1 maj!

Snart är årets roligaste dag här. Som vanligt kommer mörkermännen att krypa fram från sina hålor och säga att arbetarrörelsens högtidsdag är förlegad och borde läggas ned. Som vanligt kommer det att vara den enda dagen på året där tusentals människor kan samlas utan att få ett omnämnande i tidningen. Som vanligt kommer välnärda politiska kommentatorer säga att det "glesnar i leden", utan att ens ha varit på plats. Men just den dagen kommer alla de där lögnerna att kunna blåsas bort i sin fånighet, för det är faktiskt årets roligaste och högtidligaste dag, där vi möts i tusental under fanorna för att fira och protestera.

I år, med en skogstokig höger som aviserar rejäla tillbakarullningar av civilisatoriska framsteg, är det viktigare än på länge att pallra sig ut i våren och visa sitt ställningstagande. Kom med!

-----
Här är en lista med vänsterpartiets alla demonstrationer.

Själv håller jag tal i Strömsund och Östersund. I Östersund är samlingen 13:30 på Stortorget. Väl mött.

Mohamed och Runar

Häromdagen hade jag tillfälle att lyssna på poeten Mohamed Omar, en grymt skarp kille från Uppsala, född 1976 och paketerare på Swedish Meat. Han skriver lite allt möjligt, dikter, prosa och kulturjournalistik. Hans dikter har med rätta blivit uppmärksammade och han debuterar i höst med samlingen Tregångar, på Ruin förlag. Desto skojigare är att han börjar medverka i tidningen Flamman. I veckans nummer bidrar han med en krönika under rubriken "Islam för förtryckta och förtryckare".

Ännu roligare är hans lilla fundering "Benåda Runar!". Den finns inte upplagd elektroniskt, så man får köpa tidningen. Men den börjar i alla fall så här:

"Runar är så skraj att han håller på att skita på sig. Han muckade gräl med fel svartskallar. Han skulle ha dragit den om varför påven inte tittar på sin snorre i duschen. ’Han vill inte se ner på de arbetslösa’. Vi muslimer är däremot lite hetsiga av oss. Har käringen haft för lite salt i maten så blir hon hedersmördad".

Håll ögonen öppna efter den här killen i framtiden.

Med facket mot maxutsugningen

Slovakerna på Volvo Personvagnars Torslandafabrik i Göteborg jobbade tidigare för tio kronor i timmen. Nu har facket sett till att de får ett kollektivavtal, vilket innebär ett lönelyft med nästan tio gånger, ordentligt reglerad arbetstid och gällande försäkringar. Tidigare hade de jobbat sju dagar i veckan, ofta mellan tio och tolv timmar per dag.

Sådana fajter kommer facket att behöva ta gång på gång. Men så är det. Back to basics. Ibland är det väldigt, väldigt enkelt att se den fackliga stridens kärna: solidaritet – alltså gemensam kamp för gemensamma rättigheter. På motsatta sidan står de krafter som vill rulla tillbaka utvecklingen till barbari. Se där ännu en ”pedagogisk uppgift” för kollektivavtalshatande Svenskt näringsliv…

Pedagogisk uppgift

Svenska arbetsköpartrusten, av sig själv kallad ”Svenskt näringsliv”, har fått en ny VD, Urban Bäckström. Bäckström har tidigare bland annat varit moderat statsekreterare under Bo Lundgren, där han skissade på en ”saneringslösning” som överförde miljarder av skattebetalarnas pengar till svenska banker som dabbat sig. Senare tjänstgjorde han som chef för riksbanken, där han ”fristående” aktivt bidrog till att motverka regeringens politik de fåtaliga gånger man dristade sig till att vilja bekämpa arbetslösheten mer aktivt.

Bäckström säger till TT att han också i det nya jobbet ska ”ägna sig åt folkbildning”. Det är saker som behöver förklaras för svenska folket, till exempel att ”det som är bra för företagen är bra för alla”.

En bra förstauppgift blir att förklara för alla hur bra det är för samhället att han varje månad kommer att få 396000 kronor av Sveriges företag, för att bland annat lobba för mer pengar till de rika.

För övrigt kom SCB häromdagen med en ny förmögenhetsrapport, där man bland annat kan läsa: ”År 2003 var den genomsnittliga nettoförmögenheten för Sveriges invånare 364 000 kronor. Medianen var däremot 32 000 kronor. […] Mer än en tredjedel av hushållen hade en mycket låg eller t.o.m. negativ förmögenhet. Det betyder att skulderna var större än tillgångarna”. Det kryllar av pedagogiska uppgifter.

Come-back för iransk ex-president?

Svenska medier har rapporterat om den intressanta och lite svårtolkade nyheten att Irans ex-president Ali Akbar Hashemi Rafsanjani funderar på att ställa upp i presidentvalet i juni. Den nuvarande presidenten Khatami har enligt konstitutionen inte rätt att ställa upp till omval, då han nu suttit i två fyraårsperioder.

Rafsanjani blev Irans president 1989 efter Khomeinis död och presidentmakten stärktes samtidigt. Rafsanjani öppnade under mitten av 90-talet upp för nyliberala reformer på olika plan. Bland annat experimenterade man med ekonomiska frizoner i södra Iran och startade upp konkurrerande verksamheter på områden som tidigare varit statliga monopol. Mycket av denna lukrativa affärsverksamhet kontrolleras idag av Rafsanjani själv och en familje- och vänkrets kring honom. Det gäller till exempel flygbolag och varuhuskedjor.

Efter sin avgång 1997 har han bibehållit en mycket central plats inom systemet. Formellt är han bland annat ordförande i ”Rådet för bedömning av nytta för systemet”, som utses av Högste ledaren och har stora möjligheter att i praktiken stoppa alltför radikala förändringar föreslagna av en parlamentarisk majoritet. Förra året såg rådet till att häva en viktig del av Irans revolutionsförfattning som utgjorde hinder för storskaliga privatisering.

Rafsanjanifalangens linje har bestått i ekonomisk liberalisering och kontrollerad privatisering kombinerat med bibehållen politisk kontroll. Det är en linje som fanns stöd hos västerländska investerare och deras regeringar. När USA:s intressen på sistone ändrat karaktär och man uppenbarligen arbetar för en total och direkt kontroll över Mellanösterns oljetillgångar har också den politiska situationen i Iran varit förvirrad och många har agerat avvaktande. Kanske är Rafsanjanis senaste drag en mycket skicklig läsning av läget. De så kallade reformisterna är tillbakapressade i landet. Samtidigt har den utrikespolitiska dynamiken återigen tagit överhanden i Iran. Om han kan kliva fram som en person som har god kontroll över maktapparaten och samtidigt visar sig villig att ”förhandla” om Irans olja åt ena eller andra hållet, så räknar han möjligen med att även få amerikanskt stöd. Att han har gott om blod på sina händer är i sammanhanget inget hinder. Tvärtom.

För det iranska folket finns en överhängande risk för en fortsatt utveckling där de av revolutionens framsteg som ännu lämnar avtryck på samhället förstörs och landet dras ned i samma elände som många andra länder i Tredje världen, under ideologisk och praktisk ledning av IMF och Världsbanken. En del av det är redan verklighet. ”Miljardär-mullan” Rafsanjani passar väl in i det pusslet. Men mycket kan hända snabbt nu.

"Spel för gallerierna"

Vattenfall har tydligen haft bolagsstämma. A-ekonomi – kända banérförare för politisk opartiskhet och för folkligt inflytande över ekonomin – rapporterar syrligt att det ändå ”hör till ovanligheterna” att statliga bolag har bolagsstämma för ”de verkliga aktieägarna – skattebetalarna”. Vattenfall ar ordnat bolagsstämman för att ”bättra på sitt skamfilade rykte”. Kritik riktas mot bolaget för att man gjort en stor vinst (vågar vi gissa att det inte hade jublats om företaget gått med förlust…) och reportern frågar VD:n om det ”finns en gräns för hur stor vinsten kan bli om man vill behålla trovärdigheten”. Vattenfalls VD svarar i ideologiskt korrekt anda, att på en konkurrensutsatt marknad ska de bästa företagen tjäna mest (nåväl, på en marknad med perfekt konkurrens ”ska” inga företag tjäna några pengar alls, men det kan vi bortse ifrån).

Bäst är det när A-ekonomi påpekar att stämman ”mest var ett spel för gallerierna”. Jajemän! till skillnad då från de oerhört dynamiska och oförutsägbara stämmorna i privata storföretag, där det ju är stämmodeltagarnas argument och retoriska skicklighet som fäller avgörandet, och det inte alls är de korpulenta herrarna längst fram som bestämmer i kraft av sin ägarmajoritet. Vad skönt att det blev klargjort.

Smutsgrupp i väntläge

Aktuellt hade igår en lång och i huvudsak positiv presentation av borgarnas arbetsgrupp för negativt kampanjande och smutskastning. Gruppens uppgift är enligt de egna direktiven att ”avslöja och attackera den osunda makthegemoni som socialdemokraterna innehar”. Gruppen har i och för sig funnits sedan i somras, men har väl knappast behövt jobba särskilt hårt, eftersom hela den politiska debatten inriktats på just det som den skulle generera. Men nu fick vi alltså veta att det kommer mera, om någon nu för ett ögonblick trodde något annat. Arbetsgruppen har för övrigt redan mjukstartat genom en ”rapport” som består av personangrepp på Pär Nuder, och vars huvudsakliga innehåll är att Nuder över en tioårsperiod har ändrat åsikt i några frågor – ett konstaterande som föranleder slutsatsen att Nuder är ”maktfullkomlig”.

