Budgetdebatt

Lyssnade på budgetdebatten idag. Rätt underhållande faktiskt.

Först ut efter Nuder var Mikael Odenberg, moderaternas ekonomiske talesman. Jag tycker verkligen om Mikael Odenberg. Han är sådär herrklubbsvitsig, och mycket, mycket få reellt existerande människor (utanför den här skaran) torde riskera att ta hans tillfälligtvis uppflammande omtanke om andra än villaägare på allvar.

Odenberg ägnade typ halva sitt anförande till att diskutera, inte budgeten, utan det han läst i medierna om förhandlingarna. Den andra halvan av anförandet gick dels ut på att raljera över olika handlingsplaner – bland annat för att minska löneskillnader mellan män och kvinnor, denna futtiga frågeställning ute i stugorna – dels på att prata om att förslagen var ”slösaktiga” och ”valfläsk”. Det är ”intressant” att se höjda barnbidrag som bortslösade pengar, medan skattesänkningar för de rika och nedskärningar i försäkringsutbetalningen till sjuka är ansvarsfull politik. Och så var det en massa prat om upplånade pengar. Blajblaj, dels för att statens finanser är exceptionellt starka, vilket ju högerkvartetten känner till (och alla internationella organ uppmärksammat som positivt – egentligen är det ett dåligt tecken som antyder att man borde använda utrymmet till en mer expansiv politik), dels för att borgarna själva inte haft synpunkter på nivåerna för budgetupplåning och generellt inte utgått från att minska den i sina ekonomiska motioner.

Det var samtidigt ett logiskt och väl genomfört huvudanförande. Borgerligheten har uppenbarligen ingen möjlighet för tillfället att vinna något val på sin ärligt presenterade politik. Då får man göra så där och moderata företrädare har varit beundransvärt konsekventa i att följa strategin. De övriga hängde på och var tristare ekon av Odenberg.

Strategin övergavs för en stund när Mats Odell (kd) gick bananer kring förmögenhetsskatten och lät riktigt och innerligt förbannad på att miljonärer och godsägare inte ska få mer pengar över. Riktigt härligt unken högerretorik om att man bestraffar flit och människor minsann inte kan få bli rika i det här landet. Mer sånt!

Tyvärr har snabbprotokollet från debatten inte kommit upp på riksdagens hemsida, men Lars Bäckström (v) var hejdlöst rolig och skarp när han bemötte borgarnas meningslösa tjat om vem som är mest överens och vem som tycker om vem. Beskrivningen av hur lätt det är att ha trevligt tillsammans om man spelar sällskapsspel är väl värd att ta med sig. Det ska också bli kul att se om riksdagens stenografer har med Bäckströms frammumlade ”kul, kul, kul” i protokollet.

Innehållet i budgeten har jag skrivit om tidigare. Det är tydligt att det här är en rätt okej budget när löntagarnas representanter i fackföreningsrörelsen, LO och TCO, och i huvudsak också Saco, är mycket positiva, medan överklassens representanter i arbetsgivarorganisationerna surar. Då har man lyckats med någonting i alla fall.

TT hittade några timmar efter debatten en person på konjunkturinstitutet som inte gillar jobbpaketet i budgeten. Det är ungefär lika överraskande som att Nuder uppskattade budgeten. Är man traditionell nationalekonom så tycker man illa om förslag som är bra för vanliga människor och bra om skattesänkningar. Och så kan det ju få vara. Det intressanta är hur detta därefter inledde alla sammanfattningar från TT, som en slags objektiv sammanfattning. Ännu bättre är rubriksättningen. 15:17 hette det ”KI underkänner regeringens jobbsatsning”. 18:37 uppgraderades rubriken till ”Regeringens jobbpaket underkänt”! Ungefär som ett sporttelegram. För bara några år sedan hade man tyckt att en sådan rubrik var bisarr. Nu är det liksom väntat att det ska vara så här.

För övrigt så utropade KG Bergström i morse miljöpartiet till budgetsamtalens förlorare. Vänsterpartiet var tydligen vinnare. Henrik Brors hävdar dock i DN att miljöpartiet är budgetsamarbetets stora vinnare. Vänsterpartiet har förlorat. Jag missade att kolla om det stod något i astrologispalten i tidningen idag.

Allians

”Vad har Odenberg lovat USA:s högste säkerhetschef?”, frågade Torsten Kälvemark häromveckan. Odenberg har den 13 april i år skrivit under ett avtal om forskningssamarbete med den amerikanska regeringen, kring säkerhetsfrågor. Kälvemark berättar att motparten var Michael Chertoff, chef på Department for Homeland Security. Han lyfter också det faktum att Chertoffs verksamhet går långt utöver att organisera säkerhetsarbetet.

Låt oss vara fullt på det klara med att det är en viktig ideologispridande funktion Chertoff har – att skrämma upp och skapa acceptans för fortsatta övergrepp; för ytterligare inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter också på hemmaplan.

