Debatten rör mycket mer än vänsterpartiet

Följer man läget via medierna får man som bekant en djupt surrealistisk, grundfalsk bild av läget i vänsterpartiet. Det är synd, inte minst för att det inte rör bara vänsterpartiet. En politisk rapportering som är djupt förljugen torpederar förutsättningarna för ett demokratisk offentligt samtal över huvudtaget. Och huvudfrågan döljs helt och hållet: att det som sker har att göra med det svenska politiska landskapet, inte med den ena eller andra personen.

De senaste vändningar kommenteras i en briljant ledarartikel i Flamman, som borde läsas av precis alla som vill orientera sig i samhällsdebatten.

Vänsterpartiet har de senaste tio åren varit mycket försiktiga. Fram till just nu. Partiets valplattform syftar till att skapa 200 000 offentliga jobb. Partiets ekonomiska policydokument tar sig frågan om hur arbetarklassen skall återta den makt som förlorats till finanskapital och arbetsköpare. Det är vad man bör förvänta sig av ett socialistiskt parti. Men något går fel. Åldermännen säger nej.

För övrigt måste man bara älska Expressens politiska journalistik. Idag ”avslöjar” man en ”hemlig plan” för att få bort Lars Ohly. Denna hemliga plan har varit känd i ca ett och ett halvt år. Det krävs inte heller något större skarpsinne för att förstå att avhoppen - samt hot om aviserade avhopp kanske någon gång i framtiden - sker planerat för att åsamka maximal skada. Jag har påpekat tidigare att om man är femtio personer så kan man se till att skapa en rubrik i veckan, i ett år, genom avhopp. Däremellan kan avhoppen diskuteras som fenomen, medan ingen bryr sig om vad partiets överväldigande medlemsmajoritet tycker.

Men Expressen går vidare genom att som hjälp till läsaren presentera listan ”De har också lämnat v”. På den listan kan man till exempel hitta Pernilla Zethraeus som i augusti ska ha meddelat att hon ”hoppar av alla sina uppdrag i partiet”. Det är ju ganska uppseendeväckande då, att jag träffade Pernilla i fredags, då hon just kommit ut från ett möte med partiets verkställande utskott, som hon leder i egenskap av partisekreterare för vänsterpartiet. Det verkar vara ett mycket avancerat sätt att hoppa av ”i protest mot partiledningen i allmänhet och Lars Ohly i synnerhet”.

-----
PS. En intressant debattartikel i GP, med anledning av vänsterpartiets ekonomiska policydokument.

En semantisk lösning

På Guantánamo-basen sitter fortfarande ett stort antal människor under vidriga förhållanden, många av dem i snart fyra år, utan att ens få den rudimentära rätten att veta varför, ställas inför rätta med bevis som presenteras mot dem. Flera gånger har fångarna hungerstrejkat i olika konstellationer, men det har blivit känt först senare och knappast varit särskilt väl spritt i medierna i Väst. Och hela tiden har många fångar försökt ta livet av sig i desperation. The Nation skriver i en artikel om hur militären ”löste” problemet med många självmordsförsök – genom att kalla det något annat:

From its inception, Guantánamo has relied on a soldier-speak that is replete with half-truths and distortions. In 2002 there was a ripple of concern at the number of Guantánamo detainees trying to take their own lives. The military then announced that suicide attempts had radically declined. It took a foreign journalist to expose the truth: The very word "suicide" had been replaced by the authorities with the term Manipulative Self-Injurious Behavior (SIB)--and there were still plenty of SIBs. The military was lying by semantics.

Förvånande att de försöker ta livet av sig, när de enligt Dick Cheney behandlas väl och lever i ett ”behagligt tropiskt klimat”.