I sin kommentar efter inslaget sa Mats Knutsson att den här arbetsgruppens påverkan på valdebatten ”beror på vad de lyckas få fram”. Det är i allt väsentligt inte alls sant. Effekten på valdebatten är redan etablerad genom att gruppen startats, på att det är den valtaktiken som ”alliansen” valt och som allt tyder på kommer att dominera valrörelsen. Det är detta som är det intressanta. Borgarna vet mycket väl att nyckelaspekter av deras politik – nedskärningar, vidgade klyftor, sämre välfärd – knappast är populära hos folkmajoriteten. Andra områden där den sittande regeringen med rätta är impopulär, är den förda politiken just borgerlig politik. Därför gäller det att tala om helt andra saker. Så då upprepas några mantran: Göran Persson är trött och maktfullkomlig, socialdemokraterna har styrt för länge, socialdemokraterna håller varandra om ryggen men är egentligen inkompetenta. Vad som händer i verkligheten är ointressant – varje händelse i världen kan återföras till den allmänna bilden.

Och vad har borgarna sagt om den egna politiken? Tja… Att det är viktigt att sjukhus kan tjäna pengar på patienter och dela ut vinsten till aktieägare (debatt om ”stopplagen” idag), att det ska införas pigavdrag, att sjuka bara ska få 60-65% av lönen, och att det ”kan vara bra för cancersjuka att arbeta”.

Fräscht och spännande.

Imorgon sänds förresten ett timslångt reportage om Göran Perssons person (som också genererade en välkampanjad bok). Den går ut på att han är - maktfullkomlig. TV4 gjorde ordentlig reklam – på nyhetstid. Smutsgruppen kan softa ett tag till.

Ett anspråksfullt förslag

Jag tycker för det mesta att det är irriterande när politiska tyckare ge sig själva rätten att komma med tips och råd ur ett upphöjt utifrånperspektiv. Det är inte heller riktigt meningen här, men om man fick önsketänka…

Om ett tag ska partistyrelsens förslag till den socialdemokratiska partikongressen gå ut. En partistyrelse som vänder i frågan om folkomröstning kring EU-konstitutionen – som faktiskt aktivt går ut och begär kongressens stöd för en sådan linje, när debatten med stor sannolikhet ändå kommer att komma upp – skulle slå flera flugor i en smäll: 1) Eliminera hotet från Junilistan (Visserligen skulle Junilistan antagligen ta något fler röster från det borgerliga blocket, men det är den sittande regeringen som troligen kommer att ha minst marginaler), 2) Skapa entusiasm och öppna för större enighet i det egna partiet, 3) Åtminstone framstå som ett mer lyssnande parti – viktigt i dessa imagetider, och, kanske viktigast, 4) Gripa initiativet i den politiska debatten.

Att vi borde få folkomrösta kring en av de viktigaste politiska frågorna på många decennier, en fråga där riksdagen idag inte ens har mandat att fatta beslut, är egentligen självklart av helt andra skäl än parti- och valtaktiska. Men om s-taktik skulle bidra till rätt beslut, så inte mig emot.

"Förtroende" och mediedebatt

Förtroendet för regeringen är mycket lågt, rapporterar skop. Det har sjunkit stadigt sedan förra året.

Det finns inga specifika reala misslyckanden som drivit fram kantringen. De ekonomiska nyckeltalen är goda och har förbättrats. Oppositionen har inte presenterat enskilda förslag som varit exceptionellt populära. Regeringen har inte försökt sig på förändringar som blivit impopulära. Istället är det just det som ”Alliansen” riktat in sig på, som har hänt. Det är regeringens ”image” som varit under angrepp. Dagordningssättarna i media har skött sitt jobb mycket väl och sedan har en lämmeljournalistik av i Sverige sällan skådat slag dragit vidare.

När Marita Ulvskog senast kommenterade de dåliga opinionssiffrorna för s pekade hon naturligtvis på den skandaljournalistik som varit legio den senaste tiden. Då blev hon utsatt för ytterligare angrepp, och fick inte ens stöd internt. Nu säger hon att det ”för väljarna handlar mycket om arbetslösheten och en oro för att det inte vänder”.

Detta är i och för sig troligen inte alls sant. Sedan den massarbetslöshet som borgarna lyckades skaffa fram 1991-1994 togs ned till något lägre nivåer, har en arbetslöshet på 4-5% blivit betraktad som helt normal. Det är ett av de stora bestående effekterna av systemskiftesåren, högersvängen och EU-anpassningen, att politiken för full sysselsättning övergetts. Och vi kan nog tyvärr inte förvänta oss att den nuvarande s-regeringen plötsligt ska gå i klinch med EU-normer och rådande ekonomisk ideologi. Men för all del, det är bra att man talar om jobben. Arbetslösheten behöver verkligen angripas, och det är en poäng att man faktiskt ser att människor är arbetslösa i ett läge när ekonomin går bra, exporten är högre än någonsin och hushållen betraktade i klump har upplevt de högsta 5-åriga reallöneökningarna sedan 1960-talet.

Ändå lämnar Ulvskogs svar om ”jobben” en lite fadd eftersmak. Det allra främsta hindret för en demokratisk debatt om politikens sakfrågor och motsättningar är idag den totala högerdominansen i opinionsbildande media och den amerikaniserade politiska flockjournalistik som tar vid när dagordningen väl är satt. Just den debatten visar sig förstås vara närmast omöjlig att föra i media. En rundgång där medborgarna och det demokratiska samtalet står som förlorare. Det blir nästan komiskt när samma mediarepresentanter som drivit hetsjournalistik mot socialdemokratin frågar Ulvskog: ”Har det inte kommit lite väl många dåliga signaler för socialdemokraterna på kort tid?”

Vårddebatt i fablernas värld

Jag fick ett litet flygblad från folkpartiet i morse. Det är en kölapp på framsidan, och så står det ”Välkommen till vården i Stockholms län”. Sen får man läsa lite om problemen i vården. Bland annat: ”Trots att socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har chockhöjt [!] skatten med nästan 2 kronor och höjt patientavgifterna så har vården stora brister”. Det påstås också att ”den nya stopplagen hotar vårdens utveckling”. Bland lösningsförslagen kan vi läsa att det inte ska finnas någon stopplag, att ”personligen måste ha möjlighet att välja arbetsgivare” och att man ska låta ”vården bli en tillväxtbransch där alla får valuta för sina skattepengar”.

Flera saker är mycket lustiga här. Anledningen till att skatten ”chockhöjts” är till exempel att den borgerliga majoriteten ”chockförstörde” landstingets ekonomi på bara fyra år. Men ännu viktigare är att titta på vad som faktiskt är sant när det gäller den av borgerligheten utskällda svenska vården. Sveriges kommuner och landsting presenterade bara häromdagen en rapport som fler borde ta del av. Här finns flera olika internationella rapporter redovisade, som alla ger svensk vård toppbetyg i komparativa studier. Övergripande kan man säga att Sverige hanterar de största behoven (beroende på den höga andelen äldre) och gör det med måttliga till låga kostnader, och med mycket goda resultatet och hög tillgänglighet.

Effektivast slås den omhuldade myten om den privata vårdens effektivitet sönder och samman. Tydligast blir det om man jämför med USA. USA har de högsta vårdkostnaderna, men också bland de allra sämsta hälsoresultaten. Sverige uppnår med sitt offentliga system mycket goda hälsoresultat (första- eller andraplats) men till medelhöga kostnader, alltså med mycket god effektivitet. Det är inte särskilt konstigt. Själva poängen med ett privat system är att en stor del av befolkningen ställs utanför en hel del av vården. Det går inte åt mindre samhällsresurser till vård, men vissa får nästan inte konsumera någon vård alls.

Jag har inte tekniska möjligheter/kunskaper att klippa in diagram från studien, men det är bara att klicka och kolla (se t.ex. särskilt sidorna 6, 8, 12, 13). Det är för övrigt resultat som endast återbekräftar tidigare kända förhållanden. Med detta inte alls sagt att svensk sjukvård är perfekt. Mycket långt därifrån. Köerna är för långa och personaltätheten för låg. Det är ett direkt resultat av nittiotalets nedskärningar och senare tiders politiska oförmåga att öka resurserna till offentlig sektor. Men det är förstås knappast vad de flygbladsutdelande folkpartisterna vill göra. Precis tvärtom.

Förutom att detta är intressanta förhållanden i sak understryker de än en gång hur den politiska debatten alltmer förs idag. Det liknar den nya tidens krigsrapportering. Först några myter och lögner som valsar runt som sanningar ett tag och därmed skapar de flesta människors bild av verkligheten. Sedan möjligen en saklig undersökning av dessa påståenden som visserligen visar den raka motsatsen, men som publiceras som notiser eller presenteras med en småbitter artikel på någon kultursida. Den bild som dröjer sig kvar och som definierar debatten bestäms alltså inte av sakförhållandena, utan av vem som har möjlighet att sätta dagordningen för debatten. Det har borgarna. Verkligheten är ointressant, presstwisten är allt.

På det där flygbladet från folkpartiet kan man förresten se en knapp med ordet ”Förändring”. Det kan vi nog vara överens om, att det kommer bli förändring om borgarna får makten efter nästa val. Skulle vi till exempel få det ungefär som i USA, så skulle både hälsonivåerna och kostnaderna för sjukvården behöva förändras ordentligt. Jippi till den förändringen!

En "sann liberal"

Karaktäristiskt för våra onda tider är att liberalerna försvinner; slår över i reaktion. Exemplen är dagliga. Idag skriver tidgare Muf-ordföranden Tomas Idergard om liberalism som ”alternativ” till feminism. En grundbult i argumentationen är att plädera för ett strikt (men i verkliga livet naturligtvis helt befängt) isärhållande av tre ”sfärer”; ”staten”, ”civilsamhället” (familjen) och ”marknaden”. I civilsamhället finns till exempel

”alla de frivilliga relationer där människor behandlar varandra subjektivt och olika, baserat på känslo- eller intresseband som inte kan köpas för pengar eller frammanas genom lagar. Man förväntas till exempel, i normaltillståndet, älska sin egen fru mer än andras”.

Man kan förstås notera att subjektet här är tydligt könsbestämt och att det förblir oklart hur det går till när saker ”förväntas”.

