Påminnelse: Manifestation - 40 år är nog

40 år av ockupation - Nu är det nog!
7 juni klockan 17.00 Sergels Torg i Stockholm

Manifestation på Sergels Torg med anledning av ockupationens 40:e år. Talare, musik, teater och bokbord.

Talar gör bland annat Carin Jämtin och Lars Ohly. Palestinas nya informationsminister Mustafa Barghouthi är med via länk från Palestina.

Arr: Palestinagrupperna


PS.
Stöd till de nödlidande palestinierna i Libanon.
Palestinainsamlingen - skriv Libanon på inbetalningen.
90 11 57 - 8

Läsvärt i nationsfrågan

Jag vill mycket varmt rekommendera en läsning av Enn Kokks text På nationaldagen (skriven i mild polemik mot Syrran). Den hittar en utmärkt ton i ett substantiellt politiskt spörsmål.

Förresten visste jag inte att Enn Kokk gjort en egen fin översättning av Woody Guthries fantastiska This Land is Your Land. Jag har bara hört Mikael Wiehes tolkning, som är gjord senare. Jag såg sedan att Kokk kommenterat det i en annan bloggpost.

Jag länkar också till en egen, lite längre text skriven på flaggviftardagen för två år sedan.

Proportionalitet

Farligt med löneökningar. Gigantiska utdelningar icke. Läs Josefin Brink! [Bilden från Dagens arbete]

We don't do torture

Ett reportage i Washington Post om torterare. Skakande men nödvändig läsning. Amerikanen Tony Lagournais som har valt att träda fram efter den systematiska tortyr han utsatte irakier för och som satt djupa spår i honom själv. En brittisk förhörsledare som rätt stolt över att ha torterat IRA-aktivister, men inte vill kalla det tortyr. Och den nyss avgångne högt uppsatte israeliske säkerhetsagenten "Sheriff":

"You have to play by different rules," the Israeli interrogator told an American visitor. "The terrorists want to use your own system to destroy you. What your president is doing is right."

Den fria världen. Leve den.

Fortsatta angrepp mot palestinska flyktingar i Libanon

Den libaneniska "arméns" dödande av palestinier under förevändning av jakt på den bisarra saudifinansierade sekten Fatah al-Islam fortsätter, och Hariri-klanens reaktionära miliser flyttar fram sina positioner.

Uppgifter i NY Times tyder på att ännu mer obehagliga saker kan vara på gång:

The army has placed heavy restrictions on news coverage of the siege, keeping reporters far from view of the camp.

Jag skrev lite mer om denna senaste Libanon-konflikt här. För en kontiunerlig nyhetsuppföljning hänvisas till Angry Arab. Jag vill också tipsa om den svensk-palestinska författaren Rawia Morras blogg.

Man måste bara älska Greider ibland (eller rätt ofta faktiskt)

Å, jag har blivit så trött på tjatet i den märkligt förvirrade och andefattiga ”litteraturdebatten”. Men när Göran Greider blir trött, då står blixten stilla. Briljant:

Litteraturvetaren Johan Svedjedal skrev om nya numret av tidskriften OEI häromdagen: ”Är det inte Sveriges ledande retrotidskrift vi ser i aktion?" Det liknar ju ett Live där poeterna springer omkring i den litterära skogen och leker att det är sextiotal, då när det ännu var fräscht att skända högmodernism och vända upp och ner på boksidor. En dag förra året råkade jag slå på radion och hörde Ulf Karl Olov Nilssons Ultimata valmanifest – jag blev förvånad. Denne i och för sig utmärkte poet (han är rolig) trodde tydligen att han drev med politiken genom en satir där han lovade allt till alla. Han hade inte förstått att politiken slutade lova någonting för snart tjugofem år sedan. Hans satir var träffande 1965. Inte nu.

[Möjligen är hela citatet från den text av Johan Svedjal som Greider refererar till. Jag hittar det inte. Artikeln är hur som helst mycket bra i sin helhet]

Politisera

TT: Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin vill ha ett mer politiserat EU, där ideologi står i centrum.

