Nationell samordning

Är i Arvidsjaur för att tala ekonomisk politik. Här har sossarna egen majoritet. Vänsterpartiet är näst största parti – ungefär lika stort som de borgerliga tillsammans.

Partikamraterna berättar lite om situationen lokalt. Apropå den rapporterade turbulensen i partiet meddelas att här i Arvidsjaur har det inte varit sådant. Men, kommer någon på, det var faktiskt rubrik i tidningen om avhopp från en nämnd. Fastän det handlade om en som flyttade ifrån kommunen! I grannkommunen bytte en fullmäktigeordförande parti från centern till socialdemokraterna. Då hette det i tidningen att det var partibyte. Inget om avhopp där, noterade man.

Sverige är fantastiskt.

In ämnesord we trust

Håkan på Södra blogg:

Stadsbiblioteket har humor i sin ärlighet. Ämnesord för Värmen (Lundell): "Musiker; Medelålderskriser; Samlevnadsproblem"!

Underbart. Det är folket som bygger landet. Men hur skulle det gå utan bibliotekarierna?


För övrigt har jag en teori om att den revolutionära potentialen i landet samvarierar med andelen Lundelldiggare på Ung Vänsters förbundscentral. [Jag vet att man ska undvika internskämt, men det blev så emotionellt].

Ett allt mer obehagligt parti

Flammans ledare måste läsa och begrundas. Den handlar om det vi länge kunnat notera – folkpartiets utveckling från ett liberalt till ett mycket obehagligt högerparti. Och om det bredare sammanhanget för denna vandring:

En ny generation fransmän skall disciplineras så att skillnaden mellan ett vanligt arbete och daglöneri på sikt kan raderas ut. Sedan kan kanske facket i resten av Europa ”kokas mjukt” med vanlig EMU-politik. Det är inget som man går till val på. Det gjorde inte heller den franska regering som sitter nu. I valet 2002 satte Le Pen dagordningen och ”säkerhetsfrågorna” hamnade i centrum. Inte heller George W Bush gick till val 2004 på att riva upp hela socialförsäkringssystemet. Men det blev så ändå. Förslagen var förberedda. Scenarierna som skulle skapa krismedvetandet också.

Den artikel av Fredrik Malm som nämns i ledaren hittar man här. Skriv ut och spara. Det är ett tidsdokument; ett varsel om svensk liberalisms snabbuppgörelse med sina demokratiska rötter. EU är som vi visste från första början en hävstång för ändamålet.


PS. För 43 kronor i månaden kan man autogirera sig till en Flammanprenumeration. Gör det.

Den nya liberalismen - mörkret i slutet av tunneln

Sakine Madon sitter i ledningen för ”liberala” ungdomsförbundet, en plantskola för landets ledarsidor. Det är tur att de skriver mycket redan nu. För i denna unghögers försök att meddela sig med omvärlden kan vi se tendenserna i tiden klarare, mer ohöljt: De ledande skiktens brutalisering, tilltagande folkförakt, förbruning. Men också inskränktheten, endimensionaliteten.

Sakine skriver om ”franska galningar” – alltså en majoritet av dem i detta land boende. Det är på sitt sätt både klargörande och underhållande.

Cuf är tydligt mot Las - men för alla grupper. Inte bara unga. Det är en förnuftig hållning, även Luf tycker att företag ska kunna säga upp arbetare utan förklaring.

Cuf är centerns ungdomsförbund. Las är lagen om anställningsskydd. Det är alltså en ”förnuftig hållning” att avskaffa det i jämförelse med arbetsgivarens rätt och styrka minimala skydd mot godtycklig behandling som Las erbjuder. Arbetsgivaren har som bekant alltid rätt att säga upp anställda. Det som Las påbjuder är sakliga skäl – där arbetsbrist alltid är att räkna som sådant. Den ”förnuftiga hållning”, vilka de alltmer extremistiska ungknoddarna i borgerlighetens tjänst intar, är alltså en kamp för att vidga arbetsgivarens möjligheter att av osakliga skäl säga upp människor från sitt arbete, på vilket de i vårt samhälle bygger sin försörjning, sociala position och identitet.

Vi ska inte kräva att den som uppvisar sådan intellektuell spänst ska nedsänka sig till att försöka begripa vad detta gör med relationen mellan människor i allmänhet, och arbetsgivare och arbetstagare i synnerhet.

Ty först måste den franska nöten knäckas. Varför begriper fransmän än mindre än svenskar, att en arbetsgivare som kan vara osaklig, ohämmad och nyckfull, är att föredra?

”Det hela verkar vara en fråga svår att kommunicera”,

noterar Sakine. Jovars. Försök pågår. I Sverige kommuniceras detta genom artiklar på DN-debatt och en armada av journalister och kommentatorer som följer upp. I Frankrike kommuniceras frågan för tillfället av såväl civilklädd som uniformerad statlig våldspersonal. Men visst måste man hålla med. Det hela verkar svårt.

