Efter att jag ryckt in i lumpen 1998 fick jag av en kär vän ett vackert prytt kassettband, med några låtar på svenska och på ryska. Ingen av oss kunde vid tillfället någon ryska. De ryska låttitlarna var avritade från de kyrilliska tryckbokstäverna, ännu obegripliga som hieroglyfer. Men intensiteten och den kantiga skönheten i sången gick rakt in i alla sinnen, där jag satt och ångeststruken gnuggade mina ögon och de ryska glosorna, på S1 i Enköping.
Det var mitt första möte med
Vladimir Vysotskij. Och med Fria Proteaterns makalösa svenska tolkningar av hans sånger. Senare har jag mött många som vittnar om liknande upplevelser: att man inte cirklar runt Vysotskij – man drabbas. Fria Proteaterns tolkningar hjälper med bravur till att förmedla känslan. När jag så småningom lärde mig ryska, växte min beundran för Carsten och Ola Palmaers arbete. Det har gjort något av stort kulturhistoriskt värde, när de på ett så underbart sätt introducerat Vysotskij på svenska.
Vysotskij var alltså poet, trubadur och skådespelare. Ett geni som brände sitt ljus i båda ändar. Hans produktion är ofattbart omfattande. Han har efterlämnat över 600 sånger. Dem skrev han och turnerade med samtidigt som han frenetiskt uppträdde som skådespelare på teatern – hans tolkningar av Hamlet har fått kultstatus – i TV-serier och i mängder av långfilmer. Sångerna utmärks av såväl lyriskt djup som folklig, burlesk humor – inte sällan kombinerade. Vysotskij skrev och sjöng otvunget om sådant som ”inte fanns” i det officiella Sovjetunionen – prostitution, alkoholism, korruption. Men också om vardagsgnabb grannar emellan, krig och fred, längtan och död. De sovjetiska myndigheterna lät inte hans låtar ges ut öppet. De spreds på kassettband från hand till hand, och fanns i de flesta ryska hem.
Hemma har jag en bok med urval av Vysotskijs poesi. En annan stor rysk poet och trubadur,
Bulat Okudzjava har skrivit förordet (min övers.):
Det var en gång en talangfull människa, som alla kände till. Hans sånger trängde in i våra öron, in i våra själar, men att tala och sjunga om honom var förbjudet. Man tryckte inte hans sånger, gav inte ut hans skivor. Den skarpa sociala tendensen i hans sånger skrämde någon, hans popularitet oroade någon. Det är svårt att säga, vad en människa går igenom, som vet sitt värde men inte har möjligheten att se sina sånger publicerade. Döden legaliserade honom. Döden och nya förhållanden i våra liv…
Det maniskt skapande och turnerande livet, och alkoholen, mot slutet troligen också andra droger, tog kål på Vysotskij 1980, bara 42 år gammal. De olympiska spelen pågick då i Moskva. Människor lämnade arenorna för att samlas till ett jättelikt begravningståg som staten inte sanktionerat, men knappast kunde stoppa. Vissa uppgifter talar om en miljon sörjande.
Som Okudzjava skriver var det först efter döden som Vysotskijs litterära och musikaliska arv kunde systematiseras och analyseras.
Och nu! Nu gör Karneval förlag något alldeles storartat genom att ge ut Vargjakten – med 48 sånger, varav fjorton aldrig tidigare utgivits i Sverige. Med boken följer – för första gången på CD – Fria Proteaterns album Sånger av Vysotskij med fyra aldrig tidigare utgivna sånger.
Samtidigt kommer Fria Proteatern att ge sex stycken releasekonserter på Scala-teatern i Stockholm, mellan 22 april och 1 maj.När titellåten, Vargjakten, framfördes för första gången 1968, var det som en del av ett program på Taganka med dikter av Andrej Voznesnskij. Den fick enligt uppgift lyftas ut, eftersom den var för stark och förryckte rytmen i hela tillställningen. Det är en talande bild av Vysotskijs livsverk.
[
Här kan man läsa tolkningar av Vargjakten på olika språk, och det finns också länkar till mp3-spår och en Youtube-video. Det är lite märkligt att Vargjakten betecknas ”fredssång” på sajten. Den beskriver visserligen konkret hur traditionell vargjakt går till – men handlar rätt uppenbart metaforiskt om förföljelsen av dissidenter]
Etiketter: Musik, Ryssland, Vysotskij