Mer centralt är den absurda – och i förlängningen djupt reaktionära – synen på förändring kontra status quo. I den idergardska världen är familje- och kärleksrelationer alltid ”frivilliga” och oföränderliga, liksom av naturen givna. Att påståendet är helt ohistoriskt och kontrafaktiskt är lätt att se. Men enligt Idergard ska en ”sann liberal” förvänta sig att det som är, det måste förbli.

En ”sann liberal” kan enligt Idergard

”inte stödja politiska åtgärder för att ändra på hemarbetets fördelning i hushållen, eftersom det betyder att staten klampar in i vad som är civilsamhällets uppgift”.

En ”sann liberal” skulle alltså varit mot utbyggda daghem, offentlig äldreomsorg, barnbidrag – idel politiska åtgärder, mycket medvetet framdrivna bland annat för att ändra på hemarbetets fördelning i hushållen och förändring av maktrelationer i det ”frivilliga” samlivet. Och jag gissar att skrivningen är riktad mot förslaget på ändring av reglerna för betald föräldraledighet – just här ska då en ”sann liberal” frångå sin krampaktiga individualism och önska en föräldrapenning som utbetalas till familjen.

En ”sann liberal” vill

”inte använda statens makt till att pådyvla civilsamhälle eller marknad normer som inte frivilligt uppstår där”.

Om det bland äckelgubbarna i bolagsstyrelser, eller grabbarna grus i bastun inte ”frivilligt uppstår” en vilja till jämställdhet mellan män och kvinnor – då kan en ”sann liberal” alltså på sin höjd beklaga detta, men ädelt konstatera att så är det, och så måste det, med nödvändighet, förbli.

Vi kan alltså konstatera två viktiga saker om en ”sann liberal” anno 2005. Dels vill och/eller kan hon inte förstå vad som försiggår i samhället. Dels är hon numera stockreaktionär. Snacka om hårdnande politiska motsättningar.

Dagens "vad var det jag sa"

I avdelningen "socialdemokrater som positionerar sig inför kommande systemskifte och hyllas av borgerligheten" presenterar vi idag Berit Rollén. Hon anser att man kan få fler i jobb genom att bunta ihop handikappade, invandrare, ungdomar och förtidspensionärer och ge dem en egen arbetsmarknad, där de ägnar sig åt att städa parker. Bra alternativ till en expansiv ekonomisk politik som skaffar fram robusta åtgärder och kollektivavtalsenliga löner. Färscht och nydanande på något sätt. Lars Leijonborg kallar det "intressant".

Tillkännagivande och efterlysning

Med anledning av den uppkomna situationen i landet vill jag härmed meddela att jag under inga omständigheter står till förfogande för att bli ny partiledare för socialdemokraterna. Däremot kan jag tänka mig att frågan diskuteras i olika panelsamtal. Jag kan också tänka mig att allvarligt överväga något annat välbetalt arbete, där man får fri tillgång till cocktails (föredrar Dry Martini, helst med två eller fler oliver). Samtidigt vill jag passa på att göra en efterlysning. Om du är en rik, medelålders eller äldre man som äger jättemånga medier, alternativt är inflytelserik politisk kommentator på något rikstäckande medium, hör av dig för att diskutera startande av pseudodebatt kring till exempel Göran Hägglunds avgång. Jag bedömer det som kostnadsfritt vid misslyckande, och direkt lysande i CV:n vid lyckat utfall. Dessutom kan det vara kul. Om Göran Hägglund inte passar har jag förslag på andra namn, bland annat inom statliga verk eller, i sista hand, på min gamla skola.

Globalisering, på vems villkor? Debatt mot Johan Norberg i Lund 20/4

Debatterar globalisering och handel under rubriken Globalisering, på vems villkor? Lund, AF-borgen, Nya festsalen. 20/4 kl. 19:00. Övriga debattörer Johan Norberg (Timbro), Lena Johansson (Generaldirektör Kommerskollegium), Jerker Thorsell (Forum Syd). Arrangör: Utrikespolitiska föreningen, Lunds universitet.

"Röde Dany" pickar vidare

Ikväll har tydligen ”Röde Dany” – Daniel Cohn-Bendit – talat i Stockholm. DN gör reklam på ledarplats. Och i söndags var det stort uppslaget reportage om mannen: ”’Röde Dany’ står upp för Europa”. Cohn-Bendit, någon slags ikonfigur från den mer studentikosa flumavdelningen vid 68-upproret i Frankrike, är av flera skäl hemskt poppis bland maktens herrar. Just nu för att han försöker föra fram världsfrånvända ”vänsterargument” för nya konstitutionen.

Det går så där. Trots att man tidigarelagt omröstningen, trots att hela etablissemang enligt känt mönster tok-kampanjar för ett ja, trots att presidenten går ut i hotfyllt direktsänt TV-tal till folket, trots allt, så verkar det finnas en god möjlighet till att franska folket förkastar förslaget till ny konstitution. Nej-sidan har lett med 55-45 i några opinionsundersökningar.

Cohn-Bendit kampanjar med etablissemanget. Folk är korkade, är ”Röde Danys” slutsats. Inte ens när han försöker taktisera kan han dölja sitt folkförakt. Det är ”Asterixkomplex” och det är rädsla för det främmande, och franska fackföreningar kan inte läsa. Men det är förstås både enklare och svårare än så. Folk fattar mycket väl att detta är ett elitprojekt som tar våra rättigheter ifrån oss, även om reaktionerna kan spreta.

Det är inte ett dugg konstigt att Cohn-Bendit hamnat där. Liksom andra i ett rätt tunt, men mycket högljutt och inflytelserikt skikt i Europa, gjorde han ”uppror” 1968 genom att röka på och slåss lite med polisen. Idag har han slutat göra det senare och bekvämt graviterat tillbaka till sin klasståndpunkt. Fenomenet har varit en karaktäristisk del av den nya politiska landskapet i västvärlden under senare tid, och viktigt att studera.

I Sverige blev det tydligast under EMU-folkomröstningen. På ja-sidan dök det upp en välrenommerad, ofta ”fristående” eller ”frihetlig” chic-vänster. Latte-radikaler och avdankade ex-sextioåttor i skön förening. Människor som samhälleligt lösgjort sig från breda folklagers vardagsbekymmer, som på många sätt delar konkreta livsvillkor eller –sammanhang medandra eliter. När det väl gäller blir därför utgångspunkterna desamma. Och det blir hurra i etablissemanget. Det är skönt med ett gäng som är pittoreskt jätteradikala i för tillfället ofarliga frågor, men bekvämt parkerade hos makteliten i de viktiga frågorna. ”Liberala högern och frihetliga vänstern i gemensam aktion för att rädda en seger i folkomröstningen”, var rubriken på en kuriös debattartikel i DN den 23 augusti 2003. Nätverket ”radikaler för euro” ville ”öppna Sverige för förändringar och nya influenser” som skulle ”rädda oss från tillbakagång och inskränkthet”. Det gick åt helvete. Magnus Linton (Arena) skrev att ”som internationalist [Tjoho! min anm.] kan man bara glädja sig åt att lika lite som att svenska arbetare är viktigare att bry sig om än portugisiska, är svenska väljare det”.

Nu är Cohn-Bendits chic-radikalism instrumentell. DN jublar. Men deppar också lite över att det ändå går så dåligt just bland de unga. Hoppet sätts istället till

”unga mbitiösa elever i det relativt fattiga öst, ungdomar som till en del ser sig som européer på den ena kanten [samt] människor ur en äldre generation som i likhet med Daniel Cohn-Bendit personligen bär minnena av de europeiska krigen”.

Också detta minns vi från EMU-folkomröstningen. Freeeden. Som argument för ett militariserat superstatsbygge. Jättebra. Och miljonerna som plöjdes ned i att vinna ungdomen. Svenskt näringsliv anställde informatörer som skulle se hippa ut, samt gjorde en ungdomssajt där man bland annat fick vara en dalahäst som åkte runt i Europa och blev itutad massa goja. Moderata ungdomsförbundet toppade genom att lansera ett strutsliknande kampanjdjur, en ”emu”. Efter en TV-debatt i Göteborg som jag deltog i var det en stackare som sprang upp och ned för Avenyn iklädd en sådan dräkt. Ja-sidan förlorade som bekant störst bland de unga.

Möjligen kommer Röde Dany att vara iklädd något annat än kycklingdräkt vid kvällens möte. Men han fyller samma politiska funktion. Så bevare oss för kacklande kvasiradikaler som äter ur kapitalets ömsom fasta, ömsom mycket generösa hand.

Försvaret och surrealismen

Sverige är inte längre alliansfritt. Värnplikten är urholkad och på väg att avskaffas (och miljöpartiet fattar som vanligt ingenting, när det kommer till viktigare frågor). Det skisseras stolt om scenarier där svenska insatstrupper paraderar omkring i Afrika. Kanske flyger omkring med Jas-plan ”som en styrkedemonstration”. De som är operativt ansvariga är helt på det klara med vad de gör, och vågar numera vara mycket mer öppna med det. Generalmajor Michael Moore (jodå) kallar förändringen ”den största i Försvarsmaktens historia på 500 år”. All framtidsplanering sker med utgångspunkten att det mesta svenska soldater gör, ska de göra kopplat till EU och Nato, i länder anvisade av dessa organisationer. ÖB säger öppet att han ”fått vetat vid ett upprepat antal tillfällen att finansieringen av snabbinsatsstyrkan kommer att genomföras med särskilda regeringsbeslut”. Att utvecklingen kräver djupgående förändringar av lagar och bestämmelser är tydligt: ”Ingen ska tro att man ska kunna köra det här nya insatsförsvaret med de gamla kalla kriget-bestämmelserna” (läs: respekt för territoriell integritet; alliansfrihet; svenskt värnande om freden; ett försvar som är tänkt att agera i svenska intressen, inte amerikanska). Och i den konstitution som vårt etablissemang, inklusive socialdemokraterna, entusiastiskt vill att vi ska ansluta oss till utan folkomröstning, står det alldeles klart och tydligt att EU gradvis ska utforma en gemensam försvarspolitik och i förlängningen – uttryckligen – ett gemensamt försvar.

