Gott nytt år, kosmonauter!

Som redan framgått blev min bloggpaus inte längre än en tre veckor. Det gick så fort att börja igen att jag inte hann skriva något om det. Jag vill därför passa på att kombinera denna nyårshälsning till alla (nåja) läsare med ett varmt tack till alla som hörde av sig under pausen med uppmuntrande tillrop. Jag blev ärligt överraskad och lite rörd. Ett extra litet tack till de norska kamraterna – det är en ära att ha en kvalificerad läsekrets i västerled.

Några kommentarer av helt annat slag dök också upp i den korta pausen. Särskilt en bidrog till nystarten – en herre som mejlade under rubriken ”Arab?”:

Du är ju fan inte klok. Har hört mycket negativt om dig både i pressen och ifrån vänner och bekanta. Nu har jag kollat och läst lite vad du står för, och det är ju bara att hålla med. Åk hem för fan. Hoppas din paus varar för evigt, i ett arabland...

Man ville ju – för att använda ett fantastiskt äktsvenskt uttryck – inte vara den som är den. Så det var bara att bryta ihop och komma igen.

Allvarligt talat: läget är mycket mörkt. Och jag började blogga igen för att det var jobbigare att inte göra det. Man sparade visserligen tid men inte upprördhet. För bloggandet finns under 2007 inga särskilda, storslagna planer. Det får utvecklas åt det håll som livet och klasskampen kräver.

Med önskan om ett synnerligen gott nytt år – eller egentligen; om gnetig kamp där man ha möjlighet, för att det ska bli lite bättre.


Bild: Jan Stenmark / Aftonbladet

Efter Saddam, några kommentarer

• Riverbend skriver som vanligt briljant inifrån Irak. Hennes senaste bloggpost är översatt av Ingrid Ternert och upplagd på bloggen Trots allt:

Bara detta att ockupationsmakten i Irak med dess hjälpgummor kan komma på tanken att motståndet i landet är brutet genom att Saddam Hussein blivit hängd, visar på hur isolerade dessa är från verkligheten. […]Al Qaeda? Det är skrattretande. Bush har effektivt lyckats skapa fler terrorister i Irak de senaste fyra åren än vad Osama skulle kunna göra i tio terroristläger i de avlägsna afghanska bergen. Våra barn leker idag "prickskyttar och jihadister" där den ena skjuter amerikanska soldater mellan ögonen och den andra demolerar jeepar.

• Angry Arab:

I saw Al-Iraqiyya TV last night (you can get it in the US on Globecast satellite). What a channel. It has the feel and texture of a propaganda channel of a tyrannical (and sectarian) regime. It aired non-stop dancing and singing. But it was eerie when they aired a song (sung by a children choir) which basically celebrated executions. Welcome, to the new Iraq.

• Robert Fisk: A dictator created then destroyed by America

Periferityrann dödad av Centrumtryrann

Mitt i en större, pågående tragedi avslutas en oansenlig men bisarr fars med lite gammaldags barbari. Brottslingarna rensar upp bland sina tidigare hantlangare.

Rapporteringen i döden säger rätt mycket om händelsen:

* Al-Jazeera: Another witness said: "He seemed very calm. He did not tremble."
* DN: - Saddam Hussein var nedslagen men föreföll inte rädd när han närmade sig galgen, berättar Mowaffaq al-Rubaie
* CNN: Hussein executed with 'fear in his face'

För övrigt är nog Michael Winiarski, mer eller mindre medvetet något viktigt på spåret i sin krönika över den avrättade ex-diktatorn:

Saddams stora misstag var att vända sig mot USA, eller missförstå Washingtons signaler.

Det är den poäng - eller ska vi säga ”signal” - som amerikanerna i ”Camp Justice” skyndat sig att understryka.

A-ha!

Postpostkolonialt

TT-Reuters (om Saddams stundande avrättning):

Det tekniska kring själva dödandet regleras av bestämmelser som Storbritannien införde efter första världskriget.

Goin’ Medieval

Gycklargrvppen (oberoende feodal) gör som brukligt en, ska vi säga infernaliskt rolig insats i besvarandet av Bloggvärldsbloggens enkät. Själv känner jag mig givetvis gudomligt hedrad av att förekomma i enkäten, med det svårslagna, korstågsfeta epitetet ”den ständigt koleriske och aw skiägg stvbbige persern”. Kanske något för nästa uppsättning visitkort sigill.

Townes Van Zandt

Musikbyrån – för övrigt ett av SVT:s allra bästa program – visade dagarna före jul ett utmärkt norskt program om hiphop-kulturen i Houston. Sevärt – finns på nätet. En bit in i programmet diskuteras bruket av hostmediciner som drog (jfr. ”sippin’ on some sizzerp”), och har där med en bit av den gamle folksångaren Townes Van Zandts låt Waitin’ around to die, där kodeinet besjungs i slutet. En glimrande upptäckt. Wikipedia-artikeln om van Zandt citerar Steve Earle: ”Townes Van Zandt is the best songwriter in the whole world and I'll stand on Bob Dylan's coffee table in my cowboy boots and say that”. Och nu ser jag att bloggen Sakernas tillstånd i november postade filmklippet nedan, tydligen från dokumentären Heartworn Highways, där Van Zandt sjunger sin låt solo. Vackert och sorgligt.

Counterstrikeliberalism med punchdoft

Ibland kan man i politiska sammanhang ha argumentationsövningar. Det svåraste då är att hitta någon som på låtsas argumenterar trovärdigt för motståndarsidans ståndpunkter. Det kan lätt bli fnissigt och karikatyrartad. Om någon, säg Ung Vänstermedlem, hade skrivit en artikel med påhittad högerretorik, med ungefär innehållet i den DN-debattartikel som Niklas Wykman publicerat idag, hade det snarare betraktats som ganska crazy satir. Nu är det inte satir. Det är bara en helt wacko text.

