Rädslans politik

Jag var en av talarna vid manifestation Freedom not fear i Humlegården i Stockholm igår. Jag sa bland annat:

Frågan om försvaret av grundläggande fri- och rättigheter är, som det mesta annat som är viktigt i samhället, en fråga om makt. Ingången till att undergräva det som tidigare vunnits, att perforera avgörande principer, är nästan alltid misstänkliggörande av någon eller några som har det svårt, som verkar annorlunda, som inte har en omedelbar möjlighet att tala i egen sak.

Men vi har som medborgare ett gemensamt ansvar för – och ett gemensamt intresse av – att se de skevheterna och stå upp för frihetens principer och förutsättningar. För när övervakning utan konkret brottsmisstanke, selektiv bagatellisering av rättssäkerhet och har-du-rent-mjöl-i-påsen-eller-vadå-mentalitet brer ut sig, då är det inte bara enskilda individers integritet som kränks. Det gör något med människor i ett samhälle. Människor förändras, gömmer sig, ser sig över axeln. Vi får ett samhälle som präglas av oro och rädsla, ett samhälle där fler drar sig för att bry sig om vad som händer med andra, och där den demokratiundergrävande, självbedrägliga tanken att det där drabbar aldrig mig, banar väg för totalitära strömningar. Det är den obönhörliga slutstationen för rädslans politik. Vi måste avvisa den.

Hela talet ligger här.

Integritet i arbetslivet

Det norska forskningsinstitutet Fafo har på uppdrag av norska LO sammanställt en omfattande rapport om integritetsfrågor i arbetslivet: «Kontroll og overåking i arbeidslivet». Det är en rapport som indirekt visar att mycket av integritetsdebatten handlar om hur man ställer frågorna, och om vad man väljer att problematisera. Visserligen finner man många som tycker att det är egalt med förekommande övervakning och kontroll, men om en betydande minoritet anser att den övervakning som redan förekommer är kränkande och stressande, är naturligtvis frågan om det är okej, också om man väljer att inte ställa mer principiella frågor om vilken samhällsutveckling som utökad övervakning på arbetet leder till, och vad det egentligen ska vara som man säljer, när man säljer sin arbetskraft.

För den som inte orkar ögna igenom hela rapporten rekommenderas denna artikel i Dagsavisen: «Overvåkning forsurer arbeidsmiljøet». Enkelt uttryckt är det många som upplever obehag och försvagat förtroende när de övervakas på jobbet.

En viktig fråga i sammanhanget är förstås vem som övervakar och vem som övervakas. Det är uppenbart att det finns en klassdimension här som sällan diskuteras. Den typen av kontroll som folk på butiker, inom transportnäringen eller på callcenter förväntas utstå, skulle vara otänkbar för många inom ”friare yrken” med högre akademisk utbildningsnivå och social status. Det gäller allt från drogtester till geografisk positionsbestämning till möjligheten att surfar i enlighet med eget omdöme på arbetstid.

Hur som helst ska norska LO ha en eloge för att ha velat initiera ett kunskapsbaserat offentligt samtal runt dessa frågor. Det skulle definitivt också ha behövts i Sverige.

Det är därför bra och viktigt att Vänsterpartiet (liksom Ung Vänster) betonar de här frågorna i sin valplattform, och även i ett separat integritetspolitiskt manifest. I valplattformen står att läsa:

Inget snokande på jobbet: Arbetsgivares metoder för att kontrollera och övervaka de anställda blir allt grövre. Krav på utdrag ur brottsregister, urinprov, avlyssning av telefonsamtal och kontroll av e-postmeddelanden blir allt vanligare och gör det allt svårare att hävda sin integritet på jobbet. Vänsterpartiet vill införa en samlad lag om integritetsskydd i arbetslivet.

Övervaka Lars Ohly!

Vänsterpartiet har integritetsfrågor som en prioriterad fråga i valrörelsen. Därför blir det nu möjligt att övervaka Lars Ohly.

