Okej, om vi skulle köra ut ur rondellen lite. Det är ju inte direkt så att det saknas hot mot yttrandefriheten, för den som önskar protestera mot och varna för dessa.
En EU-driven process pågår för tillfället för att helt ta bort den detaljrika och kraftfulla svenska Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Att ersätta dem med en allmän skrivning i grundlagen vore ett ytterst allvarligt principiellt ingrepp. Samfällda brösttoner på de liberala ledarsidorna?
EU-topp vill förbjuda ”terrorord”. Det ska bli omöjligt att googla på sådant som ”bomb” och ”folkmord” tycker en EU-kommissionär, som tänkt att det är det man gör först, om man tänker sig att genomföra ett folkmord – googlar på nätet. Inga horder av liberaler som sliter upp sina skjortor och utropar sig beredda att dö för någon annans rätt att googla fram manualer i massmördarterrorism? Nähä. Inte idag.
Sveriges regering vill kunna beröva frihetsberövade människor också rätten att emotta information som staten bedömer vara ”extrem”. Porr anförs som exempel. Tillämpningsmöjligheterna tycks outtömliga. En och annan lam varningslampa – men krav på nationell samling för att försvara Våra Värderingar? Icke.
Sveriges regering har vidare presenterat förslag som ska ge myndigheterna rätt att lagra information om medborgarnas telefonsamtal och internettrafik hipp som happ, samt förbereder ytterligare möjligheter och skyldigheter för internetleverantörer att inskränka yttrande- och informationsfrihet i syfte att göra medie- och underhållningsföretagen mätta och belåtna. Principiella invändningar från imposanta liberaaaler? Njae, inte många.
På ett mer praktiskt plan då. För knappt två år sedan gjordes en Temo-undersökning där 43 procent av de tillfrågade underströk att de anställdas möjligheter att framför kritik mot sin arbetsgivare minskat. Psykologen och organisationskonsulten Barbro Curman uttryckte det enligt facktidningen ST Press så här på ett seminarium: ”Det har hänt något stort de senaste femton åren – folk vågar inte öppna munnen längre. Det liknar trettiotalet”. Forskarna Gunnar Aronsson och Klas Gustafsson noterade 1999 i en omfattande analys att man kunde se påtagliga skillnader i anställdas möjligheter att framföra kritiska synpunkter på arbetsmiljö och arbetsvillkor, beroende på anställningsform, arbetslivssektor och hot om nedskärningar i verksamheten. Det är en bild som kunde bekräftas i den nämnda Temo-undersökningen, och av andra undersökningar. Visstidsanställda är de som har minst tilltro till möjligheterna att yttra sig. Den ökade tystnaden
har även ett samband med att problematiska arbetsförhållanden kan fortgå tills de leder till sjukdomar.
Sveriges nya arbetarregering vill aktivt vidga ”möjligheterna” till osäkra anställningar, samt ytterligare skära i exempelvis den statliga verksamheten och tvinga fram nedbantning i de offentliga finanserna.
Vidare har regeringen – liksom den förra, som i och för sig uttryckte sina ambitioner annorlunda men drog frågan i långbänk så att det aldrig hann bli något –
avvisat de förslag som presenterats om stärkt lagstöd för yttrandefrihet på arbetsplatsen.
Liberala kampanjer för människors rätt att inneha medborgerliga rättigheter även under den det-ska-löna-sig-att-arbeta-tid de befinner sig på sin arbetsplats? Never heard of.
Men att kraftfullt rusa genom vidöppna dörrar och gå till storms mot halmgubbar och mystiskt hotfulla bandinspelningar på internet – det är
modig liberalism för dagen.
Jag vill därmed passa på att utnyttja min yttrandefrihet så länge den varar och – vid sidan av avsky mot och avståndstagande från varje dödshot mot varje konstnär samt varje försök att inskränka den grundlagsskyddade rätten att skända religiösa symboler eller framhärda med såväl dålig smak som uselt omdöme – ge uttryck för följande bestämda uppfattning vad beträffar det liberaaala etablissemanget i det här landet: ni kan dra åt helvete, era principlösa hycklare. I kampen för yttrandefriheten är ni inte mycket att räkna med.
