Easy listening (hard playing)

För oss förtappade som fortfarande nördar ur på schysst gitarrspel. Den här snubbens grejer hittade jag av en slump på YouTube. Otroligt. Varning: det finns flera hundra klipp som han har lagt upp – man kan fastna i timmar.

YouTube-pärla: Galloway vs. Hitchens

När Karneval förlag gav ut boken Herr Galloway åker till Washington – med utskriften från den legendariska session i amerikanska senaten där antikrigskämpen och den f.d. Labourpolitikern George Galloway fullständigt smular sönder frågeställarna och talar ut om det angloamerikanska hyckleriet i Mellanöstern – så skrev Flammans Jonas Thunberg så här i sin recension:

Om Sverige hade haft en enda politiker, av åtminstone hälften av Galloways kaliber, skulle den erbarmliga politiska debatten om Irakkriget i vårt land ha sett helt annorlunda ut. Av det klarspråk som Galloway talar om sanktionerna, kriget, ockupationen, plundringen och lydregimen i Bagdad har den svenska vänstern mycket att lära.

Det är ord som gör sig påminda varenda gång jag läser och ser något av Galloway. Häromdagen hittade jag på YouTube en snart två år gammal debatt i New York mellan Galloway och Christopher Hitchens. Hitchens är en patetiskt aggroateist som sedan en tid blivit firat språkrör för åsikter saluförda av neocons i Israel och USA. Ni kan typen. En person som utifrån en förment position till ”vänster” papegojar fram sitt stöd till överhetens hets mot araber och muslimer, den hets som är instrumentellt i försvaret av dagens blodiga, globala utsugning.

Hitchens är inte en dålig debattör. Och han har stöd av minst halva publiken från start. Men han blir fullständigt isärplockad och nedmosad av Galloway. Debatten är nästan två timmar lång. Det är värt tiden. För de retoriska höjdernas skull, men också för den grundliga genomgången av ”argument” som spridits av krigshetsarna och som luktar allt mer ruttet för varje dag som går. Om du inte orkar se allt, missa i alla fall inte Galloways inledningsanförande. Och titta sedan in på slutet, när Hitchens är rätt slut.

[Tidigare inlägg på bloggen om Galloway]

Klass och kön

Missa under inga omständigheter Ida Gabrielssons text på Ung Vänsterbloggen.

Vänstern

Johan Sjölander har skrivit ett "arbetsprov" för Arena – ”Varför dagens vänster suger”. Det är helt briljant:

Att handla blir alltså att göra sig till en del av förtrycket. När vänstern talar om lågavlönade kvinnor väljs andra bort (dessutom, att använda lågavlönade kvinnor som ett exempel på klass visar bara på hur perspektiven förfelas, hur klass – den vita manligheten – nu används som ett sätt att beskriva även andras verklighet, en sorts ideologiernas imperialism där det normativa används som ett förtryckarperspektiv, ett osynliggörande genom synliggörande, på så sätt egentligen, och just därigenom, så mycket värre.) För endast genom att inte handla kan distansen hållas. Endast genom att fortsätta samtalet. Deliberativt. Dialog. Öppenhet. Mångfald. Så ser en verkligt radikal agenda ut.

Läs hela!


(För den som inte läser Arena; det här är inspirationskällan till inlägget. Rekommenderar Katrine Kielos kommentar från när det begav sig. Också Erik Svensson skrev läsvärt i samma ämne. Intressant, på ett helt annat sätt, är också det här inlägget på Karolina Ramqvists blogg)

Så jävla bra

Inte trodde man väl annat heller. Lyssna på Åsa Linderborgs sommarprogram!

Läs nu på ordentligt här

Katrine Kielos överträffar sig själv i denna text. Läs och begrunda!

Det här är en debatt som knappast bara rör socialdemokratin, utan alla som vill förhålla sig till progressiv samhällsförändring.

Jag är (ännu) inte helt övertygad om att just rubriceringen ”statusförtryck” respektive ”ekonomiska förtryck” är den optimala. Däremot är det uppenbart att Kielos levererar en pedagogisk text med betydande teoretiskt och politiskt mervärde.

