Den endimensionella vetenskapen

Katrine Kielos skriver en utmärkt krönika med rubriken «Sex är ingen bra morot» i veckans nummer av Fokus. Den handlar om den förhärskande världsbild som vägleder och förfäktas av ekonomer:

Förr i tiden brukade man vid hoven anställa rådgivare som gav kungen politiska rekommendationer utifrån att avläsa mönster i inälvor från döda fåglar. Mer eller mindre korrekt försökte de genom att titta på planeternas rörelser, djurs inre organ, eller tecken i skyn – avläsa hur Gud kunde tänkas reagera på de beslut som härskaren fattade. Nuförtiden har denna roll övertagits av ekonomer.

Läs hela!

Huvudpoängen i krönikan är ekonomivetenskapens endimensionalitet. Bland annat uttryckt med att «Problemet med ekonomiska incitament är att de förutom att de fungerar, även förändrar en situations hela natur». Men kopplingen mellan denna endimensionalitet, de politiska lösningar den pekar fram mot och den roll som teorierna har i reproduktion av social makt, såsom det antyds i det inledande citatet, är avgörande om vi ska fatta sakernas tillstånd och bidra till ändring av dem.

Jag passar på att lägga upp några länkar till grejer jag själv skrivit på det temat. För att upprepa några rader från ett av inläggen: Nationalekonomins stora inflytande på samhällsdebatten i allmänhet och på den ekonomiska politiken i synnerhet är ett extremt allvarligt samhällsproblem som progressiva krafter – och mer brett alla som intresserar sig för vetenskapligt tänkande och förnuftig samhällsdebatten – borde ägna tankekraft och energi åt.

- Agenda och prästerskapet
- Saknaden efter sagorna
- Strengere dogmer enn pavekirka
- Monkey Business

«I welcome their hatred»

Bloggen Teckentydaren funderar över Obamas approach när det så småningom vankas omvalskampanj mitt i ekonomisk kollaps och aggressivt överklassrofferi i USA, genom att påminna om Franklin D. Roosevelts tal dagen före valet 1936, alltså då FDR suttit sin första period och drivit igenom en rad New Deal-reformer. Det är ett fantastiskt tal som påminner om hårda klasstrider i USA.

We have not come this far without a struggle and I assure you we cannot go further without a struggle.

[...]

For nearly four years you have had an Administration which instead of twirling its thumbs has rolled up its sleeves. We will keep our sleeves rolled up.

We had to struggle with the old enemies of peace—business and financial monopoly, speculation, reckless banking, class antagonism, sectionalism, war profiteering.

They had begun to consider the Government of the United States as a mere appendage to their own affairs. We know now that Government by organized money is just as dangerous as Government by organized mob.

Never before in all our history have these forces been so united against one candidate as they stand today. They are unanimous in their hate for me—and I welcome their hatred.

FDR blev omvald i en rejäl valseger. Till historien hör dock att de reaktionära krafterna mobiliserade hårt, vann och köpte över kongressledamöter också på den Demokratiska sidan, och inte minst med stöd av Högsta domstolen obstruerade många av Roosevelts förslag. Men det blev ändå en period av politisk handling i USA. Inrikespolitiskt lade det grunden till en väldig välståndsökning för arbetarklassen, en industriell modernisering i stor skala och genomslag för rudimentära välfärdsordningar.

Vänner och fiender i Mellanöstern

Se de två korta svenska klipp som bloggen Gaza Peace n' Freedom har lagt upp – «Att göra upp med det förflutna».

«Den förtvivlade liberalen»

Jag ogillar mycket av det Lisa Bjurwald står för, i synen på ekonomisk politik till exempel och på många utrikespolitiska frågor. Men när det gäller den allt mer dominerande rasistiska dagordningen i Europa, hör hon till en tyvärr allt mindre skara av liberaler som ser, förstår och med mod talar ut mot det som pågår: att islamofobi har blivit den dominerande formen av rasism i Västvärlden och att traditionella borgerliga partier tar över rasisternas dagordning.

Om detta talar hon i en intervju gjord för Flamman av Petter Larsson. Läs den! Det är ett viktigt och tankeväckande tidsdokument.

Intressant att notera, är att en av de mer inflytelserika (blå)bruna opinionsbildarna, Johan Ingerö angriper Bjurwald i ett inlägg som är tänkt att torpedera hennes trovärdighet. Men när man läser det som handlar om själva intervjun, visar det sig att Ingerö egentligen hängt upp hela sin kritik på en enda mening i den långa intervjun.

