måndag, juni 26, 2006

Norge, en bit in i första halvlek

Jag har flera gånger skrivit om utvecklingen i Norge här bloggen (se några länkar i slutet). Norge är intressant för svenska förhållanden eftersom det finns så många samtidiga likheter och skillnader mellan länderna att man kan göra närliggande jämförelser och dra nyttiga lärdomar. Norge är nu också intressant för att det har en regering med Europas antagligen mest radikala regeringsförklaring. I ett läge när arvet efter nyliberalismens glada dagar fortfarande ligger som en tung börda över Europas ekonomier och tankeliv, medan blåbruna krafter stärkt sitt grepp efter 11/9, betyder det knappast några revolutionära ambitioner – då är även ett milt brott med några av de nyliberala dogmerna är värda att vårda.

För en sådan koalitionsregering är problemen stora – både de uppenbara och förutsebara, och nya som dyker upp på vägen. I senaste numret av Flamman skriver Aron Etzler en tänkvärd ledare med rubriken ”Med tvekan Godkänt” (läs hela!):
De två första månaderna kvitterade regeringen ut flera centrala vallöften: arbetsmiljölagen, som skulle öppnat för mer osäkra anställningar och mer flexibla övertidsregler, skrotades. Privatiseringar och bolagiseringar av statliga företag avstannade. Den första budgeten, som dock byggde på den förra regeringen Bondeviks, ökade pengarna till kommunerna. Regeringen satte stopp för nyetablering av friskolor, och fick därmed ta strid med de starka kristna organisationerna, men lyckades. Fram till nyåret var allt väl. Det fanns inte många som ansåg att regeringen svikit.

Bilden var annorlunda när jag besökte Norge i maj. Många av de som varit mycket positiva till regeringsförklaringen var nu istället otåliga och oroliga. Den vanligaste kritiken från vänster var att reformerna avstannat och att regeringen hamnat i en defensiv situation.
Det är, precis som Etzler skriver, nödvändigt för regeringen att ”gå in i en andra andning” och hitta ”vinnarfrågorna”, ta strid kring sådant som både gör strukturell skillnad och märks mer direkt i människors vardag.

Lätt blir det inte. Varken att mobilisera tillräcklig dynamik eller att kommunicera detta i en fientlig miljö. För även om mediesituationen i Norge, liksom i de flesta andra västeuropeiska länder, är bättre än i Sverige – inte minst tack vare att man har Klassekampen som dagstidning – så är förstås medierna i borgerlighetens grepp också där. På sin blogg tipsar SV:s vice ordförande Audun Lysbakken om en artikel i Dagsavisen, där ett ”nätverk” som ska föra regeringens politik till vänster ”avslöjas”. Det handlar dock om ett möte med profiler inom regeringspartierna och fackföreningsrörelsen, med öppet deklarerad avsikt att diskutera just det som Etzler efterlyser ovan: en strategi för skärpning av regeringens näringspolitik utifrån arbetstagarnas intressen. Lustigt. Ännu lustigare – och oerhört talande – är att viceordföranden i högerpartiet Høyre kallar mötet, där företrädare för regeringspartierna alltså diskuterar hur regeringens politik ska förbättras, för ”ett demokratiskt problem”!

Det är just sådana initiativ – olika typer och inom olika områden – som behövs för att få till en fungerande förändringsstrategi och mobilisera stöd för den. Stillastående kommer obönhörligen att innebära förlust. Och radikal parlamentarisk politik är en omöjlighet utan kontinuerligt och fantasifullt utomparlamentariskt fortarbete.

De konkreta norska erfarenheterna är viktiga att fundera över för alla progressiva krafter – inte minst ett svenskt vänsterparti som kommer att behöva förhålla sig till regeringsmakten omedelbart efter valet.


