Jag har skrivit tidigare om hur den politiska rapporteringen kring arbetarrörelsen och vänstern lämnar den sedvanliga högertendensiösa fållan och vandrar ut mot direkt fabrikation. Idag har vi upplevt ett sådant exempel.
Vänsterpartiets partisekreterare Pernilla Zethraeus har omvalts av partistyrelsen ett flertal gånger och har nu suttit i drygt fem år på sin post. I januari 2006 har vänsterpartiet en ordinarie kongress. I ordinär ordning inför denna ordinarie kongress så avslutas samtliga partistyrelseledamöters uppdrag. Som brukligt är tillfrågas alla, liksom övriga nominerade hur de ställer sig till att kandidera till valet på kongressen. Pernilla Zethraeus har funderat länge på om hon vill ställa upp till omval och det har varit känt för många. Hon berättar själv att det slutliga beslutet fattats för månader sedan. Partiledning och valberedning meddelades i normal ordning för ett tag sedan. Om man tänker sig att inte ställa upp till omval för en viktig post i en demokratisk organisation så är det förstås så att man bör meddela valberedningen, så att det kan göras ett bra arbete med att diskutera fram nya namn när det väl beger sig. Cirka fem månader är en god sådan framförhållning.
Men nu är verkligheten helt ointressant. Hela dagen har denna ”nyhet” presenteras som ett ”avhopp” och diskuterats i de termerna av politiska kommentatorer. Att inget avhopp har skett – Pernilla Zethraeus är alltså vänsterpartiets partisekreterare och kommer att fortsätta vara det fram till ordinarie omvalstillfälle – samt att den påstått avhoppade själv påpekar att hon inte har hoppat av och inte tänker hoppa av har inte spelat någon roll. Något slags pris får i det här sammanhanget utdelas till Aftonbladet som kör en milt surrealistisk text innehållande bildtexten ”Lars Ohlys parti blir allt mindre”, och alltså uppenbarligen inte har förstått att Pernilla Zethraeus inte lämnat vänsterpartiet (förutom att hon inte heller ”hoppat av” sitt uppdrag). Det förblir oklart hur ett parti skulle kunna bli större av att personer innehar sina uppdrag på livstid.
Som fenomen är detta intressant. Det kan inte bli så mycket tydligare hur det fungerar. Det finns en färdig dramaturgi i förväg. Enligt den finns det konflikter i vänsterpartiet och folk hoppar av. Händelser som avviker från denna dramaturgi förtjänar inte att rapporteras om. Händelser som kan placeras i dramaturgin rapporteras alltid, oavsett hur marginella de är. Och nu: händelser som över huvudtaget inte äger rum presenteras som att de ändå gjorde det. Och när de som förväntas spela sina roller på ett visst sätt inte alls är intresserade av det, så presenteras detta som en ny bekräftelse på dramaturgin. Det räcker med att en börjar, så kör alla andra exakt samma spår.
Detta är värt att studera och reflektera över. Det är inte en fråga som rör vänsterpartiet. Det rör det demokratiska samtalet och hur den mediala flockmentaliteten beskär och saboterar det.
Under tiden vill jag påpeka att vänsterpartiets partisekreterare heter Pernilla Zethraeus.
----------
(Jag diskuterade (icke-)frågan i Studio24 idag. En märklig upplevelse (och ett märkligt namn fick jag). Det inledande inslaget är helt overkligt. Liksom Lotta Grönings fundering ”jag tror att kvinnorna följer Gudrun Schyman”. Titta gärna).
torsdag, augusti 11, 2005
onsdag, augusti 10, 2005
Operation News Flash
Det svänger i kampen mot terrorismen. Notera tiderna. I dubbel bemärkelse, kan man väl påpeka.
- - - - - - - -
Frågor att fundera själv kring:
1) Vem har ett intresse av att sprida runt uppgifter av denna karaktär?
2) Finns det möjligen en extra risk för sådana här märkligheter när säkerhetsorgan själva är involverade i att understödja och spela med olika terrorgrupper vid olika tillfällen?
3) Hur många gånger per dag får vi höra ordet al-Qaida?
4) Var är Usama bin Ladin för tillfället?
5) Hur ofta händer det att dementier av al-Qaidarelaterade nyheter kommer långt senare eller inte alls.
6) Hur många människor noterar såväl nyheten som dementin som ytterligare hot från det mystiska al-Qaida.
7) När kan vi förvänta oss ett TT-meddelande med följande ungefärliga innehåll: ”De flesta uppgifter om al-Qaida de senaste 4 åren har varit gripna ur luften, eller närmare bestämt ur pressmeddelanden från Pentagon. Vi vet inte riktigt vad vi håller på med, men gör för säkerhets skull som alla andra”.
TT 14:03
Turkiet grep misstänkta terrorister
Turkisk polis har gripit tio personer misstänkta för kontakter med terrornätverket al-Qaida och för att planera attacker mot israeliska kryssningsfartyg utanför Turkiets sydkust, uppgav turkiska säkerhetskällor på onsdagen. Enligt källorna greps de misstänkta för flera dagar sedan i den turkiska provinsen Antalya vid Medelhavskusten, där en del av Turkiets mest populära semesterorter ligger och dit miljoner utländska turister dras varje år. En av de gripna uppges vara syrier. Gruppen tros ha planerat att angripa israeliska kryssningsfartyg på uppdrag av al-Qaida, sade källorna. Israel uppmanade i måndags israeliska semesterfirare att undvika en del av den turkiska Medelhavskusten. Då hänvisades till trovärdig underrättelseinformation om en möjlig attack.