Vad säger då vår försvarsminister? Jo hon, ”anser inte att det råder några tvivel om Sveriges alliansfrihet”. Det hela handlar bara om ”internationell krishantering tillsammans” så att vi får ”gemensamma erfarenheter”. Kanske blir det så att vi ”får förtroende för varandra”. Och någon risk för yrkesarmé är det inte heller. Nejdå. Allt är bara som förr. ÖB är en bara en fri debattör som säkert blivit missförstådd. Alla tycker egentligen samma sak om allting. Cirkulera. Här finns inget att se. Always look on the bright side of life. Everybody: Always...

(Se artikel i DN, och tidigare inlägg)

Bloggande som socialt och politiskt fenomen

DN rapporterar om bloggandet som fenomen. Artikeln bygger på en intervju med skaparna av ”Stockholm Spectator”, med en politisk linje som ”ligger närmare Bush än Kerry”. Artikelförfattaren tipsar om några olika svenska bloggar (inklusive sin egen). För de politiska är tendensen hyfsat klar. Under rubriken ”politik” återfinns Dick Erixons blogg, som i än högre utsträckning än Spectator ägnar sig åt att propagera för kolonialism och människofientlig nyliberalism. Även johannorberg.net omnämns, liksom Carl Bildt.

Fast bäst är det väl ändå när socialdemokrati.se förekommer under rubriken regimkritik (!). Denna blog har institutionaliserat negativt slaskkampanjande i en för svenska förhållanden ny form. Det går helt enkelt ut på att samla allt möjligt negativt som skrivs och sägs om socialdemokraterna (och det är – som lätt kan konstateras – rätt mycket), gärna från början ryckt ur sammanhanget. Bland annat får vi här reda på vad Laila Freivalds sa till några journalister för fem år sedan, att Björn Rosengren talat nedsättande om socialdemokrater i Norrbotten, att Anitra Steen gillar stora kor, samt att Paul Ronge tyckte att Göran Presson var patetisk när han var med hos Kristian Luuk.

”Modern nyhetsbevakning är tyvärr stressad, och förmår sällan ge en samlad bild av viktiga samhällsfenomen. …Vår skildring skall vara mer rättvis än partiernas partsinlagor, och mer fullständig än övriga medias”

skriver upphovsmännen till socialdemokrati.se

DN-artikeln säger ändå implicit något viktigt. Den anonyme Norton Tierra på Spectator säger till exempel nöjt: ”Massor av folk surfar in till oss från de stora medieföretagen. Det kan vi se i våra loggar”. Det är med all säkerhet sant. Blog-världen domineras av unga män med åsikter som ligger mycket, mycket långt åt höger. Det uppstår en klassisk homosocial gemenskap med inbördes beundran och ömsesidigt upphaussande och virtuellt pungkliande. Värdegemenskapen – baserad på konkret delade livsvillkor och på att man helt enkelt umgås – utsträcker sig redan nu in i opinionsbildande, dagordningssättande fora. Mer kan det säkert bli. Dagordningen för vad som diskuteras, hur det diskuteras och vad som anses vara en nyhet blir därmed ännu snävare än idag.

Naturligtvis är det en viss kompensation om fler med vänsteråsikter ger sig in i bloggandet. Men de strukturella faktorerna är viktigare. Därmed är arenorna bredare: den organiserade kampen om debattutrymmet; en mediapolitik för vänstern, som både bygger på åtgärder för att minska ägandekoncentrationen och samla resurser för egna mediakanaler; ett återtagande av den kollektiva opinionsbildningen, med bas i arbetarrörelsen och dess organisationer.

---------------------
PS. Jag hittade följande om mig själv i en kommentarruta på Spectator. Tyckte det var viss humor över det: "Take for example Ali Esbati, well of course he is an extremist that renounce the will of the Iraqi people and praise terrorists who murder civilians on a daily basis. But he is the former head of a political youth organization, that of course embrace Stalinism, but still the youth organization of one of the parties of the Swedish Riksdag. Therefore he must be considered one of the leading figures of the left in Sweden, and also a rather sane and normal individual".

Borgerlig nyhetsrapportering valen 1979-2002

Apropå medietendenser rapporterade Flamman mycket intressant om en till synes unik studie gjord vid Göteborgs universitet. Här har dominerande medier (SVT:s Aktuellt och Rapport, TV4 Nyheterna, Sveriges radios Ekot, SvD, DN, GT, Arbetet, Aftonbladet, Expressen) undersökts i sin valrapportering 1979-2002. Nu talar vi alltså inte ledarsidor och dagordningssättande, utan nyhetsförmedling. Studien visar såväl en medialisering av valrörelserna, som en tydlig borgerlig övervikt i rapporteringen – en övervikt som blivit tydligare. Noterbar är till exempel att samtliga mediekanaler utom Ekot gav de borgerliga en mer gynnsam uppmärksamhet än s och samarbetspartierna, vid valet 2002. I pressbevakningen 2002 noterades för s 622 negativa och 166 positiva omnämnanden. För folkpartiet var siffrorna 102 negativa respektive 220 positiva. I Radio/TV var siffrorna för s 161 negativa, 20 positiva. För folkpartiet 21 negativa 38 positiva. I nätversionen av artikeln ser man inte flera av diagrammen, men det kostar bara 40kronor i månaden att prenumerera på Flamman…

En intressant iakttagelse är för övrigt att den mest balanserade nyhetsrapporteringen tycks ha förekommit vid valet 1991 – ett val då alla partier redan drivits långt ut till höger.

Hur det blir efter det här valet, kanske det inte är så svårt att sia om. Det vore intressant om man kunde få en ordentlig genomgång av de här tendenserna för perioden från EMU-folkomröstningen fram till den mest intensiva valrörelsen drar igång. Som konsumentinformation, om inte annat.

Vårbudget och mediedramaturgi

Borgarnas angrepp mot vårbudgeten är förstås uppe i det blå. De ekonomiska nyckeltal som borgarna brukar vara intresserade av ger ju inte några grepp – sett därigenom går det oerhört bra för Sverige. Så då får man skapa en tröttsam pseudodebatt, som tyvärr är effektiv, eftersom det mediala läget ser ut som det gör. Det intressanta är sysselsättningen. Borgarna är angelägna om att påpeka misslyckandet med att öka sysselsättningen. Visst. Det är dåligt att målet om full sysselsättning i praktiken är uppgivet. Men det är ju det borgarna kämpat för under hela efterkrigstiden! Och det är ju just den strama finanspolitik som de vill ha som är en viktig grund till den nuvarande stiltjen! Vad återstår då för förslag? Jo, sådant som de talar tystare om: sätt åt de arbetslösa, skjut kollektivavtalen i sank, sänk skatterna. Gamla välkända högergrepp, som leder till högre arbetslöshet och/eller drastiskt sämre villkor för de arbetande.

Medierapporteringen har som sagt följt ett numera känt mönster. TV4 lät häromdagen en enda person presentera och kritisera det kommande förslaget: Stefan Fölster från "Svenskt näringsliv"! Gissa vad han tyckte… Rapports KG Bergström är intressant. Ingen kan missa att tonen i hans kommentar är nedsättande och har udden riktad mot regeringen. Fast han skriver att det finns en ”konflikt mellan två mål” – att hålla överskottsmålet och att pressa tillbaka arbetslösheten. Men det är ju vad till exempel vänsterpartiet ofta har hävdat! Och överskottsmålet (eller liknande rigorösa arrangemang) har bergfast stöd bland borgerligheten. Fast innehållet blir givetvis en detalj. Det intressanta är dramaturgin. Och den scenen, den är rätt enahanda.

Vladimir Majakovskij 1893-1930

[Nedanstående artikel är i något kortad form publicerad i veckans Flamman]

Det är 75 år sedan han dog, Vladimir Majakovskij. Den 14 april 1930 sköt han sig genom hjärtat. Om hans spännande liv och stora kulturgärning har spaltmil skrivits. I en enda artikel är det omöjligt och meningslöst att försöka sammanfatta. Han fascinerar dock. Slår an olika toner hos olika människor. Talar till oss ”som en levande människa talar till en annan människa full av liv”.

I några självbiografiska rader skriver han om sin ungdom att ”dikter och revolutionen förenades på något sätt i huvudet”. Det går djupare än så. Föreningen av dikt och revolution, kärlek och politik, privat åtrå och samhälleligt glöd, av den dagsaktuella kampen och den visionära blicken, är själva livsnerven i Majakovskijs skrivande – och därmed livshållning. Den föreningen är inte till platthet förenklande, utan världsligt och dialektiskt komplicerande. Så blir också de eftervärldens litteraturkritiker som försökt ”rädda” honom från den faktiska oktoberrevolutionen hopplöst vilsna och vilseledande.

Majakovskij attraherades av den revolutionära rörelsen i Ryssland som mycket ung. Han började läsa revolutionär litteratur som tolvåring och började samtidigt dela, strax därefter distribuera, pamfletter. 1908 blev den redan erfarne femtonåringen medlem i ryska socialdemokratiska partiet (bolsjevikfraktionen). Året därpå dömdes han i två omgångar till fängelsestraff. I fängelset var han trots sin ålder förtroendeman för en grupp politiska fångar. Beslutet att 1910 upphöra med direkt underjordisk aktivitet var medvetet. Han antecknar att han ville förkovra sig, men att detta föreföll svårt i den underjordiska tillvaron, och fortsätter: ”Om man tar det lästa ur mig, vad blir då kvar? Den marxistiska metoden. Men har då inte detta vapen fallit i barnahänder? Det är lätt att använda om man bara har att göra med sina egna tankar. Men om jag möter fienden?”

