Europeisk chockdoktrin

Den här grafen är hämtad från den nya OECD-rapporten "Going for growth". Den visar hur mycket bättre olika länder har blivit på att följa OECD:s råd. Grekland har tydligen gått framåt mest, men också länder som Irland, Portugal och Spanien har varit duktiga. Det säger ganska mycket om det som sker i Europa just nu.


OECD är ett intressant organ. De gör ett mycket gott och viktigt arbete med att samla in relevant statistik och även en hel del bra forskning. Men när det kommer till "rekommendationer" blir det i stor grad den vanliga visan som sjungs av världsfrånvända marknadsfundamentalister: sänk skatterna, gör det lättare att sparka folk, skär ned på offentlig sektor. (Jag har för övrigt skrivit om det i den här krönikan: Rituell rapport)

I dagens nummer av norska Klassekampen kommenterar jag OECD-rapporten. Läs gärna.

Sagolika steg i jobbskatteavdraget

Idag har regeringen berättat att man ska riva ett ytterligare 15 miljarder djupt sår i svensk välfärd. De som tjänar över cirka 35 000 kronor i månaden får dock ytterligare drygt 600 spänn att kalasa på.

Statsministern har fått stå i tv och upprepa sitt kindergardennyliberala budskap om att skatt på arbete leder till färre jobb. Han försöker låta som att det är en faktauppgift. Och som vanligt är det inga journalister som säger det som borde vara utgångspunkten för en kritisk granskning: "Nu är ju det inte sant. Varför säger du då så?"

Det finns naturligtvis starkt teoretiskt stöd för att skatt på arbete leder till lägre sysselsättning. Problemet är att det är en teori som bara gäller i en fantasivärld utan likheter med den vi lever i.

Det är till exempel ett faktum i Monopol att man ska köpa Norrmalmstorg så fort man får möjligheten och att man då troligen blir rik. Detta är dock ingen vägledning för bostads-, budget- eller investeringspolitik i andra, mer verkliga situationer.

Så här ser det ut om man plottar sysselsättningsnivå och skatteuttag i OECD-länderna. Varje punkt är alltså ett land:



Ju högre skattenivå, desto högre sysselsättning. Nej, jag hävdar inte att detta är ett starkt statistiskt samband (jag tror i och för sig att det faktiskt är statistiskt signifikant på 5%-nivån, jag har dock inte gjort körningen själv). Jag hävdar heller inte att man utifrån bilden kan dra några slutsatser om kausalitet. Poängen här är bara att utgångspunkten om att högre skatter gör att sysselsättningen sjunker är en mycket dålig utgångspunkt, i strid med hur verkliga ekonomier ser ut idag och hur de har utvecklat sig. Sverige hade för övrigt sina högsta sysselsättningsnivåer ungefär när skattenivån var som högst, och den starka sysselsättningsutvecklingen i Sverige under efterkrigstiden sammanföll med stigande, inte sjunkande skatter.

Alltså återigen: man kan inte därmed säga att om man höjer skatten så blir sysselsättningen automatiskt högre (eller vice versa för den delen). Man kan dock föreslå ganska många skäl till att det sambandet kan finnas. Till exempel att man med skattepengar kan anställa människor i viktiga välfärdstjänster som annars blir alltför lite utförda om de ska skötas marknadsmässigt. Eller att länder med högre skatteuttag har större möjligheter till att föra en aktiv arbetsmarknadspolitik som gör matchningen på arbetsmarknaden bättre. Eller att skatter leder till en jämnare inkomstfördelning, vilket är allmänt sunt för den ekonomiska utvecklingen. Det kan man analysera på olika sätt om man är intresserad av det.

Det är förstås inget man kan kräva av journalisterna. Att ställa någon enda kritisk fråga när statsministern hävdar saker som saknar stöd i empiri borde dock ligga närmare den journalistiska kärnuppgiften. Men det är ju bara i teorivärlden det.

PS. Här är en gammal post som är relevant i sammanhanget: Några ord om jämviktsarbetslöshet, modeller och prognoser.

PPS. Läs också Marika Åsbrink Lindgrens utmärkta inlägg.

Förnyelse vs. förkunnelse

Har skrivit veckans ledare i Flamman. Den handlar om att socialdemokraterna fortfarande inte verkar ha tänkt sig att skaffa en ordentlig jobbpolitik.

Allra mest oroväckande är S-herrarnas adoptering av SNS-förslaget ”välfärdsjobb”. SNS vill att ”alla arbetsförmögna i utanförskapet” ska utföra ”arbetsuppgifter som är meningsfulla för samhället men som inte annars skulle ha blivit utförda”. Detta arbete ska inte ge marknadsmässig lön, utan ”ses som individens motprestation till samhället för uppburet stöd”. Det betyder att förslaget definitivt är ett steg tillbaka från de åtgärder som kallades ”plusjobb” och faktiskt kan vara värre än det förnedrade tvångsarbetsinstitut som nu går under namnet Fas 3.

Läs gärna!