Kul. Det bör dock kanske påpekas i sammanhanget, att EU redan är politiserat och att den marknadsfundamentalistiska ideologin redan står i centrum. EU-systemets motor och exekutiva kärna, kommissionen, är förvisso frikopplad från demokratiska val och kontrollmekanismer, just som sig bör enligt marknadsfundamentalistiska principer. Det politiska rättesnöret är dock klart lysande: det är att nedmontera hinder mot kapitalets dominans och resa sådana mot politiskt beslutsfattande som kan utvidga folkstyrets domäner. Därtill pågår en fördragsbunden och notoriskt ljusskygg, elitdriven utveckling mot ett Europas förenta stater med hårdare gränsbevakning och stärkta militära muskler under USA:s vapenrock. Inte sådär jätteopolitiskt, om man får vara lite stämningsförstörare så här i sommartider. Har man missat allt detta, är det förstås beklagligt. Men det är aldrig för sent att förnya sig och ta upp striden mot den utvecklingen.

Ansvar

- Palestinierna är ansvariga för sitt öde.

Shimon Peres kommenterar Israels folkrättsvidriga murbygge och de vägspärrar som skyddar illegala bosättningar, befäster ockupationen och river sönder varje del av palestinskt vardagsliv.

Men visst är palestinierna i grunden ansvariga för sitt öde – de måste och kommer att kämpa för befrielse. I detta behöver de vår solidaritet.

Amnestyrapport om Israels murar och spärrar

Amnesty påpekar – i likhet med internationella domstolen i Haag – att den israeliska Apartheidmuren är olaglig. I själva verket är detta ett av de mest groteska sätten att fysiskt befästa ockupationen och kapa åt sig ytterligare palestinsk mark. Viktigt är också att Amnesty – som Bitte Hammargren skriver om – påpekar att de ”vägspärrar” som finns på ockuperat område är illegala och grundligt förstör palestiniernas vardagsliv på ett mycket konkret, men ändå svårgreppbart sätt. Affärsverksamhet, besök hos släktingar, sociala och politiska möten – allt som är samhällsliv, blir snudd på omöjligt. Människor lider och dör utanför vägspärrarna. Den förnedring och frustration som detta innebär är i sig tillräcklig för att förklara varför palestinierna måste och kommer att fortsätta kämpa mot ockupationsmakten.

De israeliska brotten är kända och pågående. Människorättsorganisationer, fredsrörelser och FN-kommissioner, har gång på gång med bestörtning påpekat detta. De som mest envetet stöder Israels apartheidpolitik är USA:s brottsliga regering. Och så våra högljudda ”liberaler”. Någon gång borde man väl diskutera deras ansvar och medlöperi. I våra medier? Troligt.

Aldrig lika i döden

Jag har ofta skrivit om att den som verkligen vill förstå den israelisk-palestinska verkligheten, måste gå bortom det som rapporteras om döden och se på det förtryckta, förnedrade vardagsliv som palestinierna tvingas leva, i medieskugga. Men visst säger också beskrivningen av döden något om värderingen av liv. Hos Olydig hittar jag dokumentären Off the Charts. Det är en intressant genomgång som bör vara värd en halvtimme av din tid. Hur orimligt det än är beskrivs i Väst Israels ockupationspolitik som en konflikt mellan två ”parter” – och det är därför också så situationen upplevs av många här – två grupper som bara slåss hit och dit. Det är förstås en utgångspunkt som bortser från grundläggande maktförhållanden och därmed mystifierar verkligheten. Och det är en utgångspunkt som från början är fördelaktig för en rasistisk ockupationsregim. Men också med denna utgångspunkt – att det skulle vara två ”parter” som slåss och dummar sig mot varandra, är det en helt skev rapportering om dödandet som når ut till den västerländska publiken. Dokumentären handlar om den amerikanska allmänheten och vad som når den. Den går igenom statistiken sakligt och tydligt. Bland annat visar den – apropå förra blogginlägget – hur palestinska barns död systematiskt underrapporteras. Se dokumentären, och/eller titta runt på sajten If Americans Knew och dess mediesidor!