PS1. Samtidigt håller SV:s fantastiska ungdomsförbund SU landsmöte. SU har, som jag också skrivit om tidigare, liksom Ung Vänster på sitt sätt för vänsterpartiet, spelat en mycket stor roll för SV:s förnyelse. I ett läge när SV är regeringsparti kommer utmaningarna för det starka ungdomsförbundet att bli större än på mycket länge. SV:s opinionsframgångar bygger i hög utsträckning på popularitet bland de unga. Och det är alltid viktigt att vinna unga generationer för mer genomgripande förändringar. Det kommer att krävas av ungdomsförbundet att man utformar konkret politik som kan vara radikal och utmanande, utan att för den skull hamna i en återvändsgränd som radikalistiskt alibi. Hittills har det gått över förväntan bra. Den nya ordförande som ska väljas efter Audun Herning, är Kirsti Berstø, som jag känner som en skarp tänkare och jordnära aktivist. Det bådar gott. Och det bekräftas av den mediala upprördheten över hennes positioner.

PS 2. Några tidigare inlägg:
- Norska synpunkter med vidare bäring
- Go West
- Hundra dagar med vänsterregering i Norge
- Norge, nästa fas

35 kommentarer:

Parole sa...

Väl talat Ali, det värmer verkligen.

Vi kan också notera att dessa reformer mot den globaliserade marknadsdiktaturen utfördes trots att man befann sig bakbunden av ett tyngande €€S-avtal med €U (i praktiken medlemskap).

Norges framåtsträvare och rättviseivrare behöver stöd för att kunna ta även ett andra steg och där borde vänsterpartiet profilera sig tydligare, Svenska kommuner med vänstermajoritet skulle dra lärdom och direkt gå mot den nyliberala dödansapolitiken.

Leve friheten! Död åt €goismen!

Anonym sa...

€sbati
h€, h€, h€ !!!

Anonym sa...

De allra rikaste blir ännu rikare

Welch, drog sig tillbaka rik.
Foto: REUTERS
Mikael Nyberg om en girighet som lyfter till nya nivåer
”Sätt kompetensen i högsätet igen”, skrev Peter Wallenberg i Dagens Nyheter sedan det allmänna räddat finanskapitalet ur sammanbrottet 1992.
Nu är den tillbaka.
I Londons finanskvarter glider den fram i en Mercedes-Benz SLR MacLaren för 400 000 dollar eller en Pagani Zonda för 600 000. På andra sidan Atlanten far den över himlen i privata jetplan och sträcker ut sig i 100 meter långa yachter. När Jack Welch lämnade chefsposten på General Electric 2001 kunde han utöver en årlig pension på nio miljoner dollar göra anspråk på livstid på sina tidigare förmåner, däribland en lyxvåning i New York med allt från ­betjänter till toalettpapper, en limousin med chaufför, medlemskap i prestigefyllda golfklubbar och fri tillgång till en Boeing 737.
Så finner sig den självutnämnda kompetenseliten till rätta. Ömsom förgudad, ömsom skandaliserad höjer den sig över samhället. I medgången är Percy Barnevik, Lars-Eric Petersson och Kenneth Lay ledargestalter i en ny ekonomi, i motgången personifierar de girighet och allmän omoral. Massmedierna förvandlar ett skov i samhällets utveckling till sensationer i en dokusåpa: Lurade eller lurade inte direktör Petersson sin styrelse?
Ny statistik över inkomsternas fördelning placerar skandalerna i deras rätta sammanhang. Det handlar inte om enskilda affärsmäns bristande etik. Fifflet är ett utslag av något allvarligare, en pågående upprullning av mer än ett århundrade av sociala framsteg.
1966 till 2001 ökade arbetsinkomsterna i USA med sammanlagt 2 800 miljarder dollar, inflationen borträknad. Hur stor del av dessa nya tillgångar tillföll dem som tjänade minst? Hälften av hushållen fick dela på 12 procent, 336 miljarder dollar. Resten, 2 464 miljarder, gick till de välbeställda. Den översta tiondelen lade ensam beslag på nästan halva inkomstökningen.

