Bakom jubeln

I Klassekampen idag har jag skrivit om den sega ideologiska myten att privatisering och konkurrensutsättning av välfärdstjänster leder till kostnadseffektivitet.

Velferdstjenester av høy kvalitet, som leveres etter en annen logikk enn den kommersielle, er et sivilisatorisk framskritt. Å forsvare og utvikle disse tjenestene vil innebære konflikt med sterke kapitalinteresser, som gjerne lar profittinstinktene gå foran kunnskaper og fakta.

Läs gärna.

Täpp till sugrören

Häromdagen kunde facktidningen ST Press berätta att stora bemanningskoncerner dominerar i den nyskapade jobbcoachingbranschen (som har blivit ett eldorado för bedragare och som har gett oss rubriker som ”DÅ: VD för sekt, NU: jobbcoach”). Störst är Adecco, som här i Norge har varit väldigt i ropet under våren. Företaget har nämligen varit inblandat i en rad skandaler inom offentligfinansierade verksamheter, i första hand äldreomsorgen. Företaget tjänar gott på sin verksamhet. 2009 lämnade det 1,4 miljarder norska kronor i utdelning.

Nåväl. Detta kom bara upp i huvudet när jag egentligen skulle tipsa om min ledare i veckans nummer av Flamman:

”Så lyckades brottslingar ta sig in i en ny miljardindustri: den svenska skolan”. En ingress i Aftonbladets granskningsserie häromveckan säger något viktigt om svensk offentlig sektor idag. På område efter område pumpas skattemedel in i privata fickor. Ibland är profitörerna så ivriga att de passerar lagens gråzoner, men det mesta sker genom att lagar och regler läggs till rätta just för att denna dränering ska kunna ske. Profitörerna har inte sällan själva varit med och öppnat upp för dessa färdigpackade affärsmöjligheter.

Läs gärna hela!

Privatiserad ålderdom

SvD skriver om servicehuset Väduren i centrala Stockholm, som har renoverats om till ”trygghetsbostäder”. Dessa ”riktar sig till personer över 75 år och ska fungera som en övergång mellan att bo hemma och få plats på ett vård- och omsorgsboende”. Med ombyggnaden följer en kraftig prishöjning. (Det är lite oklart exakt hur mycket – den ökning i kronor som anges är ännu större än de 37 procent som också nämns i artikeln). De gamla måste själva betala mer. Möjligheten blir i högre grad beroende av plånbokens tjocklek.

De trygghetsbostäder som byggs runt om i landet adderar i huvudsak inte till utbudet av platser för de gamla. Det är servicehusen som försvinner. Om det säger professor i geriatrik Yngve Gustafson så här:

– Enligt mig är det helt vansinnigt eftersom vi ser hur vårdbehoven ökar. Grundtanken med boendereformen var ju att man skulle få fler olika boendeformer. I stället offras de gamla när kommuner och landsting skyfflar över kostnader på dem.

Det här är en utveckling som ger en föraning om vad ”större inslag av alternativ finansiering” – något som ofta nämns i debatten om ”välfärdsstatens framtida finansiering” – egentligen betyder. Det betyder inte att omsorgen om de gamla blir samhällsekonomiskt billigare. Tvärtom. Men det betyder att tillgången till tjänster i mindre utsträckning fördelas efter behov. Det här fallet är också en tydlig illustration på hur marknadskrafter även påverkar den offentliga resursfördelningen. Försöken att dra skarpa gränser mellan finansiering och utförande är i grunden rätt så meningslösa.

I Ordfront 12/2002 skrev Agneta Stark om det märkliga i att hänvisa till privata alternativ som kostnadsbesparande. Det är inte så det fungerar

”Månadsavgifter på 25-30.000 kronor är vanliga för vårdhemsplatser i Tyskland och England; i USA är det ofta ännu dyrare. Det är då inte fråga om vårdhem med hög medicinsk standard, utan enkel omvårdnad i lokaler som inte alltid är väl anpassade. Exempelvis saknas inte sällan hiss till övervåningen. Få pensionärer har någonstans i världen så höga inkomster att de själva kan betala sådana vårdkostnader. Ibland kan anhöriga betala, det kan finnas försäkringar men oftast krävs också offentliga pengar. I Tyskland finns en offentlig och obligatorisk vårdförsäkring som täcker alla invånare, men inte ens de högsta ersättningarna från den försäkringen räcker till en vårdhemsplats”.

I Sverige får vi nu alltså i växande grad en uppluckring av det gemensamma tjänstebudet. Det säger sig själv att detta undergräver betalningsviljan för äldreomsorgen. Om man ändå måste betala mycket mer extra för att få nödvändig service – varför ska man då betala till den allmänna kassan?