TT 16:06
Turkiet förnekar att misstänkta terrorister gripits
Turkiets säkerhetsdepartement dementerade på onsdagen uppgifter om att polisen skulle ha gripit flera personer misstänkta för kontakter med terrornätverket al-Qaida och för att planera attacker mot israeliska kryssningsfartyg. Turkiska säkerhetskällor sade tidigare att tio misstänkta greps för flera dagar sedan i provinsen Antalya vid Medelhavskusten, där flera populära semesterorter ligger och dit miljoner utländska turister far varje år. "Rapporter nyligen i turkiska och utländska nyhetsmedier om att al-Qaida-medlemmar gripits i sydprovinserna då de förberedde angrepp mot utländska fartyg. . . är helt gripna ur luften", hette det i ett uttalande från polishögkvarteret i Ankara.
- - - - - - - -
Frågor att fundera själv kring:
1) Vem har ett intresse av att sprida runt uppgifter av denna karaktär?
2) Finns det möjligen en extra risk för sådana här märkligheter när säkerhetsorgan själva är involverade i att understödja och spela med olika terrorgrupper vid olika tillfällen?
3) Hur många gånger per dag får vi höra ordet al-Qaida?
4) Var är Usama bin Ladin för tillfället?
5) Hur ofta händer det att dementier av al-Qaidarelaterade nyheter kommer långt senare eller inte alls.
6) Hur många människor noterar såväl nyheten som dementin som ytterligare hot från det mystiska al-Qaida.
7) När kan vi förvänta oss ett TT-meddelande med följande ungefärliga innehåll: ”De flesta uppgifter om al-Qaida de senaste 4 åren har varit gripna ur luften, eller närmare bestämt ur pressmeddelanden från Pentagon. Vi vet inte riktigt vad vi håller på med, men gör för säkerhets skull som alla andra”.
tisdag, augusti 09, 2005
Äntligen några sanningens ord
Fredrik Reinfeldt har talat i Umeå. Trogen en framgångsrik och för borgerligheten rätt så nödvändig strategi har han uppenbarligen i största möjliga utsträckning undvikit att tala om vad de borgerliga vill göra, och istället ägnat sig åt att säga att vänstern är ”kaotisk” (läs: det finns dem som framhärdar i att ha en politisk ståndpunkt istället för att underordna varje åsikt en längtan efter regeringstaburetter). Det där har vi vant oss vid. Men då och då släpps några av de faktiska intentionerna fram lite mer i klartext. TT rapporterar:
Vidare kan vi läsa:
1) Ja, vi står inför en samhällsomvandling då situationen blir mer som i slutet av 1800-talet, om borgerligheten får ytterligare inflytande.
2) Ja, det finns en känsla av förändring. De demokratiska fri- och rättigheter som till Reinfeldts företrädares stora sorg förvärvats under 1900-talet försvinner på bred front, förmögenhetsklyftorna ökar, börsbolagen gör rekordvinster utan att anställa.
3) Ja, många frågar sig nog om det finns plats för dem. Och fler borde. Kan man vara långtidssjukskriven efter en borgerlig valseger? Arbetshandikappad? Svarthårig? Lågavlönad ensamstående mamma? Barn?
Känner ni hur frihetens vindar blåser? Vifta med flaggan då, för helvete!
Next but not final stop, the 19th century.
Fredrik Reinfeldt vill se ökade inkomstskillnader mellan de som arbetar och de som inte arbetar.Det är helt riktigt att relativt höga skatter gör att enklare jobb försvinner. Detta brukar benämnas ekonomisk utveckling. Till exempel kan alla som rest i tredje världen konstatera att det finns gott om folk som passar upp, putsar skor, säljer tuggummi vid gathörnen, och liknande. Med skarpa åtgärder kan man säkerligen få tillbaka den typen av arbeten också i Sverige. Då behöver man bland annat kraftigt sänka socialbidragsnivåerna och arbetslöshetsersättningen. Det är just vad moderaterna föreslår. Creds för konsekvent politik.
- Dagens politik med mycket höga skatter på låga inkomster driver på att enklare jobb försvinner, sade han.
Vidare kan vi läsa:
Fredrik Reinfeldt jämförde dagens Sverige med situationen i slutet av 1800-talet då 100 000-tals svenskar emigrerade på grund av brist på arbete, främst till USA.Tre rätt av tre möjliga i det sista citatet:
- Frågan är om vi inte står inför en liknande samhällsomvandling i dag. Det finns en känsla av förändring. Många frågar sig om det finns plats för mig, sade moderatledaren.
1) Ja, vi står inför en samhällsomvandling då situationen blir mer som i slutet av 1800-talet, om borgerligheten får ytterligare inflytande.
2) Ja, det finns en känsla av förändring. De demokratiska fri- och rättigheter som till Reinfeldts företrädares stora sorg förvärvats under 1900-talet försvinner på bred front, förmögenhetsklyftorna ökar, börsbolagen gör rekordvinster utan att anställa.
3) Ja, många frågar sig nog om det finns plats för dem. Och fler borde. Kan man vara långtidssjukskriven efter en borgerlig valseger? Arbetshandikappad? Svarthårig? Lågavlönad ensamstående mamma? Barn?
Känner ni hur frihetens vindar blåser? Vifta med flaggan då, för helvete!
Next but not final stop, the 19th century.
Partnerskap för krig
Den oljedrivna nykoloniala era vi nu upplever – ofta refererad till som en global kamp för att ”sprida demokrati” och i dess efterföljd som ”kriget mot terrorn” – plockar verkligen fram det bästa ur mänskligheten. Många trevliga människor engageras i försvaret av de (inflationssäkrade) västerländska värdena.
