Förnyelse vs. förkunnelse

Har skrivit veckans ledare i Flamman. Den handlar om att socialdemokraterna fortfarande inte verkar ha tänkt sig att skaffa en ordentlig jobbpolitik.

Allra mest oroväckande är S-herrarnas adoptering av SNS-förslaget ”välfärdsjobb”. SNS vill att ”alla arbetsförmögna i utanförskapet” ska utföra ”arbetsuppgifter som är meningsfulla för samhället men som inte annars skulle ha blivit utförda”. Detta arbete ska inte ge marknadsmässig lön, utan ”ses som individens motprestation till samhället för uppburet stöd”. Det betyder att förslaget definitivt är ett steg tillbaka från de åtgärder som kallades ”plusjobb” och faktiskt kan vara värre än det förnedrade tvångsarbetsinstitut som nu går under namnet Fas 3.

Läs gärna!

Ett läsvärt slutord

Jag tipsade tidigare om två utmärkta inlägg om fattigdom och debatten om fattigdom. Vill också rekommendera slutordet, på bloggen Av månsken växer ingenting. (Uppdatering: Läs gärna också Rebecka Ahlbergs kommentar "Vad som sägs och inte sägs")


Inläggen polemiserar bland annat mot krönikören Lisa Magnusson, som tycker att det är upprörande och sorgligt att bli polemiserad mot. Hon är därför ”besviken” på ”vänstern”, som tydligen består av ”person som inte är fattiga [men] annekterar fattigdomsbegreppet” och därmed ”tagit patent på känslan av fattigdom” för att därpå utfärda något slags dekret om att Magnusson ”inte får … ha den här erfarenheten”, som hon har redogjort för att hon har av fattigdom.

Det där är förstås bara båg. Varenda del av resonemangskedjan är fel – vilket blottläggs i de nämnda blogginläggen på Av månsken växer ingenting. För egen del kan jag bara konstatera att Magnussons bägge inlägg innehåller både intressanta personliga reflexioner och goda slutsatser. Till exempel är det självklart att fattigdom är mycket mer än bara ekonomiska resurser, samt att det är bra att diskutera fattigdom och inte bara hyscha. Detta är exempelvis vad progressiva forskare, den politiska vänstern och inte minst fackföreningsrörelsen gärna och ofta har ägnat sig åt.

Men så har också Magnusson en del påståenden och antydningar som är märkliga och som alltså har bemötts i debatten. Till exempel att klasspositioner på något sätt skulle ha tappat sin betydelse för produktion och reproduktion av fattigdom som samhälleligt fenomen. Eller som hon skriver: ”Att inte ha pengar är dessutom knappast knutet till den, av vänstern så omhuldade, klassiska arbetarklassen längre”.

Detta antyder dels att ”vänstern” – uppställd som en man – går omkring och ”omhuldar” en ”klassisk arbetarklass”, liksom bara för att. Dels, och allvarligare, så framställer den en märklig tes om att de som har riktigt ont om pengar kommer från något mystiskt ställe utanför arbetarklassen. Detta strider helt enkelt mot fakta från verkligheten. Och det är det som signaturen ”Ia” förklarar i sina inlägg. De som faller utanför den generella välfärdens skyddsnät kommer påfallande ofta från den ”av vänstern så omhuldade, klassiska arbetarklassen”. Och det finns gott om människor som har det mycket knapert trots att de har ett jobb – och då oftast i ett LO-yrke. Det finns ett nära samband mellan vidgade klyftor inom arbetarkollektivet och vidgade klyftor mellan dem som finns innanför och utanför arbetsmarknaden. Och det finns – naturligtvis – en starkt förhöjd risk för såväl arbetslöshet, långtidssjukdom och allmän social utslagning om man har ett lågbetalt lågstatusarbete eller om man är barn till föräldrar som har det.

Detta är sociala frågeställningar som det står hård politisk kamp om. Höger mot vänster. Kapitalmakt mot arbetarrörelsens organisationer. Vill man göra något meningsfullt åt fattigdom kan man inte helt bortse från detta, än mindre förhåna det.

Detta är inget som upphäver eller devalverar vilken som helst personlig erfarenhet av fattigdom. Tvärtom är det avgörande för varje förståelse av fattigdom som fenomen, att man ser styrkan och komplexiteten i de personliga erfarenheterna.

