Personlig insats

När Venezuelas luftrum kränks sätter DN en lämpligt balanserad rubrik.

Läs! x 3

1. Ida Gabrielsson om SD: Kan jag be om största möjliga tystnad?

Anfallsplanen mot en borgerlig regering kan inte toppas med att använda SD som skrämselkort. Det blir bara ännu ett sätt att ge dem och deras åsikter oförtjänt mycket uppmärksamhet. Etablissemanget tar avstånd. Tack då vet vi, tänker väljarna och kryssar genast Östros i riksdagsvalet. Känns inte helt troligt. När opinionsmätningarna med höga siffror för SD kommer drar socialdemokratin slutsatsen att det är dags för ett varv till. Det är beklämmande. Prata gärna på arbetsplatser och i skolor men bjud inte upp till dans genom onödig uppmärksamhet i offentligheten. Människor älskar välfärden mer än dom hatar Sverigedemokraterna, människor älskar full sysselsättning mer än de gillar Sverigedemokraterna. Det är det som är grejen.

Läs hela!

2. Kerstin Dahlberg, för tillfället ekumenisk följeslagare i Palestina, berättar om beväpnade israeliska bosättare som markerar sin överlägsna position i rasstaten genom att ta ett bad i palestiniers dricksvatten.

När gruppen travar iväg mot byns centrum och källa tar vi oss snabbt ditåt och ser hur de börjar utforska Yanouns vattentäkt. Ska de enbart fylla sina vattenflaskor inför fortsatt vandring? Nej, några av de unga männen börjar klä av sig och det är då Rashed ryter till – han har varit med om det här förr och han vet vad de har i tankarna. Ledaren, med geväret över axeln, kommer fram till Rashed och avkräver honom namn – utan att uppge sitt eget.

Läs hela!

3. På Venezuela Analysis finns en intressant redogörelse för en brittisk studie, som gått igenom BBC:s rapportering om Venezuela. I 304 nyhetsrapporter var det 3 (!) som alls nämnde något positivt om Venezuela - demokratiinitiativ, lagstiftning om mänskliga rättigheter, matprogram, vårdutbyggnad, fattigdomsreducering och massiv alfabetisering har inte ansetts viktigt att berätta om. Däremot har Chavez jämförts med Hitler när han vunnit val. Och viktigt:

Consequently, Chavez himself becomes the cause of political conflict. In the world of the BBC it is impossible for class, poverty, human rights abuse or corruption to cause political conflict – the BBC cannot understand the impact of a poverty rate of 70% in 1995 or the fact that a year before Chavez’s first election victory 67% of Venezuelans earned less than $2 a day.

Rather, Venezuelans are painted as mindless sheep being led by a Pied Piper figure, responding only to his call for them to agitate. In the BBC’s world, social and political “divisions” exist only because of Chavez.

Läs hela!

(PS. Detsamma gäller förstås i andra västländer. Eirik Vold har skrivit om saken här, för norska förhållanden. Erik Svensson brukar ha en god blick för svensk medierapportering om Venezuela på sin blogg Biology & Politics)

Tre lästips

1. Roger Mörtvik skriver på TCO:s intressanta blogg utredarna.nu om behovet av ett vetenskapligt paradigmskifte i nationalekonomin:

Allt för många av dem som under lång tid förespråkat just den ekonomiska modell som i praktiken orsakat krisen börjar nu förespråka ännu mer av samma sak.

Detta trots att krisen i hög grad var, som ekonomiprofessorerna Stiglitz och Fitoussi säger i slutsatserna till rapporten “Shadow Gn”, “doktrinskapad” - framsprungen ur en övertro på marknaders självreglering, en misstro mot statliga regleringar och en ekonomi som skapat en växande grupp löntagare som inte fick del av tillväxten på annat sätt än genom att överkonsumtion på kredit.

Läs hela!

2. På ekonomibloggen Angry Bear kan man läsa om en dogm som motsägs av enorma mängder empiri på kors och tvärs, men som ändå hör till de mest seglivade och oftast upprepade på högerkanten och av enkelspåriga ekonomer: idén om att högre skatter leder till svagare tillväxt eller sämre välfärd. Det stämmer inte i internationella jämförelser (här är en liten rapport om det). Och i inlägget visas det att det inte håller i USA i modern tid:

Now, I dislike paying taxes as much as a Glenn Beck does, but the story line about big bad taxes choking off the private sector doesn’t add up. […] [O]ne other thing – the argument you often hear is that the private sector is more efficient because of the profit motive and the fact that inefficient private parties go bankrupt. Of course, in the real world, inefficient private parties peddling silly ideas can do as well or better than their quality counterparts. The graph above contradicts everything you will ever hear or read in a Rupert Murdoch owned property, but Murdoch is in no danger of going under. Nor will his great, grand-children, even if they continue selling something that isn’t true for generations.