[Tack t Camilla I-F]

Come on Freddy, set me free

Riksbankschefen Lars Heikensten har fått ett annat välbetalt jobb. Med anledning av detta meddelade TT:

”Räntemarknaden synar nu tillsättningsprocessen av ny chef”

Alltså, ärligt talat, ibland undrar jag om ekonomer och ekonomijournalister verkligen tar sin egen jargong på allvar. Meningen ovan betyder nämligen följande: En liten grupp borgerligt sinnade ”analytiker” som jobbar på banker och bolåneinstitut – de flesta män i trettiofemårsåldern, men variationer förekommer i ålder och kön, särskilt då räntor inte är lika ”sexigt” som management consulting och investment banking – kontemplerar lite över framtiden och drar till med någon fundering om vem som kan bli näste riksbankschef och om han eller hon står tillräckligt långt åt höger för att vilja jävlas extra mycket med regeringen och de arbetslösa. Om inte så uppstår ”oro” på ”räntemarknaden” och det kan få effekt i några dagar. Sen går man och spelar golf.

Men som om detta inte var nog träder borgerlighetens politiska potentater in på banan och kör rutin-race enligt devisen ”det finns ingen händelse i världen som inte kan användas till att smutskasta socialdemokraterna”. Så under dagen har ledningen för bomb- och batongalliansen figurerat i media, omfamnande en rad genuint grundlösa och djupt ointressanta funderingar kring utnämningen. ”Det är mycket olyckligt, mycket oväntat och väcker många frågor”, sa till exempel Fredrik Reinfeldt till TT. Det betyder i klartext: ”Det här är en skitfråga, men ingen skitfråga är ointressant för att kasta skit på regeringen”. Den initiala upprinnelsen till borgarnas irritation tycks vara att folkpartisten Bo Könberg ville ha samma jobb – en oförrätt som kanske inte håller någon större del av svenska folket sömnlöst om nätterna, och nog inte går att göra valfråga av – men övergången från icke-händelse till angrepp mot socialdemokratin är numera lika inövad som brandkårens utryckningar. Extra roligt i sammanhanget är att borgarna anklagar regeringen för att riskera att politisera frågan! Lite som när Robinson-Robban går till angrepp mot medierna för att inte ha respekterat hans privatliv.

Något som dock inte alls är en skitfråga, det är den totala etablissemangskonsensus som råder kring den bisarra ordning vi har med en ”oberoende” – läs antidemokratisk – ekonomisk institution. Från höger till vänster bedyras vördnad och respekt för detta oberoende. Det är en god illustration på den unkna, folkfientliga enkelspårighet som omgärdar vår ekonomisk-politiska debatt.

Det system som finns idag ger riksbanken i uttryckligt uppdrag att förstöra alla seriösa försök till att sänka arbetslösheten – om det (de påstådda försöken alltså) inte sker genom löne- och skattesänkningar. Här ett tidigare inlägg om det.

Notera:

”Det viktiga blir nu utnämningsprocessen. Det sämsta som kan hända är att det kan misstänkliggöras att det blir en politisk process, säger Markus Hallberg, ränteanalytiker på Nordea, till TT på fredagsmorgonen.”

Visst vore det för jävligt om de politiskt folkvalda gav sig in i en politisk process. Och tänk förresten den politiska process som kan misstänkas äga rum i september nästa år när kreti och pleti ska hålla på att ha åsikter om allt möjligt – till och med den ekonomiska politiken, om det spårar ur rejält. Oberoende finansdepartement nästa?

To boldly go where no sheep has gone

Jag tror att humorn i detta inte är tillnärmelsevis lika stor för er som inte råkar vara iranier, men jag fick i alla fall en humorchock när jag hittade nedanstående bild i ett inlägg hos kamrat Pelaseyed. Motsvarande www.får.se har inte samma filosofiskt-kulturella klangbotten. [boz dar sajber espejs]

40 miljoner i indisk strejk

TT meddelar att omkring 40 miljoner indier gått ut i en endagsstrejk idag i protest mot regeringens planer på utförsäljning av statliga företag.

Strejken är starkast organiserad i de starka kommunistiska fästena i Indien. Fackförbunden har överlämnat en lista på 16 krav, bland annat att staten ska behålla majoritetsägande i vinstgivande statliga företag, skärpta arbetsmarknadslagar och bättre kontroll över utländska direktinvesteringar.