Majakovskij hade del i den ryska futurismen, men gick, utan att ta avstånd, vidare till ett eget tonfall – stenhårt formförnyande, men med ett innehåll som inte låter sig vara programmatiskt i ordets sämre betydelse. De ryska futuristerna skiljde sig från början till slut på avgörande sätt från de italienska (som snabbt drogs till fascismen), i människo- och samhällssyn. Där de italienska förkastar kärleken som svaghet vänder sig ryssarna snarare mot kärlekens unkenhet i det pompösa och kälkborgerliga. Majakovskij tar avstamp och når något nytt. Mästerverket Ett moln i byxor (1915) är en oförblommerad kärleksdikt, där dock den privata elden bränner vida omkring sig: ”Ni ömsinta / vill älska till violiner! / dom råbarkade vill ha en kärlek som pukornas brak. / Men ingen av er kan vända ut och in på er / tills ni blir bara läppar som jag!”

När revolutionen var ett faktum blev Majakovskijs förhållningssätt omfamnande men fortsatt komplext. Det är detta som mången litteraturvetare sökt ta till hjälp för att överbringa en ”obefläckad” Majakovskij till eftervärlden. Majakovskij gav aldrig uttryck för att han trodde det socialistiska försöket skulle vara oproblematiskt eller enkelspårigt. Han ställde sig i oktoberrevolutionens tjänst (”min revolution” som han kallade den) genom hårt dagligt arbete med agitation och propaganda i hela landet, varom bland annat vittnar ett stort antal affischer och slogans. Och liksom han varit känslig för politiska förskjutningar under Tsartiden förhöll han sig till händelseutvecklingen efter revolutionen.

När hela det sovjetiska kulturklimatet – av en mängd skäl som kan diskuteras på djupet – började stagnera och bli repressivt, är det som förr livet och framskridandet Majakovskij slåss för. Med direkt samhällskritik, knappast allmän uppgivenhet, även om han också bröts ned inuti. När han lyfter fram kärleken är det lika lite då som tidigare en fråga om ett besviket tillbakakrypande till det privata, utan en självklar del i utfall mot sociala tendenser han ogillar. Diktraden ”Vart ska jag gå när det är i mig som helvetet brinner” (Ryggradsflöjten, 1915) handlar både om kärlekskval och om ett förhållningssätt till världen. 1924 skriver han så i en dikt med anledning av 125-årsdagen av Pusjkins fördelse: ”Entre nous… så att censorn inte stryker det, / vill jag meddela er: det sägs till och med / att någon sett två förälskade medlemmar av Exekutivkommittén”. Och det är nog i samma anda av metodisk kontinuitet man bäst begriper hans ofullbordade fragment före självmordet, där han skriver att ”kärlekens båt har krossats mot vardagens rev”.

Dikten För full hals – något av poetiskt testamente, skrivet i skiftet 1929/1930 – skär med en sådan läsning in i medvetandet igen och igen utan att trubbas av. Majakovskij vänder sig till ”Ärade kamrater / i kommande sekler”, talar om att han ”blev mobiliserad av revolutionen”, slår fast att ”vårt gemensamma monument ska bli / den i striden härdade socialismen”, och avslutar med oefterhärmlig ton: “När jag stiger fram för en ljusare framtids Centrala Kontrollkommission / ska jag över hopen av poetiska fifflare / lyfta som ett bolsjevikiskt partikort / alla hundra banden av mina partitrogna Samlade Skrifter”.

Majakovskij har inte överlevt trots den dynamiska symbiosen med sin revolutionära verklighet, utan tack vare. Det är det som gör honom relevant, gör att han drabbar. På ett av hans tidiga framträdanden ropade en åhörare till honom: ”Era dikter är för tillfälliga. De kommer snart att vara glömda”. ”Kom och hälsa på mig om tusen år, så får vi se”, ropade Majakovskij tillbaka.

Riksbanken in i valdebatten

SvD Näringsliv rapporterar att Riksbanken ”kräver åtgärder för jobben”. Vice riksbankschefen Kristina Persson talade igår om att det ”måste finnas incitament för att starta nya företag och för människor att utbilda sig” (läs: skatterna måste sänkas och löneklyftorna vidgas) ty ”mycket talar för att dagens arbetslöshet till stor del är av strukturell karaktär” (läs: det finns kollektivavtal, A-kassa och andra ’stelheter’). Detta för att vi måste ta hänsyn till de ”krav på förändringar som globaliseringen medför” (läs: bludder).

Det är inte särskilt svårt att placera in detta i den allmänna debatten. Ännu intressantare blir det om man påminner sig att Riksbanken själv vid upprepade tillfällen de senaste åren vidtagit aktiva åtgärder för att höja arbetslösheten. Precis som bland annat många fackföreningsekonomer påpekat, har riksbanken höjt räntan när tecken på vikande arbetslöshet börjat synas, eller när facken signalerar lönekrav i avtalsrörelsen. Som till exempel motiveringen av räntehöjningen i december 2000:

”Till de faktorer som skulle kunna leda till att inflationen blir högre än i huvudscenariot måste också löneutvecklingen räknas. Skälet är en allt starkare arbetsmarknad med stigande sysselsättning, allt lägre arbetslöshet och en ökad brist på arbetskraft.”

I själva verket är det inte särskilt förvånande. Den nyliberala våg som drog genom Europa i slutet av 80-talet och början av 90-talet förde förutom nyfattigdom och höjd arbetslöshet med sig ett antal bisarra institutioner, ämnade att sätta den demokratiska kontrollen över ekonomin ur spel och låsa fast den ekonomiska politiken till höger, oavsett valresultat. ”Fristående” riksbanker, alltså riksbanker som ställs utanför politisk kontroll och ”självständigt” motarbetar en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det var bland annat den grundlagsmässiga bidningen till en sådan politik som vi röstade ned i folkomröstningen om EMU.

Under den borgerliga regeringsperioden i början av 90-talet initierades en utredning med syfte att ”anpassa” svenska riksbanken till nyliberal EG-standard. Då reserverade sig de socialdemokratiska ledamöterna, Anita Gradin och Jan Bergqvist mot de av borgarna föreslagna ändringarna. De sammanfattade:

"Vi tror inte heller på en ordning där en fristående riksbank ser som sin uppgift att systematiskt ställa sig i motsättning till de folkvalda politiska församlingarnas ekonomiska politik. Att låta penningpolitiken formas i ständig konfrontation mot den allmänna ekonomiska politiken i övrigt kan skada landets ekonomi. (...) För ett lands ekonomi är det bra om en riksbank med integritet inte spelar mot utan i stället spelar med den ekonomiska politiken i övrigt." (SOU 1993:20, s. 215).

Kristina Persson är för övrigt också "socialdemokrat". En ”förnyare”, noterar vi. Som sagt: låga odds på att det kommer mera.

Livet och döden i Palestina

Fångade del 2 av SVT:s dokumentärprogram ”Fiendens ansikte”. Denna gång om konflikten i Mellanöstern. Några livsöden blixtbelyses. En 20-årig palestinsk tjej har sprängt sig själv till döds och tagit med sex israeler i döden. En ung israelisk tjej har överlevt fem självmordsattentat. Hennes bror är förlamad efter ett av dem. Det kan tyckas som rätt mycket av den vanliga rapporteringen från ockupationen, men inte riktigt. Här får vi några mycket små, men i sin vardagliga absurditet intensiva glimtar av livet – kontrasterna i det civila livet på ockupanternas och de ockuperades respektive sida. På israelisk sida en välbärgad normalitet som smärtsamt och våldsamt kan perforeras av terrorattacker. På palestinsk sida ingen normalitet – fattigdom, förnedring, förtryck; en vardag så fullständigt söndertrasad i varje detalj, så genomgående kontrollerad av ockupanternas våldsmakt. Den danske journalistens naturliga chockreaktion är sevärd – men smärtsam när man betänker att detta är vad som är palestinsk vardag.

Det väckte minnen. Efter bara några timmar i Palestina var det något som förändrades i synen på hur man måste förstå konflikten: I våra mediers rapportering, och i den politiska debatten om konflikten ligger fokus på döden. Militära operationer, dödsoffer på bägge sidor. Det är förstås viktigt, och det är inte svårt att se vem det är som kan döda vem, och också gör det ofta och obehindrat, när man har en högteknologisk militärmakt som står mot en värnlös befolkning. Men det är ändå inte det centrala. Vill man förstå konflikten måste man fokusera på livet. På den oerhörda, ofattbara nedmalningen av palestinsk vardag. Det är då det händer.

Det är när palestinierna förvägras möjligheten att bygga ut sina hus och därför blir allt mer desperat trångbodda; inte får anlägga nya sjukhus eller skolor. Det är de fullkomligt vanvettiga utegångsförbuden – medvetet godtyckligt variabla, så att man inte ens ska kunna få mönster i det helvetiska. Tänk dig själv; att inte veta när du får gå ut nästa gång, och sedan bara få gå ut i någon timme för att handla mat. Det är israeliska soldater som skjuter hål i den vattenbil som byborna samlat pengar till. Det är kontrasten mot att tio minuters bilresa därifrån se israeler ledigt tvätta bilen med friskt vatten ur en slang. Det är den unga kvinnan som berättar att hon ställs inför valet att dra up blusen eller vända i en checkpoint, på väg till skolan. Det är den unga mannen som med tårar i blicken berättar hur tonåriga israeler just förnedrat en äldre man vid en annan vägspärr, tvingat av honom sandalerna och skrattat åt honom. Det är stanken från soporna vid vägkanten, i den flyktingförläggning där tjugotusen människor bor på en liten yta, och Israel just konfiskerat en sopbil och skjutit sönder den andra. Åter kontrasten mot att stå där och blicka bort mot välmående, toppmoderna, olagliga bosättningar, belägrade, försörjda av specialvägar på vilka palestinier inte får åka.

Och så utanpå detta den kvinna vars syster och dennes man blivit sönderpepprade av israeliska kulor vid en vägspärr, på väg hem från jobbet, en ”vanlig dag”, utan skäl, utan att någon soldat fällts för misstag. Eller den unga kvinna med fyra barn vars man israelerna skjutit i benet vid återockupationen av Betlehem, och sedan lät förblöda framför ögonen på henne och andra palestinier, när de förvägrade ambulanser att komma igenom.