Alla industriländer genomgår nu demografiska förändringar som innebär att andelen äldre växer. Detta är förändringar som kommer långsamt och samtidigt är relativt enkla att förutse – något som man har gjort. De ställer samhället inför viktiga utmaningar när det gäller samhällsplanering. Att ändra bostadsstrukturen så att den bättre återspeglar befolkningens sammansättning och önskemål är en viktig sådan. En annan är att planera för ett växande behov av vård- och omsorgspersonal. En tredje är att omdirigera forsknings- och utvecklingsinsatser till sådant som gäller just äldres behov av rörlig och social samvaro med nedsatt fysisk förmåga.

Men den diskussion vi får i de flesta länder handlar om finansieringsproblem – problem som uppkommer om man på förhand bestämmer sig för att fixera skatteuttaget. Detta alltså trots att all samhällsekonomisk rationalitet pekar fram mot behovet av att allokera mer resurser till allmänt tillgänglig tjänsteproduktion – något som alltså kräver större skatteuttag, så länge man envisas med att organisera varuproduktion huvudsakligen under privata ägandeformer.

Ställer man frågorna rätt i en saklig politisk diskussion är finns det en bred uppslutning kring vårt gemensamma ansvar för de gamlas välfärd. De flesta skulle vara eniga om att lite av den ojämlikhet som rått under arbetslivet ska kunna minska på ålderns höst, när man är i större behov av andra. Då förefaller det extra rimligt att behoven av vård, ett värdigt omhändertagande och en meningsfull tillvaro anpassad till hälsotillståndet, ska ta överhand. Men när man filtrerar samhällsekonomisk debatt genom ett marknadsfundamentalistiskt filter förefaller den vägen ändå stängd. Och istället för nödvändig samhällsplanering för konkreta, synliga behov, ägnar vi oss åt verklighetsfrånvända ekonomiskteoretiska övningar – som dock får högst verkliga konsekvenser.
- - - - -

Tidigare skrivet på ungefär samma tema, till exempel: ”Hur tänkte Arena idé?”, ”Hur samlas vi kring skattehöjningar?”. Rekommenderar också starkt en titt i Manifest Analyses rapport ”Fortsatt råd til felles velferd?”.

Stora värden – välfärdsindustrin kartlagd

Det råder ”huggsexa om den svenska välfärden bland de kritstrecksrandiga investerarna i London City”, rapporterade Affärsvärlden för ett tag sedan. En avgörande anledning till det lär vara att stat, kommuner och landsting årligen slussar 50 miljarder skattekronor till privata aktörer.

Nu kan vi avslöja hur skattemedel blir till enorma vinster i de privata bolag som driver skattefinansierad vård- och skolverksamhet. Förra året kunde de 15 största räkna hem drygt två miljarder kronor, en vinstökning med nästan 30 procent jämfört med 2008. Med hela denna sektor inräknad hamnar vinsten på minst tre miljarder kronor. Och ofta är bolagen skrivna i skatteparadis – Triton har valt Jersey och EQT Guernsey – med obefintlig insyn.

Kent Wernes granskning är gedigen och viktig. Detta är och kommer att vara en avgörande politisk fråga de närmaste åren, oavsett riksdagsmajoriteter. Med en högerregering kommer dock de som sitter på politiska beslutspositioner att vara aktivt och entydigt lierade med dem som önskar kalasa på gemensamma resurser – få vinsterna medan räkningar och risker skickas till allmänheten; vrida välfärden från behovsstyrning till marknadskontroll.

Ombildningskriget

Kent Wernes reportage «Ombildningskriget», ett omarbetat kapitel ur hans nya bok Du sköna nya hem, handlar om Kastanjegården, som med den borgerliga majoritetens politik skulle säljas bort från allmännyttan. Det handlar, som Werne skriver, «om en stad där utförsäljningen av allmännyttan har fått människor att förlora sin anständighet i jakten på det stora klippet».

Vid den här tiden hade Marie-Louise Granbom tagit plats i den lokala hyresgästföreningens styrelse, och tillsammans med de andra ledamöterna började hon skicka ut informationsblad med kritik mot den ekonomiska planen och med argument för hyresrätten. De delade också ut lappar med »återkallelse av fullmakt« i brevlådorna. Och det var då de hittade »kackerlacksbrevet«. Under rubriken »Den kommunistiska Hyresgästföreningen informerar« hade en av de ombildningsvilliga grannarna försökt skriva en ironisk pamflett. När ironin var avklarad kom åsikterna: »Kom igen människor, tänk efter. Vi kommer att få köpa våra lägenheter billigt, långt under rådande marknadspris, TROTS att vi befinner oss i en finanskris. Tänk på hur mycket vi kommer att tjäna på att köpa lägenheten och sedan SÄLJA den […] Kackerlackorna på Hyresgästföreningen ska inte hjärntvätta oss med sin propaganda.«

Läs reportaget! Och kolla sen gärna in stockholmsrean.se för att få en övergripande bild av de gemensamma värden som högern i Stockholm har bränt.