Det största regeringspartiets ungdomsförbund varnar för överhängande fundamentalistiska hot mot Sverige, och föreslår bland annat militära insatser för att vid behov ”frita svenska politiska fångar”. Det svenska biståndet bör i högre utsträckning övergå i våld, ty det är ”bristen på våld och hot om våld” från västmakternas sida som idag utgör ett allvarligt problem i världen.

Förutom våld behövs också skattesänkningar. Platt och sänkt skatt grejar biffen. Debattartikelns kanske bästa mening är denna:

Meningslösheten i att först ta ut skatt från en person för att sedan transferera tillbaka den via bidrag är uppenbar även för ett barn.

Det är förstås möjligt att ett barn anser det uppenbart meningslöst med till exempel pensioner. Det utgör annars ett hyfsat basic civilisatoriskt framsteg. Ett väl beprövat alternativ är förstås att skaffa sig många barn som istället för att gå i skolan arbetar för att försörja en när man blivit gammal. En annorlunda sorts organisering är också ättestupan, som visserligen torde vara en myt, men kanske i en anda av förnyelse kan förverkligas med beteckningen ”nystartsavdrag”, under ledning av de dubbelplusnya moderaterna, som därefter kan ställa upp i nästa val under namnet ”det nya arbetar- och medeltidspartiet”. Klart är att det blir mindre transfereringar på det sättet.

Ungefär fyra av fem skattekronor som betalas in under individernas livstid går för övrigt just tillbaka i sådana meningslösheter som många av oss känner igen som välfärd. Den där femte skattekronan, omfördelande mellan individer, är, får vi väl anta, ännu mer angelägen att få bort, särskilt för unga människor, för vilkas liv och väl ”skattetrycket” är ”det enskilt största hindret”.

Äras bör i sammanhanget också den gode Johan Ingerö, som menar att artikeln

visar att organisationen [Muf] besitter såväl intellektuell som politisk kompetens.

Reaktionen säger förstås ganska mycket om nämnde debattörs intellektuella och politiska kompetens. Men också om det allmänna tillståndet i ett Sverige där en djupt skogstokig höger rätt ostört lullar vidare.

Egypten hjälper till i rätt ögonblick

Israel har som bekant många gånger gått till blodiga angrepp mot befolkningen i Gaza, under förevändningen att stoppa påstådd vapeninförsel från Egypten. Ekot rapporterar nu att stora mängder vapen förts över från just Egypten, till just Gazaremsan. Med Israels godkännande. Vapnen ska gå till Fatah, och skapa bättre förutsättningar för ett palestinskt inbördeskrig.

Egypten har tidigare utmärkt sig som en pålitlig partner, genom att bland annat erbjuda förstklassig tortyr åt USA och Israel, på entreprenörsbasis. Även Sverige har bidragit till leveranser. Nu deltar man också i riktade vapenleveranser.

Tortyr och vapenhandel är förvisso steg i rätt riktning, men räcker, av lätt insedda upphovsrättsliga skäl, troligen inte till för att kvalificera sig som ”Mellanösterns en av två demokratier” vid sidan av ”den ende”. Det genererar dock gott om militärt bistånd och glada presskonferenser.

Bilden: Israels utrikesminister Livni med egyptisk kollega


(Äldre, relaterat inlägg: arabisk tystnad)

Sanning om konsekvens

Resultatet av att den palestinske presidentens fraternisering med Ehud Olmert häromdagen (se tidigare inlägg), där han markerade mot Hamas och fick lite av palestiniernas egna pengar tillbaka som belöning: Israel bygger öppet ut en ny, illegal bosättning, alltså bebodd militär bastion, på Västbanken för att ta emot en del av de religiösa fanatiker som under stort PR-ståhej evakuerades från lika illegala men mindre lukrativa bosättningar i Gaza förra året. Och, Israel meddelar öppet att man trappar upp mördandet av civilbefolkningen i Gaza.

Låt oss kalla det ”fredsprocess”.

Gaza är för övrigt det område där Fatah först och mest tappade stöd, till Hamas.


(Två äldre inlägg, från augusti 2005, om Gaza-evakueringen, här och här)

Snabbt axplock om Afrikas horn

Visst är situationen i Somalia komplicerad. Men inte är det en ursäkt för den allt vanligare och allt mer tröttsamma, allting-är-obegripligt-etniskt-kaos-journalistik som dominerar våra nyhetssändningar. Det som nu sker måste begripas mot en dubbel bakgrund av långvarigt kolonialt schackspelande med befolkningen i regionen, och den nya globala terrorregim som går under namnet ”kriget mot terrorn”.

Jinge skriver att man borde kalla det ”kriget mot Islam”, och något ligger det i detta, även om det inte handlar om någon religiös fejd, utan om en dialektisk process där USA söker sig en fiende och motståndet mot orättvisor och förtryck i periferin, i det vakuum som bland annat Sovjetunionens fall skapade, söker sig nya, inte sällan (mer eller mindre ödesdigra) religiösa, uttryck.

Via Frasse hittar jag ett intressant inlägg i Internationell Herald Tribune, skrivet av Salim Lone i Nigeria. Här talas också om en ”ny front” i den muslimska världen, och kriget beskrivs som ett ”reckless US proxy war”. Läs.

Thaher Pelaseyed skriver också utförligt och tankeväckande om det ”imperialistiska strategispel” som skördat och skördar offer i regionen.

Ulf Bjereld pekar på att Carl Bildt faktiskt förtjänstfullt markerat ett försök till svensk ståndpunkt i frågan utan att be EU om lov först. Alltid något.

Uppdatering. Kalle Larsson (v): Etiopien ut ur Somalia!