Läs hela!

3. Erik Svensson, har på sin blogg Biology & Politics ett matnyttigt och klokt inlägg om Venezuela och den fortsatta verklighetsfrånvarande demoniseringen av demokratiseringsprocessen där.

Kajsa Ekis Ekman om Venezuela: "De svenska medierna missar allt"

Läs!

Perspektiv på Venezuela

Erik Svensson skriver på Second Opinion om mediepolitik i Venezuela – och hur den återspeglas i svenska medier. Läsvärt!

Man kan också läsa Venezuela-kännaren Mark Weisbrot, som visserligen är starkt kritisk mot flera inslag i de diskuterade medielagarna, men som påpekar att ”after 10 years of media misrepresentation with no significant countervailing force, anyone can say anything about Venezuela and Chávez and it will not be challenged” och avlivar en del massmedierade myter.

På Venezuela Analysis kan man läsa om mediediskussionerna och försöken att bygga upp "Community Media" som motvikt mot de stora privatägda och högerinriktade mediekanaler som dominerar medielandskapet i Venezuela, exempelvis här, här och här.

”Ersatt” president får ”snöpligt slut” – och allt visar sig vara Chavez fel

DN:s ledarsida följer upp och preciserar rubriceringen på nyhetsplats tidigare i veckan. Håkan Boström försöker sig på en kritisk blick, men ger upp och säger att allt är Chavez fel.

Fast lite var det den bortkuppade presidentens fel också, eftersom han ”radikaliserades”, fjärmade sig från ”beskyddaren” USA – landet som i decennier behandlat Honduras som en avkrok på sin egen bakgård, tillsatt och avsatt ledare och organiserat dödspatruller – och knöt an till det suspekta gänget ”vänsterpresidenterna” i Latinamerika. Fast det sistnämnda är förstås mest Chavez fel, eftersom han haft den dåliga smaken att inte bli vald och omvald som ”vänsterpresident”, utan också använt sin post till att ändra saker i enlighet med sina vallöften. Nåväl, det hela har lett till ett ”snöpligt slut” för Zelaya. Typ, synd. Lite som andra försök till ”reformism” i tredje världen fått ett ”snöpligt slut” med militärkupp och sånt som de håller på med i tredje världen. En sådan kupp, och därmed ett sådant ”snöpligt slut”, som den maktfullkomlige Chavez också råkade ut för, men som han på ett maktfullkomligt sätt – alltså genom folklig massmobilisering – lyckades undvika.

Kanske kan vi kalla Boströms inlägg en tragisk läxa i liberalism. Men vem ska lära sig?

- - - - -
Läs också Greg Grandin i The Nation:

For those who presume to rule behind the scenes, Zelaya took a step too far when he began to push for the convocation of a constituent assembly in order to democratize Honduras's notoriously exclusionary political system. Expectedly, these efforts were opposed by the national Congress and the Supreme Court, both of which are controlled by an inbred clique of career politicians and judges invested in keeping Honduran politics restricted--including members of Zelaya's Liberal Party. For its part, the US media seem intent on reporting on events in Honduras through the prism of its obsession with Venezuela's Hugo Chávez. The New York Times, for instance, ran an op-ed by free-market ideologue Alvaro Vargas Llosa, who claimed that the most unfortunate aspect of the coup is not that it derailed Honduran democracy but--wait for it--that it has allowed Chávez to defend democracy and thus claim the "moral high ground."

Lite småplock

* Erik Berg slår till med en god metafor:

Men för att hushålla med resurser och spara på krafter på rätt sätt så måste vi förstå vilken sorts lopp vi deltar i. Den som tävlar i en regatta (alltså, ett segelbåtsrace) kan inte ”spara vind” till senare i loppet genom att hissa färre segel i loppats första halva. Och det är snarare en segeltävling än ett maratonlopp vi befinner oss i. Att i nuvarande läge låta bli att öka upplåningen för att därigenom kunna absorbera friställda som strömmar över från privata sektorn i offentlig verksamhet, innebär inte att vi sparar resurser till senare, inte ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Begränsar man sig till att enbart titta på statskassan så kan det se ut som om man hushållar genom att låta folk gå arbetslösa, men det är ett otillräckligt synsätt, ingen ansvarsfull regering får se enbart till statskassan utan måste betrakta utvecklingen i samhällsekonomin som helhet, det är deras uppdrag.

