De sår, vi skördar

I Storbritannien ökar ”hatbrotten” mot mörkhyade. Rasistiska övergrepp är vardagsföreteelser i Storbritannien, liksom i Sverige. Men antal och karaktär varierar. De sker inte i vakuum. Samhällsklimatet påverkar hur människor agerar. Både dem som slår och förolämpar, och – kanske än viktigare – dem som genom sin tystnad gör det möjligt.

Idag blev en 18-årig svart kille ihjälslagen av tre-fyra snubbar i norra England. Han stod och väntade på en buss. Först kom det glåpord, sedan blev det dödsmisshandel. Möjligen med en yxa, enligt vissa rapporter. Den ihjälslagne var säkerligen lika kopplad till terrordåden i London, som Jean Charles de Menez. De som slog ihjäl honom kanske inte ens ropade eller påstod att den mördade skulle vara inblandad i terrorism. Och mördarna var nog inte poliser, så de kommer inte att få betald semester, utan jagas, möjligen fängslas och dömas. Så ska det vara.

Men den som är intresserad av att förstå och avstyra kommande övergrepp och mord måste begripa hur misstänkliggörande och hat uppifrån växlas in i just sådant.

Jag kommer väldigt väl ihåg hur det var kring 1990-91. Hur snabbt samhällsklimatet slog om. När Ny Demokrati dök upp och började hetsa mot invandrare var det knappast Ian och Bert som var problemet för oss som levde i det här landet. Det var inte de som var skrämmande. Det var när ramarna för vad som var okej började glida. Rubrikvalen i tidningarna ändrades, liksom politikernas ord- och ämnesval. Och plötsligt var allt annorlunda. Men det som var mest anmärkningsvärt, och mest skrämmande, det ändå var att så få tycktes förstå klimatomslaget medan det pågick med full kraft. Ja, vi som kände det in på bara skinnet hade förstås svårt att missa det.

Av oss var det också ganska få som blev sådär genuint överraskade när det dök upp en kille som började skjuta på svartskallar. Men fortfarande var det svårt för många att begripa sambanden. Birgit Friggebo bad oss sjunga We Shall Overcome.

Gellert Tamas bok Lasermannen är fantastiskt bra, just för att den ger oss sammanhanget. Den för oss tillbaka till den tiden och påpekar det som många då inte såg. Hur det hängde ihop. Boken fick goda recensioner och en bred läsekrets. Med facit i hand var det lättare att fatta.

Morgonen när Jan Kallbergs kolumn om att man borde kunna dra tillbaka medborgarskap dök upp fick jag ett sms av en kamrat som konstaterade att den ”hade inte varit möjlig för ett halvår sen”. Det var det viktigaste påpekandet. Jag tänkte på Tamas bok direkt. Och ännu mer när jag senare var inne och tittade på kommentarerna till kolumnen. Rasister får plötsligt luft under vingarna, deras ståndpunkter normaliseras. Och de flyttar fram positionerna.

Idag är det mycket värre än 1991. Då var det i första hand nyliberalismens era, och nedskärningspolitiken var huvudsak, att de drev fram rasister och fascister en bieffekt. Nu är det brunare tider, och nyliberalerna blivit ”neocons”. Fascistiseringen är grundtonen i eliternas politiska rörelser. Rasismen mycket mer instrumentell, mycket mer central. Och här hemma har Ny Demokratis roll övertagits av Folkpartiet och de borgerliga ledarskribenterna.

Agerar vi nu, kanske vi kan vända den utveckling som så uppenbart bär iväg till rejäla obehagligheter. Gör vi inte det, kanske det inte ens kommer att gå en bok om det sen, utan att bli satt i terroristbur.

Reflexion

Tidig fredagskväll på Götgatan. Trött man från Mellanöstern, några dagars skäggstubb, går in på kebabrestaurang. Äter och läser tidningen. Reser sig och går iväg. Kvar står en ryggsäck. Halvminuten senare kommer han ur sin tankspriddhet och springer tillbaka. En äldre kvinna, latinamerikanska, ler när han ursäktande pustar ut och tar ryggsäcken. Möjligen tänker hon: än så länge slipper du bli nedbrottad och skjuten för det där, men kanske inte så länge till. Så tänkte i alla fall jag, den skäggstubbige (utan bylsig jacka – men det är ju egalt). Och jag tänker att jag vägrar leva ett liv där det är helt OK att tänka så, rycka på axlarna, och vänta på mörkret.

Kolonialismen deformerar

Tipsar om ett inlägg på ID: Pelaseyed. Om mentala problem bland amerikanska soldater under och efter kolonial tjänstgöring i Irak. Påminner mig om ett TV-inslag för någon månad sedan, om en ung amerikansk soldat som tagit livet av sig när han kom hem, på grund av inre kval efter övergrepp han tvingats begå mot irakier. Hans föräldrar bedrev en kamp för att få honom definierad som krigsoffer. Det här är ingen ny företeelse, förstås. Kolonialkrig deformerar också kolonisatörens fotfolk. Soldaterna kommer inte sällan hem förstörda, våldsbenägna, deprimerade, indränkta i rasistiskt hat eller djup bitterhet mot sina lögnaktiga överordnade. Bushregimen är också sitt eget folks fiende.

Reinhard Bonnke - evangelist i tiden

En av de få roliga saker som hänt de senaste dagarna är följande fynd på supertrevligt. Har skickat runt det till olika människor, som i sin tur blivit – om uttrycket tillåtes i sammanhanget – besatta. Personliga favoritfrågor har det tipsats om. Min egen – som också är en av de jämnaste omröstningarna – är denna, smått surrealistiska:



Jag erkänner att jag faktiskt inte haft någon uppfattning om Reinhard Bonnke tidigare. Men det har jag nu. Han är inte vilken TV-evangelist som helst, utan genomför enligt uppgift bibliska under, särskilt på ”eldkonferenser”, företrädesvis i Afrika. (Matnyttig information, samt bilder, här och här). Måste säga att kombinationen av aggressiv tysk frikyrklighet och fattiga svarta barn som blir omkramade är, well, pikant. Bonnke bör väl ha en given plats på nästa Live Aid.

Liten miss i Operation Producera Världsbild

Apropå ämnet i föregående inlägg. Det här är några dagar gammalt, men illustrativt. I söndags sprängdes en bilbomb utanför en polisstation i Baghdad och dödade kring 25 personer. Den amerikanska militärens presstjänst släppte då en text som innehöll ett intervjuuttalande av en icke-namngiven irakier. Denne sade att terroristerna är fiender till mänskligheten och att han nu skulle ta upp kampen mot dem. Citatet förekom sedan givetvis i olika nyhetsrapporter. Dock hade amerikanska armén använt samma citat, av en påstådd irakier, redan den 13 juli. Ett litet kontors-fuckup som illustrerar varifrån våra dagliga nyhetsrapporter kommer, samt hur och varför de produceras. Något att fundera på, till exempel, när det kommer ännu en daglig rapport om självmordsbombare med civila offer, medan sådana attacker endast utgör en liten bråkdel av det som utförs av motståndet, eller i motståndets namn.

---
Från CNN:

Sunday's news release said: "'The terrorists are attacking the infrastructure, the ISF and all of Iraq. They are enemies of humanity without religion or any sort of ethics. They have attacked my community today and I will now take the fight to the terrorists,' said one Iraqi man who preferred not to be identified."

The July 13 news release said: "'The terrorists are attacking the infrastructure, the children and all of Iraq,' said one Iraqi man who preferred not to be identified. 'They are enemies of humanity without religion or any sort of ethics. They have attacked my community today and I will now take the fight to the terrorists.'"

Inte tjock jacka heller...

I vanliga svenska medier hörs ingenting alls om den kritik och misstro som finns hos många i Storbritannien och runt om i hela världen mot polisens ständigt nya uppgifter och uppslag, som förs rakt ut av medierna i det ögonblick och den form de presenteras av myndigheterna. (Påminner igen om William Bowles’ artikel. Och funderingarna här är den här snubben långt ifrån ensam om).

En av de nyaste uppgifterna i den oändliga strömmen är att sprängämnena var av samma sort 7/7 och 21/7. Det är mycket möjligt - man kan inte veta. Men det är i alla fall något helt annat än vad som gällde häromdagen. Och det är svårt att få ihop det med att uppgifterna om hur bomberna egentligen var beskaffade 7/7 ändrats fram och tillbaka ett flertal gånger (amatörbomber, högteknologiskt militärt, amatörbomber). Det viktiga är just att man kan presentera vilken bild man för tillfället önskar, och det blir sanningen, tills man finner det för gott att presentera en helt annan sanning.

Ja, förresten, kommer ni fortfarande ihåg Jean Charles de Menez, som avrättades av en civilklädd agent med åtta skott inne i tunnelbanan? Ni vet, han som var ”direkt kopplad” till terrorförsöken, enligt chefen för tunnelbanepolisen? Han med den stora jackan, som hoppade över spärrarna och sånt. Hans släktingar påtalar nu att han varken plankade eller bar en stor jacka.

Foxy Fascism

Bland många godbitar hittade jag den här videon på Fox News. Fascisten Bill O'Reilly diskuterar frågeställningen "varför släpper Europa in så många muslimer?" med en snubbe på en neocon-tankesmedja. Lyssna när han beskriver besök i London där "it's just packed with dense Muslim neighbourhoods". Titta, och se den fullständigt logiska förlängningen av den nuvarande fasen i kapitalismens globala utveckling, krönt av "kriget mot terrorn".

En vecka senare. Läs. Fundera.

Idag har flera svenska medier helt okritiskt, helt utan att skämmas kört den uppenbara ankan att Usama bin Ladin (denne mystiskt försvunne figur) tänkte förgifta knark för att döda massa amerikaner. Uppgifterna verkar komma från Fox-tidning New York Post och det är inte sådär jättesvårt att se att de med allra största sannolikhet är helt uppdiktade. Men denna bisarra ”nyhet” kommer förstås inte att följas upp, varken för att bekräftas eller dementeras. Den bara passerar förbi. Sätter sig någonstans i miljoner människors bakhuvuden, tillsammans med tusen andra grundlösa påståenden och medverkar till att skapa en världsbild. Syftet uppnås.

Precis som efter 11/9 och inför de planerade angreppen mot Afghanistan och Irak har våra massmedier nu, efter terrorangreppen i London, helt okritiskt slagit upp precis vad som helst som har kommit från myndigheterna och spunnit vidare på det, tills det dyker upp en ny grej. Alldeles oavsett hur enormt stora motsägelser och uppenbara märkligheter som prånglats ut någon timme tidigare.

I en mycket läsvärd artikel går Willian Bowles igenom det berg av orimligheter och propagandistiskt ämnade utsagor som västvärldens befolkningar matats med bara på en vecka. Har vi redan glömts att tvärsäkra påståenden ändrats gång på gång, men ändå förts fram med samma intensitet i medierna? Vem har stannat upp för att ifrågasätta trovärdigheten i påståenden om att en självmordsbombare går omkring med ett ID-kort som dessutom upphittas på plats? Bland mycket annat.

För den som är intresserad av att söka finns det gott om kritiska granskningar. Ändå finner de på intet sätt fram till mainstream-media. Kanske om ett år, när det är alldeles för sent. Som med de direkta lögnerna om ”smoking guns”, massförstörelsevapen redo att avfyras inom fem minuter, ”kopplingar” mellan al-Qaida och Irak, med mera, med mera.

Läs Bowles’ artikel! Han uttrycker sig väl:

The media for its part, seems quite content to act as an unquestioning conduit for whatever rubbish the state puts out, not even bothering to correct the record (such as it is) when yet another scurrilous piece of disinformation bites the dust. In fact the media’s role in this entire affair has been, to put it mildly, shameful.

