På Farc-fars med Fredrik utan c

Bombliberala debattartiklar upprepar sig, första gången som tragedi, andra gången som fars.

Efter att ha röstat för massavlyssning av svenska folket har Fredrik Malm satt sig ned och gjort en somrig rewrite på en debattartikel han skrev för ett och ett halvt år sedan i GP, och fått den förbi någon stackars sommarvikarie på UNT. Vi var några som svarade på Malms artikel i februari 2006.

I kort sammanfattning kan man säga att Fredrik Malm skaffat sig en blockering mot att läsa och förstå texter som handlar om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter – många skulle tidigare envisats med att kalla dem liberala, men det tenderar numera innebära en risk för att man uppfattas som ironisk.

I ett demokratiskt samhälle är det till exempel viktigt att inte införa förbud mot organisering baserad på politiska åsikter, att man inte ska utsättas för övervakning och förföljelse när det inte finns konkret brottsmisstanke, och att man bara ska kunna dömas för konkreta brott som man begår, inte bli kollektivt ansvarig på grund av löst stipulerade ”kopplingar”. Det parti Fredrik Malm tillhör, liksom Fredrik Malm själv, har på senare tid visat frapperande ointresse för att försvara dessa fundamentala värden, eller entusiastiskt angripit dem.

I december 2005 togs på ovan nämnda principiella grunder ett demokratiinitiativ för att uppmärksamma och utmana den illavarslande utvecklingen med särskilda ”terrorlagar” som åsidosätter normal rättspraxis och öppnar för politiskt godtycke och övergrepp. En utlösande faktor var ett tillslag mot politiska aktivister i Danmark.

Uppropstexten från 2005 går att läsa här.

I uppropet nämns den svenska terrorlagstiftningen från 2002. Jag är stolt över att Ung Vänster, som jag vid det tillfället var ordförande för, var en av de första som kraftfullt tog avstånd från lagen och påpekade de allvarliga principiella riskerna med den. Det är alltså en typ av lag som är extremt diffus och som lyfter bort stora delar av en öppen juridisk process till stängda politiska processer: Dels kan man dömas utan att själv ha begått något konkret brott, dels blir det en politisk bedömning som avgör om samma handling ska lagföras enligt normala lagar eller betecknas som terror, dels är lagen bara en ”ram” vars faktiska innehåll bestäms av EU-kommissionen, utan insyn – man får inte veta varför en person eller organisation terrorstämplas eller slutar vara terrorstämplad.

Om Fredrik Malm hade förstått att den här typen av lagstiftning leder till ett demokratiskt moras och en förångning av de liberala värden han brukar parfymera sig med i överflöd, hade han kanske också förstått varför till exempel FRA-lagen är en så dramatiskt dålig lag. Det gör han nu inte. Hans sommarfars till debattartikel är ännu en nyttig påminnelse om att han och hans meningsfränder som utgör ett konkret hot mot demokrati och rättssäkerhet i det här landet.

2 x Nilsson

Det är ett nästan parodiskt tydligt tecken på rasismens rörelse in mot en hegemonisk position i den offentliga debatten: samhällstoppar firar rasistisk statsterror med drinkar och dans, medan ordningsmakten utan att blinka sätter lagen åt sidan och går loss på dem som protesterar mot kalaset.

Petter Nilsson skriver bra om det på sin blogg.

Relaterat, och mycket läsvärt, är samme Nilssons inlägg på SVT Opinion: Utan röda fanor får vi bruna skjortor.

Veckans nödvändiga läsning: Om Iran och antisemitism

Oxford-forskaren Arshin Adib-Moghaddam skriver i Monthly Review på nätet, under rubriken ”On the Jewish Presence in Iranian History”. Läs den! [Hittat via Paolo Pissoffi]

Man behöver inte hålla med om varenda rad för att ändå kunna konstatera att det är en mycket intressant text, som placerar den hetsdebatt som nu pågår om Iran och dess regerings förhållningssätt till Israel i ett sammanhang.

Adib-Moghaddam konstaterar, att det uppskruvade tonläget mot Israel från Ahmadinejads sida och de grumliga vatten han fiskar i på hemmaplan, är en del av ett välbekant politiskt förhållningssätt:

[...] a mixture of individual ignorance about the factual circumstances of the holocaust and, more importantly, Machiavellian expediency during a period when the Iranian state was targeted by a relentless public relations campaign in the international media. As such, his comments are quite comparable to Bush's declaration that, after 11 September 2001, the United States was on a “crusade” or Silvio Berlusconi's statement about the inherent superiority of “Western” values during the same period. Indeed, I do not think it an exaggeration to place Ahmadinejad in the same category as Bush and Berlusconi. All three represent that type of politician that adhere to a dichotomous worldview: things are either black or white, good or bad, you are either with them or against them.

Men artikelns kanske viktigaste förtjänst är att den belyser antisemitismen, den vidriga rasistiska ideologi som projicerar samhällsproblem på ”juden”, som särskiljer och nedvärderar judar som grupp, och som varit en förutsättning för några av de största massmords- och förföljelsebrotten i mänsklighetens historia. Antisemitismen är, som Adib-Moghaddam påpekar

a distinctively European invention, and projecting its ideological tenets and political agenda to the Muslim world is intellectually unrewarding and analytically flawed.

