En värld att förlora

Angreppet på Iran ger oss en farligare värld, där folkliga frihetssträvanden kvävs under geopolitiskt våld.

De iranska universiteten öppnade igen den 21 februari, några veckor efter de stora protesterna och den efterföljande repression som ledde till tusentals dödade på gatorna. Detta sammanföll med markeringar av chehlum – minnesstunder som hålls 40 dagar efter att någon dött – för fallna studenter. På många orter blev detta en nytändning för protester mot regimen. Regimen och dess paramilitära våldsmän försökte undertrycka också dessa. Men studenter och skolelever fortsatte göra sina röster hörda.

Vad satte slutligt stopp för denna runda av folkliga manifestationer? Israeliska och amerikanska bomber, missiler och drönare. 

De som protesterar kläms nu mellan å ena sidan en allt mer militariserad regim och å andra sidan massivt våld från statsmakter som öppet manifesterar sitt förakt för varje aspekt av internationell humanitär rätt. Den militära logiken reducerar de samhälleliga konflikternas komplexitet till våldets dualitet: förstöra eller förstöras. Som den svensk-iranske författaren och kritikern Shora Esmailian uttrycker det i en historiskt grundad analys i tidskriften Clarté: “När bomber faller tystnar allt annat”. 

Det iranska folket har uppenbart inte en gemensam ståndpunkt. Men det som skulle kunna vara politiska menings- och intressemotsättningar dras nu ned i en geopolitisk malström. De drivande aktörerna blir stater med militära resurser. Det går då inte att förhålla sig till det som sker utan att analysera dessa aktörers mål och handlingar. 

Genom dimman i Trump-regimens utspel – marinerade i megalomana vanföreställningar och performativ maskulinitet – kan de flesta skymta att detta är Israels krig. Det som materialiseras på marken är de israeliska ledarnas vision om ett Mellanöstern där inget annat land kan vara en självständig aktör – inte bara militärt utan också politiskt, ekonomiskt och vetenskapligt. 

Angreppet mot Iran kan inte frikopplas från det som nu genomförs i Libanon, där broar sprängs, hela byar läggs i ruiner och lönnmord genomförs var som helst i landet. Det kan framförallt inte separeras från folkmordet i Gaza, som nu pågår parallellt med en våldsam upptrappning av folkfördrivningen på den ockuperade Västbanken. 

Den gränslösa idén om att egen säkerhet ska byggas på att förstöra livsvillkoren för potentiella konkurrenter har stegvis etablerats som statsdoktrin av den israeliska höger som Benjamin Netanyahu leder. Den handlar om rå militär styrka, men också massiv övervakning, påverkansoperationer via traditionella och sociala medier och en speciell relation till den överlägsna globala militärmakten USA. Genom smicker och snabbhet har Netanyahu äntligen fått med USA på att sätta Mellanöstern i brand. Den sargade supermakten måste nu försöka växla in sin militära styrka i fortsatt politisk och ekonomisk kontroll över den fossila världsekonomins mörka hjärta. Ingen kan säga hur det slutar.

Men vi vet redan att den israeliska doktrinen har haft betydelse långt utanför grannskapet. Det demonstrativa överskridandet av humanitära gränser i Gaza påskyndade upplösningen av efterkrigstidens strukturer, skapade för att utgöra en motvikt till statligt våldskapital som enda organiserande princip för mellanfolkliga relationer. Med angreppskriget mot Iran rör vi oss i ruinerna av detta byggverk – en okänd och farlig terräng.

I en artikel The Guardian skriver Avner Gvaryahu, forskare vid Oxford och till nyligen ledare för den israeliska organisationen Breaking the Silence, om användningen av AI för att bestämma vilka som ska dödas i krig. Han visar där hur den israeliska militärens metoder för att utse och angripa mål, baserade på beteendemönster snarare än konstaterade hot, har överförts till AI-modeller. De producerar nu resultat på slagmarken. När USA under Iran-krigets första dag angrep en flickskola i staden Minab och dödade runt 180 människor, de flesta barn, var det med all sannolikhet resultatet av en sådan AI-förstärkt process. Gvaryahu är tydlig: “Gaza var laboratoriet. Minab är marknaden”. 

Vår värld hänger ihop, inte bara genom priserna på den olja som ska passera Hormuz-sundet. När förlust av nationell suveränitet kan innebära att någon långt borta i ett annat land kan bestämma att en politisk ledare ska mördas, ett kraftverk bombas eller evakuering av ett helt område beordras, förvrids både förståelsen av människovärde och av möjligheterna till politisk förändring.  

Ett av de tusentals mål som Israel och USA har bombat i Iran är delar av Teherans universitet. Motiveringen är en “koppling” till Irans kärnenergiprogram. I Gaza förstörde Israel samtliga universitet. Ingetdera lär stärka möjligheterna för palestinier eller iranier att lösgöra sig från inhemskt förtryck och bygga en bättre framtid. Som Esmailian skriver: Iranierna kunde ha “haft en möjlighet att skaka av sig sina tyranner och stiga in i det nya [persiska] året och andas in vårvindarna. I stället tvingas de leva under gangsterimperialismens projektiler, där ingen får luft. Varken palestinier, libaneser eller iranier.” 

Krönika publicerad i norsk översättning i Klassekampen den 30 mars 2026. Dagarna innan artikeln trycktes, hade Israel och USA hunnit lägga flera andra iranska universitet i ruiner.