Läs hela.

* Martin Grüner Larsen (Pen to Paper) och Lennart Frantzell (Progressiva USA) skriver och länkar om Bushadministrationens systematiska användning och pseudo-juridiska legitimering av tortyr, och Obamas beslut att inte lägga alla korten på bordet och inte väcka åtal mot de torterarna. Hos ACLU kan man alltså läsa de hemliga tortyr-PM som Bushadministrationen använde sig av. Det är chockerande läsning.

* Och så har Israel dödat ännu en anti-apartheidaktivist. Himla tur, att Sverige inte deltar på regeringsnivå på FN:s konferens mot rasism. Det är ju lätt hänt att en del mötesdeltagare skulle ha envisats med att tala om rasism och apartheid och därmed skapat det Carl Bildt kallar ”ett anti-israeliskt jippo”.

* KABABfest om Hugo Chavez Book Club.

10 år för och med Venezuelas folk

Det stora framsteget för den rörelse i Venezuela, som förknippas med och leds av Hugo Chavez, är dess i verklig mening demokratiserande betydelse för landet. Det korrupta politiska systemet i Venezuela, där statens angelägenheter var en angelägenhet för ett tunt, välbärgat och USA-beroende skikt, där politiken var reducerad till ett föraktligt sällskaps- och bedrägerispel omgärdat av halv- och helmilitärt våld, har ändrat karaktär under trycket av en organiserad folklig utmaning.

Men demokratiseringen har också fört med sig en fantastisk socioekonomisk utveckling. När den amerikanska tankesmedjan CEPR summerar tio år med Chavez-administrationen är resultaten slående. Här är några exempel:

• Sedan 2003, då regeringen tog kontroll över det nationella oljebolaget – de gamla eliternas ekonomiska maktbas och resurskran – har BNP (inflationsjusterat) nästan dubblats; en tillväxttakt på 13,5 % per år.

• Tillväxten har främst kommit utanför oljesektorn. Tillväxten i privat sektor har för övrigt varit snabbare än i offentlig.

• Fattigdomsnivåerna har sjunkit kraftigt. 2003 räknades 54 procent av hushållen som fattiga; 2008 var det 26 procent. Extrem fattigdom har sjunkit med 72 procent. I verkligen har förbättringen troligen varit ännu större, eftersom dessa siffror utgår från inkomster i pengar och inte tar med förbättrad tillgång till sjukvård och utbildning.

• Klyftorna har minskat kraftigt. Gini-koefficienten har gått från 0,47 till 0,41 mellan 1999 och 2008.

• Barnadödligheten har minskat med en tredjedel mellan 1998 och 2006. Antalet läkare i primärvården har tolvdubblats sedan 1999!

• Inom högre utbildning har antalet inskrivna mer än fördubblats.

• Arbetslösheten har sjunkit från 11,3% till 7,8%

Rapporten visar också hur viktiga förbättringar startade redan i början av perioden, men att ekonomin hamnade i djup kris i samband med kriserna 2002, då arbetsgivarorganisationen utropade generalstrejk (!) för att sedan delta i genomförandet av en militärkupp. Militärkuppen stöddes som bekant av USA och applåderades här i Sverige av Sydsvenska dagbladets ledarskribent Per T Ohlsson. Det blev senare också en ny högerledd strejk inom oljesektorn. Men ekonomin har därefter återhämtat sig med råge. De politiska och ekonomiska framstegen är tätt sammankopplade.

Ett land i Latinamerika som vågar bryta sig loss från USA:s hegemoni, bemäktiga bredare skikt av folket och göra stora ekonomiska framsteg, blir naturligtvis också en utmaning, ett hot, för de ”liberala” västerländska eliterna. Räkna därför med fortsatt nedlåtande och/eller lögnaktig rapportering från Venezuela i våra mainstream-medier.