”Invandring och integration är ju inget område Timbro utmärkt sig på tidigare, utan de tar chansen nu.”, säger Bjurwald. Och det menar Ingerö vara felaktigt. Och visst är det sant att Timbro även tidigare har velat försämra invandrares situation – där kunde kanske Bjurwald varit tydligare. Men som man kan se också på de exempel som Ingerö radar upp, har det varit större fokus på EU-regler och annat som rör arbetskraftsimport i syfte att dumpa löner och arbetsvillkor i Sverige. Men det är på senare tid som Timbrohögern – och då menar jag en lite större skara än dem som vid varje givet tillfälle är anställda på Timbro – i likhet med likasinnade i andra länder, har börjat utforska den politiska potentialen i kulturella och demografiska hotbilder.

Ingerö avslutar sitt blogginlägg med en minimalt kamouflerad uppmaning till DN att säga upp Bjurwald. Så irriterande är det med en tydligt antirasistisk liberal nuförtiden. Vi får väl se hur det går. Den andra högertidningen i Stockholm har ju Per Gudmundson. Kanske DN anställer just Ingerö så småningom för att inte hamna på efterkälken när det gäller muslimhets och repressionsentusiasm.

Bananer och fattigdom

Min ledare i veckans nummer av Flamman tar utgångspunkt i förra veckans Uppdrag Granskning om de bananskalande svenska ungdomarna i Norge.

Men också på vänsterkanten hör man ofta arga antydningar om svek mot ”de svagaste”. Behovet av att slåss för dem som hamnar utanför välfärdssystemen kan framställas som stående i motsättning till, eller i alla fall viktigare än, att försvara villkoren i själva systemet. Facklig lönekamp kan antydas vara en lyxstrid – för vad med dem som inte alls har jobb. Detta är en återvändsgränd

Läs gärna hela!

PS. Som jag nämner i ledaren har företaget Adecco varit under mediegranskning i Norge för lönedumpning i offentlig sektor. Idag avslöjade de norska tv-nyheter hur Adecco tjänar mångmiljonbelopp på att driva äldreomsorg i Oslo med arbetsvillkor som bryter mot norsk lag. I Oslo är det Høyre och Fremskrittspartiet som styr, med parlamentariskt stöd av Venstre och Kristlig Folkeparti. Staden är ett "skyltfönster" för tydlig, kommunal högerpolitik, där privatisering och konkurrensutsättning är ledstjärnor.

Vår vän Mubarak

Idag har jag skrivit i norska Dagsavisen om Egypten och Västvärldens ansvar:

Vi vet ikke hvordan stridene om faglige rettigheter og den økonomiske politikkens innretning kommer til å ende. Vi vet ikke hva den egyptiske hæren er forberedt på å gjøre for de 1,5 milliarder dollarene som den årlig får fra USA. Vi vet ikke hvordan det blir med fredsavtalen med Israel eller med blokaden av Gaza. Det vi vet er at de arabiske landenes hjemlige politiske bevegelser – islamistiske eller ikke – kommer til å prøves i sine svar på disse spørsmålene. Vi vet også at Vestens geopolitiske stor- og småspillere har forsøkt å formulere sine egne spørsmål og presse fram svar som tjener dem. De har stått til stryk på den arabiske verdens største torg – befridd under noen historieomskapende øyeblikk. Dette faktum er en manifestasjon av håp og besluttsomhet som det ikke er mulig å gjøre ugjort.

Läs gärna.

Med Ledarna ned i framtiden

Idag skriver representanter för arbetsledande mellanchefer – vi kan säga arbetsgivare som kallar sig fackförbund – en artikel på DN Debatt där de uppmanar fackförbund att sluta vara fackförbund för att bli ”moderna”.

Under rådande politiskt klimat kan man alltså pröva sig på en trojansk häst utan att själv stå inne i hästen.

Badlands Hyena förklarar allt mycket bättre.

Läckor bekräftar att Israel planerade Gaza-angreppet i förväg

Det har varit känt för alla – utom västerländska medier, vilka relativt samfälligt förhöll sig apologetiskt till Israels massmord i Gaza under ”operation Cast Lead” – att operationen var planerad långt i förväg. Det vill säga, att påståendena om att man ”slog tillbaka” mot Hamas, var ämnade att fungera som initial avledningsmanöver i försöken att försvara det oförsvarbara.

Nu bekräftar diplomatisk korrespondens som offentliggjorts via WikiLeaks, att Israel planerade angreppet, just för att Hamas höll vapenvilan. Det faktum att Hamas inte ägnade sig åt krigshandlingar utan åt uppbyggnadsarbete, uppfattades av Israel som ett stort problem, vilket gjorde ett israeliskt militärt angrepp oundvikligt. Dagarna före nyåret 2009, då utländsk press hade avlägsnats från den kommande brottsplatsen, visade sig passa bra för att inleda blodbadet.