Mer juridiska innovationer

Via Kurt Nimmo hittar jag en artikel i LA Times om hemliga vittnesmål i amerikanska domstolar. Den uttryckliga konstitutionella rättigheten för den lagförde att känna till anklagelsernas innehåll och konfronteras med dem som vittnar mot honom eller henne, kan sättas ur spel i flera rättegångar. Bakgrunden är att israeliska agenter i dessa fall varit delaktiga i gripandena och nu krävt att vittna under falsk identitet – alltså förbli hemliga också inför de anklagades försvarsadvokater, som därmed förlorar det mesta av möjligheten att genomföra meningsfulla korsförhör.

I det största fallet är de anklagade sju personer – alla utom en amerikanska medborgare – som arbetat för en USA-baserad välgörenhetsorganisation. Dessa ställs inför anklagelser om ”stöd till terrorism” för att de överfört pengar till biståndsprojekt där mottagaren påstås vara eller ”kontrolleras av” Hamas, tillfälligtvis den rörelse som vunnit det palestinska parlamentsvalet. Här är det alltså dels så att den israeliska säkerhetstjänsten är drivande i att terrorisera USA-medborgare, i USA, och dels på ett sätt som tummar på de konstitutionella rättigheterna i USA.

Det strategiska samarbetet med USA och Israel grundar för mord och terror runt om i världen, men som vi varit många som varnat för när det gäller denna sorts utveckling: det spiller också tillbaka över människor i dessa länder:

"It is a scary development," said attorney Michael Deutsch, who represents one of the two Chicago defendants. "It really gets us close to secret trials and secret evidence in this country."

Och det kommer, som Kurt Nimmo påtalar, att spilla vidare:

Of course, after the economy turns sour, as it already has, never mind the cavalcade of Richie Rich talking heads on Fox and elsewhere telling us the opposite, this undermining of the Constitution will be used against non-Arab Americans, as increasingly all opposition to the government will be considered terrorism, especially during a crisis, never mind that so-called crisis will be engineered by the banksters and the ruling elite, their ranks filled with no shortage of neocons and their ideological kissing cousins, the “free trade”—the freedom to plunder and loot—neoliberals.

De gamla moderaterna pratade bredare östgötska

[Via Krohnman]

Myndighetsnytt: Forum för levande historia får i uppdrag att belysa och informera om iPod-lyssnarnas brott mot mänskligheten

Fortsatt demokratispridning

New York Times har en artikel om fängelsesystemet i Norra Irak. Tusentals människor hålls i förvar under orimliga förhållanden – många har varit där i flera år – utan preciserade anklagelser och utan rättegång. De kurdiska administratörerna har tagit del av USA:s juridiska innovationer:

Brig. Hassan Nouri, the Kurdish security official responsible for the prisons in northeastern Iraq, said the detainees are in a status resembling that of the American-held detainees in Guantánamo Bay. “We cannot let them go, and we will hold them as long as we have to,” he said.

Apropå planerade utförsäljningar i offentlig sektor

Dilbert kommenterar

B1 + B2

Det här är fanimej genialt.
(Kolla runt på hela bloggen)

Stalking + humor = sant?

Jag måste säga att det är svårt att bestämma sig för vad som är roligast: att jag tycks ha blivit polisanmäld för ”förtal” av någon lirare som ”arbetar med jämställdhetsrådgivning” (till exempel så här) samt leder en brevkurs med sin egen livsfilosofi ”modern gnosis”, eller den efterföljande, av samme man initierade diskussionen på ”liberal debatt”.

Sekulär juldramatik

Stor journalistik

Samhällskontrakt – privat och offentligt

Obs i P1 har haft en intressant debattserie med inlägg kring frågan om det ”allmänna” i ett eventuellt nytt ”samhällskontrakt”. Jag deltog med ett inlägg den 11 december. Under bloggpausen med andra ord. Den intresserade kan lyssna här. Ligger kvar några veckor till. (Själva inlägget ungefär åtta minuter in).

Uppdatering: Efter förfrågningar här och via mejl så lägger jag upp manuset helt enkelt. Det kunde jag ju ha kanske kommit på själv från början.

----------

”I 150 år har vi hjälpt förmögna människor i varje skede av livet”, läser jag på det uppfällda bordet framför mig på planet. Det är inte en reklamslogan för de gamla moderaterna – de fyllde blott 100 för två år sedan – men väl för Skandinaviska Enskilda Banken.

För en tid sedan presenterade en annan bank, Nordea, en rapport som visade att hushållens förmögenhet, netto, på ett och ett halvt år ökat med 650 miljarder kronor. Rapporten talar förtjust om en ”snuskigt stark förmögenhetsutveckling”. Samtidigt kan man se i SCB:s förmögenhetsstatistik att över en tredjedel av hushållen hade en mycket låg eller till och med negativ förmögenhet, alltså större skulder än tillgångar. En tiondel av den svenska befolkningen ägde 71 procent av den sammanlagda nettoförmögenheten.

Utvecklingen med vidgade förmögenhets- och löneklyftor hänger nära samman med att den offentliga sektorns andel av den totala ekonomin slutade växa i slutet av 80-talet. ”Århundradets skattereform” i början av 90-talet bidrog starkt till att gröpa hål i den offentliga ekonomin och stärka de välbärgades bankkonton. Nu heter det att ”hushållens förmögenheter” eller ”den privata konsumtionen” vuxit. Det sker samtidigt som den offentliga servicen, som ju är fördelad efter andra principer än rent marknadsmässiga, får leva med ständiga nedbantningsbeting. Det innebär alltså i praktiken att resursfördelningen i samhället blivit och blir skevare.

Men fördelningen mellan offentligt och privat rör mer än siffrorna i bankomatutdragen. Den handlar också om makten över framtiden, villkoren för demokratiskt inflytande.