Det stora, organiserade resursslöseriet i offentlig sektor

Jag och Erik Hegelund skriver om det i Expressen idag: "Tio miljarder per år till välfärdskapitalisterna"

Konkurrens om vad?

Jag har skrivit ledare i senaste numret av ETC Stockholm. Jag blir märkligt och felaktigt titulerad där – skriver inte artikeln som ekonom i norsk tankesmedja och har inte varit V-riksdagsman. Men hur som helst:

Men konkurrensen handlar i verkligheten inte om brukarna, utan om upphandling från kommuner och landsting – vilkas ekonomier pressas av sänkta eller frysta skatter. Prispressen som gör att upphandlingar kan vinnas går ut över kvaliteten och personalen. De långa listor med skandaler runt vårdbolag – listor som hade varit längre om inte många kände sig tystade av osäkra anställningsvillkor – vittnar om detta.

I ett välfärdssamhälle ska den som är i den närmast definitionsmässigt utsatta situation det innebär att behöva vård eller äldreomsorg, kunna förvänta sig det bästa samhället kan erbjuda – inte en klämkäck uppmaning att bli aktiv kund.

Läs gärna hela.

3 x reellt existerande nyliberalism

1. Efter vederbörliga utrensningar är nu utförsäljningen av Apoteket igång. Det är stora vinster att göra på människor i utsatt situation, varför det har varit frågan om en lukrativ affär. Patienternas pengar kanaliseras nu till dem som behöver det bäst: en handfull riskkapitalbolag.

2. På temat överföring av gemensamma resurser till privata entreprenörer, kan så sammanfattar Alliansfritt Sverige den hittills mest aktiva delen av regeringens jobbpolitik: coacherna, med pikanta inslag av skattesmitare, sektledare och allmänna handelsresande i humbug. Det är dyrt, härligt och väldigt privatiserat.

3. I ett helt annat land, Egypten, har man länge hört till de duktigaste i klassen när det gäller implementeringen av direktiv om nyliberala ”reformer”. Landet har också varit gott ägnat för det, då politisk opposition hårdhänt undertrycks. Resultaten har varit över förväntan: fattigdom och klyftor har exploderat.

Timothy Mitchell argues that neoliberalism's triumph is its double-thinking: it encourages the most exuberant dreams of private accumulation and yet aggressively narrows public discussion so that "the collective well-being of the nation is depicted only in terms of how it is adjusted in gross to the discipline of monetary and fiscal balance sheets". Nowhere is that truer than in Egypt, a doublethink society where the ruling National Democratic Party can use its annual conference (held last weekend) to congratulate itself on wearing a western-tailored economic straitjacket while millions struggle to meet their basic daily needs.

Läs hela!

S-kongressen och skattepengars omvandling till privata vinster

Den socialdemokratiska partikongressens beslut idag om att säga häpp häpp och hä hä om privata vinster i skolan är en förlängning av en tragisk och förvirrad kapitulationsprocess. Modellen med skattefinansierade privatskolor som kan plocka ut vinstmedel åt aktieägare, urholkar möjligheten att bedriva en sammanhållen skolpolitik med mål att minska sociala klyftor. Systemet är oerhört långtgående i marknadsliberal riktning - det vill säga statsunderstödd omvandling av offentliga medel till privat profit. Högerjeppar åker runt i Europa och propagerar för modellen som ett föredöme. Den har nu socialdemokraterna sagt att de gärna behåller. Det är, milt sagt, synd. Här kommer de stora resurskonflikterna att stå - och då ställer sig Socialdemokraterna tills vidare lite vid sidan.

Läs förresten Kent Wernes text om frågan:

Men i själva knäckfrågan vågar eller vill man inte sätta ner foten. S lägger sig inte i vem som driver skolan, eller efter vilka principer den styrs. När förslag som vill värna eleverna mot vinstintresset konsekvent röstas ned specificeras den annars luddiga formuleringen att ”vinster inte ska kunna tas ut genom att ge avkall på kvaliteten i skolan eller genom att välja bort elever med störst behov”: S tycks mena att det i princip är okej att göra vinst på skolor. Att spekulera i elever. Att se skolan som en "tillväxtmarknad".

Läs hela!

