess har besöksantalet vuxit kraftigt. Förra månaden var till exempel den bästa i besökssiffror; 54 251 unika besök enligt mitt eget statistikprogram, med 108 215 sidladdningar. Även om en del av dem som läser och kommenterar uppenbarligen är galningar, tror jag att det är en minoritet, och det är under alla omständigheter glädjande att kunna nå ut till många och kanske plantera någon fundering här och där. Jag hade säkerligen fortsatt att skriva även utan det jag själv tycker är väldigt stora besökssiffror – bloggformen passar mig bra – men det är klart att det en faktor som bidrar till att hålla energin uppe. En annan är att det – som Thaher Pelaseyed konstaterar på sin bloggs tvåårsdag – går åt helvete för, inte minst, Sverige.

På SvD:s ledarblogg fick jag för övrigt bli ”yrkespolitiker”. Det är jag inte. Jag är medlem i vänsterpartiet och arbetar för tillfället också för vänsterpartiets riksdagsgrupp som tjänsteman. Det senare har inget att göra med mitt bloggande. När jag startade bloggen var jag till exempel student. Bloggandet inverkar på min sömn samt det som i folkmun går under namnet ”fritid”. Att jag är medlem i vänsterpartiet betyder inte att jag i mitt bloggande ”representerar” vänsterpartiet, på annat sätt än just att jag tillsammans med tusentals gjort ett ställningstagande för att förändra samhället. Bloggandet ser jag helt enkelt som en del av mitt politiska engagemang – som måste och kommer att ta sig olika uttryck beroende på livssituation.

Things to do on a train when you're dead

I en artikel i DN utpekas jag tydligen som kändis. Där hävdas även att jag slutat blogga. Såvitt jag kan bedöma är bägge påståendena helt felaktiga. Däremot har jag stuckit iväg en stund nu, varför det lär bli inget eller lite bloggat den närmaste veckan. Kanske.

Man måste vara on the edge, liksom

Kinky Afro filosoferar om medial förnyelseångest. Roligt, roligt.

Meningslös åsiktsjournalistik som ingen bryr sig om är visserligen en gammal fin genre, men den ska inte bedrivas sådär.

Fett med blogg

Mitt tvångsmässiga ventilbloggande på fritiden har föranlett ett omnämnande av undertecknad hos ekonominyheterna.se som ”en av Sveriges 11 tyngsta bloggare”.

Man tackar. Men heter det inte tyngaste?