Israel attackerar Free Gaza-båten och kidnappar hjälparbetarna

ISRAEL ATTACKS JUSTICE BOAT; KIDNAPS HUMAN RIGHTS WORKERS; CONFISCATES MEDICINE, TOYS AND OLIVE TREES

2009-06-30 14:28
Skrivet av Free Gaza Team

FOR IMMEDIATE RELEASE
30 June 2009


http://www.freegaza.org/

[23 miles off the coast of Gaza, 15:30pm] - Today Israeli Occupation Forces attacked and boarded the Free Gaza Movement boat, the SPIRIT OF HUMANITY, abducting 21 human rights workers from 11 countries, including Noble laureate Mairead Maguire and former U.S. Congresswoman Cynthia McKinney (see below for a complete list of passengers). The passengers and crew are being forcibly dragged toward Israel.

"This is an outrageous violation of international law against us. Our boat was not in Israeli waters, and we were on a human rights mission to the Gaza Strip," said Cynthia McKinney, a former U.S. Congresswoman and presidential candidate. "President Obama just told Israel to let in humanitarian and reconstruction supplies, and that's exactly what we tried to do. We're asking the international community to demand our release so we can resume our journey."

According to an International Committee of the Red Cross report released yesterday, the Palestinians living in Gaza are "trapped in despair." Thousands of Gazans whose homes were destroyed earlier during Israel's December/January massacre are still without shelter despite pledges of almost $4.5 billion in aid, because Israel refuses to allow cement and other building material into the Gaza Strip. The report also notes that hospitals are struggling to meet the needs of their patients due to Israel's disruption of medical supplies.

"The aid we were carrying is a symbol of hope for the people of Gaza, hope that the sea route would open for them, and they would be able to transport their own materials to begin to reconstruct the schools, hospitals and thousands of homes destroyed during the onslaught of "Cast Lead". Our mission is a gesture to the people of Gaza that we stand by them and that they are not alone" said fellow passenger Mairead Maguire, winner of a Noble Peace Prize for her work in Northern Ireland.

Just before being kidnapped by Israel, Huwaida Arraf, Free Gaza Movement chairperson and delegation co-coordinator on this voyage, stated that: "No one could possibly believe that our small boat constitutes any sort of threat to Israel. We carry medical and reconstruction supplies, and children's toys. Our passengers include a Nobel peace prize laureate and a former U.S. congressperson. Our boat was searched and received a security clearance by Cypriot Port Authorities before we departed, and at no time did we ever approach Israeli waters."

Arraf continued, "Israel's deliberate and premeditated attack on our unarmed boat is a clear violation of international law and we demand our immediate and unconditional release."
###

WHAT YOU CAN DO!

CONTACT the Israeli Ministry of Justice
tel: +972 2646 6666 or +972 2646 6340
fax: +972 2646 6357

CONTACT the Israeli Ministry of Foreign Affairs
tel: +972 2530 3111
fax: +972 2530 3367

CONTACT Mark Regev in the Prime Minister's office at:
tel: +972 5 0620 3264 or +972 2670 5354
mark.regev@it.pmo.gov.il Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

CONTACT the International Committee of the Red Cross to ask for their assistance in establishing the wellbeing of the kidnapped human rights workers and help in securing their immediate release!

Red Cross Israel
tel: +972 3524 5286
fax: +972 3527 0370
tel_aviv.tel@icrc.org Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Red Cross Switzerland:
tel: +41 22 730 3443
fax: +41 22 734 8280

Red Cross USA:
tel: +1 212 599 6021
fax: +1 212 599 6009
###

Kidnapped Passengers from the Spirit of Humanity include:

Khalad Abdelkader, Bahrain
Khalad is an engineer representing the Islamic Charitable Association of Bahrain.

Othman Abufalah, Jordan
Othman is a world-renowned journalist with al-Jazeera TV.

Khaled Al-Shenoo, Bahrain
Khaled is a lecturer with the University of Bahrain.

Mansour Al-Abi, Yemen
Mansour is a cameraman with Al-Jazeera TV.

Fatima Al-Attawi, Bahrain
Fatima is a relief worker and community activist from Bahrain.

Juhaina Alqaed, Bahrain
Juhaina is a journalist & human rights activist.

Huwaida Arraf, US
Huwaida is the Chair of the Free Gaza Movement and delegation co-coordinator for this voyage.

Ishmahil Blagrove, UK
Ishmahil is a Jamaican-born journalist, documentary film maker and founder of the Rice & Peas film production company. His documentaries focus on international struggles for social justice.

Kaltham Ghloom, Bahrain
Kaltham is a community activist.

Derek Graham, Ireland
Derek Graham is an electrician, Free Gaza organizer, and first mate aboard the Spirit of Humanity.

Alex Harrison, UK
Alex is a solidarity worker from Britain. She is traveling to Gaza to do long-term human rights monitoring.

Denis Healey, UK
Denis is Captain of the Spirit of Humanity. This will be his fifth voyage to Gaza.

Fathi Jaouadi, UK
Fathi is a British journalist, Free Gaza organizer, and delegation co-coordinator for this voyage.

Mairead Maguire, Ireland
Mairead is a Nobel laureate and renowned peace activist.

Lubna Masarwa, Palestine/Israel
Lubna is a Palestinian human rights activist and Free Gaza organizer.

Theresa McDermott, Scotland
Theresa is a solidarity worker from Scotland. She is traveling to Gaza to do long-term human rights monitoring.

Cynthia McKinney, US
Cynthia McKinney is an outspoken advocate for human rights and social justice issues, as well as a former U.S. congressperson and presidential candidate.

Adnan Mormesh, UK
Adnan is a solidarity worker from Britain. He is traveling to Gaza to do long-term human rights monitoring.

Adam Qvist, Denmark
Adam is a solidarity worker from Denmark. He is traveling to Gaza to do human rights monitoring.

Adam Shapiro, US
Adam is an American documentary film maker and human rights activist.

Kathy Sheetz, US
Kathy is a nurse and film maker, traveling to Gaza to do human rights monitoring.
###

Ship to Gaza - på Södra Teatern imorgon: seminarier, fotoutställning till musik, dans och fest

För alla som är i Stockholm imorgon, lördag 15:e augusti!

Ship to Gaza
Seminarier, fotoutställning till musik, dans och fest.

"Ship to Gaza" är ett initiativ för praktisk solidaritet med Gazas befolkning. Så snart det är ekonomiskt och praktiskt möjligt sänds ett fartyg med förnödenheter från Skandinavien via hamnar i Europa och Medelhavet till Gaza. I de hamnstäder som besöks arrangeras kulturella och opinionsbildande evenemang i samverkan med lokala organisationer. I Gaza administreras biståndsmottagandet av partipolitiskt oberoende organisationer.

Vi vill i och med den här galan belysa projektet "Ship to Gaza". Det blir en tillställning med allt från seminarier, fotoutställning till musik, dans och fest.



Dagbiljett: 50 kr
Dag & kvällsbiljett: 150 kr
Stödbiljett: 300 kr


DAGEN
- 15.00 Insläpp
- 15.30 Konferencierer Mattias Gardell och Dror Feiler inviger galan
- 16.00 Tyst Teater
- 16.20 Jonas Hassen Khemiri
- 16.30 Dabke från Palestina
- 17.30 Teater Tribunalen
- 17.30 Lotta Schüllerqvist, journalist och Palestinakorrespondent, berättar om situationen i Gaza och om sina upplevelser där.
- 18.00 Upprop för en offentlig internationell juridisk konferens angående Gaza-kriget.
- 18.15 Henning Mankell
- 18.30 Pierre Schori

Hela dagen: fotoutställningen Gaza: Boningar, http://www.tegen2.se/utstallningar/gaza-boningar

KVÄLLEN

På scen:

- 21.30 Darya & Månskensorkestern
- 22.00 Veronica Tjerned från Asiatiska Dansakademin framför Kathak-dans ackompanjerad av Debasish Mukherjje, tablagurun från Kolkata, Indien.
- 22.30 Promoe
- 23.00 Behrang Rimi
- 23.40 Samson For President, Soulful & Tan
- 01.00 1b4p3m, Printa & Skevist - Dubstep


Dansgolvet:

- 21.00 Mackan Price
- 23.00 Original Petter & Cotton Candy

I samarbete med Riksteatern och Ship to Gaza

”Ingen humanitär kris”

”Det pågår ingen humanitär kris i Gaza”, säger Israels vice premiärminister, Haim Ramon.

Det kan verka lite förvirrande. Visserligen är ju uppgifterna från Gaza knapphändiga i västerländska medier, eftersom Israel stängt tillträdet. Men en del grejer pekar ju kanske ändå i en annan riktning.

