DN rapporterar i en tusende artikel att ”konflikterna inom vänsterpartiet fortsätter”. Upprinnelsen är att Carina Åström, regionråd i Västsverige hört av sig till radio och sagt att Lars Ohly borde avgå. Detta är egentligen en smått fantastisk ”nyhet”. Det har ju Carina Åström tyckt redan innan Ohly blev vald! (med mycket stor majoritet, trots hårdhänt mobilisering från den grupp som sedan blev föreningen Vägval vänster).
Den anledning som Carina Åström anger – och som DN och andra glatt återger – till varför Lars Ohly borde avgå är än mer fantastisk. Det är att Dan Gahström (styrelseledamot i Vägval vänster) och några andra i Västra Götaland (som rapporteras ha varit ”tunga företrädare”, men som jag tyvärr aldrig haft nöjet att känna till före avhoppen) har lämnat vänsterpartiet – vilket grundligt rapporterats om i medierna. Vi har alltså en situation, där några personer som ägnat större delen av sitt politiska engagemang i flera år åt att förstöra vänsterpartiet, stoppa varje förnyelse i partiet och alla de beslut som partiets medlemmar vill genomföra, lämnar det parti de ämnat förstöra. Sedan går deras kompis ut och säger att eftersom de inte var framgångsrika i att förstöra partiet så bör partiet nu förstöra sig självt på det sätt de ville. Annars blir hon ledsen. Det är som att gå in i en affär och ropa att personalen borde sparkas, därefter förstöra inredningen för att sedan kräva att personalen sparkas eftersom oreda råder.
Apropå sin egen framtid säger hon att hon tänker sluta ”om inte kongressen visar en kursändring”. Det är också lite spännande. Partikongressen ska framför allt anta en valplattform. Man undrar vad det är för ”kursändring” som ska komma där. Med tanke på att Åström tidigare hävdat att protester mot sjukhusnedläggningar är ”elitistiska” och att man borde välkomna privata ”initiativ” i vården, är alltså ”kursändringen” som efterlyses, en där vänsterpartiet slutar vara ett vänsterparti. Det är förstås möjligt att en majoritet av partiets medlemmar är intresserade av ett sådant kollektivt politiskt självmord, men min gissning är att det inte är så aktuellt. Till skillnad från ett och annat kommunalråd är nämligen en klar majoritet av vänsterpartiets medlemmar med i vänsterpartiet för att de tycker att det är ett bra parti.
Redan före partikongressen 2004 producerade gruppen bakom Vägval vänster ett hemligt dokument med funderingar om hur man skulle kuppa till sig makten i vänsterpartiet, mot medlemmarnas vilja. Här ingick en plan för regisserade avhopp på och efter kongressen. Trots att dokumentet avslöjades så kan taktiken fortgå utan att möta någon kritisk reaktion från den media som villigt lånar ut sig till språkrör för ett politiskt marginaliserat men förstås hemskt nyttigt gäng som agerar för att skada vänsterpartiet.
Med en lätt överslagsräkning kan man komma fram till att om säg hundra personer till tänker hoppa av vänsterpartiet så kan de köra två i veckan i ett år. Och få en halvsida någonstans varje gång. Man kan kanske räkna med något sådant året före valet, eventuellt med en topp kring partikongressen i januari.
Vad betyder det för vänsterpartiet? Att till exempel den borne intrigmakaren Dan Gahnström i en personlig arbetsmarknadspolitisk åtgärd lämnat vänsterpartiet för mp är troligen det bästa som hänt vänsterpartiet på flera år. Resten beror på partiets mognad att ta sig an det totalangrepp som riktas mot det. Ett parti som står upp för sin inre demokrati och för en konkret vänsterpolitik – som obönhörligen kommer att angripas av borgerligheten i skilda skepnader – kommer att ha möjligheter att gå framåt. Ett parti som abdikerar från sin politik när det blir jobbigt, kommer att förgås i irrelevans.
Vi får väl se vad som händer i verkligheten. Men räkna inte med att kunna läsa om det i tidningen.
måndag, juli 04, 2005
Ockupation - och mental sömn
Noterar efter några dagars frånvaro ett några dagar gammalt, lysande inlägg från Riverbend. I all enkelhet och med en god portion skarp humor beskriver hon en söndertrasad irakisk vardag och sticker hål på de lögner som idisslas av ockupationsmakten och dess servila mediefölje i Väst. Det här inlägget är föranlett av juniorbuskens kongresstal häromdagen:
---
Läs förresten de andra inlägg som Riverbend tipsar om: Mykeru, Juan Cole och Tom Engelhardt.
He was trying, throughout the speech, to paint a rosy picture of the situation. According to him, Iraq was flourishing under the occupation. In Bush’s Iraq, there is reconstruction, there is freedom (in spite of an occupation) and there is democracy.Hon skriver om det som borde vara så uppenbart för vem som helst, men som vår blodtörstiga bombhöger helt enkelt inte kan begripa: att världen blivit en ojämförligt mycket otryggare plats i den nya koloniala fas vi tvingats in i. Att den brutala amerikanska massterrorn också gett upphov till ett visst uppsving för den terrorism som ”Kriget mot terrorn” har som måltavla.
“He’s describing a different country…” I commented to E. and the cousin.
“Yes,” E. replied. “He’s talking about the *other* Iraq… the one with the WMD.”
Bush said:Och så berör hon den djupt rasistiska världsbild som både är grundläggande för och återskapas i ockupationen och försvaret av den.
“The troops here and across the world are fighting a global war on terror. The war reached our shores on September 11, 2001.”
Do people really still believe this? In spite of that fact that no WMD were found in Iraq, in spite of the fact that prior to the war, no American was ever killed in Iraq and now almost 2000 are dead on Iraqi soil? It’s difficult to comprehend that rational people, after all of this, still actually accept the claims of a link between 9/11 and Iraq. Or that they could actually believe Iraq is less of a threat today than it was in 2003.
We did not have Al-Qaeda in Iraq prior to the war. We didn’t know that sort of extremism. We didn’t have beheadings or the abduction of foreigners or religious intolerance. We actually pitied America and Americans when the Twin Towers went down and when news began leaking out about it being Muslim fundamentalists- possibly Arabs- we were outraged.
Now 9/11 is getting old. Now, 100,000+ Iraqi lives and 1700+ American lives later, it’s becoming difficult to summon up the same sort of sympathy as before. How does the death of 3,000 Americans and the fall of two towers somehow justify the horrors in Iraq when not one of the people involved with the attack was Iraqi?
Bush said:I princip all västlig rapportering från ockupationen delar samma utgångspunkter som de angreppskrigande kolonialherrarna i Bush-regimen. Vi får på så sätt en bisarr situation där stora grupper här är oförmögna att förstå vad den stora majoriteten av jordens befolkning har som en vardaglig självklarhet: att den amerikanska imperialismen är det stora hotet mot deras liv och all organiserad mänsklig samvaro på jorden över huvudtaget. Samtidigt fungerar världsbildsförvrängningen långsiktigt på långt ifrån alla. Människor har en obändig förmåga till empati och eget tänkande. Och för dem som idag tror att den glättiga PR-bilden av ”demokratisering” i Afghanistan, Irak och andra sönderbombade nationer också accepteras av de människor som lever kvar i militär underkuvning när kamerorna är avstängda och ”analytikerna” dragit sig tillbaka till hotellrum och sammanträdesrum; för dem kommer uppvaknandet att kunna bli smärtsamt och omtumlande.
“Iraq is the latest battlefield in this war. … The commander in charge of coalition operations in Iraq, who is also senior commander at this base, General John Vines, put it well the other day. He said, "We either deal with terrorism and this extremism abroad, or we deal with it when it comes to us."
He speaks of ‘abroad’ as if it is a vague desert-land filled with heavily-bearded men and possibly camels. ‘Abroad’ in his speech seems to indicate a land of inferior people- less deserving of peace, prosperity and even life.
Don’t Americans know that this vast wasteland of terror and terrorists otherwise known as ‘Abroad’ was home to the first civilizations and is home now to some of the most sophisticated, educated people in the region?
Don’t Americans realize that ‘abroad’ is a country full of people- men, women and children who are dying hourly? ‘Abroad’ is home for millions of us. It’s the place we were raised and the place we hope to raise our children- your field of war and terror.
---
Läs förresten de andra inlägg som Riverbend tipsar om: Mykeru, Juan Cole och Tom Engelhardt.
torsdag, juni 30, 2005
Dagsnotering, kostnad för problemformuleringsinitiativ
En bekant har frågat Konjunkturinstitutet vad det kostade Almega och Svenskt näringsliv att få (den sedan tendentiöst presenterade) rapporten om pigavdrag gjord. Det facila priset var tydligen 337 500 kronor. Almega utsågs för övrigt förra året till ”årets opinionsbildare” i Almedalen. Hur mycket som sammantaget investerats och investeras i att öppna upp en privat marknad för pigtjänster lär vara svårare att veta. Men vi kan räkna med att pengarna återfås med råge vid eventuell borgerlig regeringsseger. Företrädesvis betalt av lågavlönade kvinnor.
När verkligheten skenar iväg
Efter att ha startat bloggen kunde jag snabbt konstatera att kommentarfälten blivit en fritidsgårdsaktig samlingspunkt för ett blåbrunt cyberbrödraskap. Många inlägg är vansinnigt obehagliga. Men ibland är de också mer surrealistiska. En kommentar som försöker föra i bevis att jag skulle vilja skicka Johan Norberg till Gulag är särskilt intressant.
Här anförs två citat från tiden då jag valdes som ordförande i Ung Vänster som indicier. Det ena handlar om att ”röka ut överklassen”. Det kommer från en intervju i tidningen Flamman, där jag talar om att det behövs en social bostadspolitik, som utmanar bostadssegregationen i överklassområden. Jag nämnde som exempel att om man smäller upp en flyktingförläggning nära ett överklassgetto så skulle några villaägare säkert bli förbannade, men det får man ta. Ingen normalbegåvad människa kan få för sig ett samband mellan en medveten bostadspolitik och sovjetiska fångläger på 30-talet, men det visade sig vara möjligt på ledarplats i svenska medier, och i kommentarrutorna här. Det är underhållande.