Diskussioner om det som händer i det så kallade näringslivet, till exempel om topparnas astronomiska arvoden, brukar försvinna med en hänvisning till att man här, till skillnad från offentlig verksamhet där vi talar om ”skattebetalarnas pengar”, har att göra med ”aktieägarnas pengar”.

Den uppdelningen är – nödvändig som den må vara för det borgerliga samhällets fortlevnad – i själva verket mycket märklig. Hur envar väljer att bränna sina pengar är en sak för sig, men hur arbetet värderas och hur resurserna fördelas, det är ett resultat av, och en förutsättning för, samhälleliga maktförhållanden. För övrigt är ju just företagstopparnas löner ett nästan övertydligt exempel på detta – en mycket liten grupp människor, nästan uteslutande män, styr våra största börsbolag och bestämmer där varandras löner.

De beslut som dessa fattar, kring investeringar, arbetsorganisation och annat, är beslut som i högsta grad påverkar samhällsutvecklingen, i många fall betydligt mer än beslut som fattas av riksdag eller landsting. Men medan det förefaller självklart att det bör finnas öppenhet kring och möjligt att påverka beslut som fattas av offentliga makthavare, blir beslut i den privatägda sfären avskärmade från samhälleliga krav.

Det går att tala vitt och brett om demokratiskt inflytande, men värdet av det devalveras, när själva den sfär som kan påverkas av demokratiska beslut ständigt beskärs. Vi har en lag om offentlig upphandling som innebär att man måste tvista juridisk om huruvida folkvalda får kräva kollektivavtal av leverantörer, trots att kollektivavtal numer också kan hyllas av den nya arbetarregeringen. Den ceremoniellt hyllade yttrandefriheten blir kraftfullt beskuren och ersatt av långtgående lojalitetskrav för den som kliver in på en privat arbetsplats. Det kan föras het samhällsdebatt om jämställdhet, men när en börs-VD ger uttryck för ståndpunkten att kvinnors sämre karriärutveckling jämfört med män beror på en genetisk önskan hos de förra att försörjas av de senare, då leder det inte till något ansvarsutkrävande, utan bara till att åsikten åter kryper ut ur offentligheten och bort till privatkapitalets skyddade maktsfär.

Samma utveckling som idag pekar mot en förstärkning av det privata ägandets omfattning och rättigheter, verkar för övrigt i motsatt riktning för de flestas personliga integritetssfär. I den nya världsordning där kapitalets överhöghet ska befästas, exploderar kontroll, övervakning och intrång i medborgarnas dagliga liv. Social voyeurism, folkdomstolsmentalitet och nymoralism gör comeback i såväl dokusåpor som samhällsrapportering. Bostadspolitikens kollaps återanvisar mängder av ungdomar som inte växer upp i överflöd, till ofrivilligt samboende med föräldrar och vänner, samtidigt som de välbärgade kan isolera sig i inhägnade områden.

Den allt överskuggande sociala motsättningen mellan privat och offentligt handlar med andra ord om de härskande skiktens varma önskan att få vara i fred för kollektivt formulerade krav om rättvisa och alternativa utvecklingsvägar.

I Skandinaviska Enskilda Bankens reklam kan man läsa vidare: ”Idag ser det mesta annorlunda ut i Sverige. Men sanningen att förmögna människor är unika består”. Ja, inte mer unika än att de ofta uppfattar gemensamma intressen sinsemellan och agerar efter dessa, skulle man kunna tillägga. Och det ser heller inte mer annorlunda ut, än att banken kunnat hjälpa dem i 150 år, utan att själv någonsin ställa upp i ett val.

Demokratisk jul i det heliga landet

Angry Arab: I have no comment. But does Abbas not look the role? (And look at the expression on Olmert's face. It says it all. He looks like he is thinking: You are a great catch. Where did we get you. You are the chief of collaborators. You deserve a blender. You are so pathetically subservient.)

* * * * *

Också i Dagens Nyheter kan man denna julafton se glada bilder från detta härliga tillfälle – det tillfälle som kanske markerar Fatah-ledningens kvalitativa övergång från centrumkraft i det palestinska nationella motståndet, till ett verktyg i ockupanternas händer för att bryta sönder detsamma.

Det är ett verktyg som täljts under tryck. Nog har det arbetats hårt i USA och Israel för att få till stånd denna ”lösning”, i ett läge när mycket annat gått åt skogen i den imperiella verksamheten – kaos i Irak, nederlag i Libanon (dock på väg att rätas upp genom en blåkopia på den palestinska operationen).

Gunnar Olofsson skrev för några dagar sedan några rader som sammanfattade det hela väl:

Nu jublar världen åt de inbördes striderna mellan palestinierna. Reportrarna har svårt att dölja sin förtjusning. Äntligen har man, liksom i Irak, lyckats få de fattiga och utsatta att förgöra varandra i de rika imperiebyggarnas – USAs och Israels – intressen. Detta är vad allt bojkottande, och motarbetandet av palestinsk demokrati, i själva verket syftat till. Att, genom att göra förhållandena outhärdliga, lösa upp hela samhällsstrukturen och få det palestinska ”problemet” att avskaffa sig självt. Bättre det, än alla trista förslag om tvåstatslösningar, samexistens mellan folkgrupper och annat strunt. Grattis! Kanske är det, i linje med traditionerna på Migrationsverket, dags att ta fram champagnen och skåla för ännu en seger över de förtryckta?