Gaza och efterkrigstidens slut

Publicerat i norsk översättning Klassekampen den 2 april. Illustrationen som syns på fotot: Knut Løvås.

 

Idealens kollaps

I Gaza angrips efterkrigstidens framsteg

 

“Fasornas djup övergår vår förmåga att beskriva dem”. Det är James Elder, talesperson för FN:s barnfond Unicef, som säger detta, efter att ha färdats igenom Gaza (Guardian den 22 mars). 

Det våld som nu utövas mot de instängda människorna i Gaza, är av en sådan omfattning att det spiller ut över språkets gränser. De som försöker förmedla fakta om det som sker, tvingas retirera bakom rekordnoteringar. En så snabb försämring av en befolknings tillgång på näring – med andra ord svält – har inte registrerats tidigare. Andelen förstörda byggnader saknar motstycke. Erfarna hjälparbetare, kirurger och psykologer landar – efter historier om förbrända barnansikten, blodpölar på smutsiga golv, kollapsande, desperata föräldrar – ständigt i samma fras: det värsta de någonsin sett.

Folkmordet i Gaza griper in i och driver på en större politisk utvecklingstendens. Vi kan kalla det slutet på efterkrigstiden. En aspekt av den är att starka krafter bland Västvärldens politiska och ekonomiska eliter strävar ut ur de demokratiska och humanistiska begränsningar som krigsslutet pålade dem: Folkrätt, asylrätt, deklarationer om mänskliga rättigheter. “Vi bevittnar någon slags kollaps i den fria världen”, som Pankaj Mishra skriver i essän Förintelsen efter Gaza.

Det är i det ljuset helt följdriktigt att de mest entusiastiska påhejarna av Israels framfart idag återfinns inom politiska strömningar med djupa och aktiva rötter i antisemitismen (USA:s högerkristna, Sverigedemokraterna, Le Pens parti i Frankrike – listan kan göras lång). Det som instinktivt framstår som lockande för dem, är den ohämmade, militariserade etnonationalismen i dagens Israel, och den hierarkiska samhällsordning som den bär fram. Utvecklingen i israelisk inrikespolitik är instruktiv. Där sätter allt mer radikalt rasistiska högerkrafter dagordningen, medan det exceptionellt progressiva, humanistiska arv som utvecklats i judiskt samhällsliv i generationer och som satt outplånliga avtryck i världens intellektuella, kulturella och politiska rikedom, i praktiken hånas, hotas och marginaliseras. På sociala medier men även i mainstream tv-kanaler myllrar det istället av grovt avhumaniserande beskrivningar, explicit rasistiskt jubel över död och förnedring och oreserverad hyllning av bestraffande övervåld.     

När västerländska ledare och tyckare upprepar sina mantran om “Israels rätt att försvara sig”, medan deras språk blir stumt inför det oerhörda, gränsöverskridande som dagligen utspelar sig i Gaza, sipprar det ut i politiska och sociala relationer på hemmaplan. 

För de många av oss som lever i den vitare och mäktigare delen av världen, med rötter i det som kallas det globala Syd upplevs detta gärna närmare själens innersta kärna. Vi hanterar dagligen den strukturella rasismen, med olika medvetna och omedvetna reaktioner och strategier. Vi är vana vid – accepterar de facto – att människoliv värderas olika beroende på avstånd och färgnyans. Men det är omskakande på ett nytt sätt, när palestinska liv värderas till så nära noll, att tio, femton tusen staplade barnlik inte når upp till entydiga fördömanden. När uppenbart och återkommande lögnaktig statspropaganda så ofta trumfar synliga vittnesmål om otaliga sönderrivna människoliv. Att leva i denna verklighet med sina sinnesintryck misstänkliggjorda, genererar en djup otrygghet, jag vill säga en existentiell yrsel, en “fight or flight”-impuls som man undertrycker men som fortsätter skrapa på ens inre. 

Det finns ingen väg ut ur denna nedbrytande ensamhet än politisk gemenskap. En gemenskap som ytterst handlar om att hedra, försvara och utveckla det som vanns efter oerhörda mänskliga lidanden under andra världskriget. De som runt om i världen reagerar mot förstörelsen av Gaza drivs, för att åter citera Pankaj Mishra, “av den enkla önskan att upprätthålla de ideal som verkade allmänt eftersträvansvärda efter 1945: respekt för frihet, tolerans för andra trosuppfattningar och levnadssätt, solidaritet med mänskligt lidande och en känsla av moraliskt ansvar för de svaga och förföljda.”. Djupet i de fasor som följer där dessa ideal fördrivs, är inget som bara kommer att märkas för “De andra”. Världen hänger ihop vare sig vi vill det eller ej. Vad det gäller är att förändra den.

En vanlig morgon i Gaza

Nu på morgonen har israelisk militär med sina krigsbåtar och vattenkanoner åter angripit palestinska fiskare utanför Gazas kust. Guardians Jerusalemkorrespondent Harriet Sherwood bevittnade denna rutinmässiga terror mot en fattig befolkning som försöker klara sig. Man kan kolla in hennes twitterflöde här. Antar att det kommer en artikel senare också.

Israel angriper alltså fiskare som vill ta sig lite längre ut för att hitta mer fisk till sina belägrade familjer. Här verkar de för övrigt fortfarande ha befunnit sig inom den illegalt upprättade belägringszon som Israel bevakar militärt. Men till och med dessa vardagliga försök att lätta på nöden och lätta lite på det kvävande greppet från Israels militär möts alltså med våld. Bland annat åker IDF:s båtar runt fiskebåtarna för att skapa höga vågor som gör att de inte kan fiska, och riskerar att kapsejsa.