Idag har det fortsatt strömma in rapporter om misstänkta, tillslag och gripanden. En del är kanske sant. En hel del är kanske inte det. Det viktiga är att allt kommer med, och precis den bild som staten vill nöta in, fortsätter att nötas in. Nu beskrivs enligt DN ”attentatsmännen” av vittnen som ”skrämda och ovårdade”. Även om det skulle visa sig att dessa ”skrämda och ovårdade” personer inte har ett skit att göra med någon genomförd eller misslyckad bombsprängning så är den hotfulla stämningen räddad.

Det kanske viktigaste som Bowles skriver, som ett PS. till sin artikel, är detta:

We have all been here before, several times in the past one hundred years and we all know what the outcome was every time; slaughter on an unimaginable scale preceded by witch-hunts and the deliberate demonisation of convenient segments of society.

Enligt en ny undersökning gjord av Krisberedskapsmyndigheten har 71 procent av svenska folket stort förtroende för mediernas rapportering från Storbritannien. Det torde vara ett av de allvarligaste samhällsproblemen idag.

Språk på glid

PM Nilsson – som gärna kallar sig ”liberal” – producerade ett helt batteri av nyspråkliga eufemismer i en P1-diskussion om terrorism idag. Inskränkningar i en mängd demokratiska fri- och rättigheter presenterades som att ”de europeiska staterna har moderniserat sina rättssystem”. Att kalla planer på att bura in människor i tre månader utan rättslig prövning enbart på anmodan av polis för hot mot demokratin kallade han ”alltför kitsligt”. Det värsta han kunde komma på som USA har gjort på sistone, ”överdrifter” som han kallade det, var att man ”skötte Afghanistankriget sådär”. Själv tycker jag att PM Nilssons förslag var ”lite jobbiga”.

Och så här säger Tony Blair om nya befogenheter för polisen:

"Det är enkelt, de måste för göra det de behöver för att skydda allmänheten"

Läs: Precis vad som helst kan accepteras. Kommer att accepteras. Enkelt, var ordet.

Det ska börjas tidigt

Säga vad man vill om den borgerliga alliansen, men deras politiska förslag är i alla fall konsekventa. De faktiska förslag som tas fram i deras arbetsgrupper och presenteras, företrädesvis på DN Debatt, är alla noggrant utformade för att effektivt utöka klassklyftorna, minska jämlikheten mellan män och kvinnor, öka den sociala repressionen.

De senaste dagarna har två förslag presenterats, av Folkpartiet respektive hela alliansen, som är särdeles effektiva, eftersom de inriktas på att redan tidigt förstöra livet för barn med arbetarklassbakgrund.

Folkpartiet vill ha betyg från tredje klass, och är säker på att få de övriga musketörerna med sig. Detta presenteras som något bra för arbetarbarn från studieovana hem. Det är smått makalöst. Det torde finnas få sociala samband som är så väl belagda som att betyg avgörs av social bakgrund, liksom att ju tidigare betyg sätts, desto mer bidrar de till social snedrekrytering. (Se SCB:s konstaterande här, och en samling undersökningar här). Sen kan man alltid diskutera om man ändå ska ha betyg av andra skäl, men att presentera det som ett sätt att hjälpa barn från studieovana hem att bryta sin sociala position är groteskt ohederligt.

Betygen är alltjämt ett av de större hindren mot förbättringar av skolan. Betygen är effektiva i sin reproduktion av klassamhället. Ungdomar från hem med studietradition har ett stort försprång framför de jämnåriga som saknar den bakgrunden – de har generellt sett inte bättre kunskaper, men de har väsentligt större förmåga att bete sig så att de får höga betyg. Det vanliga påståendet om att betyg ska förmå elever att ”kämpa hårdare” strider helt enkelt mot all faktisk erfarenhet. Det finns ingen som blir peppad av sitt tredje, fjärde eller tionde IG. Men det är precis det som folkpartisterna skiter i. Deras favoritskola är just en skola som sorterar hårdare och befäster klassgränserna.

För att verkligen vara på den säkra sidan så föreslår borgarna att man oftare ska skicka ungdomar i fängelse och skicka polisen på dem. Johan Pehrson (fp) säger att ofta träffar folk på fängelser som säger att ”om någon nupit till lite tidigare hade jag inte suttit här" . Nu är det ju en viss skillnad mellan att ”nypa till” i betydelsen bry sig respektive att tidigt stämplas som brottsling och snabbt identifiera sig som en sådan, liksom placeras i miljöer där man företrädesvis möter andra kriminella.

Jag skulle önska att jag kunde avsluta med ”det blir inte mer uppenbart reaktionärt än så här”. Men det kan jag inte, som läget är nu. Däremot kan vi åter konstatera att folkpartiet leder den borgerliga marschen in i det bruna träsket.

Från bylsiga jackor till överfulla fickor

Det här är New York häromdagen. En turistbuss rejdades och evakuerades av tungt beväpnad polis eftersom de här herrarna var med på den. De såg sydasiatiska ut och pratade med brittisk accent. Men inte nog med dessa brott. De tycktes också ha "stuffed pockets". Det är underbart att leva i just den fria världen. (Nyhetsartiklar här och här)

I en stad nära dig...

Javisst. Idag läser vi i en kolumn i Metro att Jan Kallberg vill frånta människor deras medborgarskap och deportera dem. Kallberg ”skäms som svensk över att behöva leva under ett regeringsskick som är så ointresserat av sin egen befolknings säkerhet”. Notera formuleringen sin egen befolkning. Den medborgare som inte har svenskt blod i ådrorna ingår inte ens i befolkningen. Med ett pennstreck är hundratusentals medborgare i det här landet degraderade – också formellt-juridsikt. Kallberg vill att det här ska bli en valfråga. Jag tvivlar inte på att han får rätt. Inte minst för oss svartskallar som bor och verkar i det här landet – vårt land – gäller det att ta upp striden, säga ifrån, här och nu, om inte Kallbergs öppna rasism snabbt ska bli konkret, fysiskt kännbar pogrompolitik.

Yours truly snart i Långtbortistan?

Förre brittiske premiärministern John Major vill deportera människor födda och uppvuxna i Storbritannien, som uttrycker sig ”hatiskt” mot det ”anglo-saxiska sättet att leva”. Now we’re talking. Han säger också att dessa människors hat uppkommer ”for reasons that are irrational”. Vad ska man säga? Titta dig i spegeln?

I samma kvalitetstidning, The Sun, släpper man loss kolumnisten Richard Littlejohn som bland annat får skriva om palestinier:

The Palestinians are the pikeys [slang för romer; "tattare"] of the Middle East. If they must have a homeland, give them part of Saudi Arabia, because the Egyptians, the Syrians, the Jordanians and the Lebanese don’t want them either …. No more hand-wringing. It’s time for neck-wringing …. Put these lunatics on the night boat to Cairo and let the Egyptians, Syrians or whoever do what the hell they like with them.

Detta är alltså en krönikör i Storbritanniens mest lästa tidning. (hittar ingen länk till kolumnen, men längre textutdrag här och här). Han representerar det anglo-saxiska sättet att leva. Om man inte gillar honom är man en hatisk jävel och skulle kunna deporteras. Vad skönt att det finns trevliga män som försvarar den fria världen från intoleranta extremister. Nu väntar vi alla med spänning på att Folkpartiet ska plocka upp deporteringsförslaget och slå ännu ett slag för demokratiseringen av Sverige.

Staten tar på sig uppgiften att skrämma medborgarna

Jag har just bevittnat ett helt sinnesrubbat inslag på Aktuellt. Långt långt reportage på temat ”varför är det så många självmordsattacker just nu”. Det smäller överallt och extrema islamister ligger bakom. I Irak försöker de bland annat ”sprida död och förintelse” och stoppa olika demokratiska processer. Inget om ockupationer eller koloniala övergrepp. När man just kommer över den inledande chocken över att detta inte är Fox News utan svensk statstelevision, och plågat sig igenom reportaget, då dyker Anders Hellner från Utrikespolitiska Institutet upp ensam i studion och talar länge om att det pågår ett Heligt krig mot Västerlandet samt att islamisterna kanske kommer att smälla mindre kärnladdningar på broar. Om det hade varit ett ironiskt inslag hade det varit jättekul.

Därefter följde en notis om att brassen inte sköts i huvudet med fem skott, utan åtta.

Det finns all anledning att vara rädd nu. Rädd för dem som skräms och hetsar, med hela statsapparaten bakom sig och medierna gläfsande i koppel bredvid.

Look uncle Marx, I'm famous!

En av mina hemliga drömmar, vid sidan av att bli kompis med Per Ahlmark, har alltid varit att få en –ism uppkallad efter mig. Idag noterar jag att den drömmen gått i uppfyllelse, tack vare den för allas trevnad och de rikastes plånböcker verkande organisationen Timbro och dess belevade idéproducent Johnny Munkhammar. Han introducerar nu definitionen:

Esbatism = konsten att framföra ett budskap utan att själv ta ställning.

Just detta med att själv inte ta ställning har ju länge varit min melodi, och jag är slutligen fastnaglad vid denna min karaktärssvaghet (eller styrka?) tack vare Munkhammars analytiska skarpsinne och verbala givmildhet. Och jag är oförbätterlig!

Jag tänker till exempel i det här bloginlägget inte alls ta ställning till frågan om inskränkta rättigheter för arbetare att få en dräglig lön och trygghet på jobbet (som Svenskt näringsliv och Timbro tydligt tagit ställning mot – lönen och tryggheten alltså - starkt!), inte redovisa min egna åsikt om att USA massmördar irakier under ockupation (det är kanske, vad vet jag, viktigt att inte dra förhastade slutsatser – det kan ju till exempel vara så att alla dödade bär alltför bylsiga kläder för årstiden), och inte ta ställning till om det är bra eller dåligt att den borgerliga Alliansen vill föra oss till 1800-talet i många sociala frågor. Jag vägrar också att avslöja min ståndpunkt när det gäller Johnny Munkhammars förmåga att skriva språkligt och intellektuellt spänstiga bloginlägg. Och allt detta för att jag inom mig när en inneboende (och lite småskäggig) ondska. Mohahaha.

De ska fortsätta skjuta oss i huvudet

När liket efter den avrättade obeväpnade asiatliknande brassen nu kallnat helt, och han börjar försvinna från nyhetssändningarna, så kan vi börja skönja konturerna av än värre vidrigheter. Londonpolisens Ian Blair säger enligt TT att

trots denna tragedi kvarstår ordern till alla poliser i Storbritannien att skjuta misstänkta självmordsbombare i huvudet, om de finner det nödvändigt.

Förstå detta: skjuta i huvudet, om de finner det nödvändigt. Det var nu precis vad den civilklädde polisen eller säkerhetsagenten gjorde, baserat på den avrättades suspekta utseende och den avrättandes sinnesstämning, adrenalinhalt, morgonbriefing eller gud vet vad: han fann det nödvändigt att tömma fem skott i huvudet på en oskyldig, försvarslös och chanslös människa.

Jag upprepar det jag sagt tidigare: det allvarligaste problemet är inte det i sig vämjeliga, att det skett ett dödligt ”misstag” här. Expressen har på en artikel den talande rubriken ”Polisen sköt fel man”. Det är samma visa överallt. Det allvarliga är att diskussionen nu helt utgår ifrån att om den här killen hade varit inblandad i något olagligt dagen innan, då hade det varit rätt att smyga fram till honom, sätta sig över honom och skjuta honom i huvudet mitt i stan. Plötsligt är en fullkomligt vanvettig, fascistoid polisstatsterror upphöjd till tänkbart normalttillstånd.