Ekonomin växer utan att flertalet erfar några märkbara framsteg. Det är en dramatisk förändring, skriver ekonomerna Ian Dew-Becker och Robert Gordon. Allt fler tvingas jobba mer för mindre, och därmed ”faller den historiska länken mellan produktivitetstillväxt och högre levnadsstandard … isär”.
Statistiken skär sig mot föreställningen om ett kunskapssamhälle, där en växande, välmående medelklass träder in i informationsåldern och lämnar marginaliserade rester av industriepoken efter sig. I USA går det inte att urskilja någon märkbar vidgning av inkomstklyftan mellan ­lönearbetarna i mitten och dem längst ner.
Det är i den översta tion­delen – och i de översta tiondelarna och hundradelarna av denna tiondel – som de stora förändringarna skett. Knappt 14 000 familjer samlade 1966–2001 på sig en större del av inkomstökningarna än 27 miljoner hushåll längst ner i inkomstpyramiden.
De som berikar sig tillhör det tunna överskikt som behärskar storföretag, banker och andra centrala ekonomiska institutioner. Företags­ledarna har sällskap av framstående advokater, börsmäklare och superstjärnor inom sport, massmedia och underhållningsindustri.

Thomas Piketty och Emmanuel Saez har följt kurvorna bakåt i tiden. I en studie av taxeringsuppgifter från USA 1913 till 2003 visar de hur de senaste decenniernas utveckling avviker från en lång period av förhållandevis måttliga inkomstskillnader. Toppskiktets andel minskade kraftigt efter 1930-talets depression och andra världskriget, men från slutet av 1970-talet växer andelen igen. Under 2000-talets första år är den lika stor som vid första världskrigets slut och börsyran på 1920-talet.
Utvecklingen i USA är extrem men inte unik. I Storbritannien och Sverige, två europeiska föregångare i pensionsreformer, privatiseringar och avregleringar, ser vi samma vändning som på andra sidan Atlanten, om än i annan skala. Från slutet av 1970-talet börjar förvaltarna av de största kapitalen att återta positioner som gick förlorade i början av 1900-talet. I internet- och telekombubblan i Sverige vid millennieskiftet kapar en tusendel i toppen åt sig en lika stor andel av de samlade inkomsterna som vid mitten av 1930-talet, drygt 4 procent.

Hur ser det ut i andra västeuropeiska länder? Där tycks ännu inget brott med efterkrigstidens relativa jämlikhet ha skett, skriver Piketty och Saez efter granskning av statistik från Frankrike och Nederländerna.
De som på kontinenten sätter sig emot det förnyade klassväldet förvandlas i gällande, förvridna perspektiv till ”bakåtsträvare”. Försvar av fackliga och sociala rättigheter blir, som på Dagens Nyheters ledarsida efter de franska arbetarna och studenternas revolt, en strävan att ”bevara privilegiesamhället”.
Men i högsätet river förnyarna i forna klasskompromisser. I Frankrike är den nyss införda arbetstidsförkortningen i praktiken annullerad. Kvar är snart bara den flexibilitet lönearbetarna påtvingades i utbyte mot sina 35 timmar i veckan. I Tyskland brer lösa anställningsformer ut sig, medan nyanställda får sänkt lön och företag efter företag förlänger arbetstiden utan lönekompensation. Nu får européerna lära sig läxan, skriver amerikanska Time. Det gäller att ”arbeta hårdare och längre utan löneförhöjning och med betydligt sämre trygghet än tidigare”. Det är sådant som berikar kompetensen.
Den pensionerade företagsledaren far över himlen i sin Boeing 737 medan de löpande banden skenar och anställda jäktar sig fram genom dagarna på underbemannade serviceinrättningar. Ian Dew-Becker och Robert Gordon sammanfattar utvecklingen i USA: ”Det är inte bara så att de 90 procent av de amerikanska lönearbetarna som befinner sig längst ner har misslyckats att [med sina inkomster] hänga med i produktivitetstillväxten. Många har tagit skada av den.”
Ekonomin får drag som påminner om det glada 1920-­talet: i toppen en svindlande konjunktur, ett överflöd av likviditet och svällande fiktiva kapital; i botten en krypande depression med konkurrerande lönenedpressning och sviktande masskonsumtion. Det är en skör grund för skuldtyngda finansiella konstruktioner.
Men det leder ingen vart att ropa på besinning. Direktörernas utsvävningar har – liksom de nya kolonialkrigen och demokratins och rättsstatens pågående sönderfall – sitt upphov i en politisk försvagning av de krafter som tidigare utmanade samhällets överhet.