I denna process var man idag nära att sänka båten Olivia som hör till en NGO – Civil Peace Service Gaza – som just övervakar Israels rutinmässiga övergrepp. Båtens motor och växlar är nu skadade. Också i torsdags angreps båten och höll på att sänkas. Detta beskrivs här av organisationen.

Vardagsförtrycket – det systematiska skapandet av osäkerhet, stillastående och förnedring – är ockupationens essens. Det förklarar mer än flygräder och storpolitik.

Det här skrev jag för flera år sen: Livet och döden i Palestina.

Ship to Gaza – Stay Human!

Tiden är som vanligt för knapp för att skriva det jag skulle önska. Jag skulle vilja skriva mycket mer om det stora, gränsöverskridande människorätts- och solidaritetsprojekt som Ship to Gaza är. Skriva om lögnerna och hatet, vad de blottlägger hos lögnarna och hatarna, och om den värld vi lever i. Men jag har skrivit förr. Och det är så många som gör det bättre på annat håll nu.

Det som är intressant är att i europeisk debatt har försvararna av staten Israels övergrepp framför allt fokuserat på att bagatellisera och relativisera den här gången. ”Varför just Gaza?”. Ja, till att börja med, varför inte?

Men också: därför att Israel ockuperar och förtrycker med ett sådant explicit stöd av världens mäktiga. Jag var inne på det när fosforbomberna föll i januari 2009 – att världen speglas i Gaza; att uppställningen i synen på massakern i Gaza pekar mot de stora politiska linjerna i vår samtid – den koloniala människosynens åternormalisering, islamofobi som den dominerande formen av rasism, och inte minst borgerligt liberala krafters förbruning.

Den israeliska ockupationsmaktens handlingar och propaganda får ett sådant bifall och genomslag i västerländsk press och politik, att det också blir ett grönt ljust för fortsatt förtryck och rasistisk särbehandling.

Ett lustigt exempel är när svenska medier sprider uppgifter om att Röda Korset ska ha påstått att det ”inte råder någon humanitär katastrof på Gaza”, när Röda Korset i själva verket gång på gång har påpekat de enorma problemen på Gaza, medan uppgiften härrör från den israeliska militären.

Den israeliska statspropagandan är så hejdlös att man nyligen försökte sprida en video där en HBT-aktivist påstod sig ha varit i kontakt med Ship to Gaza men förvägrats åka med. Nu avslöjades det osmakliga tricket nästan omedelbart, men som mycket annat i den vägen är det säkert en och annan som gått på det innan.

I sammanhanget ska man också nämna det njugga förhållningssättet i det svenska politiska och mediala etablissemanget till att den båt som de svenska passagerarna ska åka med saboterats av dykare i hamnen i Aten! (här finns pressmeddelanden och foton). Det israeliska utrikesdepartementet uttrycker tillfredsställelse med den försening som sabotaget innebär. Hur många andra länder hade kunnat bete sig så?


Och så bara en kort kommentar till de borgare som likt denna frejdiga ledarskribent undrar varför det inte ordnas någon ”Ship to Syrien”? Well, ordna det själva! Det finns ingen blockad av internationellt farvatten utanför så det kräver kanske mindre förberedelse. Och framför allt så kan handelsminister Ewa Björling (M) leda delegationen, eftersom hon har erfarenhet från tidigare räder, exempelvis denna Flight to Syria 2009. Daniel Swedin skriver mer på samma tema.

Nåväl. Följ gärna utvecklingen direkt istället för genom mainstreammediernas filter, där IDF:s propagandaofficerare är framme och petar hårt. Journalisten Joseph Dana är väl värd att följa på twitter. Ship to Gazas svenska hemsida är bra att kolla in. Och som jag tidigare tipsat om, Johannes Anyurus blogg.

Och de börjar tala, ansiktena där framme, med sina ögon och munnar – de liv som talar för oss, de liv som med sina röster benämner våra handlingar, talar nu. Greklands representant talar om att Medelhavets alla folk måste få vara fria att färdas över havet, Dror talar om Israels våld, om lögnerna som sprids. En palestinsk-amerikansk jurist säger att palestinierna inte vill ha bistånd, att de vill ha värdighet och frihet, att det är vad Freedom Flotilla handlar om. Hon knyter näven och höjer den i luften, många i lokalen speglar hennes gest. Och alla dessa ord och tecken rör vid mig innerst inne och jag sitter med glansiga ögon, hopsjunken, matt, för igår kändes det som att ord inte var någonting, efter att jag hade sett flyktingen med den hopsydda munnen, och idag är orden – vad är de? Namn, för att förstå, för att förvandla. Alice Walker, amerikansk författare – hon skrev “Purpurfärgen” – är en av årets passagerare, och talar om de svartas befrielsekamp i USA, att den också var beroende av att människor kom utifrån för att hjälpa de nedtryckta och bortglömda. Hon säger att detta alltid har funnits i USA’s historia, också, parallellt med våldet, dödandet. När jag vänder mig om: väggen av kameror bakom oss, de blänkande linserna i det tunna solskenet som silar in genom de igendragna gardinerna. Fotografen från NRK, en ung kille med långt hår och bakochframvänd keps, springer omkring. Han ser ut som en parodi på en krigsfotograf.