Kälvemark påpekar också att Chertoff i USA:s akademiska värld ses som en symbol för en hoten mot forskningens frihet:

Kända forskare från bland annat Schweiz, Bolivia och Grekland har i uppmärksammade fall vägrats inresa till USA av skäl som uppenbarligen är mer ideologiska än säkerhetsmässiga.

De amerikanska professorernas fackliga organisation (AAUP) stämde därför nyligen Chertoff inför domstol för att få en rättslig prövning av den diskriminerande politik som hans departement bedriver.

Men försvarsministern gör en Odenberg. Han lämnar ett lugnande blaha-svar.

Nu rapporterar vetenskapsradion lite mer om vad forskningssamarbetet mer konkret ska utmynna i den närmaste tiden. USA har visat intresse för olika typer av forskning och kan tänka sig att finansiera den för att senare operationalisera resultaten. Kommentaren från FOI:s generaldirektör Madelein Sandström är fantastisk – och säger så väldigt mycket om vad det är som verkligen hotar demokrati och frihet:

Bland de projekt som amerikanerna redan visat intresse för finns både forskning kring biologisk krigföring och kring intelligenta övervakningskameror som påstås kunna dra slutsatser om vad människor håller på med - teknik som amerikanerna enligt avtalet skulle få användarrätt till om de varit med och betalat.

Finns det då ingen risk att svenska anti-terrorinnovationer skulle kunna missbrukas av det amerikanska säkerhetsdepartmenetet? Det tror inte FOI:s generaldirektör Madelein Sandström:

– De kan ju naturligtvis använda resultaten till vad de vill, men man måste ju utgå ifrån att Homeland Security har ambitionen att skydda medborgare, förklarar hon.

[Tipstack till Mattias H]

Ta mig till havet och gör mig till vakt

Regeringen vill skicka iväg svensk militär till Natos ”terrorbekämpning” i Medelhavet. Uppenbarligen har förhandsbesked redan getts till försvarsmakten. Det är inte så svårt att gissa vad en sådan ”marin övervakning” fyller för syften. Förutom att legitimera och stärka USA:s redan mycket starka militära närvaro i området är det förstås framförallt ”hotet” från flyktingströmmarna över Medelhavet som ska mötas med militära insatser.

Redan Blair och Aznar 2002 lade fram olika planer på ”krafttag” mot illegal invandring, så var man inne på understöd från flottan. Året efter var Umberto Bossi ännu mer frispråkig när han ville att den italienska marinen skulle beskjuta flyktingbåtar. Sådant kan avfärdas när det först presenteras, men vidgar snart av ramverket för det acceptabla.

Det är i det sammanhanget som den svenska regeringens önskan att komma med i ”terrorbekämpningsgänget” ska begripas. Och Mikael Odenberg, han kan inte alls förstå att det här har något med ett svenskt de facto-uppgående i anfallspakten Nato att göra – det är ”en grundlös tanke”. Det mest skrämmande är denna kommentar från Odenberg:

- Frågan är vad vi kan bidra med och vad vi kan lära oss, säger han till TT.

Jag skulle vilja påstå att frågan är vad vi ska göra för att skydda fattiga flyktingar samt svensk säkerhet och självbestämmande mot Mikael Odenberg.

Förflackning

Fan också. Severe Loss of Star Quality i regeringen. Mikael Odenberg har i och för sig inte riktigt passat perfekt som försvarsminister. Han borde nog ha blivit finansminister ändå. Jag blickar nostalgiskt tillbaka på sådant jag skrivit om honom på bloggen och hittar denna ärliga förklaring:

Jag tycker verkligen om Mikael Odenberg. Han är sådär herrklubbsvitsig, och mycket, mycket få reellt existerande människor torde riskera att ta hans tillfälligtvis uppflammande omtanke om andra än villaägare på allvar.

Som försvarsminister var Odenbergs främsta skalp att han drev fram den efter Patriot Act I och II kanske mest absurda övervakningslagen i Västvärlden – en som i princip skulle ge Försvarets Radioanstalt rätt att ta del av all möjlig elektronisk kommunikation mellan medborgarna – med denna formulering:

I dag tar vi ett viktigt steg för att förbättra den enskildes personliga integritet.

Lagen är nu pausad en stund efter fotarbete av vänsterpartiet och andra. Men den kommer för alltid att kunna förknippas med Mikael Odenberg.

Nu sägs det att Sten Tolgfors ska ta över försvarsministerposten. Jag som gått och längtat efter att Jan Björklund skulle samköra skol- och försvarsministersposterna och utnyttja de uppenbara synergifördelarna. Fegt.

Syrén-doftande framtid

Som jag skrev om häromdagen så kallade vår mångförslagne försvarsminister, Mikael Odenberg, tanken att Sverige skulle vara på väg in i Nato, bara för att vi deltar i Nato-ledda attackoperationer i Afghanistan och nu ska åka över till Medelhavet och bedriva Nato-ledd flyktingjakt, så vist för ”en grundlös tanke”.