Mikael Nyberg

Anonym sa...

Mikael,

Det var ett långt inlägg! (Klipp och klistra, får man väl anta?)

Värden skapas, och delas inte upp som från en befintlig kaka -så det handlar inte om att "kapa åt sig". Jag tycker det är skitkul att det finns en del ultrarika personer, och har aldrig känt avundsjuka mot dem. Många av dem gör dessutom mycket gott med sina pengar.

Synd att definierande för vänsterfolk verkar vara konstant avundsjuka på allt och alla. Det finns inget som är accepterbart i skillnader, oavsett egen insats, verkar det som. Allting är så orättvist så orättvist så...

Själv är jag högst ordinär vad gäller ägodelar, men jag gillar att läsa om vad andra har uppnått. Kan kännas inspirerande ibland, t.o.m.

Anonym sa...

Norge är ju t.o.m värre än Sverige. Klart kommunister gillar eländet -där kan man ju ha lekstuga och göra sig omumbärlig som politiker på många roliga sätt. Vi andra, normala människor som vill att staten skall göra ett specifikt jobb och inte invadera alla aspekter av våra liv betackar oss...

Anonym sa...

hej.p1 morgon kallade dig felaktigt för före detta ssu-ordförande, hörde du det?

Ali Esbati sa...

Kulturnytt va? Jo, jag fick ett sms så jag kollade det. Lustigt.

Parole sa...

"Jag tycker det är skitkul att det finns en del ultrarika personer"

"Många av dem gör dessutom mycket gott med sina pengar."


Förmmodligen skrivet av samma fruktat "intelligenta" liberalmupp med tvångsbehov att kommentera precis allt även om det till nöje för oss andra röjer hans gränslösa naivitet bristande intelligens och skrämmande förakt för lidande fattigdom och misär, i kölvattnet av den globaliserade marknadsfascismen.

Har resten av fascisthögerns Bush-jugent trupper lika skarpa intellekt som denna representant ur idiotbrigaderna, så kan vi lägga oss på rygg och skratta ett tag....

Anonym sa...

"Värden skapas, och delas inte upp som från en befintlig kaka -så det handlar inte om att "kapa åt sig"."

Rätt och fel. Värden skapas, ja, men de delas också upp. Just nu går en allt större del till en oproduktiv ägararistokrati, vilket innebär att en allt mindre del går till dem som faktiskt skapar värden. Du förstår, det skapas inte större värden, bara för att en elit lever lyxliv.

Anonym sa...

Finns det medborgarlön i Norge? Är trött på att slava åt bomb & massmördaralliansens lakejer.

Erik sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Erik sa...

"Just nu går en allt större del till en oproduktiv ägararistokrati, vilket innebär att en allt mindre del går till dem som faktiskt skapar värden."

Som att kapitalister typ ingvar kamprad inte gör någon nytta. Kapitalister och företagare är väldigt produktiva, de samordnar och organiserar arbetskraft. Placerar aktivt sina pengar så att bra investerinar görs och bra produktiva företag får tillgång till pengar. De fyller en väldigt viktig och produktiv funktion i ekonomin.