Den endimensionella vetenskapen

Katrine Kielos skriver en utmärkt krönika med rubriken «Sex är ingen bra morot» i veckans nummer av Fokus. Den handlar om den förhärskande världsbild som vägleder och förfäktas av ekonomer:

Förr i tiden brukade man vid hoven anställa rådgivare som gav kungen politiska rekommendationer utifrån att avläsa mönster i inälvor från döda fåglar. Mer eller mindre korrekt försökte de genom att titta på planeternas rörelser, djurs inre organ, eller tecken i skyn – avläsa hur Gud kunde tänkas reagera på de beslut som härskaren fattade. Nuförtiden har denna roll övertagits av ekonomer.

Läs hela!

Huvudpoängen i krönikan är ekonomivetenskapens endimensionalitet. Bland annat uttryckt med att «Problemet med ekonomiska incitament är att de förutom att de fungerar, även förändrar en situations hela natur». Men kopplingen mellan denna endimensionalitet, de politiska lösningar den pekar fram mot och den roll som teorierna har i reproduktion av social makt, såsom det antyds i det inledande citatet, är avgörande om vi ska fatta sakernas tillstånd och bidra till ändring av dem.

Jag passar på att lägga upp några länkar till grejer jag själv skrivit på det temat. För att upprepa några rader från ett av inläggen: Nationalekonomins stora inflytande på samhällsdebatten i allmänhet och på den ekonomiska politiken i synnerhet är ett extremt allvarligt samhällsproblem som progressiva krafter – och mer brett alla som intresserar sig för vetenskapligt tänkande och förnuftig samhällsdebatten – borde ägna tankekraft och energi åt.

- Agenda och prästerskapet
- Saknaden efter sagorna
- Strengere dogmer enn pavekirka
- Monkey Business

Beskatta de rikaste för att öka produktiviteten i ekonomin

Rätt självklart egentligen, men bra beskrivet av ekonomiprofessor Michael Hudson. En transkription av intervjun finns här.

Finansjackpot

Min senaste krönika i Klassekampen handlar om den europeiska skuldkrisen, den världsfrånvända ekonomkåren och några förfärade dissidenter som skrivit manifest:

Finanskrisen er altså overført til en gjeldskrise over hele Europa. Først ble finansakrobatene uanstendig rike på et vilt finanssystem. Nå har statene tatt over svarteper-gjelden og skal omsette den – på finansmarkedene. Som garanti stilles dagens velferd for millioner av europeere samt framtidig arbeidsinnsats og fremtidige pensjonsrettigheter.

For å gjøre farsen komplett vil EU-kommisjonen, som har presset på for opprettelsen av et oppblåst, multinasjonalt, europeisk bank- og finansmarked, hjelpe til i prosessen. Man ønsker å idømme bøter for forbrytelser mot EUs såkalte stabilitetspakt, men også straffe land som «taper konkurransekraft eller har en lånebasert vekst». Dette for å «sikre finansiell disiplin og bærekraftig vekst i EU», ifølge økonomikommisjonær Olli Rehn.

Läs gärna hela.

"Gratis för staten"?

I dag har Konjunkturinstitutet som många gånger förr gjort sin fair share av valarbete för högeralliansen. Detta genom ett medieutspel om att RUT-avdraget ”inte kostar något”. Detta rapporteras förtjust i pressen. DN går längst genom att till och med droppa ”KI:”. Det heter kort och gott: ”Rutavdraget gratis för staten”. Detta har nu börjat vevas runt av högerns debattörer och så kommer det att vara fram till valet och möjligen där bortom.

Detta har dock ganska lite att göra med vad RUT-avdraget faktiskt kostar staten och samhällsekonomin.

I skrivande stund finns det ingenting på Konjunkturinstitutets hemsida som liknar några nya beräkningar. Det man dock kan utläsa en bit ned i vissa av nyhetsrapporterna är detta:

Exakt hur många jobb som skapats är det ingen som vet, eftersom det ännu inte gjorts någon oberoende utvärdering. KI anser dock att de tidigare beräkningarna fortfarande är rimliga.

Det finns alltså ingen ny empiri om antalet jobb som eventuellt tillkommit på grund av reformen, som föranleder utspelet. Det är ”de tidigare beräkningarna”, som KI har funnit för lämpligt att påminna om så här tio dagar före valet.

Vilka är då dessa tidigare beräkningar? Jo, det är en modellbaserad studie som Konjunkturinstitutet gjorde på uppdrag av Almega och Svenskt Näringsliv, för övrigt till en kostnad av närmare tre hundra femtio tusen kronor. I studien gör man ett antal ganska långtgående antaganden, och så sammanför man den modell som bygger på dessa antaganden, med i sig osäkra och omdiskuterade utvärderingssiffror från Finland, och estimerar därmed de statsfinansiella effekterna i Sverige.

Jag skrev ganska utförligt om KI:s studie när den kom 2005. Läs gärna! Det måste påpekas att den bygger på att svart arbete i stor utsträckning ersätts av vitt, att hushåll som köper tjänsterna ökar sitt eget arbetsutbud och att de som tar RUT-jobben annars skulle ha stått utanför arbetsmarknaden, på grund av att de har ”lägre produktivitet än genomsnitt”. Alla dessa antaganden är behäftade med mycket stor osäkerhet. Detta var dock inget som journalistkåren brydde sig särskilt mycket om.

Almegas starkt påkostade, långsiktiga arbete fick som bekant resultat och nu har vi haft en ordning i fyra år där bättre bemedlade hem genom statskassan får rabatt på sina privata hembestyr. En regressiv omfördelningspolitik genom aktiv användning av statsapparaten – den nya högerns signum.