Och så lägger jag in två hälsningar, en ascool från irländska rugbystjärnor, och en lite mindre cool, inspelad på semestern, från yours truly. (fler finns här)

3 x lästips

Tre grejer på nätet som inte bör missas:

1. Johannes Anyuru bloggar från Ship to Gaza (eller än så länge från förberedelserna). Starkt och skarpt.

Vi vet alla vad som sker i Gaza, vad som har skett där i det förflutna. Det har skett, vi har alla läst orden. Hur ska jag förlika ordet “människa” med det sätt som befolkningen i Gaza behandlas på? I Gaza är en människa nästan inte värd ett skit, inte i praktiken, inte för oss som inte bor där, som inte ser deras ansikten. Vi talar om dem, men våra kroppar är tysta, stilla, som stenar. Så står det till med människorna. Vi talar alltid, och skriver, och vi använder orden som om vi lever i en helt annan värld, en värld där “människor” inte kan spärras in mellan murar, där “människobarn” inte mördas av fosforbomber utan att något sker för att förhindra att det upprepas igen nästa dag, och nästa. Vad kan jag göra åt det? Vi är förstenade.

2. Crister Enander skriver smärtsamt om utförsäkringarna och om det skamliga som skett och sker i Sverige:

Nyliberalismen är inget annat en svulst på samhällskroppen, den är den moderna politikens cancer. En tröst i eländet är trots allt insikten att den kräftan går att bota.

3. Jon Weman skriver insiktsfullt om Grekland och om hur man kan snegla på Argentinas framgångsrika ”olydighet” för att ta sig ur EU:s och IMF:s grepp:

Naturligtvis kan man tycka att den som lånat också ska betala tillbaka, oavsett konsekvenserna och trots att de grekiska byggherrar och irländska bankirer som tjänade på skuldsättningen, inte är de som främst drabbas av nedskärningarna. Efter att triljoner dollar under de senaste åren skänkts bort till spekulerande banker verkar dock rättviseargumentet lite försvagat. Varför inte en smula orättvisa i folkmajoritetens intresse, för en gångs skull?

1 maj 2011

Här ska jag vara imorgon på årets finaste dag:

Stockholm
9.30-10.30 Förstamajmöte vid La Mano, John Hörnquist (v) och Carolina Köhler de Castro, Ung Vänster, talar.
12.00 Samling vid Medborgarplatsen. Tal av Ann-Margerethe Livh, Håkan Jörnhed (v), Sandra Lindqvist, VSF och Johanna Granbom från Ung Vänster. Konferencier är Christel Westerberg. Boris and the Jeltsins spelar.
13.00 Avmarsch mot Kungsträdgården
14.00 Tal av Josefin Brink (v), Jenny Bengtsson, Hotell och restaurangfacket, Elin Melander, VSF, Tove Liljeholm, Ung Vänster. Marit Bergman och Rebecca och Fiona spelar.'

Här finns en lista med vänsterns 1 maj-arrangemang runt om i Sverige.

I Norge firas 1 maj som sig egentligen bör i gemensamma tåg under LO:s ledning. 1 mai-aksjonen som ordnas av arbetarrörelsens bidståndsorganisation Norsk Folkehjelp går till palestinska flyktingar i Gaza, Västbanken och Libanon.

Vänner och fiender i Mellanöstern

Se de två korta svenska klipp som bloggen Gaza Peace n' Freedom har lagt upp – «Att göra upp med det förflutna».

Vår vän Mubarak

Idag har jag skrivit i norska Dagsavisen om Egypten och Västvärldens ansvar:

Vi vet ikke hvordan stridene om faglige rettigheter og den økonomiske politikkens innretning kommer til å ende. Vi vet ikke hva den egyptiske hæren er forberedt på å gjøre for de 1,5 milliarder dollarene som den årlig får fra USA. Vi vet ikke hvordan det blir med fredsavtalen med Israel eller med blokaden av Gaza. Det vi vet er at de arabiske landenes hjemlige politiske bevegelser – islamistiske eller ikke – kommer til å prøves i sine svar på disse spørsmålene. Vi vet også at Vestens geopolitiske stor- og småspillere har forsøkt å formulere sine egne spørsmål og presse fram svar som tjener dem. De har stått til stryk på den arabiske verdens største torg – befridd under noen historieomskapende øyeblikk. Dette faktum er en manifestasjon av håp og besluttsomhet som det ikke er mulig å gjøre ugjort.

Läs gärna.

Läckor bekräftar att Israel planerade Gaza-angreppet i förväg

Det har varit känt för alla – utom västerländska medier, vilka relativt samfälligt förhöll sig apologetiskt till Israels massmord i Gaza under ”operation Cast Lead” – att operationen var planerad långt i förväg. Det vill säga, att påståendena om att man ”slog tillbaka” mot Hamas, var ämnade att fungera som initial avledningsmanöver i försöken att försvara det oförsvarbara.

Nu bekräftar diplomatisk korrespondens som offentliggjorts via WikiLeaks, att Israel planerade angreppet, just för att Hamas höll vapenvilan. Det faktum att Hamas inte ägnade sig åt krigshandlingar utan åt uppbyggnadsarbete, uppfattades av Israel som ett stort problem, vilket gjorde ett israeliskt militärt angrepp oundvikligt. Dagarna före nyåret 2009, då utländsk press hade avlägsnats från den kommande brottsplatsen, visade sig passa bra för att inleda blodbadet.