Jobbigt med marknadsmekanismer

”Feminismen hotar yttrandefriheten” skriver bomb- och batongentusiasten Dick Erixon på sin blogg, och refererar till ett fall som utspelat sig i det proletära folkbildningsbladet Villaliv, där chefredaktören Ingrid Carlqvist sagts upp. Erixon beskriver händelseförloppet:

En annonym feminist har först hotat henne, om hon inte slutar blogga ska tidningens annonsörer bombarderas med falska anklagelser om henne. När detta sedan skedde följde en stor annonsör — inredningsföretaget Ballingslöv — feministernas krav och ställde in sina annonser. Då sa tidningsägaren Fredrik Lindbladh upp Ingrid Carlqvist.

Det verkar därmed solklart att den upprörde Dick Erixon visserligen inte har någon som helst täckning för sin rubriksättning, men att han från och med i dag stöder:

1. Starkare anställningsskydd
2. Begränsad ägarmakt
3. Starkare statlig stöd till tidningar och tidskrifter för att dessa ska slippa annonsmarknadens likriktande åsiktstyranni

Eva Britt Svensson: Därför röstar jag nej till telekompaketet

Vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva Britt Svensson:

Vi vet hur det känns att utsättas för maktens övergrepp. Vi vet vad övervakning och åsiktsförtryck är, för vi har känt av dess verkningar.

Därför värderar vi frihet och den enskildes skydd mot övergrepp. Därför älskar vi det fria internet. Därför räcker det inte med ett halvdant skydd för medborgarnas rättigheter. Därför röstar jag nej till telekompaketet.

Läs hela artikeln!

Vi som älskar internet

Bra initiativ från Vänsterpartiet:

Det internet som vi känner idag står inför en rad hot. Både dess infrastruktur och användningsområden riskerar att radikalt förändras om den framtid som EU, den borgerliga regeringen och en rad storföretag föreslår blir verklighet. Ett storebrorssamhälle online håller idag på att ta form där upphovsrättsorganisationer har givits mandat att agera så väl polis som åklagare och utpressare och där staten lyssnar på och läser varenda rad som skrivs på Facebook eller mailas till utlandet. Helt legalt. Vänsterpartiet slåss med näbbar och klor mot denna utveckling.

Vi vill behålla ett internet som skapas av människor för människor, ett nät utan censur och övervakning. Vi vill säkerställa rättssäkerheten för internetanvändare och motarbetar en nätinfrastruktur som hotar yttrandefriheten och som möjliggör att man säljer tillbaks det nät som redan tillhör användarna i små bitar. Vänsterpartiet kräver att alla förhandlingar som pågår om nätets framtid ska genomsyras av öppenhet och transparens.

Vi vill ändra upphovsrättslagen så att den vanliga fildelningen blir tillåten. Vi vill också göra kultursatsningar för att se till att fler kan leva på att göra film och musik. Bland annat vill vi se digitala bibliotek för film och musik, med en generös biblioteksersättning efter samma principer som de vanliga biblioteken.

Finns en rapport här.

Och apropå EU-valet: Läs chatten med Hanna Löfqvist.

"Pirajägarlagen öppnar för hot och utpressning"

Mikael von Knorring skriver väldigt bra på SVT Opinion om förslaget till "piratjägarlag". Lagförslaget innebär ett rejält steg i den pågående marschen mot ett övervakningssamhälle, och en omfattande urgröpning av rättssäkerheten:

Den urgröpningen sker i en rättssituation som redan är under all kritik. Så sent som för ett år sedan kopierade en kammaråklagare en hårddisk, beslagtagen av en privatperson, till Antipiratbyrån med förklaringen att det "är de som är experter på vad som är upphovsrättsskyddat".

I teorin ska åklagarens utredning vara opartisk, i teorin ska det vara otänkbart att Henrik Pontén på Antipiratbyrån får läsa dina kärleksbrev, men praktiken ser helt annorlunda ut. Svenskt rättsväsende är inte kapabelt att hantera de befogenheter de har, och det är ett bra skäl att inte ge dem fler.

Läs hela inlägget.

Det behövs stort ståhej och en allvarlig debatt om dels det konkreta förslaget, dels de principiella frågorna, dels om rätten att få dela med sig, dels om rätten att få vara anonym.