Idag säger den oberoende försvarsdebattören, Sveriges överbefälhavare Håkan Syrén, att försvaret även vill deltaga i Nato:s så kallade snabbinsatsstyrka, som erbjuder möjligheter för såväl Jas-plan som stridsbåtar att sättas in var som helst i världen, där den kärnvapenbestyckade freds- och dialogorganisationen Nato önskar. Dagens utspel understryker förstås ytterligare hur genuint robust vårt förtroende för försvarsminister Odenbergs försäkringar i detta – och givetvis också andra – avseenden kan fortsätta vara. Det framstår till exempel som tydligt, att farhågan att statens möjligheter att läsa medborgarnas e-post och avlyssna deras telefonsamtal skulle vara ett ingrepp i den personliga integriteten, utgör en minst lika ”grundlös tanke”.

I övrigt har Mikael Odenberg ju som sagt redan slagit fast de bedömningskriterier som bör gälla när staten gör sina bedömningar. Det kan uppenbarligen gälla utkommendering av svensk trupp till rytmigare breddgrader för att där nedkämpa mer eller mindre skäggprydda typer, och säkerligen också avlyssning och annat integritetsstärkande:

- Frågan är vad vi kan bidra med och vad vi kan lära oss.

Detta är en sund och internationellt väl beprövad inställning. I vårt vänaste grannland Danmark, har vi till exempel sett hur deltagandet i Nato-operationer i bland annat Irak har gett lärdomar för det mer dagliga polisarbetet. Idag får vi till exempel veta att den danska polisen infört lokala undantagstillstånd och genomför visitationer utan konkret brottsmisstanke på några platser. (Om någon har en länk i svenska medier, så skicka gärna i kommentarerna). Med lite tur kommer svenskt militärt deltagande runt om i världen att kunna föra tillbaka kunskaper och kompetens, eller kanske ska vi säga know-how och savoir-vivre, till vårt lite stela och byråkratiska land. Varför inte börja med att låta inrätta fler etablissemang som det anrika Bagrambasen för att där inskärpa vikten av ordning och reda samt att det ska löna sig att arbeta?

Kanske ett års respit med lagen - inte med kampen mot en repressiv utveckling

Mikael Odenberg hälsar per telefon från Afghanistan – möjligen inspirerad av arbetet där – att han ”betraktar Bodström som en nullitet”. Nullitet – det är formuleringsglädje! Mattenörden i mig undrar om han med detta ville säga att man inte kan dividera med en nolla.

Det är förstås väldigt, väldigt bra om man kan lita på Bodströms besked igår att socialdemokraterna ansluter sig till vänsterpartiets och miljöpartiets krav på minoritetsbordläggning av det absurda avlyssningsförslaget som ska ge FRA rätt att kolla svenskars e-post och telefontrafik. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite svårt att ta just Boströms ord – ”vi kan inte utsätta svenska medborgare för detta” – på det allvar som vore lämpligt, med tanke på att han under många år som justitieminister visat sig besitta en särdeles stor nit och fantasi när det gäller att utsätta svenska medborgare för all möjlig ny repressiv lagstiftning. Jag ser att socialdemokraten Magnus Ljungkvist också undrar lite. Och hans skriver att ”Socialdemokratin har ett stort behov av att formulera en tydlig politik kring integritet och öppenhet. Detta måste vara klart innan vi tar över regeringsmakten 2010”. Om Bodströms besked igår kan vara en startpunkt för en sådan formulering är det ju oerhört bra – och jag hoppas verkligen att fler aktiva socialdemokrater kan se detta behov.

Och talar vi partipolitisk vänstersamverkan efter 2010, är det tydligt att synen på grundläggande frihetsfrågor som integritetsskydd, rättssäkerhet, mötes- och demonstrationsfrihet, osv. tillsammans med utrikespolitiken utgör de svåraste fälten. På de här områdena – de hänger också uppenbart samman – har socialdemokratin drivit planlöst iväg i armkrok med högern. Låt oss hoppas att Odenberg får klampa bort allt mer ensamt nu.

Vårbudgetdebatt

Tilläggsbudgeten har lagts fram och debatterats idag. Jag rekommenderar varmt att man tar del av riksdagsdebatten (kan läsas här, eller ses här – notera särskilt Nuders första replik, det som är anförande 8. Man är ju på vippen att tro att han är sosse på riktigt). Sällan har man sett borgerligheten så desorienterad, desperat och fluffsnackig. Allt kretsar kring ett idisslande av orimliga siffror och kreativ statistiktolkning. Här har vi lögnspridandet kring 1,5 miljoner som ”inte går till jobbet”, och 30 procents ungdomsarbetslöshet. Borgerlighetens ointresse för verkligheten – och med det de arbetslösa – lyser igenom. Men det är märkbart slitnare och tommare för varje gång, när det är de själva som vevar det och inte mediemegafonerna.

Debatten säger själv det mesta. Men några noteringar.