Världen speglas fortfarande i Gaza

Igår var det två år sedan Israels massmordsoperation mot Gaza. Gaza är fortfarande under belägring.

Det här skrev jag några veckor efter att angreppet startade – det gäller också nu.

Uppställningen i synen på massakern i Gaza pekar mot de stora politiska linjerna i vår samtid – den koloniala människosynens åternormalisering, islamofobi som den dominerande formen av rasism, och inte minst borgerligt liberala krafters ”förbruning”. Det är vad en relevant vänster måste förhålla sig till. Som läkaren Mads Gilbert skrev i sitt världsberömda solidaritetsrop från Gaza: ”Vi lever i historieboken nu – alla”.

Reaksjonær bumerang

Den israelske rasismen kommer hjem

(Kolumn i dagens nummer av norska Dagsavisen)

Forrige mandag dømte en israelsk domstol den 30 år gamle palestineren Sabbur Kashur til 18 måneders fengsel for voldtekt. Ikke fordi han hadde voldtatt kvinnen som anmeldte ham – hun har aldri påstått at samleiet ikke var frivillig – men fordi han hadde gitt seg ut for å være jøde når de havnet i seng. Kashur, en israelsk statsborger fra Øst-Jerusalem, er dømt for ”voldtekt gjennom forstillelse” – altså at han ikke åpent gjorde rede for sin mindreverdige etniske status. Hans forbrytelse var, som den israelske kommentatoren Gideon Levy skriver, at han latet som om han var en person, når han uheldigvis var født palestiner.

Først opplevde kvinnen at hun hadde sex med en mann hun fant attraktiv, for så å bli frastøtt når hans etnistitet kom fram. Som om han hadde båret sin arabiskhet som en skjult sykdom. Saken blottlegger litt av den underliggende rasismen i den israelske befolkningen. Samtidig sier det noe om tilstanden i det offisielle Israel, at en domstol juridisk kan servere en sånn blanding av sexisme og rasisme. Dommeren hevder å ville ”beskytte allmennhetens interesser” slik at ”naive ofre” ikke skal behøve å betale med ”ukrenkeligheten i deres kropper og sjeler”. ”Vår” jødiske Kvinnen med stor K skal beskyttes fra bedragerske og seksualiserte etniske strebere.


Denne saken er bare en i rekken av sjokkerende saker som har kommet ut av Israel de siste månedene. På kort tid har man krysset nye grenser i behandlingen av den palestinske minoriteten i landet. En arabisk Knesset-representant har blitt frarøvet sine parlamentariske rettigheter etter å ha vært med på Frihetsflåten til Gaza. Landets politisjef har gitt sin åpne støtte til en politimann som henrettet en ubevæpnet arabisk biltyv. Sikkerhetspolitiet Shin Beth har bortført to ledende palestinske menneskerettsaktivister. Bare for å nevne noen eksempler.


Men heller ikke Israels jødiske innbyggere slipper unna de prosessene rasismen setter i gang. I det siste har for eksempel titusenvis av ultraortodokse Ashkenazi-jøder, altså jøder med europeisk bakgrunn, demonstrert i gatene for retten til å segregere sine barn fra sefardiske jøder, som har bakgrunn i Midt-Østen og Nord-Afrika. Den ultraortodokse innflytelsen kommer også til utrykk når rabbinere får utvidede rettigheter til å bestemme hvem som egentlig skal få regnes som jøder. De kan kreve ”beviser” flere generasjoner bakover – noe som rammer mange nylig ankomne jøder med opprinnelse utenfor Vest-Europa.

I Knesset har en mengde langtgående vedtak passert første steg i beslutningsprossesen. Det dreier seg blant annet om forslag om at man i små boligområder skal kunne avvise nye innflyttere med henvisning til den ”sosiale sammensettningen”, om å kriminalisere enhver oppfordring til boikott mot Israel, og om å ta fra ”upatriotiske” filmskapere statsstøtte. Avisen Haaretz skriver på lederplass om et parlament ”gjennomsyret av rasisme”, der man som aldri før i Israels historie har fremsatt diskriminerende lovforslag ”på alle livets områder”.


Dette er ikke et reaksjonært lynnedslag fra klar himmel. Frøet til denne utviklingen finnes allerede i den ideologiske rettferdiggjøringen av dannelsen av staten Israel i 1948, og den folkefordrivelsen som fulgte. ”For Europa skal vi (i Palestina) utgjøre en del av muren mot Asia. Vi skal fungere som en kulturens fortropp mot barbariet”, skrev landsfaderen Theodor Herzl i 1896. Det er en ledetråd til å forstå det eurosentriske, koloniale elementet i den nye statsdannelsen. Siden okkupasjonen av ytterligere palestinske områder i 1967 har det vokst seg sterkere, og det har blitt betydelig vanskeligere å opprettholde en progressiv politisk linje inne i Israel. Det siste tiåret har islamofobiens utbredelse i Vesten gitt den israelske okkupasjonen en ny form for næring.

Det israelske samfunnet har forflyttet seg raskt langs de lange linjene de siste årene. Aktivisten og lokalpolitikeren Yael Ben Yefet blir hetset for å stå opp for migrantarbeidere og deres barns rettigheter. ”Noe gikk i stykker” etter angrepet på Gaza, sier hun. Nå er ”alt mulig”.