Dessutom har det bevisats att ingen annan än kapitalisterna kan sköta denna uppgift på ett så bra sätt att produktiviteten ständigt går uppåt (samma vara kostar mindre pengar att köpa) och därmed går också alla löner upp , inklusive de lägsta. Om staten försöker sig på att skjöta kapitalisternas jobb innebär det reallönesänkningar för alla.

Att sedan "de rikare blir rikare och de fattigare fattigare" är helt enkelt inte sant, eller det har bara varit sant på de platser och under den del av historien då ett större mått av socialism och ekonomisk ofrihet har rådit.

Anonym sa...

Parole,
Är det inte enklare att du erkänner för dig själv att du är en avundsjuk typ? Inte lever de flesta rika upp särskillt stora resurser. Rikedomen är investerad, och genererar välfärd för alla.
Problemet med kommunismen, och dess lightvarianter, är att dom skapar fattigdom för alla. Har ni inte förstått det ännu? Hur många mansåldrar skall det ta innan poletten ramlar ner?

Jonas N sa...

"Hur många mansåldrar skall det ta innan poletten ramlar ner?"

Kärnpunkten är väl att de som vurmar för kommunism, socialism och andra kollektivistiska fördelningsekonomier aldrig kommer upp i en egen 'mansålder'!

De vill vara barn hela sin tillvaro och ha pappa staten/överheten som delar ut belöningar och godis på ett 'rättvist' sätt till dem.

De mest försigkomna kan förstås själva vilja spela rollen som 'pappa' i detta rollspel. Men det är fortfarande bara på nivån mamma-pappa-barn i sandlådan. Dvs leka att alla resurser finns där och den som får bestämma skall distribuera dem. Även dessa barn börjar stortjuta när godiset är slut, leksakerna går sönder eller barnen blir osams och slåss och ropar på en högre 'pappa' som skall tillföra nya resurser och/eller skipa 'rättvisa'.

När man uppnåt 'mansålder' inser vuxna människor att man har ett eget ansvar både för vad man vill åstadkomma och konsekvensen av sina handlingar.

Egendom är stöld sa...

Varför pratar ni borgerliga så mycket om avundsjuka? På andra känner man sig själv, eller? Är det så svårt att tänka sig att det kan finnas människor som värderar annat mycket högre än pengar och konsumtion? Jag har ingen som helst lust att bli en liten feodal småpåve som er idol Kamprad. Att ni känner er "inspirerade" av honom förvånar mig inte det minsta. Det är så den kapitalistiska ideologiska överbyggnaden fungerar, alla ska tro på "the american dream", att just DOM ska vinna högsta vinsten på lotteriet fast det i verkligheten är större chans att bli överkörd av en bil.

Anonym sa...

Just Kamprad är ingen särskilld inspiration för mig, så där gissade du fel. Jag pratar inte "mycket" om avundsjuka, men har svårt att blunda för den kommunistiska drivkraften.

Det är inte heller så att jag vill eller tror att jag kan emulera de mer framgångsrika. Man kan ändå låta sig inspireras av dem.

Vidare drömmer jag inte om att bli svinrik, men samtidigt unnar jag de som har blivit rika att vara det. Jag har själv sannerligen inte gjort mycket för att bli rik, så varför skulle jag missunna dem? Och om jag hade gjort mycket för att blir rik, men misslyckats, så lär jag väl ha insett hur svårt det är, och, igen, har inget skäl att missunna någon.

Om egendom är stöld, varför ger du inte bort allt du äger till offentlig användning? Tror du det vore optimalt om så skedde? Hur har du tänk att du eller andra skall kunna få något gjort om de inte har några egna resurser alls? Och om svaret är att man får ta från det allmänna, hur har du tänkt att detta skall regleras så att inte någon tar för mycket? (Erkänn att du inte har tänkt så går det snabbare att svara.)

Jonas N sa...