Låt oss konstatera några saker här bara: Det vi vet är att staten skriver av skatteinkomster på i storleksordningen 100 miljoner kronor i månaden. Staten har alltså kostnader på över en miljard kronor för RUT-avdraget. Som Roland Spånt tidigare har påpekat skulle man med rimliga antaganden (i alla fall minst lika rimliga som KI, får man lägga till) ser att kostnaden för nya arbetstillfällen inom sektorn kommer upp i runt 800.000 per nytt jobb. Det är förstås fullt möjligt att tänka sig bättre sätt att utnyttja dessa pengar. Mycket konkret kan vi se att personalstyrkan inom vård, skola och omsorg har minskat med över 33.000 personer de senaste fyra åren. Behoven är helt uppenbart stora inom dessa områden, så uppgifter skulle inte saknas om resurser dirigerdes rätt. Det är i det läget en rätt annorlunda prioritering att bjuda privata hushåll på halva kostnaden för städning hemma.

Om man vill insistera på att resultaten i modellen drivs av att hushållen själva pungar ut med en lika stor kostnad som de annars inte hade använt till jobbskapande åtgärder, kan man möjligen fundera på om det då inte snarare finns ett tydligt utrymme för att höja skatten i de högre inkomstskikten.

Slutligen: detta är inte första eller sista gången. Det här är något som sker systematiskt när ekonomiska modeller a la KI används. Med grundantaganden om att skatter är hämmande för ekonomisk aktivitet och med en platt, asocial förståelse av ”arbetsutbud”, kommer man att komma fram till de här resultaten nästan hur man än vrider och vänder på saken och spär på med till synes avancerad matematik. Det är något annat än att faktiskt undersöka och analysera verkligheten (vilket KI också gör i andra sammanhang, när de samlar in data till sin konjunkturbarometer, till exempel).

För den intresserade tipsar jag om en gammal genomgång av begreppet ”jämviktsarbetslöshet”, som utan vidare används i just KI:s analyser av och rekommendationer om lönebildningen.

I sammanhanget vill jag också tipsa om en motion från vänsterpartiet om att KI bör läggas ned, med hänvisning till det regering själv sagt om behovet av att minska myndigheternas opinionsbildning. I motionen sägs bland annat:

Den roll som konjunkturinstitutet på senare tid har tagit sig, som opinionsbildande kommentator av politiska förslag och beslut, genomförs utifrån ett strikt marknadsliberalt nationalekonomiskt perspektiv. Ett särskilt anmärkningsvärt område är myndighetens upptagenhet med begrepp som jämviktsarbetslöshet, vilket står i bjärt kontrast till synen på arbetslöshetsbekämpning som den ekonomiska politikens viktigaste mål. De prognoser som myndigheten gör om den framtida ekonomiska utvecklingen vilar tungt på modeller som är, och syftar till att vara, kraftigt politiskt laddade, utan att detta problematiseras. Det är modeller som regeringen följer i sin definition av full sysselsättning. Konjunkturinstitutet framstår mot bakgrund av detta som ännu en vakthund för en nyliberalt inspirerad ekonomisk politik.

Vi har alltså sett ytterligare ett exempel på det idag. Det borde fler än Vänsterpartiet börja inse. Det är viktigt att vi istället kan prioritera bättre statistikinsamling och en mer vetenskapligt baserad förståelse av ekonomin. Och det där är ju som bekant inte gratis för staten.

Fattigare fattigdomsstatistik

Lena Sommestads artikel i DN om EU:s fattigdomsdefinition och den svenska regeringens roll i att ändra den, är mycket läsvärd. Och Marika Lindgren Åsbrinks fördjupning är ännu bättre.

Det är en riktig skandal egentligen, att Sveriges regering varit drivande för att EU:s fattigdomsstatistik inte ska vara relativ, alltså baseras på hur många som har lägre inkomster än 60 procent av medianinkomsten. Så har man mätt i europeiska sammanhang sedan 1984, och det är den här typen av fattigdomsbegrepp som normalt används när man ska följa fattigdomssituationen i industriländer. Som Sommestad skriver:

EU:s relativa fattigdomsdefinition är vetenskapligt väl förankrad. Ledande forskare har övertygande visat att det inte är tillräckligt att beskriva fattigdom som ett absolut tillstånd av armod (”absolut fattigdom”). Så snart en person lever över existensminimum blir det mer meningsfullt att mäta fattigdom i relation till levnadsnivån i samhället. En person är fattig om han eller hon inte kan leva på en anständig standard enligt de traditioner och värderingar som råder. Den som är fattig utestängs från normala sociala relationer till andra människor.

Detta är förstås helt centralt. Fattigdom är ett socialt förhållande. Om man bara mäter inkomst utan att relatera det till inkomstnivåerna i övrigt i samhället, då har man inte en särskilt relevant statistik – för att följa fattigdomsutvecklingen. (Jag har skrivit om detta bland annat här)

Den som är fattig upplever sin fattigdom – sina därmed beskurna möjligheter i livet – i förhållande till andra. Och det är hur vi uppfattar, genomlever, vår egen och andras situation – hur vi alltså förhåller oss till varandra socialt – som ger upphov till alla de problem som är förknippade med fattigdom; från större brottslighet till sämre hälsa.

