Ett drev kommer sällan ensamt

Tiina Rosenbergs debattartikel i DN idag är ett viktigt tidsdokument som bör läsas noggrant. Hon faller offer för ett ovärdigt drev, men tänder samtidigt ytterligare en klart lysande varningslampa. Viktigt när vi lever i skymningstider. Fort som fan mörknar det.

Tiina Rosenberg har i stort uppslagna artiklar och efterföljande inslag presenterats som fuskare. Johan Tralau skriver en perifer hatartikel i högertidningen Axess och alla följer efter som gläfsande hundar. Fuskanklagelserna är direkt bisarra. Tralaus undersökande gärning består i att ha tagit del av en fem år gammal, kritisk recension av Rosenbergs bok. Det som av Tralau och i medierna har framhållits som "plagiat" är att Rosenberg satt en referensfotnot innan en mening börjar, istället för att som brukligt är sätta den efter. Detta har varit ointressant för en okunnig, tidspressad, socialt homogen och maktfullkomligt blodvittrande journalistkår.

Nu fortsätter drevet. Det är Rosenberg som pekas ut för att "hävda" att det finns en kampanj mot henne och genusforskningen och "anklaga" Timbro för att vara inblandad. Eh? Är Göran Persson inblandad i regeringsbesluten? Är det "konspiratoriskt" att "hävda" att fackföreningsrörelsen motsätter sig lönesänkningar?

Jag har varit djupt skeptisk till Feministiskt initiativ från början, orolig inte minst för att partibildandet skulle kunna ”kidnappa” och skada feminismen som politiskt projekt. Jag har inte haft anledning att omvärdera den ståndpunkten. Och vad avhoppet betyder för partiet som sådant är svårt att sia om.

Men alla progressiva människor bör nu kunna se vikten av att entydigt ta ställning mot den hets som Rosenberg och med henne feminismen som sådan utsatts för – ty den handlar om kvinnors rättigheter och om det demokratiska tankeutrymmet.

Drevet initieras av en höger som går från blått till brunt. Det är antiintellektuellt, antidemokratiskt, kloakreaktionärt. Det som händer visar dels att även om könsförtrycket skär genom samhällsklasserna, så är feminismen som politiskt projekt i det reellt existerande politiska landskapet sammanbunden med vänstern. Dels att högerns bakåtsträvande angrepp på ett genomgripande sätt utsträckt sig till allmänna fri- och rättigheter; sociala framsteg över hela linjen.

Jag upprepar det jag skrev i en recension för några månader sedan:

Den som noga läser Niklas Ekdals (ledarskribent på DN) text i antologin kan ana konturerna av planen för ett väsentligt mycket djupare systemskifte. Det är varje tillstymmelse till organiserade folkliga korrektiv till kapitalismen och dess ”civilsamhälle” som ska bort. Ekdal skriver om avsaknaden av ”motmakter” till socialdemokratin, men anger i praktiken en färdriktning som borgerligheten redan börjat sikta in. Problemen består bland annat i att arbetarrörelsen säkrat väljarstöd genom att ”avskaffa kopplingen mellan utbildning och disponibel inkomst”, genom att utbildningsväsendet inte längre kan vara ”en traditionell kulturbärare i en radikal tid” och att ”merparten av biskoparna förefaller att vara socialdemokrater”. Liberalerna slår över i reaktion.

Det är bland annat dessa unkna försök att i ännu högre utsträckning än idag göra akademin till ”en traditionell kulturbärare” som vi bevittnar. Linnea Nilsson skriver briljant om detta i Flamman idag, under rubriken ”Det verkliga hotet mot kritiskt tänkande”. Hon avslutar sin krönika med ord som förtjänar stor spridning:

Att "sanningen" ofta kommer till oss i form av en man med hög hatt och pudrade kalsonger tycks inte bekymra dessa sanningens förfäktare. Könspolitik går före akademiska meriter är titeln på Tralaus artikel. Och jag kan inte annat än att hålla med. Könspolitik är vad det är. Sunkig, stinkande och äcklig fallospolitik.

Handelsnostalgi

Noterar med förtjusning att posten tagit med sig senaste numret av Handelshögskolans kårtidning Minimax. Det är en tidning man alltid ser fram emot att öppna, inte minst för de svårslagna festbilderna, som i princip genomgående ser ut ungefär så här (eller så här, så här, så här, eller, för all del, så här).

I detta nummer återfinns en porträttintervju med före detta Handelsstudenten, numera MUF-ordföranden Johan Forssell. Kul. Jag förärades faktiskt en sådan själv när jag var nyval Ung Vänsterordförande (Fast då fick jag vara med på omslaget. Ha! Det ni; vänsterdominansen i media är total). Skjutjärnsintervjun är gjord av Daniel Somos, som händelsevis också är vice ordförande och informationsansvarig i MUF Storstockholm. Bäddat för succé.