Palestinaplock

• Anna Wester skriver om den sydafrikanska fackföreningsrörelsen COSATU som i ett pressmeddelande berättar att hamnarbetare vägrar lasta ett israeliskt fartyg som ankom till Durban häromdagen. I pressmeddelandet nämns hur svenska och danska hamnarbetare på samma sätt vägrade lossa sydafrikanska skepp 1963 i kampen mot dåtidens Apartheid. Det är samma antirasistiska solidaritet som visas av de sydafrikanska hamnarbetarna idag.

• Arbeiderpartiet (socialdemokraterna) i Trondheim har tagit ställning för en bojkott av Israel. Man vill att den norska regeringen ska arbeta för bojkott internationell samt att den norska oljefonden ska avveckla sina investeringar i Israel. (Det finns idag etiska riktningslinjer som gör att fonden dragit sig ur enskilda företag, men inga som rör bojkott av länder)

• Gaza; Peace n’ Freedom skriver mer om nya uppgifter som kommit fram om den vedervärdiga attacken på en synagoga i Caracas, Venezuela, 30:e januari. President Chavez, som varit befriande skarp i sin kritik av det israeliska massmordet i Gaza, fördömde skändningen tydligt. Nu tyder mycket på dådet genomförts av Chavezfientliga polis- och vaktgrupper. Den latinamerikanska överklassen och ultrahögern har som liknande grupperingar runt om i världen visserligen en viss tradition av antisemitism – men om uppgifterna stämmer, är det mer troligt att attacken varit en ren provokation för att misskreditera Venezuelas regering. Den venezolanska högern har upparbetat en viss expertis på det området vid det här laget. Och notera hur DN lyckas hitta en twist på historien, som gör att den ändå vänds till misstänkliggörande av Chavez. [+ Dagbladet]

Kubanska revolutionen 50 år

Den kubanska revolutionen fyller femtio. Det är ett jubileum för en revolution som upphävde ett genomkorrupt och torterande kompradortyranni, men som också gjorde denna lilla önation till en viktig antiimperialistisk inspirationskälla runt om i världen. Under dessa femtio år har stora världspolitiska händelser utspelat sig, som påverkat det kubanska folkets liv och möjligheter. Och tveklöst har allvarliga problem bestått och uppstått. Misstagen har varit många. De permanentade inskränkningarna i yttrande- och organisationsfriheten är oacceptabla. Och enpartistaten föder stelhet och ineffektivitet på många områden i samhället. Kubanerna tacklas med denna dubbelhet varje dag. Men klart är att Kubas rätt till självbestämmande är fortsatt viktig att försvara – och att Kuba ännu femtio år efter revolutionen spelar en roll för många som kämpar mot imperialistiskt förtryck.

När Fidel Castro i augusti 2006 lämnade över sina befogenheter till Raúl Castro (och många trodde att han låg för en omedelbar död) skrev jag en artikel om Kuba i Expressen. Den kan läsas här.

Men det jag verkligen vill tipsa om som helgläsning är en lång reportageartikel av Sean Penn! Penn har träffat både Hugo Chávez och Raúl Castro och skrivit en oerhört läsvärd text. Både Chávez och Castro visar här prov på intellektuell spänst, och får framför allt sagt saker ur ett perspektiv som saknas i den västerländska rapporteringen om det som sker i Latinamerika. Och apropå Kubas roll som inspiratör, är Chávez’ kommentarer intressanta:

Hitchens sits quietly, taking notes throughout the conversation. Chávez recognizes a flicker of skepticism in his eye. "CREES-to-fer, ask me a question. Ask me the hardest question." They share a smile. Hitchens asks, "What's the difference between you and Fidel?" Chávez says, "Fidel is a communist. I am not. I am a social democrat. Fidel is a Marxist-Leninist. I am not. Fidel is an atheist. I am not. One day we discussed God and Christ. I told Castro, I am a Christian. I believe in the Social Gospels of Christ. He doesn't. Just doesn't. More than once, Castro told me that Venezuela is not Cuba, and we are not in the 1960s.

"You see," Chávez says, "Venezuela must have democratic socialism. Castro has been a teacher for me. A master. Not on ideology but on strategy." Perhaps ironically, John F. Kennedy is Chávez's favorite US president. "I was a boy," he says. "Kennedy was the driving force of reform in America." Surprised by Chávez's affinity for Kennedy, Hitch chimes in, referring to Kennedy's counter-Cuba economic plan for Latin America: "The Alliance for Progress was a good thing?" "Yes," says Chávez. "The Alliance for Progress was a political proposal to improve conditions. It was aimed at lowering the social difference between cultures."