En av de mycket få utländska läkare som befinner sig på Gaza – andra släpps inte in, och några som var på väg med en båt blev ju rammade av Israels flotta och sändes tillbaka till Cypern – är norrmannen Mads Gilbert. Han har varit i många konflikthärdar och säger att det som sker är det värsta han har sett sedan massakrerna i Beirut 1982. Aftonbladet har talat med honom:

Bebisar med trasiga huvuden. En syskonskara där alla tre kämpar för sina liv.
Och ambulanspersonal som skjutits ihjäl när de hjälpt offren.
Här är norrmannens vittnesmål inifrån Gaza.
Det första han mötte när han anlände till sjukhuset Shifa i Gaza City var en kollega.
En död kollega.
– Läkaren hade åkt i en ambulans när den blev beskjuten. Både han och sjukvårdaren dog. Bara de senaste två dagarna har israelerna skjutit på två ambulanser och dödat personalen i dem, säger Mads Gilbert, professor i anestesi och akutsjukvård.

Guardian rapporterade för några dagar sedan:

There are people without their legs in very severe pain. The doctors and nurses were trying to give them painkillers and to keep them alive. Patients are lying there knowing they've lost their legs. Some were asking God if they could die. They were in a terrible psychological state. […] There's no gauze so they are using cotton, which sticks to the wounds. They can't sterilise clothes for the operating theatre. They're using wrong sized syringes. They're working 24 hours. They're referring cases from one hospital to the next. One hospital was running out of anaesthesia. They're also drawing blood and there's no alcohol. This is a disaster.

FN:s hjälpmission på plats betecknade också för några dagar sedan situationen som ”bedrövlig” och tecknade upp bilden av just en humanitär kris. Och nu säger FN:s chefssamordnare för hjälpen till Gaza, att läget närmar sig en "kritisk nödsituation".

Men det är ingen humanitär kris i Gaza, upprepar Israels vice premiärminister, prydligt slipsklädd.

Men man behöver inte bli förvirrad. Han är inte någon Baghdad Bob, Haim Ramon. Han känner nog mycket väl till allt det där som sker. Hans ståndpunkt är ändå logiskt konsistent: Det kan inte vara någon humanitär kris i Gaza, om de som lever i Gaza inte är människor.

Det är vad ställningstagandet i den här konflikten handlar om. Om man är enig med Haim Ramon, eller om man kan se de desperata, plågade, mördade palestinierna, och känna sin egen mänsklighet ropa efter rättvisa.


- - - - -

Läs också: Per Gahrtons artikel i SvD: Vem hotar vem i Mellanöstern.
Bloggat: Motbilder, Svensson, Rawia Morra.

[Dagbladet][SvD][DN1][DN2][DN3]

Gaza och efterkrigstidens slut

Publicerat i norsk översättning Klassekampen den 2 april. Illustrationen som syns på fotot: Knut Løvås.

 

Idealens kollaps

I Gaza angrips efterkrigstidens framsteg

 

“Fasornas djup övergår vår förmåga att beskriva dem”. Det är James Elder, talesperson för FN:s barnfond Unicef, som säger detta, efter att ha färdats igenom Gaza (Guardian den 22 mars). 

Det våld som nu utövas mot de instängda människorna i Gaza, är av en sådan omfattning att det spiller ut över språkets gränser. De som försöker förmedla fakta om det som sker, tvingas retirera bakom rekordnoteringar. En så snabb försämring av en befolknings tillgång på näring – med andra ord svält – har inte registrerats tidigare. Andelen förstörda byggnader saknar motstycke. Erfarna hjälparbetare, kirurger och psykologer landar – efter historier om förbrända barnansikten, blodpölar på smutsiga golv, kollapsande, desperata föräldrar – ständigt i samma fras: det värsta de någonsin sett.

Folkmordet i Gaza griper in i och driver på en större politisk utvecklingstendens. Vi kan kalla det slutet på efterkrigstiden. En aspekt av den är att starka krafter bland Västvärldens politiska och ekonomiska eliter strävar ut ur de demokratiska och humanistiska begränsningar som krigsslutet pålade dem: Folkrätt, asylrätt, deklarationer om mänskliga rättigheter. “Vi bevittnar någon slags kollaps i den fria världen”, som Pankaj Mishra skriver i essän Förintelsen efter Gaza.

Det är i det ljuset helt följdriktigt att de mest entusiastiska påhejarna av Israels framfart idag återfinns inom politiska strömningar med djupa och aktiva rötter i antisemitismen (USA:s högerkristna, Sverigedemokraterna, Le Pens parti i Frankrike – listan kan göras lång). Det som instinktivt framstår som lockande för dem, är den ohämmade, militariserade etnonationalismen i dagens Israel, och den hierarkiska samhällsordning som den bär fram. Utvecklingen i israelisk inrikespolitik är instruktiv. Där sätter allt mer radikalt rasistiska högerkrafter dagordningen, medan det exceptionellt progressiva, humanistiska arv som utvecklats i judiskt samhällsliv i generationer och som satt outplånliga avtryck i världens intellektuella, kulturella och politiska rikedom, i praktiken hånas, hotas och marginaliseras. På sociala medier men även i mainstream tv-kanaler myllrar det istället av grovt avhumaniserande beskrivningar, explicit rasistiskt jubel över död och förnedring och oreserverad hyllning av bestraffande övervåld.     

När västerländska ledare och tyckare upprepar sina mantran om “Israels rätt att försvara sig”, medan deras språk blir stumt inför det oerhörda, gränsöverskridande som dagligen utspelar sig i Gaza, sipprar det ut i politiska och sociala relationer på hemmaplan. 

För de många av oss som lever i den vitare och mäktigare delen av världen, med rötter i det som kallas det globala Syd upplevs detta gärna närmare själens innersta kärna. Vi hanterar dagligen den strukturella rasismen, med olika medvetna och omedvetna reaktioner och strategier. Vi är vana vid – accepterar de facto – att människoliv värderas olika beroende på avstånd och färgnyans. Men det är omskakande på ett nytt sätt, när palestinska liv värderas till så nära noll, att tio, femton tusen staplade barnlik inte når upp till entydiga fördömanden. När uppenbart och återkommande lögnaktig statspropaganda så ofta trumfar synliga vittnesmål om otaliga sönderrivna människoliv. Att leva i denna verklighet med sina sinnesintryck misstänkliggjorda, genererar en djup otrygghet, jag vill säga en existentiell yrsel, en “fight or flight”-impuls som man undertrycker men som fortsätter skrapa på ens inre. 

Det finns ingen väg ut ur denna nedbrytande ensamhet än politisk gemenskap. En gemenskap som ytterst handlar om att hedra, försvara och utveckla det som vanns efter oerhörda mänskliga lidanden under andra världskriget. De som runt om i världen reagerar mot förstörelsen av Gaza drivs, för att åter citera Pankaj Mishra, “av den enkla önskan att upprätthålla de ideal som verkade allmänt eftersträvansvärda efter 1945: respekt för frihet, tolerans för andra trosuppfattningar och levnadssätt, solidaritet med mänskligt lidande och en känsla av moraliskt ansvar för de svaga och förföljda.”. Djupet i de fasor som följer där dessa ideal fördrivs, är inget som bara kommer att märkas för “De andra”. Världen hänger ihop vare sig vi vill det eller ej. Vad det gäller är att förändra den.

Gaza. Att rädda orden, göra vardagen uthärdlig.

För ett år sedan inledde Israel sitt angrepp mot det belägrade, fattiga Gaza. Den fjärde januari i år skrev den norske läkaren Mads Gilbert dessa rader på sms från Gaza:

De bombet det sentrale grønnsakmarkedet i Gaza by for to timer siden. 80 skadde, 20 drept, alt kom hit til Shifa. Hades! Vi vasser i død, blod og amputater. Masse barn. Gravid kvinne. Jeg har aldri oppleve noe så fryktelig. Nå hører vi tanks. Fortell videre. Alt. GJØR NOE! GJØR MER! Vi lever i historieboka nå, alle! Mads G. 4.1.09 13:50 Gaza.

Orden spred sig över hela världen. Trots Israels ihärdiga försök att stänga ute nyhetsflödet var rapporterna många. Inte i västerländsk press, som låtit sig drivas ut från områden och de första dagarna endast sparsamt tog in de andra källor som fanns på plats – främst Al-Jazeera. Men informationen fanns där, för alla som ville se. Mitt framför våra ögon begicks ett planerat, rasistisk övergrepp. Israel bröt mot alla internationella konventioner och moraliska gränser.

I dag skriver Mads Gilbert i ett nytt sms som sprids:

Ikke glem Gaza! Nådeløs blokade og utsultning. Palestinske kvinner, barn og gamle lider, menn likvideres. Utbomba boliger, skoler og gudshus fortsatt i ruiner. Ingen materialer slippes inn. Siste livsnerve kuttes når tunnelene sperres. Israels bryter ustraffet krigens lover. Vesten lukke øyene. USA lar Israel diktere. Storting og regjering investerer kynisk våre oljepenger i Israel. Dette skal ikke fortsette! Fortell det videre, rop det videre! Alle må gjøre noe, gjøre mer! Vi lever fortsatt i historieboka. Hilsen Mads G 27.12.09

Amnesty och ett flertal andra organisationer påminde nyligen om samma sak. Ett år efter övergreppet är vardagen ofattbart hård för det redan ofattbart hårt prövade palestinska folket i Gaza.