Till exempel diggar man ju den helt naturliga frågeställningen: ”Hur kommer det sig att du inte jobbar på en investmentbank i London utan är ordförande i Moderata Ungdomsförbundet?”
Eller varför inte detta:

När andra gjorde internships på banker i London, vad gjorde du då?
- Delvis gjorde jag liknande saker genom jobb på konsult- och PR-byråer…

Plötsligt noterar jag att jag själv dyker upp i intervjun, på följande något märkliga sätt:

Är det inte lite konstigt att Ali Esbati som också gått Handels blev ordförande i Ung Vänster?
- Ja… Kanske det, men ibland när jag läst vad han sagt om skolan undrar jag om han verkligen gått här. Hörde honom på något radioprogram för en tid sedan förklara att handelsstudenter ofta går omkring i frack och att han som fracklös därför kände sig utfryst. Hur många känner igen sig i det?

Eh, well. Ibland när jag läser det Johan Forssell skriver (vilket inte händer jätteofta, ska erkännas) undrar jag om han verkligen finns, eller i detta fall åtminstone om han verkligen har koll på hörsel och/eller minne. Det ska sägas att det onekligen vore ganska speciellt om Handelsstudenter ofta gick omkring i frack. Kanske skulle man inte känna sig utfryst då, utan mer, tja, förvånad. Men nu har jag varken hävdat att jag kände mig utfryst på Handels, eller för den delen att folk ofta går omkring i frack. Mysterium. Efter en stunds fundering inser jag att Forssell bör ha lyssnat på en Pippirull-intervju (!) med mig för tre år sedan. Till min stora förvåning finns faktiskt intervjun – som var både svettig och rolig att medverka i – kvar här. Där hittar man även frackdiskussionen, som, trots att det är en Pippirull-intervju, inte rör allmänt omkringgående på dagarna, utan ett konstaterande att jag inte gick på någon sittning under min tid på Handels. Någon känsla av utfrysthet i samband med detta livsval infann sig dock – av lätt insedda skäl – aldrig. Johan kan vara lugn. (Eventuellt har Johan istället hört ett inslag i programmet Flipper, med samma innehåll)

Intervjuns crazy-karaktär kanske också kan illustreras av denna fråga och efterföljande svar:

Tycker du det borde finnas ett större utbud av ideologi och politik på Handels? Borde Ayn Rand och Hayek bli kurslitteratur?
Varför inte? Jämfört med i många andra länder är ju studielitteraturen i Sverige tämligen homogen. Lite liberalism kan aldrig skada!

O…kej. Litteraturen är homogen och behöver alltså breddas med Hayek. Det påminner lite om ett skolbesök på Danderyds Gymnasium när jag stod och diskuterade med en person i närheten av Muf:s bord och en förbipasserande kille frågade om vi var från Muf. ”Nej, jag är vänster”, svarade jag artigt. ”Aha, du är från Luf!”, var den fullt seriösa reaktionen. Referensramarna är ganska underhållande.

Intervjun fick mig i alla fall att bli ganska Handels-nostalgisk. I datorn hittade jag min insändare i tidningen kårbladet Hermes första terminen på Handels:

”Jag har aldrig ifrågasatt Jan Carlzons visdomsord om att det personliga nätverk som han skapde sig på Handels var minst lika viktigt som studierna. Det som jag, efter snart en termin här förundras över, är att ingen tar steget vidare och reflekterar över vad detta egentligen innebär. En vanlig föreställning på Handels är att kompetens är något viktigt inom näringslivet. Därför ska Handels bidra med kompetenta näringslivare. Den nyttomaximerande eleven accepterar ett inkomstbortfall, börjar på Handels, blir kompetent och tjänar, som en funktion av sin kompetens, en massa pengar senare. Detta är förstås en fundamental missuppfattning. Och det är här nätverksskapandet kommer in. Handels är, som arena för nätverksbyggande, ett centrum för reproduktion av samhällelig makt. Givetvis är också utbildningen viktig. Det är t.o.m. troligt att utbildningen på Handels är bättre än på andra ekonomutbildningar. Men de informella nätverk som skapas här spelar stor roll för diverse karriärer, diverse beslut inom näringslivet och därmed för samhällsutvecklingen i stort. Vanligen ser man i demokratiska samhällen detta som ett problem. Hänvisningen till kompetens är alltså blott ett sätt att utåt legitimera bevarandet av en social hierarki. Det börjar redan med den sociala snedrekryteringen till själva utbildningen, fortsätter med att en mycket begränsat antal elever fostras in i begränsade och begränsande nätverk och slutar med en konserverande kollegialitet i det som kallas för näringslivet. Behovet av förändring har ju uppstått ur mindre.

Jag noterar en viss skillnad i Johan Forssells uppfattning:

Slutligen, vilken var den bästa kursen på Handels?
- Hmm… svår fråga. Den bästa kursen tror jag egentligen inte att man läser i lektionssalarna utan det är den som lär en som att ha kul och dela både med- och motgångar med pluggkompisarna. Åren på Handels är de bästa i hela ens liv så se till att tillbringa dem minst lika mycket nere i kårlokalerna som i biblioteket.