Moderaternas Mikael Odenberg levererade flera guldkorn. Bland annat:

Min slutsats är att en ansvarsfull regering hade tagit vara på det gyllene tillfälle som ges av de goda tiderna, som ges av den starka konjunkturen och som ges av de goda statsfinanserna. Man hade tagit vara på det gyllene tillfället för att nu göra de nödvändiga strukturreformerna i syfte att förbättra företagsklimatet och öka arbetsutbudet, därför att det är under de goda tiderna man har möjlighet att genomföra de reformerna utan att det rubbar viktiga trygghetsvärden för medborgarna i samhället

Alltså: eftersom det går exceptionellt bra för svensk ekonomi, bör man passa på att nedmontera välfärden och göra livet surt för sjuka och arbetslösa. Samma usla politik som man driver fram i kristider, med tal om att vanligt folk måste ge sina pengar till de rika så att hjulen kommer igång, vill man nu motivera med det motsatta: eftersom vinster och förmögenheter ökar ska vi passa på att straffa dem som har det sämst.You’ve gotta love the guy.

”Vi har alla ett ansvar för att ge ungdomar hopp och framtidstro”, säger centerpartiet, som vill hjälpa till genom att göra ungdomar upp till 26 år rättslösa på arbetsmarknaden. Och ännu bättre ”När man sökt jobb efter jobb och inte ens blir kallad till intervju är det lätt att tappa självförtroendet, lätt att känna sig värdelös”. Säger alltså företrädaren för en allians som skrikit sig hes om att arbetslösheten skulle gå att sänka genom ”ökad sökintensitet”.

Och så en annan centerpärla: ”Det måste bli enklare att gå från att vara löntagare till att vara företagare”. Centerpartiet laborerar med ett förslag som ska göra det möjligt för arbetsgivare att sparka folk och istället anlita samma person med f-skattesedel. Alltså att man går från lönearbete med social trygghet till lönearbete utan social trygghet. Detta ska bli enklare. Kul.

Jag skrev häromdagen om ett tokigt inslag i Aktuellt om antalet småföretag. Nu blir det rundgång kring det som där togs upp. Mikael Odenberg:

Av 26 europeiska länder, alla EU:s 25 medlemsländer plus Norge, kommer Sverige i dag på 21:a plats när det gäller andel av befolkningen som försörjer sig som företagare.

I länder med fler jordbrukare, och särskilt med lågproduktiva småaffärer, är det förstås en större andel som försörjer sig som företagare. Det torde inte vara direkt eftersträvansvärt för svensk del. Sverige har istället bland Europas allra högsta sysselsättnings- och tillväxtnivåer. Det kan man tycka är en bättre liga att ligga högt i.

Bland mediekommentarerna villa jag framhäva denna underbara, där Johan Schück intervjuas av ”DN” och levererar en ledarkommentar i from av ”intervju” av ”expert”. Det kanske bästa är att ”DN:s Johan Schück menar att förslagen var väntade”. Well, det kan man säga. De presenterades på en presskonferens den 4 april.

Ingen bör heller missa debatten i Aktuellt mellan Pär Nuder och Fredrik Reinfeldt (Inslaget om budgeten börjar 9:30, debatten 13:25). Nuder mosar faktiskt Reinfeldt (Dagens undran: Vad har hänt med Pär Nuder?). Men då rycker Aktuelltredaktionen till undsättning och bryter för ett reportage om att TCO vill ha sänkta skatter, varpå den efterföljande frågeställning är varför skatterna inte sänks!

Sammantaget understryks något viktigt, som varit uppenbart ett tag nu: det är inte de borgerliga partiernas företrädare vi behöver oroa oss för i valrörelsen. Det är som vanligt de ickevalda eliterna, och så den mediala dagordning som blir allt naknare. Och samtidigt: diskuteras politik, då kommer borgerligheten att falla platt. Debatten idag var ett väldigt gott exempel på det.

Ta det nu jävligt lugnt allihopa

Veckans statsminister: Mikael Odenberg

Hälsa hem med storebror

Under min uppväxt i Iran var det en självklarhet att utlandssamtal regelmässigt avlyssnades av staten. Det kunde vara ganska uppenbara grejer, till och med så att någon ibland gick in och sade att nu var slutpratat. När det nu är så mycket prat om Iran i medierna är det ju inte utan att man får lite hemlängtan. Det är alltså glädjande att Mikael Odenberg nu agerar för att det ska kännas hemtrevligt igen, också för alla oss som lämnat totalitära stater. Den svenska avlyssningen kommer förstås att vara mer sofistikerad, och inte så omodern så att den stannar vid utrikessamtal, eller samtal över huvudtaget för den delen. Man får liksom det bästa av världar. Vi kan kalla det globalisering.