Verdighet på anbud

[I Dagsavisen idag. Där något förkortad]

Verdighet på anbud
En god foretningsidé er ikke nødvendigvis en god idé.

Konfrontert med uverdige forhold i et pleiehjem i Høyre/Frp-styrte Oslo i forrige uke, forklarte Siv Jensen til NRK at ”nå er jo ikke dette et sykehjem som er eid av kommunen”.

En interessant uttalelse, på bakgrunn av at Frps hovedgrep i eldreomsorgen – ved siden av det halvkamuflerte ønsket om å gjøre Carl I. Hagen til eldreminister – er å sørge for mer av nettopp slike privateide sykehjem.


Ett sånt, var Midtåsen sykehjem i Oslo, der Frp har hatt ansvaret for eldreomsorgen siden 2003. Aftenposten skrev om det i 2007. En tidligere ansatt fortalte om instrukser for å spare inn på bleier til de gamle: ”Om det bare var en liten skvett i bleien, skulle vi bare putte den på igjen.” I stedet for ”helgekos”, ble det ”noen tørre kjeks”. Virksomheten ble til slutt stoppet av Fylkeslegen. Og Sylvi Listhaug, politisk ansvarlig for privatiseringen, var ”sjokkert”. Etter at sjokket gikk over har hun ivrig fortsatt med privatiseringene.

Midtåsen sykehjem ble drevet av storselskapet Attendo Care. I Sverige, der Attendo har større virksomhet, har skandalene vært mange flere. I et tilfelle i Uppsala ble en kreftsyk og dement mann liggende i sin egen avføring så lenge at den tørket fast og var umulig å få bort fra kroppen uten å samtidig gi smertestillende morfin. Mannen døde et døgn senere. Andre eksempler handler om en mann som ved en feil ble registrert som død og derfor ikke fikk mat på tre dager, en autistisk gutt som når han ble forlatt uten tilsyn gjentatte ganger proppa munnen full med farlige medisiner, en mann som ikke fikk sine bandasjer omlagt på fjorten dager. Ved et pleiehjem fikk de ansatte ordre om å handle inn maten i sin fritid. Selskapet har dratt på seg et 30-talls anmeldelser for vanskjøtsel. Men lista hadde nok vært lengre, om det ikke hadde vært for at man gjennom systematisk bruk av usikre ansettelsesformer hadde motvirket drivkraften til å varsle om problemer. Attendo har derfor også skaffet seg en lang liste med tvister om brudd på kollektivavtaler, arbeidsmiljølover og loven om ansettelsesvern.


Attendo-konsernet vokser i hele Norden. De fremla resultater på drøyt 300 millioner svenske kroner i 2008. Skandalene har ikke forhindret nye kontrakter. I Uppsala vant Attendo typisk nok anbudskonkurransen takket være en 15 prosent lavere personaltetthet. Og det er dit markedslogikken peker. For til en viss grad kan man gjøre eldreomsorgen mer ”effektiv” med smartere organisasjon og bedre hjelpemidler. Men den typen rasjonalisering som kan gjennomføres i industrien, der maskiner tillater raskere masseproduksjon, er ikke mulig. Personalets menneskelige kontakt med de eldre, deres tid og kompetanse, er selve tjenesten. Men innen masseprodusert pleie i profitthensikt blir det en foretningsfordel om man kan kutte ned tiden det tar å servere et måltid. For de gamle derimot, er det en fundamental forskjell mellom en lunsj med selskap og en mekanisk foring.

Men disse reelle motsetningene er ikke noe Frp forholder seg til i sin argumentasjon for privat eldreomsorg. Da er det i stedet trossetninger som gjelder. ”Vi har tro på å bruke markedet for å gi eldre i Oslo et bedre tilbud”, sier Sylvi Listhaug. Og i Frps handlingsprogram slås det trossikkert fast at ”når sykehjemmene må konkurrere om brukerne, vil dette heve kvaliteten på tilbudet”.

Brukerne befinner seg nærmest per definisjon i en utsatt situasjon og bør i et sivilisert velferdssamfunn ha rett til å forvente seg en god omsorg – ikke en eplekjekk oppfordring til å bli aktive demenspleiekunder. Sykehjemmene konkurrerer i realiteten heller ikke om brukerne, men om anbud fra kommuner, i en situasjon der økonomien presses av at behovene vokser, mens skattene holdes nede eller senkes.


I Attendos årsrapport kan man under overskriften ”politiske risikoer” lese følgende: ”Attendos vekstmuligheter er avhengig av opinionen og politikeres syn på hvordan pleie og omsorg skal bedrives”. Det betyr altså muligheten til å sette sugerøret i de offentlige midlene og forvandle skattekronene til private fortjenester gjennom press på personale og kvalitet. I Attendos tilfelle sluses fortjenestene ironisk nok til skatteparadiset Jersey.

