De senaste tre decennierna har på flera sätt varit marknadsfundamentalismens. Gemensam egendom har sålts ut. De ekonomiska klyftorna har ökat. Övergripande budgetlagar har snävat in utrymmet för den ekonomiska politiken. Underkastelse inför EU-direktiv har juridifierat och pressat arbetstagarnas kamp för goda villkor. Upphandlingsregler, konkurrensutsättning och utbredningen av marknadsorienterade styrningsmodeller i den offentliga sektorn har gjort den till allt mindre av ett systemalternativ. Och inte minst: viktiga politiska beslut har dragits undan från öppna processer och allmänna val. I Sverige är pensionsöverenskommelsen ett tungt typexempel. Denna gigantiska överföring av resurser från det gemensamma till finanskapitalet – och risker åt motsatt håll – hade svenska folket i praktiken ingen möjlighet att påverka. Och överenskommelsen ligger än idag i händerna på ett slags väktarråd med representanter från borgerligheten och socialdemokraterna.Läs gärna hela!
Allt detta har begränsat den demokratiska politikens räckvidd. När det kan se ut som att den traditionella politiken bara är en fråga om olika hastigheter på ”den enda vägens politik”, så påverkas också synen på det politiska systemet i sig.
[…]
Så vad nu? Man kan och bör hoppas på anständiga, liberala krafter inom svensk borgerlighet. Men det går knappast att räkna med att de borgerliga partierna ska motstå högerpopulismens lockelse. Vänstern och arbetarrörelsen måste därför självkritiskt förbereda sig för ett större ansvarstagande i kampen mot den främlingsfientliga högerpopulismen.
En annan valanalys som jag varmt vill rekommendera är Ida Gabrielssons finstämda och skarpsynta text ”Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i”.
Och några till: Åsa Linderborg och Daniel Suhonen, Olle Svenning, Eric Rosén, Thaher Pelaseyed, Erik Berg.
PS. En lite lustig och ganska intressant diskussion förs exempelvis i Norge, där Fremskrittspartiet dels vill distansera sig från SD (liksom Dansk Folkeparti) genom att kalla dem "mer socialdemokratiska", dels upprepar det vanliga mantrat om att man i Sverige "inte tagit debatten". Det är en retorisk manöver som jag tror att vi kommer att få se mer av i Sverige också, från olika blåbruna krafter. Man kan se en tv-diskussion om detta, där en Frp:s invandringspolitiske talesman (och även undertecknad) deltar. Men läs också gärna det jag skrev om detta redan för ett år sedan: "Det är inte överraskande att ett väletablerat parti som Frp inte vill förknippas med SD"
[Exp][DN][DN][DN][AB][AB][SvD]
6 kommentarer:
Det verkar var en vanligt känsla bland de etablerade partierna att man 'tog debatten' med SD. För mig känns det verkligen inte så. Man har undvikit sakfrågorna konsekvent.
Problemen vi har med en icke helt fungerande integration idag har eskalerat till följd av alliansens politik. Vänsterblocket inte kunnat bemöta de problem som SD tar upp mer än med tomma argument som skjuter brevid.
Jag menar ,kan man inte skjuta hål på SD:s plumpa politik med rasistiska inslag, då, först då, har man en anledning till att avstå att ta diskussionen.
Ibland verkar vänsterrörelsen vara helt förblindad mot de problem som finns i integrationsarbetet, faktum är ju att det är resurser som slösas bort till ingen nytta. Istället ignorerar man de problem som finns och hänvisar det till populistisk högerpolitik.
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.115816-goteborgs-somalier-ett-folk-i-kris
En stor del av problemet är att den arena som skulle ha gett plats att diskutera SD:s bakgrund och de problem som gött dem, utan att indirekt backa upp deras _egna_ frågestänllningar och svar - den arenan är idag upplöst. För 25 år sedan hade det gått: då gav flera stora kultursidor, tidskrifter och tv ännu kraft åt en nyanserad, uppfordrande och seriös debatt - en *upplyst* debatt - om framtidsfrågor, om sådant som rasism, ekonomiska konflikter, nationella myter, utbildning etc,. men idag blir alla sådana principdiskussioner hårt personvinklade. Positionering och tomt ironiskt krusidullande är oftast viktigare än en tesdriven diskussion som både kan dra komnsekvenser och hålla flera bollar i luften - och det tjafsas runt alldeles för mycket med personliga myter och peptalk från diverse krönikörer, en typ av snmack som faktiskt inte har något större förklaringsvärde, de är mera självlansering och varumärkesbyggande än försök att förklara något.
Om man försöker diskutera samband mellan integration, rasism, utslagning och social nedrustning, och om man försöker skilja på formell och reell makt, på den andres (brackornas) mediala planhlva, så riskerar man oavbrutet att bli den där budbäraren alla skjuter på. Det är helt värdelöst att stå och diskutera med reaktionära tjockskallar som Johan Ingerö, Per Gudmundson, Boris Benulic eller Susanna Popova eller dessas lärlingar, men de nämnda sätter ju onekligen tonen för många på den borgerliga sidan. och de kommer att besvara varje debattinlägg från vänster kring SD med att "det var ju osseväljarna som gick över till Sveriogedemokraterna, inte har vår regering eller våra partier haft det minsta att göra med deras framryckning".
Kanske dags för lite självkritik från Vänsterpartiets sida? Hur kommer det sig att SD fick fler röster än VP?
Kommer ni analysera detta eller kommer ni bara skylla på media och den allmänna högervridningen av samhället?
Mycket bra artikel, den på SVT Debatt. Håller med din slutsats till 100%:
"2. Att det allra viktigaste är kampen mot högerns politik på ekonomins, välfärdens och arbetsmarknadens områden. Det är där arbetarrörelsen måste mobilisera och återvinna politikens kärna. Det är där det måste finnas och upplevas tydliga skillnader. Det är där vi måste se till att ställa upp en modern, framtidsriktad samhällsvision som överglänser rädslans och egoismens politik. Historiska erfarenheter visar oss att vi både kan och måste."
Men det förutsätter att Socialdemokraterna vill styra om sin ekonomiska politik. Och det vill man ju uppenbarligen inte. Hellre då "ta debatten" och berätta om alla "duktiga invandrare" som inte begår brott. Och så har vi debatten precis där Sverigedemagogerna vill ha den: för eller emot Invandringen.
Känns dock lite frustrerande, det är över 20 år sedan jag läste liknande slutsatser (apropå Le Pens framgångar i Frankrike). Men när det kommer till kritan står vi där än en gång på motståndarnas hemmaplan med motståndarnas boll och försöker spela motståndarnas spel.
Man kan väl säga att hela politiken har elitiserats. Vilket har öppnat en arena åt såna som SD.
Men det är väl bara att göra likadant då, med andra tankar än dom? Tankar om full sysselsättning, om politikens återkomst, att det ska vara möjligt att ta gemensamma beslut som har diskuterats fram på ett sånt sätt att alla får vara med.
På ett sätt skulle jag vilja säga att det här inte är något som har hänt bara de senaste 30 åren, även om effekterna inte syntes så tydligt förrän då. Egentligen började det redan 1932. Se http://www.folkrorelser.nu/bloggen
Jag kan omöjligt förstå "lockelsen" med SD, majoriteten svenskar kan inte vara heterosexuella, vita män...det går inte ihop.
Folk är opålästa, ignoranta och rent dumma som inte överhuvudtaget har kollat upp vad de lagt sin "missnöjesröst" på.
http://jessicakrasnaja.blogspot.com/2010/09/jag-vill-inte-sta-vid-spisen-och-foda.html
Skicka en kommentar