Ett läsvärt slutord

Jag tipsade tidigare om två utmärkta inlägg om fattigdom och debatten om fattigdom. Vill också rekommendera slutordet, på bloggen Av månsken växer ingenting. (Uppdatering: Läs gärna också Rebecka Ahlbergs kommentar "Vad som sägs och inte sägs")


Inläggen polemiserar bland annat mot krönikören Lisa Magnusson, som tycker att det är upprörande och sorgligt att bli polemiserad mot. Hon är därför ”besviken” på ”vänstern”, som tydligen består av ”person som inte är fattiga [men] annekterar fattigdomsbegreppet” och därmed ”tagit patent på känslan av fattigdom” för att därpå utfärda något slags dekret om att Magnusson ”inte får … ha den här erfarenheten”, som hon har redogjort för att hon har av fattigdom.

Det där är förstås bara båg. Varenda del av resonemangskedjan är fel – vilket blottläggs i de nämnda blogginläggen på Av månsken växer ingenting. För egen del kan jag bara konstatera att Magnussons bägge inlägg innehåller både intressanta personliga reflexioner och goda slutsatser. Till exempel är det självklart att fattigdom är mycket mer än bara ekonomiska resurser, samt att det är bra att diskutera fattigdom och inte bara hyscha. Detta är exempelvis vad progressiva forskare, den politiska vänstern och inte minst fackföreningsrörelsen gärna och ofta har ägnat sig åt.

Men så har också Magnusson en del påståenden och antydningar som är märkliga och som alltså har bemötts i debatten. Till exempel att klasspositioner på något sätt skulle ha tappat sin betydelse för produktion och reproduktion av fattigdom som samhälleligt fenomen. Eller som hon skriver: ”Att inte ha pengar är dessutom knappast knutet till den, av vänstern så omhuldade, klassiska arbetarklassen längre”.

Detta antyder dels att ”vänstern” – uppställd som en man – går omkring och ”omhuldar” en ”klassisk arbetarklass”, liksom bara för att. Dels, och allvarligare, så framställer den en märklig tes om att de som har riktigt ont om pengar kommer från något mystiskt ställe utanför arbetarklassen. Detta strider helt enkelt mot fakta från verkligheten. Och det är det som signaturen ”Ia” förklarar i sina inlägg. De som faller utanför den generella välfärdens skyddsnät kommer påfallande ofta från den ”av vänstern så omhuldade, klassiska arbetarklassen”. Och det finns gott om människor som har det mycket knapert trots att de har ett jobb – och då oftast i ett LO-yrke. Det finns ett nära samband mellan vidgade klyftor inom arbetarkollektivet och vidgade klyftor mellan dem som finns innanför och utanför arbetsmarknaden. Och det finns – naturligtvis – en starkt förhöjd risk för såväl arbetslöshet, långtidssjukdom och allmän social utslagning om man har ett lågbetalt lågstatusarbete eller om man är barn till föräldrar som har det.

Detta är sociala frågeställningar som det står hård politisk kamp om. Höger mot vänster. Kapitalmakt mot arbetarrörelsens organisationer. Vill man göra något meningsfullt åt fattigdom kan man inte helt bortse från detta, än mindre förhåna det.

Detta är inget som upphäver eller devalverar vilken som helst personlig erfarenhet av fattigdom. Tvärtom är det avgörande för varje förståelse av fattigdom som fenomen, att man ser styrkan och komplexiteten i de personliga erfarenheterna.

Om någon däremot presenterar konstiga generella slutsatser utifrån en redovisad personlig upplevelse, då måste den slutsatsen ifrågasättas. Och det är det som är fallet med replikerna mot Magnussons inlägg.

Och nej, man ska inte ha något frikort eller upphöjd position i debatten, genom att ge eldunderstöd till hyfsat klasiska högermissförstånd i en konkret politisk dragkamp och sedan skriva ”jag är varken höger eller vänster”, ”jag har aldrig gillat fack” eller ”partism är ingenting för mig”.

Men, men. Allt det där skriver "Ia" bättre om på sin blogg.

Folket har störtat diktatorn. Ett ögonblick av styrka och hopp. Nu måste diktaturen raseras.

Bilder från firandet i Egypten.