Dette er det reellt eksisterende Israel – ikke den koloniale fantasien om et åpent demokrati som dessverre iblant blir forstyrret av fanatikere. Det som skjer med Israel i dag burde fungere som som et varselsignal for alle som tror at okkupasjoner ikke påvirker den som angriper og okkuperer. Når Israels heiagjeng i stedet formulerer sitt forsvar i høytflyvende termer av ”demokrati” og ”vestlige verdier” – da må man sterkt og urolig stille spørsmålstegn ved hva de egentlig legger i disse begrepene.

”Bensinskattechocksmock” och annat

• Aftonbladets ledare i dag, med ”M:s hemliga valstrategi” är politisk satir på hög nivå och seriöst nödvändig läsning.

• Den turkiska hjälporganisationen IHH har nu sammanställt sin egen rapport om det israeliska terrorangreppet mot Freedom Flotilla till Gaza. Viktig tidsdokument.

• Hur definieras tortyr numera? Det rätta svaret är att det är vad andra gör. En uppsats på Harvard har gått igenom alla gånger waterboarding har omnämnts i några amerikanska tidningar från tidigt 1930-tal och framåt. New York Times karaktäriserade det som tortyr i 81,5% av artiklar till och med 2001. Efter 2001 kallades waterboarding för tortyr i 1,4% av artiklarna. Waterboarding genomfört av andra benämndes tortyr, medan tortyr genomfört av USA kallades tortyr i 7,7% av fallen. Expressen ska ha eloge för att man uppmärksammar det på ledarbloggen. Nån annan gång skulle man eventuelt också kunna fundera över sambandet mellan kriget i Afghanistan och denna utveckling.

• Vänsterekonomerna påminner om att det finns starkt empiriskt stöd för att offentlig vård är mer effektiv än privat. Läs!

Mer läsning om Ship to Gaza

Jag har fortfarande mest ägnat mig åt att twittra om Ship to Gaza. Men tipsar om några grejer här också.

• Guardian berättar att obduktionen visar att de mördade på Mavi Marmara sköts från mycket nära håll, med många skott, i flera fall bakifrån. Vi talar om avrättningar i en massaker.
• Översiktsartikel på medieanalyssajten FAIR. Missa inte! ”Reporting Israeli Assault Through Israel’s Eyes”
• På den utmärkta bloggen Vindskupan: ”Efterdyningar”. Om den israeliska propagandaapparaten
• En mycket intressant mediekritisk kommentar i norska Stavanger Aftenblad: ”Tyranniets mediestrategi”.
• London Review of Books’ blogg: ”At the IHH Offices”. Om den turkiska hjälporganisation som Israelpropagandan nu satsat på att misstänkliggöra som “terrorister”. Citat: “If these people are terrorists, then humanity is lost.”

"Balans"?

[Krönika i norska Dagsavisen idag]

«Balansert» selvbedrag
Det israelske PR-maskineriet dreper også ordenes betydning

Det var selvsagt et sjokk å våkne mandag morgen, til nyhetene om at israelske kommandosoldater hadde begått et blodig piratangrep i internasjonalt farvann. Ikke fordi uhyggelig overmakt er fremmed for staten Israel, men fordi situasjonen burde være så umulig å rettferdiggjøre og spinne overfor en hel verden. Men det israelske PR-maskineriet klarer å snu nærmest hva som helst til sin motsetning; slite, strekke og riste ordene til de mister all mening.

Sentralt er å spre skiftende, åpenbart løgnaktige og i blant irrelevante opplysninger. Nå har man i første omgang framfor alt pumpet ut påstander om hva som skjedde ombord i båten. Hardt redigerte videosnutter utstyrt med villedende ”forklaringer” har blitt blandet med falske rykter om våpen ombord og utspill om at soldatene ”kom for å prate” og bar ”paintball-geværer”. Slik har et militært angrep mot sivile båter blitt til en ”kontrovers” om ”hvem som begynte” og hvorvidt noen av de som skulle bortføres veivet med plast- eller metallpinner, som om det var et vesentlig spørsmål.


Denne propagandistiske drukningsaksjonen har kunnet gjennomføres ikke minst fordi Israel med vold stengte av informasjonsflyten fra båtene. Kommunikasjonen ble blokkert, kameraer og telefoner ble beslaglagt og ødelagt, og de ulovlig fengslede – 60 av dem journalister – ble nektet kontakt med medier. Løgner som har fått 24 timer på seg, kan man sjelden nå igjen med fakta innen rimelig tid. Når tolkningsrammen vel er på plass, blir nye opplysninger skrevet inn i den. De samstemte opplysningene fra de løslatte om beskyting allerede før soldatene ble firet ned på dekk fra helikoptre, om brutal behandling av besetningen, om bruk av elektrosjokk, om rene henrettelser - alt dette blir nærmest debattinnlegg.

Det flagrante overgrepet mot ytrings- og pressefriheten - som det ellers er en medial favorittgren å føre prinsipielle diskusjoner om - reduseres i beste fall til en bisetning i slutten av artikler og nyhetsinnslag.


Den selvbedragerske ideen om ”balansert” rapportering utnyttes for alt den er verdt. Slik kan de åpenbare, systematiske overgrepene ”veies opp” av israelske militærkommunikeer - som om sannheten skulle ligge ett eller annet sted mellom sannhet og løgn. Slik kan den relevante sammenlikningen mellom Israels politikk og det sørafrikanske apartheidregimet avvises som ”aktivistisk”, mens forsøk på å avfeie internasjonal solidaritet med påståtte ”koblinger” til ”islamisme” kan figurere som tankevekkende analytiske standpunkter.