Jag läser om det jag skrev i somras, när Israel gick till våldsamt angrepp mot palestinskt samhällsliv på Gaza:

Viktigare ändå är att se hur Israel alltid iscensätter operationer av detta slag när det finns den minsta antydan till att palestinierna kan samla sig till nationellt motstånd. Så har det varit nu, när Hamas och Fatah börjat överläggningar om en möjlig gemensam hållning. Så har det varit tidigare när Hamas och Jihad varit beredda att diskutera vapenvila tillsammans med palestinska myndigheten. Då slår Israel till och mördar företrädare för än den ena, än den andra grupperingen. På den palestinska sidan placerar detta nu ett stort ansvar hos Fatah-ledning. Vill de sekulära krafterna fortsätta vara relevanta, gäller det att inte frestas vinna intern terräng helt på Israels premisser. Backas inte Hamasregeringen upp nu, kommer man imorgon att klämmas sönder av Israel och det palestinska folket från olika håll.

Den israeliska taktiken är obruten. Och efter den långa, väststödda utsvältningen av palestinierna uppnås nu det viktiga målet att slå sönder försöken till palestinsk enhet.

I sammanhanget bör vi reflektera lite extra över ordet demokrati.

För den som följt konflikten ett tag är det uppenbart att det alltid varit ett viktigt mål för Israel att förgöra demokratiska processer i det palestinska samhället. Jag skrev utförligt om det i januari, efter det palestinska valet. Läs gärna. Bland annat skrev jag detta:

PLO har för att vara en befrielserörelse, verkande under ohyggligt tryck och i ett desperat militärt underläge, haft en mycket avancerad demokratisk organisation. Det palestinska folket – i och utanför de ockuperade områdena – har varit genompolitiserat och organisationsvant. Naturligtvis fanns här allt möjligt dåligt också; ledararrogans, maktkamp, toppstyrning under Arafat, men PLO kunde ändå involvera många palestinier i politisk verksamhet och kanalisera mångas förhoppningar och viljor. Detta system stötte på gott om problem redan under 80-talet, men bildandet av myndigheten forcerade en urholkning av PLO:s demokrati. PLO-mötena förlorade sin betydelse, och ledarskiktet i Fatah kunde styra utan inre demokratiska korrektiv, både från andra PLO-fraktioner och från Fatah. PLO:s betydelse som nationell motståndsfront dog på så sätt bort – till förmån för Israel, och nackdel av det palestinska motståndet.

Det är i denna situation som Mahmoud Abbas har verkat. Fatah har starkt stöd och stor legitimitet på de palestinska områdena. Men

Först ville man från USA:s och Västvärldens sida ha Arafat som envåldshärskare, eftersom hans unikt starka ställning var en förutsättning för att sälja in eftergifterna i Osloavtalet till de palestinska organisationerna. När Israel grundligt och systematiskt förhånat varje del av Osloavtalet – bosättningarna blev fler, inte färre; vardagsterrorn mot palestinierna var snart värre än någonsin – var det istället nödvändigt att förnedra och bakbinda Arafat. Han sattes i husarrest och den myndighet han presiderade över förkvävdes. Västvärlden tvingade fram förändringar i den palestinska myndighetsstrukturen med en premiärminister som skulle balansera Arafats inflytande (Abbas).

Men efter Arafats död och valet av Abbas till president, för övrigt i ett val där Israel försvårade eller omöjliggjorde vissa kandidaters kampanjer, är situationen annorlunda. När palestinierna genomförde ett parlamentsval som var demokratiskt så nödvändigt, och under trakasserier och ockupation gör det med ”svensk standard” (Carl Bildt), då är det plötsligt ett allvarligt problem: ty fel parti vann valet. Den palestinska regeringen isoleras.

Nu anses det vara jättebra om den palestinske presidenten utlyser nyval, vilket han näppeligen har konstitutionellt mandat till, för att försöka få bort sina politiska rivaler.

Förklaringen ska sökas i att Hamas till skillnad vad många trodde i förväg, varit exceptionellt öppet för konstruktiva kompromisser och nu också mycket konkret närmat sig möjligheterna till en palestinsk enhetsregering för att åter erbjuda lite faktiskt motstånd mot ockupationsmakten och dess sponsorer och göra livet lite drägligare för det palestinska folket. Valvinnaren Ismael Haniya har till och med öppet deklarerat sin beredskap för att avgå och öppna upp för en nationell enhetsregering!

Det är i detta läge som Israel och Västvärlden hand i hand går in för att ge Mahmoud Abbas stöd att förhindra en sådan palestinsk enighet. I DN kan man läsa att Israel ”lämnar tillbaka hundra miljoner”. Alltså palestiniernas egna pengar, som undanhållits för att statsstrukturen helt skulle bryta samman. När detta blivit ett faktum belönas Abbas för att kunna sitta kvar vid makten på motståndets bekostnad – ta ytterligare steg från att vara representant för en folklig kraft till att bli en motsvarighet till Karzai eller Talabani.

I den desperata situation som palestinierna är försatta i är det lätt att ibland förfalla till principrytteri utifrån. Taktiska och strategiska beslut fattas i en maktkontext. Men från USA:s, EU:s och Israels sida är detta lydnadsträning med käpp och godis. Och de har mage att tala om demokrati. För folken i Mellanöstern kommer västmakternas lockrop om demokratisering att klinga lika väl som bödelns löfte om sinnesfrid hos den dödsdömde.

Den nya arbetar- och bonderegeringen skrider till verket för att bygga en proletär statsförvaltning och därmed en ljusare framtid åt alla medborgare

Ministern Mats Odell (kd), efter beslut på regeringssammanträde den 21 december 2006:

Myndigheter har också i för stor utsträckning tillåtits bedriva opinionsbildning, eller rent av bildats för detta ändamål. Det behövs därför tydligare gränser för vad som bör vara myndighetsuppgifter och vad som bör vara förbehållet den politiska och allmänna opinionsbildningen eller marknadsekonomin.

Ministern Lena Adelsohn-Liljeroth (m), efter beslut på regeringssammanträde den 21 december 2006:

Mot bakgrund av regeringsförklaringen och budgetpropositionen för 2007 (prop. 2006/07:1) ger regeringen Forum för levande historia i uppdrag att belysa och informera om kommunismens brott mot mänskligheten.