Kolla också in vänsterpartiets sajt om fildelning och upphovsrätt.

Missförstånd kring missförstånd

När de borgerliga politikerna har motiverat massavlyssning av svenska folket, har argumentationen mycket ofta handlat om svenska soldater i utlandet. Allan Widman (fp) tog upp angreppet mot svenska soldater i Afghanistan 2005 och slog fast att ”sådana angrepp föregås med största säkerhet av någon form av kommunikation”. Else-Marie Lindgren sade i riksdagsdebatten: ”Genom att säga nej till förslaget i betänkandet riskerar vi, menar jag, livet för våra söner och döttrar som faktiskt står upp för demokrati och mänskliga rättigheter exempelvis i Afghanistan”. Folkpartisten Nina Larsson skrev om vikten av att kunna värja soldater i Afghanistan och ”i områden i Afrika”.

FRA:s generaldirektör tyckte senare att argumentet om att skydda svenska soldater i Afghanistan – som också användes av försvarsminister Sten Tolgfors (m) – var missvisande:

Det är inget bra argument för lagen. Kommunikationerna där sker mest i etern, säger Ingvar Åkesson.

Nu kliver överbefälhavaren Håkan Syrén in på banan. Som andra försvarare av FRA-lagen menar han att alla som har läst och analyserat lagen och därför förskräckts av och tagit ställning mot innehållet, har missförstått frågan.

Implicit verkar det också som att FRA:s generaldirektör i Afghanistan-fallet har missförstått missförstånden. Överbefälhavaren – vars intervjusvar antyder framtida framgångar inom postmaterialistisk poesi och/eller astrologi – säger såhär:

- I detta ögonblick flyger svenska Herculesflygplan i Afghanistan och för att våga uppträda där måste jag veta vad som kan förekomma där i form av missiler och dylikt, säger han.
- Den kunskapen bygger ofta på resultat av signalspaning. Jag är helt beroende av de kunskaperna. Man behöver dem för att ha uppfattningen om att något är på gång, så att man kan höja beredskapen.

ÖB får alltså kunskaper om vad som kan förekomma ”i form av missiler och dylikt”, genom sökordsbaserad kabelavlyssning av all kommunikation i Sverige.

Försvarsberedningen konstaterade för en tid sedan att ”centralt i detta nya koncept [för försvaret] måste vara skyddet av vårt samhälles grundläggande värden och funktioner”, varpå ÖB underströk att detta skulle betyda ” fortsatta behov av militära insatser i Irak, Afghanistan och på en rad platser i Afrika”

Skönt då, att vi nu får en lag som gör att Håkan Syrén kan ”våga uppträda” som understöd och underhållning åt USA med Herculesplan i Afghanistan, så att viktiga värden som personlig integritet och rätten att slippa kontrolleras utan konkret brottsmisstanke, kan försvaras här hemma.

Rent mjöl i huvudet

Medan Fredrick Federley nu våndas även hos TT/Expressen, närmar sig dagen då ledamöterna i den borgerliga alliansen ska rösta fram omfattande rättigheter för statsmakten att bland annat skamlöst läsa medborgarnas e-post. I Aftonbladet talar en av de andra 177 borgarna i riksdagen ut om varför vi ska genomför massövervakning:

I grund och botten handlar det om i vilken utsträckning vi ska kunna upptäcka hot mot svensk säkerhet i bred bemärkelse. Ett exempel kan hämtas från den 25 november 2005 då den svenska utlandsstyrkan i Afghanistan råkade ut för ett attentat där två dog. Sådana attentat föregås med största säkerhet av någon form av kommunikation.

Okidoki. För att säkra svensk säkerhet i bred bemärkelse – alltså även för soldater skickade ut på nykoloniala äventyer för att vara juniormedhjälpare till USA:s geopolitiska oljejihad – så måste vi ta och spionera på alla svenskar hela tiden. Logiskt. Vi noterar även att riksdagsman Widman – din liberal i terrorlogikens eldorado – laborerar med preemptiv brottsbekämpning i jävligt bred bemärkelse.