PS. Milton Frihetsson jublar också: Big Brother is Good!
PPS. ”Skämt” åsido: förutom den uppenbart ångestskapande allmänna utvecklingen irriterar jag mig också på trenden att se lagrådet som ett slags överprövande guruorgan. Lagrådet ska komma med juridiska synpunkter på utformningen av lagar, så att de är inbördes konsistenta och inte strider mot grundlagen. Det är regeringen som ansvarar för förslagen till lagar och riksdagen som ansvarar för bedömning och beslut. Detta är politiska processer, inte juridiska. I DN säger till exempel Fredrick Federley att han efter allt hallå köper förslaget eftersom ”Lagrådet är väldigt tydligt med att förslaget inte strider mot grundlagen, vilket sätter hela debatten i ett annat ljus”. Jaha… vilket då? För det första är också den frågan fortfarande uppenbart öppen för tolkning. En tolkning som Federley som riksdagsledamot har att göra. För det andra ryms väldigt mycket inom grundlagen – det betyder inte att lagar blir bra för det. Och om man inte kan placera in denna lag i ett sammanhang med mängder av andra beslut som går i integritetskränkande, demokratiurholkande och statsparanoid riktning, då är det inte så värst mycket man har förstått.

Med en doft av framtid

I riksdagen imorgon:

Försvarsminister Mikael Odenberg (m), besvarar en interpellation av Allan Widman (fp): Utvecklingsenhet Tropik inom Försvarsmakten

Utmaning vidareförmedlad

Från min barndoms uppväxt i Iran minns jag bland annat de semiplattityder till Khomeinicitat, som prydde (och pryder) väggar, upprepades i hög- och lågtidstal eller rullade fram till dramatisk sorgemusik (oavsett om det rörde något sorgligt eller inte – detta var den musik som erbjöds) i TV. Typ, ”USA är den stora Satan”, ”Varken Öst eller Väst – Islam”, ”Regimen som ockuperar Jerusalem måste försvinna ur historiens annaler” (alltså inte ”Israel ska utraderas från kartan” eller något annat fantasifullt som de blodbesudlade spindoktorerna på Memri och deras kollegor framgångsrikt kletat fast vid Ahmadinejad i ”the rumor of the century” – det var det nämnda Khomeinicitatet som Ahmadinejad explicit refererade i sitt tal), eller det mer lättsinniga ”Jag är ingen idrottare, men jag tycker om idrottarna” (vilket för övrigt – likt nästan allt annat som den islamiska regimen företog sig – gav upphov till grova skämt…)

Nu undrar ni kanske jag skriver det här? Jo, det är för att tala om, att det finns en utmaning på Internet. Bloggen banal vill att (bland andra) jag ska lista sex underliga/egendomliga grejer om mig själv. Han (?) gissar att jag inte kommer att hörsamma uppmaningen. Det är en riktig bedömning. Men, Khomeini stylee, uppmanar jag varmt andra att göra det. Det är en rolig och gudfruktig verksamhet. Passa på att publicera själva, innan Odenberg gör det åt er.

Frihetskamp

Apropå Odenberg, Kälvemark och hoten mot akademisk frihet i USA, kan man läsa här, om hur en irakisk läkare som i likhet med Lancet-rapporten ifrågasatt de amerikanska siffrorna om antalet döda i Irak, förvägrats visum till USA och transitvisum i Storbritannien. Myndigheterna slår ifrån sig förstås, men det är, som Kälvemark också nämnde i sin artikel, många som vittnar om samma sak.

[Tack till Sören Häggqvist för tipset]

Utnämning

Säga vad man vill om regeringen, men den är i alla fall konsekvent. Luckan efter den herrklubbsvitsige Mikael Odenberg fylls nu av en annan progressiv kämpe, nämligen Ewa Björling. Ewa Björling har på senare tid särskilt ägnat sig åt att fördöma det palestinska motståndet mot Israels ockupation samt i övrigt understödja allmän hetsspridning i linje med Israels och USA:s strategiska behov. I en tid då fler, inte minst betydande fackföreningar, till exempel i Storbritannien, Sydafrika och Norge, börjar uppmana till bojkott av apartheidstaten Israel, har Sveriges blivande handelsmminister engagerat sig i brännmärkning av bojkottinitiativ. För sina insatser belönades hon förra året med ett pris utdelat av Zionistiska Federationerna, för ”utomordentligt stöd till Israel, Jerusalem och Sionismen”. Kul med ytterligare förstärkt folkrätts- och rättviseperspektiv på UD.


PS. Här en annan prisutdelning för utomordentliga insatser.

Nejdå, neeejdå

Mikael "FRA-spaning stärker den personliga integriteten" Odenberg underströk för en tid sedan, med sedvanlig intellektuell skärpa och innerlig uppriktighet, och i likhet med tidigare socialdemokratiska kollegor, att alla påståenden om ett svenskt närmande till Nato "saknar grund". På Försvarsmaktens hemsida påvisar man denna grundlöshet med ännu en liten nyhet.

[Tipstack till Mattias H]

Smart. Inte kul

Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring innehöll inte något uppseendeväckande. Snarare är det på sitt sätt imponerande att se hur målmedvetet Reinfeldt driver sitt politiska omvandlingsprojekt vidare. Den som bara betraktar regeringsförklaringens yta möts av en floskulös ordmassa med en air av allmänt schysst förvaltarkompetens, kryddat med ett och annat värdeord om civilsamhälle, gemenskap och demokrati. Det som är politikens riktning och mål – omfördelning till de besuttna och mäktiga; respektive den svenska välfärdsmodellens och arbetarrörelsens hopskrynklande – döljs skickligt utan att någonsin försvinna ur sikte.