Det bör inte vara så svårt att fatta. Det är klart att om någon i Sverige 2010 har för lite pengar till att göra de sakerna som hennes bekanta gör, eller har barn som upplever att de är avskurna från aktiviteter som andra barn tar för givet – ja då är det fattigdom vi talar om. Och det är inget som upphävs av att man i dag har högre inkomster än på 60-talet, eller i Bangladesh.

Självklart är världen mycket mer komplex än att inkomstspridningen inom ett land avgör allting. Maktförhållanden, möjligheter och restriktioner är avhängiga av mer än det som kan mätas genom pengaintäkter och deras fördelning. Men i den mån vi vill använda inkomstmått till att säga något relevant om fattigdom, så är det olika typer av relativa mått som måste användas i ett land som Sverige.

Turerna med fattigdomsstatistiken fogar sig till raden av statistiktrixande manövrer från den här regeringens sida – vi kan bara påminna oss om påstående om 1,5 miljoner som inte gick till jobbet en vanlig dag, 1,2 miljoner som eventuellt gick till jobbet dagen efter valet, den märkliga konstruktionen ”utanförskapet”, eller för all del bara vägran att vidkännas dramatisk ökande socialbidragstal.

Allt det där har en uppenbar taktisk och PR-mässig sida. Men det finns också något mer här, något som jag på sätt och vis var inne på i det långa blogginlägget om Svante Nycander och Pierre Bourdieu häromdagen. Frågan om hur man ska mäta och följa upp statistiken om fattigdom är ett så tydligt exempel på att omfattande empiriska resultat underordnas en abstrakt men samhällsreproducerande dogm. Den nyttiga, asociala dogmen om att det väl inte gör något om inkomstskillnaderna är stora, så länge de flesta får en inkomstökning i absolut tal, övertrumfar mängder av antropologiska, sociologiska, och inte minst medicinska studier som konkret undersöker hur social position – vilket inkomstrelationer är en viktig del av – påverkar människors självuppfattning, livsval och hälsa. Vi såg det bland annat i den stundtals nedslående korkade debatten om Wilkinsons & Picketts bok Jämlikhetsanden. Bokens slutsatser bygger på mycket mer än att man plottat statistik över hälsomässiga och sociala problem mot inkomstspridning. Bakom finns också hundratals enstaka studier, främst från samhällsmedicinens område, som pekar på nedbrytande resultat av ojämlikhet. Men då blir också impulsen att helt enkelt titta åt ett annat håll starkare, när den politik som man föreslår och genomför aktivt fördjupar problemen.

Sammantaget ser vi här ett flagrant exempel på varför forskningens producenter och frågeställningar själva är en del av det som man kontinuerligt måste undersöka – och kunna förändra.



Delvis relaterade, tidigare texter:
- Monkey business
- Evidensbaserat fiasko

Lönesäkning som generallösning

Man blir ju lite trött, det blir man. ”Fackets avtal stoppar de unga”, skriver Nils-Eric Sandberg, mannen som i tre decennier gav den buttra marknadsfundamentalismen ett ansikte på DN:s ledarsida, på DN Debatt. Detta påstående baserar han som väntat inte på förhållanden i verkligheten, utan på det han kallar ekonomisk teori, vilket i verkligheten är en uppsättning dogmer ur vilka man kan härleda självklara men felaktiga ekonomiska ”analyser”.

Sandberg skriver:

Den centrala ekonomiska teorin, grunden för all analys, utgår från ett samband mellan pris och efterfrågan. Det vore underligt om denna generella regel inte ska gälla på den viktigaste marknaden, den för arbete. Om den gäller bestäms efterfrågan på arbete av priset. Ju högre pris – det vill säga ju högre avtalsbestämda löner – desto mindre efterfrågan. Och desto högre arbetslöshet.

Jaha. Det är ju glasklart. Så fungerar det i den ”teorin”. Men alltså inte i verkligheten – som Sandberg inte förefaller vara särskilt intresserad av i sin artikel.

Det är ju till exempel inte så att länder där lönenivåerna är höga, generellt också har högre arbetslöshet. Snarare tvärtom.

När det gäller ungdomar är det dessutom så att de i allmänhet redan har lägre löner på arbetsmarknaden. De har likafullt högre arbetslöshet. Det enda Sandberg då kommer på är att de, liksom invandrare, och alla andra som för tillfället har det svårare på arbetsmarknaden, ska få lägre lön.

En som tålmodigt försöker förklara tomheten i Sandbergs resonemang är Samuel Engblom på TCO. Läs hans inlägg: Priset inte avgörande för ungdomsarbetslösheten.

Han nämner bland annat det totalt misslyckade försöket med generellt sänkt arbetsgivaravgift för unga. Det är en dyr reform som urholkar statskassan, men som knappt har gett några nya jobb alls. Däremot har det varit en mycket stor subvention rakt ned i fickorna på ägarna i företag som redan anställer unga – McDonalds beräknas ha tjänat 200 miljoner rakt av på sänkningen.