Som flere andre multinasjonelle helsekjeder eies Attendo av et risikokapitalselskap. Det er investorer som setter sine penger i en virksomhet med stort profittpotensial. I alle fall hvis politikere som Siv Jensen og Sylvi Listhaug vinner fram med sin markedsføring av den kontrasivilisatoriske ideen at folks helse og alderdom skal ut på anbud. Som direktøren i et annet multinasjonalt pleiekonsern, Capio, karakteriserte den svenske høyresidens valgseier i 2006: ”Det gir et helt annet businessklima”.

Skattepengar och "friskolor"

Läs gärna Enn Kokks intressanta kommentar till Carin Jämtins artikel på DN Debatt häromdagen, där hon skriver att hon vill driva ett förbud mot vinstuttag från privata skolor som får betalt av det offentliga (”friskolor).

- - - - -

Det svenska systemet är på det området ett av världens mest marknadiserade. Det är sånt som marknadsfundamentalistiska politiker och tankesmeder åker runt och håller inspirationsföredrag om. Så visst vore det ett litet steg framåt att begränsa möjligheterna att plocka ut skattepengarna som aktieutdelning. Men det kommer inte åt grundproblemet att privatskolesystemet effektivt upphäver möjligheterna till ett sammanhållet utbildningssystem med gemensamt bestämda mål, som kan bidra till att minska de sociala klyftorna istället för att öka dem.

Striden om resurserna i den gemensamma välfärdssektorn kommer att fortsätta vara en av de mest centrala och avgörande de närmaste decennierna. Det finns en överhängande risk för att arbetarrörelsens partier fortsätter försätta sig i en situation där högern genomför strategiska, svårreversibla nedmonteringar, medan man själv kommer i efterhand och försöker göra saker lite mindre dåliga. Det är ett recept för att göra sig själv irrelevant. Och förlora val under tiden.

Marknadsmässigt

Jag tar också och tipsar om Martin Gelins SvD-reportage från USA, ett land där man tagit ordentligt tag i problemet med trygghetsnarkomani:

De kom hit vid halv fem i morse, men då var det redan mer än 400 personer före dem. De fick nöja sig med kölappar nummer 430 och 431.

- Vi var med om en bilolycka för ett par år sedan. Martin bröt ryggen på tre ställen och fick en spricka i knäet. Jag låg i koma i ett par dagar. Vi hade sjukförsäkring då båda två, men den täckte inte hela sjukhusvistelsen. Det slutade med att vi fick skulder på mer än 100 000 dollar. Och vi har fem döttrar att försörja.

Åkommorna från bilolyckan var så allvarliga att ingen av dem kunde fortsätta jobba. Därmed blev de även av med den sjukförsäkring de hade.

Läs hela.

PS. Paul Krugman: Why markets can't cure healthcare.

Sälj hela skiten!

Ja, apropå utförsäljningar, har jag precis läst ut boken Sälj hela skiten!, skriven av Josefin Brink, Jens Ergon, Peter Gustavsson och Kent Werne. Hinner inte skriva något uttömmande nu, utan nöjer mig med två mycket starka rekommendationer: Skaffa den! Läs den!

Boken redogör på enkelt och solitt för marknadiseringen av välfärden och vad det har fått för effekter. Mycket information och samtidigt ett viktigt debattinlägg. Som Ammar Makboul skrev i sin recension i Aftonbladet:

"Det skulle kunna vara en kriminalroman om det inte vore för det monotona uppräknandet av brott sida upp och ner. Dramatiken övergår i illamående när jag inser att det är min egen verklighet det handlar om. Barnens förskola, närakuten där vi bor, och kollektivtrafiken jag åker med varje dag till jobbet. Sälj hela skiten! är en berättelse om övergreppen på vår gemensamma välfärd..."

Läs också Paolo Pissoffi och Helena Duroj.

Boken har också fått en blogg.

Sjukt

Den medicinska rådgivningen i Stockholm har privatiserats. Företaget som vunnit upphandlingen har tillämpat ett system där sjuksköterskorna får bonus om de svarar snabbt på telefonsamtalen från de hjälpbehövande. Detta är naturligtvis helt sjukt och kan konkret ha bidragit till dödsfall. Efter att saken blivit uppmärksammad har nu företaget avskaffat bonusen.

Men det går inte bara att rycka på axlarna och säga att saken är ur världen. Detta ligger ju i hela upphandlingssystemets natur. När offentlig tjänster läggs ut på entreprenad är det något som i sig inbegriper en reducering av samhällelig service till en prissatt produkt. Det förändrar i samma ögonblick de sociala relationerna kring servicen och det förändrar innehållet i den.