”Rättvisa är […] att man får vad man förtjänar”, säger Forssell lite längre upp i intervjun.

Jorå.

Stabilt

Det blir en lite oväntad riksbankschef, Stefan Ingves. En stabil snubbe från IMF, helt enkelt. ”Alla” verkar nöjda, mest uppenbart borgarna. Att Johan Schück tycker att valet var bra ger en god antydan om vad som väntar – att riksbanken snabbt vidtar kontraåtgärder om arbetslösheten börjar sjunka mer kraftigt.

Denna bisarra ordning har jag kommenterat tidigare.

Nyhetsrapporteringen har dock varit betydligt värre än de mer väntade politiska kommentarerna. Aktuellt hade ett aktivt fördummande inslag som genomgående beskrev vikten av riksbankens ”oberoende” – alltså från demokratiska beslut och breda folklagers behov. Den kommenterande ”experten” tog upp att det skulle kunna bränna till just om riksbanken höjer räntan (för att hålla uppe arbetslösheten, men det sa han inte riktigt) och att det då var viktigt att riksbankschefen skulle ”stå emot”. ”Det är då det kommer att visa sig hur tuff han är”, påpekade han!

Jag kommer att tänka på en serieteckning där David Nessle driver med den sovjetiska estetiken. Två stiliserade arbetare, en brunn, och kommentaren ”Det är styvt göra att hälla gift i färskvattenreserven”.

Varning

"Bush varnar för bildandet av ett radikalt islamiskt imperium som sträcker sig från Spanien till Indonesien". (Via Angry Arab)

SPD väljer taburetter före politik

Så blir det i alla fall en ”stor koalition” mellan socialdemokrater och konservativa i Tyskland. För tysk demokrati är det kort och gott för jävligt. De tyska väljarna har i efterhand fått allvarligt försämrade möjligheter att ställa politiska alternativ mot varandra.

Jag har skrivit om det tyska valet tidigare, här, här och här.

De partier som nu bildar koalition är valets stora förlorare. SPD tappade enormt med stöd på att svika sina kärnväljare, men fick en del röster tillbaka när det blev nytt liv i valrörelsen med vänsterpartiets framgångar och SPD:s egen vänsterretorik. Det som varit valrörelsens huvudtrend är att stödet för en rättvis välfärdsmodell gjort sig hörd.

Därmed bär SPD ett mycket stort ansvar – för att fegt ha valt hälften av taburetterna framför att stå upp för en politik som lutar åt vänster. Det enda bra med denna uppgörelse är att viktiga delar av den tyska arbetsrätten tycks vara fredade ännu en tid.

Valet stora vinnare, det nya vänsterpartiet, har stora uppgifter framför sig. Kan man tillsammans med fackföreningsrörelsen organisera ett motstånd mot kommande högerförslag? Det kräver att PDS inte förlorar sin udd i östra Tyskland och att vänstern lyckas skapa ett fungerande basarbete i Väst. Alternativet är växande politisk apati och obehagligheter.

Tandvården visar vägen - till det borgerliga avregleringshelvetet

Idag skriver tre utredare vid Folkhälsoinstitutet på DN Debatt om svensk tandvård. En stor studie visar hur låginkomsttagare väljer bort tandläkarbesök av ekonomiska skäl. Och läget förvärras.

Detta är bra att problemen ytterligare belyses, men de har varit kända länge. LO skrev en bra rapport om detta i somras. Politiskt har vänsterpartiet uppmärksammat situationen och drivit frågan i budgetförhandlingar och till och med Göran Persson har varit inne på att något måste göras, dock utan att det ännu lett till resultat. Gissningsvis kan vi dock få en förändring, om vi kan slippa utsättas för en grotthögerregering.

Tandvården är viktig i sig. Precis som debattörerna skriver påverkar dålig tandhälsa såväl det allmänna välbefinnandet som hälsotillståndet i övrigt. Det som hänt med tandvården är samtidigt också av intresse för hela välfärdssystemet. Att det skulle bli just så här med en modell där prisregleringarna är släppta och där tandvårdsförsäkringen i princip inte är allmän (utom för dem över 65, sedan 2002), kunde vem som helst (utom möjligen ortodoxa nationalekonomer) räkna ut i förväg. Vi har därmed fått en ”förnyelse” av tandvårdssystemet som gör att man nu, och framför allt om något decennium om inte åtgärder vidtas, kommer att se på människors tänder vilken samhällsställning de har.