Engblom lyfter också fram utbildning. Till det kan läggas en anmärkning om Danmark, som länge har lyfts fram som ett föregångsland när det gäller ungdomar och arbete. Visst finns det bra grejer att lära sig av Danmark, men i hallelujastämningen som lätt uppstår, också på vänsterkanten, glömmer man bort att Danmark också har präglats av låg andel universitetsstuderande ungdomar, och en hög andel ungdomar som känner sig tvungna att jobba medan de studerar, vilket inte nödvändigtvis bidrar positivt till studierna. Nu varnar till exempel Arbejderbevægelsens Erhvervsråd för att det finns ett strukturellt problem i dansk ekonomi med brist på utbildad arbetskraft (inte bara universitetsutbildad) vilket riskerar att göra Danmark fattigare.

Jag vill i det här sammanhanget också rekommendera en några år gammal LO-rapport som är mycket bra: Vem vinner på lägre löner? Här pekar man dels på att resonemangen om de skadligt höga minstalönerna inte stämmer, dels på att lägre löner inte är en ”fot in” utan snarare något kletigt som man riskerar att fastna i.

Nils-Eric Sandbergs abstrakta dogmer kan förstås, med lika dåligt resultat, appliceras också på arbetsmarknader i andra länder. Så sker också. Jag skrev en krönika nyligen om den norska debatten – där högerns tankesmedja argumenterar på samma sätt, när det gäller invandrarnas deltagande på arbetsmarknaden. Läs gärna: Etnisk lønn.

Ska man göra något åt arbetslösheten är det tre typer av åtgärder som behövs:

1. Fler måste anställas – det finns till att börja med stora behov som det offentliga kan se till att uppfylla genom framför allt stöd till kommuner och landsting
2. Fler måste utbildas på rätt sätt – man behöver stärka yrkesutbildningarna
3. Fler måste kunna bli kvar på sina jobb – ungdomar är extremt hårt utsatta för osäkra anställningar. Hålen i arbetsrätten, framför allt när det gäller allmän visstidsanställning och vikariat som inte är vikariat, måste täppas till, genom såväl avtal som lag.

Högerns lösningar går på alla dessa punkter i rakt motsatt riktning. De lär därför fortsätta att hålla sig till sina världsfrånvända teorier. Det är viktigt att de förhindras från att basera konkret politik på dem.

Nationalekonomins brister (och vänsterns möjligheter)

Håller ett litet föredrag på temat.

Stockholms universitet, Hörsal B3 södra huset

Tisdag 25 maj - 13:00 - 14:30

Greklands nota

[Den här texten är publicerad på norska i Klassekampen i dag]

Två tyska högerpolitiker föreslog nyligen att Grekland för att ta sig ur sin kris skulle sälja några öar. Pressen följde upp med att be grekerna skärpa sig och se till Tyskland, där man ”går upp tidigt och arbetar hela dagen”. Över hela Europa har vi matats med ungefär detta: Grekiska arbetare måste förstå att de inte kan slappa sig igenom arbetsdagarna och sedan gå i supertidig pension för att dricka och prata bort hårt arbetande nord- och västeuropéers pengar på soliga tavernor.

Men OECDs statistik över genomsnittligt antal arbetade timmar per person och år visar att greker inte bara arbetar mer än tyskar och norrmän, utan faktiskt mest av alla i Europa – hela 2152 timmar per år, mot 1430 för tyskar och 1422 för norrmän.

Den faktiska pensionsåldern i Grekland är 60,9 år för kvinnor och 62,4 år för män – högre än för tyska män. Greker lever färre år efter pension än många andra européer, som fransmän, finnar – och tyskar.


Grekland har förvisso – i likhet med USA och Storbritannien – haft stora budgetunderskott. De offentliga utgifterna är i förhållande till BNP lägre än i många andra länder. Man har dock haft ett intäktsproblem. Den svarta sektorn är stor – kanske störst i EU. Stenrika redarfamiljer har dragit in skattefria miljarder på offshore-verksamhet. Skatteförmåner har gött samhällets toppskikt. Den grekiska överklassen omvandlar nu sina obeskattade bankmedel till massvis av dyra fastigheter utomlands.

Grekisk ekonomi som helhet pressas av att euron är anpassad till tysk export. Tysk industri –där arbetarna haft en mycket låg reallöneutveckling – pumpar ut varor till andra europeiska länder, som inte har kunnat anpassa sina handelsvillkor genom en egen valuta och vars inhemska produktion har utkonkurrerats av importen.


Nu har den grekiska staten hamnat i betalningsproblem. Finansflocken kräver högre räntor på statsskulden. EU och IMF har trätt in med ett ”räddningspaket” med vidhängande villkor. Statliga bolag ska säljas på rea, avregleringar på arbetsmarknaden, anställningsstopp och lönesänkningar i offentlig sektor, behovsprövad arbetslöshetsersättning, försämrade pensionsvillkor.

Detta är inte villkor som ska göra att Greklands ekonomi kommer på fötter. De är istället anpassade till värnandet av samma intressen som drivit fram – och levt gott på – uppblåsta finansiella tillgångar. De miljardgarantier som skramlats ihop ger bankerna utrymme att växla tillgångar som inte motsvarar verkliga värden, mot tillgångar som gör det. Det görs genom att en växande del av frukten av grekiskt arbete den närmaste tiden inte ska garantera välfärden för grekiska löntagare och pensionärer, utan tyska, franska och grekiska bankpapper som i utgångspunkten har varit ihåliga. Det är en gigantisk överföring av makt och resurser. Därför jublar börserna.


