Protest mot Connex, fredag

Striden kring Per Johansson och Connex gäller också facklig organisering och yttrandefrihet på jobbet över huvudtaget.

----------
Fredag den 18 november. Klockan 14. Sergels torg i Stockholm.

• För allas säkerhet – garantera fackets rätt att yttra sig
• Återkalla avskedandet av Per Johansson
• Medlemmarna ska välja fackordförande – inte Connex
• Kollektivtrafik i offentlig regi

Seko Klubb 119
----------

Lite bakgrundsinfo

Fascistiseringens anatomi

Igår blev Johan Norberg tydligen lite purken på tidningen Arbetarens enkla påpekande av faktum: att han i sin i övrigt bisarra Expressen-artikel – som lyfte fram USA som positivt exempel i raskravallsammanhang – också vandrade iväg i ”lumpen islamofobi”. Aron Etzler skrev om samma sak i Flamman i torsdags, under rubriken ”Haveri”:

Norberg, tidigare lätt världsfrånvänd nyliberal går numera ner sig i allt brunare vatten. I Frankrike är det nu enbart politiker av Jean-Marie Le Pens typ som vill ge Islam skulden för kravallerna. I Sverige är Norberg först med denna tes.

Norbergs haveri är ett av oräkneliga tecken i tiden. Alltså, jag tror säkert att Norberg själv är en hygglig prick på många sätt. Säkerligen är några av hans bästa vänner muslimer, bla bla osv. Vad som är intressant är det politiska väderomslaget runt omkring.

Det här tål att upprepas ty det är den viktigaste utvecklingstendensen i vår era: Fascistiseringen av europeisk politik måste förstås som funktion av kapitalismens utveckling. Det kan beskrivas med två tätt sammantvinnade element. Nyliberalismens åttiotal och tidiga nittiotal har rivit djupa sår i våra samhällen – och när de såren varar och spricker så möts de av reaktionen i sin klassiska form – den sortens våld vi ser i de franska förorterna. I länderna i periferin kräver den skärpta utsugningen samtidigt att det inomekonomiska, indirekta våldet övergår i utomekonomiskt direkt våld. Då måste några, eller många, tusen araber då. Och då bubblar det samtidigt fram en ideologisk överbyggnad som legitimerar detta dödande. Det är vad som avspeglas i våra medier. Nyliberalerna bubblar med. Så belyses också Norbergs vandring.

Om läget inte hade varit så obehagligt annars, kunde man ha skrattat åt att Norberg i sitt värv av visa att han inte alls är islamofob idag anför de patologiska muslimhatarna på den blåbruna neocon-bloggen Stockholm Spectator – de som för övrigt uppskattande lyfte fram den rasistiska diskussionen i Israel om araber som eviga våldsverkare.

Tajming? Ironi?

Överåklagare Sven-Erik Alhem kandiderar till riksdagen för bomb- och batongpartiet Folkpartiet. Hans motivering är fantastisk:

Du har röstat på både socialdemokraterna, folkpartiet och centern tidigare. Varför blev det folkpartiet?
- Jag har alltid befunnit mig i mittentrakten och tycker mycket om det socialliberala tilltalet.

Själv ska börja lyssna på DJ Bobo, för jag uppskattar när någon vågar ta ställning mot kommersialiseringen inom musikindustrin.

Muren ska falla!

Jag publicerar ett pressmeddelande i sin helhet här under strecket nedan. Detta är en fest som är viktig och som knyter an till en stolt tradition av artistgalor mot förtryck och rasism. Lyssna gärna på Olof Palmes tal på ANC-galan 1985 (talet finns som ljudfil här), där han bland annat säger detta, som äger stor giltighet för dagens Apartheidsystem i Israel – fysiskt manifesterad av den vansinnigt sjuka mur som byggts och byggs:

Och kom ihåg, att Apartheid-systemet finns bara därför att det får stöd utifrån. Och om det stödet undanrycks, och förbyts i ett motstånd, då kan icke Apartheid bestå. Om världens ungdom bestämmer sig för att Apartheid ska bort, då kommer Apartheid att försvinna – och det är ert ansvar.

--------------------

Svenska artister protesterar mot murbygget i Palestina.

Bo Kasepers orkester, Ane Brun, The (International) Noise Conspiracy och Lars Demian uppträder i en helkväll för att protestera mot murbygget i Palestina. Det bjuds även på poesi av författaren Jonas Hassen Khemiri och poeten Kalle Haglund. Och mycket mer…

Fredagen den 18 november kl. 18 – 02 på kägelbanan södra teatern.