Vi får inte glömma. Jag upprepar det jag skrev på SVT Opinion 12:e januari:

Medan många av världens ledare försiktigt trippar fram, vadderade i lögner, är vreden mot Israels övergrepp bland folken runt om i världen stark.

Det är inte konstigt. Kunskaperna finns. Och det elände som Israel utsätter palestinierna för, förutsätter och återskapar ett rasistiskt avmänskligande; en kolonial förnedring.

På samma sätt som Sydafrikas apartheid-politik väckte avsky långt utanför Afrikas gränser, griper Israels arrogans och förtryck tag i något levande hos alla som ogillar orättvisor. Ställningstagandet mot Israels terror är vår tids antirasistiska brännpunkt.

Så kan vi gå tillbaka till orden och försöka rädda dem. Den enda möjligheten att inte kalla det som skett i Gaza för ett brott mot mänskligheten - det är att inte inbegripa palestinierna i mänskligheten. Men då har vi skadeskjutit vår egen mänsklighet.

Israels ockupation gör något med oss alla. Att ta ställning i den här konflikten handlar om att pröva ordet människa, och fylla det med innehåll.

I Oslo ordnas en manifestation 15:00-16:30 där Mads Gilbert ska hålla appell

I Stockholm ordnas en minneskonsert i Immanuelskyrkan klockan 19. Mat serveras från klockan 18. Och före det går ett stilla fackeltåg från Södermalmsmoskén vid Medborgarplatsen klockan 17, till Immanuelskyrkan.

[DN][Aftenposten][DemocracyNOW]

Gaza som experimentverkstad

Också i döden präglas Israels övergrepp mot palestinierna av en ofattbar cynism; en som bara är möjlig om man i sin självförståelse och sina handlingar systematiskt har avhumaniserat ett helt folk.

Israel använder fosforbomber mot Gaza. Det har varit synligt på bilder från Gaza, och flera röster som ändå kunnat komma ut därifrån har slagit larm om detta, men i västerländska medier har det varit tyst. (Jinge skrev om det häromdagen, och i dag igen).

Fosforammunition skapar ett oerhört lidande hos människor och är därför förbjudet i internationella konventioner. Fosforn fortsätter nämligen att brinna när den träffar människokroppen och kan inte släckas på vanligt sätt. Det händer att den långsamt fortsätter in till benet.

Mot palestinier i tätbefolkade Gaza kan ammunitionen förstås användas. Ty de är ju inte att betrakta som människor. (USA tog fosforammunition i massivt bruk över Falluja, med fasansfulla resultat. Och Israel använde det i Libanon 2006; något man också officiellt erkände senare).

Men det stannar inte där. Olika uppgifter från medicinsk personal som haft med skadade palestinier att göra, pekar på att Israel också testkör andra typer av vapen. I norska Dagbladet [hittar inte artikeln på nätet, översättningarna är mina] berättar Mads Gilbert vidare om helvetet på sjukhusen i Gaza:

Det låg en tio år gammal pojke på golvet, och jag jobbade med att få ut splitter från bröstregionen. När jag tittade längre ned på pojken, såg jag att han hade tre ben, och såg då till min förskräckelse att det var ett avslitet ben som låg ovanpå hans. Du tror det inte förrän du ser det.

I Aftenposten diskuterar Gilbert också varför en del av skadorna ser ut som de gör [min övers.]:

Orsaken till den stora kroppsliga förstörelsen hos många av offren, är enligt Gilbert att Israel använder vapen som skapar enorma tryckvågor på kort avstånd. Mot tryckvågorna har människokroppen inte en chans, och rivs i små bitar

-- De använder sig av en ny typ av vapen, så kallade DIME-vapen [Dense Inert Metal Explosive]. Dessa vapen gör att vi inte ser de gamla splitterskadorna, utan att kroppsdelar helt enkelt rivs av som följd av tryckvågorna, berättar han.

Gilbert, som varit i Palestina förut, varnade för denna eller motsvarande typer av ”nydanande” vapen, efter Israels tidigare angrepp mot palestinska områden. 2006 kom en italiensk rapport som bekräftade vad palestinsk hälsopersonal förgäves försökt berätta. (Läs mer om det i denna artikel från Klassekampen i oktober 2006).

Mads Gilbert fortsätter i Dagbladet-artikeln:

Jag har varit i många konfliktzoner, men skillnaden är att det inte finns pressfolk här. Det är en cynisk och planerad strategi som släcker ljusen från Gaza för hela världen. Hade media varit här tror jag opinionen hade svängt långt tidigare.

En förbrytarregim stänger – sedan en tid tillbaka; angreppet var ju välplanerat – Gaza för insyn för att kunna begå sina förbrytelser. Och Västvärldens medier är så ynkliga att de inte ens kan se till att visa mer av de bilder som arabiska tv-kanaler faktiskt har av verkligheten i Gaza. Samtidigt har den farsartade processen där Israels högsta domstol beslutat att åtta journalister skulle få komma in i någon sorts styrd pool, slutat med att ockupationsmaktens militär helt enkelt bestämt sig för att strunta i det.

Israels brott är så stora, så uppenbara. Ansvaret hos medlöparna på ledarsidorna och i regeringsbyggnaderna är därefter.


Uppdatering: Läs ett inlägg om detta på KABOBfest.

[Dagbladet; intressant om det israeliska propagandakriget][DN1][DN2][DN3][SvD][Rawia Morra][Svensson]

Läs detta!

* Oxfordprofessorn Avi Shlaim hade häromdagen en väldigt bra sammanfattande redogörelse för Gaza-angreppets bakgrund och förlopp. Missa inte den!

I write as someone who served loyally in the Israeli army in the mid-1960s and who has never questioned the legitimacy of the state of Israel within its pre-1967 borders. What I utterly reject is the Zionist colonial project beyond the Green Line. The Israeli occupation of the West Bank and the Gaza Strip in the aftermath of the June 1967 war had very little to do with security and everything to do with territorial expansionism. The aim was to establish Greater Israel through permanent political, economic and military control over the Palestinian territories. And the result has been one of the most prolonged and brutal military occupations of modern times.

* Jonathan Cook: Israel’s aim: To make the Gazan prison even more secure

And once the Gazan albatross is lifted from Israel’s neck, Mr Abbas and his West Bank regime will be more isolated than ever. Undoubtedly, the hope in Israel is that, with Gaza disposed of, the pressure will grow on the Palestinian Authority to concede in a “peace” deal yet more Palestinian land in East Jerusalem and the West Bank.

* Den israeliska journalisten Amira Hass: ”Mina föräldrar slipper höra folkmassan vråla i Colosseum”. Starkt och intressant.

Till och med innan språktvättomaten utvecklats till nuvarande sofistiska nivå blev mina föräldrar illamående av fraser som "kriget för fred i Galileen" eller "störandet av den allmänna ordningen", när den allmänna ordningen var ockupationen och störandet var motstånd mot den. När ordning innebär att förhindra palestinierna från att få vad judarna har rätt till och kräver.

Vilken tur att de inte är vid liv för att höra Ehud Barak och Tzipi Livni förklara att vi inte har någonting emot det palestinska folket, eller kabinettssekreteraren som förklarar att det inte förekommer någon humanitär kris och att det bara är Hamaspropaganda.

* KABOBfest: ”Ramallah pours on fuel as Gaza burns”. Intressant skildring från de intensiva demonstrationerna på Fatah-kontrollerade Västbanken, mot Israels blodbad i Gaza.

I left the house after Friday prayers with my mom, walking past Mahmoud Abbas' headquarters, the Muqata'a. The streets were filled, as they were last Friday, with hundreds of Presidential Guards, the Jordanian-trained, American funded security force of the PA (whom are repeatedly told during training that 'you are not here to fight the occupation'. They were clad in body armor, black tops, black helmets, balaclavas, fatigues, automatic weapons and batons. As I walked past, I thought of how pathetic these men were, heavily armed and armored, tasked with policing non-violent citizens, while in Gaza the men of the resistance were standing their ground against Israeli tanks, artillery, war planes, helicopters, warships and special forces. That observation is not lost on the vast majority of Palestinians, no matter their political affiliation

* Israel har medvetet beskjutit journalister. Flera skadade.

* Pierre Gilly: "Hamas är en gräsrotsrörelse".

* Mohammed Omar: "Gaza har gjort mig radikal".