Britterna har skickat folk till den rasistiska terrorstaten Israel, för att där få utbildning i hur man handskas med svartmuskiga människor. I Israel är normen, att rasismen utgör ”terroristbekämpningens” själva livsluft, samt att soldater inte ställs till svars för att skjuta ihjäl palestinier i alla åldrar. Och det anses självklart att man inte tillfångatar förmodade eller misstänkta terrorister, utan skjuter ihjäl dem. Misstag är inte kostsamma. Den som drabbas av övergrepp protesterar av lätt insedda skäl inte själv, och anhöriga är ändå araber. Läs nu detta – det händer i Storbritannien:

Lord Stevens, former Met Police Commissioner, said he had sent teams out to Israel and other countries hit by suicide bombers. There they learned a "terrible truth" that the only way to stop a suicide bomber was to "destroy his brain instantly, utterly."

Nu krävs det alltså att en enskild polisman “finner det nödvändigt”, för att man ska kunna få sin hjärna ”instantly, utterly destroyed”. Säkerligen blir de brittiska muslimerna extra glada när det understryks att ”tipset” kommer från den israeliska staten.

Aftonbladet kör en web-fråga: ”Tycker du att det är rätt att Londonpolisen ska kunna "skjuta för att döda" i situationen som råder?”. Just nu säger 57% ja. Men vad är det för fråga? I situationen som råder! Vad är det för situation – och varför råder den? Situationen är att brittisk polis våldför sig på mörkhyade, och den råder för att den brittiska polisen fått order om att bete sig så, och gärna gör det. Vem är det som skapat denna extraordinära situation av skräck och paranoia? Det är statsterroristerna som sitter tryggt i sina stolar medan de inhöstar den handlingsfrihet som skräcken ger. Detta är fascistiseringens kortslutningsprocess.

Och försök begripa hur det känns att vara svartskalle i Storbritannien nu, i Sverige imorgon. Och imorgon kanske inte menat som i sen utan som i just i morgon. Det är med en isande känsla i själen som jag läser vad den här killen skriver på sin blog, Suspect Paki. Det är det här som är pulserande verklighet – inte de kammarfantasier som ”terrorexperter” levererar på TV. Läs, och fundera över hur den här stämningen påverkar den som redan är på väg att tappa greppet och vill spränga sig själv i luften. Blir det färre som kommer att göra det, om de ser oskyldiga visiteras, hotas, fängslas, mördas? Läs, och fundera, även om din hud är oantastligt skär, över hur det vore att själv leva i ett samhälle där polisen kan komma och sätta några skott i huvudet på någon bredvid dig på tunnelbanan. Och hur vit och välrakad är du egentligen? Bär du verkligen aldrig en för stor jacka eller bylsig ryggsäck?

Så här skriver Shahid Ahmad i sina kommentarer:

Well my friend, a paki, as far as many are concerned, is someone who is not white, and not quite a nigga. Unfortunately, the continuum that spans the label "paki" is dangerously inclusive. I'll give you a hint as to how stupid this racism is - a friend of mine, Jewish, ironically got called "paki terrorist" the other day. So yes, you, along with millions in this country, are fucked. Evil will win if good people do nothing. It's time for the good people in the country that I love so dearly stood up against this repression. It's just the beginning. Our civil liberties are being daily eroded. And now, lives are being eroded too, without mercy.

Ordern om att skjuta i huvudet kvarstår. Fick vi alltså vet idag. Glöm inte det.

Förnyelsesällskapet rekommenderar

Lite lustigt är detta ändå. När jag slängt ihop inlägget om Widar Andersson (s) som ”förnyare”, så kom jag att tänka på en gammal text från nättidningen Sourze, från den tiden då jag skrev några inlägg där. Den handlade nämligen just om fenomenet frifräsare, och om att man liksom blev mer medialt gångbar om man paketerade sina ståndpunkter som någon sorts ”dissident”. Jag uppskattade texten när den kom och den var med i en av de pocketböcker som Sourze gav ut. Jag sökte på nätet och upptäckte att den fanns kvar där, och blev lite uppspelt när jag upptäckte att denna nu fyra år gamla krönika avslutades på nästan exakt samma sätt som det blogginlägg jag just knåpat ihop. Tänkte sen lägga upp en länk till den, men struntade i det, eftersom den tog sin utgångspunkt i debattören Stig Björn Ljunggren, som inte var direkt inblandad i det jag skrivit.

Men vad händer när jag sätter mig vid datorn idag och kollar kommentarerna – jo, just SBL har upprört sig över inlägget, alldeles på egen hand. Så nu måste jag nog ändå förse er med länken till Sourze-artikeln.

I sakfrågan vill jag säga att jag håller med om att man måste göra något åt arbetslösheten. Man kan börja med att se över det som Andersson säkerligen skulle se som en ”förnyelse”, nämligen de nyliberalt ordinerade institutionella arrangemang som stänger vägen för en expansiv och framsynt ekonomisk politisk. Att göra livet surt för arbetslösa och aktivt skapa en marknad för skoputsarjobb och pigor känns inte så fräscht för min del, dock. Jag konstaterar också att herrar gräsrötter SBL och Andersson är överens om att förändringen av föräldraförsäkringen – en reform som skulle ha avgörande påverkan på löneskillnader mellan män och kvinnor – är en perifer ”elitfråga”. Efterlysningen av ”riktiga kommunister” som flåsar, får stå för SBL. Men jag ställer gärna upp på en nyindustriell satsning.

Avrättning som politisk temperaturmätare

Polisen bekräftar nu att den man som trycktes ned (som det nu verkar av två andra agenter) och sedan sköts ihjäl med flera skott inte var skyldig till något annat än att vara [eller, som det ju visade sig, se ut som en] asiat. En civilklädd polis har alltså jagat en kille med för stor jacka och utan vidare tömt sitt magasin i honom, medan andra passagerare såg på. Det är groteskt och skrämmande.

Som jag har påpekat i tidigare inlägg (här och här) så var det centrala inte vad mannen skulle ha gjort förut, utan att det är frågan om en avrättning, genomförd utan rättegång eller bevis. Den sociala funktion som detta har är att skrämma människor till tystnad och lydnad, att sätta skräck i en befolkning och flytta ramarna för vad som är acceptabelt.

En polistalesman säger – vilket i och för sig även det motsägs av flera ögonvittnen – att mannen inte lydde polisens instruktioner. Med tanke på att han låg ned med poliser över sig när han blev mördad så är det inte särskilt troligt att han skulle överlevt om han följt några påstådda instruktioner. Men inte heller detta är egentligen avgörande, utan att polisen antyder att den som inte följer instruktioner ska kunna avrättas på plats. Statsmakterna tar sig själva rätten att göra precis vad som helst i en hetsstämning som de själva skapar.

Den mördade asiaten kommer inte att komma till liv igen. Vad den här incidenten, och de reaktioner som omedelbart följde den säger oss, är något om det politiska klimat som Bush, Blair och deras anhang skapar, och vad det innebär för vanliga medborgare. Läs gärna kommentarerna jag postade igår igen. Och fundera lite över vad en vanlig britt, särskilt om hon har ”asiatiskt utseende” har att vara rädd för egentligen – fantasier om ”al-Qaida franchise” eller civilklädda poliser som smyger omkring och har ihjäl människor.

Någon trevligt prick skrev efter mina tidigare inlägg, en text med rubriken ” Nästa gång polisen skjuter ihjäl en terrorist hoppas jag det är Ali Esbati”. Jag skriver om det här, eftersom den är intressant som tidsdokument. Resonemangen är talande för hur fort det kan gå, vad vi som medborgare har att akta oss för, kämpa mot. Den som samtycker till utvecklingen, som inte höjer rösten när de myndiga männen på TV talar om nödvändigheten om ”hårdare tag” och ”tillfälliga undantag” från fri- och rättigheter, bidrar till normaliseringen av fascistiska, människofientliga strömningar. (Att skribenten samtidigt hyllar Israels apartheidmur och skriver att kvinnor är dummare män är bara logiskt i sammanhanget. Och läs gärna kommentarerna).

Vi lever i mörka tider. Men vi är inte hjälplösa. Bara om vi håller käften, kan vi vara säkra på att det blir ännu mörkare.

En "förnyare" till

Here we go again. Widar Andersson skriver på DN Debatt idag att Göran Persson ska se till att partikongressen antingen byter ståndpunkter till de borgerligas i samtliga viktiga frågor. Socialförsäkringssystemet ska göras om så att man lämnar inkomstbortfallsprincipen. Att Svenskt näringsliv vill avskaffa kollektivavtalen är inget problem, däremot att socialdemokratin ibland lyssnar på sina medlemmar och på facket. En bortre parentes bör införas i a-kassan så att fler får gå på socialbidrag och därmed tvingas till låglönearbeten. Om man inte gör så kallar Widar Andersson det för en ”vägran att erkänna behovet av förnyelse och anpassning”, vilket, hälsar han från sin inkomstgrupp, ”känns […] vare sig särskilt förtroendeingivande eller framtidsinriktad”.

Göran Persson ska alltså använda sina krafter till att påtvinga partiet denna ”förnyelse och nytänkande” från sent 1800-tal. Om det inte går ”bör han allvarligt ompröva sin situation”.

Man undrar ju lite om det kanske inte borde vara Andersson som omprövar sitt partimedlemskap. Men det är naturligtvis väsentligt mycket minde lukrativt att vara dussinborgare som ingen skulle bry sig om, än att kalla sig socialdemokrat och tycka samma saker som ledarskrivande dussinborgare. Publikation på DN Debatt garanterad.

Tokfascism hela dagen

Londonpolisen svarar inte på några frågor, inte ens på ”presskonferensen”. Man kör bara ut en egen bild av händelserna och filar på resten. Och samtliga medier kör ut den bilden helt okritiskt, i kvantiteter som skulle få alla dussindiktatorers propagandachefer att rodna av skam. Vad som verkligen har hänt i London har redan slutat vara intressant. Hur den här ”direkta inblandningen” som man nu hamrar in egentligen ser ut, blir lika irrelevant som var Iraks massförstörelsevapen tog vägen. Polisen har fria händer att göra i princip vad som helst nu. Och gör det. Skönt att granskande media är en bärande del av vår demokrati.

* * * * *

Men inte alla bräker med. Nimmo skriver om det centrala här, om vad en sådan avrättning har för social funktion:

Of course, it makes no difference if the man was in fact a “suicide bomber” or just a South Asian guy in the wrong place at the wrong time because the purpose of the “shoot-to-kill” policy is not to stop bombers (especially “strategy of tension” bombers) but rather to strike fear into Britain’s South Asian and Arab Muslim communities.

Och begriper givetvis att sådant flyttar standarden:

How long before New York police begin executing South Asian men or Arabs like the Brits did? Precedent set, New Jersey and Washington will take a “wait-and-see” attitude and then begin executing its Muslims too for jumping turnstiles or wearing bulky jackets on warm days.

Och det är skrämmande att inse, att den här kommentaren, skriven av en orolig Shahid, brittisk paki, är en god beskrivning av vad tiden kan ha i sitt sköte, om inte progressiva krafter i England samlar ihop sig och bryter dödens konsensus:

Today, a man was shot - allegedly give times in the back of the head after being immobilised on the floor. People will at first be shocked (an eye witness was “distraught” - mate - try living in Palestine) - but my worry is - what happens when paki-killing becomes a regular occurrence to the point where commuters will not even look up from their newspapers as another ‘Muslim terrorist” is killed on the tube trains of London.

Undantagslagar blir norm

I djupt auktoritära länder – och under ockupationer – är det vanligt att statsmakterna inför undantagstillstånd när de känner sig hotade. När det är riktigt illa förlängs undantagstillståndet under långa tider, tills det är undantagstillståndet som blir normalfall.