Till exempel har den hypermoderna legoknektindustrin fått sig ett rejält uppsving på senare tiden. Företag som Blackwater är jättelika organisationer som helt enkelt i stor skala hyr ut exceptionellt våldsamma människor och avancerad utrustning för att döda andra. Notera att det nämnda bolaget numera har som slogan ”in defence of freedom and democracy everywhere”. Bland annat arbetade de för detta mål i Falluja, staden som tillsammans med en stor del av sina invånare senare jämnades med marken av amerikansk militär. Men demokratispridandet tar tillvara resurser långt utanför USA:s gränser. I flera länder, där frihetsälskande regimer på senare tid tappat greppet finns nu stora grupper av vältränade män som inte vill något hellre än att ställa sina kunskaper till förfogande. Till exempel gäller det Chile efter Pinochet och de omtalat sympatiska boerkämparna i Sydafrika under Apartheidperioden (här och här). Dessa hjälper nu USA, i till exempel Irak, där legosoldater utgör den näst största gruppen, större än de brittiska reguljära styrkorna. En bra grej med legosoldater är att deras död inte kommer med i förluststatistiken, samt att de har något mer fria händer att tortera och avrätta trilskande element.
Men det är ju inte bara outsourcade demokrativänner som söker sysselsättning. Sådana grupper kan finnas även bland reguljära väpnade styrkor av olika slag. Därför är det glädjande att höra, att den reslige kämpe, som hjältemodigt avrättade den obeväpnade och inte-tjock-jacka-bärande brasilianske elektrikern Jean Charles de Menzes med åtta skott i Londons tunnelbana, troligen tillhörde en grupp som länge arbetat med liknande verksamhet på Nordirland. Kurt Nimmo skriver mer om detta i ett längre inlägg (läsvärt). Det känns betryggande på något sätt. Vi hoppas förstås alla att den hjältemodige agenten ska komma tillbaka uppvilad efter sin betalda semester för att sprida mer av etniskt ren glädje och trygghet i det brittiska samhället. Under tiden kanske vi kan fundera lite över dessa rader från Nimmos artikel:
Till exempel har den hypermoderna legoknektindustrin fått sig ett rejält uppsving på senare tiden. Företag som Blackwater är jättelika organisationer som helt enkelt i stor skala hyr ut exceptionellt våldsamma människor och avancerad utrustning för att döda andra. Notera att det nämnda bolaget numera har som slogan ”in defence of freedom and democracy everywhere”. Bland annat arbetade de för detta mål i Falluja, staden som tillsammans med en stor del av sina invånare senare jämnades med marken av amerikansk militär. Men demokratispridandet tar tillvara resurser långt utanför USA:s gränser. I flera länder, där frihetsälskande regimer på senare tid tappat greppet finns nu stora grupper av vältränade män som inte vill något hellre än att ställa sina kunskaper till förfogande. Till exempel gäller det Chile efter Pinochet och de omtalat sympatiska boerkämparna i Sydafrika under Apartheidperioden (här och här). Dessa hjälper nu USA, i till exempel Irak, där legosoldater utgör den näst största gruppen, större än de brittiska reguljära styrkorna. En bra grej med legosoldater är att deras död inte kommer med i förluststatistiken, samt att de har något mer fria händer att tortera och avrätta trilskande element.
Men det är ju inte bara outsourcade demokrativänner som söker sysselsättning. Sådana grupper kan finnas även bland reguljära väpnade styrkor av olika slag. Därför är det glädjande att höra, att den reslige kämpe, som hjältemodigt avrättade den obeväpnade och inte-tjock-jacka-bärande brasilianske elektrikern Jean Charles de Menzes med åtta skott i Londons tunnelbana, troligen tillhörde en grupp som länge arbetat med liknande verksamhet på Nordirland. Kurt Nimmo skriver mer om detta i ett längre inlägg (läsvärt). Det känns betryggande på något sätt. Vi hoppas förstås alla att den hjältemodige agenten ska komma tillbaka uppvilad efter sin betalda semester för att sprida mer av etniskt ren glädje och trygghet i det brittiska samhället. Under tiden kanske vi kan fundera lite över dessa rader från Nimmos artikel:
Death squads roaming the streets of London will not reduce Islamic “extremism” (much of it, as we know, created by British intelligence)—but it will send an indisputable message to average Britons and Londoners: you are living in the beginning stages of a police state. As engineered Muslim “terrorism” increases (and it will, as promised), the government’s response will be exponentially thuggish and jack-booted.
måndag, augusti 08, 2005
Björkvik en försiktig start
Äntligen kommer det signaler från regeringen – eller, från Göran Persson – om en mer offensiv arbetsmarknadspolitik. I sitt Björkvikstal aviserade Persson pengar till nyanställningar i kommuner, landsting och staten. Nu återstår det ju att se hur mycket av det här som regeringen faktiskt driver igenom i höstbudgeten. Men detta är inte bara en bra inriktning på den ekonomiska politiken, utan en helt självklar.
Det måste snarare betraktas som helt knäppt att inte anställa människor i just de sektorer där de största behoven finns, om man nu betraktar arbetslösheten som ett problem och vill göra något åt det problemet. Det centrala är förstås att det ska vara frågan om avtalsenliga löner.
En fungerande politik för fler arbeten handlar om att i en sysselsättningssvacka stimulera efterfrågan på ett sådant sätt att arbetstillfällena blir fler. Det betyder dels att konsumtionsutrymmet främst måste vidgas för dem som har det sämst ställt och därmed är minst benägna att spara nya pengar. Dels betyder det att direkta satsningar på arbete – alltså riktiga jobb i offentlig sektor – bör sättas i främsta rummet. Mellan 1991 och 1997 minskade antalet offentligt anställda med 350 000 personer. Därefter har ökningen varit marginell. Det har gjort Sverige fattigare och ökat klyftorna.
Nu har vi en situation där statens överskott blir ännu större än prognostiserat – närmare elva miljarder. Börsbolagen går med enorma vinster. Bortsett från Telia Sonera ökade de svenska börsbolagen sina vinster före skatt under årets andra kvartal med i genomsnitt 20 procent jämfört med samma period i fjol. Aktieutdelningarna i år kommer att uppgå till åttio (80) miljarder! Företagen delar ut de pengar som arbetarna är med och skapar, till ett tunt skikt av aktieägare. Några investeringar i nya arbeten blir det inte. I ett sådant läge är det närmast brottsligt av staten att inte ta in pengar och använda det till att sätta igång den svenska arbetsmarknaden. Tanken på att om de rika blir rikare så kommer det så småningom att betyda nya jobb har alltid varit vrickad – att fortsätta hävda den ståndpunkten i nuvarande ekonomiskt läge går förbi det. Bara nationalekonomer kan hävda något så besynnerligt.