Men som sagt, det är utanpå ”vardagen”. Det är livet som inte finns, som föder döden. Den som inte begriper hur vanliga palestinier lever, kan aldrig begripa varför de dör i självmordsattacker. Det handlar inte om att stödja eller ursäkta – det handlar om att förstå och förändra.

Och aldrig ska jag glömma juristen som satt på sitt kontor i Jerusalem och försökte hjälpa palestinier med rådgivning, kontoret dit han för övrigt drivits efter att israelerna trakasserat honom i åratal och till sist förstört hans affär, hur han vältaligt analyserade situationen, argumenterade skarpt mot självmordsbombningar och till och med uttryckte skepsis mot den väpnade intifadan. Och så hans tillägg: ”Men ibland när jag står vid en vägspärr, när hettan ligger på och jag ser gamla och unga förnedras av flinande soldater, då känner jag att jag också är en självmordsbombare; att jag inte behöver några bomber – att jag sprängs av mig själv”.

Det är nyckeln till att förstå ockupationens dynamik.

Socialdemokratisk förnyare

Peter Wolodarski har ätit lunch med en person som tycker precis som han själv men som kallar sig socialdemokrat. Han har blivit så upphetsad att han skrivit en ledare om saken. Tack vare Bonnierfamiljens stora och generösa insatser för yttrandefriheten får vi alla läsa den. Det är Saco-ordföranden Anna Ekström som Wolodarski träffat. Han ”slås av hennes klarspråk”. Verkligen. Hon säger att sjuka och arbetslösa ska sättas åt hårdare (”stimulera arbetsutbud” – klarspråk!), att skatterna ska sänkas, och privata arbetsförmedlingar införas. Vilket civilkurage! Vilka oerhört ovanliga ståndpunkter för avgångsvederlagsberättigade, högavlönade människor i samhällstoppen! För att citera språkvirtuosen Wolodarski: ”ett spännande nytänkande”.

Wolodarski visar därefter sin benfasta intellektuella karaktär; det oförblommerade intresset för landets bästa framför allt: ”Om socialdemokrater som hon fick styra landet skulle det inte behövas ett maktskifte”. (Får man för övrigt ödmjukt föreslå en förlängning: Om alla tyckte som Peter Wolodarski, skulle inte val behövas. Eller: om kapitalismen innebar kollektivt ägande av produktionsmedlen, och demokratisk makt över ekonomiska beslut, skulle socialismen inte behövas…).

”Kan man kalla Anna Ekström för en socialdemokratisk förnyare?” frågar sig Wolodarski. Ja, svarar han på frågan. En annan fråga man skulle kunna ställa är: varför skulle man kalla Anna Ekström för socialdemokrat? Men det får kanske vänta, så att inte dålig stämning uppstår.

Under tiden får vi – kanske något förvånande – ta del av ett litet utdrag av Anna Ekströms jobbansökan:

”Saco-chefen beskriver sig själv som ’tillväxtorienterad’, som en person som ’bejakar globaliseringen’ och som ’gärna’ ser fler privata vårdföretag”.

Vi tackar även för denna information, och utgår med stor säkerhet och varmt hjärta från att hon kommer att bli rikligt belönad efter fullgjort uppdrag. Vågar vi också gissa, att fler ”socialdemokratiska förnyare” kommer att träda fram med liknande ansökningshandlingar, och minst lika ”spännande nytänkande”? Låga odds – ljuv väntan.

Några liberala förtydliganden

Noterar att lilberala ungdomsförbundet har en ny hemsida. Spännande. Fast texten på framsidan behöver förtydligas något.

Sverige behöver en liberal regering. [Intressant - Luf argumenterar för att man inte ska rösta på folkpartiet; just nu lika liberalt som Franz Josef Strauss (min anm.)]. Göran Persson har tröttnat på att leda Sverige. [Vi vet, för vi har hängt med folk på hans kansli ganska länge nu]. Socialdemokraterna saknar energi, visioner och tar inte tag i de problem som finns i Sverige. Apatiska flyktingbarn ska utvisas i stället för att få en framtid. [som pigor och sophämtare (hälsar Mauricio)] Kvinnor i vården tvingas jobba till låga löner. [Vi hoppas att det löser sig genom att vi skär ned i offentlig sektor. Om det inte gör det får Birgitta Ohlsson åka på nästa Kommunalkongress och leda allsång: We shall Overcome, alt. No Woman No Cry - obs: queer] Ungdomar får inga jobb när ungdomsarbetslösheten är över 12 procent. [För jävligt, när det finns så många toaletter att göra rent, papperskorgar att tömma, skor att putsa] Regeringen har retirerat i framtidsdebatterna om globaliseringen, Europa och välfärden. [Det var sååå länge sedan Göran Persson argumenterade för bombningar av nya länder, mer makt till hemliga EU-korridorer och privatisering av socialförsäkringssytemen. Eller, ok, det var inte så länge sedan, och vi vet var vi har honom egentligen, men han har ändå gjort sitt. Nu ska det bli bombfest med hela partiledningen, medan Hamilton läser högt ur konstitutionen och det dras några härliga anekdoter om hur förvånade folk blivit när de fått sina pensionsbesked].

Liberala ungdomsförbundet är en röst för att flyktingar ska få stanna i Sverige, för att kvinnor ska få högre lön och ungdomar komma in på arbetsmarknaden. [Det är bra att vara en sån röst, eftersom vårt partis politik leder till motsatt resultat i de flesta av dessa frågor] Håller du med oss, varför inte klicka runt lite på luf.se och kolla vad vi tycker och bli medlem? [Vi uppskattar om du vill hjälpa oss i den snart förestående uppgörelsen med franska revolutionen. Passa även på att fylla i en blankett med vilket land du tycker borde invaderas härnäst]

9/4 - Tribunalen, om det politiska språket

Lite reklam. Teater Tribunalen spelar nu den tyska pjäsen "Skjut då, Varuhus!".

”Fem världsmedborgare ger sig ut på en absurd odyssé. Slagord, poesi, klyschor, kvasifilosofi, floskler och sanningar genomsyrar deras försök att kommunicera med varandra”.

På lördag, den 9 april, anordnas före föreställningen ett seminarium om det politiska språket. Platsen är Tribunalens scen i Stockholm, Hornsgatan 92. (affisch: pdf-fil)

15.00 Seminarium: Det politiska språket
19.00 Föreställning: “Skjut då, Varuhus!”

Medverkande
Lars Mikael Raattamaa, poet Är all poesi politisk?
Cecilia Parsberg, konstnär Konst som aktion – aktionen som konst?
Ali Esbati, debattör Har vänstern förlorat kampen om orden?
Frida Röhl, skådespelare Kan teater konsumeras?
Gunnar Fredriksson, författare Det politiska språket; kontinuitet
eller förändring?

Specialerbjudande:
Seminarium & Föreställning Endast 100 kr (ord. pris 250:-)
Entré: Seminarium 20 kr
Mellan seminariet och föreställningen serveras soppa i foajén.

Feministiskt initiativ och vänsterns saknade vänsterretorik

Skrev häromdagen en längre betraktelse över bildandet av Feministiskt initiativ (Fi). Idag stärker en Temo-undersökning det som de flesta misstänkt: att Fi skulle ta många väljare från vänster, mycket få borgerligheten. Temos undersökning visar dock en ännu starkare tendens än de flesta skulle ana. 27 av dem som röstade på vänsterpartiet i förra valet säger att de skulle rösta på Fi. Siffran för miljöpartiet är 17% och för s 5% (vilket förstås i antal är ganska många). Det är intressanta siffror.

Fi har inte bara (rätt rimligt) förknippats med en allmän vänster, utan också, i det som hittills sagts och stuckit ut, låtit vänster. I viss retorik faktiskt mer vänster än vänsterpartiet gjort på mycket länge. Tiina Rosenbergs rättframma uttalanden om att "ta pengar från de kapitalistiska bolagsstyrelserna" och "avskaffa kapitalismen" har ingen motsvarighet i budskap som kommit från vänsterpartiets i budgetförhandlingar nedkörda partiledning.

Jag har skrivit om detta förut: vänsterpartiets väljare, och faktiskt betydligt fler därtill, ligger i många väsentliga avseenden längre till vänster om vänsterpartiets politiska linje. Det gäller alldeles särskilt många yngre - och vi ska komma ihåg att vänsterpartiet haft som flest väljare just bland unga kvinnor - men också bredare än så.

En vänsterstrategi för att dels värja väljare mot Fi, dels använda situationen till att flytta fram de feministiska positionerna istället för att riskera bakslag, bör därför innehålla både ett fasthållande och utvecklande av den konkreta feministiska politik som vänsterpartiet varit ojämförligt bäst på bland de politiska partierna, och - kanske ännu viktigare - en skärpning av partiets profil som tydligt, konfliktinriktat vänsterparti. Skillnaden mellan att å ena sidan låta vänster men varken vara en garant för fortsatt vänsterperspektiv eller ha den organisatoriska styrkan att flytta politiken åt vänster, och å andra sidan faktiskt kunna vara ett vänsteralternativ med självklar feministisk politik, måste klargöras i retorik, valkrav och verkligt arbete. Det är en utmaning för vänsterpartiet.

Totalangrepp med sikte på regeringsskifte

[Recension publicerad i dagens Flamman]

Makten framför allt – en antologi om statsminister Göran Persson
Mats Ögren (red).

Journalisten Mats Ögren har satt ihop en antologi med 17 texter om Göran Persson. I samband med lanseringen säger han till Dagens Industri att ”boken kommer ut mycket lägligt”. Så sant som det var sagt. Utgivningen sammanfaller med ett sällan skådat mediedrev mot socialdemokratin och därpå följande opinionstapp. Ögren själv är även upphovsman till en dokumentärfilm om – Göran Persson. Denna sänds i TV4, som också gjorde stort hallå av boksläppet. För övrigt ägs såväl förlaget som TV4 av Bonniers, men det kanske man inte ska dra några växlar på. Det mesta ägs ju av Bonniers.