* Jag brukar inte släppa igenom rasistisk propaganda här på bloggen och oftast inte länka till det heller. Men ibland kan det vara intressant i studiesyfte. På KABOBfest har de samlat en rad citat från israeliska bloggar angående massakern i Gaza. Den bild som framträder säger mycket om vad ockupationen gör också med ockupanten – avhumaniseringen av palestinierna är både en förutsättning för och ett resultat av ockupationen; den reproduceras i försvaret av övergreppen, såväl i som utanför Israel.

* Ett citat uppsnappat av Helena Duroj.

Etiquette:
Improper: Throwing a shoe at a war criminal and shouting, "Dog!"
Proper: Throwing bombs at babies and shouting, "Freedom! Democracy!"

Dartwill Aquila

Bloggar: Rawia1, Rawia2, Motbilder1, Motbilder2, Motbilder 3, Jinge1, Jinge2, Röda Raketer, Svensson1, Svensson2.

[DN1][DN2][DN3][DN4][DN5][DN6][SvD1][SvD2][AB1][AB2][Dagbladet1][Dagbladet2]

Ship to Gaza – Stay Human!

Tiden är som vanligt för knapp för att skriva det jag skulle önska. Jag skulle vilja skriva mycket mer om det stora, gränsöverskridande människorätts- och solidaritetsprojekt som Ship to Gaza är. Skriva om lögnerna och hatet, vad de blottlägger hos lögnarna och hatarna, och om den värld vi lever i. Men jag har skrivit förr. Och det är så många som gör det bättre på annat håll nu.

Det som är intressant är att i europeisk debatt har försvararna av staten Israels övergrepp framför allt fokuserat på att bagatellisera och relativisera den här gången. ”Varför just Gaza?”. Ja, till att börja med, varför inte?

Men också: därför att Israel ockuperar och förtrycker med ett sådant explicit stöd av världens mäktiga. Jag var inne på det när fosforbomberna föll i januari 2009 – att världen speglas i Gaza; att uppställningen i synen på massakern i Gaza pekar mot de stora politiska linjerna i vår samtid – den koloniala människosynens åternormalisering, islamofobi som den dominerande formen av rasism, och inte minst borgerligt liberala krafters förbruning.

Den israeliska ockupationsmaktens handlingar och propaganda får ett sådant bifall och genomslag i västerländsk press och politik, att det också blir ett grönt ljust för fortsatt förtryck och rasistisk särbehandling.

Ett lustigt exempel är när svenska medier sprider uppgifter om att Röda Korset ska ha påstått att det ”inte råder någon humanitär katastrof på Gaza”, när Röda Korset i själva verket gång på gång har påpekat de enorma problemen på Gaza, medan uppgiften härrör från den israeliska militären.

Den israeliska statspropagandan är så hejdlös att man nyligen försökte sprida en video där en HBT-aktivist påstod sig ha varit i kontakt med Ship to Gaza men förvägrats åka med. Nu avslöjades det osmakliga tricket nästan omedelbart, men som mycket annat i den vägen är det säkert en och annan som gått på det innan.

I sammanhanget ska man också nämna det njugga förhållningssättet i det svenska politiska och mediala etablissemanget till att den båt som de svenska passagerarna ska åka med saboterats av dykare i hamnen i Aten! (här finns pressmeddelanden och foton). Det israeliska utrikesdepartementet uttrycker tillfredsställelse med den försening som sabotaget innebär. Hur många andra länder hade kunnat bete sig så?


Och så bara en kort kommentar till de borgare som likt denna frejdiga ledarskribent undrar varför det inte ordnas någon ”Ship to Syrien”? Well, ordna det själva! Det finns ingen blockad av internationellt farvatten utanför så det kräver kanske mindre förberedelse. Och framför allt så kan handelsminister Ewa Björling (M) leda delegationen, eftersom hon har erfarenhet från tidigare räder, exempelvis denna Flight to Syria 2009. Daniel Swedin skriver mer på samma tema.

Nåväl. Följ gärna utvecklingen direkt istället för genom mainstreammediernas filter, där IDF:s propagandaofficerare är framme och petar hårt. Journalisten Joseph Dana är väl värd att följa på twitter. Ship to Gazas svenska hemsida är bra att kolla in. Och som jag tidigare tipsat om, Johannes Anyurus blogg.

Och de börjar tala, ansiktena där framme, med sina ögon och munnar – de liv som talar för oss, de liv som med sina röster benämner våra handlingar, talar nu. Greklands representant talar om att Medelhavets alla folk måste få vara fria att färdas över havet, Dror talar om Israels våld, om lögnerna som sprids. En palestinsk-amerikansk jurist säger att palestinierna inte vill ha bistånd, att de vill ha värdighet och frihet, att det är vad Freedom Flotilla handlar om. Hon knyter näven och höjer den i luften, många i lokalen speglar hennes gest. Och alla dessa ord och tecken rör vid mig innerst inne och jag sitter med glansiga ögon, hopsjunken, matt, för igår kändes det som att ord inte var någonting, efter att jag hade sett flyktingen med den hopsydda munnen, och idag är orden – vad är de? Namn, för att förstå, för att förvandla. Alice Walker, amerikansk författare – hon skrev “Purpurfärgen” – är en av årets passagerare, och talar om de svartas befrielsekamp i USA, att den också var beroende av att människor kom utifrån för att hjälpa de nedtryckta och bortglömda. Hon säger att detta alltid har funnits i USA’s historia, också, parallellt med våldet, dödandet. När jag vänder mig om: väggen av kameror bakom oss, de blänkande linserna i det tunna solskenet som silar in genom de igendragna gardinerna. Fotografen från NRK, en ung kille med långt hår och bakochframvänd keps, springer omkring. Han ser ut som en parodi på en krigsfotograf.

Och så lägger jag in två hälsningar, en ascool från irländska rugbystjärnor, och en lite mindre cool, inspelad på semestern, från yours truly. (fler finns här)

Israel bröt vapenvilan. Fler lästips för djup.

Vill tipsa vidare om [tack till Andreas M.] om en intressant och fyllig genomgång av bakgrunden till Israels angrepp på Gaza, och en kritisk genomgång av de påstådda – och ständigt växlande – skälen. Artikeln är ganska lång och förtjänar läsning i sin helhet. Bland mycket annat tar den upp det jag nämnde kortfattat i min artikel på SVT Opinion – att Israel bröt vapenstilleståndet i Gaza, och gjorde det kalkylerat:

The countdown to conflict began not with the expiration of the ceasefire on December 19, but rather on November 4. With the world fixated on the drama of the US presidential election, Israel launched an unprovoked incursion into the Gaza Strip that left six Palestinians, all members of the Qassam Brigades, dead. Israel claimed that the army had successfully foiled an imminent attempt to provide Gilad Shalit, the Israeli corporal captured by Palestinian fighters in June 2006, with some company. But these claims were widely ridiculed by Israeli military correspondents. Greater credence was given to the view that this was a premeditated and purposeful raid intended to elicit a response from Hamas that would furnish a pretext to dismantle the ceasefire.

Indeed, the period between November 4 and December 19 -- during which, again, all fatalities were Palestinian -- was characterized by growing escalation by both sides, including an unprecedented tightening of the blockade by Israel and Egypt. Poverty levels climbed further into the stratosphere, malnutrition skyrocketed and essential supplies of every sort ran out. Even before the latest emergency spurred UN agencies and the Red Cross to warn of imminent collapse, former UN human rights commissioner Mary Robinson had on a November 4 visit denounced international indifference to the “shocking violation of so many human rights” of Gaza’s population as “almost unbelievable.” “Their whole civilization has been destroyed,” she concluded. “I’m not exaggerating.”

[…]

A further indication of the nature of Israel’s methods was provided in press coverage of Israeli contingency planning for war with Hizballah, Syria or Hamas. On October 5, 2008, the Israeli newspaper Ha’aretz cited Gadi Eisenkot, commander of the Israeli military’s northern sector, explaining the “Dahiya Doctrine,” named after the extensive destruction Israel inflicted on Beirut’s southern suburbs in 2006: “We will wield disproportionate power against every village from which shots are fired on Israel, and cause immense damage and destruction. From our perspective, these are military bases. This isn’t a suggestion. This is a plan that has already been authorized.” Similarly, Deputy Defense Minister Matan Vilnai in February 2008 threatened Gaza with “a shoah” if Palestinians continued firing rockets across the boundary with Israel.

The Ha’aretz article additionally quoted a pre-publication copy of a report authored by Gabriel Siboni, a colonel in Israel’s reserves, calling for “a disproportionate strike at the heart of the enemy’s weak spot, in which efforts to hurt [rocket] launch capability are secondary. As soon as the conflict breaks out, the [air force and army] will have to operate in a rapid, determined, powerful and disproportionate way against the enemy’s actions.” What this might entail is suggested in a companion report by Giora Eiland, a former head of Israel’s National Security Council, which calls for the wholesale destruction of the military, government and civilian infrastructure of the enemy entity.