Själv är jag orolig för att socialdemokratin ska backa för den väntade kritiken från det hållet. Men det gäller att arbeta för att det inte ska bli så. Grundutgångspunkten bör vara att det nyliberala nationalekonomer säger är dåligt eller onödigt - det är en bra start på en politik som kan leda till sociala och ekonomiska framsteg. Och som en god bieffekt kanske räddar oss från det blåbruna gardet.
Det måste snarare betraktas som helt knäppt att inte anställa människor i just de sektorer där de största behoven finns, om man nu betraktar arbetslösheten som ett problem och vill göra något åt det problemet. Det centrala är förstås att det ska vara frågan om avtalsenliga löner.
En fungerande politik för fler arbeten handlar om att i en sysselsättningssvacka stimulera efterfrågan på ett sådant sätt att arbetstillfällena blir fler. Det betyder dels att konsumtionsutrymmet främst måste vidgas för dem som har det sämst ställt och därmed är minst benägna att spara nya pengar. Dels betyder det att direkta satsningar på arbete – alltså riktiga jobb i offentlig sektor – bör sättas i främsta rummet. Mellan 1991 och 1997 minskade antalet offentligt anställda med 350 000 personer. Därefter har ökningen varit marginell. Det har gjort Sverige fattigare och ökat klyftorna.
Nu har vi en situation där statens överskott blir ännu större än prognostiserat – närmare elva miljarder. Börsbolagen går med enorma vinster. Bortsett från Telia Sonera ökade de svenska börsbolagen sina vinster före skatt under årets andra kvartal med i genomsnitt 20 procent jämfört med samma period i fjol. Aktieutdelningarna i år kommer att uppgå till åttio (80) miljarder! Företagen delar ut de pengar som arbetarna är med och skapar, till ett tunt skikt av aktieägare. Några investeringar i nya arbeten blir det inte. I ett sådant läge är det närmast brottsligt av staten att inte ta in pengar och använda det till att sätta igång den svenska arbetsmarknaden. Tanken på att om de rika blir rikare så kommer det så småningom att betyda nya jobb har alltid varit vrickad – att fortsätta hävda den ståndpunkten i nuvarande ekonomiskt läge går förbi det. Bara nationalekonomer kan hävda något så besynnerligt.
Själv är jag orolig för att socialdemokratin ska backa för den väntade kritiken från det hållet. Men det gäller att arbeta för att det inte ska bli så. Grundutgångspunkten bör vara att det nyliberala nationalekonomer säger är dåligt eller onödigt - det är en bra start på en politik som kan leda till sociala och ekonomiska framsteg. Och som en god bieffekt kanske räddar oss från det blåbruna gardet.
söndag, augusti 07, 2005
Det angår oss alla
Jag vill tipsa om Cordelia Edvardssons kolumn i SvD häromdagen. Den beskriver bland annat en process som man allt oftare hör den (i och för sig hårt trängda) israeliska vänstern uppmärksamma: ockupationens accelererande förgiftning av själva det israeliska samhället. Edvardsson skulle nog inte själv kalla Israel för en rasistisk stat – men det är just denna sida som ockupationen dagligen och med nödvändighet reproducerar. Edvardssons humanistiska blick fångar dock – till skillnad från det mesta av den skeva rapportering vi får oss till livs – effekterna, och i viss mån mekanismerna:
”När statens åklagare behöver en expert på den ’arabiska mentaliteten’ inkallar man en professor som i en bok har beskrivit Israels arabiska medborgare som femtekollonare ’som diar vid statens spenar’. I rätten avslöjar experten att araberna är besjälade av ’patologisk antisemitism och har en tendens att leva i en värld av illusioner’. […] En annan israelisk ’expert’ på det arabiska psyket undervisar vid universitetet i Haifa, och skriver böcker även han. Av honom kan vi lära oss att araberna är helt främmande för den judeo-kristna upplevelsen av tvivel, skuld och samvetsbetänkligheter”.Statligt sanktionerad och påhejad pseudovetenskap, som legitimerar godtycklig behandling – till och med lågintensiv utrotning – av Araben, inte sedd som människa, utan som människotyp, fenomen, objekt att åtgärdas. Det angår varenda en av oss. Som människor.
Experiment på icke-människor
Det har bara försvunnit, eller nämnts blott i förbigående, i den hollywoodska historieförfalskningskavalkad som dominerat våra massmedier de här dagarna: USA hade redan brandbombat nästan alla större japanska städer, med hundratusentals civila dödsoffer som följd. När atombomben började bli färdig stoppades brandbombningarna, just för att man ska kunna genomföra detta mefistofeliskt cyniska fullskaleexperiment. Att Nagasaki bombades tre dagar senare berodde på att man även ville testa en något annorlunda typ av bomb. Huvudmålet var en annan stad som då råkade vara molntäckt. Militär betydelse saknades som tidigare påpekats i bägge fallen. Politiska markeringar och militär experimentlusta avgjorde. Varje nu levande människa på vår planet borde stanna upp en stund och försöka begripa den oerhörda innebörden i detta. Det lyser upp såväl historien som nuet.
lördag, augusti 06, 2005
Orwell Goes Green
Miljöpartiet vill helt förstöra möjligheterna att föra medveten skolpolitik i Sverige, genom att slå sönder också resterna av den kommunala skola. Partiet har redan tidigare bidragit till att öka skillnaderna i utbildningen och ytterligare försämra framtidspotentialen för barn som råkat födas i familjer utan akademisk bakgrund. Detta friskolsystem ska nu utvidgas trots sin dokumenterade effektivitet i att vidga klyfor och segregation. Peter Eriksson är medveten om detta, men bemöter kritiken på följande briljanta sätt:
- Det blir fel perspektiv att se det på det sättet. Det här är en möjlighet i stället för ett problem för den svenska skolan, hävdar han.Dagens Nyheter hjälper till med en smått fantastisk rubriksättning. Vi kan kalla denna språkliga utveckling för förnyelse.