För varje dag som går fortsätter muren i Palestina att byggas. En mur som är mångdubbelt högre och bredare än Berlinmuren sträcker sig kommer snart att inhägna Västbanken. Detta bygge är en kränkning av folkrätt och mänskliga rättigheter och ett hot mot alla chanser till en varaktig fred i Mellanöstern. Det mest skrämmande – förutom den oerhörda kränkning som murbygget innebär för palestinierna – är omvärldens passivitet. Vi ser vad som händer och tycker att det är fel, men än så länge är vårt motstånd svagt.

Detta vill vi göra något åt. Därför arrangerar en rad organisationer denna stödgala. Eventuellt överskott går oavkortat till biståndsprojekt i Palestina.

Det är skamligt att det förs så lite debatt om en av de största politiska brotten och mänskliga kränkningar som sker i dag i vår värld. Muren i Palestina finns kvar och byggs vidare så länge omvärlden accepterar den. Vi vill göra vårt för att visa att vi inte gör det.


Datum: fredagen den 18 november

Tid och plats: 18:00 – 02:00, Kägelbanan Södra teatern

Biljetter: släpps 8/11 och finns att köpa på Söderbokhandeln, Multikulti och Petsounds. Priset är 150kr.

Medverkande: Bo Kaspers orkester, Ane Brun, The (International) Noise Conspiracy, Lars Demian, Kalle Haglund, Jonas Hassen Khemiri, Nabila, Jan Hammarlund

Arrangörer: Arenagruppen, International Solidarity Movement, Palestinagrupperna, Palestinska föreningen m.fl.

Mervärdestillägnelse

Dilbert analyserar kapitalismen.

Omtumlande läsning

Har läst ut Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare. Jag fick boken som födelsedagspresent 1995. Den har stått där sen dess och följt med i flyttarna. En kompis som just läst talade uppskattande om den så äntligen blev det av.

Det är ett storverk. Berättelsen bygger på Thorvalls egen mors levnadsöde. Tidsramen är som titeln antyder 30-talets klassamhälle. Den unge Hilma är skogshuggardotter, från strävsam, inbunden, religiös släkt. Hon möter Sigfrid, från en annan klassbakgrund, men med svärmisk förtjusning i arbetarnas sak. Från bokens baksidestext:

Denna kärlekshistoria utspelar sig mot fonden av trettiotalets klassamhälle och den framväxande nazismen. Mannen är sinnessjuk. Enligt lagen en sjukdom belagd med äktenskapsförbud. För avkommans skull. Men hon var ju en enkel flicka. Hon kunde offras. Ty allt detta tilldrog sig på den tid då det ännu var tillåtet att skjuta arbetare.

Thorvall skriver med språk som suger tag, ett språk som liksom är på riktigt. Hon kan konsten att vara rolig när hon kokar av vrede. Och så skriver hon fenomenalt om klass och kön på ett sätt som är allmängiltigt utan att vara det minsta fyrkantigt. Jag kommer på mig själv med att återkomma till ställen jag gjort hundöron vid.

Att militär från Sollefteå var där och sköt. Men de löd väl bara order. Gjorde sin plikt och lydde sina befäl. På det sätt ordentligt folk gör. Men de som sköt på henne hade ingen överhet som gav dem order att göra det. De gjorde det så att säga på eget bevåg. […] Någon gång skulle hon vilja ställa den frågan till honom: ’Än jag då? Varför lät du dom skadeskjuta mig?’

Boken kom som nyutgåva på En bok för alla för några månader sedan.

Latinamerika i rörelse

John Pilger skriver ännu en väsentlig artikel, denna gång om Venezuela och Latinamerika, ”The Rise of America’s New Enemy”.

Chavez and the rise of popular social movements, from Colombia down to Argentina, represent bloodless, radical change across the continent, inspired by the great independence struggles that began with Simon Bolivar, born in Venezuela, who brought the ideas of the French Revolution to societies cowed by Spanish absolutism. Bolivar, like Che Guevara in the 1960s and Chavez today, understood the new colonial master to the north. “The USA,” he said in 1819, “appears destined by fate to plague America with misery in the name of liberty.”

Det händer mycket i Latinamerika. Mångfacetterat och komplext, men klart hotfullt för den enda supermakten, som måste vara beredd att rycka ut var som helst på jordklotet för att befästa sitt politiska och militära skräckvälde – den institutionella basen för vad våldsverkarna och deras radskrivare gärna kallar ”den fria marknaden”.