Om någon däremot presenterar konstiga generella slutsatser utifrån en redovisad personlig upplevelse, då måste den slutsatsen ifrågasättas. Och det är det som är fallet med replikerna mot Magnussons inlägg.

Och nej, man ska inte ha något frikort eller upphöjd position i debatten, genom att ge eldunderstöd till hyfsat klasiska högermissförstånd i en konkret politisk dragkamp och sedan skriva ”jag är varken höger eller vänster”, ”jag har aldrig gillat fack” eller ”partism är ingenting för mig”.

Men, men. Allt det där skriver "Ia" bättre om på sin blogg.

SD in i riksdagen: självkritik och ansvar, marknadsfundamentalism och högerpopulism

På SVT Debatt har jag relativt utförligt skrivit om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, vad det beror på och vartåt nu.

De senaste tre decennierna har på flera sätt varit marknadsfundamentalismens. Gemensam egendom har sålts ut. De ekonomiska klyftorna har ökat. Övergripande budgetlagar har snävat in utrymmet för den ekonomiska politiken. Underkastelse inför EU-direktiv har juridifierat och pressat arbetstagarnas kamp för goda villkor. Upphandlingsregler, konkurrensutsättning och utbredningen av marknadsorienterade styrningsmodeller i den offentliga sektorn har gjort den till allt mindre av ett systemalternativ. Och inte minst: viktiga politiska beslut har dragits undan från öppna processer och allmänna val. I Sverige är pensionsöverenskommelsen ett tungt typexempel. Denna gigantiska överföring av resurser från det gemensamma till finanskapitalet – och risker åt motsatt håll – hade svenska folket i praktiken ingen möjlighet att påverka. Och överenskommelsen ligger än idag i händerna på ett slags väktarråd med representanter från borgerligheten och socialdemokraterna.

Allt detta har begränsat den demokratiska politikens räckvidd. När det kan se ut som att den traditionella politiken bara är en fråga om olika hastigheter på ”den enda vägens politik”, så påverkas också synen på det politiska systemet i sig.

[…]

Så vad nu? Man kan och bör hoppas på anständiga, liberala krafter inom svensk borgerlighet. Men det går knappast att räkna med att de borgerliga partierna ska motstå högerpopulismens lockelse. Vänstern och arbetarrörelsen måste därför självkritiskt förbereda sig för ett större ansvarstagande i kampen mot den främlingsfientliga högerpopulismen.

Läs gärna hela!

En annan valanalys som jag varmt vill rekommendera är Ida Gabrielssons finstämda och skarpsynta text ”Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i”.

Och några till: Åsa Linderborg och Daniel Suhonen, Olle Svenning, Eric Rosén, Thaher Pelaseyed, Erik Berg.

PS. En lite lustig och ganska intressant diskussion förs exempelvis i Norge, där Fremskrittspartiet dels vill distansera sig från SD (liksom Dansk Folkeparti) genom att kalla dem "mer socialdemokratiska", dels upprepar det vanliga mantrat om att man i Sverige "inte tagit debatten". Det är en retorisk manöver som jag tror att vi kommer att få se mer av i Sverige också, från olika blåbruna krafter. Man kan se en tv-diskussion om detta, där en Frp:s invandringspolitiske talesman (och även undertecknad) deltar. Men läs också gärna det jag skrev om detta redan för ett år sedan: "Det är inte överraskande att ett väletablerat parti som Frp inte vill förknippas med SD"

[Exp][DN][DN][DN][AB][AB][SvD]

Lästips: «The strange death of social democratic Europe»

Leigh Phillips från EU Observer skriver om problemen för europeisk socialdemokrati (och de vänstersocialistiska partierna som inte heller förmår täcka upp), när politiken urvattnas och reformismen avstannar. Om man inte vänder trenden fortsätter högern sätta den ekonomisk-politiska dagordningen och högerpopulisterna och soffan vinna röster. Viktig läsning och tankeföda.

Where is the social democratic Manhattan Project? Where is the peaceful but Total-War-like mobilisation to end poverty, to end inequality?

Social democracy will not survive if it only proposes to defend what remains of the welfare state or, as in practice it actually does, cuts more slowly than the right would. There must be the offer of hope, of the New Man, of a New Society, of a New World, where every single person on this planet will - and soon! - be able to realise the full potential of his or her humanity.