Det andra citatet är dock av ännu lustigare karaktär. Här kopplas mina påstådda Gulagböjelser till det här citatet: ”när kapitalismen skenar iväg måste systemets brister lappas ihop med ideologi och med våld”. Det är helt riktigt att jag sagt detta. Det är från mitt installationstal. Jag menar precis vad som står. Nämligen att när kapitalismen skenar iväg så tar de som slår vakt om systemet till både ideologiska grepp och direkt våld. Som bekant hör jag inte till dem som ser som min uppgift att slå vakt om det kapitalistiska systemet. Det torde ha framgått. Meningen är alltså inte omtolkad, utan står för det rakt motsatta från det skribenten tror. Också detta valsade runt ett tag på några ledarsidor, efter att någon stjärna på Muf:s kansli misslyckats med att läsa innantill, trots att talet i flera månader fanns på Ung Vänsters hemsida i sin helhet.
Jag höll talet i maj 2001, alltså för mer än fyra år sedan. Lite rörande är det ändå att någon suttit och upprört sig så länge på något som helt enkelt var precis tvärtom. Och ganska talande för hur medial rapportering (och rättelser som kommer i notisform tre dagar senare) kan fungera.
Jag tog och tittade på talet igen, och publicerar här ett stycke ur det. Förutom att det är en lång beskrivning av just ideologi och våld i kapitalets tjänst, beskriver det en utvecklingstendens som jag är skrämd över att se fortsatt besannad. När jag idag läser det sista stycke som citeras här, kan jag konstatera att de hårdnande motsättningarna alltmer övergår i en ohämmat reaktionär era.
--- [Utdrag ur tal på Ung Vänsters kongress , 25 maj 2001] ---
”Kamrater, när kapitalismen skenar iväg måste systemets brister lappas ihop med ideologi och med våld. Det är precis det vi har sett tecken på, i Sverige och i Världen.
Sverige är ett av de länder i världen där klyftorna har ökat mest. En skogstokig men framgångsrik höger har raserat en massa saker som arbetarrörelsen kämpat till sig genom kamp.
Arbetsrätten är angripen – man kan anställa ungdomar till skitlöner och behandla dem därefter. Gång på gång kommer det rapporter om att deltidsanställda och timvikarier mår sämre, drabbas av fler arbetsskador och helst vill bort men inte har något val. Då skickar man fram välavlönade ledarskribenter och jävligt fast anställda ”framtidsforskare” som säger att detta är vad den postmoderna ungdomen vill. Troligt.
Den sociala bostadspolitiken kan man snart inte ens hitta under samtidshistoria på biblioteket. Att få en egen bostad är för de flesta ungdomar en ouppnåelig lyx. Då kommer man och säger att lösningen är utförsäljningar av allmännyttan och en ännu mer avreglerad bostadsmarknad. Det är i och för sig som att försöka lösa huvudvärk med ett skott i pannan, men säger man det tillräckligt ofta är det alltid någon som går på det.
Skolpolitiken är i upplösning. Man har tagit bort samhällets möjligheter att planera god utbildning till alla och nu ojar man sig över konsekvenserna. Då kommer stjärnorna från högern med sina fräscha förslag från tidigt 1800-tal. Betyg i ordning och uppförande, gärna från det att man föds. Den som tidigt blir stämplad som dum i huvudet på slumpmässiga eller snarare klassmässiga grunder kommer ju säkert att kämpa hårdare och bli en självsäker mönsterelev.
Och de undrar varför vi vill avskaffa kapitalismen.
Kamrater, världen är komplicerad, men en del saker förblir enkla, raka, hårdkokta. Runt om i världen förnedras och offras människor för att ett litet fåtal ska tjäna mer pengar. 600.000 kvinnor dör i mödradöd varje år för att deras länder måste betala tillbaka absurda banklån istället för att satsa på hälsovård. I Colombia mördas och lemlästas människor av paramilitära trupper så att USA:s ekonomiska intressen i Latinamerika ska kvarstå ohotade. I asiatiska Sweat-shops har slaveriet återuppstått i västerländska klädföretags regi. Människor av kött och blod, människor med drömmar och hopp, människor med kunskaper och färdigheter blir till siffror i kolumner, berövas sin rätt och värdighet. Detta, kamrater, är kapitalismens verkliga ansikte, dess verkliga logik.
Och de undrar varför vi vill avskaffa kapitalismen.
Kamrater, vi vet vad reaktionen blir när vi flyttar fram våra positioner. Högerns ideologiska stormtrupper vrider upp tonen i falsett – dammar av den intellektuella inkvisitionens redskap. De senaste åren har vi varit med om en absurd debatt om Lenins person och om den ryska revolutionens förlopp. Den debatten har naturligtvis inte förts för att man månat om de människor som drabbades av våldet i samband med den ryska revolutionen eller av Stalins terror. Man behöver inte vara någon intellektuell gigant för att se ett direkt samband mellan borgarnas attacker och en stark vänster. Kommunismens svarta bok drevs fram till stort genomslag i Sverige och Frankrike, men inte i England. Man kan alltså tycka att Staffan Skott och Per Ahlmark utgör unika svenska delikatesser i närmast sinnesrubbad historielöshet och osaklighet. Men de ärenden som de går är inte unikt svenska. Det finns ett ställe där skon klämmer – och det är när egendomsförhållandena hotas. När människor vill höja skatten, ifrågasätter fallskärmsavtal eller börjar undra varför företaget de jobbar på ska ägas av folk som inte vet vad verksamheten handlar om – då kommer släggorna fram.
Men vi har stått emot kamrater. Det är svårt att uttrycka det bättre än med Jenny Lindahl Perssons ord inför vänsterpartiets kongress förra året: ”Vi har värderat den intellektuella hedern högre än det taktiska duckandet för vad tidsströmningen anser opportunt”. Så är det. Och vi har gjort så därför att vi förstår syftet. För vi har ju sett vad som händer därefter. Det de är ute efter är att brännmärka varje försök till systemkritik, misstänkliggöra varje människa som vågar säga det självklara: att det här systemet är ett ruttet skitsystem som måste bort. Som vidrigast blir det när de börjar dra paralleller mellan kommunism och nazism. Detta sägs alltså av samma svenska borgerlighet, vars företrädare satt på sina välnärda arslen och med förtjusning väntade på att Hitler skulle ta makten i Europa. Det skulle, med dagens språkbruk, säkra ett stabilt företagsklimat. Samtidigt internerades svenska kommunister i läger för att de vågade stå upp mot fascismen. Det var kommunister som gav sina liv på Europas bakgator och i Gestapos tortyrkällare för att rädda världen från nazismen. Och fortfarande idag så utgör vänstern den självklara kärnan i allt antifascistiskt arbete. Men för att säkra makten över produktionen, över de inrullande pengarna, kan borgarna offra precis vad som helst: människovärdet, demokratin och, för all del, sanningen.
Och de undrar varför vi vill avskaffa kapitalismen.
Kamrater, vi lever i en tid av hårdnande politiska motsättningar. Det är inte ett tomt slagord – det är konkret. De demokratiska framstegen urholkas och hotas i grunden runt om i världen. I Europa har det politiska etablissemanget bedrivit en politik baserad på folkförakt och kryperi för kapitalet. När kapitalismen gått in i en ny era av kris så har välfärdssystemen slaktats på beställning. När socialdemokratiska och borgerliga partier tävlat om att tillgodose kapitalets behov har de samtidigt bannlyst konflikten, meningsmotsättningarna – det som är demokratins själva livsluft. Om människor i land efter land ser, att oavsett hur de röstar så får de en lokal version av Göran Blair eller Gerhard Jospin, då är det inte så märkligt att de förlorar förtroendet för det politiska systemet. Den ljumna blåröda buljongen breder så, liksom tidigare i historien, väg för fascismens sura soppa. Heja Italien, Lega Nord, Front National, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet – alla svarar de på kapitalets behov av politiskt herravälde i en tid av hårdnande motsättningar. Mot den utvecklingen måste vi ställa en medveten, hårt arbetande vänster".
Här anförs två citat från tiden då jag valdes som ordförande i Ung Vänster som indicier. Det ena handlar om att ”röka ut överklassen”. Det kommer från en intervju i tidningen Flamman, där jag talar om att det behövs en social bostadspolitik, som utmanar bostadssegregationen i överklassområden. Jag nämnde som exempel att om man smäller upp en flyktingförläggning nära ett överklassgetto så skulle några villaägare säkert bli förbannade, men det får man ta. Ingen normalbegåvad människa kan få för sig ett samband mellan en medveten bostadspolitik och sovjetiska fångläger på 30-talet, men det visade sig vara möjligt på ledarplats i svenska medier, och i kommentarrutorna här. Det är underhållande.
Det andra citatet är dock av ännu lustigare karaktär. Här kopplas mina påstådda Gulagböjelser till det här citatet: ”när kapitalismen skenar iväg måste systemets brister lappas ihop med ideologi och med våld”. Det är helt riktigt att jag sagt detta. Det är från mitt installationstal. Jag menar precis vad som står. Nämligen att när kapitalismen skenar iväg så tar de som slår vakt om systemet till både ideologiska grepp och direkt våld. Som bekant hör jag inte till dem som ser som min uppgift att slå vakt om det kapitalistiska systemet. Det torde ha framgått. Meningen är alltså inte omtolkad, utan står för det rakt motsatta från det skribenten tror. Också detta valsade runt ett tag på några ledarsidor, efter att någon stjärna på Muf:s kansli misslyckats med att läsa innantill, trots att talet i flera månader fanns på Ung Vänsters hemsida i sin helhet.
Jag höll talet i maj 2001, alltså för mer än fyra år sedan. Lite rörande är det ändå att någon suttit och upprört sig så länge på något som helt enkelt var precis tvärtom. Och ganska talande för hur medial rapportering (och rättelser som kommer i notisform tre dagar senare) kan fungera.
Jag tog och tittade på talet igen, och publicerar här ett stycke ur det. Förutom att det är en lång beskrivning av just ideologi och våld i kapitalets tjänst, beskriver det en utvecklingstendens som jag är skrämd över att se fortsatt besannad. När jag idag läser det sista stycke som citeras här, kan jag konstatera att de hårdnande motsättningarna alltmer övergår i en ohämmat reaktionär era.