Och rent konkret är det ju genom att pressa personalen på det här sättet som det huvudsakligen går att tjäna pengar på det som upphandlas. Att det eventuellt blir ”billigare” betyder bara att kostnaderna betalas av någon annan. Det är den reellt existerande marknadsekonomins väsen.

Självklart går det att effektivisera vård, omsorg och andra tjänster av det slaget. Det går att göra saker smartare, förbättra organisationen, ta in ny teknik, lära sig av gamla misstag och nya innovationer. Det är också det som händer när människor arbetar. Men vad som händer med privatiseringar av tjänsterna är att det bara är effektivisering i en snäv mening – det som ger bättre slutresultat i bolaget – som räknas. Det är en genuin tillbakarullning av själva poängen med gemensam välfärd. Det är bakåtsträvande och ineffektivt.

De som jobbar inom till exempel vården har kunskaper och kompetens som kan komma fram betydligt bättre. För det behöver vi trygghet och arbetarinflytande. Alltså något helt annat än privatiseringar.


PS. Gamla inlägg som rör bland annat upphandlingsfrågan, här och här.

[Alliansfritt][Ung Vänster][Svensson]

[DN][DN][DN][DN][SvD][AB][Exp]

Peng i bygget

I detta nummer av Flamman har jag för övrigt även skrivit inrikeskrönika. Lägger upp den här.
- - - - -

I maj 2006, kort innan sommarlov och påföljande valrörelse, röstade riksdagens fem borgerliga partier, de nuvarande allianspartierna plus miljöpartiet, igenom ”etableringsfrihet” för förskolor. Det betyder ett tvång för kommunen att godkänna privata förskolor och fritidshem, och skyldighet att betala kommunala medel till dem.


Nu går högerregeringen vidare. Med skolan som modell införs en barnomsorgspeng. Det ska öka ”utrymmet för enskilda initiativ och eget företagande inom välfärdsområdet”. Samtidigt vidgas tvånget för kommunen att automatiskt godkänna även familjedaghem och öppna förskolor i regi av enskild individ, förening, bolag eller trossamfund.

Av remissinstanserna protesterar till exempel LO, Kommunal, Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund. Mittuniversitetet ”framhåller att förslaget kommer att innebära ett tidigareläggande av segregering av barn från olika bakgrund”. Men polarna i Svenskt näringsliv, Friskolornas riksförbund och Konkurrensverket är för, så det är bara att köra. Redan från den 1 juli, eftersom det är ”en angelägen och av många efterlängtad reform”.

För den kommunala barnomsorgen betyder förslaget mindre resurser och sämre planeringsmöjligheter. Uppsplittringen av verksamheten gör att det blir svårare att utnyttja lokaler och lägga schema på ett rationellt sätt. De privata verksamheterna får undanta barn som skulle ”medföra betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter”, medan kommunen har en skyldighet att ta emot alla barn. De som med låga löner arbetar inom barnomsorgen ska glädjas åt att förslaget förväntas ge ”särskilt kvinnor bättre möjligheter att ta steget till eget företagande” – villkoren ska förbättras genom inbördes konkurrens om klienter.


Samtidigt puttas barnomsorgen från att vara en tjänst som människor i ett modernt samhälle har rätt att kräva från sin kommun och ha synpunkter på som kommuninvånare, i riktning mot något som hushållen förväntas plocka på marknaden. Medborgaren blir kund. Så kan det offentliga förbereda sin reträtt från ännu en civilisatorisk skans.

För kapitalintressena innebär utvecklingen en strategisk kniptångsrörelse. Dels hägrar stora pengar som det offentliga kan tappas på. Dels kan den skattefinansierande välfärden nedmonteras – till förmån för de mest besuttna. Det är ingen slump att Timbro förbereder opinionen på ”nödvändigheten” av att öka den privata finansieringen av välfärdstjänster. Sedan några månader tillbaka har debattartiklar, undersökningar och seminarier ägnats barnomsorgen. Barnomsorgspengen förtjänar enligt Timbro ”en eloge” – men nu gäller det att ”bryta tabut kring barnomsorgens finansiering”. Företag ska till exempel få göra avdrag för att bygga upp egna förskolor. Barnomsorg görs alltså mer exklusiv och plånboksberoende. Det kallas ”modernisering”.