Det är civilisatoriska vägval som vi står inför, med hela vår välfärd. Detta råkar för övrigt vara en huvuddiskussion i det numera allmänt bekanta förslaget till ekonomiskt policydokument för vänsterpartiet:

”Vägvalet är alltså tydligt. Antingen ett samhälle där vissa saker, som sjukvård, görs lika tillgängliga för alla. Då får de finansieras via skatter, som följaktligen måste kunna höjas. Eller eroderad skattefinansiering och en större börda som läggs på den enskildes privatekonomi. Det innebär inte alls att det blir ”billigare” för samhället, men det innebär lika stora skillnader i konsumtion av sjukvård som till exempel utlandsresor eller bilar. Vissa får inget”. (s. 32)

Med den tandvårdsfinansieringsmodell som vi idag har – och det som i ännu högre utsträckning väntar för hela välfärden med större inslag av marknadslösningar, som etablissemanget tycks se som nödvändigt – fördjupas klyftorna och vi får samtidigt en samhälleligt irrationell produktion av vård: för lite och för dyrt. I ett rikt samhälle borde det vara självklart att man har råd med god hälsa åt alla. Men när den offentliga sektorns tillväxt stoppas och rullas tillbaka, får vi den bisarra situationen att vi blir ”för rika” för att ha råd med vård och omsorg:

”Om den offentliga verksamheten ska bevaras på ungefär samma nivå, måste dess andel av den totala kakan öka. Det är inte möjligt att räkna mekaniskt här, eftersom det kan ske och sker effektivitetsvinster och produktivitetshöjningar också inom den offentliga tjänstesektorn. Men den relativa tendensen att verksamheterna kräver en växande del av de samlade resurserna, är given. När det är så innebär det, att om den offentliga sektorns andel är oförändrad kommer det att innebära nedskärningar. Och/eller så pressas vissa verksamheter, som vi betraktar som viktiga och rimliga i ett modernt samhälle kommer att helt upphöra. Det är en civilisatorisk tillbakarullning som vi har ett ansvar att ta kamp mot.” (s. 29)

En nyckelfråga i tandvårdsexemplet – med bäring på hela den generella välfärdsmodellen – är att just de som har lägst inkomster också är de med störst behov av tandvård. Tunga levnadsförhållanden och dåliga kontantmarginaler tenderar att i sig leda till sämre tandhälsa. I artikeln pekar man på att kvinnor med stora ekonomiska svårigheter löpte 6,1 gånger högre risk för dålig tandhälsa än dem utan ekonomiska svårigheter. Och 6,2 gånger högre risk för att avstå från att söka tandläkarvård.

En nog så tydlig skillnad mellan begreppen behov och efterfrågan.

Allmänna lösningar är omfördelande, rättvisa och samhällsekonomiskt effektiva. Marknadslösningar är ovärdiga ett modernt samhälle.

För övrigt vill bomb- och batongalliansen lägga ned Folkhälsoinstitutet. Det är nog säkrast, om man inte vill bli ledsen och kinkig över att få veta vad borgerlig politik har för effekter på folkhälsan.

Friendly Dictators Inc., några påminnelser

Ett inlägg på bloggen Olydig påminner om vad det var för folk som bjöds in till att återuppbygga Irak efter att landet grundligt förstörts av de av oljetillgångar ointresserade demokratispridarna. Nyttigt.

Att upprätthålla ett nätverk av brutala vasallstater i periferin är avgörande för USA:s ”krig mot terrorismen” – alltså den globaliserade militära kampen för att nuvarande ekonomiska världsordning ska bestå och exploateringen skärpas, på bekostnad av mänskliga rättigheter i såväl centrum som periferi. Noteras bör att flera av de nämna vänligt sinnade diktaturerna också används i den innovativa outsourcingen av utomrättsliga fängslanden och tortyr, som bland annat vår egen regeringen agerade underleverantör till, när den lät maskerade CIA-agenter bortföra två egyptier till tortyr i Egypten.

Detta är ett centralt karaktäristiskt drag för vår tid; det accentuerande sambandet mellan statlig intervention och nyliberal ekonomisk politik, mellan repression mot för tillfället besvärliga element och frihet för kapitalet.

Jag skrev för några månader sedan om den irakiska ”konstitutionen”, och den exploatering som därigenom grundlagsfästs i det återkoloniserade Irak. I en intressant artikel som rekommenderas beskrivs hur IMF, Världsbanken och WTO för vidare den ”strukturanpassning under pistolhot” som ståthållare Paul Bremer och den amerikanska ockupationsmakten satte igång. Det handlar till exempel om privatisering av alla statliga företag utom oljeindustrin (som öppnar upp för utländska intressen, utan att riskera kontrollen), och stopp för statssubventioner till mat (och därmed vidgat utrymme för livsmedelsjättar).

Våldet öppnar för den ”fria” företagsamheten. För övrigt heter mannen som skrev dokumentet om att bjuda in vänligt sinnade brutala regimer till budgivning om återuppbyggnaden, Paul Wolfowitz. Han är nu chef för Världsbanken. Säga vad man vill om amerikansk utrikespolitik – irrationell är den inte.

Ett viktigt radioreportage

Programmet Konflikt i P1 i morse bjöd på ett omtumlande och välgjort reportage om flyktingslussen Gyllene Ratten söder om Stockholm. Lyssna! Inslaget börjar 36 minuter in i första timmens program.