Det är i Europa – och i de politiska formationer som varit utlöpare av europeiska förhållanden – som inhemska judiska grupper i särskilda historiska skeden haft en strukturellt underordnad position och av mäktiga reaktionärer gjorts till sociala syndabockar. I Mellanöstern finns en annan historia, och en annan situation idag. Den orkestrerade hets som nu pågår mot Iran mystifierar dessa förhållanden – av lätt insedda skäl, som inte inbegriper viljan att analysera och bekämpa antisemitismen:

There is a particular interest linked to the representation of Iran as an irrational, “anti-Semitic” polity. At the least, it legitimates the demonization of the Iranian state, at most it mobilizes public opinion in support of military action.

Det är en ganska god beskrivning av vad, säg, Fredrik Malm, sysslar med.

För övrigt är det intressant att den incident som beskrivs i artikeln, om den direkta lögn som spreds om införandet av särskilda kläder för judar i Iran, och som blev en världsnyhet innan falsifikationen uppdagades, i Sverige hann leda till ett krigshetsutspel av – Fredrik Malm. (SvD gjorde en väldigt rolig intervju med Malm efter det att det framkommit att hela grejen var båg. Jag hittar inte den nu).

I sammanhanget kan det kanske också vara intressant att påminna om att Ahmadinjead aldrig sagt att Israel ska ”utplånas”.

Alltså: läs artikeln.

Hoten klarlagda

Den här meningen är beundransvärd:

Och oavsett om Iran kommer att använda vapnen eller inte kan inte Israel acceptera att leva under ett ständigt hot om utplåning.

Ah! Man – läs USA:s massmordsmaskineri – bör alltså ingripa för att utplåna människorna i ett land som inte har kärnvapen, eftersom ett land som har kärnvapen, och som med sin militärmakt ständigt hotar människor utanför landet och på områden det ockuperar med utplåning, och titt som tätt realiserar hoten, annars kommer att känna ”ett ständigt hot om utplåning”, något som man alltså ”inte kan acceptera att leva under”.

Nästa gång någon frågar hur det koloniala medvetandet fungerar, kan man ge dem Fredrik Malms senaste alster i DN för förkovran i ämnet.

På bilderna nedan ses palestinier som av misstag trott sig besitta ett människovärde, utöva oacceptabela hot mot staten Israel.

Klasskrock

Fick nedanstående redogörelse mejlad till mig av en kamrat. Jag var inte där själv, men tycker att det var en rolig historia.
- - - - -

Debatten i fråga handlade om integration och etnicitet och man dryftade många fina spekulationer om hur viktigt det var att svenne-snuter hajade begrepp som "shoo" när de kom till förorten. Fredrik Malm delade med sig av sina visdomar från utbildningsutskottet och sa att det viktigaste för en lyckad integrationspolitik inom universitetet idag var meeeer studievägleeedning eftersom det idag är så mycket kultuuurkrockar. När det var dags för frågestund ryckte jag indignerat åt mig mikrofonen och en hetsig dialog tog fart.

Yours Truly: bla bla om ökad segregation i Sthlm, borgare, resursfördelning, identitetspolitik etc - var finns klassperspektivet?
Moderator: eh...är inte det där en POLITISK fråga?
YT: eh...när upphör integration att vara politiskt?
Fredrik Malm: *lång liberal floskel om att borgarna nog minsann kan tänka sig att höja studiemedlet någon gång i framtiden, men vi ska inte klaga för Sverige är mycket bättre än andra länder*
Moderator: Har du fått svar på din fråga?
YT: *skitsur* Näe, inte någonstans, men tack ändå!
FM: *högröd, pekar plötsligt finger* Det kan kanske beo på DEN DÄR RÖDA STJÄRNAN du har på tröjan att vi inte förstår varandra!
YT: Du upplever att det är någon typ av kulturkrock mellan oss...eller?
Publiken: höhöhöhö
FM: Nja, kanske mer en KLASSKROCK!
YT: I rest my case!

Let's go bombin' now

Folkpartiets Fredrik Malm:

I Sverige säger människor: USA ut ur Irak. Jag skulle hellre säga: USA in i Iran.

Malm är otålig. De goda erfarenheterna från Irak måste få komma också iranierna till del. Att en svensk riksdagsledamot önskar sig ett blodigt bombkrig är förstås något oerhört. Att det är en profilerad folkpartist är samtidigt inte särskilt överraskande längre. Folkpartiets förhållningssätt till dödande och repression riktat mot människor i och från kapitalismens periferiländer har blivit allt mer otvunget, ja, entusiastiskt.

Malm diskuterar – lite överraskad över problematiserandet – sitt uttalande i ett inslag i Studio Ett. (Vet inte hur länge det ligger kvar - här är ett Ekot-inslag om samma händelse)

Det är intressant. Särskilt när Malm ungefär åtta minuter in i sändningen helt kliver in i en slags fantasivärld där det inte bor många andra än han och Per Ahlmark. Men det som slår mig allra mest är att Studio Ett valt ett upplägg där den som bjudits in som kritiker är Urban Ahlin (s) – en man vars utrikespolitiska grundhållning endast marginellt, företrädesvis verbalt, skiljer sig från Malms. Ahlin har i praktiken försvarat allt som USA sysslat med i världen på senare år, åtminstone i efterhand. Och han har också varit aktiv i omläggningen av svensk utrikespolitik i pro-amerikansk och pro-israelisk riktning.

Inslaget lämnar därför en fadd eftersmak. Lite munhugg kring Malms formuleringsglädje och tidsplanering, men i processen bakas konsensus om att rätten att bestämma över utvecklingen i Mellanöstern med självklarhet tillfaller Västvärlden.


Läs också gärna,
Pelaseyed:
- Krigshetsare
- Hands off Iran
tidigare inlägg på den här bloggen:
- Från Irak till Iran
- Fortsatta förberedelser