Perspektivet är viktigt – det utgår från och lyfter fram folkliga rörelser i Latinamerika. Medan Johan Norberg häromdagen på sin blogg skrev att ”the US failed to momentum for a Free Trade Area of the Americas”, pekar Pilger på den längre process av motstånd i de latinamerikanska länderna som pressat fram ett motstånd mot den cementerade rofferiordning som FTAA i sin nu skisserade form skulle innebära. De latinamerikanska protesterna är osynliga för Norberg, men de är en viktig del av det aktuella politiska landskapet i Latinamerika.


Mer lästips:

Patrik Paulov skriver i FiB/Kulturfront om ett Venezuela där förändringar leder till konkreta förbättringar i människors livsvillkor, men där också konkreta problem dyker upp och krigshotet är överhängande. Artikeln finns som jag kan se inte på nätet. Men tidningen är som vanligt läsvärd. Prenumerera!

Flamman om bolivianska MAS som nämns i Pilgers artikel – en situation där landsorganisationen och indianrörelsen kommer att pressa vänsterpartiet från vänster att inte slinka undan kravet på nationalisering av naturtillgångarna.

”Leijonkungen vilse i förortsdjungeln”

Det är ett viktigt uttalande som vänsterpartiets verkställande utskott har antagit idag om läget i Frankrike och Folkpartiets snabba ryck för att bygga hets kring det. Det är viktigt i sak, och det är viktigt för att det finns en insikt om allvaret i situationen om avspeglar sig i tonfallet. Det är annars en del av själva problemet, att den djupt obehagliga utveckling som folkpartiet är en exponent för, ofta noteras lite förstrött. Man måste reagera innan det är för sent. De här orden från uttalandet är värda att upprepa och understryka:

"Vi har i Sverige länge kunnat vara stolta över att inget rasistiskt eller främlingsfientligt parti finns invalt i riksdagen. Vi är från vänsterpartiets sida inte längre så säkra på den saken."

Jag noterar även att Göran Persson kallat folkpartiets linje för ”batongliberalism”. Det är bra. Även om det inte klingar så värst ljuvligt när vi samtidigt har en socialdemokratisk justitieminister som skrider till verket med nya terrorlagar dagarna i ända, är det ändå viktigt att vi får politisk strid kring denna fråga. Rasism och främlingsfientlighet växer just som underströmmar. Det gäller att se och reagera.

Marxistiskt spex

Vänsterns studentförbunds tidning Vänsterstudenten innehåller ett stående inslag med rubriken Marxistiskt spex. Ibland är det väldigt, väldigt roligt. Så denna gång, där man kan genomgå testet ”Vägval, vilken vänster är du?”. Frågor och rättningsmall sträcker sig över tre sidor, men i sann nykommunistisk anda tar jag mig friheten att sno och knappa in svarsalternativen på fråga 4, ”Vilka teorier använder du för att analysera samhället?”. Respect:

A: Det viktigaste är, att utifrån Keynes teorier, bedriva en aktiv konjunkturpolitik och satsa på full sysselsättning. Det har funkat förr och måste därför fungera igen! Det var egentligen bra i Sverige, men det som raserade allt var att Timbro intensifierade sin bokutgivning medan Arbetarkultur började ge ut Latinamerikansk poesi. Det var då den svenska opinionen kantrade över till Nozicks, Hayeks och Bengt Westerbergs fördel. Det handlar om att sälja in en världsbild.

B: En kvinnlig doktorands situation kan endast förstås utifrån ett komplex av queerteori, diskursanalys samt rasistiska kolonialstrukturer.

C: Tumregeln är att alltid referera till de enda relevanta originaltexterna: Lenins samlade verk, utgivna av Progress. En strålande och slutgiltig syntes av allt vetande som kan tänkas vara relevant för en revolutionär rörelse.

D: Zenit och Rabén & Sjögrens Tema teori-serie från 70-talet kan kompletteras med genusteori för att dechiffrera de petrifierade nyliberala maktstrukturerna.

E: Helst läser jag inte alls. Fick Perssons ”Den som är satt i skuld är inte fri” av farfar i julklapp, den var bra. Den skarpaste pennan är annars Lasse Anrell i Aftonbladets sportbilaga. Annars har jag hört att Nuder läser The Economist. Det räcker alltså att lyssna på Nuder.

Go West

Situationen i Norge är och kommer att fortsätta vara intressant att följa för Europas vänster i allmänhet och den svenska i synnerhet. Läget präglas av stora utmaningar och risker, men också hopp, möjligheter och positiva framtidsutsikter. Igår presenterade den röd gröna regeringen – där Sosialistisk Venstres ordförande Kristin Halvorsen nu tjänstgör som finansminister – sin budget. Det som är viktigt med budgeten är inte bara de enskilda goda förslagen (där det naturligtvis finns mycket kvar att önska), utan att budgeten har en klar inriktning, och också att regeringen argumenterar för denna klara inriktning. Så här skriver Arbeiderpartiet, alltså de norska socialdemokraterna på sin hemsida:

Årets budsjett gir en tydelig dreining fra privat til offentlig forbruk. Vi er stolte av å legge fram et budsjett som er mye mer rettferdig enn det regjeringen Bondevik la fram før de gikk av. [avgick alltså, norska är ett roligt språk, min anm.]