Helt ny är förstås inte debatten. Vänstern i Europa har redan i omgångar skadeskjutit sig själv rejält med felsteg av det slag som Kielos varnar socialdemokratin för att ta.

Yes Men igen

Via Paolo Pissoffi noterar jag att The Yes Men har slagit till igen.

Denna gång tog man sig in på en oljekonferens och höll en presentation i egenskap av representanter för National Petroleum Council, respektive ExxonMobil. Man talade om företagens arbete för att möta klimatförändringarna och delade ut speciella stearinljus som skapats av återanvänt organiskt material. När ljusen delats ut fick konferensdeltagarna veta att ljusen gjorts av en anställd på företaget, som dött under sitt dagliga värv med att torka upp giftiga ämnen. Det var då föredragshållarna slängdes ut. Bilder samt länkar till tidningsartiklar kan hittas här.

Den som inte har sett filmen The Yes Men (Cutting the corporate crap) har verkligen missat något. Skaffa den! Till höjdpunkterna hör en presentation där de introducerar en företagsledardräkt i guldfärgat material, med en gigantisk uppblåsbar fallos, från vilken chefen direkt ska kunna stå i kontakt med och styra sina anställda.

För några år sedan lyckades de med att bli inbjudna som representanter för Dow Chemicals, ägare till Union Carbide, till en BBC-intervju med anledning av tjugoårsdagen av Bhopalkatastrofen i Indien 1984, där runt 20.000 människor dödades, över femtio tusen skadades mycket svårt, och där människor ännu föds med missbildningar och kroppsliga men av skilda slag. I intervjun sade man sig äntligen ta på sig ett ordentligt ansvar för katastrofen och kompensera de människor som drabbades så hårt. På så sätt klargjordes vad Dow inte gjort och fick ytterligare uppmärksamhet när Dow senare var tvungna att gå ut och dementera att man skulle hjälpa de skadedrabbade. Dow-aktien hade hunnit sjunka kraftigt. Intervjun finns upplagd på Youtube här.

Youtube-klippet nedan är en intervju på Democracy Now med en av de två upphovsmännen, Andy Bichlbaum. Det innehåller klipp från ett annat evenemang förra året, där duon lyckades delta på företagskonferensen ”Catastrophic Loss” i Florida som representanter för Haliburton, och efter en inledning där de presenterade global uppvärmning som en intressant affärsmöjlighet, lanserade en ”Survive-o-ball” avsedd för företagsledare.

Det är vansinnigt bra och avklädande.

Man måste bara älska Greider ibland (eller rätt ofta faktiskt)

Å, jag har blivit så trött på tjatet i den märkligt förvirrade och andefattiga ”litteraturdebatten”. Men när Göran Greider blir trött, då står blixten stilla. Briljant:

Litteraturvetaren Johan Svedjedal skrev om nya numret av tidskriften OEI häromdagen: ”Är det inte Sveriges ledande retrotidskrift vi ser i aktion?" Det liknar ju ett Live där poeterna springer omkring i den litterära skogen och leker att det är sextiotal, då när det ännu var fräscht att skända högmodernism och vända upp och ner på boksidor. En dag förra året råkade jag slå på radion och hörde Ulf Karl Olov Nilssons Ultimata valmanifest – jag blev förvånad. Denne i och för sig utmärkte poet (han är rolig) trodde tydligen att han drev med politiken genom en satir där han lovade allt till alla. Han hade inte förstått att politiken slutade lova någonting för snart tjugofem år sedan. Hans satir var träffande 1965. Inte nu.

[Möjligen är hela citatet från den text av Johan Svedjal som Greider refererar till. Jag hittar det inte. Artikeln är hur som helst mycket bra i sin helhet]

Žižek!

Slavoj Žižek är en av världens häftigaste intellektuella. Han ger sig ut i postmodernt yada-yada och kommer tillbaka med sköna örter. Som i nedanstående klipp, hittad på bloggen The World at night. Slutrepliken är bäst. Kolla även in Slavoj Žižek on Masturbation. Bilden ovan är kanske ett montage, kanske inte. Vi måste ställa oss frågan vad ett ”montage” betyder. Faktiskt.