Förresten, apropå senaste numret av Arena

Jag ska inte ge mig in på någon omfattande recension av huvudtexten, Per Wirténs artikel «Rasismens laboratorium». Jag nöjer mig med att säga ett litet «äntligen». Några av Wirténs jämförelser vänsterut känns tvångsmässiga och märkliga som historiska analyser. Jag tycker också att han är välvillig på gränsen till självförgrumlande när han skriver om Dilsa Demirbag-Stens och Per Bauhns auktoritära, islamofobiska ateism.

Men, i huvudsak tycker jag att det är en mycket bra text. Och mycket viktig. Den etablerade borgerlighetens anpassning till, bruk av och uppgående i högerpopulistisk rasism är en helt avgörande tendens som omdanar och karaktäriserar vår samtid. Det är välgörande att Wirtén i slutet av texten når fram till f-ordet; de historiska parallellerna till mellankrigstidens fascism. Läs!

Jag passar också på att länka igen till en av mina texter på samma tema: «Från blått till brunt – svensk höger normaliseras». Den är publicerad i antologin «Högerns svarta bok». Som pdf här.

Socialdemokratin och rörelsen

I senaste numret av tidskriften Arena finns en mycket läsvärd intervju (ej på nätet) med Bengt Göransson, folkrörelsesocialdemokrat och tidigare bland annat kulturminister. Om krisen för det socialdemokratiska partiet säger han bland annat:

Man förstår inte basorganisationens värde. All politisk verksamhet riktas mot medierna. Jag hade en diskussion med en informationssekreterare hos en av våra ministrar när jag var ordförande för Demokratiutredningen. Han sa att de inte kunde satsa på möten längre för ”det kommer inte mer än femtio personer ute i landet och det är bara trogna partimedlemmar som kommer, vi måste ut i media om vi ska få ut politiken”. Jag undrar vad det är för fel på de trogna partimedlemmarna. Om en minister kommer från ett sådant möte och berättar på regeringslunchen: ”Igår träffade jag femtio partivänner, ingen förstod vad jag sa, ingen gillade vad jag sa”. Det vore väl ett viktigt budskap att ge till regeringen den dagen.

Och:

[Socialdemokratins ledarkris] belyses av att man försöker skapa en kravprofil för en ny partiledare. Kravprofiler upprättar man för verkställande direktörer för att aktieägare lugnt ska kunna vänta på sin utdelning. En partiledare ska sätta medlemmarna i rörelse, inte befria dem från oro och arbete..

I Norge har samtidigt Arbeiderpartiet presenterat ett förslag till program om ”integrationspolitiken”. Det ska antas i april. Gruppen som har lagt fram förslaget leds av utrikesminister (och inofficiell partikronprins) Jonas Gahr Støre – en indikation på att partiet ger det stor vikt. Signalerna i programmet är otvetydiga. Arbeiderpartiet önskar nu också programmatiskt positionera sig som ”strängt” och ”bekymrat” i många av de frågor som rör invandring och invandrade – frågor där Fremskrittspartiet varit tongivande och där fältet har rört sig långt och djupt i reaktionär riktning. En tidstypisk kapitulation i en tid där högerpopulismen firar triumfer i hela Västvärlden.

Idag skriver författaren Espen Søbye en lysande kritik av programutkastet «Manfold og muligheter» (minus ett lite slappt avsnitt om kommunikationsspråk på arbetsplatser). Det Søbye lyfter fram är just detta med det socialdemokratiska partiets plats i en rörelse – och vad distanseringen från den kan leda till konkret. Detta är centralt:

Dokumentet viser til hvordan arbeiderne ble inkludert i det norske samfunnet, men det gjør ikke rede for at dette skjedde gjennom å mobilisere arbeiderklassen i partiet og i fagbevegelsen. I Mangfold og muligheter er det ikke antydning til en politisk appell til innvandrere om å slutte seg til partiet. Det er så bemerkelsesverdig at det nesten ikke er til å tro.

Hvorfor ser ikke Arbeiderpartiet lenger det som var og er hovedveien til integrering og inkludering?

Fordi Arbeiderpartiet først og fremst oppfatter seg som et vedheng til den statlige forvaltning, det ser ikke lenger på seg selv som en politisk bevegelse. I dette dokumentet er det ingen tegn til å betrakte innvandreren som en politisk ressurs eller som et potensielt partimedlem, enda det er et partidokument som er sendt ut.

Läs hela! Det är begrundansvärt.

«The battle ahead»

Min ekonomikolumn i dagens nummer av Klassekampen tar utgångspunkt i ett nummer av The Economist:

Avisen The Economist – på lederplass den vestlige kapitalmaktens politiske stemme – innledet året med et spesialnummer om fagforeninger i offentlig sektor. Overskriften er «The battle ahead» – striden som venter.