Många är de försämringar som bäddas mjukt i en sorts nyborgerlig politikersvenska. Man ska ”öka egenfinansieringen i arbetslöshetsförsäkringen” – det betyder chockhöjda fackföreningsavgifter för att minska anslutningsgraden till facket och slå hål på den svenska arbetsmarknadsmodell som man inte vill utmana rakt på. Man ska ”motverka överutnyttjande i sjukförsäkringen” – alltså skuldbelägga sjukskrivna och jaga fuskspöken snarare än grunderna till att människor slits ut på jobbet. Man ska ”återställa taket i sjukförsäkringen till 7,5 basbelopp och förändra beräkningen av den inkomst som skall ligga till grund för sjuklön och sjukpenning” – det betyder i klartext mindre pengar till de sjuka och en urholkning av socialförsäkringssystemet, då färre blir fullt försäkrade. Det talas om jämställdhet och föreslås familjefundamentalistiskt vårdnadsbidrag. Det talas om kvinnors situation på arbetsmarknaden och föreslås privatiseringar i välfärdssektorn – med ökad stress och utsvettning av kvinnor som följd. Det talas om förebyggande arbete mot brott, men förslagen handlar bara om hårdare, förgrovande straff. Det talas om miljöansvar, men de konkreta förslagen lyser med sin frånvaro. Det skrivs om våld mot kvinnor – och nästa mening handlar om att ”hedersrelaterat våld” ska prioriteras; inte tal om att detta är mäns våld mot kvinnor, en institution också i rågblonda sammanhang. Det talas om stöd till demokratisering – och förslaget blir att ”stärka den transatlantiska länken” med världens bomb- och tortyrfurie. Det kommer med några meningar om den främlingsfientlighet och rasism som åtminstone ett av allianspartierna gjort mycket aktiva insatser för att underblåsa – och det landar i kampanj mot kommunismen!

Ett systemskifte rullar igång i diskretion, medan publiken underhålls med ett floskelbatteri.

Så kom Reinfeldt fram till sin ministerlista. Och visade där åter sin väldiga skicklighet. Ministerlistan är till skillnad från regeringsförklaringen uppseendeväckande på flera punkter. Men understryker desto skarpare att det reinfeldtska projektet hänger ihop.

På de tunga och påpassade posterna placeras pålitliga medarkitekter till det väldiga illusionsnumret ”De nya moderaterna”. Anders E Borg och Sven Otto Littorin får travestera Theodore Roosevelts förhandlingstaktik som ledstjärna för moderat finans- och arbetsmarknadspolitik – speak softly and apply a large stick. Sköningen Mikael Odenberg får dricka punsch på officersmässar istället. För jävla trist för oss i oppositionen.

Carl Bildt som utrikesminister är ett mycket smart drag. Reinfeldt vill inte ha konflikt om utrikespolitiken. Och blir det konflikt vill han inte ta den själv. Bildt får matcha Eliasson.

I gengäld släpps två taggade batongister loss på skolans område medan kristdemokraterna får dväljas med sina värdegrunder och återmoralisera socialpolitiken.

Några av ministervalen gör strategin särskilt tydlig. På områden där den ideologiska debatten varit på glid och där Reinfeldt inte räknar med att så många bryr sig om antagonisternas protester – då blir valen tokradikala.

Gunilla Carlsson ogillar bistånd. Hon får bli biståndsminister. Världens fattiga är inte marginalväljare.

Cecilia Stegö Chiló som kulturminister. Vi fattar poängen. Hennes syn på kulturen finns i skärningspunkten mellan ointresse, okunskap och genuint, ideologiskt betingat förakt. Timbrohögerns durkdrivna hat mot allt som kan få breda folklager att ta del av bildning, debatt och djupgående samhällspåverkan (till exempel en fungerande Public Service) får nu en belevad representant i regeringskansliet. Kulturarbetare är inte heller någon kärnväljargrupp, och redan folkpartiets avgångne spionchef och partisekreterare kunde ju konstatera att det är kul att reta upp dem för att få uppmärksamhet. Att den breda kulturen förgörs under tiden är för högern bara en bonus.

Så sist men mest Nyamko Sabuni, vars partiledares första kommentar för övrigt var att det blir ”spännande med en invandrare i regeringen”. Ingen svensk rikspolitiker – med möjligt undantag av Mauricio Rojas – har lika tydligt använt sig av en retorik som utstuderat flörtar med grumliga rasistiska stämningar och kraftigt underblåser dem. I debatter om ”integration” har hon presenterat de mest obehagliga infallsvinklar som går att uppbåda. (Några tidigare texter om Sabunis bravader här, här och här). Som ”integrationsminister” får vi en islamofob som byggt sin politiska karriär på att skapa fördomar mot invandrare. Hon får också ta ansvar för jämställdhetsfrågorna – med en linje som går ut på att kvinnoförtryck är något utifrån importerat. Det är verkligen bingo. Ungefär som om George W Bush både skulle få Nobels fredspris och hyllas av Amnesty. Återigen blir linjen klargjord: invandrare i det här landet ska vara föremål för angrepp. Antingen får vi eftersträva en Onkel Tom-position eller sälla oss till de flerfaldigt stigmatiserade, på vilka man pekar för att konstruera ett annat vi, i det borgerliga Sverige som Reinfeldt tänker sig ska förlänga hans mandat 2010.

