Debatt i Uppsala, 9/11

Duellerar på temat Globalisering & handel - på vems villkor?, mot Johnny Munkhammar.

Onsdag den 9 november, kl.kl. 19.15 i Uppsala, Universitetshuset Sal IX, S:t Olofsgatan. Arr: utrikespolitiska föreningen.

Arbete i medieskugga

Lite av en slump surfar jag in på Livsmedelsarbetarförbundets hemsida och läser det här (som är ungefär en månad gammalt). Varsel om avsked för 25 personer på Swedish Meats i Kristianstad för att de ”enligt arbetsgivaren inte styckar i den höga hastighet som företagets konsulter räknat ut att de ska hinna med”. Sättet det gått till på är också frapperande:

En och en kallades arbetstagarna in till platschefen Carsten Ole Hansen och styckningchefen Kenneth Persson där de fick motta beskedet om avsked.

Sådan vardagsdramatik av varierande konkret utseende och intensitet pågår varje dag på arbetsplatserna. Arbetsgivarens ”rätt att fritt leda och fördela arbetet”, en medeltida företeelse som kodifieras i ”kontrakt” under kapitalismen, driver ständigt åt samma håll: att försöka krama ut mer av de arbetande, för mindre ersättning. Människor reagerar och värjer sig, hävdar livsutrymme och egna utvecklingsmöjligheter. Enskilt är det svårt, gemensamt organiserat är det mycket som kan uppnås, som har uppnåtts. Det som blir vardagslunk på lugna arbetsplatser med gott samarbetsklimat och respekt för de arbetandes kompetens och människovärde är förstås också framvuxet i ett samhälleligt sammanhang, inte i ett maktvakuum.

Vill man kalla det nåt annat går det väl bra, men det här är klasskamp. Och det pågår ständigt, bestämmer mycket av vår verklighet.

Det man framför allt påminns om när man läser sådant som Livs berättar om på sin hemsida, det är hur anmärkningsvärt frånvarande sådana beskrivningar av arbetets villkor, och striderna om dem, är i media, i litteraturen, i det av eliterna dominerade offentliga rummet (och för all del i ”bloggosfären”). Trots att det utgör en så stor del av så mångas vakna tid. Det säger något både om det kapitalistiska samhället och dess ideologiska överbyggnad och om den organiserade arbetarrörelsens problem och utmaningar.

Klasskampen pågår på många plan samtidigt. Oasvett vad borgerligheten skulle önska sig så dyker det upp konkreta diskussioner och ifrågasättanden på arbetsplatser av de mest skilda slag. Men visst spelar det roll för hur människor sedan agerar, om styckare, lärare, skattehandläggare, kockar, städare, företagsekonomer, vårdbiträden och pappersarbetare ser mer av, hör mer om, varandras arbetslivsverklighet. Det är klart att vi skulle få en annan samhällsdebatt då, rotad i att vi ser mer av oss själva i varandra, och i att problemformuleringarna utgår från styckarnas behov, inte konsulternas. Visst påverkas våra värderingar av vad som är viktigt och värt att tala om, av det vi hör och ser mycket av.

Och problem med arbetslöshet, sjukskrivningar eller förslitningsskador blir – både för ”beslutsfattare” och alla andra medborgare – inte mekaniskt reducerade till siffror hos AMS eller Försäkringskassan att lyfta fram vid behov, utan något som alla kan relatera till i sina mångfacetterade dagliga erfarenheter av arbetets glädje, gemenskap, slit och stress. Det är en jävla skillnad. Den skillnaden uppstår inte spontant – den måste organiseras fram av medvetet arbetande rörelser.

Det är därför den vänster som försöker göra politik på ”värderingar” allena, och inte är organiskt kopplad till en arbetarrörelse i bred bemärkelse, blir irrelevant och går vilse. (Om bland annat detta handlar Aron Etzlers nödvändiga bok Ta det tillbaka; min recension här).

Och styckarna på Swedish Meats förresten, avskedet mot dem drogs tillbaka efter en kompromiss som var resultatet av fackliga förhandlingar.

