Visar inlägg med etikett Klasskrock. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Klasskrock. Visa alla inlägg

torsdag, mars 31, 2011

Segway to heaven

Drar mitt strå till stacken för att sprida denna instant classic.

Klassmedia

Redigeraren Bertil Fransson skriver i tidningen Journalisten om ett av vår tids stora samhällsproblem – som av lätt insedda skäl inte diskuteras särskilt mycket i media:
Av feghet har jag väntat med att skriva detta tills jag, efter 29 år, i praktiken har slutat på Dagens Nyheter.

[...]

DN, och många andra tidningar, har helt enkelt mer och mer förvandlats till organ främst för den välbeställda medelklassen. I DN ser jag alls inte längre någon ambition att vara en tidning för alla.

tisdag, februari 08, 2011

Rikt om fattigdom

Det har pågått en märklig debatt om fattigdom, hur det ska mätas, vem som är värdig att uttala sig om det, om man har rätt att gnälla om fattigdom när det finns någon annan någonstans som har det ännu sämre, och lite om hur det ska åtgärdas (till exempel genom att man med generella välfärdssystem ser till att folk inte blir fattiga, eller om man tror att det är bra att skapa ”incitament” med raserade välfärdssystem, men att man får se till att ge lite riktade bidrag till folk som redan har blivit fattiga).

Om dessa saker skriver en av mina favoritbloggare två arga inlägg som jag varmt rekommenderar.
Ni känner typen. Det är en hon eller han med borgerliga värderingar. H*n tycker att pratet om fattigdom är överdrivet. Så h*n säger

att h*n själv varit fattig
att vänstern inte vet vad fattigdom är (vänstern/”arbetarklassen” är bortskämd – de kämpar inte för rättvisa, frihet och bröd utan för, just det, bakelser)
1. «Kämpa för rättvisa, frihet och … bakelser»
2. «No Shit»


Andra läsvärda: Elin Grelsson, Lena Sommestad, Daniel Swedin, Eric Rosén.

måndag, januari 11, 2010

Arbetslinjen förklarad

Fredrik Reinfeldts pressekreterare (fram till valet politisk reporter på Ekot) Edvard Unsgaard har via sociala medier kommunicerat vad Den Nya Arbetslinjen innebär, inte minst för bostadsrättsägare, och hur den bidrar till integration:
tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där...). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb!
Arbetslinjen innebär alltså att arbetslösheten ökar och jobbtryggheten dalar, samtidigt som det sitter invandrare på helspänn någonstans och väntar på att skickas ut på sådant de antas vara bäst på: snabbutryckningar till förmögna servicebehövande.

Arbetslinjen är med andra ord den linje som förbinder förmodernt klassförakt med samtida, etnifierat dito.

I en efterföljande intervju preciserar Unsgaard att bajstorkande är ”en bra väg in i det svenska samhället” för ryskor.

lördag, september 26, 2009

Soffans sociologi

Magnus E. Marsdal från Manifest senter for samfunnsanalyse skriver intressant om sjunkande valdeltagande, dess klassmässiga dimension och dito reaktioner:
Den samfunnsformende arbeiderbevegelsen utformet en visjon om noe større og bedre enn elitenes minimumsdemokrati. Sosialdemokrati, kalte man det [...] Verken høyre- eller venstrepartiene synes i dag å være følsomme for at i den sosiale sammensetningen av hjemmesittergruppen – i det faktum at de som velger å ikke bruke sin stemmerett er de fattige, de arbeidsløse, de mest dominerte – ligger det, for et selverklært demokratisk samfunn, noe skandaløst.
Läs!

fredag, augusti 14, 2009

Party like it's 1929

Inkomstspridningen i ett samhälle är en central indikator på maktfördelningen – och på hur det samhället klarar sig längs en rad axlar. En skev inkomstfördelning är starkt associerad med sådant som dålig folkhälsa, låg arbetsproduktivitet och stor förekomst av våld.