--- [Utdrag ur tal på Ung Vänsters kongress , 25 maj 2001] ---
”Kamrater, när kapitalismen skenar iväg måste systemets brister lappas ihop med ideologi och med våld. Det är precis det vi har sett tecken på, i Sverige och i Världen.
Sverige är ett av de länder i världen där klyftorna har ökat mest. En skogstokig men framgångsrik höger har raserat en massa saker som arbetarrörelsen kämpat till sig genom kamp.
Arbetsrätten är angripen – man kan anställa ungdomar till skitlöner och behandla dem därefter. Gång på gång kommer det rapporter om att deltidsanställda och timvikarier mår sämre, drabbas av fler arbetsskador och helst vill bort men inte har något val. Då skickar man fram välavlönade ledarskribenter och jävligt fast anställda ”framtidsforskare” som säger att detta är vad den postmoderna ungdomen vill. Troligt.
Den sociala bostadspolitiken kan man snart inte ens hitta under samtidshistoria på biblioteket. Att få en egen bostad är för de flesta ungdomar en ouppnåelig lyx. Då kommer man och säger att lösningen är utförsäljningar av allmännyttan och en ännu mer avreglerad bostadsmarknad. Det är i och för sig som att försöka lösa huvudvärk med ett skott i pannan, men säger man det tillräckligt ofta är det alltid någon som går på det.
Skolpolitiken är i upplösning. Man har tagit bort samhällets möjligheter att planera god utbildning till alla och nu ojar man sig över konsekvenserna. Då kommer stjärnorna från högern med sina fräscha förslag från tidigt 1800-tal. Betyg i ordning och uppförande, gärna från det att man föds. Den som tidigt blir stämplad som dum i huvudet på slumpmässiga eller snarare klassmässiga grunder kommer ju säkert att kämpa hårdare och bli en självsäker mönsterelev.
Och de undrar varför vi vill avskaffa kapitalismen.
Kamrater, världen är komplicerad, men en del saker förblir enkla, raka, hårdkokta. Runt om i världen förnedras och offras människor för att ett litet fåtal ska tjäna mer pengar. 600.000 kvinnor dör i mödradöd varje år för att deras länder måste betala tillbaka absurda banklån istället för att satsa på hälsovård. I Colombia mördas och lemlästas människor av paramilitära trupper så att USA:s ekonomiska intressen i Latinamerika ska kvarstå ohotade. I asiatiska Sweat-shops har slaveriet återuppstått i västerländska klädföretags regi. Människor av kött och blod, människor med drömmar och hopp, människor med kunskaper och färdigheter blir till siffror i kolumner, berövas sin rätt och värdighet. Detta, kamrater, är kapitalismens verkliga ansikte, dess verkliga logik.
Och de undrar varför vi vill avskaffa kapitalismen.
Kamrater, vi vet vad reaktionen blir när vi flyttar fram våra positioner. Högerns ideologiska stormtrupper vrider upp tonen i falsett – dammar av den intellektuella inkvisitionens redskap. De senaste åren har vi varit med om en absurd debatt om Lenins person och om den ryska revolutionens förlopp. Den debatten har naturligtvis inte förts för att man månat om de människor som drabbades av våldet i samband med den ryska revolutionen eller av Stalins terror. Man behöver inte vara någon intellektuell gigant för att se ett direkt samband mellan borgarnas attacker och en stark vänster. Kommunismens svarta bok drevs fram till stort genomslag i Sverige och Frankrike, men inte i England. Man kan alltså tycka att Staffan Skott och Per Ahlmark utgör unika svenska delikatesser i närmast sinnesrubbad historielöshet och osaklighet. Men de ärenden som de går är inte unikt svenska. Det finns ett ställe där skon klämmer – och det är när egendomsförhållandena hotas. När människor vill höja skatten, ifrågasätter fallskärmsavtal eller börjar undra varför företaget de jobbar på ska ägas av folk som inte vet vad verksamheten handlar om – då kommer släggorna fram.
Men vi har stått emot kamrater. Det är svårt att uttrycka det bättre än med Jenny Lindahl Perssons ord inför vänsterpartiets kongress förra året: ”Vi har värderat den intellektuella hedern högre än det taktiska duckandet för vad tidsströmningen anser opportunt”. Så är det. Och vi har gjort så därför att vi förstår syftet. För vi har ju sett vad som händer därefter. Det de är ute efter är att brännmärka varje försök till systemkritik, misstänkliggöra varje människa som vågar säga det självklara: att det här systemet är ett ruttet skitsystem som måste bort. Som vidrigast blir det när de börjar dra paralleller mellan kommunism och nazism. Detta sägs alltså av samma svenska borgerlighet, vars företrädare satt på sina välnärda arslen och med förtjusning väntade på att Hitler skulle ta makten i Europa. Det skulle, med dagens språkbruk, säkra ett stabilt företagsklimat. Samtidigt internerades svenska kommunister i läger för att de vågade stå upp mot fascismen. Det var kommunister som gav sina liv på Europas bakgator och i Gestapos tortyrkällare för att rädda världen från nazismen. Och fortfarande idag så utgör vänstern den självklara kärnan i allt antifascistiskt arbete. Men för att säkra makten över produktionen, över de inrullande pengarna, kan borgarna offra precis vad som helst: människovärdet, demokratin och, för all del, sanningen.
Och de undrar varför vi vill avskaffa kapitalismen.
Kamrater, vi lever i en tid av hårdnande politiska motsättningar. Det är inte ett tomt slagord – det är konkret. De demokratiska framstegen urholkas och hotas i grunden runt om i världen. I Europa har det politiska etablissemanget bedrivit en politik baserad på folkförakt och kryperi för kapitalet. När kapitalismen gått in i en ny era av kris så har välfärdssystemen slaktats på beställning. När socialdemokratiska och borgerliga partier tävlat om att tillgodose kapitalets behov har de samtidigt bannlyst konflikten, meningsmotsättningarna – det som är demokratins själva livsluft. Om människor i land efter land ser, att oavsett hur de röstar så får de en lokal version av Göran Blair eller Gerhard Jospin, då är det inte så märkligt att de förlorar förtroendet för det politiska systemet. Den ljumna blåröda buljongen breder så, liksom tidigare i historien, väg för fascismens sura soppa. Heja Italien, Lega Nord, Front National, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet – alla svarar de på kapitalets behov av politiskt herravälde i en tid av hårdnande motsättningar. Mot den utvecklingen måste vi ställa en medveten, hårt arbetande vänster".
onsdag, juni 29, 2005
Mer metaforproblematik
För det mesta är antifeminister enbart obehagliga. Men ibland blir det framför allt djupt patetiskt och skrattretande. Johan Norbergs upprörda inlägg om rubrik-valet i en artikel i tidningen Genus hör i första hand till den sistnämnda kategorin. Norberg är på fullt allvar arg över att Sofia Karlsson (Fi) använt rubriken ”Feminismen är inget te-party”, eftersom Mao dödade människor i Kina. Kanske kan den statliga sanningsmyndigheten Forum för levande historia utfärda en parafrasguide och ordna seminarier för gymnasielärare?
Politiskt förstår Norberg inte att det han citerar ur Karlssons artikel (som jag i övrigt inte läst) – ”För mig är feminism och systerskap inget mysigt teparty, det är respekt och ilska” – bara är upprörande för den som ska uppröras, nämligen den som just tror att kvinnor ska vara väna och hoppas att det grejar sig, inom ”naturliga” gränser (ungefär som Svenskt näringsliv och hela det allt mer reaktionära Timbrokollektivet då). Eller, för att inte parafrasera, utan citera en annan auktoritet, Mae West: ”Well behaved women do not make history”.
Politiskt förstår Norberg inte att det han citerar ur Karlssons artikel (som jag i övrigt inte läst) – ”För mig är feminism och systerskap inget mysigt teparty, det är respekt och ilska” – bara är upprörande för den som ska uppröras, nämligen den som just tror att kvinnor ska vara väna och hoppas att det grejar sig, inom ”naturliga” gränser (ungefär som Svenskt näringsliv och hela det allt mer reaktionära Timbrokollektivet då). Eller, för att inte parafrasera, utan citera en annan auktoritet, Mae West: ”Well behaved women do not make history”.
Metaforproblematik
Just noterat på P3 (STOP! Personligt – Sommar-Frank). En djurrättsaktivist berättar att hon på senare år studerat mer teoretiska texter ”för att få mer kött på benen”.
tisdag, juni 28, 2005
Dagens pighysteri
Almega (Svenskt näringsliv) har dominerat nyhetsflödet idag. Med en artikel på DN Debatt. Vad annars? Rubriken i DN blir ”pigavdrag ger tusentals nya jobb och ren vinst för statskassan”. Artikeln refererar till en ny studie gjord av Konjunkturinstitutet, på uppdrag av Almega och SN.
Till att börja med kan man konstatera följande: SN:s presentation av studien är oerhört missvisande (och medierna har köpt presentationen helt okritiskt – jag återkommer till det i slutet). I debattartikeln pekar man till exempel på Finland, och skriver att ”över 123.000 – eller över 5 procent – av hushållen utnyttjade avdragsmöjligheten” år 2003. Men den siffran handlar om samtliga avdrag för arbete i hemmet – alltså även det som idag går under ROT-avdraget i Sverige. De finska siffrorna visar i själva verket på att försöket är relativt fiaskoartat när det gäller det område SN pratar om . Nettotillskottet av nya tjänster inom ”traditionella hushållsgöromål” som är det som huvudsakligen avses här var 560-744 (!) heltidsarbeten.
På morgonnyheterna fick Almegas VD lägga ut texten och tala om ”tiotusentals nya jobb” i Sverige. Men KI:s studie talar om 10.600 nya jobb i sitt ”huvudalternativ”, 18.800 i ett scenario med smått vansinniga antaganden och 3.000 arbeten i det ”minst fördelaktiga”. Man kan notera att redan i det ”minst fördelaktiga” scenariot så gissar man på en mer än dubbelt så stor relativ sysselsättningseffekt än i Finland. Det motiveras med att man ska lägga till ”gårds- och trädgårdstjänster”.