Brev från läsarna

Joacim Olsson, chef för omvärldsrelationer på Villaägarnas riksförbund påpekar med anledning av ett tidigare blogginlägg, i ett brev till mig (noterar att det även gått iväg ett kortare sådant till Pierre Andersson), att organisationen inte kan betraktas som ett terrornätverk. Ur brevet:

”Men att terrorstämpla Villaägarnas Riksförbund? Vi är en organisation med 340 000 hushåll som medlemmar och vi har konsekvens tagit avstånd från allt vad hot och våld heter, inte minst när sådant riktas mot våra folkvalda. […] Vi kommer även fortsättningsvis att ta avstånd från våld och hot. Om du anser att vi inte gör tillräckligt i detta avseende - ge oss i så fall förslag på vad vi borde göra ytterligare”.

Kanske det här?

Sveriges jättenya arbetarparti

Jag kanske måste börja läsa Johan Forssells blogg mer regelbundet. Fick just en humorchock:

De senaste dagarna har jag fått några oroliga frågor om huruvida höstkampanjens slogan "Vill du jobba för 28 kr i timmen?" innebär att MUF har lagt sig till med ett vänsterresonemang.

Så är naturligtvis inte fallet.

Höstkampanjens budskap är inte att det per definition skulle vara fel att jobba för 28 kronor i timmen. Vi lägger oss förstås inte i vilka löner människor fritt förhandlat fram.

Detta är bara för bra. Muf försöker hoppa på regeringen och så blir folk som inte hänger med i svängarna internt oroliga. Man kan höra hur det har låtit. ”För bövelen! Vad är det för fel med att obildat pack jobbar för 28 timmar i timmen? Vår barnflicka klagar inte”. Ordförande lugnar: Nej nej. Det är inte fel att jobba för skitlön. Det är bara fel på Göran Persson. Vi lägger in en bild på honom där han verkar tjock.


Det ska påpekas i sammanhanget att regeringens plusjobb ska förhandlas med facket – det står uttryckligen i propositionen – och Kommunal har också tydligt markerat att man kommer att vara noga med att kollektivavtalen upprätthålls, och att de inte ersätter ordinarie arbeten.

Nåväl. Rykten gör nu gällande att MUF planerar att trycka upp en kompletterande uppsättning knappar som svarar på frågan ”Vill du jobba för 28 kronor i timmen?”, med texten ”Jajemän – bara jag slipper kollektivavtal”. Timbro är kontaktad för lettisk översättning. Det är inte klart med bild, men man lutar åt den här.

Veckans högervandring

Det är fascinerande att få uppleva den unga borgerlighetens självdokumenterade blixtdegenerering.

”I det samhälle jag vill se i framtiden får jag och du som enskilda människor ett betydligt större ansvar för hur vi beter oss”, skriver Fredrick Federley i ett inlägg som går ut på att det var bättre under det tidiga 1900-talet där man fick känna sig varm och vänlig när man skänkte pengar till fattiga. ”Helt plötsligt blir det upp till mig och inte till institutioner att forma samhället”, fortsätter han, och man förstår verkligen att det blir så mycket bättre och gosigare – ja, medmänskligare – om till exempel Fredrick, eller kanske Frälsningsarmén, får bestämma hur mycket man ska få i säg sjukförsäkring.

Vi får oss också till livs detta oslagbara visdomsord: ”Som liberal är det oerhört viktigt att fundera över sitt eget beteende”. Juppelidupp. Scott Adams illustrerar:

Modet att säga sanningen

De mest centrala av tidens sanningar måste kunna uttryckas på olika sätt, genom olika kanaler. Men också kort och kärnfullt. Som Mohammed Omar gjorde i Aftonbladet igår:

Bush är en terrorist. Om han inte är terrorist då är ordet ­meningslöst.

Så är det naturligtvis, och en majoritet av jordens befolkning vet detta med samma självklarhet som att man planerar sitt liv efter att solen går upp imorgon. Men man måste göra verkan av sin insikt. Det går att vara stoiskt förvissad om att Bushs "olje- och ­vapenmaffia kommer att gå under". Så är det. Men när, hur och till vilket pris, det bestäms också här och nu, av våra enskilda, organiserade handlingar. Vi kan fylla ord med mening, störta det gamla i gruset.