Egendom är ....

Förstår du verkligen inte varför alla som högljutt propagerar för konfiskation från alla dem som har 'mer', och inte sällan också bara från alla dem som fortfarande har 'kvar' ...

... varför denna vurm betraktas som dels:

- avundsjuka
- girighet, och dessutom
- lättja!?

Missar den poängen dig helt och hållet?

Ingen liberalt sinnad klandrar din inställning som du torgför i ditt senaste inlägg. Tvärtom är den ganska liberal i sig:

'Jag vill göra mina egna val och eftersträva det jag själv finner angeläget, jag strävar inte efter makt och rikedom, andra får leva efter deras egna drömmar och visioner .. (och jag tror inte att så många når dem)'

Egendom är stöld sa...

Jag pratar inte "mycket" om avundsjuka, men har svårt att blunda för den kommunistiska drivkraften.

Vad vet du om folks drivkrafter? Är du psykolog? Jag tror att din drivkraft är...vad ska jag ta...hm...jag vet! Ondska! Jag har svårt att blunda för det faktiskt.

Om egendom är stöld, varför ger du inte bort allt du äger till offentlig användning?

Du kan lika gärna fråga mig varför jag inte tar livet av mig. Du kanske skulle skaffa dig åtminstone basala kunskaper om socialistiska ideologier innan du börjar diskutera dem? Med "egendom" menas inte min smörgås eller dina kalsonger, utan produktionsmedlen. Jag kan inte ge bort det jag inte har.

Vem är det som inte har tänkt? Svara inte så snabbt den här gången.

Robin Hood sa...

"Är det så svårt att tänka sig att det kan finnas människor som värderar annat mycket högre än pengar och konsumtion?"

- Vad bra, ge fan i andras pengar då.

Anonym sa...

Egendom är stöld,

1. Du skriver "egendom".

2. Var går gränsen mellan produktionsmedel och annan egendom? Är min verktygslåda min eller ett produktionsmedel? När skall kommunistkommisarierna komma och konfiskera -d.v.s exakt när har man för mycket privat för att det skall räknas som privat? Skall det vara samma gräns i alla länder, oavsett klimat, utvecklingsnivå, etc? Hur bra är en bil innan den är för bra för mig eller dig?

Egendom är stöld sa...

1. Ett rätt i alla fall...

2. Du förstår alltså inte skillnaden mellan "produktionsmedlen" och "din verktygslåda"? Ärligt talat, ni är så otroligt okunniga om era politiska motståndares mest grundläggande begrepp, men ni envisas med att diskutera ändå. Det blir helt enkelt långtråkigt att diskutera med era hjärnspöken. Men du ska få en present, du lata liberal. Produktionsmedlen.

Anonym sa...

EäS,

Det är ju du som inte förstår gränsdragningsproblematiken. Det enda som tjuvfilosofin kommunismen kan åstadkomma är mygel och korruption. Hur svårt kan det vara att förstå att dessa gigantiska problem är reella och inte kan elimineras med mindre än att man terroriserar sin egen befolkning? Det är ingen slump att kommunismen bara har lett till misär.

Min verktygslåda kan mycket väl vara mitt produktionsmedel. Hur stor får den vara och hur många verktyg får den innehålla innan den skall göras allmänägd (med våld)?

Egendom är stöld sa...

Du late anonymous,

Du är alltså för lat för att klicka på en länk som blir serverad åt dig och som bara innehåller tre meningar att läsa. Eller var dessa tre meningar för komplicerade?

Jag skulle gärna fortsätta den här diskussionen med dig, om det inte vore för att jag har så svårt att hålla mig v...hålla mig va...hålla mig vak...Zzzzzzzzzzz

Anonym sa...

Oroa dig inte, jag klickade och läste.

Du har fortfarande inte förklarat hur snälla staten skall bestämma vad som är nog privat egendom, och vad dom skall göra för att det skall efterlevas. Skall vidare gränsen justeras ibland, och hur skall efterlevandet då skötas? Hur skall värdet på olika saker viktas?