60 år senare - Fördöm både brottet och brottslingen
Det är 60 år sedan Hiroshima smältes ned av en atombomb. Hundra fyrtio tusen människor dog omedelbart. Tiotusentals dog senare, som en direkt följd av de skador de ådrog sig. Hiroshima, och tre dagar senare Nagasaki, bombades inte för att avsluta andra världskriget. Över två hundra tusen civila japaner avlivades som ett startskott för det Kalla kriget. Japan var militärt besegrat. Processer pågick för att få slut på de sista hinder för kapitulation som den kejserliga hederskulturen satte fram. USA:s syftet med att fälla bomberna var att uppvisa ett "trovärdigt hot" mot Sovjetunionen och proklamera en ny världsordning, där den främsta stormakten skulle ha sitt säte i "den nya världen".
Högtidlighållandet av den här årsdagen är viktig för vårt kollektiva minne och för vår förståelse för att människan skaffat sig möjligheten att relativt snabbt utrota sig själv som art och de civilisationer hon byggt upp. Samtidigt är det ett tecken på det rådande klimatet av historieförträngning och unken rädsla, att bombningarna närmast beskrivs som något slags naturkatastrofer, eller åtminstone misstag som kan hänföras till dåtidens lite trista dårskap - ungefär som när man skratter och skakar på huvudet åt science fiction från femtiotalet.
Det konkreta brott mot mänskligheten som atombombernas användande innebar har begåtts av en enda regering på vår planet - USA:s. I våra dagar har denna regim till och med en långt farligare position än 1945 och decennierna därefter. Amerikanska presidenter har redan tidigare övervägt att angripa andra folk med kärnvapen - det tycks ha varit mycket nära såväl i Korea som i Vietnam. Nu är utövandet av det obegränsade våldet en ännu mer central del av USA:s globala roll. Och denna planetära våldsapparat har inte ens brytt sig om att hymla med att också kärnvapen kan användas närhelst man själv bedömer det som rimligt. Faktum är att i landets nya militära doktriner har kärnvapen en större roll än förut, när de "strategiska" laddningarna i högre utsträckning "kompletteras" med "taktiska"/"små".
Det har funnits starka folkliga rörelser mot kärnvapnen. De har varit viktiga för att lägga band på olika regeringar och hindra ett mer ohämmat rustningsvansinne. Idag är behovet av starka fredsrörelser större än någonsin - kravet på alla kärnvapens avskaffande mer angeläget än någon gång tidigare i historien.
Att den amerikanska regeringen utgör det främsta hotet mot fred och säkerhet för mänskligheten idag inser redan de flesta på jorden. Den insikten manar inte uppgivenhet, utan oförtröttlig kamp. Vi får inte glömma Hiroshima - och alla andra vidrigheter som begåtts av samma globala supermakt. Men vi får inte heller glömma att imperier fallit förr. Till och med i den nukleära eran är fem fyror fler än fyra elefanter.
---
PS. Kolla in hemsidan för Svenska läkare mot kärnvapen. Missa inte Flash-animationen.
Högtidlighållandet av den här årsdagen är viktig för vårt kollektiva minne och för vår förståelse för att människan skaffat sig möjligheten att relativt snabbt utrota sig själv som art och de civilisationer hon byggt upp. Samtidigt är det ett tecken på det rådande klimatet av historieförträngning och unken rädsla, att bombningarna närmast beskrivs som något slags naturkatastrofer, eller åtminstone misstag som kan hänföras till dåtidens lite trista dårskap - ungefär som när man skratter och skakar på huvudet åt science fiction från femtiotalet.
Det konkreta brott mot mänskligheten som atombombernas användande innebar har begåtts av en enda regering på vår planet - USA:s. I våra dagar har denna regim till och med en långt farligare position än 1945 och decennierna därefter. Amerikanska presidenter har redan tidigare övervägt att angripa andra folk med kärnvapen - det tycks ha varit mycket nära såväl i Korea som i Vietnam. Nu är utövandet av det obegränsade våldet en ännu mer central del av USA:s globala roll. Och denna planetära våldsapparat har inte ens brytt sig om att hymla med att också kärnvapen kan användas närhelst man själv bedömer det som rimligt. Faktum är att i landets nya militära doktriner har kärnvapen en större roll än förut, när de "strategiska" laddningarna i högre utsträckning "kompletteras" med "taktiska"/"små".
Det har funnits starka folkliga rörelser mot kärnvapnen. De har varit viktiga för att lägga band på olika regeringar och hindra ett mer ohämmat rustningsvansinne. Idag är behovet av starka fredsrörelser större än någonsin - kravet på alla kärnvapens avskaffande mer angeläget än någon gång tidigare i historien.
Att den amerikanska regeringen utgör det främsta hotet mot fred och säkerhet för mänskligheten idag inser redan de flesta på jorden. Den insikten manar inte uppgivenhet, utan oförtröttlig kamp. Vi får inte glömma Hiroshima - och alla andra vidrigheter som begåtts av samma globala supermakt. Men vi får inte heller glömma att imperier fallit förr. Till och med i den nukleära eran är fem fyror fler än fyra elefanter.