KI tvingas tillstå i sin egen studie (s. 8):
Så långt alltså till och med om man accepterar antagandena i KI:s rapport. Men de är i sig djupt problematiska. Hela rapporten bygger på klassisk nationalekonomisk teori med sina sedvanliga absurditeter och totalt asociala antaganden. Rapporten lever i en värld där skatter alltid är av ondo och människors substitution mellan olika handlingar sker mekaniskt. Det är faktiskt rätt lustigt att notera att det ingick som en del av uppdraget från SN att ”redogöra för ekonomisk teori på området”. ”Ekonomisk teori” pekar som princip alltid på att skatterna borde sänkas, regleringar tas bort och staten låta bli att fatta några andra beslut än att sänka skatter, ta bort regleringar samt sätta folk i fängelse. Nåväl.
De antaganden som driver resultaten i ”undersökningen” (simuleringen, närmare bestämt) är att (1) svart arbete ersätts delvis av vitt, (2) hushåll som köper hushållsnära tjänster ökar sitt arbetsutbud, och (3) de som skulle jobba med pig- och trädgårdstjänster är i högre utsträckning sådana som har ”lägre produktivitet än genomsnitt” och annars skulle stått utanför arbetsmarknaden.
(1) är ett helt centralt antagande. Men det är extremt svårmätt och framför allt så är det orimligt att mäta det på vanligt sätt. De som anställer städhjälp för 100 kronor timmen har redan idag mer än väl råd med 300 kronor i timmen. Det är oklart hur mycket man värderar att lätta sitt samvete, men det kommer ändå alltid att finnas billigare svart städhjälp. Många välbeställda människor har också ett synsätt på hushållsarbetet som icke-arbete – en slags god gärning de gör. Det pågår även forskning kring fenomenet att man betalar just för flexibiliteten, att få ha en person som inte ställer ”vita” krav.
(2) är ett extremt osäkert antagande. Redan i rapporten påpekas att gifta högavlönade män är de som har minst ”elasticitet” i arbetsutbudet. Översatt till svenska betyder det att kirurger och VD:ar inte kommer att jobba mer för att det finns mindre disk hemma – de skiter ändå i det. De som skulle jobba mer är lågavlönade kvinnor – men de skulle knappast köpa hushållstjänster även om det kostade 200 spänn istället för 300. Det visar också erfarenheter från de länder där man redan testat. Det är höginkomsttagare som köper tjänsterna.
(3) är väl det rimligaste antagandet – i den del som avser att ”svåranställda” skulle kunna få jobba i trädgården. Därmed inte sagt att det är bra. Väsentligt mycket bättre är att få in människor i arbeten med högre produktivitet, och – som LO föreslagit – vid behov subventionera för dem med nedsatt förmåga. Det är också inriktningen på samarbetspartiernas anställningsstöd, även om det skulle behövas en större satsning.
På ett mer allmänt plan pekar undersökningen och hur den mottagits på ett av våra allra största samhällsproblem idag, nämligen att man lyssnar på vad ekonomer har att säga om ekonomin. Betraktelsesättet är statiskt; alla relevanta sociala faktorer abstraheras bort. Vad får pigor i överklassens hem för samhälleliga effekter i övrigt? Vad får det för effekter för den offentliga omsorgens organisation och därmed för kvinnors arbetsmarknad (för det kan ingen tvivla på att det är kvinnor som kommer att arbeta som hembiträden) i stort?
Och den långsiktigt allvarliga frågan återstår. Varför ska staten aktivt bidra till att återinföra lågkvalificerade arbeten som vi medvetet utvecklat bort? Varför en framtidsbild som blickar långt bakåt? Varför ska staten betala flera miljarder för att aktivt vrida jämställdheten decennier tillbaka?
Något till sist om medierapporteringen. Det är hård konkurrens, men jag tror faktiskt att det har varit den knäppaste dagen av ensidig rapportering sedan Tsunamin. Det första jag möttes av på morgonen var Text-TV som skrek ut ”nyheten” om ”tusentals nya jobb” som en sanning över halva rutan. Sen har detta rullat som den stora nyheten på Ekot hela dagen. Fortfarande mitt på dagens fanns inte en enda kritisk kommentar att finna någonstans. Göran Hägglund (kd) får lägga ut texten om att ”socialdemokraterna är arbetarfientliga” för att de inte vill ha pigor. Sen träder borgerlighetens vänsterflank – miljöpartiet – in på banan och talar om att man ”inte är dogmatisk i frågan” (läs: förstår inte frågan men gärna säljer ut jämställdheten för en stund i rampljuset). När socialdemokraternas ställningstagande ska presenteras så har TT hittat vice ordföranden i kvinnoförbundet som i strid mot ett glasklart kongressbeslut uttalar sig positivt. Jens Henriksson på finansen, som tycks vara den ende som faktiskt tittat i rapporten, sägs mest ”avfärda” förslaget.
Utan att ha fattat vad som egentligen ”visats”, presenterar så journalister med flockbeteende ett ineffektivt och unket förslag som något slags nytänkande. Det är i sanning vämjeligt reaktionära tider vi lever i.
---
Uppdatering. City kör på framsidan idag: "Pigavdrag kan ge 10000 jobb". På sidan 2 är rubriken ännu bättre: "Städhjälp kan ge jobb - men politiker nobbar". Föreslår att den intresserade också tar en titt på Göran Perssons foto jämfört med de fyra borgerliga partiledarnas...
Till att börja med kan man konstatera följande: SN:s presentation av studien är oerhört missvisande (och medierna har köpt presentationen helt okritiskt – jag återkommer till det i slutet). I debattartikeln pekar man till exempel på Finland, och skriver att ”över 123.000 – eller över 5 procent – av hushållen utnyttjade avdragsmöjligheten” år 2003. Men den siffran handlar om samtliga avdrag för arbete i hemmet – alltså även det som idag går under ROT-avdraget i Sverige. De finska siffrorna visar i själva verket på att försöket är relativt fiaskoartat när det gäller det område SN pratar om . Nettotillskottet av nya tjänster inom ”traditionella hushållsgöromål” som är det som huvudsakligen avses här var 560-744 (!) heltidsarbeten.
På morgonnyheterna fick Almegas VD lägga ut texten och tala om ”tiotusentals nya jobb” i Sverige. Men KI:s studie talar om 10.600 nya jobb i sitt ”huvudalternativ”, 18.800 i ett scenario med smått vansinniga antaganden och 3.000 arbeten i det ”minst fördelaktiga”. Man kan notera att redan i det ”minst fördelaktiga” scenariot så gissar man på en mer än dubbelt så stor relativ sysselsättningseffekt än i Finland. Det motiveras med att man ska lägga till ”gårds- och trädgårdstjänster”.
KI tvingas tillstå i sin egen studie (s. 8):
”De finska erfarenheterna av systemet med skattereduktion för hushållsnära tjänster som kan jämföras med resultaten i denna studie […] pekar i riktning mot sidofallet med mindre fördelaktiga effekter”.De mesta (se också nedan) tyder på att detta ”sidofall” är det mest troliga (och antagligen redan här överoptimistiskt när det gäller sysselsättningseffekter). SN presenterar detta scenario som en besparing för staten på 79 miljoner. Men det man inte nämner är att det scenariot kräver en skattehöjning på 0,1 procentenhet. Det är cirka två miljarder. Det är alltså inte så att det är en ”ren vinst” för statskassan. Man vill alltså bekosta 3.000 nya pigjobb med 2 miljarder skattekronor! För den summan skulle man kunna anställa kring det dubbla i riktiga jobb i offentlig sektor. Regeringens sysselsättningsstöd beräknas ge kring 10.000 nya jobb med subventioner på 1 miljard.
Så långt alltså till och med om man accepterar antagandena i KI:s rapport. Men de är i sig djupt problematiska. Hela rapporten bygger på klassisk nationalekonomisk teori med sina sedvanliga absurditeter och totalt asociala antaganden. Rapporten lever i en värld där skatter alltid är av ondo och människors substitution mellan olika handlingar sker mekaniskt. Det är faktiskt rätt lustigt att notera att det ingick som en del av uppdraget från SN att ”redogöra för ekonomisk teori på området”. ”Ekonomisk teori” pekar som princip alltid på att skatterna borde sänkas, regleringar tas bort och staten låta bli att fatta några andra beslut än att sänka skatter, ta bort regleringar samt sätta folk i fängelse. Nåväl.
De antaganden som driver resultaten i ”undersökningen” (simuleringen, närmare bestämt) är att (1) svart arbete ersätts delvis av vitt, (2) hushåll som köper hushållsnära tjänster ökar sitt arbetsutbud, och (3) de som skulle jobba med pig- och trädgårdstjänster är i högre utsträckning sådana som har ”lägre produktivitet än genomsnitt” och annars skulle stått utanför arbetsmarknaden.
(1) är ett helt centralt antagande. Men det är extremt svårmätt och framför allt så är det orimligt att mäta det på vanligt sätt. De som anställer städhjälp för 100 kronor timmen har redan idag mer än väl råd med 300 kronor i timmen. Det är oklart hur mycket man värderar att lätta sitt samvete, men det kommer ändå alltid att finnas billigare svart städhjälp. Många välbeställda människor har också ett synsätt på hushållsarbetet som icke-arbete – en slags god gärning de gör. Det pågår även forskning kring fenomenet att man betalar just för flexibiliteten, att få ha en person som inte ställer ”vita” krav.
(2) är ett extremt osäkert antagande. Redan i rapporten påpekas att gifta högavlönade män är de som har minst ”elasticitet” i arbetsutbudet. Översatt till svenska betyder det att kirurger och VD:ar inte kommer att jobba mer för att det finns mindre disk hemma – de skiter ändå i det. De som skulle jobba mer är lågavlönade kvinnor – men de skulle knappast köpa hushållstjänster även om det kostade 200 spänn istället för 300. Det visar också erfarenheter från de länder där man redan testat. Det är höginkomsttagare som köper tjänsterna.
(3) är väl det rimligaste antagandet – i den del som avser att ”svåranställda” skulle kunna få jobba i trädgården. Därmed inte sagt att det är bra. Väsentligt mycket bättre är att få in människor i arbeten med högre produktivitet, och – som LO föreslagit – vid behov subventionera för dem med nedsatt förmåga. Det är också inriktningen på samarbetspartiernas anställningsstöd, även om det skulle behövas en större satsning.