[…]

- Kommunismen är en ideologi som skördat och skördar många offer. Därför är det viktigt att belysa och informera - inte minst den uppväxande generationen - om kommunismens svarta historia, avslutar Lena Adelsohn Liljeroth.

Det är för tillfället oklart vilka av kommunismens brott mot mänskligheten som ska hamna i fokus. Det kan vara det upprörande rättvisepatos som kommer till uttryck i Kommunistiska manifestet; det förfärliga ståhej som grundlade segern mot den av europeisk borgerlighet omhuldade Hitlerfascismen, eller möjligen tendenserna till statssanktionerad historieproduktion i länder som Sovjetunionen.


Bilden: Lenin gör moves till nyskriven rap av Dzerzjinskij. Trotskij neggar tidigt ur och föreslår salsa. Stalin känner sig förbigången och beslutar senare dra igång en egen label.


Läs också:
* Apporximation: Pravda
* Röda Raketer: Forum för statlig historieskrivning
* Jinge: Forum för levande historia

Julhälsning i samklang med det rådande politiska läget

Komma, punkt punkt punkt

Jag slutar blogga. Tar en paus för att reflektera över mitt eget liv, läget i klasskampen och sambandet däremellan. Pausen kommer att vara någonstans mellan en och jättemånga veckor.

Arbetslinjen

Ironi är en avancerad form av humor. Jag tänker Nya arbetarpartiet. Jag tänker Arbetslinjen. Jag säger: bra jobbat, grabbar.

Balansera

Det här är lika väntat som patetiskt.

Arabpanik, borgarpropaganda och tropikhattig utrikesrapportering på daglig basis är Fair and Balanced. Att komplicera beskrivningen av en komplex företeelse, är det icke. Den fria televisionen är fri att rapportera om sådant som de fria liberala mediemogulerna gillar. Missbruk beivras.

Eva Hamiltons ord sammanfattar läget:

Redan på lördagen, i ett av våra mest sedda program Rapport, fanns ett inslag där det tydligt framgick att Castro är diktator och att befolkningen fick det sämre efter revolutionen, säger hon.

Jomen utmärkt! Balansera dokumentärer och samtal med att i nyhetssändning sprida en fet lögn.

Democracy

There's no escape.
The big pricks are out.
They'll fuck everything in sight.
Watch your back.

Harold Pinter, Februrary 2003

Ofullbordat inlägg om formering kontra iscensättning av klassrelationer

Som analytiskt begrepp är medelklass dåligt, stumt. Ändå blir jag förtjust i den här dikten.

Den enda julkalender du behöver

Också via Tora: Sveriges bästa julkalender.

Svenska Sovjetemigranter

Noterat via Tora, som skriver mer:

SVENSKA SOVJETEMIGRANTER
Anders Gustafson presenterar sin nya bok om de så kallade Kirunasvenskarna

Arbetslösheten och fattigdomen var utbredd i Sverige på 1920- och 1930-talet. För många verkade läget hopplöst. Några hundratal arbetare emigrerade till Sovjetunionen för att skapa sig bättre liv. De är numera kända som Kirunasvenskarna, och deras tragiska öden har flitigt uppmärksammats i media. Sveriges Kommunistiska Parti – och dess efterföljare Vänsterpartiet – har ibland utpekats som ansvariga för emigrationen. Är detta en korrekt bild?

Svenska sovjetemigranter är den första större undersökningen av de svenska kommunisternas agerande i den kontroversiella emigrationsfrågan. Boken bygger på studier av arkivmaterial, tidningar, memoarer, litteratur och internationell forskning.

Anders Gustafson är fil.mag. i historia och har tidigare medverkat i Hundra år av gemenskap (Nixon, 2003).

Efter inledning av författaren följer en paneldebatt där historikerna Helene Carlbäck och Åsa Linderborg samt journalisten Kaa Eneberg medverkar.

• Tisdag 12 december kl 18.00, ABF-huset, Sveavägen 41 • Entré 50 kr

Nyheter från framtiden

Dokumentation från lunchmötet mellan segraren i kampanjen ”årets arbetare” och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin.

Lästips: vården

Svensk sjukvård är i världsklass – mycket goda resultat uppnås till jämförelsevis låga kostnader. Problemen är naturligtvis många ändå, inte minst på grund av för liten resursfördelning till följd av några decennier av kvävande normpolitik. Men i jämförelser står sig svensk sjukvård oerhört väl.

Nu ska vården tokprivatiseras, till och med universitetssjukhusen ska kunna bli vinstdrivande företag, meddelar Göran Hägglund, samtidigt som vi får läsa om hur skattemiljoner redan idag går till vinster och aktieutdelningar hos privata vårdgivare. Det effektiva offentliga systemet urholkas och det blir en öppning för ett tudelat system: god med dyr vård för dem med privata tilläggsförsäkringar; för den stora massan en eroderande vårdapparat. Klassisk och usel högerpolitik.

Om detta skriver Erik Berg ett mycket läsvärt inlägg. Läs det!

Testa nåt nytt?

Jag har under valrörelsen hört rykten om att det finns ett egenvärde i maktskifte. Fair enough. Mellan 2004 och 2005 ökade VD-lönerna med ungefär 20 procent. De anställdas med runt 3 procent. Så har det varit väldigt länge. På fem år har ledningarnas ersättningar ökat med cirka 70 procent. Jag har en idé: vi testar motsatta förhållanden några år nu, och kollar hur det känns. Deal?

Ett sällsamt ögonblick av klarhet

Luf.

De nyaste moderaterna

”Moderaterna anser numer att skatter kan vara ett sätt att utjämna mellan människor. Det är vi absolut emot”

Niklas Wykman, ny Muf-ordförande, i tidningen Riksdag och Departement. Wykman beskriver sig som ”liberal i bred bemärkelse”. Han har efterlyst ”mer empati i partiet”, samt mer pengar till polisen och militären.