Ett sådant land är numera USA. Där infördes efter 11/9 2003 den så kallade Patriot Act, som hade skissats på långt före attackerna, och som i princip ger myndigheterna rätt att göra vad som helst med utlänningar och nästan vad som helst med de egna medborgarna. Bland annat får polisen undersöka bokköp, bibliotekslån och sjukjournaler utan brottsmisstanke.

Denna undantagslag har nu passande nog permanentas. Eller, med en nyspråklig finess har republikanerna ”kompromissat” så att den bara ska gälla i tio år framåt.

Jinge skriver idag om samma tendenser i Sverige. Advokatsamfundet sågar Bodströms förslag till ny lagstiftning, vars detaljer knappast diskuterats på ett seriöst sätt i Sverige. Vad sägs om att polisen ska kunna smuggla in positionsbestämningsutrustning i folks kläder!

"I sammanhanget skall noteras att positionsbestämning enligt förslaget skall få ske också när någon förundersökning inte pågår och att den som är utsatt för åtgärden inte alls behöver vara misstänkt för inblandning i brottslig verksamhet".

Man känner sig genast lite tryggare.

Brittisk polis avrättar okänd asiat

Scotland Yard säger att man ”öppnat eld” mot en ”misstänkt attentatsman” och dödat honom. Ett ögonvittne ger följande beskrivning:

Jag såg en man med asiatiskt utseende som jagades av tre civilklädda poliser på tåget, säger ögonvittnet Mark Withby till BBC.

Han fortsätter:

- En av poliserna bar ett svart handeldvapen, det såg ut som ett automatvapen, de tryckte ner honom på golvet och satte sig ovan på honom och avfyrade fem skott mot honom. Han är död, säger han till BBC.Tevekanalen Sky News rapporterar också att mannen ska ha dödats.

Det är viss skillnad mellan att ”öppna eld” mot någon och att sätta sig över personen och sedan avrätta honom. Enligt polisens egna påståenden så skulle mannen eventuellt ha varit inblandad i gårdagens mystiska och misslyckade attentatsförsök i Londons tunnelbana. (Kanske den här snubben?). Alltså så vitt det går att bedöma inte i färd med att utföra något aktuellt attentat.

Det borde inte överraska någon om vi snart får oss till livs någon sorts ”spin” som hjälteförklarar polisen och sopar allt under mattan. Påpassligt nog kommer den drabbade inte att ha några invändningar. Troligen inte heller våra medier, som i skrivande stund bara paratar om ”dramatik” i London. Men faktum kvarstår: det inträffade bör rimligen kallas för en utomrättslig avrättning. Och vidare: ett misstänkt utseende räcker för att man ska riskera att skjutas ihjäl i Storbritannien. En utveckling som snart kommer till en stad nära dig.

Jodå, vi begriper

Saco:s ordförande Anna Ekström gick igår ut och kallade regeringens och samarbetspartiernas satsning på fler högskolestuderande ”obegriplig”, bland annat med hänvisning till att arbetslösheten bland akademiker är hög idag. Det är dock uppenbart för de flesta att satsningar på nya högskoleplatser inte ger fler akademiker till hösten, utan om 5-10 år. Om utbildningspolitiken helt hade styrts av dagsefterfrågan på arbetskraft, så hade vi för övrigt fortfarande suttit med en 3-5% av varje årskull som gick vidare till akademiska studier (som det var på 50-talet). Utan denna satsning på fler högskoleplatser skulle andelen som hade möjlighet att studera vidare minskat. Lika uppenbart borde vara vilken politisk grundsyn som Ekström baserar sitt uttalande på och vilka politiska ärenden som Saco-ledningen därmed går. Påminner om att Peter Wolodarski för några månader sedan kallade Ekström för en ”socialdemokratisk förnyare”. Det säger det mesta, både om Ekströms funktion och om borgerlighetens syn på vad som är framåt och bakåt i historien.

Ny standard för rapporteringen

Precis som igår:

Regeringen och samarbetspartierna föreslår 3500 nya högskoleplatser. Ett beskedligt, men framåtsyftande och offensivt förslag i ett land som behöver fortsätta att öka andelen högskoleutbildade, bland annat för att ligga i tätklungan för kunskapsintensiv produktion. Men på radionyheterna inleds ett inslag om förslaget så här: ”Regeringens och samarbetspartiernas satsning får hård kritik från många håll”. Inslaget innehåller inte ett ord om satsningen, utan består till hundra procent av kritik. I morse fick Jan Björklund det huvudsakliga utrymmet, för att prata om att regeringens politik bara var till för att dölja arbetslösheten. Ingenting får komma fram om att borgarnas politik i frågan har byggt och bygger på en unken, reaktionär syn på utbildningen, som går ut på att högskoleutbildning ska vara något exklusivt för de fint och rikt födda.

Sen utser regeringen ny chef för AMS, och rapporteringen går helt och hållet ut på att Fredrik Reinfeldt lägger ut texten om regeringens ”misslyckande” med jobben!!

Fair and balanced. Schysst medieklimat. Medborgarna får bilda sig egna uppfattningar.

Jag upprepar det jag skrev för några veckor sedan: jag hoppas att sossarna och vänstern inser att den här valrörelsen måste föras bara delvis mot borgerlighetens partier. De svåraste motståndarna är dels Svenskt näringsliv, dels etablerade medier. Det går att vinna – om man inser detta och har ett tilltal som inbegriper den här konflikten (alltså: helt enkelt diskuterar medieproblematiken med medborgarna) och som vänder sig direkt till människor. Färre pressmeddelanden – fler torgmöten.

Slaskjournalistik - en lek vi betalar för

Leif Pagrotsky är under veckan ställföreträdande regeringschef. Under somrarna är endast vissa regeringsmedlemmar i tjänst som en sorts jour, och den närvarande minister som är i tjänst och suttit längst i regeringen leder regeringsmötena . En rutinmässig och odramatisk händelse. Men nu lever vi i hets- och klettider. En nyhet är i princip ingen nyhet om den inte innehåller en udd mot regeringen, socialdemokratiska partiet eller vänstern.

Aftonbladet hittar alltså en för medborgarna utomordentligt intressant vinkel: att Pagrotsky deltar i några underhållningsprogram under denna vecka.

Ärligt talat – vad fan är det här?

”Det borde ha varit en svettig vecka”, skriver Aftonbladets reporter. Varför det? Vem skulle bli gladare av att Leif Pagrotsky istället satt och häckade på sitt rum på kulturdepartementet? Skulle det vara bättre om han tog krafttag för att påpassligt köra igenom några ”skarpa beslut” med bara fem-sex personer närvarande och inga underlag från beredande organ? Och så det obligatoriska mantrat om ”på skattebetalarnas bekostnad”. Vi ska alltså bli upprörda över att ministern åker till sitt TV-deltagande ”på skattebetalarnas bekostnad”. Men regeringsledamöterna reser alltid ”på skattebetalarnas bekostnad” – eller ska Svenskt näringsliv sponsra? I uppdraget ingår att vara ute i landet och göra olika saker som de blir tillfrågade om, i egenskap av ministrar. Man kan förstås tacka nej till vissa saker och ja till vissa. Men i en medieanpassad tid så blir det närmast ett krav på kända politiska företrädare att vara med på andra saker än riksdagsdebatten. (Och Pagrotskys egna svar på de märkliga frågorna är faktiskt bra, liksom dem han ger i intervjun i Metro idag).

Betydligt mer problematiskt är det med alla de ljusskygga, icke-folkvalda makthavare vi har som inte deltar i lekprogram, utan istället leker med våra liv utan att vi har någon som helst möjlighet att påverka dem.

Förlåt inte dem som hotar fred och säkerhet

Nya bomber i London. Det är som alltid helt omöjligt att veta vem och hur. Det enda som är ställt bortom allt möjligt tvivel, är att krigshetsarna Bush och Blair dragit ned hela världen i skräck och träck. Folken i hela världen – både de som ockuperas och de som bidrar med soldater till ockupationerna – har dessa herrar, deras uppdragsgivare och hantlangare att ställa till svars.

Flammans ledare efter attentaten i London var en engagerad anklagelseakt, som erbjuder en korrekt retorik och linje för en allians för fred, människovärde och försvar av demokratiska fri- och rättigheter. Läs den! Rubriken är ”Vi arbetade för att detta inte skulle hända”.

Ert yttersta argument för alla invasioner, krig och övergrepp har varit att terrorism måste bekämpas i fjärran länder, så att vi slipper den här hemma. Vi trodde er inte då, men denna vecka måste detta argument anses vara slutligen förbrukat.

[…]

Det är inte vi som byggt upp dessa kallblodiga mördare. Det var inte vi som försatte oss i ett tanklöst korståg med tiotusentals civila offer och risker för motangrepp. Vi försökte hindra detta. Ni har förverkligat det. Vi kan diskutera mycket om hur världen skall se ut. Er version är den som just nu börjar förverkligas: en värld där era övergrepp kommer att användas som argument för att bomba städer där vi bor och turistar. En värld där hälften av alla terrorister förtjänar fängelse och den andra hälften skyddas från rättvisa och behängs med medaljer. Ni kan tycka att det är värt priset. Ni kan hålla kursen och hoppas att ert krig utplånar varenda motståndare. Men ni kan inte skylla ifrån er för vad som nu hänt.

In med utrikespolitiken i valet

Publicerar här min ledarkrönika i veckans Flamman.

---------
Det har länge varit en oskriven regel i Sverige att utrikespolitiska frågor inte blir stora i valrörelser och aldrig kan vara valvinnare. Det bygger dels på en utbredd uppfattning om att utrikespolitiska beslut ska fattas i relativ konsensus, dels på att frågorna anses vara perifera för gemene man.

Den synen bör omvärderas. Den USA-ledda nykolonialismen drar in varje hörn av världen i elände och våld. Att ta ställning till USA:s politik blir en vardagshändelse för de flesta, överallt, också i Sverige.

På politiska affischer från 30-talets Europa är motiven lika i många länder. Vänsterns varningar för fascismen och stundande storkrig minner om en dramatisk tid då de övergripande ideologiska frågorna tvingat sig in i vardagens mitt och de politiskt verksamma kunde bedöma vartåt det barkade.

Idag finns hos många europeiska västerpartier ett tillbakalutat förhållningssätt till de krig som är en avgörande politisk fråga i nästan alla världens länder, och till den snabba, fascistiskt anstrukna tillbakarullning av demokratiska fri- och rättigheter som pågår på hemmaplanerna. Visst framförs avvikande åsikt, men inte som avgörande för profil och allianser.

I Sverige är det de progressiva krafternas stora misslyckande att inte ha lyckats bygga upp en starkare fredsrörelse. Det ställer större krav på ett parti som vänsterpartiet, när den politiska temperaturen höjs i valrörelsen.

En vänster som är tydlig och högljudd i centrala utrikespolitiska frågor kan också vinna valframgångar. Den arroganta amerikanska våldspolitiken möts av bred avsky, men finner ingen genklang i det politiska etablissemanget. En vänster som verkligen ger röst åt den kan göra valrörelsen intressantare och attrahera nya väljare.

Men då måste man lyfta frågorna själv, ha en skarp linje och vara beredd att stå upp för den, mot hets från såväl högern som regeringen, som dock är i otakt med stora delar av sin väljarbas. Det är ett bra område att ta konfrontation med s om.

Man vet att det är illa när...