Läs alltså hela.

På svenska har Klas Sandberg skrivit en bakgrundsartikel som tar upp delvis samma ämnen men också pekar på Israels systematiska förstörelse av de ekonomiska utvecklingsmöjligheterna i Gaza, redan före det förödande angreppet. Läs!

Vill också rekommendera två bloggposter om Hamas:
- Gaza; peace n’ freedom diskuterar de missvisande standardfraserna om att Hamas ”vägrar erkänna Israels existens”.
- Här en genomgång av nyhetsbyrån Associated Press’ ännu mer missvisande standardfraser i rapporteringen om Hamas. Givetvis har det enorm betydelse hur en internationell nyhetsbyrå som AP formulerar sig i sin rapportering – särskilt när allt fler tidningar saknar egna utrikeskorrespondenter på plats.


[SvD1][SvD2][AB1][AB2][DN1][DN2][DN3][Dagbladet]

Några manifestationer 17/1

GÖTEBORG
Demonstration Lördagen 17 januari
Samling Götaplatsen kl. 14.00
Avmarsch till Gustav Adolfs Torg
Protestera mot Israels terror
Stoppa Israels förintelse av Palestina
Häv blockaden av Gaza
Bojkotta Israel
Arr: Gazakommitten

HELSINGBORG
Samling lördagen den 17 januari kl 14 på Gustav Adolfs torg för ett demonstrationståg till Stortorget och Terrasstrapporna.
Varje dag en stående manifestation kl 17 på Gustav Adolfs torg.
På Stadsbiblioteket pågår en utställning om Palestina från och med 13/1 till och med 23/1.

LULEÅ
Demonstration "Stoppa massakern i Gaza".
Lördag 17/1 och 24/1.
Samling kl 12.30 utanför Strand, Storgatan.
Arr: Nätverket Gaza Solidaritet i Luleå

MALMÖ
Demonstration för Gaza
Lördag 17/1
Samling kl 14 Gustav Adolfs torg

STOCKHOLM
Demonstration på lördag 17/1 kl. 13 från Humlegården.
Stoppa massakern i Gaza
Bryt blockaden
Stöd palestiniernas frihetskamp

UPPSALA
Samling kl. 12.30 Slottsbacken
Avmarsch kl. 13.00 till Stora torget
- Stoppa folkmordet i Gaza!
- Rädda barnen i Gaza!
- Över 1000 mördade och 4500 sårade!
- Över hälften av dem är barn och kvinnor!
Arr: Palestinska Folkets Föreningen

Gaza, uppdatering

- Israeliska Shin Beth ger nu de facto klartecken för att mörda människor på sjukhusen i Gaza.

- Cynthia McKinney, tidigare amerikansk kongressledamot, och i senaste valet presidentkandidat för det gröna partiet, skriver om sina upplevelser från den båt med mediciner och annan nödhjälp till Gaza, som israeliska marinen angrep och rammade.

When we left from Cyprus, one reporter asked me “are you afraid?” And I had to respond that Malcolm X wasn’t afraid; Dr. Martin Luther King, Jr. wasn’t afraid. But little did I know that just a few hours later, I would be recollecting my life and mentally preparing myself for death.

- Vittorio Arrigoni skriver en ögonvittnesskildring från Gaza:

They laid the little girls out on the blackened asphalt, and they looked like broken dolls, disposed of as they were no longer usable. This wasn’t a mistake, but a voluntary, and cynical horror. We’re at a toll of 320 dead, more than a thousand wounded and, according to a doctor at Shifa, 60% of these are destined to die in the next few hours or days, after prolonged agony.There are many missing, and for the last two days despairing wives have been searching for their husbands or children in hospitals, often to no avail. The morgue is a macabre spectacle. A nurse told me that after hours of searching, a Palestinian woman recognized her husband from his amputated hand. All that’s left of her husband, and the wedding band on her finger from the eternal love they had sworn one another.

[…]

Choosing to remain silent means somehow lending support to the genocide unfolding right now. Shout out your indignation, in every capital of the “civilized” world, in every city, in every square, covering our own screams of pain and terror. A slice of humanity is dying in pitiful in a useless listening.

- Ramsey Clark, tidigare riksåklagare i USA och 2008 års vinnare av FN:s Human Rights Award, har tagit initiativ till en internationell appell som man kan underteckna: Urgent Appeal for Israel to Immediately Cease Its Murderous Bombing, Siege and Threatened Invasion of Palestinian Gaza.

- Anna Wester påminner om att Israel nu också passar på att trappa upp repressionen på Västbanken:

Den 28 december sköt israeliska militären ihjäl en 22-årig man, Arafat Khawaje i Nillin när han deltog i en demonstration mot Israels krig mot Gaza. Vid samma demonstration sköts 20-åriga Mohammed Khawaje i huvudet med skarp ammunition och förklarades hjärndöd. I går kväll dog även han.

Några blogginlägg: Motbilder, Röda Malmö, Anders Svensson.

[Olle Svenning på Aftonbladets ledarsida]
[SvD1][SvD2][DN]

Gaza i London Review of Books

Tack vare tips härifrån noterar jag att London Review of books har ett antal mycket intressanta och viktiga texter om massakern i Gaza – och dess djupgående konsekvenser både i och utanför Mellanöstern.

Huvudtexten i LRB är skriven av Henry Siegman, tidigare chef för American Jewish Congress och Synagogue Council of America. Han går igenom många av Israels de vanligaste propagandalögner; om att Hamas skulle ha brutit vapenvilan (Det var Israel som bröt vapenvilan), om att Hamas faktiska politik skulle vara inriktad på att ”utplåna Israel” (Hamas har för övrigt godkänt avtal som de facto visar beredskap att acceptera 1967 års gränser) eller att Israel utrymde bosättningarna i Gaza för att ge palestinierna en chans att etablera en stat (Sharon meddelade öppet att frågan om en palestinsk stat var helt avförd från dagordningen).

Men Siegman skriver också om stämplingen av Hamas som terrororganisation, i relation till de organisationer som slogs för etablerande av staten Israel och de senares användning av terror för storskalig etnisk rensning. Och så skriver han:

Why then are Israel’s leaders so determined to destroy Hamas? Because they believe that its leadership, unlike that of Fatah, cannot be intimidated into accepting a peace accord that establishes a Palestinian ‘state’ made up of territorially disconnected entities over which Israel would be able to retain permanent control. Control of the West Bank has been the unwavering objective of Israel’s military, intelligence and political elites since the end of the Six-Day War. They believe that Hamas would not permit such a cantonisation of Palestinian territory, no matter how long the occupation continues. They may be wrong about Abbas and his superannuated cohorts, but they are entirely right about Hamas.

Ta en stund och läs hela!

I numret finns också välskrivna kommentarer från en lång rad intellektuella, som Tariq Ali, Eric Hobsbawm, Rashid Khalidi, Yitzhak Laor, Ilan Pappe, med flera.

Tariq Ali:

The war on Gaza has killed the two-state solution by making it clear to Palestinians that the only acceptable Palestine would have fewer rights than the Bantustans created by apartheid South Africa. The alternative, clearly, is a single state for Jews and Palestinians with equal rights for all.

Eric Hobsbawm:

For three weeks barbarism has been on show before a universal public, which has watched, judged and with few exceptions rejected Israel’s use of armed terror against the one and a half million inhabitants blockaded since 2006 in the Gaza Strip. Never have the official justifications for invasion been more patently refuted by the combination of camera and arithmetic; or the newspeak of ‘military targets’ by the images of bloodstained children and burning schools. Thirteen dead on one side, 1360 on the other: it isn’t hard to work out which side is the victim. There is not much more to be said about Israel’s appalling operation in Gaza.

Except for those of us who are Jews. In a long and insecure history as a people in diaspora, our natural reaction to public events has inevitably included the question: ‘Is it good or bad for the Jews?’ In this instance the answer is unequivocally: ‘Bad for the Jews’

Yitzhak Laor:

Israel is engaged in a long war of annihilation against Palestinian society. The objective is to destroy the Palestinian nation and drive it back into pre-modern groupings based on the tribe, the clan and the enclave. This is the last phase of the Zionist colonial mission, culminating in inaccessible townships, camps, villages, districts, all of them to be walled or fenced off, and patrolled by a powerful army which, in the absence of a proper military objective, is really an over-equipped police force, with F16s, Apaches, tanks, artillery, commando units and hi-tech surveillance at its disposal.

Läs!

Medlöpare!

Situationen i Gaza är fullständigt desperat. Israel bombar skolor dit förtvivlade människor sökt sig för hoppet om skydd. Människor står i timtal i livsfarliga köer för att få ut ett halvt bröd. Sjukhusen opererar under absurda förhållanden, och riskerar nu också att få slut på reservkraft – något som skulle få ofattbara mänskliga konsekvenser.