Pensionsbluffen spiller över

Här är min krönika i senaste numret av Fokus, som kom i fredags.
----------

I en lite undanskymd artikel i SvD kunde man häromveckan läsa om en kommande nyordning för administrationen av pensionerna. Motiveringen är intressant: ”Enligt utredningens mening har såväl Försäkringskassan som PPM misslyckats med att ge medborgarna den fullständiga bilden av hur den ekonomiska tryggheten vid ålderdom är tänkt att säkras”.

Nog behövs här pedagogiska krafttag. Ty en möjligen något jetlaggad Göran Persson var ovanligt klarsynt när han för snart två år sedan hälsade från Nya Zeeland: ”Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort”.

Varje pensionssystem bygger på en fördelning av resurser från dem som arbetar till dem som då är pensionärer. ATP-systemet församhälleligade delar av denna fördelning. Tryggheten för alla gamlas välfärd blev i princip ett åtagande för alla, medan det nödvändiga sparandet kunde nyttjas till gemensamt påverkbara investeringar. Det nya pensionssystemet innebär i grunden en gigantisk privatisering av omtanken för gamla människor. De enorma summor som fonderas kan disponeras av privata aktörer till riskkapitalförsörjning, samtidigt som samhällets ansvar för att garantera en rimlig framtida fördelning av resurser till pensionärerna beskärs. Det finns två vinnargrupper. Mäklare, som ur pensionssparandet får ta del av väldiga förvaltningsarvoden och bonusar, samt de rikaste, som alltid kunnat räkna med en egen trygg ålderdom, men i det nya systemet slipper bidra till någon annans. Den inledningsvis nämnda utredaren påpekar att människor behöver veta ”hur de förhåller sig till vad man själv gör för att skapa sig en ekonomisk trygghet när man blir äldre”.

ATP-systemet var ett resultat av arbetarrörelsens kamp. ”Vi fick den våldsammaste politiska strid vi haft sedan det demokratiska genombrottet. Pensionsfrågan kunde inte lösas förrän vi haft en folkomröstning och en riksdagsupplösning”, konstaterar Tage Erlander i sina memoarer. Nyvalet 1958 blev ett ideologiskt slagfält. Borgerligheten slöt sig samman. Kommunisterna uppmanade till röstning på socialdemokraterna i osäkra valkretsar – ATP-frågan ansågs viktigare än egna röstetal. Genom en nedlagd fp-röst kunde det Erlander kallar ”den väldigaste sociala reform som genomförts i detta land” vinna riksdagens gehör.

”Vi borde göra hela svenska folket till en studiecirkel i pensionsfrågan”, sade Erlander inför striden. När socialdemokratin såg till att avskaffa detta system i samförstånd med de fyra borgerliga partierna var hanteringen annorlunda. Partiopinionen fördes bakom ljuset, kördes över. Och landet begåvades med en uppgörelse som lyftes bort från det politiska samtalet. Idag dödas varje försök till att diskutera systemets utformning, eller användandet av de medel som finns i det, av ett väktarråd som de fem partierna satt upp.

I sin regeringsförklaring radade Fredrik Reinfeldt upp flera beslut som fattats i ”bred samsyn”: en riksbank oberoende från demokratiska beslut, utgiftstak som försvårar reformer men underlättar skattesänkningar, medlemskap i EU där svårsåld nyliberalism outsourcas till en diffus byråkrati, och så ett ”mer hållfast pensionssystem”. Sedan följde en av regeringsförklaringens viktigaste och minst uppmärksammade meningar: ”Jag ser gärna en bred översyn i samsyn av socialförsäkringssystemet […] i syfte att se över möjligheterna att få mer av ett ’raka-rör-system’”.

När vi de närmaste åren får höra det nya maktmantrat om ”nödvändigheten” att göra om socialförsäkringarna med pensionssystemet som förebild, är det frågan om en förebild i dubbel bemärkelse. Privatisering i sak, avpolitisering som metodik. En borgerlig dröm förverkligad. Arbetarrörelsens efterkrigsframgångar utraderas i samförstånd mellan de förståndiga eliterna. Och det politiska systemet kalibreras för att erbjuda regeringsskiften utan politikväxling. Reaktionen kommer som politisk apati och högerpopulism. Men det är – om alls – ett senare problem för dem, vilkas pensionspengar kommer att räcka till både villastängsel och golfresa.

Lästips om Finland

Henrik Arnstads bok Spelaren, om den svenske utrikesministern Christian Günther har satt igång en viss diskussion om Finlands roll i andra världskriget. Röda Raketer har skrivit ett intressant inlägg i ämnet.

(Boken har för övrigt inte bara en hemsida, utan också en blogg)

Frasse i Venezuela

Fansisco Contreras är i Venezuela som valobservatör. Hans reflexion om Wolfgang Hanssons artikel i Aftonbladet, som jag skrev om häromdagen, sätter fingret på den allmänna Venezuelarapporteringen i Väst:

[D]et var den mest tendentiösa artikel jag last i svensk press om Chavez, och allt efter en sammanträffande på 2 minuter. Snacka om att ha förutfattade meningar. Den journalistiska vinkeln fanns med i resväskan, det gällde att hitta ögonblicket som berättigade den. Men det förvånar ingen, på väg till Venezuela läste jag precis samma formuleringar (kanske tom ordagrant) i både franska Le Figaro och i brittiska The Economist. Problemet för dessa journalister är att den de kallar "presumtiva diktatorn" är på vag att vinna sitt 12 val (om vi räknar med parlaments- och guvernörsvalen + folkomröstningen).