Ta dig en stund och läs hela artikeln! Och här kan man se ett Youtube-klipp är Sean Penn diskuterar sin resa.

Framsteg i Latinamerika

Frasse skriver om en ny FN-rapport som visar att antalet och andelen fattiga sjunkit kraftig under senare år. Venezuela och Argentina är de länder som har gjort de snabbaste framstegen. Rapporten visar också att BNP-tillväxten i Latinamerika 2003-2007 varit den högsta sedan 1970-talet. Lågtillväxtperioderna är alltså – även om det inte sägs på det sättet i rapporten – de nyliberala åren; åren då det var Världsbankens och IMF:s ”rekommendationer” som gällde för fulla muggar. Flertalet latinamerikanska länder har kunnat minska de sociala klyftorna – som dock ännu är mycket stora. De offentliga sociala satsningarna på utbildning, sjukvård, bostäder med mera har ökat i de latinamerikanska länderna generellt även om det är stora skillnader mellan länderna. Sådana satsningar har haft stor effekt men är alltså otillräckliga. Rapporten konstaterar att det fortfarande finns starka budgetrestriktioner när det gäller sociala investeringar, ofta som ett resultat av alltför låga skatter.

Vågen av vänsterregeringar i Latinamerika spelar alltså roll för vanligt folk i Latinamerika. Folk får det bättre, men det finns lång väg att gå.

Räkna alltså med att fortsätta höra om hur det faktum att fattigdomen minskar och marknadsfundamentalismen utmanas, blir ett ”hot mot demokratin” och med att fortsatt bevittna hur rapporteringen övergår till skamlös, närmast sinnesrubbad propagandaproduktion.

Här är FN-rapporten på engelska.


(Här är förresten en tidigare rapport från annan källa, om den sjunkande fattigdomen i Venezuela)

ZC + VZ = CV

Jag tror väl i och för sig inte att Zaida Catalan hade behövt skriva en "debattartikel" om Venezuela för att vara välkommen hos mysborgerligheten, men nu när det är gjort, kan man ta och läsa Frasses totala nedmontering av texten. Även Erik Svensson skriver i ämnet.

Fortsatt surrealistisk Venezuelarapportering

Enstaka dramatiska händelser kan få människor att skifta perspektiv och växla förtroende, kanske världsbild. Men ofta handlar det om en kombination av saker, ett frö av misstanke som sen vattnas av återkommande märkligheter. Vietnamrörelsen är ett exempel; för många människor blev det så småningom uppenbart att det fanns en väldig diskrepans mellan verkligheten och den gängse proamerikanska bilden. I den processen var det många som skiftade världsbild på det hela taget – började se en annan verklighet utanför Västvärlden. Och många var det också som på goda grunder förlorade förtroendet för de egna samhällsorganisationernas oförvitlighet – inte minst polisens. Det där är bara ett mer uppenbart och omtalat exempel. Sådant händer ofta. De flesta som var i Göteborg 2001 och upplevde kontrastens mellan polisens övergrepp och den efterföljande rapporteringen blev säkerligen förändrade i grunden. För att inte tala om alla som direkt eller indirekt berördes av de absurda politiska domar som föll efteråt. För den som engagerat sig mer än ytligt i freds- och rättvisefrågor har processen kring och efter Irakkriget säkerligen kunnat betyda en förändrad bild av symbiosen mellan Västvärldens massmedier, regeringspolitiker och ekonomiska makthavare. Och för all del, den som är folkrörelseaktiv och har upplevt medierapportering om något man själv vet en del om eller själv är en del av, tappar nog en bra bit av förtroendet för medierna.

Allt det där kommer jag ofta att tänka på, när jag till exempel hör de svenska mediernas rapportering från Venezuela. Jag är inte särskilt naivt inställd till mediernas utrikesrapportering. Snarare tvärtom, får man säga. Men Venezuelarapporteringen slår ändå det mesta. Föraktet för folkstyrets framgångar i ett av Latinamerikas länge mest korrupta länder går inte att ta miste på. Kombinationen av klassföraktet uppifrån och rapporteringens unket koloniala mind-set skapar en rapportering som är så lögnaktig att den skulle vara humoristisk à la klämkäcka Pravda-ledare; om det nu inte vore så att den är systematiskt instrumentell för att trampa väg för statskupp, militär intervention, ännu en dränkning av folkliga strävanden i blod och kaos.