I IMF:s rapport om överenskommelsen med Grekland beräknas arbetslösheten öka till runt 14 procent och hålla sig där de närmaste 5 åren. Även med de antaganden som IMF själv gör om effekterna av ett genomfört åtstramningsprogram, beräknas skulden öka från dagens 115 procent av BNP till 150 procent 2013. Med svagare tillväxt eller med deflationstendenser blir det 160 respektive 176 procent. Sådana scenarion är mer sannolika på grund av de gigantiska nedskärningarna och på grund av att Grekland sitter fast i Europeiska centralbankens grepp.

Det betyder alltså att Grekland blir fattigare, samtidigt som den grekiska staten kommer att kunna möta samma finansiella problem som idag, men i större skala, om några år, eventuellt ännu tidigare.


Som vanligt har stora delar av ekonomkåren klivit fram för att förklara allt detta vara nödvändigt. Det är lika förutsägbart och lika mystifierande som ordinering av Ave Maria mot synd. Chefsekonomen i First Securities, Harald Magnus Andreassen, sa till Klassekampen nyligen: ”Innstrammingene som kommer [i Hellas] er helt nødvendige. Selv under kommunismen kunne man ikke bruke mer enn det man produserte”. Det är möjligt. Men under finanskapitalismen går det uppenbarligen alldeles utmärkt en god stund. Det är den ordningen Europas politiska och ekonomiska eliter nu skriver regler för att bevara, och det är vad grekiska fackföreningar protesterar mot. Vi bör heja på de senare.


- - - - - UPPDATERING - - - - -
PS1. På indregard.no kan man se grafer över några av siffrorna som nämns, plus ytterligare kommentarer.
PS2. Idag skriver John Pilger på samma tema. Mycket bra för det mesta, men inte det märkliga påståendet att "most greeks are employed by the state". Anställning i offentlig sektor i Grekland uppgår till cirka 15%.

Ett råd: lägg ned!

I samband med sin första vårbudget tillsatte Anders Borg ett ”finanspolitiskt råd”, för att bland annat ”följa upp om de grundläggande målen för finanspolitiken nås, vilka inkluderar långsiktigt hållbara offentliga finanser, överskottsmålet och utgiftstaket samt hur finanspolitikens inriktning förhåller sig till målen och till konjunkturutvecklingen”

I praktiken handlar det om att man skapat en grupp med en aura av akademisk trovärdighet för att de med jämna mellanrum ska föreslå borgerlig politik – de ekonomiska grundantaganden som rådet opererar med pekar som ”default mode” åt det hållet. Det har ändå inte betytt att Finanspolitiska rådet har hyllat Anders Borg utan vidare. Vissa element i regeringens budgetar är så undermåligt presenterade och genomförda att de inte kan rättfärdigas med någon modell överhuvudtaget. Det finanspolitiska rådet har också ibland påmint om bristande grunder att tro på regeringens prognoser.

Det är inte ointressant läsning. Men likafullt är rådet en djupt problematisk konstruktion, vilket dagens utspel om att valrörelsen inte borde innebära några ekonomiska vallöften (det man kallar ”permanenta ofinansierade reformer” - vilket ju är dåligt om det man avser är de skattesänkningar regeringen ägnat sig åt och som leder till att offentliga tjänster urholkas, men som i ekonomverkligheten i praktiken betyder strukturellt utbyggd välfärd) visar med all önskvärd tydlighet. Ortodoxa ekonomer kan förstås delta i den ekonomisk-politiska debatten som alla andra – även om tung historisk empiri pekar på att man borde vara mycket restriktiv med att lyssna på dem – men att lyfta deras modellperspektiv till byråkratisk överrock på den politiska processen borde verkligen undvikas.

Vänsterpartiet var mot Finanspolitiska rådet från start och har därefter återkommande motionerat om att rådet skall läggas ned. I budgetmotionen för 2007/2008 skrev vänsterpartiet:

Inrättandet av ett finanspolitiskt råd är ännu en institutionell hämsko på de folkvaldas möjligheter att föra en ekonomisk politik för full sysselsättning och bidrar samtidigt till en allmän ekonomisk utveckling där löntagarnas positioner på arbetsmarknaden försvagas till förmån för arbetsgivarnas.

Och senast i den egna budgetmotionen för 2009/2010:

Det finanspolitiska rådet har tillsatts av regeringen för att ”årligen följa upp och granska måluppfyllelsen inom den ekonomiska politiken” och ”utvärdera kvaliteten i regeringens analysram för den ekonomiska politiken”. Rådet passar väl in i det förhållningssätt till den ekonomiska politiken som slog igenom i början 1990-talet och som den nuvarande högerregeringen står särskilt fast förankrad i. En rad institutionella inslag minskar de folkvaldas möjligheter att föra en ekonomisk politik för full sysselsättning och bidrar samtidigt till en allmän ekonomisk utveckling där löntagarnas positioner på arbetsmarknaden försvagas till förmån för arbetsgivarnas.

Den snäva ekonomiska teoribildning som ligger till grund för mycket av dagens etablerade ekonomisk-politiska debatt har uppenbara ideologiska utgångspunkter som borde vara föremål för en problematiserande samhällsdebatt, snarare än att ytterligare befästas i myndighetsform. Finanspolitiska rådet bör upplösas med omedelbar verkan.

Förhoppningsvis blir detta rödgrön regeringspolitik efter valet.