Om man betänker med alla möjliga attentat som kan ske någonstans i världen och sedan räknar med att dessa ”med största säkerhet” föregås av ”någon form av kommunikation”, bleknar man inombords och utanpå, och inser visdomen i FRA-förslaget, men också det faktum att det är långt ifrån tillräckligt. Ty nog är det ännu mer säkert att attentat mot folk och egendom både här och där, även föregås av någon form av tanke? Här finns det tekniska utmaningar att ta sig an, i bred bemärkelse.

Inget kan heller rimligen gå fel, ty samtidsliberalen Allan Widman kommer kanske att kunna ha ”insyn” tillsammans med andra fantasifulla allvarsmän, och även tillsätta ett integritetsråd, som säkerligen kommer att säga stopp och belägg, när FRA berättar att de ”med största säkerhet” avvärjt hundratusentals bombkavalkader och tankebrott i bred bemärkelse.

Har det förresten någonsin varit tydligare, att de amerikanska soldaterna – hjälpligt hjälpta av våra egna – är i Irak och Afghanistan och you name it, för att slåss för vår trygghet? Tack till dem.



PS. Badlands hyena.

Den nya dansmusiken

”Så rätt hon har, Rankka”, skriver Fredrick Federley, och länkar till Maria Rankka, som skrivit en text som går ut på att Fredrick Federley har rätt.

Det hela handlar om den djupt bisarra och exceptionellt farliga lag som regeringen nu driver igenom och som ska ge Försvarets radioanstalt rätt att avlyssna alla i Sverige hej vilt.

Federley har skaffat sig massa medietid genom att snacka aynrandskt tomt och högstämt om individuella friheter. Nu ska han troligen rösta för förslaget, så att det går igenom och den individuella friheten att slippa avlyssnas av staten blir åtgärdad.

Vilken slutsats drar nu Federley-Rankka av detta? Jo: Eftersom Fredrick Federley inte orkar utnyttja sin grundlagsfästa rätt att rösta mot Stasi-lagen, så bör vi införa mer personval, så att vi får ännu fler jippoister i parlamenten, en valdebatt där de stora inriktningsbesluten torktumlas väck, och en syn på politiken där ingen egentligen kan ställas till svars för något viktigt.

Under tiden vi väntar på detta, ska vi undvika att diskutera varför vi har en regering som vill ge repressiva myndigheter extraordinära befogenheter att kontrollera medborgarnas kommunikation, och istället tända ett ljus i våra hjärtan för Fredrick Federleys välbloggade inre kval.

Vilt och fräscht, typ

Kanske ett års respit med lagen - inte med kampen mot en repressiv utveckling

Mikael Odenberg hälsar per telefon från Afghanistan – möjligen inspirerad av arbetet där – att han ”betraktar Bodström som en nullitet”. Nullitet – det är formuleringsglädje! Mattenörden i mig undrar om han med detta ville säga att man inte kan dividera med en nolla.

Det är förstås väldigt, väldigt bra om man kan lita på Bodströms besked igår att socialdemokraterna ansluter sig till vänsterpartiets och miljöpartiets krav på minoritetsbordläggning av det absurda avlyssningsförslaget som ska ge FRA rätt att kolla svenskars e-post och telefontrafik. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite svårt att ta just Boströms ord – ”vi kan inte utsätta svenska medborgare för detta” – på det allvar som vore lämpligt, med tanke på att han under många år som justitieminister visat sig besitta en särdeles stor nit och fantasi när det gäller att utsätta svenska medborgare för all möjlig ny repressiv lagstiftning. Jag ser att socialdemokraten Magnus Ljungkvist också undrar lite. Och hans skriver att ”Socialdemokratin har ett stort behov av att formulera en tydlig politik kring integritet och öppenhet. Detta måste vara klart innan vi tar över regeringsmakten 2010”. Om Bodströms besked igår kan vara en startpunkt för en sådan formulering är det ju oerhört bra – och jag hoppas verkligen att fler aktiva socialdemokrater kan se detta behov.