Överförandet av resurser från privat till offentlig konsumtion kommer framöver att vara en helt central uppgift för alla politiska krafter som vill slå vakt om och utveckla arbetarrörelsens landvinningar – de viktiga civilisatoriska framsteg som god hälsovård, infrastruktur, utbildningsväsende, miljövärn osv. innebär. Det kommer att vara en stor under liggande strid i land efter land. (Det är för övrigt den centrala frågeställning som lyfts upp i Vänsterns ekonomisk-politiska vägval, utkastet till ekonomiskt policy-dokument för vänsterpartiet). Den norska budgeten tar sig i alla fall an problemställningen, och det är framsynt.

Budgetförslaget sammanfattas till exempel på SV:s hemsida. Detta är de fyra huvudpunkterna:

• økte inntekter til kommunesektoren
• redusert foreldrebetaling i barnehagene
• økte bevilgninger for å bekjempe fattigdom
• flere arbeidsmarkedstiltak og bedre vern for arbeidstakere

Avdraget för fackföreningsavgiften höjs. Man kan notera att försök med arbetstidsförkortning aviseras (om än i beskedliga former), att det sker satsningar på kollektivtrafiken (även om miljörörelsen med viss rätt är missnöjd och säger att det är alldeles för lite), och så vidare. Man kunde som sagt ha tänkt sig gott om mer rejäla satsningar än det som ryms i budgetförslaget, men det är inte ett skäl att ogilla budgetförslaget.

Återigen uttrycker Arbeiderpartiet det förvånansvärt tydligt i sitt pressmeddelande:

Det viktigste er at prosessen med å forandre nå er i gang. I små og store beslutninger skal folk merke at det er et nytt lag som styrer og at det er andre verdier som ligger til grunn for samfunnsutviklingen.

Det är en god start, särskilt om de progressiva krafterna inte slappnar av utan fortsätter att arbeta utomparlamentariskt för att hålla regeringen på rätt parlamentarisk kurs.

Till sist: De som tjänar mer än en miljon kronor kommer att få höjd skatt. ”Oppositionens företrädare talade om svek mot viktiga väljargrupper”, rapporterar TT. Heja!

De mörkaste av dagar

Igår röstades en tillfällig asyllag igenom i riksdagen. Det är glädjande. En amnesti hade varit att föredra, men det här hör till det bättre som kunde ha åstadkommits i hast. Förutom att liv kommer att räddas, så är det också viktigt att det är första gången på femton år som svensk flyktingpolitik ändras i mer human riktning.

Jag lyssnade av och till på debatten i riksdagen (snabbprotokollet här). Och fortfarande många timmar senare finns en nästan panisk oro kvar i kroppen. Det var en väsentlig debatt att följa, men det verkligt väsentliga var inte det som sades om asyllagen, utan det var att höra Mauricio Rojas. I en debatt som skulle handla om reglerna för ny prövning av asylärenden ägnade Rojas den största delen av sitt anförande åt att slå mynt av de franska kravallerna. Han utnyttjade läget till en värre grumliga skuldbeläggande av invandrare som grupp, än vad detta hans allt brunare parti någon gång tidigare gett sig in på.

Det är bara att konstatera: folkpartiet har inga hämningar. Det är bara tillfällen som partiet letar efter. Varje händelse som kan utnyttjas i en populistisk batongpolitik som spelar på och fördjupar rasistiska underströmmar i sahället, kommer att utnyttjas. Mönstret är känt. Det är inte förslaget om fler närpoliser i ”socialt utsatta områden” som är huvudsaken. Det kommer kanske aldrig att ens seriöst drivas. Det är den stämning som förslaget skapar, de bilder det ger upphov till, de gränser det flyttar, som är själva syftet. Och det luktar kort och gott vansinnigt unket.

I Frankrike passeras också gränser. Sarkozy förklarar krig mot sin egen befolkning. Nu ska hundratals människor som levt och verkat i Frankrike deporteras. Minns detta ögonblick – det kommer att vara ett sådant som historiska återblickar fästs vid. Det är trettiotal i repris och det är en logisk följd av den utveckling vi sett i hela Västvärlden de senaste åren. Borgerligheten slår över i fascism.