Läs!

PS. Tipset kommer från Manifest Orientering. Ett (oftast) veckovist nyhetsbrev på norska, som man kan och bör prenumerera på (gratis).

Arena.

Jag har egentligen velat, men inte hunnit ge mig in i diskussionen om tidskriften Arena, som sattes igång med ett lite kantigt med icke desto mindre intressant inlägg av Daniel Suhonen och Dan Josefsson, och som fortsatt med bland annat två artiklar på Aftonbladets kultursida. Och tur var väl det, för idag har Flammans Aron Etzler skrivit en helt lysande text som bara måste läsas och begrundas. Titeln sammanfattar saken gott: Arena duger inte för 2010-talet.

Det beror inte på att Arena haft fel då och då – det går ju inte att undgå om man är politiskt aktiv. Problemet med Arena är att de i princip aldrig haft rätt. Arena har sällan fattat grejen, oavsett vad grejen är. Grunden ligger i tidskriftens reflex att oavsett vilket hot som dykt upp i verkligheten hitta grundfelet hos vänstern, och då framförallt socialdemokratin själv.

Läs hela!

”Jakten på mittenväljarna hotar också demokratin som sådan”

Läs Petter Larssons recension av Chantal Mouffes "Om det politiska", som nu kommit ut på svenska.

Mouffe är ingen revolutionär, hon vill verkligen rädda den parlamentariska demokratin. Men för att göra det, menar hon, måste vi erkänna att hotet inte kommer utifrån utan har sitt ursprung i systemets själva hjärta, i de etablerade partiernas samsyn.

Här.

Söndagsfilm: Taking Liberties

En brittisk dokumentär om Tony Blair och utbyggnaden av övervaknings- och repressionsapparaten i Storbritannien. Det kanske mest slående är hur ”antiterrorlagar” med närmast omedelbar verkan övergår till att konkret användas mot inhemsk politisk opposition.



(Via HAX)

Kielos briljerar

Någon gång ska kanske också jag få ihop ett inlägg om Pär Nuder, socialdemokratins ökenvandring och frågan om ”hederskodex”. Men just nu vill jag bara bocka och länka till Katrine Kielos krönika i senaste Fokus. Ibland är hon Sveriges bästa politiska krönikör:

Kommer Nuder efter sitt chockerande avslöjande om att (hör och häpna) Göran Persson ibland kunde vara något av en skitstövel vakna upp med ett hästhuvud i sängen? Eller, nöjer sig Ahlin med att springa runt i media och göra reklam för den nya öppna socialdemokratin genom att tala om att en riktig sosse minsann håller käft och att så kallad debatt sker bäst bakom stängda dörrar? Den som lever får se. Urban Ahlin säger till DN att han måhända är gammeldags. Nej Urban, du är inte gammeldags. Du är en dinosaurie. Men det är okej. Alla ska med!

Läs hela.

Nödvändig läsning: Aron Etzler

Aron Etzler är fullkomligt lysande på SVT Opinion i dag. Läs denna text och begrunda den noga. Det är ett av de viktigaste inläggen som hittills skrivits om det rödgröna samarbetet. Och slutklämmen är fantastisk:

Nej, ingenting vänsterpartiet försökt hittills, har lyckats. Och det handlar i grund och botten om en strategi som socialdemokraterna följt sedan tjugo år.

Det räcker inte att socialdemokraterna blir de nya moderaterna i valet 2010. Vänsterpartiet och miljöpartiet måste också bli moderater.

Skall socialdemokraterna bli politiskt menlösa, måste koalitionspartierna bli det också. Alla skall med.

Läs hela!

Grön profet

I tidningen Göteborgs fria skriver miljöpartisten László Gönczi, den aggressivt grönflummiga småborgerlighetens nestor, en ledare som på ett närmast övertydligt sätt visar kortslutningen av ”varken-höger-eller-vänster-ekologism” och gammal unken punschhöger.

Artikeln går ut på att de strejkande sjuksköterskorna har för hög lön. Ty,

Världen behöver en mänsklighet som ägnar sig åt frid i stället för prylhysteri. Fred i stället för vapen och människor som väljer solidaritet i stället för gruppegoistisk kamp för högre löner.