Högern har haft en tydlig idé om samhällsförändring; en medvetet utstakad riktning och särskilt markerade frontavsnitt. Arbetarrörelsen har inte har kunnat stoltsera med ett motsvarande offensivt projekt på länge. Idag, när marknadsfundamentalismens fiasko är tydligare än på länge, är det hög tid att på punkt efter punkt utarbeta långsiktiga planer som går långt bortom återställare. En heltäckande, pedagogisk och utvecklande förskola, med tydligt förbättrad tillgänglighet också för alla som jobbar på ovanliga tider eller deltid, märkbart höjda löner och förbättrade arbetsvillkor för personalen, och sänkt maxtaxa bör vara en del av en sådan plan.

Det rödgröna samarbetet har fått en hyfsad start i kampen om valseger 2010. Men det gäller också att komma in i den stora matchen: den om hur det svenska samhället ska se ut.


- - - - -
Första numret 2009 av Flamman gick förresten ut till en bit över 3000 prenumeranter. Det är det största antalet sedan Flamman blev veckotidning för 20 år sedan. Kul!

Staten som studsmatta

Investmentbanken Carnegie har under en tid utmärkt sig med aggressiva affärer, gigantiska bonusar och olagligt trixande för att pumpa upp storleken på dessa bonusar. Carnegie var samtidigt Mats Odells favoritföretag och folk därifrån anlitades för att bidra till och berika sig genom utförsäljning av svenska folkets egendom. Odell försvarade deltagandet in i det sista. När så Carnegies vidlyftiga skumraskaffärer ledde till total kris för bolaget fixade Mats Odell lånegarantier på först en miljard och så ytterligare fyra miljarder. Staten gick till slut in som ägare. Carnegie var tydligen ”systemviktigt” och kunde inte tillåtas gå i konkurs.

Nu säljer Mats Odell bolaget vidare till andra privatkapitalister. Staten gick alltså in, rensade upp i problemet och lämnar nu över de positiva värdena till likasinnade aktörer på finansmarknaden, så att dessa kan spela vidare. Skattebetalarna och det offentliga får ta riskerna och notan, finanshajarna får bonusar och värdepapper. Spelet går vidare.

Samtidigt är det jätteviktigt med utgiftstak, så att inte staten kan satsa för mycket på sådana onödiga och oansvariga grejer som tandvård eller järnvägar. För hur skulle det se ut om Mats Odell inte hade några pengar att ge till ”systemviktiga” företag som Carnegie. Kris!

Marknaden äter sig in

Min krönika i veckans Flamman.

Regeringen benchmarkar sig svettig

Regeringen har presenterat en rapport: ”Sveriges företagande och konkurrenskraft – internationell benchmarking”. Den är helt otrolig. ”Rapporten visar tydligt att Sverige haft en låg sysselsättningstillväxt i den privata tjänstesektorn i jämförelse med andra EU-länder”, skriver regeringen i sitt pressmeddelande, och kommer genast till den häpnadsväckande slutsatsen:

Vi vet att regeringens politik för att bryta utanförskapet genom bland annat sänkta arbetsgivaravgifter i tjänstesektorn är rätt väg för att utveckla Sverige.

Regeringen har alltså konstaterat att det fortfarande finns en förhållandevis stark offentlig välfärdssektor i Sverige och vill nu verka för att bryta upp detta förhållande. I rapporten sägs detta ännu tydligare:

Det är viktigt att stimulera en utveckling som bidrar till att sysselsättningen i den privata tjänstesektorn expanderar i relation till den offentliga verksamheten.

Med andra ord menar regeringen att det är bättre med hembiträden än fler anställda i skolan, äldreomsorgen och på biblioteken, eller för all del att en anställd på ett privat vårdhem är viktigare än samma person inom den offentliga vården.

Det verkliga logiska haveriet kommer av att regeringen försöker skapa ett stöd för denna ekonomiskt och civilisatoriskt bakåtsträvande politik genom ”benchmarking”. Man radar alltså upp ett antal länder, konstaterar att på andra ställen är det ibland mer som regeringen skulle vilja att det var i Sverige, och så säger man att eftersom det är så, då måste vi anstränga oss mer för att det ska bli som regeringen vill. Cirkelresonemang is the shit!

I rapporten redovisas också en rad andra indikatorer där det är uppenbart att Sverige står sig väl.

Men kan man möjligen misstänka att det finns ett samband mellan å ena sidan hög sysselsättningsgrad, låg långtidsarbetslöshet, hög utträdelseålder från arbetsmarknaden, stark kompetensutveckling och god satsning på utbildningssystemet, vilket ses som positivt och å andra sidan hög ”skattekil på löneinkomst”, hög ”marginaleffekt vid övergång från arbetslöshet till arbete” och höga värden på ”anställningsskyddets strikthet” vilka alltså listas som problem nödvändiga att åtgärda. Men genom att på så sätt ta in verkliga socioekonomiska förhållanden, skulle hela rapportens grundvalar rasa, varför man klokt nog låter bli.