Frankrikes inrikesminister, högerns Nicolas Sarkozy, säger i en intervju i Libération (citerat i Metro):

”Jag tänker se till att franska imamer som predikar våld och fundamentalism fråntas sitt medborgarskap”

Notera detta. Fråntas sitt medborgarskap. Vad ska då medborgarskapet baseras på, om inte ett formellt beslut som är kopplat till en statsbildning, till civila rättigheter och skyldigheter? Naturligtvis blodsband och etnicitet. Om man är född fransman och begår massmord kan man dömas för det, men upphör inte att vara fransk medborgare för det. Men om man är fransk imam och ogillas av inrikesministern ska man inte vara föremål för samma lagstiftning utan exkluderas ur själva franskheten. Den ska vara till låns, också juridiskt.

Det ligger något djupt olycksbådande symboliskt över att just en franska inrikesminister flörtar med dessa tankeströmningar. Det moderna medborgarskapsbegreppet är nära knutet till franska revolutionen och borgerlighetens genombrott. Det franska folkbegreppet har med sin civila, sekulära, borgerliga karaktär utgjort en motpol till en genometnifierad, feodal uppfattning i senare tids kulturhistoria (jämför till exempel skillnaden mellan franskans peuple/populaire och tyskans Volk/völklich).

När borgerligheten vänder sig mot sina mest grundläggande historiska ideal, är det ett säkert tecken på ett reaktionärt bakslag av mått. Fascismen som borgerlig social reaktion, i kostymdräkt.

Björklund batongar till det

I morse debatterade folkpartiets Jan Björklund, ännu en folkpartist som bygger sin politiska karriär på att göra livet surt för människor som har svårt att värja sig (skolbarn, invandrare, brottsmisstänkta m.fl.) med förre ordföranden för s-studenterna, Eric Sundström. Han var som väntat allmänt obehaglig och målade bland annat upp ett bisarrt scenario med att svenska soldater i Afghanistan skulle råka fånga Usama bin Ladin imorgon och att Sverige därmed skulle bli föremål för olika terrorangrepp. Detta användes som argument för att ge polisen större möjligheter att avlyssna människor, särskilt muslimer som åkt till Pakistan.

Mitt i allt detta, talade Björklund också om att man behöver föra integrationspolitik, vilket skulle ha varit en sympatisk tanke, om det inte kom från företrädaren för ett parti som på senare tid med önskvärd tydlighet visat vad man menar med integrationspolitik: att spela på rasistiska strömningar för att vinna poänger på invandrares utsatthet. Björklund exemplifierade bland annat sin politik för att undvika att folk blir terrorister med att vi ska ha ”en skolpolitik som ser till att alla invandrarbarn lär sig svenska i skolan”. Det antyder att invandrarbarn idag inte lär sig svenska i skolan, och att det är det som skapar utanförskap och diskriminering, vilket naturligtvis är falskt.

De problem som ändå finns i skolor i invandrartäta områden beror på bostads- och social segregation, och på minskade kommunala resurser. De problemen skulle alldeles uppenbart förvärras rejält med folkpartistisk politik. Men det är förstås inte vad Björklund är ute efter att problematisera. Som i förra valrörelsen målar han upp en bild av mystiska förorter där allsköns osvenska värderingar dväljs.

Det ringer en gäll varningsklocka: att folkpartiet ska köra en till valrörelse med rasistiska flörtar, men denna gång än värre, med ”terrorism” som krydda i sin allt brunare retorik.

Att se men inte förstå

Luf:aren Sakine Baheci har gjort en upptäckt, utan att riktigt förstå det själv: patriarkatet påverkar även relationer mellan kvinnor. Hon har skrivit en krönika med anledning av detta:

”Många feminister, som annars intresserar sig för strukturer, missar nämligen det som sker av kvinnor mot kvinnor”,

skriver hon. Så är det nu inte alls. Det finns i princip inga feminister som missar just detta. Det är en helt central del av hur patriarkatet reproduceras. Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta när man läser exemplen som radas upp: bästisförhållanden, att man pratar om sina pojkvänner när man träffas, självsvält, utfrysning, utvik. Det är väldigt bra exempel hela vägen. Bra och sedan mycket länge framlyfta och analyserade exempel på hur kvinnoförtrycket är en integrerad del av hela samhället, något som finns i varje social relation mellan människor, hela tiden.

Homosocialitet är i vårt samhälle en manlig affär. Män uppmuntrar män. Kvinnor uppmuntrar män. Män bryr sig om andra mäns åsikter. Kvinnor bryr sig om mäns åsikter. Tjejer som tar sig ton för tjejers rättigheter bestraffas. Tjejer som tar sig ton för att förneka förtrycket eller angripa andra tjejer hyllas och belönas. Det hör så att säga till hierarkin.

”Att det ska vara så svårt att behandla folk som medmänniskor, oavsett kön”, skriver Sakine Baheci. Ja, det är ju precis vad feministisk kamp handlar om – att förändra det förhållandet.

Heja LO – och märklig rapportering

LO:s förslag till förändringar av utlänningslagen, som presenteras idag, går ut på att straffa den som utnyttjar illegal arbetskraft, men inte den som utnyttjas. Ett mycket bra initiativ. Ekots rapportering var dock otroligt märklig. Erland Olausson på LO får komma till tals lite grann. Men annars har man bland annat pratat med just en person som utnyttjar illegal arbetskraft, och som hävdar att hon gör det för att hjälpa människor i nöd och därför tycker synd om dem som nu inte får arbeta för henne utan sociala rättigheter. Inslagets rubrik är ”LO kritiseras för förslag mot svartjobb”. Jämför den här rapporteringen med den om Svenskt näringslivs förslag om att subventionera rika människors utnyttjande av pigor. Jag hoppas verkligen att regeringen och samarbetspartierna lyckas genomföra någon sådan lag före valet, och inte gräver ned saken i en utredning som aldrig hinner komma till skott.

Drev - ännu en lektion

SVT körde igår som huvudnyhet att Margareta Winberg utsatts för "hård kritik" i en intern rapport på UD. Inslaget gick i princip ut på att Winberg skulle vara helt inkompetent, och detta kördes på sedvanligt sätt ett gäng varv i alla andra medier. Winbergs egen kommentar, att hon inte alls kände igen sig i beskrivningen, utmålades och har under dagen fortsatt att utmålas som knäpp.

Det krävs inte så värst mycket skarpsinne för att inse att detta är ytterligare ett steg i hur drevlogikens nedåtgående spiral kör svensk samhällsjournalistik i botten.

Margareta Winberg är stridbar feminist. Det bestraffas alltid i det patriarikala samhälle vi lever i. Och när dagordningen väl är satt beter sig medierna som hjärndöda flockdjur. Det är bara den första twisten som behövs.

Det finns massvis med svenska ambassadörer runt om i världen. Det skrivs massvis med interna rapporter i UD, bland annat utvärderingar av ambassadernas arbete och hur de kan förbättras. Är det någon som på ärligt och på fullt allvar tror att ens mycket allvarlig kritik mot ambassadören i Rom eller Peking hade blivit förstanyhet i Rapport? (Faktum är att till och med så allvarlig kritik att stora delar av personalen ville säga upp sig riktades mot, om jag inte minns fel, ambassadören i Sydafrika för ett tag sedan. Det blev en betydligt mindre nyhet än detta).

Men hur var det nu med den allvarliga kritiken? Den bild som kablades ut var att Winberg misslyckats med det mesta hon företagit sig. Aftonbladet citerar idag ur den interna rapporten. Det här är den "hårda kritiken":

"ambassadören bör fortsätta arbeta på att utvidga sitt brasilianska kontaktnät".

Bara detta, enligt artikeln. SVT:s reporter påstår att "en person på UD" sagt att detta ska tolkas som hård kritik. Rapport har i bästa fall kört ut winbergkritiskt skvaller som huvudnyhet, i sämsta fall en rakt igenom förvriden story. Winberg säger till och med till Aftonbladet att hon sett rapporten som i huvudsak beröm. Och ännu mer graverande: hon har hänvisat till dem som skrivit rapporten, utan att Rapport tycks ha brytt sig om det. Under alla omständigheter säger nyhetsvärderingen på redaktionen det allra mesta.

Men, det är som vanligt: Aftonbladetartikeln har en minimal bråkdel av motverkade effekt för en minimal del av dem som pumpats med Rapportinslag och uppföljningar. Så fungerar ideologiproduktion.

The Bottom is Nådd

Johnny Munkhammar är idéproducent på Timbro. Häromdagen producerade han bland annat följande idé:

"Thus, what the feminists dislike is that people (men) like beutiful bottoms. They want to change us. We should like the ugly, not the beautiful. Or perhaps we should not care at all about how other people (women) look".

Förutom sin språkliga virtuositet dignar stycket av tankekraft. Till skillnad från vad många tror – avslöjar Munkhammar genom noggrann observation och oantastlig logisk inferens – så handlar inte feminism om att se sociala maktstrukturer som underordnar kvinnor som grupp. Det handlar istället om en moralisk indignation över att ”people (men)” tycks tycka om vackra bakdelar (enligt den måttstock som sätts av Gud fader, eller möjligen på marknaden). Kraven på offentliga daghem, lika lön för lika arbete och en belysning av det sexualiserade våldets orsaker har alltså i grund och botten sin upprinnelse i en obändig vilja att förneka Johnny Munkhammar och andra människor (som råkar vara män) den naturrättsligt givna friheten att se rumpor presenterade just som saluförda produkter på jättetavlor vid busshållplatsen – om de är vackra (rumporna). Fult går bra, påpekar Munkhammar.

Tankegången att feminister egentligen är småbittra över sitt eget (och andras) utseende har vi förstås aldrig hört förut. ”Vi på Timbro tycker inte att stagnation är gott nog”, skriver Timbro på sin hemsida. Nä, det är klart. Vi ska tillbaka till 1800-talet istället. Fräscht.

Men, jag ska inte vara den som är den. Möjligen har inläggets något obalanserade karaktär sin upprinnelse i den numera världsberömda cykelstöld som drabbade Munkhammar tidigare i sommar. Genom bloggen får vi läsare dock i ett uppföljningsinlägg ett sunt manligt och stabilt borgerligt föredöme att luta oss mot, i tider av inövad och resentimentbetonad hjälplöshet:

"När cykeln hade stulits sprang jag en mil, både i syfte att söka upp den och avreagera mig".

Go, Johnny, go!

Men ack. Det ledde inte till att cykeln återfanns, varför världen istället berikades med ett blogginlägg som skarpsinnigt sammankopplade cykelstölden med svensk socialdemokrati. För att fortsätta citera Munkhammar:

"I know my strengths and weaknesses, everyone has both".

You bet, sir.

A Brave New Labour World

Det rapporteras om att de brittiska partierna nu kommit överens om att inskränka medborgarnas fri- och rättigheter, och dränka kritiken mot brittisk inblandning i en ny kolonial vända i statssanktionerad hets mot muslimer.

Innehållet i lagförslagen är hårresande. Kanske blir det nu olagligt att säga följande i Storbritannien:

“As long as young people feel they have got no hope but to blow themselves up, you are never going to make progress’?”

För den brittiska regeringen vill ha ”terrorlagar” mot ”indirect incitement of terrorism”, alltså ungefär ”indirekt hets”. Det är så mycket polisstat över ett sådant uttryck, att man knappt ens hade kunnat fantisera om det för några år sedan.

Vem som bestämmer vad som är indirekt hets är förstås staten. Blair-regeringens "Home Office Minister" preciserar också hur det olagliga i att ”endorse” (ung. ”skriva under på”, ”gilla”) terrorism ska kunna bedömas:

“In some cases, the tone might tell you whether there is an intention to glorify [terrorist acts]”.

Tonfallet alltså. Då vet vi. Vad som ska kallas terrorhandlingar bestämmer förstås myndigheterna. Det är inte så svårt att tänka sig hur en sådan lag skulle användas i kampen mot motståndare till ockupationer och förtryck. Med fascistoida galningar vid makten uppfattas varje form av motstånd som illegitimt och kallas för terrorism. Det är en historiskt välkänd metod.