Så här ser några av de senaste uppdateringarna från Aljazeera ut:

* Al Jazeera's Ayman Mohyeldin reports that 23 Palestinians have been killed overnight in Gaza

* UNRWA's chief, John Ging, tells Al Jazeera that three people seeking refuge in a UN school in Gaza are killed by Israeli missile.

* Al Jazeera's correspondent in Lebanon reports that Israeli warplanes violated Lebanese air space on Tuesday

* John Ging, UNRWA aid chief in Gaza, describes "awful" scenes at Shifa hospital

* John Ging, chief of the UN aid mission in Gaza, warns that if the generators at Shifa hospital fail, patients in intensive care will die.

* Thirteen people from one family in al-Zaitoun district, east of Gaza city, killed in Israeli air attack, Al Jazeera reports.

En del sådant rapporteras vidare i de västerländska medierna. På en del håll – i Norge till exempel betydligt mer och bättre än i Sverige – känner man av att de ohyggliga oförrätterna mot det palestinska folket kanske också har börjat droppa in i medvetandet på nyhetsredaktionerna. Men det som är slående är hur snabbt man skyndar sig att ”balansera” denna verklighet av rasistiskt massmord, med overklighet; utstuderad israelisk krigspropaganda och fantasifulla ”analyser” och ”kommentarer” från en stab av tyckare som har sina hjärnor fastgjutna i kolonialt tänkande.

Den tidigare brittiske ambassadören Craig Murray – han som fick sparken när han kritiserade Storbritanniens tortyrsamarbete med Uzbekistans regim – skriver detta på sin blogg om BBC rapportering (som jag förresten har en känsla av är bättre än den på åtminstone SVT; TV4 är betydligt rimligare):

I watched BBC World News for a timed hour yesterday. In that time I saw:
Pro-Israeli (including US government) speakers - 17
Pro-Palestinian speakers - 2
Mentions of Hamas Rockets as reason for war - 37
Mentions of illegal Israeli settlements - 0
Mentions of Palestinians killed by Israel during "ceasefire" - 2
Mentions of Sderot - 12
Mentions Sderot used to be Palestinian - 0
If you don't believe me, try it yourself.

Israel har stängt ute västerländska journalister, med det helt uppenbara syftet att undvika att få sina brott uppfläkta i vardagsrummen i Europa och USA. I dessa medier kan man nu läsa en och annan irriterad protest mot att vara utestängd och utlämnad till israeliska pr-folk vid gränsen. Men det finns ju arabiska massmedier på plats! De rapporterar med risk för eget liv. Visa då mer av deras bilder!

Att likställa förövare och offer, mördare och mördad, ockupant och ockuperad, är inte bara slö och dålig journalistik. Det är – under rådande omständigheter – ett föraktligt medlöperi.



Bloggar: Erik Berg, Svensson, Claes Krantz, Ung Vänster, Paolo Pissoffi, Jinge.

[SvD][Aftonbladet][DN][Dagbladet1][Dagbladet2][Dagbladet3]

Mer Gaza - och lästips

Veckans Flamman publicerar en mycket intressant och viktig artikel av Jeff Halper, samordnare för Israeli Committee Against House Demolitions. Han skriver om den mediala twist som Israel använder för att sälja in tillbakadragandet från Gaza och lyfter den centrala frågeställning som jag bara snuddade vid i min förra post om Gaza – att utvecklingsmöjligheterna för Gaza är små så länge ockupationen av Västbanken består. Och att en bantustanlösning inte är en lösning. Det som krävs är att förutsättningar skapas för en livskraftig palestinsk statsbildning, och Israels aggressionspolitik har gått i precis rakt motsatt riktning. Detta är mycket konkreta frågor:

Minns att Israel avsiktligen har bromsat utvecklingen i Västbanken och Gaza i fyra decennier genom en brända jordens politik. Palestinierna har ingen ekonomi (70 procent av befolkningen lever på mindre än två dollar om dagen), inget jordbruk (Israel har skövlat en miljon oliv- och fruktträd sedan 1967), inga bostäder för den unga generationen (Israel har demolerat 12 000 palestinska hus sedan ockupationens början).

Det Israel sysslat och sysslar med är att systematiskt angripa varje försök till självständiga framsteg på de palestinska områdena. Jag minns själv bybor utanför Ramallah som sakligt och sammanbitet berättade om hur israeliska soldater gång på gång drog dit bulldozers och förstörde den sandiga lilla väg de med handkraft och mycket enkla maskiner byggt mellan byn och sina olivodlingar. Tre gånger hade det hänt på kort tid. Och nu hade de tillfälligt gett upp, för de hade även fått bybor skjutna av bosättare på en höjd längre bort, som helt enkelt ägnade sig åt dödliga trakasserier på distans. De berättade också om hur de samlat in och fått bistånd till tankbilar med vatten, som soldater dock roade sig med att skjuta hål på, så att det mesta av vattnet hann rinna ut innan det hunnit upp till byn. Och anledningen till att de behövde tankbilen från början, är att israeliska myndigheter förbjuder araberna att gräva djupa brunnar.

Nåväl. Som jag också påpekade i förra inlägget så är många palestinier oroliga för att tillbakadragandet från Gaza snarare ska innebära att ockupationen befästs ytterligare. Jeff Halper delar den oron, och beskriver den lose-lose-situtation som Sharon hoppas ställa palestinierna inför:

Tackar Mahmoud Abbas ja och de väldiga bosättningsblocken på Västbanken får stanna kvar, har han blivit den quislingledare som Israel vill göra honom till. Tackar han nej kommer Sharon att basunera ut ”Vad var det jag sa, palestinierna har avfärdat ännu ett generöst erbjudande. De vill inte ha fred!”

Det finns redan nu en märklig dramaturgi i rapporteringen om evakueringen av några tusen religiösa fanatiker, som i strid mot alla lagar levt ofattbart privilegierade mitt i ett hav av palestinsk fattigdom och nöd. Frilansjournalisten Jonathan Cook skriver läsvärt och konkret om de verkliga förhållandena och om den dramaturgi som västliga medier önskar sig och stampar fram. Han skriver det i form av ett brev som han skulle vilja skicka till alla de redaktörer som önskar sig den vinkling som nu helt dominerar också vår egen nyhetsrapportering.

Suggesting I examine the nature of the settlers' trauma sounds no more reasonable than an editor asking me 15 year ago to write about the "suffering" of white South Africans as they faced the imminent demise of apartheid.

Läs artiklarna!

Gaza

Idag publicerar Laila Freivalds och Carin Jämtin en gemensam artikel om det påbörjade tillbakadragningsförsöket från Gaza. Det är en text som uppenbarligen satts in i verbal kompromisskvarn av finare socialdemokratiskt snitt för att uttrycka en gemensam ståndpunkt där spretigheten varit stor. Ut kommer en del meningslösheter och en del rimliga konstateranden om nödvändigheten att ockupationen tar slut. Att Israels Apartheidmur kallas för ”separationsbarriär” – är dock under alla omständigheter en ganska obehaglig ”lösning”. Den socialdemokratiska ledningens glidning mot en allt större acceptans av Israels ockupations- och raspolitik hör till de mörkare stråken i Göran Perssons tid som regeringschef.

Var det förresten någon som såg inslaget om tillbakadragandet i Aktuellt idag? De två personer som ställdes mot varandra var båda israeliska kommentatorer. En som försvarade tillbakadragandet, men också Apartheidmuren. Den andre en högerextrem galning som menade att USA står på arabernas sida och att Sharon ”om han överlever” skulle ställas inför rätta de närmaste fem åren (vilket han naturligtvis borde, för krigsförbrytelser, men det var inte riktigt så han menade). Ungefär som om man skulle ge en bild av Sverige genom att låta Lars Leijonborg och Dick Erixon representera den politiska skalan.

Gaza är för den dryga miljon palestinier som lever där ett dammigt och smutsigt helvete. För några år sedan, när de illegala bosättarna var ungefär fem tusen till antalet disponerade de ungefär hälften av det tillgängliga vattnet. Fem tusen mot långt över en miljon. Idag är bosättarna ungefär åtta tusen. De har skyddats av tung militär, själva skjutit vilt omkring sig, inte sällan i rena trakasserisyften, och fått stora ekonomiska privilegier. Många andra israeler – som inte är helt besatta av den bibliska aspekten av annekteringen – ser Gaza som en gudsförgäten remsa att bli av med. För palestinierna kommer möjligheterna till utveckling i Gaza att vara mycket små, så länge ockupationen av Västbanken kvarstår, det saknas något så grundläggande som geografisk kontinuitet mellan palestinska landområden, och naturligtvis så länge Israels våldsmakt helt kontrollerar varje aspekt av den palestinska ekonomin. Israels tillbakadragande från Gaza skulle förstås kunna bli en startpunkt för fortsatt tillbakadragande. Men vad många palestinier med rätta känner oro för, är att Sharons regering nu snarare ska passa på att stärka ockupationen i Västbanken, utvidga bosättningarna där, fragmentisera och kväva de palestinska byarna ytterligare.