Barnamördare

På sin höjd små notiser, har det blivit i svenska medier, och då med den israeliska militärens systematiskt, medvetet och utstuderat förljugna kommentarer bifogade. Men det är så här enkelt: israeliskt militär har – än en gång – kallblodigt mördat palestinska barn.

För var och en som vet lite mer om Israels ockupation av Palestina, än den dagliga desinformationen i västerländska mainstream-medier, är det förvisso uppenbart att när palestiniers rörelsefrihet beskärs, när bosättningar blir till utkiksposter och fort, när palestiniers vardag smulas sönder av godtyckligt tillståndskrångel för varje liten sak, när den israeliska armén gör räder in till palestinska områden och gör ”administrativa” gripanden – då är de ständiga israeliska hänvisningarna till ”säkerhet” inte annat än båg. Men när man kallblodigt mördar barn – då är det mer uppenbart än annars.


Rasismen är fullkomligt central i Israels ockupationspolitik. Palestinierna måste göras till icke-människor för att alla de israeler som dagligen upprätthåller ockupationen ska kunna göra sitt jobb. Förnedra, förvägra, fördriva, emellanåt mörda. Sedan gå hem och vara vanliga israeler. Ockupationen och rasismen är varandras förutsättningar; reproducerar varandra.

Det är möjligt, till och med mycket troligt, att de soldater som mördade ytterligare två palestinska barn igår, inte hade för att avsikt att göra det när de gick på sina pass. Det är bara det att däruppifrån ser de aldrig några barn, såg inte heller några denna dag. Bara palestinier. Små, i det här fallet. Likväl palestinier. Disponibla. I vägen. De plockade skrot. Kunde lika gärna varit det själva. Soldaterna mördar inga barn – de skjuter palestinier.


Ofta får vi inte veta mer om barnamorden. Det blir på sin höjd små notiser, och då med den israeliska militärens systematiskt, medvetet och utstuderat förljugna kommentarer bifogade. Men ibland blir det lite tydligare. Som när trettonåriga Iman för tre år sedan mördades av en israelisk soldat som tömde ett magasin i flickan, och ”samtalet” kring henne spelades in:

From the watchtower ”It's a little girl. She's running defensively eastward.” ”Are we talking about a girl under the age of 10?” ”A girl about 10, she's behind the embankment, scared to death.” ”I think that one of the positions took her out.” ”I and another soldier ... are going in a little nearer, forward, to confirm the kill ... Receive a situation report. We fired and killed her ... I also confirmed the kill. Over.”
From the operations room ”Are we talking about a girl under the age of 10?”
Watchtower ”A girl about 10, she's behind the embankment, scared to death.”
A few minutes later, Iman is shot from one of the army posts
Watchtower ”I think that one of the positions took her out.”
Captain R ”I and another soldier ... are going in a little nearer, forward, to confirm the kill ... Receive a situation report. We fired and killed her ... I also confirmed the kill. Over.”
Capt R then ”clarifies” why he killed Iman
”This is commander. Anything that's mobile, that moves in the zone, even if it's a three-year-old, needs to be killed. Over.”

”Captain R” friades av en militärdomstol från alla misstankar om begångna felaktigheter. Han fick även ett skadestånd. Mellanösterns enda demokrati är ju som bekant en rättsstat.


[Läs Olydig! Och Paolo Pissoffi. Bilderna via Angry Arab. Läs också DN och SvD om nya bekräftelser på det vi redan vet; att Israel använder sig av utbredd, systematisk tortyr mot palestinier.]

Nu snackar vi

Anki Ahlsten och Hans Linde, vänsterpartiets partisekreterare respektive utrikespolitiske talesman i riksdagen, skriver idag en intressant artikel på SvD Brännpunkt. Det är, som de konstaterar, knappast en allmän principiell syn på EU-medlemskapets vara eller icke vara som är den stora stötestenen i ett närmare framtida samarbete inför valet 2010. Det är däremot det faktiska innehållet i utrikespolitiken.