De senaste decennierna har inkomstklyftorna i stora delar av Västvärlden – och alldeles särskilt i USA – vuxit kraftigt, efter att demokratins bredare genombrott och välfärdssatsningarna efter andra världskriget tryckte ned dem något. Det är en följd av ändrade maktförhållanden i klasskampen, samtidigt som den har grundlagt den globala ekonomiska kollaps som vi just nu bevittnar.

Jag noterar att Paul Krugman idag presenterar de senast uppdaterade siffrorna från Piketty & Saez’ banbrytande uppföljning av de allra rikaste andel av de totala inkomsterna i USA. Siffrorna för 2007 för den rikaste tiotusendelen, är de allra högsta uppmätta. Sifferserien början 1913.

Politiskt signifikant är att se hur de senaste årens nivåer hade sin motsvarighet det ödesdigra året 1929. Det som kom efteråt då, var inte bara en börskrasch som ”klarerade marknaden”. Det var depression, fascism och världskrig.

- - - - -
Några tidigare blogginlägg på temat:

Maj 2006: Reaktionens dagar – och motståndets
Jan 2007: ”I spel”
Mars 2007: En bild av framtiden

måndag, juli 13, 2009

Nån jävla ordning

Skönt att Lars Ohly tar bladet från munnen och kritiserar regeringens beslut att generöst skänka bort statlig egendom och folkig rekreationsmark till rundstruttande sociala fossiler.
– Allmänheten har haft nästan obegränsad tillgång till marken utanför Haga slott. Vad jag förstår kommer det att förändras ganska drastiskt när kronprinsessan flyttar in. Man kommer att sätta upp stängsel som inte finns i dagsläget. Det tycker jag också illa om, säger Lars Ohly.

Hans inställning är att Victoria och hennes blivande make borde "fixa sitt boende själva".
– Det får nästan alla andra göra. De har dessutom bättre förutsättningar ekonomiskt än de flesta, förklarar Lars Ohly.
Hear, hear!

Helena Duroj har kampanjat länge och väl i frågan på sin blogg.

tisdag, maj 19, 2009

Att värna välfärdens kärna

Den valvinnande moderata metamorfosen handlade mycket om att röra sig bort från Bo Lundgrens monomana prat om skattesänkningar som lösning på varje samhällsproblem.

Det innebar bland annat att moderaterna istället för att prata skatt, skatt, skatt, skulle prata jobb, jobb, jobb. Mycket prat blev det. Alla politiska processer och åtgärder skulle underordnas behovet av att göra det lönsamt att arbeta, i syfte att få ned ”den verkliga arbetslösheten”, (ibland ”massarbetslösheten”) ett begrepp som moderaterna hittade på lagom till valet och därefter lade undan.

Denna jobbpolitik, som gått ut på att – tadam: sänka skatterna – har fått effekt. Dock inte riktigt den som – med entusiastisk hjälp från en samlad journalistkår – förespeglades svenska folket i valrörelsen. Istället för att minska ökar nu arbetslösheten kraftigt.

Nu är det plötsligt inte lika viktigt att prata om jobben. Det är istället viktigt att inte prata om jobben. Och inte heller göra något för att få ned arbetslösheten. För det skulle kunna leda till problem, om man gjorde det, vilket skulle kunna hota jobben, vilket ju skulle kunna leda till massarbetslöshet, som vi i och för sig kommer att få, men som det är viktigt att vi under samlad borgfred kan tycka illa om.

Den nya motiveringen till att staten inte ska göra något åt den växande arbetslösheten, är att vi istället för jobben ska ”värna välfärdens kärna”. Välfärdens kärna är det nya begreppet som ersätter ”vård, skola och omsorg”. Det är bra att vi nu har fått ett nytt begrepp. För det gamla begreppet kunde bli missvisande, när det visar sig att det är just inom vård, skola och omsorg, som flest sägs upp. Det blir futtigt och fjuttigt att komma här och komma, med att de verksamheterna ska värnas. Det är ju välfärdens kärna som ska värnas, dumbom.

Det som är bra med att värna välfärdens kärna – genom att fixa fram massarbetslöshet och nedskärningar i vård, skola och omsorg – det är att man kan stå fast vid de kraftiga skattesänkningarna, som riktats främst till villaägare med höga inkomster.