Det händer saker med en när man matas med sådant och samtidigt tar sig tid att söka andra källor. Kontrasten blir så skarp att man får svindel.

Nåja. Detta var lösa lunchfunderingar. Egentligen tänkte jag bara be alla läsa Frasses korta kommentar till hallået kring Spaniens (icke folkvalda – liberalt tydligen) kungs uppmaning till Venezuelas (folkvalda – inte liberalt tydligen) president Chavez att hålla käften. Chavez var förvisso drumlig och obstinat på mötet. Men Frasse pekar på att kungens irritation hade flera källor och att det var i ett annat sammanhang han upprört lämnade mötet. Sådana saker – den strukturella politiska glidningen i Latinamerika och Västvärldens reaktioner på densamma – hamnar konsekvent i skymundan i rapporteringen. Läs!

Och ta dig lite tid för detta:

Läs Hands Off Venezuela om oppositionens våld.
Läs Erik Svensson: Kolla olika källor i Venezuelarapporteringen.

Det som har gömts i snömos

Någon som minns kampanjen mot Venezuela, när pro-militärkuppkanalen RCTV skulle ha ”släckts” och ”stängts”? Som Frasse rapporterar är nu kanalen uppe och kör sändningar via kabel-TV och satellit, alltså på samma sätt som de ”tystade” svenska kanalerna TV3 och TV5. Kanalen har haft sitt nya sändningsavtal klart sedan en tid tillbaka, men har valt att avvakta för att skapa illusionen om en politisk ”nedtystning”. Nu lockar profiten mer, och sändningarna har återupptagits. Kvar finns den unkna stanken av en övergiven och lögnaktig propagandakampanj, som också svenska medier villigt lånade ut sig till.

[Ett inlägg från när det hela pågick som värst. Bra bloggar om den allmänna utvecklingen i Venezuela är till exempel Venezuelanyheter och Biology and Politics]

Bisarr utnötningsrapportering om Venezuela

Det finns väl få aktuella exempel som så tydligt visar den västerländska mediehegemonins sätt att fungera, som rapporteringen om Venezuela. Landets komplexa, omfattande och imponerande demokratiseringsprocess – utöver allt annat också ständigt bekräftad i parlamentariska val – har från början mötts av en blandning av aggression och förakt. Till och med en regelrätt militärkupp mot folkstyret kunde finna stöd i medierapporteringen – en rapportering som uppvisar ett fåraktigt skockbeteende i klass med hovsam bulletinjournalistik i enpartidiktaturer.

Det som nu sker kring TV-stationen RCTV - den station som alltså inte alls "stängs ned", i motsats till vad vi dagligen blivit itutade - vrider upp absurditetsnivån ytterligare. Här står Västvärldens mediekonglomerat och dessas ekon i Public Service monolitiskt samlade i spridandet av lögnaktiga pressmeddelanden från välbärgade antidemokrater. Vid det här laget har den här typen av grepp i och för sig blivit ett etablerat globalt fenomen. Man sätter en boll i rullning, och sen springer journalisterna själva. Och tror väl på allvar att de gör ett journalistiskt arbete.

Det går att kritiskt diskutera på längden och tvären hur Chavez-regeringen kan och bör agera i mediepolitiska frågor. Och tusen andra frågor för den delen. Men den veritabla kampanj som nu pågår mot den venezolanska demokratin har inget att göra med sådana överväganden. Den är bara ännu ett simpelt element i den alltid återkommande reaktionen på hotet mot rådande egendomsförhållanden – hotet om att vanligt folk ska få mer att säga till om.

Nåväl. Läs nu gärna detta:

Much of the reporting of the non-renewal of the RCTV licence has implied that this station is a lone critical voice of the Chavez government. This could not be further from the truth.

It is estimated that 95 percent of the Venezuelan media is in opposition to President Chávez, and on a daily basis produces vitriolic ‘news pieces’ as well as editorials against the government.[xiii]. The private Venezuelan media includes five major television channels –Venevisión, RCTV, Globovisión, Televen and CMT – which control at least 90 percent of the TV market, with smaller private stations controlling another five percent.[xiv] In addition all of the country’s 118 newspaper companies, both regional and national, are held in private hands, as are 99 percent of radio stations.[xv]

Venezuela’s media enjoys the freedom to report and express opinions without government interference. Despite the clear violations of laws and active support for the overthrowing of a democratic government, not a single TV or radio station has been closed by the government since President Chávez was elected in 1998.