Synen på folkrätten och på USA:s globala våldsvälde – och allt det för med sig – är en av vår tids ofrånkomliga huvudfrågor, runt om i hela världen. Positionerna från kalla krigets dagar kan inte intas slentrianmässigt. Det är riktigt som Ahlsten och Linde skriver:

Vi vet att det finns en stark opinion hos svenska folket, framförallt bland socialdemokraternas, vänsterpartiets och miljöpartiets väljare, för en stark alliansfrihet, en självständig utrikespolitik och en tydlig svensk röst för fred, nedrustning och rättvisa. En framtida vänsterallians skulle kunna bygga vidare på de progressiva och humanistiska värderingar som finns hos våra egna väljare i opposition mot den nuvarande regeringens undfallenhet gentemot USA:s krigspolitik.

Den fråga som allmänt behöver resas i diskussionerna om oppositionssamarbetet, är hur ett sådant samarbete, hur den nu tar sig form och uttryck, ska vara ett alternativ till dagens politik. Och då talar vi genast om en diskussion som inte kan reduceras till gemyt och sökande efter photo-ops à la den klassmässigt förklarliga men knappast efterhärmliga symbiosen mellan borgaralliansen och medier. Det behövs, som också Kalle Larsson pekade på i Flamman häromdagen, ett samtal i samhället, i och mellan partierna men också utom och runt, om politikens innehåll. Inte bara alternativa ansikten – alternativ politik.

Finland Disco For the Win

First we take Washington, then we take Berlin

Det gläder förstås ett rött hjärta att se hur borgerlighetens olika grenar, den politiska liksom den mediala, tar till sig och anammar de allra ljusaste sidorna av den så kallade realsocialismen.

Regeringens andlige ledare, som efter det segerrika valet siktats endast i samband med utlandsbesök och filmpremiärer, har nu besökt Berlin, där han kunde hyllas av såväl ledaren för Vår Europeiska Union, den Tillfällige Eurokanslern av Marknadens Nåde Angela Merkel, som av den samlade journalistkåren. Möjligen inspirerad av historiska bakgrundsunderlag från utrikesdepartementet och/eller Forum för levande historia, gav Reinfeldt, enligt den skarpsynt analyserande artikeln i DN ”Angela Merkel tips om hur hon kan handskas med Polen”. Bra gjort, säger det svenska folket unisont. Men ännu bättre var Fredrik Reinfeldts resoluta besked om att han ämnar förvägra svenska folket möjlighet att ta ställning till en konstitution som fortsätter Sveriges upphöjelse till perifer delstat i Marknadsunionen:

Sverige har ännu inte ratificerat fördraget, men krånglar inte.

Och Angela Merkel rapporteras uppskatta och berömma det faktum att folkliga opinioner och intressen hålls borta från Unionens dagordning:

Om alla vore som han skulle det vara det lätt att vara EU-ordförande.

Jorå, för att vara lite ordvitsig.

En betydelsefull norsk gest

Den norska regeringen gör något såväl praktiskt som principiellt viktigt när den nu utlovar en summa för att möjliggöra löneutbetalningar i den isolerade palestinska myndigheten – ni vet den folkvalda samlingsregering som Västländerna bestämde sig för att krossa på Israels inrådan och under ledning av USA. Läget är desperat i Palestina. Varje krona är viktig, liksom varje internationell öppning. Notera för övrigt vår egen på pappret självständiga regering:

Utrikesminister Carl Bildt betonade då att även om man gärna vill hjälpa palestinierna så agerar Sverige kollektivt via EU i frågan.

Ingen svensk utrikespolitik alltså. Om de stora i EU vill paja varje möjlighet till fredsprocess och dräglig vardag i Palestina, då håller Sverige käft och hänger på.

Läs också kommentar hos Systrar, kamrater.