Nu väntar vi bara på att det också att det ska bli förbjudet att tänka sådana tankar. Och för att kontrollera det behövs det möjligen elektronisk övervakning. Den som har rent mjöl i påsen har väl ändå inget att dölja…

Utan tvekan har vi inte stått närmare en fascistisk nyordning i Europa sedan andra världskriget gjorde slut på Hitlers och Mussolinis regimer.

Och citatet däruppe, förresten, det kommer från Cherie Blair, Tonys fru. Hon sa det där i samband med ett besök hos en palestinsk organisation. ”Indirekta” terroristvänner finns tydligen överallt, i stora skaror. Mycket jobb för tankepolisen alltså. Men vad gör man inte för att rädda den västerländska civilisationen. Krig är fred. Polisrazzior är trygghet.

-----
(Tack till Camilla I-F, se artiklar här, och här).

Afrikaner på zoo - araber på tv

Kolonialismens vidrigheter under 1800- och 1900-talen ackompanjerades av ett intresse för det ”exotiska”, som objekt. I encyklopedier och ”vetenskapliga” artiklar undersöktes ”vildens”, ”negerns”, ”orientalens” osv. kropp och själ. Och för allmänhetens beskådan har dessa förunderliga tingestar presenteras som ”spännande” – något att fascineras och skrämmas av. Uppifrån, naturligtvis. Avhumanisering, exotisering, nedvärdering och kontroll är ett helhetskoncept.

Den västerländska rasismen har förstås aldrig dött, inte heller när kolonierna befriade sig nationellt, genom egen kamp och de kapitalistiska makthavarnas tillbakatryckning efter andra världskriget. Men idag gör den nakna kolonialismen comeback på bred front. Länder i periferin ska ”civiliseras” – även om det för det mesta kallas ”demokratiseras”. Det är samma ”vite mannens börda” i milt uppdaterad form.

Därför är det visserligen vämjeligt, men inte särskilt överraskande, när en afrikansk by ställs ut på Augsburgs zoo i sommar. Det var vanligt under 1800-talet att svarta människor uppvisades på cirkus och djurparker. En av de mest blodbesudlade kolonisatörer mänskligheten känner till, Leopold II, byggde upp en hel afrikansk by med riktiga afrikaner, för ändamålet överskeppade, vid museet för Centralafrika i Bryssel. (De - de importerade människorna alltså - dog bort ganska snabbt).

Syftet med sådant var alltid att presentera det okända, exotiska för västerlänningarna. Direktören för Augsburgs zoo säger, 2005:

"syftet med evenemanget är att sprida tolerans och förståelse bland människor, och att introducera afrikansk kultur för befolkningen i Augsburg... Jag anser att just Augsburgs zoo är rätt plats för att skapa en exotisk atmosfär..."

Vill man förstå varför detta kan hända nu i Augsburg och Detroit är det bara att begrunda rapporteringen från Irak och Afghanistan. Globala tankar under den globala supermaktens vingar.

Huset som Bush bombade

Australiensisk svart humor om USA:s förbrytelser i Irak. Längst ner på sidan också några länkar till artiklar och krönikor. Bland andra den här, som påminner om hur USA:s skövlings- och bestraffningsexpeditioner mot hela byar och städer i Irak är ett eko från övergreppen i Vietnam:

The imperial forces of the US regime are destroying Iraqi villages, just as they did in Vietnam, because the "the enemy" are in fact ordinary Iraqi people who oppose the illegal foreign occupation.

Via Juan Cole, kan man också titta på en video som visar omfattningen av ödeläggelsen i Falluja – ett av de enskilt största vidrigheterna i den pågående nykoloniala expeditionen. Den sista länken verkar ha dött, men klickar man på huvudsajten, så hittar man många bilder från det som tack vare demokratispridarna är irakisk vardag idag.


Demokrati på väg

Britter diggar Marx

En stor fyra veckors radioomröstning om hyllade filosofer ("most revered philosopher") ordnad av ett filosofiprogram på BBC:s Radio 4 har slutat med att Karl Marx hamnade på första plats. The Economist rapporteras ha uppmanat sina läsare att ge sig i kast med tokröstande för att undvika denna pinsamma, smått katastrofala händelse från att äga rum. Men tydligen segrade alliansen av radiolyssnande proletärer och mellanskiktsintellektuella över det småsvettiga anonyma ledarkollektivet på högerns flaggskepp. Nu väntar vi på en filosofisk upplysningskampanj som ska rädda ungdomen, tillväxten och den västerländska civilisationen. Möjligen kan man i samband med denna lansera till exempel Dick Cheney som grundare av humanismen.

-----
(Läs också Mark Seddons kommentar)

Nuder kinkig i intervju

Pär Nuder är ledsen över att han inte får leka lika mycket med de andra, större, pojkarna, när det ska vara möten med EU:s finansministrar. Han kallar det ”politiska konsekvenser”.

– Den minister som märker detta är jag som finansminister, säger han. Det märker inte statsministern i Europeiska rådet eller mina svenska kollegor i andra ministerråd; men jag märker det väldigt tydligt.

Det tycks ha gått finansministern förbi att folkomröstningen om EMU just handlade om politiska konsekvenser av ett svenskt deltagande, och att beslutet grundades i en politisk önskan att Sverige inte skulle smeta ned sig ännu mer i den antidemokratiska nyliberala sörja som EMU-konstruktionen badar i. Sen borde ju Nuder vara glad över att de ljusa makroekonomiska siffror han berömmer sig av i presentationer, hänger nära samman med att Sverige inte bär den ännu tajtare tvångströja som euron hade satt på den svenska ekonomin. Men det är klart, det är tråkigt att inte kämpa för att få vara duktig, men ändå inte få creds av grabbarna vid bordet. Vi andra får nöja oss med att konstatera att det var ett klokt beslut att stå utanför. Sorry Pär.

Han Som Bestämmer och De Som Beskriver

Dagens huvudledare i DN skulle inte varit möjlig för fem år sedan. Skulle med rätta betraktats som fånig på gränsen till bisarr. Fenomenet den representerar är intressant.

Dagens Nyheters ledarsida är som bekant en av Sveriges absolut viktigaste opinionsbildare. Det som står där diskuteras och stöts och blöts i andra viktiga kanaler och utgångspunkterna styr därför inriktningen på samhällsdebatten. Under flera decennier har ledarsidan nött in borgerlighetens projekt i dagsaktuell form. På senare tid – med den förlorade EMU-folkomröstningen som förlösande startpunkt – har retoriken gått från ensidig till enfaldig; mest noterbart illustrerat av en övergång från att lyfta fram förträffligheten i högerpolitiken, till att smutskasta arbetarrörelsen och enskilda representanter för densamma. Taktiskt är det smart, eftersom det är svårt att entusiasmera folkmajoriteten kring en politik som de allra flesta kännbart förlorar på. För det demokratiska samtalet är effekterna uppenbart förödande – men det skiter förstås alla ”oberoende liberaler” i.

Det finns ännu en viss svensk misstro mot den typ av opinionsbildning som DN excellerat i senaste året, på tidningens alla sidor. Men har man problemformuleringsinitiativet och ett genomborgerligt medielandskap som uppmuntrar flockbeteende i journalistskrået, kan man mala på tills det ger effekt. Och det gör det ju.

Den som trott att en lägsta möjliga nivå är nådd upptäcker gång på gång sin egen naivitet. Påståendet att varje enskild händelse i världen kan kopplas till en kritik av Göran Persson anger till exempel inte längre en riktning, utan en saklig beskrivning av det faktiska läget.

Idag ägnar alltså Sveriges dominerande morgontidning en hel sida åt att koppla en simpel och tragisk bedrägerihistoria till – Göran Persson som person. En tjänsteman har hittat på identiteter och organisationer och sen sett till att själv bevilja pengar till dem. Han har blivit påkommen. Smaskig historia. End of story. Skulle man kunna tycka. Men DN kan koka en helsida på denna spik. Antydningar om att tjänstemännen på regeringskansliet egentligen mest sitter och rullar tummarna och pikar om jämställdhetspolitiken kommer med, helt spekulativt. Och huvudpoängen blir alltså att göra Göran Persson till huvudansvarig för allt ont.

På basis av ett enskilt agerande av en tjänsteman – av de 4600 som arbetar för regeringen (varav 180 politiska, bundna till sittande regering) – kan tidningen på fullt allvar skriva:

”[H]istorien är också djupt komprometterande för regeringen Persson. Här läggs ännu ett bevis fram för att socialdemokratins anspråk på att vara de som kan regera landet inte håller. Tvärtom lämnar snart sagt varje vecka nya bevis på motsatsen”.

Detta är spännande. DN uppfinner en verklighet, rapporterar om den, och analyserar sedan sin egen rapportering för att föra sina egna utgångspunkter i bevis. Heja.

Så spinner resonemanget vidare ut på intellektets bakgårdar. Om Göran Persson hade utnämnt bättre ministrar hade de kanske vågat ifrågasätta sina tjänstemän. Typ. Och dessutom borde kanske Persson avbryta sin semester och göra Gud vet vad för att ”ta ansvar” i denna märkligt banala situation. Och han borde kanske ha kommit till Almedalen. Hur som helst leda alla vägar till det senaste årets politiska Rom: ”chefens egenmäktighet och egenrådighet”. Samma krafter som aktivt och hätskt pläderat för lösningar som flyttar över viktiga politiska beslut från politiker till axelryckande tjänstemän, kräver nu politiskt ansvar för en händelse som inte rimligen har något att göra med politiska överväganden och linjeval.

Det som händer med DN – och andra medier i släptåg – är ett samhällsproblem väsentligt vidare än vilken regering vi ska ha efter valet 2006. Det rör möjligheterna att föra relevant politisk debatt i Sverige. Jag förväntar mig inte att ledande ”liberaler” ska reflektera över det hegemoniska projekt de själva är delaktiga. Men en bred folkmajoritet har – oavsett politiska åsikter i sak – ett intresse att fundera över denna Bonnierledda vandring ut i Murdoch-journalistik och verbalt dygnspridande i självsäkert förnumstig paketering.

”Om ett drygt år får väljarna avgöra vilken kompetensnivå de kan acceptera hos ministrar”

skriver DN och rör vidare i sin spiksoppa. Men inte får väljarna något särskilt avgörande över vem som ska köra ned den politiska dagordningen i halsen på dem dagarna i ända.

Och nu: Iranspåret

Fullständigt makalöst. Attacker i norra Irak skylls nu på ”iransk inblanding”. Passande. Men ännu bättre: Rumsfeldt gör samtidigt svepande ”kopplingar” mellan det senaste bombattentatet i Israel – och Iran!

"I wouldn't want to suggest that I know about the attack today, but clearly that's been one of the stated and continuous purposes of Iran, to harm Israel"

Alltså: det finns inget att säga, men vi flaggar för Iran i alla fall, för det verkar vara en bra tidpunkt att göra det. Hitler klädde i alla fall ut några till polacker för att få en förevändning att attackera. I medieåldern behöver man bara hålla presskonferens och harkla lite. (Vifta med en tom burk i FN kan också vara bra, om man är på det humöret).

Nimmo påpekar för övrigt märkligheten i anklagelserna om iransk inblandning i norra Irak just nu via just Ansar al-Islam.

(Tack till Camilla I-F).

Svunna tider åter

I London pågår brottsutredning. Just nu pekar den – eller det vi får veta via medierna – på att attentaten genomförts av några vilsna brittiska ungdomar – ”pakis” som delar livssituation med miljoner andra. Tugget om världsomspännande nätverk av välorganiserade skäggubbar fortsätter dock att broderas ut och läggas fram som sammanhållande bild av läget.