However, two television channels have been shut down temporarily for political reasons, not by the government, but by opponents of President Chavez. One was the public station, Channel 8, which was shut down by the junta responsible for the coup as part of concerted efforts to prevent the truth from getting out. The second is the case of alternative station Catia TV, which was closed in July 2003 by the former Metropolitan Area Mayor, Alfredo Peña, an anti-Chávez member of the opposition and supporter of the April 2002 coup[xvi].

In fact, since the election of the President Chávez, the diversity of media has expanded. Venezuela’s Telecommunications Minister, Jesse Chacón, recently pointed out that during the Chávez presidency the number of TV channels have increased from 30 to 78 and the number of FM radio broadcasters from 368 to 617 since 1999.

Och mycket mer hos till exempel Erik Svensson, Frasse och Erik Andersson/Venezuelanyheter.

Latinamerika, demokrati och diktatur

Den omfattande och genomgripande demokratiseringsprocessen i Venezuela har naturligtvis mött motstånd från dag 1. Ju mer den revolutionära omdaningen av landet påverkar de långsiktiga egendomsförhållandena, desto kraftigare propagandalögnerna som bär upp motståndet.

”Rapporteringen” om de nya lagar som Venezuelas folkvalda parlament har stiftat för att i vissa situationer stärka den likaledes folkvalde presidentens befogenheter, har lämnat varje ambition till saklighet bakom sig.

Gregory Wilpert levererar nu en ordentlig genomgång och analys av lagarnas utformning och syfte. Det är nödvändig läsning! (Erik Andersson på Venezuelanyheter tipsar om samma artikel och lyfter fram huvuddragen på svenska. Ett generellt tips när det gäller nyheter och analyser från Venezuela är också Biology and Politics).

Wilpert tar i slutet av artikeln själv upp några farhågor – andra än struntpratet från den antidemokratiska högern och dess allierade i Väst. Det är intressanta invändningar att fundera över, och givetvis är det den revolutionära ledningens grannlaga uppgift att i varje moment konkret väga riskerna för olika handlingsalternativ. Det som lätt kommer bort är dock just det starka och berättigade kravet från breda folklager som bär upp Chávez, att den revolutionära processen visar upp faktiska resultat när det gäller såväl egendomsförhållandena som statsapparatens utformning. Och ännu lättare att glömma, är att varje progressiv rörelse med verkliga sociala ambitioner måste våga ägna tid, energi och beslut åt att vid sidan av ifrågasättande och omdanande, också konsolidera, institutionalisera, socialisera i betydelsen fostra dem som ska fortsätta att både bära och utmana systemet. Motsatsen är slappt, ansvarslöst och dömt att misslyckas.

Och apropå Latinamerika och demokrati, kan det vara av värde att titta på det sydamerikanska land som fortsatt ståndaktigt står emot den våg av mångfacetterade vänsterframgångar i val, som sveper över kontinenten: Colombia. Här snackar vi en stabil demokrati. I SvD kan vi idag läsa (hittar inte på nätet) en notis med rubriken ”Bush satsar långsiktigt på Colombia”: 28 miljarder kronor ska anslås till ett sjuårigt stöd. Det är en fortsättning på ”Plan Colombia” där USA satsat enorma summor ända sedan år 2000 för att direkt och genom ombud bygga upp sin militära potential i Latinamerika. ”Avsikten är att bygga vidare på det som uppnåtts genom Plan Colombia för att minska fattigdomen och våldet i Colombia”, säger Condoleezza Rice.

Till ”det som uppnåtts” måste räknas ett allvarligt korrupt politiskt system där de ledande partierna växlar om vid makten för syns skull, medan folkliga krafter undertrycks: ett recept för demokrati i Latinamerika, som varje gång det utmanats lett till rop om ”hot mot demokratin” och slutligen USA-understödda militärkupper. En annan viktig del av ”det som uppnåtts” är ett pågående utrotningskrig mot fattiga organisatörer i allmänhet och fackliga aktivister i synnerhet. Flamman skriver om den upprullade skandal som visar täta band mellan de demokratiska förkämparna i statsapparaten och paramilitärerna – en koppling som varit uppenbar för de flesta ganska länge.

Det är så tryggt att Västvärldens ledare och deras ”liberala” hejarklack har så bra koll på det här med demokrati och diktatur.