Jo. Låt oss bara fundera över om odla den mänskligheten ska kommenderas fram i Lászlos fantasi eller odlas i hans komposthög.

Hans Linde skriver mer och bättre.

The real shit

Linda Skugges sociopolitiska metamorfos har pågått en stund nu. Hennes nya kokbok blir placerad i det sammanhanget, i Doktor Gormanders briljanta recension.

Linda skrattar. Barnen skrattar. Det är kärlek överallt, skriver Linda. Det allra bästa med familjen är överdosen av kärlek, fortsätter hon. Vart man vänder sig finns det en varm famn. Det är sinnessjukt underbart.

Borgerlighetens diskreta harm

Att miljöpartiet skulle göra ett utspel likt det Peter Eriksson gör idag var väntat. Budgetprocessen har gjort det tydligt att skillnaderna mellan miljöpartiet och högerregeringen krymper och att miljöpartiet för tillfället inte har något eget av intresse att komma med. Den allmänna samhällsdebatten har också delvis vridit miljö- och klimatfrågorna ur händerna på miljöpartiet. Det var länge sedan miljöpartiet hade den tydligaste miljöpolitiken, men partiets namn har gjort att det kunnat håva in en del bekymrade röster. Så är det fortfarande, men i mindre utsträckning än förut. Miljöpartiet har därför – medvetet ibland, omedvetet ibland – strävat efter att framställa sig ett urbant, vänsterborgerligt parlaments- och medieparti. Den senaste månaden har partiet befunnit sig i skymundan, och då växer utspelsviljan.

Nu uppstår förstås viss kalabalik bland ledarskribenter och politiska kommentatorer. Det ska lekas politik och det ska spekuleras i regeringskoalitioner. Det får tålas. Men det är viktigt att inte tappa perspektiven, att se det politiska landskapet.

Det finns sex aktiva borgerliga partier i Sverige i dag.

Fyra av dem är högerpartier som regerar tillsammans. Det är partier som konvergerat mot varandra, och kunnat göra det enklare, eftersom de har en svag medlemsstruktur men starkt stöd i den mediala eliten och ett tryck på sig från organiserade kapitalintressen. Det är första gången i modern tid som Sverige styrs av en regering med bara högerpartier. Vid de tidigare tillfällen under efterkrigstiden som vi har haft borgerliga regeringen, har några av partierna varit borgerliga vänsterpartier; folkpartiet, centerpartiet med sina egenheter och i viss mån också kristdemokraterna sist det begav sig. Nu är situationen en annan. Folkpartiet och centerpartiet står i viktiga avseenden till höger om moderaterna och några borgerliga vänsterpartier – sådana som kraftfullt försvarar liberala fri- och rättigheter och som har något slags medmänskligt välfärdsideal – finns det inte i denna regering.

Miljöpartiet utgör nu borgerlighetens vänsterflank. Det är inte en ny situation som uppstått efter valet. Så var det också före valet, under den tid då miljöpartiet, tillsammans med vänsterpartiet, utgjorde ett parlamentariskt stöd till den socialdemokratiska regeringen. Miljöpartiet visade det tydligt genom sin brist på förståelse för vikten av en stark arbetsrätt, för gemensamma lösningar inom välfärden och för ett sammanhållet och heltäckande socialförsäkringssystem byggd på inkomstbortfallsprincipen – med andra ord den nordiska välfärdsmodellens själva grundvalar. I några fall röstade partiet också med de borgerliga och drev igenom exempelvis en urholkning av Las och underlättande för privatskolor.

Det sjätte borgerliga partiet är Sverigedemokraterna, ett extremhögerparti som inte kommer att komma ifråga för allmänborgerlig samverkan så länge de inte har fler röster. Men det är ju tyvärr något som kan ändras snabbt. Den nuvarande regeringens politik hjälper till. Alternativt kan något av de mer etablerade borgerliga partierna, låt oss kalla det folkpartiet, göra särskilda utfall före valet för att ”täcka upp” sådana röster. Resultatet blir minst lika otäckt.