Om innehållet i rådets rapport: Alliansfritt, Ett hjärta rött.

Mon(k)ey for nothing

Har skrivit i Klassekampen idag, om finansmarknader och fondförvaltning:

«Hipp som happ når du velger fond» var overskriften på en artikkel i Aftenposten i forrige uke. I doktoravhandlingen sin har Lars Qvigstad Sørensen studert avkastningen på alle aksjefondene som har investert på Oslo Børs de siste 25 årene. Det viser seg at aksjefond som gruppe ikke har lykkes med å «slå markedet» generelt. Resultatene for de fondene som har gjort det best kan like gjerne skyldes tilfeldigheter som dyktighet. Det finnes, som Sørensen uttrykker det, ingen «persistens» i prestasjonene: Et fond som går bra ett år, kan like gjerne gå dårlig neste år.

Aftenposten skriver at dette er «en kalddusj for alle som tror at statistikken kan hjelpe dem med å velge det beste fondet.» Det er mulig. Men funnene er velkjente fra andre studier av finansmarkedene. I et av de mer håndfaste klarte den seks år gamle sjimpansen Raven, som valgte IT-aksjer ved å kaste en dartpil, å havne blant de 25 beste av tusenvis av Wall Street-proffer.

Läs resten här.

Rituell rapport

Idag har jag skrivit i Klassekampen om ritualiserad ekonomisk analys, och OECD:s politiska rekommendationer baserade på det.

Ekonomi som icke-exakt vetenskap

För den vetenskapsteoretiskt intresserade. Daniel Little sammanfattar en bok om ekonomivetenskapens möjligheter att säga något meningsfullt om verkligheten; Daniel Hausmans The inexact and separate science of economics. Särskilt rekommenderar jag reflexion över den beskrivna skillnaden mellan prediktion och förklaring. Jag har inte läst boken och känner spontant viss skepsis inför försöken att skära ut separata, om än inexakta ekonomiska lagar. Det beror i och för sig på vad man vill separera dem från. I ortodox neo-klassisk teori sätter man upp sina (förment universella, ahistoriska, pseudofysikaliska) lagmässigheter oberoende av alla existerande sociala strukturer - med andra ord oberoende av verkligheten. Det gör mycket av dagens ekonomivetenskap konkret irrelevant.

Hayek vs. Keynes rap anthem

(via Sanna Rayman)

Samband mellan skatter och tillväxt

Så här ser det ut om man plottar genomsnittlig BNP-tillväxt per capita och genomsnittliga skatteförändringar under olika presidenter i USA i modern tid. Förvånansvärt tydlig samvariation, får man ju säga. (Hämtat från ett inlägg på bloggen Angry Bear). Högre tillväxttal under skattehöjarpresidenter. Det säger förstås inget om kausalitet, och det är inte meningen att säga att det ena direkt påverkar eller "förklarar" det andra. Men det är ett av otaliga exempel på det faktum att ortodox ekonomisk teori svävar fritt den ekonomiska verkligheten. De teorierna är fel ställe att börja, om man vill säga något meningsfullt om världen.

Opplevelsen av fattigdom lar seg ikke måle i kroner og øre

[I Dagsavisen i dag]


Opplevelsen av fattigdom lar seg ikke måle i kroner og øre.
Ladet statistikk

Tidligere denne uka ble regjeringen tilbudt ”uventet hjelp”, som det ble kalt i Aftenposten. Opposisjonspartiene ønsker å gjøre det lettere å bekjempe fattigdommen, gjennom å endre definisjonen av fattigdom. Det høres sjenerøst ut, spesielt på bakgrunn av SV-leder Kristin Halvorsens mange piruetter i saken. SV lovet jo i valgkampen i 2005 å ”avskaffe fattigdommen”. Fire år senere kom det statistikk om at de fattige hadde økt i antall i stedet for å forsvinne. Halvorsen så seg nødt til å be om unnskyldning for å ha ”bygd forventinger”, og forsvarte seg med at selve definisjonen er ”slik at man bokstavelig talt ikke kan avskaffe fattigdom”.


Det opposisjonspartiene vil introdusere er et absolutt fattigdomsbegrep. Altså en inntektsgrense i kroner og øre. I kontrast til det er de fleste definisjoner av fattigdom relative. OECDs definisjon for lav inntekt går for eksempel ved 50 prosent av medianinntekten i landet. Medianen er det som deler en gruppe i to like store deler, altså det som havner i midten om man skriver en liste over alle inntekter, ordnet etter størrelse. I debatten kan det ofte høres ut som om det må være noen som faller under en sånn fattigdomsgrense (”alle kan ikke være over gjennomsnittet”). Det er feil. Naturligvis er det alltid noen som har den laveste inntekten. Men det betyr ikke at den må være lavere enn halvparten av tallet i midten. Det avhenger av fordelingen av inntekter – og det er nettopp det som er poenget.

For fattigdom er ikke et absolutt fenomen, men et sosialt forhold. Menneskers opplevelse av hva det innebærer å være fattig er noe som oppstår i relasjon til andre i samfunnet: Når man er den eneste i klassen som ikke har råd til nye vintersko, eller den eneste i gjengen som hver gang må avstå fra å bli med ut og spise. Og det er på samme måte urimelig å hevde at en person i dag ikke er fattig hvis hun ikke har råd til mobiltelefon, med henvisning til at det var mange som ikke hadde det for 20 år siden. Det er ikke dem man skal sende tekstmeldinger til.