Persson angrips från olika håll – vänster och höger, näringsliv, vårdsektor och journalistik. Boktiteln, ”makten framför allt”, ska vara det som förenar. Persson utmålas som ytterst skicklig på att manövrera sig kvar vid makten, men i övrigt otydlig och visionslös. Han påläggs ansvaret för så skilda saker som kommunikationsproblem inom vården, dålig ledarkultur i offentlig förvaltning och att invandrare inte kallas till arbetsintervju. Konsulten Barbro Dahlbom-Hall menar att han ”inte kan leda sig själv, det vill säga inte har makt över sig själv”, medan Stig-Björn Ljunggren antyder att han har psykopatiska drag.

Var för sig innehåller flera av texterna tänkvärda ansatser. Åsa Linderborg skriver initierat om socialdemokratins avradikalisering under Perssons ledning, och omskrivningen av partihistoriken i linje med det. Ursula Berge skärskådar partiapparatens anpassning till imagepolitik. Pressutspel ersätter rörelsen. Stora reformer lyser med sin frånvaro, när det efter nyliberalismens 1980-tal kunde varit precis tvärtom.

Fast dessa inslag avklaras snabbt i början. Annat övertrumfar. Sören Gyll efterlyser ”ett kraftigt politiskt ledarskap för Sverige”, som innebär ”ett samspel mellan det politiska etablissemanget och näringslivet”. Andra skriver om misslyckanden med jobben och problem med höga skatter.

De flesta av ståndpunkterna är naturligtvis oförenliga med varandra. Men det är för den skull inte så att bokens faktiska funktion är otydlig. Texterna blir i sig relativt ointressanta. Slutresultatet är att man effektivt etablerar en dagordning, säljer in en världsbild. Viktigt att notera är själva fenomenet, att borgerligheten nu återtagit problemformuleringsinitiativet så till den grad att i princip vilket innehåll som helst kan paketeras att passa ett övergripande syfte, med en den hegemoniska maktens osynliga hand, verkande bortom enskilda, medvetna beslut. Här används totalangreppet på Göran Perssons person – alldeles oavsett de agendor och infallsvinklar som varje skribent haft – som en hävarm för regeringsskifte 2006. Mats Ögren kan vara rätt tydlig när han skriver att Persson ”i jämförelse med andra västeuropeiska ledare suttit mycket länge vid makten”, och att det i Sverige är ”väljarna som har att avgöra frågan i riksdagsvalet”.

När debatten ser ut så, är det inte besättandet av statsrådsposter som kan förberedas. Den som noga läser Niklas Ekdals (ledarskribent på DN) text i antologin kan ana konturerna av planen för ett väsentligt mycket djupare systemskifte. Det är varje tillstymmelse till organiserade folkliga korrektiv till kapitalismen och dess ”civilsamhälle” som ska bort. Ekdal skriver om avsaknaden av ”motmakter” till socialdemokratin, men anger i praktiken en färdriktning som borgerligheten redan börjat sikta in. Problemen består bland annat i att arbetarrörelsen säkrat väljarstöd genom att ”avskaffa kopplingen mellan utbildning och disponibel inkomst”, genom att utbildningsväsendet inte längre kan vara ”en traditionell kulturbärare i en radikal tid” och att ”merparten av biskoparna förefaller att vara socialdemokrater”. Liberalerna slår över i reaktion.

Frågorna ställs därmed annorlunda för vänstern. Att försvara den faktiska arbetarrörelsen – inklusive dess institutioner – blir en nödvändig uppgift, om inte decennier av ofullkomliga men dock reella framsteg ska hivas ut med det perssonska badvattnet.

Feministiskt initiativ - vad gör det med feminismen?

Den erkänt medieskickliga gruppen kring Feministiskt initiativ har nu lanserat sin plattform och bekräftat sina planer på att delta i riksdagsvalet. Nu kan diskussionen förhoppningsvis bli konkret och politisk istället för hypotetisk och medietaktisk. Det är bra. Behövs ett feministiskt initiativ? Det rätta svaret torde vara: det behövs feministiska initiativ. Samma dag publicerar till exempel DN Debatt ett magsurt och stockreaktionärt inlägg av “statsvetarnestorn” (han presenteras faktiskt så) Nils Elvander som skriver att feministers “manshat” strider mot demokratin, bland annat genom sitt konfliktperspektiv. Kvinnor ska vara väna och tålmodiga, så ska det nog bli bra ska de se. Hotar kvinnor professorernas borna snoppmakt skall det brännmärkas. Detta är bara en av miljoner händelser. Lönegapen kvarstår och vidgas. Våldet mot kvinnor uppmärksammas fortfarande inte som ett strukturellt problem. Kvinnor har som grupp väsentligt mycket mindre makt över samhällslivets alla områden. Frustrationen och upprördheten är självklar och kräver sina initiativ.

Feministiskt initiativ kommer att kritiseras från olika håll. Som professorn ovan; för att vara en “enfrågerörelse”; eller för att inte ta hänsyn till klassfrågor. Till exempel. Sådana reaktioner kommer att variera mellan det vansinniga och det förståeliga men otillräckliga. Min fundering är dock denna: kommer Feministiskt initiativ att vara bra för feminismen? Jag är långt ifrån säker. Kanske blir det till och med en stor otjänst.

1) Den svenska feministiska rörelsen är vital, brokig och bred. Det är självklart, eftersom feministiska frågeställningar genomsyrar samhällets alla arenor. Det finns en överhängande risk för att den feministiska rörelsen nu – i en bredare allmänhets ögon – ska identifieras med och reduceras till den trots allt lilla grupp som står bakom Feministiskt initiativ. I rådande politiska läge gör det rörelsen sårbar. Och vad händer om ett sådant initiativ nu får till exempel fem eller tre procent i valet. Hur ska det tolkas? Att stödet för feminismen är tre procent? Den mycket uppenbara risken finns också, att alla som kämpat för “mainstreaming” av feminismen i såväl politiska partier som andra fora, nu begåvas med en björntjänst. För alla de som alltid varit mot en feministisk dagordning blir det möjligt att explicit eller underförstått hänvisa till att det ju finns ett feministiskt parti. De sköter feminismen.

2) Den här problematiken kommer sig av att man nu helt fokuserar på den parlamentariska processen. Den feministiska rörelsen har uppnått resultat genom utomparlamentariskt tryck. Dels direkt i samhället, dels genom att driva fram parlamentariska beslut. Men när man nu ställer upp i riksdagsval är det just besluten i riksdagen som är avgörande. Och där kan resultat bli paradoxalt. Feministiska offensiver som driver en allmän dagordning utan att ta hänsyn till partier – inte binder upp sig och inte bryr sig om vilka som ”drabbas” – kan vara oerhört effektiva. Men ställer man upp i riksdagsval kan man knappast strunta i att förhålla sig till existerande partier och var de står – i just feministiska frågor, inte minst. Feministiskt initiativ har inte formulerat sin politik kring krav att driva just i riksdagen. När man gör det ska man finna två saker. När det gäller sådant som man kan komma överens om ”bortom höger-vänsterskalan”, så kommer det att vara frågor som länge drivits just av vänstern, med motstånd högerifrån (delad föräldraförsäkring, arbete mot sexualisering av offentliga rummet, stöd till relevant forskning osv.). Andra viktiga frågor kommer att direkt röra nerven i höger-vänsterdebatten. Mer stöd till kommunerna har en klassdimension, men en ännu viktigare könsdimension idag. Samma sak med ”pigdebatten”. Det är kvinnoförtrycket som fördjupas om ”hushållsnära tjänster” subventioneras. Var hamnar Feministiskt initiativ? Patriarkatet finns och måste bekämpas oavsett vilken regering vi har. Men det är uppenbart att en borgerlig regering – som Feministiskt initiativ hjälper fram – i alla fall skulle stå väsentligt mycket längre bort från bra beslut i riksdagen – och det är nu vad vi kommer att få diskutera.

3) Och så är vi med nödvändighet tillbaka till diskussionen om hur en sådan partibildning förhåller sig till existerande partier. De flesta som kan tänkas rösta på initiativet är vänsterväljare. Det är inte konstigt. Feminismen har ojämförligt starkare stöd i och rötter inom vänstern – av bland annat det enkla skälet att det är vänstern som varit feministisk och fört feministisk politik på senare tid. Men för att vinna väljare bland borgerliga feminister – där ett sådant initiativ egentligen är som mest akut – kommer initiativet möjligen att akta sig för att profilera sig för mycket som vänster. Det kommer kanske, som antyddes på presskonferensen, att innebära icke-ställningstagande för behovet av satsningar på offentlig sektor, till och med en flört med privatiseringsförespråkare – en utveckling som i så fall entydigt missgynnar en stor majoritet av Sveriges kvinnor.

Vi kan alltså få en situation där de alla som röstar på Feministiskt initiativ vill ha mer feministisk politik och nästan alla också vill ha mer vänsterpolitik. Men resultatet kan mycket väl bli att det blir både mindre feministisk politik i riksdagen och mindre vänsterpolitik.

En annan viktig aspekt måste också lyftas här. Feministiskt initiativ inte bara saknar en partistruktur, utan lyfter fram detta som en fördel, rentav ett “antipatriarkalt ställningstagande”. Det är uselt. Här ansluter man sig till en tröttsam postmodern ”diskurs” som har tydliga politiska konsekvenser.

Organisationer som överger formella hierarkier får informella hierarkier som är mycket svårare att ifrågasätta. Så kallade ”platta” strukturer är normalt väsentligt mycket mindre demokratiska. Hur ställer man någon till svars som inte är vald till ett uppdrag? Hur hanterar man målkonflikter om det inte finns formella kanaler? Nu beror i och för sig mycket på vad man vill göra. Vill man bedriva en intensiv och kort lobbykampanj för en enskild sakfråga, med folk som redan vet vad de tycker och hur man gör, då kan man gott ha ett löst sammansatt nätverk som hittar på en massa saker. För en lista som pretenderar på långsiktighet är bristen på demokratiska strukturer djupt problematisk. Inom en ganska snar förlängning kommer man att behöva fatta avvägningsbeslut. Antingen blir sådana helt urvattnade, eller så måste osynliga strukturer träda i kraft. Ännu mer centralt är att veta vem som ska bestämma vad efter att man eventuellt valts in i riksdagen. Här är Feministiskt initiativs prat om såväl ”öppna strukturer” aktivt stöd till en problematisk – i sin anti-kollektivism i grunden borgerlig – världsuppfattning. Ett demokratiskt problem.