Det är hyfsat uppenbart att den nordiska välfärdsmodellen, med relativt höga skatter och relativt hög omfördelning (”skattekilar” och ”marginaleffekter”) har gett mycket goda sociala och ekonomiska resultat. Det är denna som högerregeringen angriper på olika sätt – till exempel genom stridsrop om ”företagande” och ”entreprenörskap”; under vilka man döljer det faktum att udden riktas mot allmänt tillgängliga, högkvalitativa välfärdstjänster, och mot en arbetsmarknad där det råder full sysselsättning och där många fler får möjligheten att utveckla sina löner och arbetsvillkor. Låt mig citera en omfattande undersökning från förra året som jämfört olika välfärdsmodeller med avseende på en rad indikatorer:

Tax cuts are disastrous for the well-being of a nation’s citizens.

Findings from this study show that high-tax countries have been more successful in achieving their social objectives than low-tax countries. Interestingly, they have done so with no economic penalty. On the majority of social measures we examine, high-tax countries rank significantly above low-tax countries. On a number of the economic indicators we examine, low-tax countries rank above high-tax countries, but the difference is almost never significant.

We examine 50 indicators that are commonly used to measure a country’s social progress. On over half of these indicators (29), the outcomes in high-tax Nordic countries are significantly better than those in low-tax Anglo-American countries, and on most of the remaining indicators (13), social outcomes are somewhat better in Nordic countries.

För övrigt har jag roat mig med att i all hast plotta ländernas placering när det gäller andel företagare i arbetskraften mot rankningen när det gäller BNP/capita. Sambandet är alltså relativt tydligt – i rikare länder är andelen företagare i arbetskraften generellt sett lägre. Innan en massa muppar går i taket här så vill jag påpeka att jag inte drar en massa långtgående slutsatser av en sådan enkel plottning. Det handlar bara om att väcka den självklara men negligerade frågan om varför vi rent allmänt ska ha fler företagare i arbetskraften och vad det är för företag.

Det som förenar små företag är blott att de är små. De kan vara dynamiska förverkliganden av goda idéer, eller så kan de vara ett tecken på att något står fel till i ekonomin – till exempel att invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden, eller att den offentliga välfärden nedmonteras.

Om man lägger ner ett högteknologiskt företag med 100 anställda, varpå 50 personer blir arbetslösa medan 50 börjar jobba med överklassnära tjänster i egen regi, har andelen företagare i arbetskraften ökat. Är det bra?

(Någon med mer tid skulle kanske kunna ta sig tid att göra en i nationalekonomkretsar så populär regressionsanalys. Jag är ganska övertygad om att man skulle kunna få fram ett resultat möjlig att beskriva i termer av att ”för varje x nya småföretagare sjunker landets bnp/capita med y kronor”).

Några äldre relaterade tips:
På bloggen: Galet om småföretag
Approximation: Entreprenörer, innovatörer, rektorer
Inga-Lisa Sangregorio: Bra att kvinnor inte startar småföretag

Protester mot social förstörelse

Överklassens politiska gren styr i stadshuset. Det innebär angrepp på allt som är öppet, gemensamt eller kan användas för att lyfta människor och utmana överhetens upphöjda självinstängdhet.

Torg glasas in till shoppingcentra, kulturverksamheter avgiftsbeläggs och görs mer svårtillgängliga, det allmännyttiga bostadsbeståndet slaktas och marknadsanpassas.

Ett ställe där effekterna av den här politiken möter motstånd är i Järva. Här har medborgarinitiativet Husby Unite varit drivande för bildandet av nätverket Järvas framtid efter ett mycket välbesökt möte på Husby Träff. Husby Unite har bland annat arbetat för upprustning av Järvaområdet och mot en ombildning till bostadsrätter – något som skulle innebära en bedräglig övervältring av kostnader på hyresgästerna. Mötet enades igår om följande:

1) Vi vägrar skriva på och flytta.
2) Vi kräver rådrum på minst ett år, och en demokratisk process med information på flera språk.
3) Inga höghus, som alla är fullt funktionsdugliga, får rivas.
4) Hyresgästföreningen får vårt förtroende att förhandla, men får inte gå med på så omfattande och onödiga ombyggnationer att dagens befolkning inte får råd att bo kvar.

Ett lovvärt initiativ!

Enn Kokk om eld och rötter

Enn Kokk skriver ett mycket intressant inlägg om utvecklingen i det socialdemokratiska partiet, och kommenterar också hastigt dagens märkliga vi-vill-självmant-dränka-oss-i-det-resignationens-träsk-som-vi-tror-kallas-”mitten”-artikel på DN Debatt. Läs!