Felet med kommunismen, ser du, är att den inte kan implementeras. Det enda som fungerar i en kommunism är den icke-kommunistiska svarta marknaden. Det, om något, borde vara en tankeställare för dig.

Bjarne sa...

Det är DU som är svarslös "egendom är stöld". Pinsamt tydligt att du smiter.

Egendom är stöld sa...

Oroa dig inte, jag klickade och läste.

...men det var för komplicerat att förstå Wikipedias mycket enkla förklaring? Då vet jag inte hur jag ska kunna förklara det på ett enklare sätt.

Du skulle behöva lära dig mer om innerbörden i begreppet "kommunism" och lära dig hur socialistiska ideologier ser på "staten" också. Sedan kanske du skulle googla på min nick, det kan ge en antydan om min ideologiska hemvist. Så att du vet vad det är du ska angripa alltså. Men det kräver förstås alldeles för mycket jobb, du late liberal.

Bjarne,
Fram till nu var det bara den late liberalen här ovan som var pinsam. Nu är ni två. Era huvuden är fullproppade med propaganda på den plats hjärnan skulle ha varit.
Och inte ens kvalitativ propaganda utan Hollywood B-filmsvarianten alternativt "Detta hör jag pappa säga vid middagsbordet varje dag hemma i villan i Bromma."

Säg nej till lättja! In med magen och ut med bröstet och gör er hemläxa, så kanske det kommer att gå att diskutera med er.

Klart som f... att jag "smiter" förresten. Från en enfaldig diskussion mot era fördomar. Tråkmånsar.

Jonas N sa...

EäS

Du har inte levererat så mycket själv ännu. Argument som:

'Om du bara hade läst och förstått och tyckt det jag har läst och förstått och tyckt ... då skulle du förstå'

är liksom inte starka argument, det är att försöka hävda sig själv genom att hävda sig.

Fördomar och lättjag lyser fö genom ganska tydligt i vad du skriver, liksom viljan att undvika sakfrågorna ...

Egendom är stöld sa...

Vilken inspirationskälla kommentarerna på den här bloggen skulle ha varit för Kafka. För tusan, jag känner mig inspirerad! Jag ska skriva ett lite bloggdrama á la Franz:

Liberal A: Varför anser du att jorden är platt?

Kamrat med en ängels tålamod: Jag anser inte att jorden är platt.

Liberal B: Du är dum dum dum!

Liberal A: Varför anser du att jorden är platt?

Kamrat med en ängels tålamod: Jag anser inte att jorden är platt. Här är en länk som enkelt förklarar mina åsikter.

Liberal A: Varför anser du att jorden är platt?

Kamrat med en ängels tålamod: Läste du inte länken?

Liberal A: Jo, varför anser du att jorden är platt?

Liberal C: Du är dum dum dum!

Kamrat med en ängels tålamod: Den är diskussionen är meningslös.

Liberal D: Du svarar ju inte på sakfrågan om varför du anser att jorden är platt!

Anonym sa...

Såja, EäS:
Duktig kommunist läsa bok.
Duktig kommunsit tycka som bok.
Duktig kommunist inte tänka själv, peka bok.

Jonas N sa...

EäS

Jag tror du är något på spåren här:

Du jämför dina alster med Frans Kafka, och möjligen din upplevelse av 'debatten' såsom någon du menar att i Kafkas romaner upplevde sin omgivning.

Sådana missuppfattningar leder nog lätt till omgivningen blir svår att hantera och förstå.

För övrigt:

Jorden är inte platt!
Samt viktigare:

- Kommunism fungerar inte när den omsätts i praktik.

Naiv socialist: Jo, läs länken!

- Nej, aldrig i praktiken. Aldrig någonsin!

- Jo, nästa gång så ...