---
PS. Kolla in hemsidan för Svenska läkare mot kärnvapen. Missa inte Flash-animationen.
fredag, augusti 05, 2005
Nyheter om nyheter
Det finns numera ett nyhetskriterium i svensk inrikesrapportering som övertrumfar varje annat: Om någon kritiserar Göran Persson – då är det en nyhet. Således är den en viktig grej att Ilmar Reepalu tyckt att Göran Persson haft för lång semester. Reepalu tror att det är därför det varit tyst kring socialdemokratiska partiet i sommar. Man kan notera för att Reepalu inte tror att det är socialdemokraterna utan Göran Persson som ”innehar regeringsmakten”. Det tycks också ha gått honom (Reepalu, möjligen även Persson) förbi att regeringens utspel och ageranden i sommar presenterats, dock undantagslöst genom ett lite speciellt filter: vi har fått veta vad Jan Björklund tycker om dem.
onsdag, augusti 03, 2005
Mer om spökfångar
Ett litet utdrag om ett TT-telegram. Värt att läsa några gånger och försöka begripa inombords.
Hur många fångar som i USA:s regi hålls runtom i världen är oklart. Hur mycket tortyr som förekommer är inte heller känt. Mohammed, Ali och Bashmilah vittnar alla om grymheter.Det är den här regimen som våra nykläckta neocons vill att vi ska tacka för försvaret av demokrati och mänskliga rättigheter.
En av vakterna "tog min penis i sin hand och började skära" med en skalpell, berättar Mohammed om tiden i Marocko, dit amerikanerna fört honom. "De skar överallt. En av dem sa att det vore bättre att helt enkelt skära av den, eftersom jag ändå bara skulle få terrorister till barn".
Ali och Bashmilah har nu [De greps för två år sedan] fått höra att de inte längre är misstänkta för något, men sitter ändå fängslade i Jemen, där Amnesty fått träffa dem. Mohammed fördes i vintras till Guantánamo, där han fortfarande hålls fången.
Värdena som ska försvaras
En irakisk generalmajor, Abed Hamed Mowhoush, klampar in på ett amerikanskt armékontor för att eftersöka sina söner, försvunna i en arresteringsvåg elva dagar tidigare. Han tillfångatas, torteras bestialiskt i 16 dagar och dör slutligen under tortyren. Hans torterare har då placerat honom i en slags sovsäck och bundit honom med en elsladd – för att skapa en totalklaustrofobisk känsla – medan de satt på honom och slog honom, bland annat med en klubba. Händelsen har varit känd, men nu har Washington Post läst några ytterligare dokument.
Militära källor släppte ett pressmeddelande, enligt känt tortyrstatsmönster, där de hävdade att fången ”dött av naturliga orsaker, efter att ha klagat på illamående”. Utredningen kring dödsorsaken hemligstämplades, men i ett hemligt armé-PM konstateras att ”the death was directly related to the non-standard [sic!] interrogation methods”.
Det mest anmärkningsvärda i detta – för vi har verkligen kommit dithän att det inte längre är så värst anmärkningsvärt, bara genomvidrigt, att människor torteras till döds av amerikanska agenter – är inkallandet av ett särskilt gäng specialutbildade ”locals”. Gruppen hade alltså tränats av CIA före kriget, för att syssla med bland annat sabotageverksamhet, men också ganska uppenbart, med att på ett brutalt sätt tortera människor.
Tortyren genomförs både direkt och genom medveten outsourcing. Det har satts i system genom att människor blir ”spökfångar”, alltså hålls i hemliga hålor och kan behandlas precis hur som helst, eller genom att man skickar de vänligt sinnade diktaturer som Egypten, där tusentals fångar förtjänstfullt utsetts för omänsklig behandling och den ”information” som upparbetas vid det för regimen trevliga nedgörandet av politisk opposition förs vidare till uppdragsgivarna i USA, Storbritannien och andra globala försvarare av mänskliga rättigheter. Till detta har även vår egen regering villigt bidragit. Och Thomas Bodström tycker att det är ”självklart” att det ska förekomma ett svenskt samarbete med CIA.
Det som slår mig allt som oftast är hur människor kan höra, än värre upprepa, lögner om ”försvaret av demokratiska värden”, utan att varken brista ut i hånskratt eller drabbas av kväljningar. Att det handlar om den ”västerländska livsstilen”, däremot, ligger det en del i. Här återknyts till stolta traditioner från sekler av koloniala övergrepp. ”Spökfångarna”, och alla andra som försvinner, misshandlas, våldtas, torterats, mördas, dagligen, av de imperiella trupperna och deras hantlangare, är icke-människor i kolonisatörernas ögon. Och som alltid kommer samma förtryckare att kunna bli så djupt överraskade när de förtryckta hävdar sin värdighet, med till buds stående medel.
Militära källor släppte ett pressmeddelande, enligt känt tortyrstatsmönster, där de hävdade att fången ”dött av naturliga orsaker, efter att ha klagat på illamående”. Utredningen kring dödsorsaken hemligstämplades, men i ett hemligt armé-PM konstateras att ”the death was directly related to the non-standard [sic!] interrogation methods”.
Det mest anmärkningsvärda i detta – för vi har verkligen kommit dithän att det inte längre är så värst anmärkningsvärt, bara genomvidrigt, att människor torteras till döds av amerikanska agenter – är inkallandet av ett särskilt gäng specialutbildade ”locals”. Gruppen hade alltså tränats av CIA före kriget, för att syssla med bland annat sabotageverksamhet, men också ganska uppenbart, med att på ett brutalt sätt tortera människor.
Tortyren genomförs både direkt och genom medveten outsourcing. Det har satts i system genom att människor blir ”spökfångar”, alltså hålls i hemliga hålor och kan behandlas precis hur som helst, eller genom att man skickar de vänligt sinnade diktaturer som Egypten, där tusentals fångar förtjänstfullt utsetts för omänsklig behandling och den ”information” som upparbetas vid det för regimen trevliga nedgörandet av politisk opposition förs vidare till uppdragsgivarna i USA, Storbritannien och andra globala försvarare av mänskliga rättigheter. Till detta har även vår egen regering villigt bidragit. Och Thomas Bodström tycker att det är ”självklart” att det ska förekomma ett svenskt samarbete med CIA.