Den israelske propagandaen handler ikke bare om å etablere egne vinklinger (fokuser på hvem som var på båten, ikke hvor de skulle) og ordvalg (”armada av hat”). Bombardementet med absurditeter (”våre soldater møtte et velforberedt lynsjingsforsøk”, ”det er ingen humanitær krise i Gaza”) bidrar til å løse opp selve båndet mellom virkelighet og nyhetsrapportering. Mange sitter igjen med en følelse av at når det gjelder Israel og Palestina, så kan man egentlig aldri vite noen ting sikkert.


Denne ordkrigen og nyhetsspinningen skjer i en global kontekst. Den israelske terroren, og rettferdiggjøringen av den, blir hjulpet fram av at de som angripes av Israel først har fått sitt menneskeverd devaluert på verdensmarkedet. Israels posisjon er avhengig av at så mange i økonomiske, politiske og mediale maktposisjoner oppfatter landet som den vestlige sivilisasjonens brohode i det arabiske mørket.

Men det verdensomspennende raseriet mot Israel fores samtidig av at millioner av mennesker verden over kjenner igjen den rollefordeling som dømmer palestinerne til forminskning og avhumanisering. De kjenner igjen det samme koloniale skuespillet de har gjennomlevd og fortsatt opplever.


Så ser vi også – som en del av en større strømning i tiden – flere medier i Sør gjøre en vesentlig bedre jobb med rapporteringen om det som skjer i og rundt Gaza, enn sine mer ressurssterke vestlige kolleger. Mennesker rundt om i verden oppdager at umistelige vestlige verdier som ytringsfrihet og likhet for loven ikke gjelder dem, at høytidsordene lukter surt av hykleri når man kommer nærmere. Forsøkene på å bryte den ulovlige blokaden av Gaza handler om mer enn å gi palestinerne mat og håp. Det handler om at mennesker som holdes nede ønsker å reise seg, strekke seg ut til full menneskelig høyde.

Om Gaza i Studio Ett

Jag diskuterade det israeliska piratdådet mot Ship to Gaza, i P1 Studio Ett igår, med Expressens Anna Dalhberg. Kan lyssnas på här.


[SvD][DN][AB]

Aktuelltredaktionen byter namn till Apartheidredaktionen

Svenska medborgare återvänder från en världshändelse. De har sett människor mördas av militärt beväpnade pirater. De sitter på uppgifter som inte har kunnat nå allmänheten – eftersom piraterna förhindrat det. Och så har Aktuellt mage att köra IDF:s progandavideor, med IDF:s textning och vinkling, ta in ett intervjuklipp med Israels utsände lögnchef i Sverige, köra ett osakligt smutskastningsinslag om den turkiska hjälporganisationen IHH, och toppa med terrorspekulanten Magnus Norell som ”expert”! Det hela är iscensatt som en anklagelseakt mot Mattias Gardell! Som om det var relevant om de som försökte försvara sig mot övergreppet viftade med en eller två pinnar. Som om Aktuelltredaktionen hade fått hela inslaget serverat av en arrogant ockupationsmakts censur- och propagandaministerium.

Det var ett historiskt lågvattenmärke. Aktuellt gör inte ens det basala journalistiska jobbet att påpeka, att deras kollegor, andra journalister, med våld förhindrades att föra ut information från brottsplatsen, och att de bilder som man just använt sig av, ser ut som de gör just för att detta övergrepp har begåtts!

Se nu det här längre klippet med Gardell på Arlanda, där han också får svara på djupt provocerande frågor:



Jag har twittrat som besatt om Gaza, och inte hunnit skriva någon längre bloggtext. Men jag tycker att du som inte har läst de här texterna från 2008 och 2009, ska göra det:

* Kolonialismens konjunktur
* Världen speglas i Gaza


- - - - -
[DN][DN][DN][SvD][SvD][GP]

Räcker inte till

Jag följde den begynnande militära omringningen av hjälpflottan till Gaza igår kväll. Oroade mig, som många andra. Men trodde trots allt, trots allt vi vet om det staten Israel gjort genom åren, inte att jag skulle vakna till en planerad massaker. Det finns tusen saker jag har tänkt att jag skulle vilja blogga om; den bisarra israeliska propagandaoffensiven, hur den fortfarande fungerar rätt bra på västerländska medier, behovet av att bryta normaliteten runt behandlingen av apartheidstaten Israel. Men orken är slut just nu. När man sätter sig ned är det mörkt och segt av trötthet och smärta. Jag har dock twittrat hela dagen. Följ gärna mig där. En del dyker upp i högermarginalen här också.

Och så kommer jag att sms-duellera om utrikespolitik på nyheter24.se imorgon (tisdag) kl 09.00 och en stund framåt, mot Johan Ingerö. Titta gärna in.

«När orden töms på sin mening»

Läs Håkan Hermansson om den proisraeliska hetskampanjen mot Ilmar Reepalu, som nu också med benägen hjälp av de nyvaknade högerpopulisterna i (KD) vänts till allmän hets mot invandrare/muslimer:

En annan, närmast övertydlig avsikt med kampanjen har varit att i praktiken jämställa legitim kritik av staten Israel med angrepp på judar. Jag tillhör dem som har och alltid har haft förintelsen av den europeiska judenheten som den absoluta referenspunkten för mänsklig ondska och anser att antisemitism är en särskilt virulent form av rasism.