Reinfeldts hela strategi är att eliminera öppna konfliktytor och låta systemskiftet bli självgående. Motstrategin måste då naturligtvis vara att ta konflikt, klargöra skillnader, organisera de förfördelade för att skapa den verkliga majoritet som ska förhindra högervridningen nu, för att vid tillfälle kasta ut den här högerregeringen ur Rosenbad.


[Fler kommentarer]
Lars Ohly: Regeringsförklaringen - sannolikt svenskt rekord i floskler
Mission Iran: Utrikespolitisk regression
Röda Raketer: Moderat regering

"Brist"

Jag är tveksam till identitetspolitik jag. Svenska dagbladet konstaterade igår att moderaterna kan tänkas få en etniskt ren riksdagsgrupp efter valet. Gruppledaren i riksdagen luftar visst missnöje:

– Det är klart att det är en brist att vi har för få kvinnor, för få invandrare och en överrepresentation av män i 50-60-årsåldern.

Möjligen, möjligen kan man tänka sig ett visst samspel mellan vilka grupper som förlorar respektive vinner på moderat politik och hur moderaterna som parti är konstituerat. Alltså, om man för tillfället också bortser från att det nog inte är vilka medelålders vita män som helst som står på de där listorna.

Mikael Odenberg – själv en genuint progressiv man med folklig frisyr – påpekar dock att kraftfulla åtgärder vidtas inom partiet. Bland annat har man valt ny integrationspolitisk talesman, Tobias Billström.

Union busting med mänskligt ansikte

Inte tu tal om att den moderata partiledningen just nu spelar ett valtaktiskt skickligt spel. Man manövrerar sig fram till partiets stöd för att plocka ned några av de värsta nedskärnings- och antifackliga kraven inför valrörelsen. Då blir det lättare att köra valet på image istället för en frontalkrock i politiska frågor, där man med säkerhet skulle förlora.

Nu står Mikael Odenberg och Fredrik Reinfeldt i talarstolen och gillar läget med kollektivavtal och Las. Och det är kanske inte naken thatcherism vi har att förvänta oss från m direkt efter ett eventuellt regeringsskifte. Men det är samma kompassriktning och målsättningar, med grepp som är bättre anpassade till svenskt samhällsliv. På många sätt därmed desto farligare.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin kommenterade moderaternas nya ”lite-kompis-med-facket-approach” träffande igår:

-Reinfeldt vill vara vän med facket. Det är inte kollektivavtalen han är emot, vi vet att han särskilt gillar lettiska kollektivavtal – utan det är våra löner han är emot. Reinfeldt vidhåller en politik som bland annat innebär kraftigt sänkta ersättningsnivåer och dyrare fackavgift, vilket båda syftar till lägre löner.

Det är riktigt. Den kanske viktigaste effekten av de borgerliga förslagen om sänkta ersättningsnivåer är att de sätter ett starkt tryck nedåt på de lägre lönerna. Medianlönen för arbetare var 2003 18 400 kronor i månaden. 65 procent av det – det är fortfarande vad moderaterna vill sänka ersättningsnivåerna till – är ca 11 800. En lön på 15 000 kronor i månaden ger 9 750 kronor, jämfört med 12000 kronor vid 80 procents ersättning. Det ger en tydlig vink om hur de lägsta lönerna på marknaden kommer att anpassa sig. Det är som LO konstaterade för ett tag sedan: ”Syftet med moderaternas politik är att etablera en lönenivå på 10 000-12 000 kronor i månaden för en stor grupp av vuxna arbetare och tjänstemän”.

Det ligger nära till hands att kalla moderaterna ett lönesänkarparti (utom, förstås, för dem med höga och riktigt höga löner). Men den antifackliga linjen är inte bruten. Förhöjd fackavgift som nämns ovan, och som de borgerliga partierna nu alla kommit överens om, är till exempel inte bara ett förslag med sedvanlig fördelningsprofil (sänk proportionell skatt och höj avgifter: ta från fattiga, ge till rika). Det är framför allt ett sätt att minska deltagandet i den generella arbetslöshetsförsäkringen och reducera den fackliga anslutningsgraden. Idag är arbetslöshetsförsäkringen mycket effektiv, just för att deltagandet är så högt. När fackavgiften höjs, särskilt utan att taket höjs, så kommer det dels att få effekten att många lågavlönade, som tjänar på att vara med, ramlar ur, samtidigt som en del med högre inkomster också kommer att betrakta det som onödigt att vara med. På så sätt minskar systemets bredd och effektivitet och kraven på högre avgifter ökar ytterligare. En ond spiral, där den fackliga organiseringsgraden hotas, och därmed den ojämförligt viktigaste grundbulten i svensk välfärd.