När vi kom till Sverige 1986 bodde vi på flyktingsluss i ungefär ett år. I ett rum när vi var tre, två när vi var fyra. Jag började i skolan i närheten och när vi väl fått uppehållstillstånd kom vi ganska snart iväg till en lägenhet i Tensta. Jag minns den tiden som ganska smärtfri, men miljön var naturligtvis inte den bästa. Mängder med människor med tunga minnen trängdes med varandra under mental press och en tung social situation, med sysslolöshet, mycket knappa ekonomiska resurser och en gnagande oro för framtiden.

Det här var ändå innan svensk flyktingpolitik hårdnade rejält i början av 90-talet. Nu är handläggningstiderna längre, betydligt färre får stanna och pressen på dem som är här skärps. I reportaget får vi höra människor som levt i denna ”tillfälliga” sluss i sex år. Det är ofattbart. Sådant här pågår i Sverige idag. Sådant är livet för tiotusentals invånare i landet.

Mest skär det kanske ändå i själen att höra beskrivningen från Jobbcentrum i Vårberg. Detta är alltså den så kallade Skärholmsmodellen. Den har hyllats, särskilt av folkpartiet, och alldeles särskilt av Mauricio Rojas. De människor som utsätts för denna modell har mycket sällan fått komma till tals. När FoU-enheten i Stockholms stad gjorde en utvärdering där också de som blir föremål för insatserna, framkom bilden av en verksamhet långt bort från de målformuleringar som saluförts i finrum och tidningsartiklar. Folkpartiet rasade då mot rapporten och krävde till och med att den skulle dras tillbaka. Man angrep Veronica Ekström, den socionom som genomfört studien, för att hon även är aktiv i vänsterpartiet. Ekström har följt vedertagen vetenskaplig praxis, och arbetade under översyn av en forskningshandledare. (Rapporten kan beställas av FoU-enheten, Stockholms stad). Folkpartiet kunde dock inte hantera situationen politiskt utan drog igång sitt mccarthyistiska maskineri. Jag såg för ett tag sedan en helt annan akademisk studie av Skärholmsmodellen redovisad i LO-tidningen, med ungefär samma typer av slutsatser (men hittar inte någon länk). Jag vet inte om folkpartiet skickade stadens revisorer på de forskarna. Att höra berättelserna i radioinslaget räcker hur som helst en bra bit för att begripa vad det är för typ av människosyn som ligger till grund för verksamheten och vad det gör med människor som genomgår den. Inte minst är det uppenbart att detta kan fortgå, just för att målgruppen huvudsakligen består av invandrare. Precis som i inslaget har negativa synpunkter kunnat komma fram till en bredare allmänhet först när etniska svenskar slussats igenom systemet, och klagat på det. Rasismen i det svenska samhället tar sig många olika uttryck.

Debatt i Lund

Lite reklam.

Debatt: Mänskliga rättigheter på en globaliserad arbetsmarknad - billiga kläder, men till vilket pris?.

Debatten äger rum på Kulturen i Lund lördagen den 8 oktober kl.12.30

Debattörer:
Ali Esbati (vänsterdebattör)
Johnny Munkhammar (Timbro)
Hanna Roberts (Amnesty Business Group)
Sven Olsson (Amnestys fackliga grupp)
Moderator: Stefan Gössling, (ass. professor Service management)

Arr.: Amnesty

-----
Noterar för övrigt att Johnny Munkhammar tycker junilistan har ett "på många sätt sympatiskt och vettigt program"

Illustrerad vetenskap - optioner

Termer vi minns, från undervisningen i finansiell ekonomi:

"In the money"



----------
"Out of the money"

"Visst är vi lojala"

En viktig facklig strid pågår i Stockholm. Ordföranden för Seko klubb 119 har avskedats för illojalitet av Connex. I praktiken tycks det uppenbart att företaget vill bli av med honom för att han varit besvärlig och ställt massa hårda säkerhetsrelaterade krav. Att anställningsförhållandet inskränker den grundlagsfästa yttrandefriheten är ett faktum i en kapitalistisk ekonomi. Men detta förhållande är alltför lite diskuterat som samhällsfenomen, trots att de flesta tillbringar en stor del av livet på arbetsplatsen. Ett konkret problem är att många människor har tvingats övergå från offentlig tjänst - där yttrandefriheten är mycket mer oinskränkt av anställningskontraktet - till verksamhet på entreprenad, där samma situation som i privata företag gäller. Ytterligare, och allvarligare, inskränkning i yttrandefriheten sker i praktiken med olika typer av osäkra anställningar. Under alla omständigheter har situationen på arbetsplatserna förvärrats i takt med att arbetstagarinflytandet minskat de senaste decennierna.

Vänsterpartiet har i riksdagen motionerat kring yttrandefrihet på arbetsplatsen - en viktig fråga. Pressmeddelande här.

