Moderaterna går idag på
DN Debatt till angrepp mot sjuka och arbetslösa. Ingången i de nya förslag som presenteras är att kontrollen måste öka. Moderaterna "bevisar" sitt påstående om bristfällig kontroll med att få personer får sanktioner! Detta är ju ganska fantastiskt. Med ett sådant resonemang skulle till exempel fler rån eller mord alltid automatiskt vara ett tecken på bättre polisinsatser. Nils Gustafsson har
skrivit mer utförligt om det.
Centralt i övrigt är kravet på sökaktivitet. Detta är en borgerlig och nationalekonomisk käpphäst. Ökad intensitet i sökandet ska ge bättre matchning, och denna ökade intensitet ska uppnås genom ”incitament”, alltså sämre villkor. Synsättet utgår från att det inte är människor i ett samhälle som söker jobben.
LO har i rapporten
Vem ansvarar för arbetslösheten? med hjälp av arbetskraftsundersökningarna (AKU) visat en bild av arbetsmarknaden som en slags kö, vilket ger en mer realistisk bild av den faktiska sökprocessen. Varje månad under 2003 fanns i snitt 44000 jobb att söka. Man kan dela upp dem som sökte dessa jobb i tre grupper. Först dem som hade jobb men sökte andra. Dessa är de som är mest attraktiva för arbetsgivarna – det är en central sanning på arbetsmarknaden att det bästa sättet att få ett nytt jobb är att redan ha ett – och utgjorde 5,2 sökande per ledigt arbetstillfälle. I andra ledet de öppet arbetslösa som utgjorde 4,9 sökande per ledigt arbetstillfälle. I tredje ledet exv. studerande som står utanför arbetskraften men vill ha jobb om fler blir lediga. I snitt fanns alltså 13 arbetssökande per ledigt arbetstillfälle varje månad. Bakom den kön kommer de som varit sjuka mer än 90 dagar.
Antar man att en ökad sökaktivitet gör att alla arbetssökande söker 10 jobb per månad kommer varje arbetsgivare att få 130 ansökningar per jobb. Arbetsgivarna kommer att få över 5 miljoner ansökningshandlingar. (Moderaterna föreslår krav på minst 8 sökta jobb per månad, vilket ger minst 4 miljoner ansökningshandlingar med samma logik). Det är inget som varje enskild arbetsgivare med vakanser är intresserad av. Tvärtom! Som LO konstaterar vidare: ”Det elaka i denna process är att ju bättre de attraktiva arbetssökande är på att söka arbete, desto mer minskar sannolikheten för dem som har liten eller medelstor möjlighet att få arbete”. Vad det handlar om i första hand om man vill göra något åt arbetslösheten är alltså efterfrågan på arbetskraft, som ju inte är en individuell fråga.
Den verkliga effekten av ökad desperation bland arbetssökande är inte att deras eventuellt ökade sökaktivitet leder till ”bättre matchning” och att fler får jobb, utan att fler kommer att vara beredda att acceptera jobb till låga löner som idag inte finns. Det är poängen med det medvetet och aktivt nedbrytande och hopplöshetsskapande kvantitetsjobbsökeriet.
Den som varit arbetslös på riktigt, eller till och med bara levt nära arbetslösa, vet mycket väl vad som händer när man tvingas söka jobb som man säkert vet att man inte kommer att få, och vad som händer när man får nej-svar från många jobb som man tror sig ha en chans att få. Man bryts ned. Och då blir man inte mer, utan mindre anställningsbar till samma sorts jobb.
Det bör understrykas gång på gång:
moderaternas politik handlar främst om att sänka lönerna för ett stort antal människor, alltså även stora segment på arbetsmarknaden, som redan har jobb.
Det kan man se även i det allra mest anmärkningsvärda av kraven i artikeln, nämligen att begreppet ”lämpligt arbete” ska omdefinieras. Redan idag ställs mycket hårda krav på de arbetslösa. Man måste acceptera anställning på långt pendlingsavstånd (upp till 2 timmar i vardera riktning!) och kan tvingas flytta. Man tvingas uppvisa läkarintyg om man inte orkar med arbetet. Det viktigaste är att man måste ta nya arbeten, även om det innebär en inkomstsänkning, ned till 90 procent av den ersättning man får från A-kassan. Moderaterna vill sänka denna gräns till 80%. Det sänker i ett svep de låga lönerna på arbetsmarknaden.
Den som idag har en lön på 15000 kronor i månaden får en ”reservationslön” på 10800 kronor i månaden före skatt. Det är alltså den lön man måste kunna acceptera om man erbjuds jobb. Med moderaternas sänkningar till 70% i ersättning samt gränssänkning till 80% för ”lämpligt arbete” hamnar denna gräns på 8400 kronor i månaden. Det är uppenbart att många människor i det tillståndet pressar fram en låglönemarknad och därmed också lägre löner för dem som redan har ett arbete.
Mycket mer än så kan sägas om förslaget konkret, men kanske ännu viktigare är att notera taktiken. De som sitter i den moderata partiledningen är inte dumma (i betydelsen korkade). Tanken är att på en och samma gång signalera enighet, ge utrymme för olika partier att utveckla sin särart och fortsätta driva på för sin egen egentliga agenda. I Bankeryd var det trivsel och komma överens – om framför allt moderat politik, förstås. Nu kan moderaterna fortsätta vrida debatten åt sitt eget håll, samtidigt som de övriga högerpartierna får möjlighet att gå ut och säga att de vill ha det lite mildare – vilket de alla har gjort idag. Så hamnar man till slut på en ”kompromiss” längre fram, som innebär att lågavlönade och arbetslösa kläms åt ännu hårdare än det som framkom i Bankeryd, men detta ändå framställs som att moderaterna ”backat”, samtidigt som utgångspunkten för debatten helt blivit att arbetslösa är lata och måste sättas dit – inte att den borgerliga politiken förstör förutsättningarna för en modern, utvecklad arbetsmarknad för full sysselsättning.
Detta är taktiken. Och det är bra tänkt. Men en problematisk detalj i sammanhanget är att de flesta förlorar stort på högerpolitiken, och att många också tenderar att se igenom politiskt lurendrejeri vid närmare granskning. Ju mer högern tvingas visa av sin egen politik, desto mer kommer den att förlora.