Det är en intressant styrkedemonstration i ett Indien där folket mycket tydligt avvisade kombinationen av nyliberalism och semifascism som BJP drev och som berömdes i Väst. Kongressparti segrade på vänsterretorik, men började direkt efter valet försöka blidka "marknaden". Samtidigt finns starka kommunistpartier och breda folkrörelser till vänster om Kongresspartiet, som agerar för att få till stånd en progressiv politik. Kommentarerna till valet var mycket intressanta, med det välbekanta antidemokratiska folkföraktet i ledande skikt som grundton. Jag skrev ett längre inlägg om det när det begav sig. Läs gärna.

Förresten meddelades det idag också att bomb- och batongalliansen tänker slänga bort 30-40 miljarder av våra gemensamma tillgångar redan första året vid en borgerlig valseger här hemma.

Party party

[Foto: Håkan]

Intifadan lever - leve intifadan

Imorgon torsdag högtidlighålls årsdagen av den palestinska intifadan. Här i Stockholm på Sergels torg klockan 18-20.

Den palestinska intifadan, resningen mot ockupationen, bedrivs under mycket bistra förhållanden idag. Det palestinska folkets umbäranden är oerhörda, förtrycket kvävande och knäckande, det internationella läget präglat av en återgång till rå kolonialism – det som varit och är staten Israels adelsmärke.

Jag tittar i gamla dokument och hittar ett uttalande som jag var med och skrev, behandlat och antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 2002, med anledning av just årsdagen av intifadan. Det är smärtsamt att se hur texten är aktuell idag:

Vi har kunnat följa hur den Israeliska repressionen mot den palestinska civilbefolkningen trappats upp under de här åren, hur demoleringar av palestinska hus, avspärrningspolitiken, utegångsförbuden, och brutaliteten mot upproret blivit regel snarare än undantag. Vi har också tydligt sett hur den Israeliska statens djupt rasistiska politik gentemot det palestinska folket befästs i praktiken: Genom raketbeskjutning mot civila bostäder, genom ständiga trakasserier, genom att förneka palestinier rätten att röra sig fritt, genom att förneka dem åtkomst till vård och vatten, genom att dra åt tumskruvarna för att kväva upproret.Men det palestinska upproret fortsätter, för att grunden till problemet fortsätter. Upprorets ursprung finns att söka i den militära ockupationen, och i den frustration, och rättslöshet som varit palestiniernas lott under det israeliska förtrycket. Behovet av en folklig motståndskamp är därför inte irrationell, eller missriktad, utan en de facto logisk följd av Israels ockupation.

Det har stått still. Gått bakåt. Den palestinska intifadan är viktig, för den mänskliggör palestinierna när läget är becksvart. Genom dagligt civilt och väpnat motstånd hävdar det palestinska folket sitt människovärde. Men situationen är sådan att det behövs fortsatta internationella påtryckningar för att inte fler ska gå under i Israels rasistiska våldspolitik. Våra ynkliga politiska eliter kan vi inte räkna med i ett läge när Stormaktens gunstlig är förbrytare. Som folk kan vi dock känna palestiniernas smärta i våra egna bröst – begripa att det också gäller oss. För acceptera vi Apartheid-politiken, förfulas vi själva, öppnar för acceptans av stormaktsövergrepp också i vår egen vardag.

Leve intifadan. Isolera Apartheid-staten Israel.

Moderaterna: lönesänkarpartiet

Moderaterna går idag på DN Debatt till angrepp mot sjuka och arbetslösa. Ingången i de nya förslag som presenteras är att kontrollen måste öka. Moderaterna "bevisar" sitt påstående om bristfällig kontroll med att få personer får sanktioner! Detta är ju ganska fantastiskt. Med ett sådant resonemang skulle till exempel fler rån eller mord alltid automatiskt vara ett tecken på bättre polisinsatser. Nils Gustafsson har skrivit mer utförligt om det.