I den verden The Economist tegner et bilde av, utgjør lærere, sykepleiere og togkonduktører den største utfordringen som kloke politikere må våge å ta seg av. Nå er, skriver avisen, «industrielle relasjoner» tilbake i politikkens hjerte, men ikke som en «gammaldags» strid mellom arbeid og kapital, som på Thatchers tid. I stedet står dragkampen mellom skattebetalere og «skatteetere». Det sistnevnte er altså de offentlig ansatte. Nå begynner folk i privat sektor å innse hvilken «fest» de offentlig ansatte har hatt, med «enormt mye bedre» pensjoner, og sikrere ansettelser.

Slik kan vi altså ikke ha det, ifølge The Economist. Penger må «spares». «Produktivitet» må piskes fram.

Läs gärna resten här.


Såg förresten att Richard D. Wolff och Max Faad-Wolff skrivit på ungefär samma tema igår, mer specifikt om USA: «The Public Sector Squeeze»

Rikt om fattigdom

Det har pågått en märklig debatt om fattigdom, hur det ska mätas, vem som är värdig att uttala sig om det, om man har rätt att gnälla om fattigdom när det finns någon annan någonstans som har det ännu sämre, och lite om hur det ska åtgärdas (till exempel genom att man med generella välfärdssystem ser till att folk inte blir fattiga, eller om man tror att det är bra att skapa ”incitament” med raserade välfärdssystem, men att man får se till att ge lite riktade bidrag till folk som redan har blivit fattiga).

Om dessa saker skriver en av mina favoritbloggare två arga inlägg som jag varmt rekommenderar.

Ni känner typen. Det är en hon eller han med borgerliga värderingar. H*n tycker att pratet om fattigdom är överdrivet. Så h*n säger

att h*n själv varit fattig
att vänstern inte vet vad fattigdom är (vänstern/”arbetarklassen” är bortskämd – de kämpar inte för rättvisa, frihet och bröd utan för, just det, bakelser)

1. «Kämpa för rättvisa, frihet och … bakelser»
2. «No Shit»


Andra läsvärda: Elin Grelsson, Lena Sommestad, Daniel Swedin, Eric Rosén.

2 x långläsning

Samir Amin skriver om «The Trajectory of Historical Capitalism and Marxism’s Tricontintental Vocation». Han är inte så imponerad av varken reformistiska eller postkommunistiska partier i Väst, eller för den del av västerländska marxister. Hans historiska perspektiv på kapitalismens kriser och inre motsättningar är intressant. Och pekar fram mot ett större intresse för kamper i ”periferin”:

The long history of capitalism is composed of three distinct, successive phases: (1) a lengthy preparation—the transition from the tributary mode, the usual form of organization of pre-modern societies—which lasted eight centuries, from 1000 to 1800; (2) a short period of maturity (the nineteenth century), during which the “West” affirmed its domination; (3) the long “decline” caused by the “Awakening of the South” (to use the title of my book, published in 2007) in which the peoples and their states regained the major initiative in transforming the world—the first wave having taken place in the twentieth century. This struggle against an imperialist order that is inseparable from the global expansion of capitalism is itself the potential agent in the long road of transition, beyond capitalism, toward socialism. In the twenty-first century, there are now the beginnings of a second wave of independent initiatives by the peoples and states of the South.

Fred Magdoff är en västerländsk marxist som Amin nog ändå gillar. Han erbjuder ett ramverk för förståelsen av krisen och den allvarliga situation som västerländska ekonomier, särskilt USA, nu befinner sig i. Han placerar sig i den tradition som Paul Baran, Paul Sweezy och Harry Magdoff arbetat i, där huvudtesen är att normaltillståndet i ”mogna” kapitalistiska ekonomier är stagnation. Analysen pekar fram mot finanssektorns explosionsartade tillväxt som ett symptom på underliggande kriser, inte som regulatoriska misstag vilka utlöste krisen:

As we might expect, when the economy grows at increasing slower rates, capitalists find fewer ways to profitably invest their money in the "real" economy of goods and services -- where commodities are actually produced and sold. So how in the world are they going to use their money to make more money? The accumulation of capital is the very purpose at the root of the capitalist system. Thus in the 1980s capital turned to an old technique -- increasing orienting their activities to make money by using only money, producing no product or service at all. "Something for nothing. It never loses its charm," as Michael Lewis has put it. Thus capitalists began to grow the financial system (that made making money with money possible) and used their influence in government to clear the barriers to making money in this fashion, while making sure that new barriers weren't imposed.

Läs hela: «The Great Recession and Its Aftermath: Causes vs. Symptoms»