Det borde vara enkelt att se, att det absolut sämsta som kan hända nu, om man vill minimera händelser av det inträffade slaget, är att radikaliserade, frustrerade, förnedrade unga män runt om i Västvärlden just ges en världshistorisk mission av makthavare och medier i våra länder. Ondskefulla planer behöver nu inte samordnas i hemliga möten i afghanska öknen, utan genom att man tittar på TV-nyheterna hemma i sin ghettolägenhet. Men det är förstås inte instrumentellt att begripa detta, om man vill sälja in inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter till medborgarna – utan att det på något sätt ökar möjligheterna att stoppa terrorattentat, snarare tvärtom. Det handlar, som jag skrev tidigare, om att passa på.

I spåren av Londonbomberna fortsätter därför trevligheterna att staplas på varandra. Två speciella länder utmärker sig lite extra. I Italien har man genomfört massrazzior mot ”islamistiska radikaler”. 174 har gripits enligt DN. De har inte ”formellt anhållits” men hörde tydligen en grupp på ”över 400 personer som höll på att kontrolleras”. Nu visar de italienska myndigheterna fortsatt innovativ anda, och vill bland annat att misstänkta för ”terrorbrott” ska kunna förhöras utan advokats närvaro. Säkerligen för att skapa ett vänligare, mer ostört samtalsklimat. I Tyskland kör man också hårt. Myspartiet CDU/CSU som ligger bra till för att vinna det utlysta nyvalet, kommer med flera sköna förslag i sitt valmanifest. Bland annat att militär ska kunna sättas bistå i polisiära åtgärder.

Vi har bara gått och väntat. Två stora europeiska nationer återknyter banden med goda nationella traditioner –med ”their finest moments”. Den europeiska demokratin vilar i trygga händer.

---
(Se också ”Winning the super-successful war on terror: President Bush’s statement following London transit bombings”, på whitehouse.org)

Malm pläderar för våldsammare värld - långversion

I gårdagens GP publicerade Thaher Pelasayed (ordf. Ung Vänster Göteborg och Bohuslän) och jag ett svar till en tidigare artikel av Fredrik Malm (Luf). Eftersom texten togs in som replik var utrymmet begränsat. Här är artikeln i ursprunglig version.

----------

I en debattartikel (GP 050703) skriver Fredrik Malm, ordförande i LUF, en appell för att Sverige ska stödja ”demokratisering av Mellanöstern”. Artikeln baseras på hans åsikter, som inför folkpartiets landsmöte presenterats som ”rapport”. Men det är knappast någon ”demokratisering” som Malms förslag går ut på. Artikeln är istället en katalog över hur sekelgamla koloniala och rasistiska värderingar gör sitt återtåg i det politiska etablissemanget under beteckningen ”liberalism”. Malm tar ställning för ockupation och förtryck, och pläderar för en väld som skulle bli allt osäkrare och våldsammare.

”Faktum är att de enda platser i arabvärlden där det hållits riktiga val på senare tid är i de områden som är ockuperade – Irak och Palestina”, skriver Malm. Det är ett flagrant exempel på att han inte förstår något om demokratins väsen, och ett hån mot de hundratusentals människorna som har satt livet till i de ockuperade palestinska områdena och i ockuperade Irak. I Palestina förhindrades de flesta kandidater av ockupationsmakten att bedriva valrörelse. I Irak var valet ett farsartat försök – bevakat av 300.000 väpnade män – att legitimera den ockupation som irakierna inte kunde ta ställning till vid några valbås.

I sin artikel och rapport ställer Malm kravet att Sverige måste villkora allt bistånd till den palestinska myndigheten till förmån för demokratiska reformer. Vi ställer oss frågande till varför Malm inte anser att Sverige ska villkora all handel med Israel med lämnandet av de ockuperade områdena? Israel har i flera omgångar fördömts av världssamfundet, bland annat av internationella domstolen i Haag för den apartheidmur som Sharon låter bygga på ockuperade palestinska områden. Nej, Malm skriver tvärtom i rapporten att ”bojkotter av israeliska varor ska kraftfullt motarbetas”. Det säger det mesta om hans syn på internationell rätt och på arabiska liv.

Intressant är också att den i Malms världsbild främsta promotorn för demokrati i Mellanöstern, USA, ger militärt bistånd till ungefär fyra av fem stater som enligt Amnesty använder tortyr. Störst bland dessa är Israel. Tätt efter följer Egypten. Ett flertal andra ”vänligt sinnade” arabländer som Jordanien och Marocko finns på samma lista. Brutala brott mot mänskliga rättigheter uppmuntras snarare i den USA-ledda ”demokratisering” som Malm ansluter sig till.

I Irak har den USA-ledda ockupationsmakten ödelagt landets infrastruktur, utbildningsväsende och sjukvårdsystem. Arbetslösheten är över 50 procent samtidigt som ockupationsmakten erbjuder den arbetslösa befolkningen att agera mänskliga sköldar för amerikanska baser och militärlager (Dahr Jamail/IPS, 2005-06-07). Bush-administrationen har uppenbarligen också misslyckats med sina egna ambitioner för Irak, nämligen att neutralisera det irakiska motståndet. Istället har man ändrat strategi. Man totalförstör allt fler städer i likhet med staden Fallujah. Man mördar och torterar misstänkta motståndsmän, på samma sätt som vi tidigare i historien sätt fransmännen göra i Algeriet, britterna i Indien och Kina, och amerikanerna själva i Vietnam.

Som stöd för sina påståenden refererar Fredrik Malm till organisationen Freedom House. Det bör nämnas att Freedom House är en organisation vars styrelseordförande James Woolsey varit en av de ledande hökarna bakom invasionen av Irak, nära medarbetare till både Reagan och Bush Sr. samt CIA-chef mellan åren 1993-95 (Observer, 2003-05-11). När propaganda-organisationer som Freedom House fungerar som referenspunkt och kompass för Fredrik Malms ”demokratikampanj”, är det uppenbart vilka perspektiven blir. Araber och muslimer demoniseras medan den vite mannen för den rättfärdiga kampen för ”demokrati”.

Vi förkastar denna verklighetsbild. Och vi ser det som majoriteten av jordens befolkning ser, men som Fredrik Malm och hans ”liberala” kolonialistbröder är blinda för: Att världen blivit en ojämförligt mycket otryggare plats i den nya koloniala fas vi tvingats in i. Att den brutala amerikanska massterrorn också gett upphov till ett uppsving för den terrorism som ”Kriget mot terrorn” sägs ha som måltavla. Kolonialismen föder allsköns fundamentalistiska reaktioner.

Det finns mycket att göra, för den som verkligen är intresserad av frihet och demokrati i Mellanöstern. Israel måste tvingas till ett tillbakadragande från ockuperad mark, bland annat genom ekonomiska sanktioner som till exempel bojkott av israelska produkter och politiska påtryckningar. EU måste avsluta skrivna frihandelsavtal med Israel och Sverige måste fördöma den Israeliska ockupationen av Palestina. Den israeliska apartheidregimen måste isoleras på samma sätt som den vita sydafrikanska apartheidregimen. Den amerikanska ockupationen måste genast upphöra och krigsförbrytarna ställas inför rätta. Fram till dess har det irakiska folket enligt folkrätten rätt att försvara sitt land mot den amerikanska ockupationen. För Sveriges del, gäller det först och främst att sluta exportera svenska vapen till ockupanterna USA och Storbritannien.

Det finns förvisso val att göra. Vi ställer oss på frihetskampens sida. Malm stöder imperialism och rasism. Eftersom vi vet att människor inte låter sig hunsas i längden, kan vi våga tro att också denna mörka fas av mänsklighetens historia ska bringas till ett slut, och sådana som Fredrik Malm stå med skammen för sina ställningstaganden.

Ali Esbati
skribent och vänsterpartist
Thaher Pelaseyed,
ordf Ung vänster Göteborg och Bohuslän

Window of Opportunity

Det går verkligen precis som man kunde gissat - och det är genuint äckligt. Våra statsmakter passar på att inskränka medborgarnas fri- och rättigheter med gemensamma ansträngningar. Också i denna fråga är eliterna totalt samstämmiga. Ingen behöver betvivla sin regeringsbroders intentioner. Om någon på sin kammare funderar över hoten mot demokratin idag, så bör det bli uppenbart: Det är det som nu sker, som är hotet mot demokratin.

Precis som jag varnade för i det förra inlägget så springer nu vår regering - socialdemokratiskt kallad - i första ledet för att underlätta att militär sätts in för polisiära uppgifter. Statssekreterare Danielsson lovar att man ska "skynda på". Det spekuleras om att till exempel Försvarets radioanstalt ska kunna avlyssna svenska medborgare. Redan idag finns enormt stora möjligheter att hålla godtycklig koll på människorna och utvecklingen går med raketfart. (Jinge har några exempel)

De som nu pläderar för "hårdare tag" och eufemismer som "utökat samarbete", är inte bara demokratiinskränkare. De är också lögnare av den värsta sort. Politiker och uniformsgubbar säger att vi nu måste lära oss av det inträffade och tyvärr fascistisera samhället. Men de har ju bara gått och väntat på rätt tillfälle! Alla de förslag som nu dyker upp och snabbt ska implementeras, har utarbetats sedan länge, diskuterats och planerats. Inriktningen är klar. Arbete pågår. Så väntar man bara på rätt tillfälle - sin window of opportunity - för att sälja in det öppet till befolkningen, medan det ljusskygga arbetet också pågår.

Den som letar efter bilder på de verkliga hoten mot demokratin behöver bara sätta på TV:n. Den som undrar vilka som cyniskt utnyttjar döda människor för sina egna politiska syften behöver bara titta på några av de "demokratiska" politikerna i de ledande skikten. Den som vill känna igen de farligaste männens klädesplagg, kan leta efter välputsade polis- och militäruniformer.

Den europeiska fascismen har visat sig i många skepnader de senaste 100 åren. Risken är alltid att man lär sig känna igen den senaste, först när det är alldeles för sent.

London - och "liberala" stöveltramp

Jag vägrar inordna mig i det morbida flockbeteende som igen präglar nyhetsrapportering och politiska kommentarer, efter de vidriga terrorattackerna i London igår. Det får mig att må illa, och alla varningsklockorna ringer på en gång. Att det har varit enkelt att se och varna för den här typen av reaktionära utbrott hjälper föga, när det vecklar ut sig fram ögonen på en.

Igår natt, efter timmar av rapporteringen från London och därpå följande spekulationer, hörde jag hela Lars Leijonborgs tal i Almedalen på SVT24. Det var utan tvekan bland det mest obehagliga jag upplevt på flera år. Det gav ett otvetydigt besked: för gemene man i Sverige finns det väsentligt mindre anledning att vara orolig för terrorattentat, än för Lars Leijonborg och den fascistoida högerpopulism som han oförblommerat gjort till sin politiska nisch. Visst har utvecklingen nu hunnit bli relativt gammal. Leijonborg och folkpartiet är ju redan sedan tidigare de etablerade krafter som flörtat allra mest med till exempel rasistiska underströmmar i samhället och profilerat sig som ett allmänt bakåtsträvande ”hårdare tag”-parti. Men att i ett läge när många människor dödats och samhällen satts i chock, genomcynisk spela på varje möjlig sträng för att sprida rädsla och massuggererat obehag, och därefter komma med ett batteri av inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter, det är ett skrämmande blåbrunt signum.