Levande historia

Är din kompis kommunist? Stort test. Snart i uppdaterad version hos en liberal skolminister nära dig. [Hittat hos Nicke på LO-Ung]

Kuba igen

Själv missar jag tyvärr SVT:s temakväll om Kuba och Castro (Oliver Stones Commandante har jag dock sett förut och kan rekommendera – irriterande macho, men fascinerande och jäkligt rolig). Fast det är svårt att missa att bombhögern gått bananer i förskott. Timbros Mattias Svensson anför drevet genom sedvanlig personnedsmetning, bloggosfären sväller över, existensiellt krisande ungdomsförbund anmäler till granskningsnämnden, och SvD skriver ledarartikel. Det är alltså ungefär som vanligt.

Det räcker inte med att nyhetsredaktionerna bedrev ohämmad borgarpropaganda i två år och fixade ny arbetarregering, eller att lejonparten av utrikesrapporteringen skulle kunna passera som prokoloniala psyop-övningar. Varje dissonans stör. Att det ska föras ett samtal mellan människor som på grund av sina livserfarenheter kan förmodas göra en ansats att komplicera sin egen och andras bild av Kubas myter och verkligheter, och därmed göra landet begripligt, det blir svårhanterligt. Det säger något om bombhögerns syn på medier och åsiktsbildning. Det är – som vi kunnat konstatera gång efter gång de senaste åren – ingen vacker bild. De härskande skiktens intressegemenskap bäddar för global foxifiering.

Och så säger det något om Kuba – om att detta stolta land är ett litet men värkande törne i den hegemoniska imperiekroppen. Bara genom att finnas och beskrivas med alla sina väldiga brister och problem. Låt det värka.


Uppdatering: Det är en fantastisk rundgång som utspelar sig nu. Efter att ledarsidorna skrivit re-writes på Timbrouppstötningen, rapporterar nu nyhetssidorna att ledarsidorna skrivit saker. Ekot rapporterar att "kritiken växer" och tidningarna kör TT-text med rubriken "Kritikstorm mot Castro-program". Svenskt medieliv är ett dåligt skämt.

Uppdatering 2: Röda raketer konstaterar att SvD inte är helt med på årtalen för det kubanska 50-årsfirandet. Revolutionen segrade 1959. Jubileet rör årsdagen för båten Granmas ankomst till Kuba. Den hade med sig Castro och en grupp förtrogna. Händelsen utgjorde starten för ett uppbyggnadsarbete som så småningom (efter allvarliga initiala misslyckanden) kom att leda till Batistas störtande.

[Läs gärna: Artikel i Expressen den 2 augusti]

Tottoism

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin formulerar ovanligt öppenhjärtligt de nya moderaternas vinnande strategi från riksdagens talarstol (anf. 136):

Man kan ju välja om man ska vara tydlig eller om man ska säga någonting som man faktiskt tror leder någon vart, och då har jag valt det senare.

Pågående temaveckor: kolonialt tänkande

Wolfgang Hansson presenterade igår ett monumentalt exempel på tendensiös journalistik, producerad bakom tryggt västcentrerade glasögon. Jag orkar knappt rada upp exemplen. Läs gärna den replik som Olof Holmgren skrivit på Vänsterns studentförbunds hemsida.

En av mina egna favoritmeningar i Hanssons artikel är denna:

På samma sätt som Chávez använt oljepengar för att få stöd på hemmaplan köper han internationell popularitet.

Alltså, när den flerfaldigt folkvalde presidenten i ett länge nedtryckt land i tredje världen förs fram av breda folklager och använder detta lands naturtillgångar till att lyfta upp de fattiga hemma och stärka den internationella solidariteten, då är han, till skillnad från de topp-till-tå-korrupta fascisttyper som i decennier använt dessa naturtillgångar till att göda supermakten i norr och bygga egna palats, ”en clown” med ”storhetsvansinne” i färd med ”ett spektakel”.

Alla som tar sig igenom Hanssons artikel borde samtidigt läsa frilansjournalisten Kalle Holmqvists artikel i veckans Flamman. Holmqvist lyfter här fram den militärkuppande oppositionen i Venezuela, och de svenska ”liberalernas” kontakter med den:

Delgado, som även är medlem i katolska högerpartiet Copei, berättar att CDMS är mot regeringen eftersom denna vill ”förstöra det kristna budskapet”. Den katolska högern avskyr Hugo Chávez eftersom han uttalat sitt stöd för kvinnors, homosexuellas och icke-katolikers rättigheter.

Liberala ungdomsförbundet, som glatt fraterniserar med dessa krafter, intresserar sig också för Colombia och dess högerregim som upprätthåller nära band med terroristiska paramilitära grupper. Motiveringen från 2005 är fantastisk: ”kommunismen utgör fortfarande ett hot i många latinamerikanska länder och därför är det viktigt att upprätthålla balansen”. Holmqvists slutsats är värd att citera:

Bombhögerns alternativ för Latinamerika är inte demokrati och mänskliga rättigheter. Ej heller någon svensk småtöntig mysreaktionär folkpartism, med på sin höjd lite språktester och prygel i skolan. Nej, deras alternativ är massmordens och förtryckets Colombia. […] Venezuela däremot är – trots brister och fel – ett av de länder som går i spetsen för den latinamerikanska demokratiseringsvåg, som håller på att sopa undan de sista resterna av militärdiktaturernas mörka år.

När vi ändå är inne på temat ”liberalt” kolonialismhyllande, bör man framlyfta de senaste dagarnas ledarsideoffensiv om svenskt Nato-medlemskap. Expressen, SvD och nu DN.

Om detta säger Erik Berg det mesta som behöver sägas. Kolla gärna här också, om det inte räckte med exempel på ”våra värden”, som ska försvaras och spridas. Spridas till varenda jävel som tänkt sig mänsklig värdighet. Fan va gôtt om fler svenskar får vara med och sprida.