Av just det skälet är det med en upplevelse av djupaste pessimism om framtiden jag ser att också i denna kampanj antisemitismen trivialiseras. Förbilligas och töms på mening för att sudda ut skiljelinjen mellan israelkritik och judehat för kortsiktiga intressen, må de sedan handla om partipolitik eller för att framhäva sig själv i debatten.

Särskilt motbjudande blir denna lek med elden när den kommer från politiker eller grupper som visat sig totalt likgiltiga för andras lidande. Till exempel när palestinier slaktades en masse i Gaza.

Här.

Guillou skriver också bra, om ”en sedan decennier minutiöst utarbetad strategi att förvandla all debatt om Israel till frågan om antisemitism”.

Naturligt

Visst ligger detta både nära till hands och i tangentens riktning när det gäller försvaret för staten Israels politik. Men det är likafullt lite extra frånstötande. Elctronic Intifada skriver om Harvard-forskaren Martin Kramer och hans inlägg på temat "överflödiga unga män":

In the speech Kramer rejected common views that Islamist "radicalization" is caused by US policies such as support for Israel, or propping up despotic dictatorships, and stated that it was inherent in the demography of Muslim societies such as Yemen, Iraq, Afghanistan and the Israeli-occupied Gaza Strip. Too many children, he argued, leads to too many "superfluous young men" who then become violent radicals.

Kramer proposed that the number of Palestinian children born in the Gaza Strip should be deliberately curbed, and alleged that this would "happen faster if the West stops providing pro-natal subsidies to Palestinians with refugee status."

Läs hela!

Uppdatering: Läs också Daniel Luban: The World's Nastiest Genocide Scholar, om Kramers inspirationskälla.

Gaza. Att rädda orden, göra vardagen uthärdlig.

För ett år sedan inledde Israel sitt angrepp mot det belägrade, fattiga Gaza. Den fjärde januari i år skrev den norske läkaren Mads Gilbert dessa rader på sms från Gaza:

De bombet det sentrale grønnsakmarkedet i Gaza by for to timer siden. 80 skadde, 20 drept, alt kom hit til Shifa. Hades! Vi vasser i død, blod og amputater. Masse barn. Gravid kvinne. Jeg har aldri oppleve noe så fryktelig. Nå hører vi tanks. Fortell videre. Alt. GJØR NOE! GJØR MER! Vi lever i historieboka nå, alle! Mads G. 4.1.09 13:50 Gaza.

Orden spred sig över hela världen. Trots Israels ihärdiga försök att stänga ute nyhetsflödet var rapporterna många. Inte i västerländsk press, som låtit sig drivas ut från områden och de första dagarna endast sparsamt tog in de andra källor som fanns på plats – främst Al-Jazeera. Men informationen fanns där, för alla som ville se. Mitt framför våra ögon begicks ett planerat, rasistisk övergrepp. Israel bröt mot alla internationella konventioner och moraliska gränser.

I dag skriver Mads Gilbert i ett nytt sms som sprids:

Ikke glem Gaza! Nådeløs blokade og utsultning. Palestinske kvinner, barn og gamle lider, menn likvideres. Utbomba boliger, skoler og gudshus fortsatt i ruiner. Ingen materialer slippes inn. Siste livsnerve kuttes når tunnelene sperres. Israels bryter ustraffet krigens lover. Vesten lukke øyene. USA lar Israel diktere. Storting og regjering investerer kynisk våre oljepenger i Israel. Dette skal ikke fortsette! Fortell det videre, rop det videre! Alle må gjøre noe, gjøre mer! Vi lever fortsatt i historieboka. Hilsen Mads G 27.12.09

Amnesty och ett flertal andra organisationer påminde nyligen om samma sak. Ett år efter övergreppet är vardagen ofattbart hård för det redan ofattbart hårt prövade palestinska folket i Gaza.

Vi får inte glömma. Jag upprepar det jag skrev på SVT Opinion 12:e januari:

Medan många av världens ledare försiktigt trippar fram, vadderade i lögner, är vreden mot Israels övergrepp bland folken runt om i världen stark.

Det är inte konstigt. Kunskaperna finns. Och det elände som Israel utsätter palestinierna för, förutsätter och återskapar ett rasistiskt avmänskligande; en kolonial förnedring.

På samma sätt som Sydafrikas apartheid-politik väckte avsky långt utanför Afrikas gränser, griper Israels arrogans och förtryck tag i något levande hos alla som ogillar orättvisor. Ställningstagandet mot Israels terror är vår tids antirasistiska brännpunkt.

Så kan vi gå tillbaka till orden och försöka rädda dem. Den enda möjligheten att inte kalla det som skett i Gaza för ett brott mot mänskligheten - det är att inte inbegripa palestinierna i mänskligheten. Men då har vi skadeskjutit vår egen mänsklighet.

Israels ockupation gör något med oss alla. Att ta ställning i den här konflikten handlar om att pröva ordet människa, och fylla det med innehåll.

I Oslo ordnas en manifestation 15:00-16:30 där Mads Gilbert ska hålla appell

I Stockholm ordnas en minneskonsert i Immanuelskyrkan klockan 19. Mat serveras från klockan 18. Och före det går ett stilla fackeltåg från Södermalmsmoskén vid Medborgarplatsen klockan 17, till Immanuelskyrkan.

[DN][Aftenposten][DemocracyNOW]