Leijonborg inledde med att säga att han inte ville göra partipolitiska poänger men ägnade sedan stort utrymme (framför allt i sina kommentarer till media) åt att tala om hur regeringen ”gjort för lite” och ”inte lärt sig”. Leijonborgs förslag (en del finns här) handlade om att stärka övervakningen av människor, infiltrera olika grupper och framför allt att ge militären en möjlighet att ingripa. Han vill lägga bakom sig Ådalen 1931, då militär sköt ihjäl demonstrerande arbetare, efter att bland annat ha målat upp ett fantasiscenario där hela riksdagen tas som gisslan. Det är illa nog med den här typen av krav på att släppa lös polis och militär på folk i fredstid, och därmed skapa ett obehagligare, otryggare samhälle. Men värst var ändå alla de resonemang och funderingar som byggde upp stämningen i Leijonborgs tal.

Han nämnde de två män som nu dömts för ”finansiering av terrorism” i Sverige, som ett bevis på att det finns hot här hemma, i form av mystiska muslimska grupperingar. Men processen mot de två männen är i sig ett exempel på rättsosäkerhet i terrorbekämpningens namn. Han talade kritiskt om valet i Spanien som ett tillfälle då terroristerna skulle ha lyckats med att få tillbaka de spanska trupperna från Irak. Det är ett chockerande respektlöst yttrande, i ett läge när uppemot 90% av det spanska folket var mot kriget, när socialdemokraterna gick till val på trupptillbakadragande och högerregeringen dessutom medvetet ljög om de uppgifter som fanns om förövarna. Och han gick faktiskt – då kunde jag knappt tro mina öron – så långt som att spekulera i den effekt som mordet på Anna Lindh, som då skulle vara ett utfall av terrorism, beroende på Lindhs ställningstagande för amerikanska bombningar i Jugoslavien, haft på utfallet i EMU-folkomröstningen!

Tonen i budskapet var förstås att de våldshyllande eliterna i Väst bör strunta i sina egna befolkningar – att de som protesterar mot det ena och andra – inte sällan med majoriteter bakom sig – inte är lojala samhällsmedborgare. Det här är utdefiniering och rättning i leden på värsta sätt. (Leijonborg hade också något direkt bisarrt resonemang om Baader-Meindhofligan, och att den skulle ha haft ”svenska förgreningar” där några var ”medlemmar i Ung Vänster”!! Det skriver jag tills vidare på värmeslagskontot).

Och naturligtvis är inte Lars Leijonborg problemets kärna. Regeringen kommer i släptåg och ska visa sig tuff. Det aviseras ett snabbinförande av nya terrorlagar och militärens inträde i det civila rycker allt närmare. Ingen tycks fråga sig hur i helvete vi skulle bli mer trygga av att ”Särskilda Skyddsgruppen” med afghanska erfarenheter omkringspringande inne i stan eller kustjägare som smyger omkring här och där. Och det är tyst om att samtidigt som man försökt tona ned förslagens betydelse tidigare, så är det just i samband med demonstrationer och protester här hemma som pratet om militära ingripanden tagit ny fart och framförts av just dem som skulle ha stort inflytande över de konkreta bedömningarna och utformandet av praxis. Politiska kommentatorer och förståsigpåare tappar alla koncept och driver iväg. Allt kritiskt tänkande bannlyses från rapporteringen. TV-rutorna översvämmas av män som snackar massa skit och säger plattityder och vidrigheter om vartannat utan några egentliga belägg.

Som en ytterst mörk inramning finns hetsen mot muslimer och det barbariska korståg som säljs in som ”civilisationen” kamp mot mörkret. Tony Blair som ”inte ville spekulera i vem som låg bakom” säger ändå till det brittiska folket och till hela världen, att ”vi vet att dessa människor verkar i Islams namn”. Hur då? Jack Straw sade omedelbart efter attackerna, att de ”bär al-Qaidas kännetecken”. Som vägande skäl anförs att de varit samordnade! Vem tjänar på att det pekas mot obestämda – kanske inte ens existerande – mytomspunna organisationer och grupper? De som tjänar på att människor är rädda, osäkra och lättduperade! Nämligen enskilda terrorgrupper, men i ännu högre utsträckning de blåbruna krigshetsarna i våra länder.

Mitt i alltihop glöms de vanliga människornas öden bort. Alla de viktiga insatserna att ta hand om och vårda människor och samhällen – både de insatser som genomförs och de som borde genomföras – kommer i skymundan.

Och jag upprepar det igen: vi har mycket mindre att frukta terrorattacker som kan slå till här och där, än de mörka krafter som slår mynt av oron, och som vi kommer att ha med och över oss hela jävla tiden.

Almedalsrapporteringen som exempel

Jag minns när moderaterna började köra bioreklam. Man tyckte ju att det var rätt äckliga saker, men tror samtidigt att de inte var jätteeffektiva. Fortfarande var och är nog många svenskar något skeptiska till övertydlig politisk reklam av det slaget.

Men väsentligt mycket effektivare har nyhetsrapporteringarna från Almedalen varit. Aktuellts båda inslag under moderaternas dag bör vara en guldgruva för varje medieanalytiker. Reportrarna var noga med att tala om att många personer hade varit på plats och att Reinfeldt fått många applåder. Sedan fick man se flera ”godbitar” ur talet. Reinfeldt blev också intervjuad och fick säga de saker han sagt i talet igen. Det rapporterades också från moderaternas ekonomiska seminarium, där man presenterade alla nya jobb som utlovas med lönesäkningarna och försämrade rättigheter (de senare sakerna pratade man förstås inte alls om). Allra bäst och effektivast var det när man plockade fram en ”kritiker” – Assar Lindbeck!! Assar Lindbeck menar att det visserligen är dåligt att vi har skyddsnät, men nu när vi har det bör vi vara lite mer försiktiga när vi förstör dem. Det fick representera vänsterståndpunkten i diskussionen. Det politiska panoramat rör sig mellan att rasera välfärden och att rasera välfärden med förnuft.

I samma sändningar berättade man om socialdemokraternas seminarium med Nuder och Gordon Brown. Här fick man höra att Nuder skönmålat allting, samt att en nationalekonom (Karolina Ekholm) också tyckte att man ska skära i ersättningarna. Härligt objektivt.

Så tänkte man att kanske skulle rapporteringen kunna bli lite, lite balanserande från sossarnas dag. Istället kör man som förstanyhet ”vind i seglen för alliansen” samt pratar om att väljarna också tror på att de vinner valet. Mats Knutsson pratar om att Göran Persson inte är i Almedalen. Marita Ulvskog får istället för sitt tal prata om varför det går dåligt för socialdemokraterna i opinionen. Ingenting om hennes tal. (Hinner inte kommentera själva talet, men Jinge har med de skarpare formuleringarna, via SvD).

Jag hoppas att sossarna och vänstern inser att den här valrörelsen måste föras bara delvis mot borgerlighetens partier. De svåraste motståndarna är dels Svenskt näringsliv, dels etablerade medier. Det går att vinna – om man inser detta och har ett tilltal som inbegriper den här konflikten och som vänder sig direkt till människor. Färre pressmeddelanden – fler torgmöten.

Kulturparti och uppstötningar

Normalt är jag jävligt skeptisk till politiska hoax, eftersom de tenderar att vara cyniska och individcentrerade. Men bluffen med Kulturpartiet, som presenterades på Almedalen igår, var faktiskt både smart och rolig. På ett väldigt handfast sätt lyckades en grupp inom Riksteatern – som stod bakom planeringen – sätta sökljuset på hur politisk journalistik i Sverige fungerar och hur man kan stampa fram en stor nyhet. Man spelade järnet på klyschor som partimakare och uppblåsta kommentator lyckats producera i symbios den senaste tiden. Och samtidigt kunde man lyfta fram en del rätt angelägna funderingar om kulturen – och peka på att de kanske skulle kunna tas upp till debatt på rimligare sätt än detta i framtiden.

De medier som gick på allting rejält med sin egen autopilotretorik är tvärsura idag. Expressens ”avslöjande” att det hela skett med ”skattebetalarnas pengar” är både fnissigt distanslöst och lite obehagligt. Ska staten reglera kulturlivet så att man inte får skämta med politiska journalister? Ska Riksteatern förbjudas att göra det den är till för – nämligen samhällstillvänd och alternativ scenkonst? Ska inte skådespelare få betalt för det de gör?

Det blir också sjukt roligt – och talande i sammanhanget – att se lika autopilotbetonade reaktioner från en del politiska företrädare, som gjort det till sitt arbetssätt och signum att upprepa samma PR-fraser, helt oavsett vad som händer i världen:

Peter Eriksson, partiledare (mp):
Jag tycker att alla som tar på sig att starta ett parti är värda respekt. Det är bra att kulturfrågorna lyfts fram.

Och absolut bäst:

Fredrik Reinfeldt, partiledare (m):
Det vi ser nu är bara en fortsättning på vänsterns sönderfall. Jag tror inte de lyckas ta sig in i riksdagen.

Det där sista är nästan obetalbart. Så jag förstår att de är sura. Centerpartiet har nu anmält projektet. Det säger mycket om centerpartiets utveckling, om borgarnas syn på kulturens frihet och om den obehagligt reaktionära stämning som de spelar på och driver fram.

Till Almedalen

Ska till Almedalen en sväng jag också. Metadebatten har redan hunnit bli mer tröttsamt än något annat. En sak kan jag ändå inte låta bli att notera. I en ledare skriver DN om fenomenet Almedalen, bland annat:

"Ett plus är att Visbyveckan driver på idéproduktionen i Organisations- och Partisverige. Det går inte att komma till Visby utan något förslag - om än aldrig så trivialt. Sedan går det också lätt att släppa det om det inte slår an, tillfället är inte förpliktigande som en kongress eller en utredningsgrupp".

Jag skulle vilja säga att det är tvärtom med just det där. Almedalsveckan är okej och skulle kunna vara mycket bättre, för att höja den politiska temperaturen under lite somrigare former. Men det som DN här lyfter fram som ett plus är den raka motsatsen till politisk diskussion, samtal och debatt. Det är snarare det politiska livets tvångsanpassning till en medie- och PR-logik som i mångt och mycket förstör möjligheterna till väsentliga diskussioner. Man gör ”rapporter” och ”utspel” för att mata politiska journalister med. Men de viktigaste frågorna är ofta de som inte alls är nya, utan kanske kräver att man återkommer till dem igen och igen, på olika sätt. Vi skulle behöva fortsätta diskutera en massa saker. Almedalen skulle fylla en mycket större demokratisk funktion – och bli roligare för de flesta – om det i större utsträckning blev en arena för politisk direktkonfrontation och debatt, snarare än ett eldorado av presskonferenser.

De två grejer jag själv ska delta i är i alla fall:

Onsdagen den 6 juli
Paneldebatt kl 17:00-18:00, Högskolan på Gotland, E30
Bloggarna och valet 2006
Frågor som: Kommer bloggarna att påverka valet 06? På vilket sätt kan de användas i kommunikationsmixen av partierna? Besvaras under en paneldebatt
Medverkande:Ursula Berge, Dick Erixon, Ali Esbati, Fredrick Federley, Per Schlingmann, Rosemari Södergren.
Moderator: Alexander Mason, Omvärldsanalytiker Observer
Arrangör: Observer Sverige AB

Torsdagen den 7 juli
Seminarium kl 16:30-18:30, S:ta Karins ruin, Stora Torget
Tankesmedja med män: feminism
Feminism betyder enligt ordboken (SAOL): social rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män. Det är en definition som gör det möjligt för män att vara feminister. Glädjande nog finns det många sådana i Sverige. Hur tänker man som feminist och man kring jämställdhet?
Tankesmedjan leds av Ursula Berge, Tankesmedjan Agora/Arenagruppen.
Medverkande: Ali Esbati, Janne Nordstedt, Lars Jalmert, Marek Sas Lipecki, Peter Tai Christensen, Zoran Alagic.
Arrangör: F!