Det som slår mig allt som oftast är hur människor kan höra, än värre upprepa, lögner om ”försvaret av demokratiska värden”, utan att varken brista ut i hånskratt eller drabbas av kväljningar. Att det handlar om den ”västerländska livsstilen”, däremot, ligger det en del i. Här återknyts till stolta traditioner från sekler av koloniala övergrepp. ”Spökfångarna”, och alla andra som försvinner, misshandlas, våldtas, torterats, mördas, dagligen, av de imperiella trupperna och deras hantlangare, är icke-människor i kolonisatörernas ögon. Och som alltid kommer samma förtryckare att kunna bli så djupt överraskade när de förtryckta hävdar sin värdighet, med till buds stående medel.
tisdag, augusti 02, 2005
Svensk fredsaktivist deporterad
Jag har fått ta del av en redogörelse (uppdatering: finns nu i sin helhet här) från Fredsaktivisten och ordföranden i nätverket Bojkotta Israel Shora Esamailian. Den handlar om hur hon greps, förhördes och deporterades från Israel. Det är ännu ett exempel för hur terrorstaten Israel beter sig för att slå ned på motståndet mot ockupationen, till och med när det handlar om opinionsbildning och ickevåldslig solidaritet. Förutom behandlingen av Esmailian som person är det anmärkningsvärda här dels att svenska medier ännu tycks ha varit ointresserade av att rapportera om denna oacceptabla behandling av en svensk medborgare, dels, och kanske allra mest alarmerande, att den svenska säkerhetspolisen kan vara inblandad i ett samarbeta med en terrorstat, och hålla koll på dem som arbetar mot Israels olagliga murbygge, fast till och med Haagdomstolen förklarat att ingen nation får medverka till att det fortsätter.
Shora greps vid ankomsten och fick frågor om varför hon flyttat till Sverige. Hon utfrågades om hennes mors politiska aktiviteter i Iran. En agent som uppgav sig arbeta för Israels försvarsmakt och presenterade sig som ”Sami” fortsatte förhöra henne på persiska. Efter fem timmar tas hon från det första rummet till ett rum med skylten ”Försvarsdepartementet”:
Jag konstaterar tills vidare bara att vi fått ett ytterligare exempel på vad Israel är för sorts land och vart vi är på väg med vår eget land. Ett trovärdigt ”krig mot terrorn” kunde starta med ett rejält fördömande från svenska regeringens sida.
Shora greps vid ankomsten och fick frågor om varför hon flyttat till Sverige. Hon utfrågades om hennes mors politiska aktiviteter i Iran. En agent som uppgav sig arbeta för Israels försvarsmakt och presenterade sig som ”Sami” fortsatte förhöra henne på persiska. Efter fem timmar tas hon från det första rummet till ett rum med skylten ”Försvarsdepartementet”:
Jag frågade varför jag har fått vänta så länge och han började med en gång skrika på mig att jag inte ska vara så arrogant och att jag ska tänka på hur ung jag är. Han fortsatte med att säga att han hade utbildat SAVAK-agenter (den iranska säkerhetspolisen under Shahens tid) när "Iran var Iran, sådana agenter som du och din mamma är rädda för", sa han och log. Han hotade mig med att han kunde slänga in mig i en cell med handfängslen, där ingen kunde hitta mig, varken min familj, advokat, den svenska ambassaden eller svenska UD.De berättade för henne att de visste varför hon åkt till Israel och nämnde International Solidarity Movement, en organisation som solidariserar sig med den palestinska kampen genom att delta i ickevåldsaktioner och försöka rädda palestinier från övergrepp och dödande, genom att själva finnas på plats.
Under dessa två timmar visade han bilder på en amerikansk aktivist jag jobbat med och 168 filer med mitt namn kopplat till ISM. 168 filer... Han påstod också att han visste att jag var "en av de högsta i ISM-Sverige". Han hotade med att jag kunde få flera gånger livstid i Israel för att jag hjälpt fienden i ett krig... Han växlade mellan persiska och engelska hela tiden och då och då skrek han på mig och kom fram till mig med hotande blick och kroppsspråk […] Han ringde min mamma, skrek på henne och hotade henne. Sa till henne att om hon inte samarbetade och uppgav att jag var en av de högsta i ISM skulle de låsa in mig någonstans där hon inte kunde hitta migI förhören säger de till henne att hon ska släppas in om hon lämnar ”tung information” om palestinier och personer inom ISM.
Han försökte alltså köpa mig in. Allt detta pågick till klockan ett på morgonen och vid tvåtiden körde de mig till flygplatshäktet där jag fick sova i en cell med fem andra kvinnor som blivit nekade inträde (dock inga ISMare). Under hela tiden sa han att han hade kontakt med svenska SÄPO om mig.Utvisningen (vid andra försöket) beskrivs så här:
På torsdagen vid tretiden hämtade polisen mig och sa att de skulle göra allt för att få mig på planet och att jag inte skulle göra motstånd. Jag gick frivilligt med in i bilen och nedanför flygplanet fanns fyra poliser, två säkerhetspoliser (varav en av de var "Sami") och två civilklädda österrikiska poliser, jag vägrade gå ut ur bilen, de satte handfängslen på mig och släpa ut mig, släpade mig vidare till trapporna, slog mig på ryggen och släpade upp mig för alla trapporna och in i flygplanet där den österrikiska polisen tog vid och hotade mig med att de skulle hålla kvar mig i Wien ifall jag gjorde någonting på planet, dessutom skulle jag få problem i Schengen sa de. De tog bort handfängselna och gick. Jag kunde verkligen inte göra någonting mer, även om jag ville göra mer motstånd – de hade använt mycket våld och visat sig kapabla till att använda ännu mer. På planet grät jag mest. I Wien tog samma österrikiska poliser tag i mig och tog in mig i ett rum för att kolla mitt pass (jag tror det var i Interpol de kollade) och jag fick eskort hela vägen till Stockholmsplanen.Shora har själv förgäves försökt komma i kontakt med Säpo för att kolla hur de kan lämna ut uppgifter om henne till den israeliska säkerhetstjänsten, trots att hon inte gjort något olagligt i Sverige. Det ska bli mycket spännande att se om det kan bringas mer klarhet i den här frågan.