På ett mer allmänt plan pekar undersökningen och hur den mottagits på ett av våra allra största samhällsproblem idag, nämligen att man lyssnar på vad ekonomer har att säga om ekonomin. Betraktelsesättet är statiskt; alla relevanta sociala faktorer abstraheras bort. Vad får pigor i överklassens hem för samhälleliga effekter i övrigt? Vad får det för effekter för den offentliga omsorgens organisation och därmed för kvinnors arbetsmarknad (för det kan ingen tvivla på att det är kvinnor som kommer att arbeta som hembiträden) i stort?
Och den långsiktigt allvarliga frågan återstår. Varför ska staten aktivt bidra till att återinföra lågkvalificerade arbeten som vi medvetet utvecklat bort? Varför en framtidsbild som blickar långt bakåt? Varför ska staten betala flera miljarder för att aktivt vrida jämställdheten decennier tillbaka?
Något till sist om medierapporteringen. Det är hård konkurrens, men jag tror faktiskt att det har varit den knäppaste dagen av ensidig rapportering sedan Tsunamin. Det första jag möttes av på morgonen var Text-TV som skrek ut ”nyheten” om ”tusentals nya jobb” som en sanning över halva rutan. Sen har detta rullat som den stora nyheten på Ekot hela dagen. Fortfarande mitt på dagens fanns inte en enda kritisk kommentar att finna någonstans. Göran Hägglund (kd) får lägga ut texten om att ”socialdemokraterna är arbetarfientliga” för att de inte vill ha pigor. Sen träder borgerlighetens vänsterflank – miljöpartiet – in på banan och talar om att man ”inte är dogmatisk i frågan” (läs: förstår inte frågan men gärna säljer ut jämställdheten för en stund i rampljuset). När socialdemokraternas ställningstagande ska presenteras så har TT hittat vice ordföranden i kvinnoförbundet som i strid mot ett glasklart kongressbeslut uttalar sig positivt. Jens Henriksson på finansen, som tycks vara den ende som faktiskt tittat i rapporten, sägs mest ”avfärda” förslaget.
Utan att ha fattat vad som egentligen ”visats”, presenterar så journalister med flockbeteende ett ineffektivt och unket förslag som något slags nytänkande. Det är i sanning vämjeligt reaktionära tider vi lever i.
---
Uppdatering. City kör på framsidan idag: "Pigavdrag kan ge 10000 jobb". På sidan 2 är rubriken ännu bättre: "Städhjälp kan ge jobb - men politiker nobbar". Föreslår att den intresserade också tar en titt på Göran Perssons foto jämfört med de fyra borgerliga partiledarnas...
måndag, juni 27, 2005
Svenskt näringsliv: Vi fattar ingenting
För några dagar sedan kom Svenskt Näringsliv med rapporten ”Lika eller inte – om män i lönestatistiken”, som väckte viss uppmärksamhet (som allt annat SN företar sig). En närmare genomläsning avslöjar en monumental blindhet (och ointresse) för könsstrukturer i samhället.
Budskapet är detta: ”Vi har inte hittat något som ger belägg för att det förekommer en omfattande, strukturell lönediskriminering i denna undersökning”. Det skulle ju ha varit en intressant och förvånande upptäckt. Men faktum är att rapporten visar precis motsatsen.
De stora skillnader som finns i genomsnittslön mellan män och kvinnor ”förklaras” i rapporten på olika sätt. I en så kallad ”förklaringstrappa” visar man att mycket av glappet beror på strukturella skillnader i undersökningsmaterialet. Lysande. En stor del av skillnaden beror så på vilken utbildning man har och vilket yrke man väljer! Well…
Till exempel, konstaterar man, har kvinnor utbildningar som inriktar sig på samhällsvetenskap, juridik, handel och administration, sjukvård och social omsorg. Män har i högre utsträckning utbildning som riktar sig mot teknik och tillverkning. På vilket sätt menar Svenskt näringsliv att detta förklarar löneskillnaderna? Mer än att konstatera att det är så det är. I själva verket är det ju precis detta som är den strukturella nedvärdering av kvinnor som sker på arbetsmarknaden. Att utbildning och senare anställning inom tekniksektorn ger mer pay-off än inom sjukvård hänger förstås samman med att det är många kvinnor i den senare sektorn. Det är ett både lätt konstaterat och väl undersökt faktum att yrken som byter ”könsmärkning” också byter relativt löneläge. När kvinnorna blir fler sjunker lönen. Men det är sånt som inte kan begripas med SN:s utgångspunkter.
Ganska lustigt blir det när SN skriver så här:
Ett stort steg i ”förklaringstrappan” tas av skillnader mellan företag, ”eftersom det bara är inom en och samma arbetsplats som det enligt lagen kan förekomma lönediskriminering”. Här bekräftar SN återigen att man helt enkelt inte fattar vad strukturell lönediskriminering handlar om. Den diskriminering som är olaglig för det enskilda företaget är bara en mycket liten del av den diskriminering som ändå förekommer. Det är det som ”bara händer”.
Det går från klarhet till klarhet. SN konstaterar att en viktig faktor som ”förklarar” varför kvinnor inte diskrimineras, är att mycket av löneskillnaderna beror på att fler män är chefer! Och att de riktigt högavlönade nästan alltid är män. De som har löner som avviker nedåt skiljer sig från dem som har löner som avviker uppåt ”genom att de har annan bakgrund, andra arbetsuppgifter och annat ansvar. De är exempelvis i mindre utsträckning chefer och har kortare utbildning”. Det är briljant. SN har helt lyckats missa själva problemet – att kvinnor inte blir chefer, trots att de är minst lika kompetenta – blir bortplockade i processen, för ledarskap och manlighet betraktas som synonyma. Män väljer män. Män belönar män. SN konstaterar liksom bara att ”det är som det är för det blev som det blev”.
När man ”förklarat” en del av löneskillnaderna på så sätt konstaterar man att det återstår ca fem procent. Då skriver man:
Det blir också lite lustigt när SN noterar att det skett förändringar i svenskt arbetsliv – fler kvinnor är ingenjörer och ekonomer än förut – och att löneskillnaderna därför skulle kunna minska. Men det är ju precis aktiva åtgärder för att åstadkomma den typen av förändringar som arbetsgivarna och deras politiska fränder har motverkat genom hela historien. På samma sätt konstateras att ”Sverige tillhör de länder i världen som har högst förvärvsfrekvens bland kvinnor”. Jovars. Men varför? Jo, på grund av den nordiska välfärdsmodellen – för att det finns en familjepolitik och offentliga jämställdhetssträvanden, som gör det möjligt i större utsträckning än andra länder att vara förvärvsarbetande och ha barn. Precis de sakerna har SN:s politiska fränder alltid bekämpat och vill ännu dramatiskt försämra (sänkta ersättningar i föräldraförsäkringen, avskaffad eller försämrad maxtaxa, nedmonterad offentlig barnomsorg, nej till utökad individualisering av föräldraförsäkringen.
SN konstaterar vidare att löneskillnaden mellan kvinnor och män är mycket mindre bland arbetare jämfört med tjänstemän. Och det beror på vadå? Jo, att kollektivavtalen är mer omfattande och individuell lönesättning ännu förekommer i mycket mindre utsträckning bland arbetare. SN:s position kring de frågorna torde vara känd.
Av SN:s rapport kan man alltså dra några tydliga slutsatser:
Budskapet är detta: ”Vi har inte hittat något som ger belägg för att det förekommer en omfattande, strukturell lönediskriminering i denna undersökning”. Det skulle ju ha varit en intressant och förvånande upptäckt. Men faktum är att rapporten visar precis motsatsen.
De stora skillnader som finns i genomsnittslön mellan män och kvinnor ”förklaras” i rapporten på olika sätt. I en så kallad ”förklaringstrappa” visar man att mycket av glappet beror på strukturella skillnader i undersökningsmaterialet. Lysande. En stor del av skillnaden beror så på vilken utbildning man har och vilket yrke man väljer! Well…
Till exempel, konstaterar man, har kvinnor utbildningar som inriktar sig på samhällsvetenskap, juridik, handel och administration, sjukvård och social omsorg. Män har i högre utsträckning utbildning som riktar sig mot teknik och tillverkning. På vilket sätt menar Svenskt näringsliv att detta förklarar löneskillnaderna? Mer än att konstatera att det är så det är. I själva verket är det ju precis detta som är den strukturella nedvärdering av kvinnor som sker på arbetsmarknaden. Att utbildning och senare anställning inom tekniksektorn ger mer pay-off än inom sjukvård hänger förstås samman med att det är många kvinnor i den senare sektorn. Det är ett både lätt konstaterat och väl undersökt faktum att yrken som byter ”könsmärkning” också byter relativt löneläge. När kvinnorna blir fler sjunker lönen. Men det är sånt som inte kan begripas med SN:s utgångspunkter.
Ganska lustigt blir det när SN skriver så här:
”I debatten förekommer ofta påståendet att kvinnor återfinns bland de lägst betalda yrkena, och att detta skulle vara ett bevis för en strukturell könsdiskriminering”.Men, detta är enligt SN överdrivet; ”en sanning med modifikation”. Men deras egen uppradning av de 25 yrkesgrupper som har de lägsta lönerna visar att 13 av dem är kvinnodominerade, medan 4 är mansdominerade. Slumpmässigt? Ännu tydligare blir det om man noterar (vilket SN förstås inte gör) att de ”jämlika yrkesgrupperna” (8) är marginella i storlek (trädgårdsskötare, privatbokbindare, fjäderfäuppfödare), medan framför allt de kvinnodominerade är mycket stora yrkesgrupper som barnsöktare, köks- och restaurangbiträde, hotell- och kontorsstädare. (Man kan förresten också notera att bland de 4 mansdominerade låglöneyrkena finns tydliga ”invandrartäta” yrkesgrupper som handpaketerare, fönsterputsare och taxiförare).
Ett stort steg i ”förklaringstrappan” tas av skillnader mellan företag, ”eftersom det bara är inom en och samma arbetsplats som det enligt lagen kan förekomma lönediskriminering”. Här bekräftar SN återigen att man helt enkelt inte fattar vad strukturell lönediskriminering handlar om. Den diskriminering som är olaglig för det enskilda företaget är bara en mycket liten del av den diskriminering som ändå förekommer. Det är det som ”bara händer”.