Utan fortsatta påtryckningar mot den israeliska apartheidregimen – både genom fortsatt palestinskt motstånd och solidaritet utifrån – är det en given utveckling. Med en sådan kamp kan Freivalds och Jämtins förhoppningar bli något annat än diplomatiskt tugg publicerat i partiterapeutiskt syfte.

Världen speglas i Gaza

Den svenska islamofobins frontlinjekrönikör Dilsa Demirbag-Sten är igång idag igen, ser jag. I en artikel där bara en allvetande, nåderik och barmhärtig gud kan finna en logisk argumentationslinje, nämner hon att Andreas Malm en gång förra året citerat en organisation som sagt att man måste organisera sig mot islamofobin och den organisationen en annan gång kanske har sagt något som lösryckt ur sitt sammanhang kan vara dåligt; samt slänger ur sig ett påstående om att bloggaren Jinge är antisemit, mest för att sedan säga att jag och Hanna Löfqvist länkat till honom. Den sammantagna slutsatsen är att delar av vänstern är antisemitisk och att man inte ”behöver” ta ställning mot Israels rasistiska massmord på palestinier. På något sätt görs också en koppling mellan AFA och Hamas.

Det säger ganska mycket om vår tid att Demirbag-Stens intellektuellt undermåliga hetsretorik förekommer i sådana kvantiteter i tidningsspalterna. Stödet till den israeliska rasismen är ett påfallande drag hos de västerländska samhällseliter vars klasskamrater för sjuttio år sedan gav sitt stöd till europeisk fascism. Samma ideologiska instinkter som får Demirbag-Sten att bagatellisera nynazistiska angrepp och istället hitta på olika saker om folk på vänsterkanten, förklarar hennes stöd till staten Israel och leder henne åter till bisarra utfall mot en politisk hallucination som hon betecknar som vänstern.

Denna process är också vad min krönika i senaste Flamman handlar om. Jag lägger upp den i sin helhet nedan. Läs gärna!


Världen speglas i Gaza

Från Kanada till Filippinerna, Sydafrika till Färöarna – överallt har folk de senaste veckorna visat sin solidaritet med de plågade människorna i Gaza. Israels angrepp har väckt global vrede, på ett sätt som skiljer sig från många andra krig och tragedier. Varför?

Ett skäl är det som Pierre Schori framhäver i en artikel i ETC: ”Det är uppenbart att Israel denna gång har gått över en gräns. Israel är den enda medlemsstaten i FN som i modern tid upprepat har angripit FN:s personal och byggnader”. Men det faktum att Israel kan göra så – inte bara med acceptans, utan assistens, från ledande världsmakter – är i sig en indikation på den israeliska ockupationspolitikens särskilda plats i den globala världsordningen.

Det blir särskilt tydligt när man betraktar staten Israels ivrigaste stödtrupper idag: högerpopulistiska och nyfascistiska grupperingar. I Norge har Fremskrittspartiet varit ledande i sitt aktiva stöd till Israels massaker. Dansk Folkeparti meddelar förklarar att så många fler palestinier dödats med att Israel är ”duktigare på att ta hand om sin befolkning”. Den italienska ytterhögern har fördömt muslimska protester som ”provokationer”.

Det högerextrema belgiska Vlaams Belang – som inhyst öppet antisemitiska strömningar och förintelseförnekare – har deklarerat sig som ”Israels starkaste försvarare”. Företrädare för brittiska BNP – arvtagare till nazistpartiet – hyllar attacken som en ”’desinficerande’ process varigenom Israel tvingats sterilisera områden med stöd för radikal islamism”, och säger att Israel utgör ett ”exempel för oss alla”.

Det finns en funktionell kontinuitet mellan det passiva eller entusiastiska stödet till europeisk 30-talsfascism och stödet till det israeliska våldet idag. Den illa dolda beundran för Israel finns inte där trots folkrättsbrotten och egenmäktigheten – utan just därför. Det är en hierarkisk hackordning – principen om att överhet är rätt och våldet som upprätthåller ordningen därmed gott – som instinktivt attraherar. Och när islamofobin fått en viktigare roll som maktens hjälpmedel, har också synen på Israel som västerländskt ljus i det muslimska mörkret fått större plats hos högerkrafter runt om i världen.

Det innebär samtidigt att Gaza lever överallt – blir inrikespolitik. Sverigedemokraterna har polisanmält Mikael Wiehes nya version av ”Stoppa matchen!” som ”uppvigling”. Fredrik Malm från kravliberala folkpartiet ”tvivlar på att Israel bombar annat än militära anläggningar”. Den antifacklige Timbro-adepten Fredrick Federley ser det palestinska motståndet som ”mördande hundar”. Och Dilsa Demirbag-Sten använder massmordet som tillfälle att slå larm om ”den nya islamofascismen”.

Det här är en strid som står också om det svenska samhället: Om det ska bli allt mer okej att behandla folk som är eller tas för att vara muslimer som trakasseringsbara andra klassens medborgare. Därmed också om vi ska bygga drivhus för en allmänt reaktionär samhällsutveckling. Den grällt uppmålade ”muslimska faran” ger makthavarna friare händer att inskränka medborgerliga fri- och rättigheter. Etnifieringen av samhällsproblemen breddar möjligheterna att angripa allmän välfärd och klassbaserad organisering.

Uppställningen i synen på massakern i Gaza pekar mot de stora politiska linjerna i vår samtid: den koloniala människosynens åternormalisering, islamofobi som den dominerande formen av rasism, och inte minst borgerligt liberala krafters ”förbruning”. Det är vad en relevant vänster måste förhålla sig till. Som läkaren Mads Gilbert skrev i sitt världsberömda solidaritetsrop från Gaza: ”Vi lever i historieboken nu – alla”.

I en tid då propagandan för israelisk terror är så stark måste de enklaste fakta upprepas många gånger

Professor Avi Shlaim i Guardian:

Over the last four weeks the powerful Israeli propaganda machine has been churning out lie after lie about Hamas in order to excuse its own inexcusable onslaught. Israel stopped journalists going into Gaza, preventing any independent reporting on the war crimes its forces were committing. Truth is usually the first casualty in war. Gaza was not even a war in the conventional sense of the word; it was one-sided carnage.

Here are some of the facts Dromi ignores or wilfully misrepresents. First, Hamas is the democratically elected government of the Palestinian people, not the corrupt regime led by Mahmoud Abbas. Second, Hamas spokesmen have repeatedly declared their readiness for a long-term ceasefire. Khalid Mish'al recently did so on these pages (Comment, 6 January). Third, Hamas has a solid record of observing ceasefires, while Israel has a consistent record of sabotaging them. Fourth, even during the ceasefire Israel did not lift its economic blockade of the 1.5 million inhabitants of Gaza, a form of collective punishment forbidden by international law. Fifth, the offensive unleashed in Gaza was illegal, immoral and unnecessary. If all Israel wanted was to stop rocket attacks from Gaza, all it had to do was to observe the ceasefire brokered by Egypt in June 2008.

Läs också: Motbilder 1, Motbilder 2

Några tips innan jag säger gott nytt år

Eftersom vettig, verklighetsförankrad information om det som sker på Gaza bara går att få i minimala doser i de västerländska mainstream-medierna – det israeliska perspektivet är bergfast i rapporteringen och den sammantagna produkt som presenteras tittare och läsare förljugen – är det arbete som görs här och där på nätet för att precisera och balansera, helt avgörande för den som söker förståelse.

I den svenska bloggosfären har bloggen Motbilder varit väldigt viktig under Gaza-konflikten. Läs där inlägget Israel ser bloggosfären som en stridszon. Det ger bland annat en fylligare bild av hur staten Israel aktivt arbetar för att ställa sina förbrytelser på huvudet och med beräknande cynism pumpa ut den bilden genom alla tillgängliga mediekanaler. Läs!

(Det borde för övrigt vara ganska givet att man som bloggare stänger för kommentarer från de organiserade terrorapologeterna. Spam och rasistisk krigspropaganda finns det gott om på Internet – det finns ingen anledning att ge det ytterligare arenor)

En kort artikel om Israels infokrigföring kan läsas här. På bloggen Muzzle Watch kan man läsa en fyllig genomgång om hur utstuderat amerikanska medier ägnar sig åt tystnad och lögner när det gäller massmordet på Gaza.

En kort och koncis genomgång av de israeliska ”argumenten” och svar på dem finns här.

Läs, tänk och känn efter. De som dödas på Gaza är våra medmänniskor. Vi har en plikt att reagera.

Gott nytt år.

- - -
Några ytterligare tips i den svenska bloggosfären.