Och talar vi partipolitisk vänstersamverkan efter 2010, är det tydligt att synen på grundläggande frihetsfrågor som integritetsskydd, rättssäkerhet, mötes- och demonstrationsfrihet, osv. tillsammans med utrikespolitiken utgör de svåraste fälten. På de här områdena – de hänger också uppenbart samman – har socialdemokratin drivit planlöst iväg i armkrok med högern. Låt oss hoppas att Odenberg får klampa bort allt mer ensamt nu.

Skriv på: Skydda rätten till ett privatliv

Till: Sveriges riksdag och regering

Lagstiftningen med syfte att underlätta övervakning av medborgarna har kontinuerligt genomförts under 2000-talet. Ingen motsvarande lagstiftning för att underlätta för medborgarna att få insyn i den ekonomiska eller politiska makten har tillkommit. Vi saknar och efterlyser balans i lagutvecklingen.

Vi är övertygade om att eftertanke och överblick är speciellt viktigt just nu eftersom flera lagar om tvångsmedel, övervakning och integritetskänsliga ingripanden mot medborgarna har stiftats de senaste åren och ytterligare förslag står på tur.

Vi uppmanar riksdagens ledamöter att stoppa regeringens förslag att Försvarets radioanstalt (FRA) ska kunna avlyssna data- och telefontrafik som förs över landets gränser. Regeringens lagförslag hotar källskyddet, som är en av hörnpelarna i vårt öppna demokratiska samhälle.

Vi uppmanar också riksdagens ledamöter att i vart fall inte ta några beslut om utvidgningar av tvångsmedel, övervakning och integritetskänsliga ingripanden mot medborgarna förrän Integritetskyddskommittén kommit med sitt slutbetänkande.

Om regeringen väljer att lägga sådana förslag innan dess uppmanar vi riksdagens ledamöter att endera avvisa förslagen, eller åtminstone låta dem vila i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 12 § regeringsformen.

Vi uppmanar riksdag och regering att stoppa den blinda tjurrusningen mot ett kontrollsamhälle som vi inte vill ha, och istället låta eftertanke och respekt för de grundlagsskyddade medborgerliga rättigheterna bli ledstjärnor i lagstiftningsarbetet.

[Här kan du underteckna]

Hälsa hem med storebror

Under min uppväxt i Iran var det en självklarhet att utlandssamtal regelmässigt avlyssnades av staten. Det kunde vara ganska uppenbara grejer, till och med så att någon ibland gick in och sade att nu var slutpratat. När det nu är så mycket prat om Iran i medierna är det ju inte utan att man får lite hemlängtan. Det är alltså glädjande att Mikael Odenberg nu agerar för att det ska kännas hemtrevligt igen, också för alla oss som lämnat totalitära stater. Den svenska avlyssningen kommer förstås att vara mer sofistikerad, och inte så omodern så att den stannar vid utrikessamtal, eller samtal över huvudtaget för den delen. Man får liksom det bästa av världar. Vi kan kalla det globalisering.

PS. Milton Frihetsson jublar också: Big Brother is Good!
PPS. ”Skämt” åsido: förutom den uppenbart ångestskapande allmänna utvecklingen irriterar jag mig också på trenden att se lagrådet som ett slags överprövande guruorgan. Lagrådet ska komma med juridiska synpunkter på utformningen av lagar, så att de är inbördes konsistenta och inte strider mot grundlagen. Det är regeringen som ansvarar för förslagen till lagar och riksdagen som ansvarar för bedömning och beslut. Detta är politiska processer, inte juridiska. I DN säger till exempel Fredrick Federley att han efter allt hallå köper förslaget eftersom ”Lagrådet är väldigt tydligt med att förslaget inte strider mot grundlagen, vilket sätter hela debatten i ett annat ljus”. Jaha… vilket då? För det första är också den frågan fortfarande uppenbart öppen för tolkning. En tolkning som Federley som riksdagsledamot har att göra. För det andra ryms väldigt mycket inom grundlagen – det betyder inte att lagar blir bra för det. Och om man inte kan placera in denna lag i ett sammanhang med mängder av andra beslut som går i integritetskränkande, demokratiurholkande och statsparanoid riktning, då är det inte så värst mycket man har förstått.