Norge, en bit in i första halvlek

Jag har flera gånger skrivit om utvecklingen i Norge här bloggen (se några länkar i slutet). Norge är intressant för svenska förhållanden eftersom det finns så många samtidiga likheter och skillnader mellan länderna att man kan göra närliggande jämförelser och dra nyttiga lärdomar. Norge är nu också intressant för att det har en regering med Europas antagligen mest radikala regeringsförklaring. I ett läge när arvet efter nyliberalismens glada dagar fortfarande ligger som en tung börda över Europas ekonomier och tankeliv, medan blåbruna krafter stärkt sitt grepp efter 11/9, betyder det knappast några revolutionära ambitioner – då är även ett milt brott med några av de nyliberala dogmerna är värda att vårda.

För en sådan koalitionsregering är problemen stora – både de uppenbara och förutsebara, och nya som dyker upp på vägen. I senaste numret av Flamman skriver Aron Etzler en tänkvärd ledare med rubriken ”Med tvekan Godkänt” (läs hela!):

De två första månaderna kvitterade regeringen ut flera centrala vallöften: arbetsmiljölagen, som skulle öppnat för mer osäkra anställningar och mer flexibla övertidsregler, skrotades. Privatiseringar och bolagiseringar av statliga företag avstannade. Den första budgeten, som dock byggde på den förra regeringen Bondeviks, ökade pengarna till kommunerna. Regeringen satte stopp för nyetablering av friskolor, och fick därmed ta strid med de starka kristna organisationerna, men lyckades. Fram till nyåret var allt väl. Det fanns inte många som ansåg att regeringen svikit.

Bilden var annorlunda när jag besökte Norge i maj. Många av de som varit mycket positiva till regeringsförklaringen var nu istället otåliga och oroliga. Den vanligaste kritiken från vänster var att reformerna avstannat och att regeringen hamnat i en defensiv situation.

Det är, precis som Etzler skriver, nödvändigt för regeringen att ”gå in i en andra andning” och hitta ”vinnarfrågorna”, ta strid kring sådant som både gör strukturell skillnad och märks mer direkt i människors vardag.

Lätt blir det inte. Varken att mobilisera tillräcklig dynamik eller att kommunicera detta i en fientlig miljö. För även om mediesituationen i Norge, liksom i de flesta andra västeuropeiska länder, är bättre än i Sverige – inte minst tack vare att man har Klassekampen som dagstidning – så är förstås medierna i borgerlighetens grepp också där. På sin blogg tipsar SV:s vice ordförande Audun Lysbakken om en artikel i Dagsavisen, där ett ”nätverk” som ska föra regeringens politik till vänster ”avslöjas”. Det handlar dock om ett möte med profiler inom regeringspartierna och fackföreningsrörelsen, med öppet deklarerad avsikt att diskutera just det som Etzler efterlyser ovan: en strategi för skärpning av regeringens näringspolitik utifrån arbetstagarnas intressen. Lustigt. Ännu lustigare – och oerhört talande – är att viceordföranden i högerpartiet Høyre kallar mötet, där företrädare för regeringspartierna alltså diskuterar hur regeringens politik ska förbättras, för ”ett demokratiskt problem”!

Det är just sådana initiativ – olika typer och inom olika områden – som behövs för att få till en fungerande förändringsstrategi och mobilisera stöd för den. Stillastående kommer obönhörligen att innebära förlust. Och radikal parlamentarisk politik är en omöjlighet utan kontinuerligt och fantasifullt utomparlamentariskt fortarbete.

De konkreta norska erfarenheterna är viktiga att fundera över för alla progressiva krafter – inte minst ett svenskt vänsterparti som kommer att behöva förhålla sig till regeringsmakten omedelbart efter valet.


PS1. Samtidigt håller SV:s fantastiska ungdomsförbund SU landsmöte. SU har, som jag också skrivit om tidigare, liksom Ung Vänster på sitt sätt för vänsterpartiet, spelat en mycket stor roll för SV:s förnyelse. I ett läge när SV är regeringsparti kommer utmaningarna för det starka ungdomsförbundet att bli större än på mycket länge. SV:s opinionsframgångar bygger i hög utsträckning på popularitet bland de unga. Och det är alltid viktigt att vinna unga generationer för mer genomgripande förändringar. Det kommer att krävas av ungdomsförbundet att man utformar konkret politik som kan vara radikal och utmanande, utan att för den skull hamna i en återvändsgränd som radikalistiskt alibi. Hittills har det gått över förväntan bra. Den nya ordförande som ska väljas efter Audun Herning, är Kirsti Berstø, som jag känner som en skarp tänkare och jordnära aktivist. Det bådar gott. Och det bekräftas av den mediala upprördheten över hennes positioner.

PS 2. Några tidigare inlägg:
- Norska synpunkter med vidare bäring
- Go West
- Hundra dagar med vänsterregering i Norge
- Norge, nästa fas