Centralt i övrigt är kravet på sökaktivitet. Detta är en borgerlig och nationalekonomisk käpphäst. Ökad intensitet i sökandet ska ge bättre matchning, och denna ökade intensitet ska uppnås genom ”incitament”, alltså sämre villkor. Synsättet utgår från att det inte är människor i ett samhälle som söker jobben.

LO har i rapporten Vem ansvarar för arbetslösheten? med hjälp av arbetskraftsundersökningarna (AKU) visat en bild av arbetsmarknaden som en slags kö, vilket ger en mer realistisk bild av den faktiska sökprocessen. Varje månad under 2003 fanns i snitt 44000 jobb att söka. Man kan dela upp dem som sökte dessa jobb i tre grupper. Först dem som hade jobb men sökte andra. Dessa är de som är mest attraktiva för arbetsgivarna – det är en central sanning på arbetsmarknaden att det bästa sättet att få ett nytt jobb är att redan ha ett – och utgjorde 5,2 sökande per ledigt arbetstillfälle. I andra ledet de öppet arbetslösa som utgjorde 4,9 sökande per ledigt arbetstillfälle. I tredje ledet exv. studerande som står utanför arbetskraften men vill ha jobb om fler blir lediga. I snitt fanns alltså 13 arbetssökande per ledigt arbetstillfälle varje månad. Bakom den kön kommer de som varit sjuka mer än 90 dagar.

Antar man att en ökad sökaktivitet gör att alla arbetssökande söker 10 jobb per månad kommer varje arbetsgivare att få 130 ansökningar per jobb. Arbetsgivarna kommer att få över 5 miljoner ansökningshandlingar. (Moderaterna föreslår krav på minst 8 sökta jobb per månad, vilket ger minst 4 miljoner ansökningshandlingar med samma logik). Det är inget som varje enskild arbetsgivare med vakanser är intresserad av. Tvärtom! Som LO konstaterar vidare: ”Det elaka i denna process är att ju bättre de attraktiva arbetssökande är på att söka arbete, desto mer minskar sannolikheten för dem som har liten eller medelstor möjlighet att få arbete”. Vad det handlar om i första hand om man vill göra något åt arbetslösheten är alltså efterfrågan på arbetskraft, som ju inte är en individuell fråga.

Den verkliga effekten av ökad desperation bland arbetssökande är inte att deras eventuellt ökade sökaktivitet leder till ”bättre matchning” och att fler får jobb, utan att fler kommer att vara beredda att acceptera jobb till låga löner som idag inte finns. Det är poängen med det medvetet och aktivt nedbrytande och hopplöshetsskapande kvantitetsjobbsökeriet.

Den som varit arbetslös på riktigt, eller till och med bara levt nära arbetslösa, vet mycket väl vad som händer när man tvingas söka jobb som man säkert vet att man inte kommer att få, och vad som händer när man får nej-svar från många jobb som man tror sig ha en chans att få. Man bryts ned. Och då blir man inte mer, utan mindre anställningsbar till samma sorts jobb.

Det bör understrykas gång på gång: moderaternas politik handlar främst om att sänka lönerna för ett stort antal människor, alltså även stora segment på arbetsmarknaden, som redan har jobb.

Det kan man se även i det allra mest anmärkningsvärda av kraven i artikeln, nämligen att begreppet ”lämpligt arbete” ska omdefinieras. Redan idag ställs mycket hårda krav på de arbetslösa. Man måste acceptera anställning på långt pendlingsavstånd (upp till 2 timmar i vardera riktning!) och kan tvingas flytta. Man tvingas uppvisa läkarintyg om man inte orkar med arbetet. Det viktigaste är att man måste ta nya arbeten, även om det innebär en inkomstsänkning, ned till 90 procent av den ersättning man får från A-kassan. Moderaterna vill sänka denna gräns till 80%. Det sänker i ett svep de låga lönerna på arbetsmarknaden.