Det går från klarhet till klarhet. SN konstaterar att en viktig faktor som ”förklarar” varför kvinnor inte diskrimineras, är att mycket av löneskillnaderna beror på att fler män är chefer! Och att de riktigt högavlönade nästan alltid är män. De som har löner som avviker nedåt skiljer sig från dem som har löner som avviker uppåt ”genom att de har annan bakgrund, andra arbetsuppgifter och annat ansvar. De är exempelvis i mindre utsträckning chefer och har kortare utbildning”. Det är briljant. SN har helt lyckats missa själva problemet – att kvinnor inte blir chefer, trots att de är minst lika kompetenta – blir bortplockade i processen, för ledarskap och manlighet betraktas som synonyma. Män väljer män. Män belönar män. SN konstaterar liksom bara att ”det är som det är för det blev som det blev”.
När man ”förklarat” en del av löneskillnaderna på så sätt konstaterar man att det återstår ca fem procent. Då skriver man:
”Kvarstående skillnader beror på andra faktorer som inte fångas upp i vår undersökning, men som är väl kända från andra undersökningar som viktiga förklaringsfaktorer. Det är bland annat antalet år i yrket, antalet år i företaget, en mer finfördelad gradering av arbetets svårighetsgrad och mångsidighet”De sistnämnda faktorerna är tämligen exakt sådant där den strukturella diskrimineringen av kvinnor yttrar sig i verkliga, dagliga värderingar. Det män gör anses vara svårt och mångsidigt – det kvinnor görs, tvärtom. SN fattar helt enkelt ingenting.
Det blir också lite lustigt när SN noterar att det skett förändringar i svenskt arbetsliv – fler kvinnor är ingenjörer och ekonomer än förut – och att löneskillnaderna därför skulle kunna minska. Men det är ju precis aktiva åtgärder för att åstadkomma den typen av förändringar som arbetsgivarna och deras politiska fränder har motverkat genom hela historien. På samma sätt konstateras att ”Sverige tillhör de länder i världen som har högst förvärvsfrekvens bland kvinnor”. Jovars. Men varför? Jo, på grund av den nordiska välfärdsmodellen – för att det finns en familjepolitik och offentliga jämställdhetssträvanden, som gör det möjligt i större utsträckning än andra länder att vara förvärvsarbetande och ha barn. Precis de sakerna har SN:s politiska fränder alltid bekämpat och vill ännu dramatiskt försämra (sänkta ersättningar i föräldraförsäkringen, avskaffad eller försämrad maxtaxa, nedmonterad offentlig barnomsorg, nej till utökad individualisering av föräldraförsäkringen.
SN konstaterar vidare att löneskillnaden mellan kvinnor och män är mycket mindre bland arbetare jämfört med tjänstemän. Och det beror på vadå? Jo, att kollektivavtalen är mer omfattande och individuell lönesättning ännu förekommer i mycket mindre utsträckning bland arbetare. SN:s position kring de frågorna torde vara känd.
Av SN:s rapport kan man alltså dra några tydliga slutsatser:
* Det förekommer en omfattande lönediskriminering av kvinnor på arbetsmarknadenEller allra tydligast, med ett citat från SN:s egen rapport: ”De skillnader som finns har i stor utsträckning naturliga förklaringar”.
* SN begriper inte alls detta
* SN:s lösning på problemet är att ”det grejar sig”, när historisk erfarenhet visar motsatsen
* De politiska förslag som SN normalt sympatiserar med leder till ökade löneskillnader mellan män och kvinnor
* Arbetsgivarnas syn på arbetsmarknaden går stick i stäv med konkreta feministiska strävanden.
söndag, juni 26, 2005
Mera Omar
Har skrivit om Mohammed Omar förr. Han syns nu lite överallt, vilket är bra. I senaste Ordfront Magasin bidrar han med en liten text (ska man kalla det novell?) med namnet ”Från guru till golare”. Det är en kondenserad skildring av arbetet idag och av villkoren vid löpande bandet. Det är enkelt, konkret och levande. Och det är så förbannat sällsynt i svensk litteratur idag att man knappt tror att någon får skriva sådär. Jag tänker på Gunnar Adolfsson, hans utmärkta roman Trappan, som handlar om tidsstudiemän och arbetskonflikter på Volvo, och på det som Jan Myrdal skriver om en närmast total(itär) bortstädning av arbetarlitteraturen från 50-talets litteraturhistoria.
”När det är mycket jobb kommer en av förmännen inrusande med en pärm. ’Idag jobbar vi till sex’ säger han och liksom knycker hurtigt med huvudet. Knyckandet betyder att det är självklart att vi alla ’ställer upp’. […] ’Ska du hem och sätta på käringen? De kan du göra på lördagarna’, kan förmannen svara om du anger ’fel’ skäl. Fel skäl kan vara att följa med ett barn till vårdscentralen. ’Ungen har väl för fan en morsa’”.Det är precision i blicken och språket. Samtidigt ser jag Omar intervjuad i Proletären, med anledning av att Swedish Meats ska säga upp folk på hans arbetsplats i Uppsala. Det är de villkoren – bland annat – som han gör litteratur av. Angelägen litteratur som flyter fram.
Tropisk kycklingfrossa
Ett antal amerikanska kongressledamöter har tagits till Guantanamo-basen för att själva se hur det är där. Där fick man bland annat se hur "extraordinära förhörsmetoder går till":
Kongressledamöterna missade väl troligen också att vara plats när någon dog under förhör - något som hänt vid minst 37 tillfällen på amerikanska militärbaser enligt Human Rights USA, i februari 2005. Men det är ju allmänt känt att vi alla ska dö någon gång. Så varför inte i ett "behagligt tropiskt klimat", som Dick Cheney påpekade råder på Guantanamo. Man skulle till och med kunna tänka sig att ha särskilda äventyrsresor till lägret.
TT rapporterar vidare:
Och nu när det är så här bra, måste man ju vara direkt korkad om man tror att de intagna skulle ha något emot att efter flera år ännu inte veta vad de är anklagade för. Det är väl bättre det, än att gå och oroa sig!
Eftersom USA är en demokrati och marknadsekonomi så påminner förfaringssättet med att ta en kontrollerad grupp till kontrollerade visninar inte alls om den som totalitära diktaturer brukar använda sig av för yttervärlden.
Vill man nu kräkas, beror det möjligen på apelsinsåsen. Man får stämma entreprenören. Friheten har knappt några gränser.
"En kvinnlig förhörsledare läste timme efter timme högt ur en Harry Potter bok medan fången vände ryggen till och höll för öronen".De kunde förstås ha sett på när fångarna pumpades med vätska och sedan fick sitta kvar i sin avföring, eller när de utsattes för starka temperaturväxlingar och förhindrades från att sova. Nu fick det istället bli Harry Potter-läsning, men de fick ju i alla fall en god bild av hur det kan gå till.
Kongressledamöterna missade väl troligen också att vara plats när någon dog under förhör - något som hänt vid minst 37 tillfällen på amerikanska militärbaser enligt Human Rights USA, i februari 2005. Men det är ju allmänt känt att vi alla ska dö någon gång. Så varför inte i ett "behagligt tropiskt klimat", som Dick Cheney påpekade råder på Guantanamo. Man skulle till och med kunna tänka sig att ha särskilda äventyrsresor till lägret.
TT rapporterar vidare:
"Kongressledamöterna fick också äta samma lunch som Guanatanamofångarna: Kyckling i apelsinsås med ris och okra. Politikerna fick också se fångar i skägg, vita fångdräkter, och flip-flop tofflor spela fotboll. De tillhörde den grupp som belönats för samarbete och gott uppförande".Det är viktigt med ett gott uppförande, vet vi ju alla från skolan och så. Till exempel torde de ha ätit sin spenat var dag.
Och nu när det är så här bra, måste man ju vara direkt korkad om man tror att de intagna skulle ha något emot att efter flera år ännu inte veta vad de är anklagade för. Det är väl bättre det, än att gå och oroa sig!
Eftersom USA är en demokrati och marknadsekonomi så påminner förfaringssättet med att ta en kontrollerad grupp till kontrollerade visninar inte alls om den som totalitära diktaturer brukar använda sig av för yttervärlden.
Vill man nu kräkas, beror det möjligen på apelsinsåsen. Man får stämma entreprenören. Friheten har knappt några gränser.
lördag, juni 25, 2005
Presidentvalet i Iran
Resultatet av det iranska presidentvalets andra omgång blev att Teherans borgmästare, den hyperkonservative Mahmood Ahmadinejad, 49, vann över en av iranskt samhällslivs ständiga nyckelpersoner, 70-årige ”miljardär-mullan” Ali Akbar Hashemi Rafsanjani. Jag skrev tidigare om det då ganska oväntade beskedet att systemets man Rafsanjani bestämt sig för att ställa upp i presidentvalet. Jag tror att de flesta då bedömde det som mest sannolikt att Rafsanjani skulle vinna. Och skulle han utmanas så skulle det vara från det så kallade reformlägret. Nu blev det tvärtom.
Vad utfallet kommer att innebära är svåranalyserat. Men själva processen säger mycket om det aktuella politiska läget. När Khatami 1997 vann presidentvalet var det en stor politisk händelse just för att det monolitiska politiska systemet kunde uppvisa motsättningar. Reformsträvandena har sedan av skäl som tål en längre separat analys ebbat ut och redan för mer än ett år sedan var det redan tydligt att de konservativa hade det politiska initiativet inför valet 2005, då Khatami enligt konstitutionen skulle få träda åt sidan.
Det som nu skett visar på öppna och hårda motsättningar inom det ledande etablissemangets självaste kärna. När Rafsanjani räknat med att enkelt kliva fram i vakuumet och driva sin politiska linje – med bibehållen men något modererad politisk kontroll, kombinerat med privatiseringar och utförsäljningar – så möttes han av en nyreaktionär våg. Man måste minnas att det största missnöjet med regimen idag baseras på att man ser det ledande skiktet som korrupt och tjuvaktigt. Särskilt har de ekonomiska klyftorna exploderat igen de senaste åren. Efter revolutionen vidtogs trots allt viktiga åtgärder mot fattigdomen, men på senare år har utslagningen tagit fart igen, samtidigt som man kan se extrema rikedomar byggas upp. Rafsanjani – idag troligen Irans rikaste man – personifierar den utvecklingen. Reformlägret har nog ägnat den problematiken alltför lite uppmärksamhet. Istället har reaktionärer som Ahmadinejad – precis som europeiska nyfascister – kunnat ställa rätt frågor bland breda lager av befolkningen, men naturligtvis erbjuda falska och obehagliga svar.