När det gäller det just nu största juridiska hotet mot facket – att EG-domstolen på fullt allvar prövar om det ska bli lagligt eller ej för svenska fack att vidta konfliktåtgärder mot utländsk lönedumpning à la Vaxholm – så ”avvaktar” partiledningen beslutet. Jovars. Det går att luta sig tillbaka, medan bröderna i Svenskt näringsliv, ledda av den tidigare moderate statssekreteraren Urban Bäckström, bidrar med stålar för att driva fallet vidare, trots att det lettiska företaget inte ens är medlem hos dem.

Men en av de mest bedrägliga aspekterna av den reinfeldtska strategin är att m genom den faktiskt både kan äta kakan och ha den kvar. Väljarvinsterna av en ”mjukare” image tillfaller partiet. Samtidigt flyttar alliansbröderna sina positioner högerut på en rad områden och går inte sällan förbi m för att nischa sig. Och med en uppdämd opinion bland blåblodiga stockreaktionärer som suttit still i båten på partiledarens uppmaning kommer det efter en eventuell valseger att vara enkelt att ”kompromissa” sig fram till en mer rak antifacklig linje.

Tittar man på de förslag som borgerliga partier lade i sina vårbudgetmotioner i riksdagen kan man hitta gott om punkter där hatet mot facket och önskan att spräcka solidariteten genom vidgade löneklyftor, skiner igenom.

• Kd talar om att ”främja dynamiken på arbetsmarknaden, genom ”bättre löneutveckling” inom yrken som kräver högre utbildning och följer upp med: ”Därmed kan också ökade möjligheter skapas för tillkomst av arbeten inom branscher med relativt låga ingångslöner”. Det är mycket en klassisk (och lika falsk) idé om att det är bättre för fattiga, om de rika blir rikare.

• Kd vill förlänga varseltiden för strejkåtgärder från 7 till 14 dagar. Medlingsinstitutet ges rätt att skjuta upp varslade stridsåtgärder i 14 åtgärder.

• ”Ökad flexibilitet vad gäller lönebildning för ungdom” (kd) betyder i klartext att ungdomar ska få lägre löner. Det skriver man ännu tydligare: ”En relativt sett större skillnad mellan yngre och äldre personal inom vissa branscher [vilka?] kan vara ett verksamt sätt att få fler unga i arbete”. Och ett verksamt sätt att ytterligare sänka anslutningsgraden bland unga, kan vi lägga till.

• Folkpartiet talar diffust om att ”förändra” och ”förenkla” arbetsrätten. Vad betyder det? Folkpartiet har till exempel menat att LAS är ett problem för invandrare!

• När man kommer till MBL blir det antifackliga mycket, mycket tydligt i folkpartiets politik. Man vill på alla sätt göra det ”enklare” att vara anställd utan att vara med i facket: ”I övrigt bör förhandlingsskyldigheten ersättas med en informationsskydlighet gentemot alla anställda, inte enbart medlemmar i facket”.

• ”MBL bör också ändras så att fackföreningarnas rätt att förbjuda arbetsgivare att anlita en viss entreprenör eller uppdragsgivare avskaffas” (fp).

• Folkpartiet menar att det kan vara ”för lätt” att tillgripa stridsåtgärder (som är relativt sällsynta i Sverige): Folkpartiet vill ha en kraftig inskränkning i strejkrätten genom sitt förslag om förbud mot stridsåtgärder gentemot enmans- och familjeföretag. För övrigt är det inte sällan i just dessa typer av företag som arbetsvillkoren kan vara som mest usla. Vikten av att kunna vidta åtgärder mot sådana företag som vägrar ha kollektivavtal är mycket stor.

• Det tydligaste antifackliga kravet är ett som fp (och tidigare moderaterna – då Mauricio Rojas ledde en arbetsgrupp hos dem) lyft som ”integrationspolitisk” åtgärd – en ”jobbgaranti” som i praktiken ska användas som lönedumpare: ”Tanken med jobbgarantin är att den ska ge en ersättning som är högre än socialbidraget. Ersättningen bör överstiga socialbidragsnormen för en vuxen person men understiga nivån för de lägsta avtalsenliga lönerna på arbetsmarknaden”. Detta är ett klassiskt sätt att arbeta för ett undergrävande av kollektivavtalen.

+ Att det moderata ungdomsförbundet håller den antifackliga fanan högt är ju en historisk konstant. Men nu har folkpartiets ungdomsförbund blivit en tummelplats för hets mot facken.

Hoten mot drägliga arbetsvillkor och mot den välfärd som vi gemensamt byggt och bygger upp är konkreta och de kommer högerifrån. Om systemen raseras av ett omstajlad högerparti med värdig uppsyn, eller av glatt hojtande neocon-revolutionärer, eller en allians av dem, är mest en akademisk fråga.