PS. Läs också Ja, varför hatar de oss?

Inte inbäddad

För den som vill ha en annan bild av det som sker i Irak än den som ges av rewrites på Pentagonpressmeddelanden och ”inbäddade” krigsreportrar, är Dahr Jamail ett måste. På sin hemsida har han idag publicerat en intervju som Benjamin Dangl gjorde med honom på TowardFreedom.com

Det är koncist, läsvärt och ger också en bakgrund till Jamails arbete. Han är en av mycket få journalister som givetvis med enorm fara för sitt eget liv opererar utanför amerikansk armékontroll i det ockuperade Irak.

På frågan om argumentet att amerikanska trupper bör stanna för att undvika inbördeskrig svarar han:

The argument that the US has to stay in Iraq in order to prevent civil war is racist and imperialist and is made by people who don’t understand what is going on on the ground in Iraq. The US is using tactics that heighten the probability of civil war by rushing through this Washington DC- imposed timeline for the political process. That coupled with using state-sponsored civil war, where they have a US-backed Iraqi puppet government that is using the Kurdish and Shia army to fight a primarily Sunni resistance. While most people are loath to the idea of civil war, it is being instigated by the US and their puppet government.

Och så fastnar jag för detta exempel på galghumor som föds i bistert förtryck:

His writing and photographs depict an Iraq that is much worse off now than it was before the US invasion. As one Abu Ghraib detainee explained to Jamail, "the Americans brought electricity to my ass before they brought it to my house"

Under tiden rapporterar svenska medier senaste nytt om ”Zarqawi” som påpassligt nog alltid råkar ha siktats på ställen som för tillfället behöver jämnas med marken.


Inbäddad

Skägg ger terror - så enkelt är det

The Angry Arab News Service är, som namnet antyder, en blogg som slår rätt vilt omkring sig. En bra alternativ källa dock till nyheter och funderingar kring Mellanöstern, den israeliska raspolitiken och USA:s globaliserade koloniala korståg.

Noterar där en nyhetsnotis från New York. Några muslimer greps när de bad under en amerikansk fotbollsmatch. Publiken tyckte att de betedde sig suspekt. De förhördes i 25 minuter av FBI.

I love the smell of freedom in the morning.

Heja Flamman!

Flamman blir bättre och bättre. I ett läge när mainstream-media inte längre bara rapporterar vinklat, utan direkt förljuget, är det verkligen nödvändigt med både kommentarer från vänster och en belysning av nyheter som bara inte finns i det vanliga mediala flödet, men som är högst verkliga; som sparkar. Förra veckan innehöll artiklar om situationen i Norge, som alla på vänsterkanten borde läsa och begrunda. (Här och här. Regeringsförklaringen i sin helhet här).

Och numret som kom idag är fullspäckat med väsentliga texter.

Michel Lesort och Jöran Fagerlund rapporterar från Frankrike och Holland efter nejen till konstitutionen. Vänstern är ställd inför en uppgift som vi här i Sverige nog måste sägas ha misslyckats med i allt väsentligt – att politiskt och organisatoriskt utveckla situationen efter en kraftfull folklig smocka mot etablissemanget.

CH Hermansson intervjuas över ett uppslag, och det är både hisnande historiska perspektiv och skarpa analyser av det nutida politiska klimatet och dagens utmaningar. Läs intervjun! Påminnelserna om de omfattande åsiktsregistreringarna och om hur svenska regeringar lagt sig platt för såväl Gestapo som CIA är viktiga idag.

Och så är både huvudledaren och Aron Etzlers ledarkrönika mycket läsvärda. Den förstnämnda handlar om den socialdemokratiska partikongressen, som varit ett steg åt vänster och därmed blivit omrapporterad på ett missvisande, stundtals surrealistiskt sätt.