Konstaterande

Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen är lysande, drabbande, en blivande klassiker.

I gotta say it was a good day

Å, vad fint det var idag. Fler i demonstrationståget än på länge och massvis med människor som redan väntade i Kungsan. Hörde inga arrangörsberäkningar, men tror att vi var mellan tolv och femton tusen. Ett påfallande ungt tåg. Mycket bra tal, med Josefin Brinks som klarast lysande. Det var så kul att se folk börja spontannicka och höra dem kommentera uppskattande för sina vänner. Efter Internationalen tog Ison & Fille vid och gungade loss. Såg CH Hermansson artigt men bestämt lämna med sin rullator och lämna plats åt kidsen.

På kvällen var jag på Fria Proteaterns Vysotskij-föreställning. Svårt att finna ord för hur bra det var. Vilket tryck! Vilken ensemble! Publiken var helt tagen. Jublet massivt mellan låtarna och översvallande i slutet. De såg faktiskt ganska rörda ut, Bolme och gänget.

Och så avslutning på Flammans fest på Söder, där glada socialister bland annat sjöng ABBA-låtar och spelade rundpingis.

När samstämmiga rapporter från hela landet vittnar om stor uppslutning i såväl vänsterns, socialdemokraternas som olika typer av samarrangerande tåg, skriver förstås Henrik Brors i sin ”analys” att ”det inte blir trångt i åskådarleden och i demonstrationstågen”. Det vilar en viss komik över en sådan beskrivning. Och några tusen ytterligare personer kan enkelt konstatera att Göran Persson må ha varit fel ute i mycket, men att somligt hade han väldigt rätt om.

För den som tror att DN:s analysman är svårtoppad, vill jag ändå rekommendera denna svårparodierat tendensiösa nyhetsartikel.

Det var en fin dag, kort och gott.

Åsa Linderborg; Mig äger ingen

Åsa Linderborg är den kanske allra mest svårumbärliga röst vi har i svensk debatt. Briljant, aktuell, mångsidig – orädd. Hennes självbiografiska berättelse Mig äger ingen har fått fantastiska recensioner idag. Inte för att jag skulle ha tänkt något annat förutan dem, men det blir bara desto tydligare att detta är en bok som måste läsas.

DN här, GP här. Jonas Thunberg resonerar intressant kring person och politik, stereotyper och verklighet i Flamman. Finast är nog Mats Gellerfelts gripna och gripande hyllning i Aftonbladet

Jag tvekar inte: Mig äger ingen – faderns trotsiga ord – kommer att räknas till de klassiska svenska barndomsskildringarna, där de sista orden faller så vackert tungt och trösterikt: Min pappa och jag.

Flamman bjuder också på en fin intervju. Läs den!

– Arbetarklassen har, som jag skriver i boken, i genomsnitt åtta år kortare genomsnittslängd än medlemmar i Saco, som jag själv. Det är heavy shit. Det går inte översätta de åtta åren i en Volvo eller en villa, eller vad man kan köpa för en metallarbetarlön, du kan inte köpa de åtta åren.

Hur var det hette nu igen – det ska löna sig att arbeta!

Så jävla bra

Ah, tack Nina. När allt är ruttet, kan man i alla fall kolla på det här och bli lite muntrare.

Birger skriver brev

Det här är mycket roligt.

Chomsky lockar fram det bästa hos människor

Inga ställningstaganden i övrigt, men ibland är det en fröjd att läsa akademiskt örfilande:

Öhmans inlägg i UNT 9/2 2007 har udden riktad mot språkvetenskapliga fakulteten. Han minns från sin tidiga tid vid universitetet språkvetenskapen som "ett humanismens flaggskepp från Lorenzo Vallas och Erasmus pionjärinsatser på 1400- och 1500-talet", hur nu det ska tolkas. Såvitt bekant, krävde Valla en återgång till det klassiska latinet och bidrog därmed till latinets försvinnande som levande kulturspråk.

/Professorn Anna Sågvall Hein på språkvetenskapliga fakulteten i Uppsala. Bakgrunden till diskussionen om Chomsky är detta.