Anna Wester: Escalation goes on…
Rawia Morra: Tolv ambulanser har israelerna bombat hittills
Paolo Pissoffi: Kolonial rättighetsförklaring
Anders Svensson: Krigsbrottslingarna
Jinge: Medierapporteringen om Gaza

- - -
[SvD][DN1][DN2]

Paus och omgruppering i mordfabriken

När så mycket av den svenska medierapporteringen från Israels angrepp på Gazas befolkning har rört sig i ett fält mellan naivt återgivande av israelisk krigspropaganda och entusiastiskt understöd till de ideologiska grunderna för dödandet, blir man till en början kanske mer generad än upprörd när man ser hur medierna rivs med i ännu ett propagandaspin.

Nu kallas en taktisk israelisk vilopaus och omgruppering i den folkmordsdoftande koloniala straffexpeditionen, riktad mot en i huvudsak värnlös, fängslad civilbefolkning, för ”ensidig vapenvila”. Israel står kvar med sina trupper mitt bland sönderskjutna palestinska hem i ett humanitärt helvete, och fortsätter döda efter behag. Israel har hela tiden själv bestämt när och var man ska skjuta, och har också därmed bombat ambulanser, FN-skolor, hjälpkontor, bostadshus, planerat och lustfyllt. Inget har ändrats i denna grundläggande fråga, och palestinierna har idag, med israeliska trupper inne i Gaza, större rätt än någonsin att försvara sig – om de kommer över något att försvara sig med. Ändå köps också detta israeliska PR-utspel med hull och hår. Som bloggaren Mohammad skriver på KABOBfest, från området:

The announcement was made in a press conference so full of lies and distortions that I felt I was listening to George W. Bush speak about the invasion of Iraq. He stuck to the same Israeli talking points that we have heard over and over again since this massacre began, the same talking points that have been torn to shred by the news reports of what is actually going on in Gaza. Olmert looked like a fool, unbelievably out of touch with reality, but I doubt he cares. He was speaking to his public, a public that has been enthusiastically cheering on the slaughter of hundreds of civilians in Gaza over the past three weeks, a public so out of touch with reality themselves that they believe dropping one million kilograms of explosives from the air alone on the most densely populated area on earth is part of their moral, noble war. A public so deluded by conspiracy theories and exaggerated victimhood that they believe Palestinians are forcing the Israeli army to kill their children, because there is no way Israel would ever do that by choice. A public so caught up in its self-righteousness that it sees the killing of 1,200, maiming of 6,000 and utter destruction of a refugee camp ghetto as necessary and laudable, without ever questioning its own role in the carnage.

Och Olmert talar även till västerländska medier. Som välvilligt antecknar, många av dem lättade att få rapportera något fint också från ”den ena parten” som den senaste tiden dessvärre framstått som ganska jobbig när den fosforbombat barn.

*

Med detta sagt, är det förstås mycket möjligt att den här israeliska manövern faktiskt avslutar en fas av övergreppet mot Gaza och inleder ett nytt. Om det inte stått klart innan, att Israels sporadiska utspel om ”militära mål” som skulle uppnås genom angreppet inte haft någon grund i verkligheten. De målen – till exempel att ”slå ut Hamas’ förmåga att skjuta raketer” – har knappast uppnåtts. Men det är ju inte heller det som föranledde Israel att bryta vapenstilleståndet och gå till planerat angrepp. Målen har varit politiska: att sätta skräck i den palestinska befolkningen, förhindra palestinsk enighet i motståndet, och inte minst, att ta poänger inför de israeliska valen i februari, i en tid då det politiska systemet har varit i kris, med korruption, partiombildningar, osv.

Det som nu krävs på kort sikt är fortsatt tryck på att Israel lämnar Gaza militärt. Men så återstår – även om de massiva angreppen skulle upphöra – en ohygglig social och humanitär katastrof på marken. Israel har slagit ut el, vatten, myndighetsbyggnader, universitet, skolor, marknadsplatser, poliskontor, fotbollsplaner. Tiotusentals flyktingar har flytt sina flyktingbostäder. Aljazeera rapporterar idag om en ”ofattbar förstörelse” och om gator som blivit kilometervis jämnade med marken (bulldozed)”.

Detta stående israeliska mål på ockuperade områden – att hindra samhällslivet från att framskrida; att därmed förgöra palestinierna som folk – har kortsiktigt uppnåtts med råge. Det är den svåra utgångspunkten för att förhålla sig till fortsättningen.

*

Nu börjar alltså även det viktiga arbetet med att inte låta Israel kostnadsfritt komma undan med detta rasistiska massmord. Propagandakvarnarna i Israel mal på oförtrutet redan nu för att etablera en historieskrivning som döljer det brott mot mänskligheten vi bevittnat och bevittnar, samtidigt som den ska ge Israel handlingsfrihet att följa sina politiska mål.

Så det är betydelsefullt att fortsätta följa händelseförloppet noga, och att fortgående analysera läget. Jag vill tipsa om tre artiklar idag.

Först en lite kortare av Norman Finkelstein, skriven för några dagar sedan. Det är egentligen en sammanfattnings- och påminnelseartikel. Finkelsetein påpekar att det var Israel som bröt vapenvilan och att man gjorde det just för att Hamas involverat sig i en politiskt process och signalerat beredskap att godta 1967 års gränser som mål för förhandlingar. Det är som Finkelstein skriver: ”The record is fairly clear”.

Sedan vill jag varmt rekommendera Pierre Schoris mycket intressanta artikel i ETC. Den ger en god inblick i Israels arbete genom och förhållningssätt till de diplomatiska kanaler och trycker också på några viktiga saker som vi inte får låta falla i glömska:

Det är uppenbart att Israel denna gång har gått över en gräns. Israel är den enda medlemsstaten i FN som i modern tid upprepat har angripit FN:s personal och byggnader. Israel tycks också medvetet bryta mot krigets lagar samtidigt som man angriper och förstör en rad svenska och andra internationella biståndsprojekt.

Och så vill jag tipsa om en längre genomgång på KABOBfest: ”Hamas – what’s the problem”. Ta dig tid att läsa den. Det ger ett helt nödvändigt men i västlig mainstreamdiskurs svårartat frånvarande perspektiv till konflikten. Till exempel:

Why won't Hamas accept Israel's right to exist?
Because it is precisely that right which has been in question for the past 60 years. The very essence of Palestinian resistance rests in the conviction that there is no such right. Hamas is not alone - there are many people and countries who don't recognize Israel's right to exist. Afterall, why should they? The Zionist state was only realized 60 years ago through ethnic cleansing and violence perpetrated on the inhabitants of Palestine. What happened was nothing less than a travesty, which is why most Arabs refer to Israel's 'independence' day as the nakba (catastrophe). Under the circumstances, recognition of Israel's right to exist can only come after negotiations determine what separates it from the state of Palestine - that is the point Hamas leaders will make if one takes the time to listen to them. It is Israel's right to exist in its current form that is unacceptable for the resistance and so many other people.

Läs.

- - - - -

I en situation där huvudfåran i medierapporteringen har haft Israels krigspropaganda som utgångspunkt, samtidigt som det faktiskt har funnits annan information att få tag på, har bloggosfären spelat en stor roll. I Sverige har särskilt Rawia Morra och Motbilder bidragit med innehållsrika och sammansatta tips till vidare läsning och viktiga analyser. Jag länkar här till flera inlägg av dem och en massa andra som kämpat på sitt sätt för sanningen och med palestinierna.

Motbilder 1, Motbilder 2, Motbilder 3, Motbilder 4
Rawia 1, Rawia 2

Svensson 1, Svensson 2, Fotolasse, Jinge 1, Jinge 2, Jinge 3, Jinge 4, Pierre Gilly 1, Pierre Gilly 2, Bulten i Bo, Paolo Pissoffi, Anna Wester.

- - - - -

Massa medielänkar. Jag tipsar om att titta lite på den norska rapporteringen. Den är märkbart bättre än nyhetsrapporteringen i Sverige.

[Dagbladet][Dbl][Dbl][Dbl][Dbl][Dbl][Dbl][Dbl][Dbl][Dbl][Aftenposten][Ap]

[SvD][SvD][SvD][SvD][DN][DN][DN][DN][DN][DN][DN][Aftonbladet][AB][AB][AB]

Världen speglas fortfarande i Gaza

Igår var det två år sedan Israels massmordsoperation mot Gaza. Gaza är fortfarande under belägring.

Det här skrev jag några veckor efter att angreppet startade – det gäller också nu.

Uppställningen i synen på massakern i Gaza pekar mot de stora politiska linjerna i vår samtid – den koloniala människosynens åternormalisering, islamofobi som den dominerande formen av rasism, och inte minst borgerligt liberala krafters ”förbruning”. Det är vad en relevant vänster måste förhålla sig till. Som läkaren Mads Gilbert skrev i sitt världsberömda solidaritetsrop från Gaza: ”Vi lever i historieboken nu – alla”.