Imorgon anordnas en demonstration av Seko klubb 119, mot Connex avskedsbeslut. Samling vid Åhlens i Sundbyberg 12:30

Nedan följer ett uttalandet, antaget av styrelsen i klubb 119, Seko Stockholm den 4 oktober 2005.

Visst är vi lojala!

Vi är lojala mot ett företag som inte låter vinsten äventyra tryggheten.

Vi är lojala mot ett företag som respekterar personalens, skyddsorganisationens och fackets oro för brister i tryggheten på arbetet, ett företag som inser att facket spelar en viktig roll för att säkerställa denna trygghet.

Vi är lojala mot ett företag, vars chefer förtjänar respekt på grund av sin lojalitet mot oss, sin integritet och rakryggade hållning, chefer som till fullo förstår att sätta det rätta framför det opportuna.

Ett sådant företag är vi lojala mot.

Konflikten gäller förstås långt fler än de Connex-anställda.

Pausinslag

Hörde ett litet reklaminslag för moderaterna på radio. Fast det lustiga var att det kördes på SR, i programmet som heter Ekot.

Texten till inslaget ligger här.

Till för en liten stund sedan hade den dessutom den sköna parollrubriken ”Moderaternas förslag ska rädda välfärden”.

Mitt favoritcitat:

Beräkningar som moderaterna har gjort visar att ytterligare två hundra tusen kommer att bli arbetslösa som en följd av regeringens politik.

Beräkningar som jag har gjort visar att inslaget till 85% består av reklam, till 10% av rent bullshit och till 5% av en saklig beskrivning av moderaternas förslag till bensinskattesänkning.

Norska synpunkter med vidare bäring

Via en blogg som tillhör ordföranden i Oslo Sosialistisk Ungdom, hittar jag ett välskrivet (visst, det är norska) och analytiskt skarpt inlägg om de nu intensivt pågående rödgröna regeringsförhandlingarna i Norge. Det rekommenderas varmt.

Inlägget är skrivet av Audun Lysbakken (enligt en tidning ”SVs Wonderboy”) som jag haft förmånen att då och då träffa och diskutera med under lång tid av kamp på varsin sida gränsen. Lysbakken satt den förra perioden i stortinget för SV och deltar nu i den referensgrupp som ska se till att den regeringsöverenskommelse som ska ros i hamn blir acceptabel.

Norge är lärorikt av många skäl. En tydlig vänsterretorik gick ordenligt hem för både socialdemokratin och centern, som i Norge har folkrörelseförankring i glesbygd och bland en småbondeklass som av olika skäl inte varit lika framträdande i Sverige, till exempel. SV gick framåt tidigare under valperioden på en ungdomlig vänsterlinje och sitt antiimperialistiska engagemang. I slutskedet tappade man kraftigt på partiledningens grepp att tona ned den radikala profilen för att inte störa regeringsfähigheten. I Norge, liksom i Sverige, har ungdomsförbunden – delvis med olika utgångspunkter, på grund av olika historiska läge, men i huvudsak på mycket likartade sätt – spelat en avgörande roll för vänsterns förnyelse, framåtanda och sociala breddning. SU har rönt enorma framgångar i skolvalen (som i Norge är mer institutionaliserade än här) och samtidigt skolat hela drös av drivande politiska figurer som Lysbakken och tidigare ordföranden Ingrid Fiskaa, en ledande person i det norska antikrigsarbetet.

Det kanske mest intressanta med den norska situationen är hur välorganiserade folkliga rörelser har kunnat uppnå viktiga politiska resultat och ändra den politiska dagordningen. Det är egentligen viktigare än hur många röster olika partier fick i valet. Det har kunnat upprättas allianser mellan till exempel Nei till EU (en massrörelse i Norge), Attac (radikala och välorganiserade, med en före detta ordförande i Röd Ungdom som respekterad ordförande), antikrigsrörelsen, och facket, på ett sätt som inte varit möjligt i Sverige. När man ser på en valaffisch från LO Oslo, från 1 maj 2003, med krav som ”Avvisa USA:s hegemoni, krig och ockupation”, ”Avlägsna Israels brutala ockupation och terror” och ”Nej till friskolor – ja till enhetsskolan”, förstår man också bättre att LO centralt haft ett gott läge för att ställa radikala krav på den kommande regeringsbildningen. En organisation som For velferdstaten, partipolitiskt obunden, men inte avogt inställd till partier, utan samverkande med bra, radikalt och framför allt organiserat folk, är ett viktigt norskt bidrag till hela Europas progressiva rörelser. Man kan se och lära. (En bra artikel i Flamman angående detta)

Så tillbaka till Lysbakkens text. Den centrala utgångspunkten i varje vänsterdiskussion om parlamentariska allianser måste som han skriver vara denna:

”Et sosialistisk venstreparti må være opposisjonelt i sin grunnholdning, selv i posisjon kan det ikke slutte å ha mål som går lenger enn regjeringskontorene tillater”

Det viktiga därefter är att konkret diskutera hur detta kan upprätthållas i olika situationer – hur rörelsen kan fortsätta att röra sig, oavsett vilken position man för tillfället satt sig på. Det finns aldrig några genvägar till detta – det kräver organisation. Konkret, levande basorganisation, gärna med beprövade metoder i botten.