I bästa fall kan Feministiskt initiativ bidra till att etablera radikala utgångspunkter för en tydlig feministisk debatt. I sämsta fall jippoiseras och privatiseras feminismen och råkar ut för ett rejält bakslag den närmaste tiden. En hel rörelse som kidnappas, stajlas och utnyttjas. ”En feministisk backlash på feministiskt initiativ”, som Åsa Linderborg klockrent uttryckte det.

Uppgiften för vänstern bör vara uppenbar: 1) Att vara kritisk men inte fientlig mot feministiskt initiativ, främst på feministisk grund. 2) Att vara vaksam mot och slå ned tendenser till att rulla tillbaka feminismen inom vänsterrörelsen, med Feministiskt initiativ som hävarm. 3) Inte glömma bort att den faktiska feministiska politiken åtminstone de senaste tjugo åren förts ifrån vänstern, och att utmaningar ännu måste bäras just där – mer pengar till kommunerna, individualiserad föräldraförsäkring, kamp mot sexualiserat våld; och mycket, mycket mer. Det där är till exempel vänsterpartiets frågor. Inte sedan igår, utan sedan åratal tillbaka. Det är bara att köra hårt.

Med stormsteg mot lego-här

ÖB Håkan Syrén vill att värnpliktiga ska tvingas till utländstjänst, eller annorlunda uttryckt, att endast de som är beredda till utlandstjänstgöring ska tas ut till “värnplikt”. Detta skulle förstås vara spiken i kistan på det redan urholkade och sargade svenska värnpliktssystemet. Det är mycket allvarligt.

I år efter år har vi varit några som varnat för den här utvecklingen, visat på dess syften och belyst vad som ligger i förlängningen. Det politiska och militära etablissemanget – och här har socialdemokraterna ett alldeles särskilt ansvar genom sin monumentala hyckleri – har avfärdat allt. Här har verkligen de små stegens tyranni varit norm.

Den viktigaste anledningen till att överheten öppnat för avskaffande av värnpliktssystemetär – som många gånger påpekats – detta: Ett försvar som bygger på värnplikt är väsentligt mycket svårare för makthavare att använda i snäva syften, såsom nykoloniala äventyr i supermaktsregi. Frågan om Sveriges närmande till Nato hänger därmed också nära samman med frågan om värnplikten.Och med ÖB:s senaste utspel blir det hela nästan övertydligt.

Vid sitt tillträde skrev ÖB i DN:

”Traditionella, nationellt fokuserade hotföreställningar utgör en djupt rotad del av våra tankemönster och attityder. De bredare europeiska perspektiven måste i den fortsatta utvecklingen av Försvarsmakten ges ett lång tydligare genomslag än tidigare ... De europeiska ambitionerna sträcker sig också långt utanför Europa. Vi bör framöver räkna med fortsatta behov av militära insatser i Irak, Afghanistan och på en rad platser i Afrika”.

När det svenska försvarets uppgifter ska sökas utomlands kan inte en nödvändig, rudimentär känsla av plikt för landets oberoende och frihet uppbådas brett. Därför krävs kontrakterad legoarmé, som inte går omvägen via pliktförsörjning, där officerarnas huvuduppgift är att träna en stor grupp medborgare för allmänna försvarsuppgifter hemma.

Värnplikten som grundförsörjning måste därför försvaras. Om ÖB:s förslag blir verklighet så kommer det att bli nödvändigt med en ny diskussion om synen på svenskt försvar. En avskärmad här i stormaktstjänst kanske kräver att man dammar av parollen "Inte en man, ej ett öre åt militarismen".

Kirgizistan - ännu en bricka

I Flamman skriver Henning Süssner intressant om den senaste i raden av försök till exporterade revolutioner – Kirgizistan. Scenariot har likheter med det vi börjat vänja oss vid:

”Oppositionen, som leds av forna förtrogna till Akajev som på ett eller annat sätt fallit i onåd, anspelade från början tydligt på regimskiftena i Georgien och Ukraina”.

Jag var i Kirgizistan i en månad sommaren 2000. Det var en fascinerande upplevelse av konkret, komplex postsovjetisk vardag i Centralasien. (Det är nog förresten jag som tagit fotot som förekommer i tidningen. Basaren i Batken, en fattig stad i Ferganadalen där det strax innan förekommit väpnade strider mellan militären och wahabbiter).

Akbar Akajev betraktades som en god ledare av västmakterna. Dels för att han var den enda av de centralasiatiska presidenterna som inte kom direkt från partinomenklaturan (de andra var helt enkelt auktoritära partichefer som bytte fot och husbonde) – han är i botten fysiker. Dels för att han var snar att implementera IMF-direktiv och öppna upp för utländska investeringar, inte minst genom att använda den (av Stalin en gång ditkommenderade) koreanska minoritetens nya kontakter med Sydkorea. Kirgizistan var nog också, med flera mått mätt, den politiskt öppnaste och minst auktoritära av de fem centralasiatiska republikerna, med relativt lite av våld och angrepp mot regimkritiker.

Sen tycks Akajev blivit mindre instrumentell. USA har gjort stora framryckningar i de centralasiatiska republikerna, och har nu betydelsefulla militärbaser i Rysslands ”soft underbelly” (artikel från 2002). Bäst går det i Uzbekistan, där Islam Karimov leder en vanvettigt auktoritär regim, där såväl förföljelser mot etniska minoriteter som tortyr hårdnar (Amnesty om tortyren; DN, ”Centralasiens Saddam har USA:s stöd”, rejält vidrigt). I senaste valet ställde Karimov upp mot en motkandidat som han själv valt, och som på valdagen hyllade presidenten, samt meddelade att han själv röstat på Karimov! Även den tillika tidigare partichefen, personkulternas Turkembashi (”turkmenernas ledare/fader”) i Turkmenistan verkar nu ha blivit USA-vän, med belöningar som följd.

Akajev har inte varit oäven mot amerikanerna. Tvärtom har också han bredvilligt leasat ut plats till baser, och överlåtit Manas-flygplatsen i Bisjkek till amerikanska operationer i samband med Afghanistankriget. Men tycks ha velat satsa på andra hästar i destabiliseringen, vilket kanske inte funkade precis som man ville.

Det jag särskilt minns är den enorma roll som västfinansierade NGO:s spelade. Det skapades en slags välmående och välbetald parallell statsstruktur, som med ersättningsnivåer vanliga kirgizer inte kunde drömma om attraherade smarta stadsungdomar. Soros Foundation var troligen den absolut viktigaste samhällsaktören i stora delar av Kirgizistan. AUK – American University of Kyrgyzstan – spottade ut en ny ”manegerial class”, helt uppbunden till en viss sorts provästliga ”värderingar”, i praktiken stöd till USA:s imperialistiska dagordning (se även den här artikeln). Jag minns långa samtal med smarta, kunniga och progressiva ungdomar, med stor känsla för sitt lands oberoende, skepsis mot växande orättvisor och en djupare förståelse för den komplexa postsovjetiska vardagen än de flesta västerländska ”analytiker”. Men jag vet också att många av just de idag arbetar för Väst-NGO:s och svårligen kan ha behållit sin kritiska distans – eller i alla fall knappast kan agera därefter.

Nu är det nog en riktig bedömning som Süssner gör av läget:

”I Kirgizistan kom den iscensatta revolutionen dock av sig. Efter kuppen den 24 mars rådde först anarki i Bisjkek. Staden plundrades och minst fem människor dödades och flera hundra personer skadades på tre dygn. Snart utbröt dessutom en öppen maktkamp mellan de nya makthavarna. […] Det var inte bristen på parlamentarisk demokrati, utan oviljan att bekämpa fattigdomen i Kirgizistan och den epidemiska korruptionen i landet, som störtade den gamla regimen”.

Det är labilt i Kirgizistan, samtidigt som landets relativt positiva politiska kultur, plus att USA ännu hållit sig lite i bakgrunden, fortfarande håller landet borta från inbördeskrig. Vad som händer närmast är oklart. Också de nya ledarna kommer nog att försöka hålla både USA och Ryssland på gott humör ett tag framöver. På lite längre sikt är dock en sak klar: USA fortsätter sin geopolitiska destabiliseringspolitik, för en strategisk inringning av Ryssland och Kina. Det är ett av de verkligt stora hoten mot världsfreden, mot miljoner människors liv och välfärd, och mot möjligheterna till självständighet och utveckling av egen kraft i olycksaliga randstater.

Kärleksfestival på Kägelbanan 2-3/4

Riksteaterns föreställning Kärlek Extra Allt, som jag haft förmånen att vara en av nio grundtextförfattare till, kommer till Stockholm för att avsluta turnén. Det blir en "kärleksfestival", där det förutom de tre sista föreställningarna bjuds på film, poesiuppläsning, musik mm. Platsen är Södra teatern, Kägelbanan.

Lördag 2 april:Föreställning kl.19.30
Kärlekslounge från kl. 20.30 med DJ Sweet-Tee, poet Kalle Haglund och hemlig tjejdiamant med gitarr…

Söndag 3 april:Föreställningar kl. 15.00 & 19.30
Kärlekslounge från kl. 16.00 med filmvisning, poet Johannes Anyuru, Sluts United m.fl. Storslagen avslutning från 20.30 med DJ Khim (GBG) och överraskningsgäster

Biljetter
Föreställning 150:-/120:-
Bokas på www.sodrateatern.com eller 08-556 97 230
Efterinsläpp (utan föreställning) 50:-, Lördag från 20.30, söndag från 16.00