Det är förstås mer komplext än så, men detta är ändå viktigt. Vad som rent faktiskt händer med korruption och växande klyftor är en helt annan sak. En grund till de inre spänningarna i toppen är just kampen över rofferiets frukter.
Idag talar många om valfusk. Det tycks uppenbart att sådant har förekommit, på lite olika sätt. Men också möjligheterna att manipulera valet säger något om de maktförhållandena. Fusket har knappast handlat om att man räknat rösterna på något speciellt sätt på central nivå. Däremot tycks man ha hindrat ”fel” folk från att rösta på Rafsanjani och på en del håll lokalt ha manipulerat rösterna. Det kommer att vara svårt att veta vad som är sant och falskt, men klart är att den ultrakonservativa falangen har haft sin basorganisering.
Jag tror att många har underskattat den falangen. Den allmänna åsikten – både bland vanligt folk som är hjärtligt trötta på systemet och bland den progressiva oppositionen – har länge varit att den krets som finns kring sådana som Ahmadinejad och Högste ledaren Khamenei är obildade och inkompetenta tölpar. Men många är skarpa politiska analytiker, erfarna revolutionärer och systembyggare som har goda känningar i befolkningen.
Förra sommaren satt jag fascinerad och lyssnade på flera TV-anföranden av Khamenei, där han talade på universitet, till väpnade styrkor, till religiösa aktivister. Det är knappast något som vanliga TV-tittare kollar in. Men lyssnar man med politiska öron hör man hur han driver linjer, bygger medvetna fronter. Och till skillnad från Khomeini som styrde med en upphöjd, mystifierad absolutism från sitt residens i Qom som han sällan lämnade, är Khamenei – och hans medarbetare – ständigt på språng. De måste, för de har inte skuggan av det stöd de hade strax efter revolutionen. Men de är inte upplösta. Tvärtom, visar det sig.
Så vad händer nu? Att systemet är försvagat verkar klart. Men vad som därefter händer är det svårt att sia om, särskilt utifrån. Svenska tidningar kör en grej från TT-AFP där de meddelar att ”exil-iranier hyllar Ahmadinejads seger”. Det är huvudsakligen USA-baserade rojalister som kommer till tals här. Tanken är hur som helst att det är bra att den värre kandidaten valdes, för systemet kanske kollapsar snabbare då. Det är möjligt att en USA-stödd överklass som ser möjligheter att ”göra en Irak” kan resonera så. Men för den progressiva oppositionen torde ett sådant resonemang vara ytterst farligt. För att kunna utnyttja ett kaotiskt läge behövs en egen stryka och kontroll över dagordningen. Så är det knappast för dem.
Jag tror snarare att oppositionen både i och utanför landet behöver vara mycket självkritisk och fundersam. En genomgripande förändring, som har folkligt stöd, bryter med enväldet och som kan skapa en bättre framtid för miljoner iranier, kan inte ske utan att man tar hänsyn till de ekonomiska frågorna. Den progressiva oppositionen har glömt verkligheten för dem som lever i kåkstäderna som ett tag var på väg att försvinna, eller landsbygdsbefolkningen som urbaniseras utan att finna arbeten i en illa skött industri.
Och när de globala maktförhållandena gör sig påminda måste man hamna rätt. I en kommentar till valet talar det amerikanska utrikesdepartementet om att Iran fortfarande är ”fullständigt i otakt med de tydliga frihetsströmningarna i Irak, Afghanistan och Libanon”. Det är en signal om att arbete pågår, för att fortsätta återkolonisera Mellanöstern och förslava ännu ett folk. Den som låter sig ingå i just dessa ”frihetsströmningar” – alltså säljer sig till USA för en framtid som administrerande quisling – gör det iranska folket ännu större skada än ultrakonservativa batongmoralister.
Vad utfallet kommer att innebära är svåranalyserat. Men själva processen säger mycket om det aktuella politiska läget. När Khatami 1997 vann presidentvalet var det en stor politisk händelse just för att det monolitiska politiska systemet kunde uppvisa motsättningar. Reformsträvandena har sedan av skäl som tål en längre separat analys ebbat ut och redan för mer än ett år sedan var det redan tydligt att de konservativa hade det politiska initiativet inför valet 2005, då Khatami enligt konstitutionen skulle få träda åt sidan.
Det som nu skett visar på öppna och hårda motsättningar inom det ledande etablissemangets självaste kärna. När Rafsanjani räknat med att enkelt kliva fram i vakuumet och driva sin politiska linje – med bibehållen men något modererad politisk kontroll, kombinerat med privatiseringar och utförsäljningar – så möttes han av en nyreaktionär våg. Man måste minnas att det största missnöjet med regimen idag baseras på att man ser det ledande skiktet som korrupt och tjuvaktigt. Särskilt har de ekonomiska klyftorna exploderat igen de senaste åren. Efter revolutionen vidtogs trots allt viktiga åtgärder mot fattigdomen, men på senare år har utslagningen tagit fart igen, samtidigt som man kan se extrema rikedomar byggas upp. Rafsanjani – idag troligen Irans rikaste man – personifierar den utvecklingen. Reformlägret har nog ägnat den problematiken alltför lite uppmärksamhet. Istället har reaktionärer som Ahmadinejad – precis som europeiska nyfascister – kunnat ställa rätt frågor bland breda lager av befolkningen, men naturligtvis erbjuda falska och obehagliga svar.
Det är förstås mer komplext än så, men detta är ändå viktigt. Vad som rent faktiskt händer med korruption och växande klyftor är en helt annan sak. En grund till de inre spänningarna i toppen är just kampen över rofferiets frukter.
Idag talar många om valfusk. Det tycks uppenbart att sådant har förekommit, på lite olika sätt. Men också möjligheterna att manipulera valet säger något om de maktförhållandena. Fusket har knappast handlat om att man räknat rösterna på något speciellt sätt på central nivå. Däremot tycks man ha hindrat ”fel” folk från att rösta på Rafsanjani och på en del håll lokalt ha manipulerat rösterna. Det kommer att vara svårt att veta vad som är sant och falskt, men klart är att den ultrakonservativa falangen har haft sin basorganisering.
Jag tror att många har underskattat den falangen. Den allmänna åsikten – både bland vanligt folk som är hjärtligt trötta på systemet och bland den progressiva oppositionen – har länge varit att den krets som finns kring sådana som Ahmadinejad och Högste ledaren Khamenei är obildade och inkompetenta tölpar. Men många är skarpa politiska analytiker, erfarna revolutionärer och systembyggare som har goda känningar i befolkningen.
Förra sommaren satt jag fascinerad och lyssnade på flera TV-anföranden av Khamenei, där han talade på universitet, till väpnade styrkor, till religiösa aktivister. Det är knappast något som vanliga TV-tittare kollar in. Men lyssnar man med politiska öron hör man hur han driver linjer, bygger medvetna fronter. Och till skillnad från Khomeini som styrde med en upphöjd, mystifierad absolutism från sitt residens i Qom som han sällan lämnade, är Khamenei – och hans medarbetare – ständigt på språng. De måste, för de har inte skuggan av det stöd de hade strax efter revolutionen. Men de är inte upplösta. Tvärtom, visar det sig.
Så vad händer nu? Att systemet är försvagat verkar klart. Men vad som därefter händer är det svårt att sia om, särskilt utifrån. Svenska tidningar kör en grej från TT-AFP där de meddelar att ”exil-iranier hyllar Ahmadinejads seger”. Det är huvudsakligen USA-baserade rojalister som kommer till tals här. Tanken är hur som helst att det är bra att den värre kandidaten valdes, för systemet kanske kollapsar snabbare då. Det är möjligt att en USA-stödd överklass som ser möjligheter att ”göra en Irak” kan resonera så. Men för den progressiva oppositionen torde ett sådant resonemang vara ytterst farligt. För att kunna utnyttja ett kaotiskt läge behövs en egen stryka och kontroll över dagordningen. Så är det knappast för dem.
Jag tror snarare att oppositionen både i och utanför landet behöver vara mycket självkritisk och fundersam. En genomgripande förändring, som har folkligt stöd, bryter med enväldet och som kan skapa en bättre framtid för miljoner iranier, kan inte ske utan att man tar hänsyn till de ekonomiska frågorna. Den progressiva oppositionen har glömt verkligheten för dem som lever i kåkstäderna som ett tag var på väg att försvinna, eller landsbygdsbefolkningen som urbaniseras utan att finna arbeten i en illa skött industri.
Och när de globala maktförhållandena gör sig påminda måste man hamna rätt. I en kommentar till valet talar det amerikanska utrikesdepartementet om att Iran fortfarande är ”fullständigt i otakt med de tydliga frihetsströmningarna i Irak, Afghanistan och Libanon”. Det är en signal om att arbete pågår, för att fortsätta återkolonisera Mellanöstern och förslava ännu ett folk. Den som låter sig ingå i just dessa ”frihetsströmningar” – alltså säljer sig till USA för en framtid som administrerande quisling – gör det iranska folket ännu större skada än ultrakonservativa batongmoralister.
torsdag, juni 23, 2005
Centern och den nya högervågen
[Publicerar här min ledarkrönika i veckans Flamman]
Det senaste året har det hänt mycket med centern. Ledningen har ansträngt sig för att göra partiet till en självklar del av den borgerliga alliansen. Inte genom att hitta en roll som företrädare för en specifik nyans av ståndpunkter och värderingar, utan genom motsatsen.
Maud Olofsson har offentligt lagt sig platt i kärnkraftsfrågan – centerns enda profilfråga de senaste 30 åren. Partiet har närmat sig moderaternas syn på kraftiga skattesänkningar och dito ersättningsnivåer och har sadlat om till ivrig anhängare av den nu havererade EU-konstitutionen. Stämman har beslut på förbud mot sympatiåtgärder. Ungdomsförbundet lyfter de nyliberala förslag moderaterna väntar med en stund.