I boken ”The Spirit Level” går forskerne Richard Wilkinson og Kate Pickett gjennom et meget omfattende forskningsmateriale som strekker seg over tre tiår. Ut fra det sammenlignes OECD-land med hverandre. Også de ulike statene i USA sammenlignes innbyrdes. Fakta taler for seg: Store forskjeller i inntekt i et samfunn henger sammen med kortere levealder, større fysiske og psykiske plager, mer narkotikamisbruk og voldskriminalitet. Vi snakker altså ikke om kroner og øre, uten om spredningen av ressursene. Og det er ikke ”bare” de fattigste som rammes. Det er noe som påvirker hele samfunnet.


Fattigdom og sosiale forskjeller er komplekse fenomener. Derfor er det lurt å bruke ulike redskaper for å følge utviklingen. En viktig faktor er at inntekt ikke sier alt om levekår. I land med omfattende sosiale goder som tilbys billig eller kostnadsfritt får de med lavere inntekter en bedre situasjon enn det inntektsstatistikken viser. Den statistikken gir heller ikke et så godt bilde av forholdene for dem som glir ut av sikkerhetsnettene. Derfor er det bra at regjeringen følger et sett med andre indikatorer på fattigdom, for eksempel hjemløshet eller tidlig bortfall fra utdannelse.

Men det er naivt å tro at det er behovet for mer heldekkende statistikk som har fått opposisjonen til å kreve et ”kompletterende”, absolutt fattigdomsmål. Når Høyres Torbjørn Røe Isaksen sier at man ”ikke kan avskaffe fattigdom når man skyter på et bevegelig mål”, så ønsker han å gjemme vekk den fundamentale innsikten om at fattigdom nettopp er et bevegelig mål i et bevegelig samfunn.


Problemstillingen er samtidig pikant for den rødgrønne regjeringen og spesielt SV. For det et relativt fattigdomsbegrep belyser, er jo også at en politikk mot fattigdom ikke bare kan inneholde tiltak rettet mot de fattigste. Sånt trengs vitterlig, men i bunn og grunn er fattigdomsbekjempelse en kamp mot strukturelle urettferdigheter. Det krever en aktiv politikk for omfordeling og stadig pågående sosiale reformer – som tar en del penger fra de rike og gir mer innflytelse og muligheter til alle.

Man kan være kritisk til at Kristin Halvorsen utropte et mål som var upresist uttrykt og ikke kunne fungere effektivt for politisk styring. Men det er et mer grunnleggende problem hvis den rødgrønne regjeringen savner verktøy for å minske inntekts- og formuegapet i Norge, og heller aksepterer høyreopposisjonens ”hjelp” for å slippe å avsløre det.

Tre lästips

1. Roger Mörtvik skriver på TCO:s intressanta blogg utredarna.nu om behovet av ett vetenskapligt paradigmskifte i nationalekonomin:

Allt för många av dem som under lång tid förespråkat just den ekonomiska modell som i praktiken orsakat krisen börjar nu förespråka ännu mer av samma sak.

Detta trots att krisen i hög grad var, som ekonomiprofessorerna Stiglitz och Fitoussi säger i slutsatserna till rapporten “Shadow Gn”, “doktrinskapad” - framsprungen ur en övertro på marknaders självreglering, en misstro mot statliga regleringar och en ekonomi som skapat en växande grupp löntagare som inte fick del av tillväxten på annat sätt än genom att överkonsumtion på kredit.

Läs hela!

2. På ekonomibloggen Angry Bear kan man läsa om en dogm som motsägs av enorma mängder empiri på kors och tvärs, men som ändå hör till de mest seglivade och oftast upprepade på högerkanten och av enkelspåriga ekonomer: idén om att högre skatter leder till svagare tillväxt eller sämre välfärd. Det stämmer inte i internationella jämförelser (här är en liten rapport om det). Och i inlägget visas det att det inte håller i USA i modern tid:

Now, I dislike paying taxes as much as a Glenn Beck does, but the story line about big bad taxes choking off the private sector doesn’t add up. […] [O]ne other thing – the argument you often hear is that the private sector is more efficient because of the profit motive and the fact that inefficient private parties go bankrupt. Of course, in the real world, inefficient private parties peddling silly ideas can do as well or better than their quality counterparts. The graph above contradicts everything you will ever hear or read in a Rupert Murdoch owned property, but Murdoch is in no danger of going under. Nor will his great, grand-children, even if they continue selling something that isn’t true for generations.

Läs hela!

3. Erik Svensson, har på sin blogg Biology & Politics ett matnyttigt och klokt inlägg om Venezuela och den fortsatta verklighetsfrånvarande demoniseringen av demokratiseringsprocessen där.

Real World Economics Review - nu också med blogg

Real World Economics Review (tidigare Journal of Post-Autistic Economics) är en tidskrift som man kan prenumerera gratis på. Man får den som pdf. Det är en intressant publikation för akademisk diskussion om ekonomisk teori som står i motsättning till dagens kvävande ortodoxi.

Nu finns det också en blogg som drivs av ekonomerna som står bakom tidskriften (Paul Ormerod, Mark Weisbrot, Edward Fullbrook mfl.). Blir intressant att följa.