Lysbakken tar sin utgångspunkt i Frankrike och det franska kommunistpartiets misslyckande. Han berättar om PCF:s kongress 2003, efter katastrofen. Själv var jag gäst på de franska ungkommunisternas kongress i mars 1996. Då skrev en tidning som Le Monde på ledarplats att Frankrikes starkaste politiska ungdomsrörelse samlas till kongress. På kongressen drev ledningen inför de 1000 ombuden ett grandiost och flummigt projekt om politisk och organisatorisk förnyelse. Det gick ut på att begrepp som ”nya arbetssätt”, ”bredare sätt att möta politiken”, ”fokus på enskilda frågor”, ”ta tillvara ungdomars förhoppningar i en ny era”, spreds runt som konfetti. Man självavvecklade delar av sin organisation och hoppades på att kul saker skulle hända, på samma sätt som moderpartiet, fast ännu mer. Två år senare gick det knappt att etablera faxkontakt med den centrala organisationen. I den franska verkligheten blev man snabbt irrelevant i breda folklagers ögon. De trotskistiska organisationer fick ett uppsving bland ungdomar. Arbetarväljarna gick i många fall i besvikelse över arbetarrörelsens partier till Front National, som till skillnad från kommunisterna och socialisterna lyckades skapa en sorts klassidentifikation och ge sken av att distansera sig från etablissemangets klassförakt – men med fascismens vidriga enkelspåriga svar på brännande samhällsfrågor.

Aron Etzler har utvecklat den franska erfarenheten – och satt den i ett sammanhang – i ett av de senaste årens allra viktigaste debattböcker för vänstern, Ta det tillbaka. Läs!

Det ska bli spännande att fortsätta följa den norska erfarenheten. Förhoppningsvis kan det bli som Lysbakken vill – en motsatt väg jämfört med det franska misslyckandet.

Junilistan – ett nytt högerpopulistiskt parti är fött

Junilistan ställer upp i riksdagsvalet 2006. Igår presenterades ett ”oktobermanifest”.

Programmet är på alla väsentliga (och de flesta oväsentliga) punkter ett hårt högerprogram. Skatterna ska sänkas. Den offentliga sektorn ska bantas genom att ”successivt rationaliseras”, alltså utsättas för nedskärningar och ytterligare ökat tryck på de anställda. Statliga företag ska säljas ut, arbetsförmedlingar ska privatiseras, socialförsäkringssystemen ska urholkas genom att taken inte ska höjas och därmed allt fler underförsäkras. Privatskolesystemet (kallat ”friskola”) ska utsträckas till andra välfärdsområden, till exempel sjukvården. Gubbarna har tänkt till och vill också ha pigavdrag, här kallat ROT för kvinnor, där bokstäverna står för Rengöring, Omsorg, Tvätt! Inte särskilt svårigenkännlig politik.

Ett av de förslag som har störst negativa effekter döljs lite bland skrivningarna. Det handlar om den stora, avgörande omfördelning som sker med det kommunala skatteutjämningssystemet. Under stridsrop om decentralisering vill man frånta kommuner där skatteunderlaget består av människor med lägre inkomster, möjligheten att erbjuda adekvat samhällsservice. Och så här fantastiskt beskriver man hur det ofrånkomliga resultatet ska bedömas: ”skillnader mellan kommuner och regioner måste då accepteras och inte ses som missförhållanden”!

På ett område som kan tyckas komplicerat och därför troligen kommer att diskuteras ganska lite i rådande medieklimat presenterar partiet ett konsekvent, radikalt högerprogram för beskuret folkstyre, och det är i författningsfrågorna. När man rör sig bortom EU-relaterade frågor, där man ofta hamnar rätt och försvarar folkstyret, så uppträder en hel katalog av författningsförslag som skulle rulla tillbaka folkliga framsteg uppnådda under efterkrigstiden och göra svensk demokrati mer ihålig.

Det handlar om skilda valdagar (som erfarenhetsmässigt drar ned valdeltagandet samt öppnar upp för lokal populism utan möjlighet att ställa till svars), färre riksdagsledamöter (som minskar den regionala förankringen, minskar proportionaliteten i valsystemet och gör det svårare för mindre partier att verka i riksdagen), ökat inslag av kraftigt ökade inslag av personval (som förstärker fragmentisering av politiken och urholkar rörelseaspekten i det politiska systemet). Viktigast är kanske ändå att en högerns våta dröm plockas fram: författningsdomstol. Tanken att experter och domare ska överpröva de folkvaldas beslut har hängt med ända sedan högern tvingades släppa efter för parlamentarismen.