Den som idag har en lön på 15000 kronor i månaden får en ”reservationslön” på 10800 kronor i månaden före skatt. Det är alltså den lön man måste kunna acceptera om man erbjuds jobb. Med moderaternas sänkningar till 70% i ersättning samt gränssänkning till 80% för ”lämpligt arbete” hamnar denna gräns på 8400 kronor i månaden. Det är uppenbart att många människor i det tillståndet pressar fram en låglönemarknad och därmed också lägre löner för dem som redan har ett arbete.

Mycket mer än så kan sägas om förslaget konkret, men kanske ännu viktigare är att notera taktiken. De som sitter i den moderata partiledningen är inte dumma (i betydelsen korkade). Tanken är att på en och samma gång signalera enighet, ge utrymme för olika partier att utveckla sin särart och fortsätta driva på för sin egen egentliga agenda. I Bankeryd var det trivsel och komma överens – om framför allt moderat politik, förstås. Nu kan moderaterna fortsätta vrida debatten åt sitt eget håll, samtidigt som de övriga högerpartierna får möjlighet att gå ut och säga att de vill ha det lite mildare – vilket de alla har gjort idag. Så hamnar man till slut på en ”kompromiss” längre fram, som innebär att lågavlönade och arbetslösa kläms åt ännu hårdare än det som framkom i Bankeryd, men detta ändå framställs som att moderaterna ”backat”, samtidigt som utgångspunkten för debatten helt blivit att arbetslösa är lata och måste sättas dit – inte att den borgerliga politiken förstör förutsättningarna för en modern, utvecklad arbetsmarknad för full sysselsättning.

Detta är taktiken. Och det är bra tänkt. Men en problematisk detalj i sammanhanget är att de flesta förlorar stort på högerpolitiken, och att många också tenderar att se igenom politiskt lurendrejeri vid närmare granskning. Ju mer högern tvingas visa av sin egen politik, desto mer kommer den att förlora.

Två guldkorn i dagens bloggskörd

Pernilla Karlsson skriver en text med rubriken ”Måste man vara man för att få vara hon?”. Den är riktigt, riktigt bra. Hon pekar på en mångbottnad problematik som ändå utgår från detta enkla: att i ett patriarkalt samhälle är allt svårare för kvinnor, kvinnor alltid satta på undantag, fel hur de än beter sig, bestraffade i varje livsval, eftersom problemformuleringarna alltid är så grundmurat könsbestämda. Hon beskriver det pedagogiskt och personligt. Läs!

Tony Johansson skriver om missuppfattningen att FN stadgeenligt skulle ha sanktionerat USA:s angreppskrig mot Afghanistan. Det fanns, som Johansson påpekar inget stöd i säkerhetsrådets resolutioner, för bombningarna av Afghanistan. Afghanistan bombades och ockuperades, för att USA:s regering ville bomba ett passande land, och förstås för att befästa USA:s geopolitiska grepp över regionen. Jag minns för övrigt Göran Perssons inledningstal på den socialdemokratiska partikongressen 2001. (Ett pressmeddelande från då det begav sig). Det var verkligen ett isande tecken på förfallet i svensk utrikespolitik, som vi sedan sett åtskilliga exempel på.

Ovärdigt kryperi

Jag missade TV4:s dokumentär Guide till Guantanamo, där ett antal människor frivilligt låter sig utsättas för en del av de metoder som används på USA:s koncentrationsläger på Kuba. Att döma av de SMS jag fått av olika bekanta var det rejält vidrigt. Folk bryter rätt snabbt ihop. Man ska då komma ihåg att försökspersonerna kunde avbryta, medan fångarna på Guantanamo suttit och sitter i sina burar i flera år, i de flesta fall utan att några anklagelser över huvudtaget preciserats mot dem. Jag påminner om att Dick Cheney i juni i år menade att man inte ska klaga så mycket, då fångarna lever i ett ”behagligt tropiskt klimat”.

Däremot såg jag Kalla faktas reportage om hur svenska UD gett underhandslöften till USA om att Mehdi Ghezali, en svensk medborgare som i två och ett halvt år satt fängslad i en bur på ett tortyrläger, utan att ens få några anklagelser preciserade mot sig, skulle övervakas av svenska myndigheter och informationen överföras till USA. Svensk polis spionerar på en av sina medborgare utan att han är dömd eller misstänkt för något särskilt brott, på uppdrag av främmande säkerhetstjänst.