Det som nu skiljer Rojas och folkpartiet från Sarkozy och etter värre, det är inte åsikter och värderingar, det är bara tillfället och sammanhanget. Titta på Frankrike och se vår framtid med folkpartiet. Detta parti har idag visat att det inte självt kommer att dra gränser. Det är upp till alla oss andra – som vill ta kampen mot rasism och främlingsfientlighet – att dra dem.

Kalle Larsson skriver också om debatten, och det han skriver om vad som måste vara vårt svar är värt att citera:

Förlåt dem inte, för de vet precis vad det är de gör.

----------
Läs också:
Röda Raketer: Franska högern väljer fascismen
Flamman: De farliga klasserna är tillbaka

Dagens terroranalys

DN:

"Jordaniens vice premiärminister Marwan Moasher sade på onsdagen att han var säker på att al-Qaidaledaren Abu Musab al-Zarqawi låg bakom bombdåden."

Enligt TV-rapporter baserar sig dessa slutsatser på "tillvägagångssättet" - alltså att något har sprängts. Därmed har vi ett stensäkert sätt att förklara samtliga terrordåd bakåt och framtåt i tiden. Särskilt eftersom ingeting över huvudtaget tyder på att al-Qaida existerar som organisation eller Abu Musab al-Zarqawi existerar som person. Däremot har han påfallande ofta "rapporterats" ha befunnit sig på platser som strax därefter ska utsättas för bombanfall som dödar en stor del av befolkning, utom honom, som "rapporteras" ha slunkit undan. Hela morgonen har denna bisarra och numera välkända dramaturgi fullkomligt okrtiskt pumpas runt i medierna. De som dött i terrortåden blir statister. Det är verkligen skrämmande.

Demokratins ljus - nu som fosforbomber

Jag hinner inte skriva mer än att italienska RAI:s dokumentär om den amerikanska militärens användning av fosforbomber i Falluja måste ses (ca 25 minuter). Själv kommer jag nog att drömma mardrömmar ett tag, men detta är nödvändig verklighetskoll. Det är inte krigets fasor vi talar om – det är hur kolonisatörer beter sig när de slutat betrakta de koloniserade som människor, hur supermaktens lögner villigt reproducerats vidare av Västvärldens medvetna och omedvetna tankegrindvakter. Detta är den bisarra ironin i att überterroristen George W Bush sålde in sin oljeockupation som ett krig för att rädda världen från massförstörelsevapen som inte fanns – och genomförde kriget med de massförstörelsevapen han påstod sig leta efter.

Man kan se dokumentären här (olika språk) eller här (engelska). Läs också Yabosid.

Sidbyte

GP rapporterar om Lars Leijonborg:

I Lerum stod han ensam på scenen i aulan en timma och gjorde av allt att döma succé bland ett stort antal blivande förstagångsväljare.

Det kan ju vara kul för honom, även om jag tillåter mig att betvivla att GP hade skrivit en likadan artikel om, säg, GP hade fått applåder i aulan. Men egentligen reagerar jag på fortsättningen, som är en talande illustration av svensk "liberalism" idag:

Bland annat genom att berätta hur hans eget engagemang tog fart just i gymnasieåren via ett utrikespolitiskt intresse inte minst mot det dåvarande apartheidsystemet i Sydafrika.

Jag undrar om Lars berättade hur hans engagemang nu växlats till ett intresse för det nuvarande apartheidsystemet i Israel.

(En samling med massor av texter om Apartheid i Sydafrika och Israel)

Nya vänsterbloggar

Vänsterpartiets riksdagsgrupp goes cyber. Lite i alla fall. Tre riksdagsledamöter har börjat blogga: Lars Bäckström, Rossana Dinamarca och Kalle Larsson.

Jag har kunnat notera att den sistnämndes blotta uppenbarelse har en viss mental popcorn-effekt på borgerliga debattörer. Ett exempel som jag bloggat om tidigare, understryker i sammanhanget flera saker samtidigt. Jag låter vara osagt vilka, utan citerar bara Mauricio Rojas (fp) från en debatt med nämnde Larsson, angående effekterna av en arbetstidsförkortning i Sverige:

”Kalle Larsson! När det gäller sex timmar och bibehållen lön så är det med sådana idéer som det slutar som det gör i alla de kommunistiska diktaturer som min vän här är vän av. Därför går det så illa. Du kan fortsätta med detta, men jag hoppas att du aldrig får makten i Sverige och kan förverkliga den här typen av idéer”

Skulle fler v-riksdagsledamöter börja blogga så hamnar de på den här portalen.