Nåväl. Miljöpartiets utveckling är inte så märklig. Alla partier som vill posera som vänster i ”värderingsfrågor” men som saknar band till arbetarrörelsen – eller kapar dem – kommer att bli dystra vindflöjlar som viftar i kapp med det ”liberala” etablissemanget. Då kan man landa var som helst för den parlamentariska maktens skull. Se på de tyska gröna. Bortsett från att Peter Eriksson knappast besitter Joscha Fischers vältalighet och karisma, är det mer än tänkbart att vi vid behov får se svenska miljöpartister tala sig varma för EU:s överstatlighet och marknadsfundamentalism, militära interventioner både här och där, och fortsatta nedskärningar i den gemensamma sektorn.

Samma sak har hänt och händer med de socialdemokratiska partier som lättar bort från arbetarrörelsen. De socialdemokrater som har fått för sig att val vinns i och av de välbärgade mellanskikten i Stockholms innerstad, gillar alltså miljöpartiet. Och så blir det för all del också i vänstersocialistiska partier. Det sorglustiga intermezzot med Vägval Vänster är ett närliggande exempel.

Men vad då med regeringsfrågan? Det gäller att börja i en helt annan ände! Arbetarrörelsen och vänstern måste fortsätta diskutera och bygga ett politiskt alternativ till högerns välfärdsslakt. Ett alternativ som pekar fram mot en annan samhällsutveckling istället för att fastna i ett föraktligt duttande (läs förresten Josefin Brinks kommentar till duellen mellan Sahlin och Reinfeldt häromdagen). Ett sådant alternativ kan skapa hopp och bidra till mobilisering och organisering.

Då kommer också miljöpartiet att förhålla sig till det. Om ett sådant alternativ utkristalliserar sig, kommer det nog fortfarande att finnas ett utrymme för ett borgerligt vänsterparti. Var miljöpartiet hamnar i regeringsfrågan blir då en senare – och faktiskt inte lika intressant – fråga. Därför finns det heller inte någon större anledning att gå i taket över Peter Erikssons utspel eller gå till hätska angrepp mot miljöpartiet. Om miljöpartiet vill närma sig nästa val med inställningen att den borgerliga politiken var rätt bra – var min gäst. Miljöpartiet kan efter valet vara en mer organiserad del av borgerligheten, men också mycket väl ingå i en majoritetskonstellation på vänsterkanten. Det senare kanske till och med är det bästa, för att få en stabil parlamentarisk majoritet för förändring.

Men då är nyckelordet förändring. Och det går inte att förhandla fram förändring, oavsett vad partierna som sitter vid förhandlingsbordet kallar sig. Det behövs ett annat sorts tryck.

Klart är att en regering som innehåller andra partier men för samma politik som den nuvarande inte är värt så mycket stöd. Och inte kommer att få det av väljarna heller.


PS. Läs gärna Hanna Löfqvists inlägg på temat.

Vänstern

Johan Sjölander har skrivit ett "arbetsprov" för Arena – ”Varför dagens vänster suger”. Det är helt briljant:

Att handla blir alltså att göra sig till en del av förtrycket. När vänstern talar om lågavlönade kvinnor väljs andra bort (dessutom, att använda lågavlönade kvinnor som ett exempel på klass visar bara på hur perspektiven förfelas, hur klass – den vita manligheten – nu används som ett sätt att beskriva även andras verklighet, en sorts ideologiernas imperialism där det normativa används som ett förtryckarperspektiv, ett osynliggörande genom synliggörande, på så sätt egentligen, och just därigenom, så mycket värre.) För endast genom att inte handla kan distansen hållas. Endast genom att fortsätta samtalet. Deliberativt. Dialog. Öppenhet. Mångfald. Så ser en verkligt radikal agenda ut.

Läs hela!


(För den som inte läser Arena; det här är inspirationskällan till inlägget. Rekommenderar Katrine Kielos kommentar från när det begav sig. Också Erik Svensson skrev läsvärt i samma ämne. Intressant, på ett helt annat sätt, är också det här inlägget på Karolina Ramqvists blogg)

Postpolitik dödar (rörelser)

Katrine Kielos har dundrat tillbaka in i bloggosfären med några briljanta betraktelser. Det senaste inlägget om den annalkande sahlinismen hårdsparkar. Här är den överhängande risken för att socialdemokratin tar livet av sig och kallar det förnyelse,belyst med strålkastare. För arbetarrörelsens skull önskar jag att tillräckligt många tittar, lär sig något, och väjer innan det är för sent.