Skatt, skatt, skatt, alltså. Bo Lundgren var en loser som pratade om det. Det gäller att göra’t istället. Att värna välfärdens kärna.

söndag, april 05, 2009

Drev, opinionsläge och valfrihet

Mitt i det bisarra men effektiva drevet mot Wanja Lundby-Wedin, och de till idioti gränsande panikreaktionerna inom socialdemokratin, har även Skop presenterat en opinionsmätning som visar på ett kraftigt fall för socialdemokraterna och en kraftig uppgång för moderaterna. Det är förstås trist. Kanske kan det dock även i det här fallet vara läge att påpeka Skops opinionssiffror skulle leda till för parlamentariskt läge (antal mandat):

Moderaterna 127, Centern 23, Folkpartiet 23, Socialdemokraterna 129, Miljöpartiet 26, Vänsterpartiet 21.

Sammantaget 173 mandat för högeralliansen och 176 mandat – med andra ord majoritet – för de rödgröna partierna.

Låt oss också konstatera att om vi hade haft en slag mediedrevens Tobin-skatt; om säg tio procent av den energi som nu ägnas åt att kommentera Wanja Lundby-Wedins eventuella bristande uppmärksamhet när tidigare chefer i Svenskt Näringsliv gett varandra höga ersättningar i enlighet med gällande – och senast idag på DN Debatt försvarad – norm, istället kunde gå till att diskutera meningsfulla politiska frågor som den av nyliberal politik pådrivna krisen, så skulle det kunna bli bra. Nu blir det istället dåligt.

Då leder den allmänna debatten fram till den sortens valfrihetsrevolution som Expressens webbfråga nedan är ett exempel på. Istället för politik – avgång.



[DN][SvD][Exp][AB][Sydsv]

fredag, mars 20, 2009

Nej till finanskrisen

Det var först lite svårt att begripa vad Anna König Jerlmyr (M) menade med sin Expressen-artikel ”Duktiga direktörer förtjänar bonusar”. Inte bara på grund av den språkligt spännande meningen ”Jag vill varna för viss försiktighet med att nu ta i för kung och fosterland när näringslivet ska kritiseras”, utan också på grund av argumentet att

när det är högkonjunktur och börsuppgång kan ekonomiska incitament som bonussystem vara en morot till företagsledare att skapa tillväxt och god avkastning.

Alltså: när det är goda tider och börsen går upp, då kan det vara bra att pytsa ut massa miljoner extra till chefen, så att han kan glädjas åt att det är goda tider och börsen går upp. Det skapar förstås en god incitamentstruktur, vilket kanske delvis kan uppväga det faktum att några positiva samband mellan chefsbonusar och resultat inte gått att uppbåda. (Näringsministern tog likväl tag i frågan nästan omedelbart efter valet).

Jag skrev om detta med chefsbonusar och incitament för något år sedan i Flamman.

Men så blev jag tipsad om Aktuellt-inslaget nedan, och insåg att det är nog exempelvis sådana här duktiga direktörer Anna König Jerlmyr tänker på.

fredag, februari 20, 2009

Nu får det vara nog, din kontextberoende jävel!

Hittade följande fina omdöme om bloggen i en kommentar här:
Jag har länge avskytt den så kontextberoende ilskan och aningslösheten man kan hitta på Esbati och hans ständiga angrepp på sunda företeelser.

onsdag, oktober 29, 2008

Så funkar det

En av många bra saker med kapitalismen är den bidrar till en effektiv riskallokering. Det finansiella systemet kan tillsammans med de övervakande myndigheterna se till att man flyttar risk från vissa aktörer, till andra.

onsdag, oktober 01, 2008

Utanför förståelseramen

Jag satt i Oslo och tittade på Aktuellts förlängda sändning om finanskrisen igår. Det är faktiskt otroligt att Public Service – som är bättre än mycket annat i mainstream-medievärlden – ändå lyckas ägna sig huvudsakligen åt spekulationer och desinformation. Det beror nu inte på illvilja. Det beror på att man slentrianmässigt förlitar sig på mainstreamekonomer – och börfolk! – för att förklara vad som händer i ekonomin och på börsen, vilket givetvis inte kan ge annat än katastrofala resultat.