Jag konstaterar tills vidare bara att vi fått ett ytterligare exempel på vad Israel är för sorts land och vart vi är på väg med vår eget land. Ett trovärdigt ”krig mot terrorn” kunde starta med ett rejält fördömande från svenska regeringens sida.
måndag, augusti 01, 2005
Den gemensamma smärtan
Via Pelaseyed hamnade jag på en iransk fotoblog och den här bilden från högtidlighållandet av femårsdagen av den iranske poeten Ahmad Shamloos död.
Poetiskt ses Shamloo som en av världens främsta. Med sin säregna stil introducerade han, och utvecklade ständigt, under ett långt författarskap, på allvar den moderna orimmade poesin i persisk litteratur. Han var en språkförnyare av mått och en kulturell ikon. Hans poesi rör kärlek och frihet i mänsklig, samhällelig förening. Är uppfordrande utan att vara programmatisk, hisnande utan att vara världsfrånvänd. När Shamloo 1999 fick Stig Dagermanpriset skrev juryn i sin motivering att han ”i sin poesi och prosa rör vid Världens hjärta”.
Han rör i alla fall mitt. Tårarna reser sig på nolltid när ögonen oförberett sveper över det lilla diktfragment som finns under bilden. Raderna är från en längre dikt som heter ”Allmän kärlek”. I ett land där så många människor gett sina liv för en smula frihet, torterats och skändats i fängelsehålor, rispar de i det kollektiva medvetandet. Men det stora med Shamloos poesi är allmängiltigheten. Idag är de här raderna fräscha som dagg. I en nykolonial era, då människor avhumaniseras och förnedras, när vreden mitt framför oförstående ögon ackumuleras i miljoner, manar de till motstånd.
(Jag tror att den här dikten finns bland översättningarna av Shamloo på svenska, men har inte någon i min ägo. Tolkningen är min egen).
----------
- Den aktuella dikten, med delar översatta till engelska
- Tal vid en internationell författarkongress, på svenska i Ord & bild 1989
- En samling översättningar och artiklar
Poetiskt ses Shamloo som en av världens främsta. Med sin säregna stil introducerade han, och utvecklade ständigt, under ett långt författarskap, på allvar den moderna orimmade poesin i persisk litteratur. Han var en språkförnyare av mått och en kulturell ikon. Hans poesi rör kärlek och frihet i mänsklig, samhällelig förening. Är uppfordrande utan att vara programmatisk, hisnande utan att vara världsfrånvänd. När Shamloo 1999 fick Stig Dagermanpriset skrev juryn i sin motivering att han ”i sin poesi och prosa rör vid Världens hjärta”.
Han rör i alla fall mitt. Tårarna reser sig på nolltid när ögonen oförberett sveper över det lilla diktfragment som finns under bilden. Raderna är från en längre dikt som heter ”Allmän kärlek”. I ett land där så många människor gett sina liv för en smula frihet, torterats och skändats i fängelsehålor, rispar de i det kollektiva medvetandet. Men det stora med Shamloos poesi är allmängiltigheten. Idag är de här raderna fräscha som dagg. I en nykolonial era, då människor avhumaniseras och förnedras, när vreden mitt framför oförstående ögon ackumuleras i miljoner, manar de till motstånd.
(Jag tror att den här dikten finns bland översättningarna av Shamloo på svenska, men har inte någon i min ägo. Tolkningen är min egen).
Är ingen saga för dig att berätta
Är ingen visa för dig att sjunga
Är inget ljud för dig att höra
Varken något som du kan se
Eller något som du kan veta
Jag är den gemensamma smärtan,
Skrik mig!
----------
- Den aktuella dikten, med delar översatta till engelska
- Tal vid en internationell författarkongress, på svenska i Ord & bild 1989
- En samling översättningar och artiklar
Heder åt dem som påtalar det uppenbara
Om någon missat Åsa Linderborgs och Erik Wijks debattartikel Hysteri i kampen mot terror i SvD idag, är det dags att läsa den nu. Kärnfullt och elegant punkterar de flertalet bisarra påståenden som de senaste veckorna figurerat som sanningar i kommentatorskretsar. Beteckningen "nischxenofob" på Lars Leijonborg är briljant. Och deras slutsats är en av samtidens mer väsentliga varningar:
"Rättskännande demokrater av alla kulörer bör allvarligt fråga sig om den svenska demokratins största fiender just nu stavas Persson, Bodström, Leijonborg".En viktig fråga att fundera över i sammanhanget är varför Linderborg och Wijk är så ensamma i den så kallade offentliga debatten. Deras insikter är välformulerade, men inte särskilt exklusiva. En mycket stor majoritet av jordens befolkning ser vad de ser. Lever den verklighet de beskriver. Också bland den svenska befolkningen är insikten om USA:s verkliga motiv och ogillandet av det obegränsade våldet som metod, väl utbredd. Svenska intellektuella som delar Wijks och Linderborgs åsikter saknas inte. Men många håller tyst, tittar bort, sysselsätter sig med annat. Sållningen av tillträde till det offentliga rummet är förstås ohyggligt stark. Men de räddhågsna som inte försöker slår på sikt undan benen för sig själva, när utrymmet att kritisera makteliten blir allt snävare. Wijks och Linderborgs skrivande är därför viktigt på många sätt samtidigt. Det är de som inte står upp i motvinden som kommer att skämmas senare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