Jag vill tipsa om Mats Einarssons utmärkta artikel om författningsfrågor i skriftserien Vänsterns programfrågor (#4). Artikeln finns på sidan 90-100.

Det är synd att det blivit så här med Junilistan, men inte helt oväntat heller. Partiet har spelat en roll i att ge uttryck för ett brett EU-motstånd. Men när man ska göra riksdagspolitik blir de tongivande företrädarnas bakgrund och livssituation, och (därmed sammanhängande), organisationens struktur utslagsgivande. Nu får vi ett högerpopulistiskt parti istället som utöver sin högerplattform kanske till och med öppnar upp för extra reaktionära saker som abortmotstånd och gud vet vad. Med tanke på att folkpartiet för en allt mer konsekvent rasistflörtande, blåbrun politik kanske inte just detta blir framträdande i Junilistans politik, men det mesta kan hända. Och även om det hela kan få den glada bieffekten att kd åker ur riksdagen, så bidrar Junilistans plattform till en ytterligare högervridning av det politiska landskapet – i alla fall om inte arbetarrörelsens partier lyckas skärpa sin politik och erbjuda ett tydligt vänsteralternativ. Den största risken är om Junilistan genom att smussla med det faktiska innehållet i sin politik drar socialdemokratiska röster för att med naturlighet bli stödhjul åt en eventuell Reinfeldt-regering. En ny Ny demokrati.

Till sist bör man konstatera att miljöpartiet därmed tyvärr fortfarande är det enda borgerliga vänsterpartiet. Samt att förnekandet av höger-vänsterdimensionen i politiken är och förblir en högerståndpunkt.

----------
Läs också Tony Johanssons kommentar.

Två dikter från 60-talet

I gamla papper bläddrar jag fram Jevgenij Jevtusjenkos fantastiska dikt från 1961 – Babij Jar. Den börjar med raderna

Vid Babij Jar finns ingen minnessten.
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.

Ställd framför platsen för illdådet – här mördades över trettiotusen ukrainska judar under några dagar 1941 – reagerar poeten som människa, sammankopplad historiskt, organiskt med lidandet. Människans storhet ligger i att hon kan begripa sammanhang, utsträcka sin empati – solidarisk medkänsla, inte ömkan – över tid och rum. Miljoner människor i hundratals länder har läst Jevtusjenkos dikt, bytt in sig själva när han är Dreyfus, Anne Frank eller en pojke Bialystok. Dikten avslutas:

Må Internationalen ljuda
som en dånande fanfar
när jordens siste judehatare
lagts i sin grav!
I mina ådror finns det inget judiskt blod.
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

Att förstå smärtan är också att känna ekot av förtryck, veta att förtryck föder motstånd. Att ”mänskan hon är mänska / därför vill hon inte gärna trampas ned”, som Brecht uttrycker detta mänskligt universella. Det är den insikten vi bär med oss, alla vi miljoner och åter miljoner runt om på jorden som reagerar mot behandlingen av palestinierna. Det ligger som en grundton kring allt det konkreta; dödsskjutningarna, vägspärrarna, kartritningarna, husdemoleringarna, vattenbristen, de stillastående sopbilarna.

Den här dikten är skriven tre år efter Jevtusjenkos Babij Jar, av Mahmoud Derwish. Den publicerades i Clarté, nr 1, 2002. För översättning från engelska/arabiska står Hans Isaksson:

ID-KORT

Till protokollet:
Jag är arab
Och mitt ID-kort har nummer femtiotusen
Jag har åtta barn
Och det nionde på väg efter sommaren
Blir du arg?

Till protokollet:
Jag är arab.
Jag arbetar med åtta kamrater i ett stenbrott
Jag har åtta barn
Jag skaffar dem bröd
Kläder och böcker
Ur stenarna.
Jag tigger inte om allmosor vid din dörr
Och jag ödmjukar mig inte vid tröskeln till din kammare
Så – blir du arg?

Till protokollet:
Jag är arab
Jag har ett namn utan titel
Tålmodig i ett land
Av rasande människor
Mina rötter
Fanns här före tidens begynnelse
Och innan tidsåldrarna tog sin början
Före pinjerna och olivträden
Och innan gräset växte

Min far kom från ett släkte av plöjare
Inte från en gynnad klass
Och min farfar var bonde
Varken väluppfostrad eller välboren!
Han lärde mig solens stolthet
Innan han lärde mig att läsa
Och mitt hus är som en herdes hydda
Gjort av grenar och bambu
Har du uppfattat min ställning?
Jag har ett namn utan titel!

Till protokollet:
Jag är arab
Du har stulit mina fäders odlingslundar
Och den jord jag har odlat
Med mina barn
Och du lämnade oss intet
Utom dessa stenar.
Så kommer staten att ta dem
Som det ryktas?

Därför!
Skriv överst på första sidan:
Jag hatar inte folk.
Jag är ingen inkräktare
Men om jag blir hungrig
kommer usurpatorernas kött att bli min föda
Akta er
Akta er
För min hunger
Och för min vrede