- Nej, den fungerar inte ens i teorin. Och det är uppenbart. Låt mig förklara ...

(socialist avbryter)
- NEJ! Läs länken! Om bara allting vore annorlunda så ... titta på våran fina plan för alloch alla! Läs den!

(sansad suckar tungt, rullar med ögonen, försöker invända)
- Men ..

(socialist avbryter igen)
- Du har ju inte ens läst planen, hur kan du då förkasta den!?

- Själva planerandet, fastläggandet av hur människor skall göra och vara ...

(socialist rullar med ögonen, stänger sinnet och ignorerar. Drömmer om sig själv som Kafkas hjälte och litteräre arvinge samtidigt, börjar halvhjärtat skriva något ... men drömmer sig vidare till utopia som ju beskrevs så målande i planen (av en annan stor men självutnämnd litterär begåvning) ... )

(sansad åser detta lätt förbryllad, återgår till vanligt arbete som skapar mervärden och fixar mat på bordet ... även åt drömmande socialister)

Egendom är stöld sa...

Anonymous,
Duktig kommunist inte tänka själv, peka bok.

En Wikipediatext på 3 meningar = bok i den lättjefulla liberala världen?

Vilken liberal är du förresten? En helt ny? Kan inte ni "individualister" skaffa er en nick åtminstone, istället för att kalla er Anonymous allihopa?


Jonas N,
Hjälp! Jag gjorde kardinalmisstaget. Jag använde humor i ett inlägg mot en liberal (Jag hade lika gärna kunnat skriva inlägget på fornarabiska) och genast misstänks jag för att vilja jämföra mig med Kafka och får hela Jantelagen dunkad i huvudet. Jag kan härmed lugna Jonas N med att jag inte har några som helst litterära ambitioner, men om du har det Jonas, så tillåt mig att önska dig lycka till, härmed föreslå att du droppar Jantelagen och kom ihåg; "Du skall tro att du är något".

Eller förresten! Du gillade inte min dramatik? Populärvetenskap då? Jag tänkte skriva en bok helt utan text och med bara vita blad (jag vet, jag har snott den idén också -från John Cage) Jag ska kalla den "Liberal humor". Timbro kan väl ge ut den? Den blir mer lättläst än Wikipedia.

Anonym sa...

EäS,

Det finns inget humoristiskt med kommunism. Kommunister är dessutom några av de mest humorlösa och rangmedvetna typer jag känner till.

Det är helt enkelt så att kommunismen inte fungerar, så det är meningslöst för dig att peka på bevisligt felaktigt dravel. (De tre raderna är lästa, förstår du. Och de sade inget om mina retoriska frågor, som du aldrig kommer att kunna besvara på något vettigt sätt. Att definiera termer löser inga problem.)

Ta nu och begrav Dassiga Kapitalet, och lär dig något vettigt istället.

Anonym sa...

Ha haha.

Total Victory for the artist currently known as Egendom är Stöld.

Bjarne sa...

Nja...

Innehållslöst men roligt svar skulle jag vilja säga...

Jonas N sa...

Stackars EäS

Blir du förföljd och får hela tjocka jantelagen dunkad i huvudet!?

Eller klarar du bara inte av att bli bemött på samma sätt?

:-)

En annan detalj, och åter lite mer seriöst:

Din schablonartade beskrivning av hur konform avsaknaden av humor är bland samtliga liberalt sinnade individer ...

... passar ganska väl i på den (ordentligt förenklade) stereotypa bilden av hur någon med socialistiskt/kollektivistiskt perspektiv försöker katalogisera och förstå omgivningen och speciellt andra än de i det egna 'kollektivet'.

Du tom gör den poängen två ggr (fornarabiska & tom bok) för säkerhets skull ...

Är det så, att all humor hamnade hos utopisterna? Verkligen?

De kvider ganska högljutt om man nyper dem lite i sidfläsket tycker iaf jag!

:-)