Centerns metamorfos bekräftar en underliggande politisk strömning. Den borgerliga vänstern marginaliseras helt. Den folkliga kritik som finns långt in i borgerliga led, mot eliternas distansering från folkflertalets livsvillkor, inte minst mot den samstämmiga EU-entusiasmen, finner inga självklara företrädare och kan komma att ta vägen lite vart som helst.
De borgerliga ungdomsförbunden har i ett decennium genomgått en politisk och social konvergens. Deras broilerföreträdare har kommit från ungefär samma smala urbana sociala skikt, umgåtts med varandra, läst samma skribenter och skapat sina värderingar gemensamt. Samma elitgemyt utkristalliserar sig nu bland de borgerliga partiledningarna – i god symbios med mediaetablissemanget. Det är helt följdriktigt att centern samtidigt meddelar att man vill sälja sin egen kvarvarande press på landsorten.
Det är drygt ett år kvar till valet. För arbetarrörelsen borde det vara tydligt att den normala socialdemokratiska valstrategin – att försöka framställa borgerligheten som regeringsoduglig genom att hitta skillnader mellan dess partier – inte kommer att fungera. Det är likheterna som är intressanta.
För ett vänsterparti, som på samma gång står för tydlig arbetarrörelsepolitik och är skild från det politiska etablissemanget, finns då stora möjligheter. Det gäller att vara det partiet.
Det senaste året har det hänt mycket med centern. Ledningen har ansträngt sig för att göra partiet till en självklar del av den borgerliga alliansen. Inte genom att hitta en roll som företrädare för en specifik nyans av ståndpunkter och värderingar, utan genom motsatsen.
Maud Olofsson har offentligt lagt sig platt i kärnkraftsfrågan – centerns enda profilfråga de senaste 30 åren. Partiet har närmat sig moderaternas syn på kraftiga skattesänkningar och dito ersättningsnivåer och har sadlat om till ivrig anhängare av den nu havererade EU-konstitutionen. Stämman har beslut på förbud mot sympatiåtgärder. Ungdomsförbundet lyfter de nyliberala förslag moderaterna väntar med en stund.
Centerns metamorfos bekräftar en underliggande politisk strömning. Den borgerliga vänstern marginaliseras helt. Den folkliga kritik som finns långt in i borgerliga led, mot eliternas distansering från folkflertalets livsvillkor, inte minst mot den samstämmiga EU-entusiasmen, finner inga självklara företrädare och kan komma att ta vägen lite vart som helst.
De borgerliga ungdomsförbunden har i ett decennium genomgått en politisk och social konvergens. Deras broilerföreträdare har kommit från ungefär samma smala urbana sociala skikt, umgåtts med varandra, läst samma skribenter och skapat sina värderingar gemensamt. Samma elitgemyt utkristalliserar sig nu bland de borgerliga partiledningarna – i god symbios med mediaetablissemanget. Det är helt följdriktigt att centern samtidigt meddelar att man vill sälja sin egen kvarvarande press på landsorten.
Det är drygt ett år kvar till valet. För arbetarrörelsen borde det vara tydligt att den normala socialdemokratiska valstrategin – att försöka framställa borgerligheten som regeringsoduglig genom att hitta skillnader mellan dess partier – inte kommer att fungera. Det är likheterna som är intressanta.
För ett vänsterparti, som på samma gång står för tydlig arbetarrörelsepolitik och är skild från det politiska etablissemanget, finns då stora möjligheter. Det gäller att vara det partiet.
onsdag, juni 22, 2005
Skoj med privatiseringar
Klas Rönnbäck har för Vänsterpartiet i Stockholms stad sammanställt en rapport som på ett frapperande sätt visar det mångsidigt höga priset för privatiseringar och avregleringar. Ett av de tydligaste resultatet är att i den största jämförande kvalitetsundersökning som genomförts hittills, får de privata äldreboendena i Stockholms stad sämre omdöme i 59 av 59 ställda frågor än de kommunala.
Mot detta reagerade häromveckan moderaten Margareta Björk med följande härligt sakliga salva:
Vad Rönnbäck gjort är att helt enkelt läsa den noggrant. Andra intressanta fakta som lyfts fram i rapporten:
• Privatiseringen av Birka Energi har lett till kraftigt höjda priser såväl för el som fjärrvärme. Fortum Värme har sedan privatiseringen höjt sina priser mest i hela landet. Utförsäljningen har också lett till att staden förlorar hundratals miljoner i uteblivna vinster varje år.
• Avregleringar och liberaliseringar av tidigare statligt reglerade tjänster som el, tågtransporter och posten har lett till kraftigt ökade kostnader för konsumenter - och offentlig sektor. För Stockholms stad kan avregleringen av el-marknaden ha medfört kostnadsökningar på omkring 80 miljoner kronor per år.
• Utförsäljningen av allmännyttan har medfört att hyrorna hos de nya privatvärdarna har höjts 2-5 gånger så mycket som i jämförbara, kommunala bostäder. Omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter har nästan uteslutande skett i innerstaden, och därmed ökat segregationen i samhället.
Rapporten ”Privatiseringarnas pris” kan laddas ned här.
Mot detta reagerade häromveckan moderaten Margareta Björk med följande härligt sakliga salva:
Kommunisterna ondgör sig i en artikel över ”privatiseringsvågen” i Stockholm och åberopar en undersökning som jämfört kvaliteten vid kommunala och privata äldreboenden. Vilken undersökning är det? Beställd av borgarrådet Olofsson (v) ansvarig för äldreomsorgen i Stockholm? (City 16/6)Nu blir det väldigt roligt. För idag påpekar Margareta Olofsson (v) vad det är för kvalitetsundersökning som åsyftas. Den är utförd av konsultföretaget PLS Ramböll Management (vilket förstås framgår i rapporten). Och den beställdes under förra mandatperioden av – moderaterna.
Vad Rönnbäck gjort är att helt enkelt läsa den noggrant. Andra intressanta fakta som lyfts fram i rapporten:
• Privatiseringen av Birka Energi har lett till kraftigt höjda priser såväl för el som fjärrvärme. Fortum Värme har sedan privatiseringen höjt sina priser mest i hela landet. Utförsäljningen har också lett till att staden förlorar hundratals miljoner i uteblivna vinster varje år.
• Avregleringar och liberaliseringar av tidigare statligt reglerade tjänster som el, tågtransporter och posten har lett till kraftigt ökade kostnader för konsumenter - och offentlig sektor. För Stockholms stad kan avregleringen av el-marknaden ha medfört kostnadsökningar på omkring 80 miljoner kronor per år.
• Utförsäljningen av allmännyttan har medfört att hyrorna hos de nya privatvärdarna har höjts 2-5 gånger så mycket som i jämförbara, kommunala bostäder. Omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter har nästan uteslutande skett i innerstaden, och därmed ökat segregationen i samhället.
Rapporten ”Privatiseringarnas pris” kan laddas ned här.
tisdag, juni 21, 2005
Sensation i TV den 5 juli
[Efter att ha rusat hem och svettig satt mig framför TV:n för att se dokumentären upptäcker jag att det - som det ju också står i det jag klippt in - inte är idag, utan den 5 juli som dokumentären går. Det gick lite för fort. Ber om ursäkt om jag besvärat någon mer än mig själv. Eller "jag tar avstånd från den tidigare rubriken", kanske det heter med modernt språkbruk]
Efter många år av uppenbart politiskt motiverad vånda visar nu SVT äntligen Nils Lundgrens dokumentär om den svenska regeringens internering av antifascister under andra världskriget. Dessa män skulle vid en ockupation med största sannolikhet ha överlämnats till nazisterna för att avrättas, såsom skedde i våra grannländer. Det är en skamfläck i svensk modern historia, och en växande sådan, för varje dag som går utan rannsakan och ursäkter:
Efter många år av uppenbart politiskt motiverad vånda visar nu SVT äntligen Nils Lundgrens dokumentär om den svenska regeringens internering av antifascister under andra världskriget. Dessa män skulle vid en ockupation med största sannolikhet ha överlämnats till nazisterna för att avrättas, såsom skedde i våra grannländer. Det är en skamfläck i svensk modern historia, och en växande sådan, för varje dag som går utan rannsakan och ursäkter:
SVT2 Tisdag den 5 juli kl 18.15
UPPRÄTTELSE
En film om interneringslägren i Sverige under andra världskriget, där mellan 600 och 700 värnpliktiga män placerades. De flesta var kommunister, men där fanns också radikala socialdemokrater, syndikalister, fackföreningsfolk och så kallade Englandsvänner. I dokumentären visas att interneringslägren fanns över hela Sverige under andra världskriget. Interneringen av påstått opålitliga element skedde utan rättegång och utan dom. Än i dag har ingen av de drabbade fått en ursäkt, de och deras anhöriga kräver fortfarande upprättelse. Musik: Joakim Thåström, David Sandström och Fläskkvartetten.
Den gröna republiken
Idag dök det upp ett nytt inlägg hos Riverbend, en fascinerande Baghdad-blog. Det är en ”general update” som i sin vardaglighet är viktigare att ta till sig än alla de sedvanliga bombrapporterna och terroranalyserna. Läs! Mest av allt fastnar beskrivningen av hur ockupationsmakten och dess hantlangare bygger upp sina strukturer i en klassisk kolonial hierarki.
“What people find particularly frustrating is the fact that while Baghdad seems to be falling apart in so many ways with roads broken and pitted, buildings blasted and burnt out and residential areas often swimming in sewage, the Green Zone is flourishing. The walls surrounding restricted areas housing Americans and Puppets have gotten higher- as if vying with the tallest of date palms for height”.Det är det här som skapar det antikoloniala medvetandet, som när det hat som oundvikligen kommer att riktas mot ockupanterna.
“The Green Zone is a source of consternation and aggravation for the typical Iraqi. It makes us anxious because it symbolises the heart of the occupation and if fortifications and barricades are any indicator – the occupation is going to be here for a long time. It is a provocation because no matter how anyone tries to explain or justify it, it is like a slap in the face. It tells us that while we are citizens in our own country, our comings and goings are restricted because portions of the country no longer belong to its people. They belong to the people living in the Green Republic”.Hur länge förnedringen fortgår bestäms av många faktorer, varav det viktigaste blir hur väl motståndet lyckas organisera sig i fortsättningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