Socialdemokratin verkar på plågsamma vägar ha återtagit en traditionell socialdemokratisk verklighetsbeskrivning, nedifrån och upp. Inga fler it-hysterier. Inget mer högljutt EU-vurmande. Ingen skön, ny värld av hyperglobalisering. Här inne i salen är folk glada över det. Utanför suckar borgerliga bloggare och ledarskribenter över att ha tappat greppet. Klart att borgerligheten hatar det. Det är ju inget kul längre. De flesta i vårt land gillar den här politiken och socialdemokratin kan inte längre anklagas för att inte komma med några förslag. Borgerlighetens chans är nu en enda lång kampanj för att underminera trovärdigheten.

Ledarkrönikan är svårciterad, för den är lysande rakt igenom, oavsett vad man tycker om själva ståndpunkten kring Lars Ohlys självbetecknande – och det är förstås poängen.

För den som vill inta en välgrundad vänsterståndpunkt och delta i den strategiska debatten på vänsterkanten är Flamman inte bara nyttig, utan oumbärlig. Se till att prenumerera!

Ny kollega

Som ordförande i vänsterpartiets programkommission får jag lov att hälsa välkommen en nyvald kollega i det andra arbetarpartiet. Skulle det kännas osäkert i början – till exempel när det gäller hur man ska resonera kring relationen till partiledningen – kommer jag gärna med lite tips och stöd. Det är bara att höra av sig. Nedan pressmeddelandet:

Göran Persson ny ordförande i programkommissionen

Göran Persson ny ordförande, Anneli Hulthén och Karl-Petter Thorwaldsson nya ledamöter samt omval för finansminister Pär Nuder och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Det blev resultatet när den socialdemokratiska partikongressen på onsdagen valde fem ledamöter till programkommissionen:

Göran Persson ordförande, nyval
Anneli Hulthén nyval
Wanja Lundby-Wedin omval
Pär Nuder omval
Karl-Petter Thorwaldsson nyval

Kryckterrornätverk

TT meddelade häromdagen, att riksdagsmannen Arne Kjörnsberg inte ville delta i en debatt organiserade av Villaägarnas riksförbund sedan han utsatts för hot.

- Jag har fått rådet av människor som kan säkerhetsfrågor att inte delta i Villaägarnas möten, säger riksdagsmannen från Borås till Sveriges Radio Sjuhärad.

Kjörnsberg har vid ett tidigare tillfälle angripits med en krycka i samband med de världsberömda fastighetsskattekravallerna.

Rimligen är det dags för Thomas Bodström att verka för att Villaägarna förs upp på EU:s terrorlista och personer löst kopplade till organisationen hämtas av maskerade agenter från till exempel riksdagens bostadsutskott för att sändas till hemliga hyresrätter på okänd ort. Ung Vänsters förbundsstyrelse framförde liknande krav redan när det begav sig för drygt tre år sedan.

Nattliga kommentarer och lite föräldraförsäkring

Jag är rätt säker på att många, av lätt insedda skäl, slutat läsa i kommentarfälten här, där intressanta kommentarer översköljs av horder av semifascistiska, imponerande enkelspåriga uppstötningar. Det finns dock inte sällan ett slags humorvärde i kommentarerna och den här kommentaren, skriven som reaktion på ett inlägg om att man kanske inte bör ha nationella prov i tredje klass, vill jag lyfta fram särskilt:

Peter said...
Vi vet ju redan att skolan har blivit sämre på att förmedla kunskaper i skolan. Att Ali vill fortsätta på den inslagna vägen och göra skolan ännu sämre på att förmedla kunskaper tål ju en jämförelse med Pol Pot som ansåg att det bästa var att göra sig av med alla bildade människor. Drabbades gjordes även de som hade glasögon då dessa ansågs vara bildade. Det är ju lättare att manipulera de som är mindre upplysta om hur verkligheten fungerar.

Det sista påståendet kan man ju onekligen betrakta som så att säga omedelbart bevisat. Det här svaret på kommentaren är också värt att lyfta fram i sammanhanget.