Sverige agerar därmed perifer lydstat åt det globaliserade amerikanska våldsmaskineriet. Vår socialdemokratiska regering blir en av de kuggar som möjliggör världsomspännande tortyr och terror. Priset betalas inte bara av Mehdi Ghezali, utan av alla i det här samhället. Medborgarna i Sverige måste få en möjlighet att diskutera detta, besluta om färdriktning och utkräva ansvar. Detta ovärdiga kryperi för supermakten, denna ryggradslöshet hos en regering som villigt inordnar sig i en global elithierarki där inträdesbiljetten är att slicka uppåt och sparka nedåt, kan göras till valfråga om det finns politiska krafter och rörelser som törs och orkar. TV4:s dokumentär är en välkommen tankeställare. Men med den erbarmliga politiska journalistisk vi har idag kan vi inte räkna med att de demokratiska värdena får några försvarare där. Till det behövs som alltid organiserade människor som tar sig ton.

Satans mördare

TT-Reuters:

Israels premiärminister Ariel Sharon meddelade på söndagen att landets militära styrkor fått fria händer att ta itu med militanta palestinier.

Krigsförbrytaren Sharon ger en öppen order till sin militär att mörda vilka palestinier den vill, när den vill. Det vill säga fortsätta göra som nu, men mer ohämmat. För att stärka sina aktier inför en votering i Likud. För att understryka att utrymningen av Gaza inte innebär en försvagning av ockupationen utan tvärtom. I det ”självstyrande” Gaza slaktar israeliska bombplan försvarslösa skolbarn. Greppet om Västbanken hårdnar.

Det kallas nyspråkligt för att ”ta itu med”. Det är vidrigt.

Och denna vidriga ockupation måste bekämpas – av palestinskt motstånd, understött av internationell solidaritet. Det är en insikt som bränner inuti.

Kommundagar och ekonomisk policy

Har varit på vänsterpartiets kommun- och landstingsdagar för första gången. Mycket god stämning, samling kring viktiga politiska ställningstaganden om satsningar på riktiga arbeten i offentlig sektor, och diskussioner kring hur man kan skapa vänsterpolitik i det rådande politiska läget. Ibland är det lättare än annars att tycka om vänsterpartiet.

På konferensen presenterades också ett policydokument för ekonomisk politik på medellång sikt, som en arbetsgrupp inom partistyrelsen arbetat med. Jag har haft förmånen att vara knuten till gruppen och varit ute i landet en del och diskuterat innehållet – ett arbete som kommer att fortsätta. Det har varit skoj. Man börjar diskutera viktiga frågor utifrån ett vänsterperspektiv med sikte på framtiden.

En röd tråd i dokumentet är att kliva bakom grundantagandena i den ekonomisk-politiska debatt som den ortodoxa nationalekonomin håller ett strypgrepp om.

Huvuddiskussionen om välfärdens framtida finansiering och behovet av höjda skatter i ett anständigt samhälle som vill modernisera sin ekonomiska struktur, har jag berört flera gånger tidigare här och kommer nog att återkomma till. I snabbrepris kan vi konstatera att tjänstesektorn växer i alla avancerande ekonomier. Ska man ha tjänster effektivt producerade, fortsatt utvecklade och samtidigt inte avstängda för en växande del av befolkningen, måste resurser överföras från privat till offentlig sektor. Och som det står i dokumentet:

Alla utvecklade industriländer har under efterkrigstiden kraftigt höjt skatterna. Det hänger ihop med att en komplex ekonomi blir mer samhällelig till sin karaktär och att de arbetande krävt mer av de resurser de tillsammans skapar.

Nåväl. Texten innehåller gott om underbyggande resonemang. Det kan läsas i sin helhet här. Gör gärna det!

