Kampanjtider

På Bloggaden skriver Lisa Rasmussen om flera olika uppgifter som rapporterats i fackpressen, och som rätt tydligt belyser karaktären hos den massiva hetskampanj som pågår mot löntagarnas organisationer.

Det visar sig till exempel att de fem oorganiserade byggnadsarbetare, som drog Sverige inför EG-domstolen med anledning av Byggnadsarbetarförbundets granskningsarvoden, i själva verket aldrig betalade några granskningsarvoden.

I den blockad mot vårdbolaget Curanda som pågår i Nacka, har uppgifter spridits från såväl företaget själv som olika högerpolitiker, att man har ”lika bra villkor” som kollektivavtalen. Tidningen Kommunalarbetaren har fått ett brev från polskan Maria Bielawowska, som varit anställd av Curanda fram till nyligen. Hon fick 14600 kronor för 185 timmars arbete, men skulle betala 6500 kronor i kost och logi. Hon har stått helt oskyddad utan ett kollektivavtal.

Det här är uppgifter som borde vara jättenyheter – särskilt som själva domstolsutfallet respektive tillkomsten av blockaden valsat runt i många medier. Men icke. Det är sådant som står i fackföreningspressen och kanske letar sig fram i notisform någonstans.

Högern och arbetsgivarna kan sätta arbetsmetoden i system. Minns den ”rapport” som släpptes av den antifackliga nyhögerstiftelsen ”Centrum för rättvisa” om villkoren på salladsbaren Wild n’ Fresh? Den påstods visa att ägaren Sofia Appelgren ”egentligen” erbjöd sina anställda minst lika bra villkor som kollektivavtalet. Detta var naturligtvis helt felaktigt, men budskapet pumpades ut i alla medier, precis som tänkt från rapportskrivarna. Den svenska journalistkåren är i allmänhet såväl djupt okunnig om som påfallande ointresserad av grundläggande fackliga frågor, ja villkoren på arbetsmarknaden över huvudtaget.

Behovet av en stark arbetarrörelse med bredare egna mediekanaler har inte varit så här stor på mycket länge.