Anders said...
Kul att ägna sig åt lite vansinneshögerskådning så här på kvällskvisten.
#351: Någon använder på fullt allvar Pol Pot som argument i en diskussion om nationella prov på lågstadiet.
Den prickar vi av i listan! Finns det ingen här som vill jämföra kvoterad föräldraförsäkring med Mao Tsetung, jag saknar en sådan observation nämligen?

Ja, apropå individualisering av föräldraförsäkringen. Nu är jag bara för trött för att skriva något mer avancerat, men konstaterar att det är en viktig politisk process som ägt rum och som visar att feminismen både lever och är ifrågasatt inom dagens socialdemokrati. Det är väldigt synd att de progressiva krafterna inte fick ett konkret genombrott i beslutet, men nu har den fråga som den feministiska rörelsen – och vänsterpartiet som en del av den – begripit vikten av och drivit under en längre tid, har nu definitivt lyfts in den allmänna debattens centrum och bitit sig fast i socialdemokratin som en stridsfråga. Nu har vänsterpartiet ett stort ansvar för att frågan inte försvinner från valrörelsen.

Läs Åsa Petersens olika inlägg i frågan på Aftonbladets blogg sossekoll. Till exempel det här. Har också med visst intresse följt de små kommentarerna på Erlanderbrigaderna. Och hos Peter Gustavsson.

Umeå 2/11

Imorgon, onsdag den 2 november ska jag vara i Umeå och hålla ett föredrag under rubriken Den blåbruna röran - varför gör imperialismen comeback? Universitetet, Hörsal A, Samhällsvetarhuset. Klockan 17. Arr: Vänsterns studentförbund.

Två bra om historia

Joel Karlsson Forsberg skriver ett utförligt och värdefullt inlägg om de så kallade Kirunasvenskarna. Vi får reda på att historikern Anders Gustafsson gjort ett ordentligt arbete som tar ett bredare grepp om migrationen till Sovjetunionen från svältens och umbärandens Sverige på 20- och 30-talen. En viktig gärning.

Flytten till Sovjetunionen slutade för de flesta i skräckupplevelser och oerhörda mänskliga tragedier i Stalintidens paranoida förkrigsdiktatur. Själva behandlingen av den historiska frågan är belysande. Det är obehagliga och i svensk kontext ovanliga händelser som liksom försvunnit ur det kollektiva medvetandet. När de sedan plockats upp har det bara varit möjligt att diskutera dem i samband med antikommunistiskt hets. Förutom det ohederliga i sak, att behandla dessa frågor som slagträ mot SKP/VPK/v, har det, ännu viktigare, förhindrat faktisk genomlysning och historiskt begripliggörande av händelserna, och den tragik som drabbade många människor både under tiden i Sovjetunionen och för många också efter återvändandet till Sverige. Gustafssons uppsats lyfter enligt inlägget upp flera av de omkringliggande faktorer som försvinner i den enkelspåriga "debatten". Det ska bli mycket intressant att ta del av uppsatsen. Och läs åtminstone Joels snabbreferat.

Jag vill också tipsa om ett inlägg hos Pelaseyed, som skriver om Jan Myrdals och Gun Kessles utställning med gamla krigspropagandaaffischer på KB, med en visuell påminnelse om att det är mycket som är som förr, när det kommer till att skapa samtycke till ockupationer och avdagatagande av människor.

Apropå dagordning

Enligt KG Bergström ”missar socialdemokraterna chansen” att kunna möta de borgerligas skolpolitik i valrörelsen, eftersom partikongressen röstade ned partistyrelsens förslag om att införa nationella kunskapsprov i grundskolans tredje klass. Säga vad man vill om förslaget, men nog är det ett lite märkligt synsätt på den politiska processen att man ”missar chansen” i en debatt, genom att undvika att inta samma ståndpunkt som motståndaren.

Reaktionen från ledaren för bomb- och batongalliansens insatsstyrka mot skolbarnen – Jan Björklund – förtjänar i sammanhanget att citeras: ”Flumvänstern har tagit kommandot över socialdemokraternas skolpolitik”. Givakt!