Som väntat har rapporteringen varit helt fantastisk. Ledarskribenten på Nerikes Allehanda tror att kapitalismen är en konspiration. Och läs gärna TT:s artikel. Nästan parodiskt vinklad. SVT Text lyckades dock förfina det hela genom att för svenska folket sammanfatta det 59-sidiga dokumentet med (enbart) den glasklara meningen ”dokumentet präglas av traditionalism”.

En rimligare sammanfattning ges av rubriken på avslutningskapitlet: ”En förnuftig ekonomisk politik för utveckling och frigörelse”. Vänstern behöver en offensiv diskussion om den ekonomiska politiken. Det här är förhoppningsvis ett första steg.

Foxifieringen av svensk media fortsätter

Den blåbruna neocon-trenden i vårt politiska och mediala etablissemang firar nya segrar. Riktningen är inte överraskande, men hur redo man än är blir det ändå chockerande att notera hastigheten.

Nu är det muslim-hets för hela slanten. Rapport visade idag ett inslag med hopklippta kommentarer om Islam i Sverige. Var för sig kan de frågeställningar sin berördes vara intressanta. Visst kan man diskutera om det ska vara Sveriges muslimska råd som ofta ska representera den i alla avseenden mångfacetterade muslimska befolkningen i Sverige. Visst kan man ha en seriös diskussion om vilka politiska diskussioner som finns i olika miljöer både i huvudsakligen muslimska länder och i Västvärlden – till exempel hur det kommer sig att (på många sätt) socialt reaktionära religiösa rörelser får samma sorts uppsving idag som under 20- och 30-talens antikoloniala kamp. Visst finns det stora problem friskolor, även när de är religiösa, och även när de är muslimska. Och anledning att fundera över vad som driver människor till att vilja ha sådana skolor.

Men ingen sådan diskussion möjliggörs av inslag av den typ som Rapport sände. Precis tvärtom. För i inslaget är den hotfulla undertonen, det rasistiska främliggörandet, den osakliga gödningen av sammanhangsbefriade halvlögner själva huvudsaken, det inneboende syftet.

Folkpartiet och resten av bombhögern har gått i bräschen för det som nu kommer – en politisk och medial dagordning som hastigt blir hotfull mot varenda svartskalle i det här landet. Låt oss minnas detta när vi – knappast utan strid – en gång är igenom skiten.

Rapport utlovar en fortsättning på hetsserien som ”granskar” Islam i Sverige. En gång kommer den här serien förhoppningsvis att kunna visas som ett exempel på hur sjukt det kunde vara år 2005. Den som inte sitter på Guantanamo-basen får se.

Överraskande saker man får reda på om sig själv i bloggsfären

Är det möjligen en begynnande trend att folk tror jag är socialdemokrat? Och hur ska jag tolka det i så fall?

Ali is not a typical Swedish name, but politically he represents the typical views of the Swedish establishment. Ali is a long-time social democrat, like a large percentage of the population.

[...]

The support for a regulated labor market is strong. The system’s defenders are unions, big corporations and social democratic politicians like Ali Esbati.

Läs hela...

Maskeringsförbud

Diskuterade regeringens nya förslag till maskeringsförbud i Aktuellt (torsdagens 21-sändning, 13 min in).

Förslaget är feltänkt från början till slut. Idén kläcktes i hetsstämningen efter kravallerna i Göteborg. Det var fel då och det är fel nu. Lagrådet, Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter och Internationella juristkommissionen sågade förslaget sist. Nu har det gjorts marginella förändringar som inte påverkar i sak. Förslaget är illa i sig, men det måste framför allt placeras i ett sammanhang: att demokratiska rättigheter systematiskt kringskärs när lämpliga ”windows of opportunity” uppstår. Enskilda händelser används för generella, bestående inskränkningar. Det är en obehaglig utveckling, som går vansinnigt fort.

Maskeringar som Thomas Bodström verkligen borde bry sig om att förbjuda, är de som CIA-agenter bar när de med regeringens goda minne opererade på svensk mark och förde bort två egyptier till tortyr.


PS. Namnet i taxin på väg hem: Ali Espatini.