Anyway, som kontrast till det hjärndödande går-det-upp-eller-går-det-ner-sluddret rekommenderar jag läsning av Daniel Ankarloos utmärkta artikel i ETC: När marknadsmyterna faller.
Således blir en f.d. bankminister Bo Lundgrens moment av klarsynthet i Rapports morgonsoffa - när han kallt hävdar att socialism är när staten tar över väl fungerande företag och driver dem, men att staten nu tar över och räddar bankers kreditförluster, är inga problem - ett farsartat uttryck för de nyliberala marknadsmyternas sönderfall. Så mycket för de ”fria marknadskrafterna”.
Ankarloo diskuterar också den till synes märkliga situation som uppstått med ”renläriga” nyliberaler som studsar runt i offentligheten med utomvärldsliga ståndpunkter som verkar prinicpiella, men som – precis som vanligt – förutsätter en från det samhälle den finns i – och formar – avskild kapitalism, som inte finns och inte kan finnas. Läs.

Läs också Petter Nilssons intressanta och ganska pedagogiska genomgång, som pekar på kapitalistiska fundamenta istället för den typ av hur-känns-det-nu-yada-yada som Aktuellt presenterade i sin specialsändning.

torsdag, november 15, 2007

Om fusk och bävrar

Läs gärna min krönika i veckans Flamman.

(Inte jag som valt rubriken, men jag bär ansvaret för den ändå - måste börja lära mig att skicka in rubrik samtidigt som texten).

tisdag, november 13, 2007

Basarbete

Regeringens klassbas har uttalat sig.

PS. En förbisedd detalj.


Repris, på samma tema:

tisdag, november 06, 2007

More to the picture than meets the eye

Enligt uppgift har en grupp moderata statssekreterare föreslagit Per Schlingmann att till nästa stämma byta ut kampanjlåten Nya vägar, mot en annan:
Out of the blue
and into the black

They give you this,
but you pay for that
And once you're gone,
you can never come back
When you're out of the blue
and into the black.

måndag, november 05, 2007

Urarva

”Investors bolagsstämma vill inte se dem”.
Jan Kristiansson, VD på Stockholm City Conference Centre, alltså Folkets Hus, en herre ”vars inriktning är att driva konferenscentret efter strikt kommersiella principer”, förklarar varför arbetarrörelsens konstskatter, i detta fall Amelins fantastiska målning om storstrejken 1909 och ett anti-apartheidverk av Sven X-et Erikssons, tas ned från en av arbetarrörelsens viktigaste samlingslokaler, efter beslut av arbetarrörelsens funktionärer.

Vi vet redan att marknadsfundamentalismen tar livet av kulturen, allra mest den som betyder något för att ta sats i historiska erfarenheter för att gemensamt erövra framtiden. Ska vi därtill stympa oss själva? Peter Gustavsson beskriver det bra:
Under de dryga tjugo år som folkrörelse nästan var ett skällsord gjorde arbetarrörelsen självmål på självmål när man avvecklade det som en gång gjorde oss starka. Rörelseriktningen var mot professionalisering, juridifiering och avradikalisering. Högern är på offensiv - låt oss sluta vara vänster. Vi tappar medlemmar och engagemang – låt oss anställa fler rörelsebyråkrater, ofta med grumlig koll på vad rörelsen egentligen är för något. Låt oss avveckla våra Folkets Hus och kursgårdar - eller göra flashiga konferenscentra av dem.
Det är en jävla skillnad mellan taktiska reträtter å ena sidan och självförnedring och självförnekelse som medveten eller omedveten politiskt strategi å den andra.


[Några artiklar och kommentarer]
- LO-tidningen: Arbetarmålningar göms undan.
- Anders Eriksson: Arbetarrörelsen skäms över sin kulturhistoria
- Helena Duroj: Antikultur