Sakine gör själv några raders försök. Men slås plötsligt liksom av en tanke i tiden:

Kan inte alla kommunister skapa sig ett eget paradis, eller flytta till Kuba och Nordkorea? Vore det så himla omöjligt?

Kommunister ska här förstås som alla som protesterar mot att få sina rättigheter inskränkta. Då den förnuftiga hållningen att man istället borde glädje sig, eller åtminstone hålla käften, tycks svår att kommunicera, är andelen så definierade kommunister oroväckande hög, åtminstone om man tänker sig ett universum större än det för en tid sedan avhållna borgerliga ballongkonventet. Men, som den andra frågan så elegant retoriskt antyder, är inget omöjligt.

Just Kuba har ju också använts på ett föredömligt sätt i kampen mot kommunismen i ovan nämnda mer breda bemärkelse. Där finns i skrivande stund många orangeklädda galningar, till vilka fred, demokrati och marknadsekonomi kommuniceras intensivt. Visst borde också halvannan miljon osnutna fransoser kunna omskolas under liknande mer trivsamma och tropiska former? Det är trots allt en av västerlandets paradgrenar vi talar om här: att kommunicera en förnuftig hållning.

Och för att vara mycket tydlig: Nej, det här inte roligt. Det är den härskande klassens härsknande vi känner doften av. Vi måste organisera utvädringen för att inte kvävas.

Jag vill också ha det som i Sovjet

Många tror att det var det politiska förtrycket som var dåligt i Sovjetunionen, men nej, nej. Kristdemokraterna vet bättre. Det var möjligheten att få gratis barnomsorg:

Kristdemokraternas gruppledare Ewa Samuelsson:
Socialdemokraterna vill införa en sovjetisk familjepolitik i Stockholm, Gratis förskola är ett gigantiskt steg i fel riktning.

Det ger goda indikationer om vad som är rätt riktning: Höjda serviceavgifter. Kvinnorna till spis och barn. Pengarna till de rika.

Så låter reaktionens agitation.

PS. Notera även de andra deltagarna i bitterhetens tillbakarullningstriumvirat. Möjligen väcks nu obehagliga minnen.

PS2. Även Röda raketer har kommenterat.

Ganska basic egentligen

A-kassan är den största fallskärmen vi har i landet och den borde vi avskaffa. Att avskaffa A-kassan vore ett bra sätt att få fram engagemang hos folk för att skaffa en ny utkomst.

/Peter Wallenberg på Investors bolagsstämma 1998

A-kassan är en samhällelig försäkring mot inkomstbortfall vid arbetslöshet som de arbetande är med och betalar till. Man kvalificerar sig till inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning genom att först ha arbetat.

Pension är en annan bra grej i samhället. Man skjuter upp en del av sitt konsumtionsutrymme medan man arbetar, till sin pension. Man talar om pensionsgrundande inkomst. De som är pensionärer vid en viss tidpunkt tar del av det samhället producerar vid det tillfället. Pensionen är för många människor ganska låg. I framtiden riskerar den att bli lägre, tack vare den reform som de fyra borgerliga partierna plus socialdemokraterna smusslade igenom.

Peter Wallenberg – eller Pirre, som han också kallas – behöver inte ta del av arbetslöshetsförsäkringen. Han får pension. Förra året fick han 14,7 miljoner i pension från bolaget Investor. Detta trots att han helt saknade pensionsgrundande inkomst där. 14,7 miljoner kronor på ett år är ganska mycket, tycker många människor. Extra mycket om man inte gjort något alls för att erhålla dem.

De borgerliga partierna – eller bomb- och batongalliansen som de också kallas – har en politik som går ut på att människor som blir arbetslösa ska få mindre i a-kassa, så att Peter Wallenberg ska få behålla mer av sina 14,7 miljoner från Investor.

Peter Wallenberg gör därför klokt i att rösta på de borgerliga. Nästan alla andra gör av samma skäl klokt i att låta bli.

Nomenklatura

Idag har jag tänkt på moderaternas imageguru Anders E Borg. Jag tror att hans namn kan ingå i en slags struktur. Här är några personer jag på rak arm kan komma på att jag känner till, men troligen funkar detta som Mendelejevs system över grundämnen – innehållet i de tomma luckorna finns därute, det gäller bara att hitta dem:

.
.
.
Anders E Borg (imageguru)
Anders F Rönnblom (rockguru)
Anders G Högmark (högerman)
.
.
Anders L Johansson (generaldirektör)
.
Anders S Nilsson (programledare)
.
.

(bubblare: PJ Anders Linder, jättehögerman)

Fransmännen måste vara tokiga

I persisk mytologi figurerar demoniska väsen under namnet div. De älskar att ställa till med ödeläggelse och ondska. Karaktäristiskt är att de agerar rakt motsatt till vad de ombeds göra. Begreppet bildar roten i den moderna vardagspersiskans ord för ”galen” – divane – ”som en div”; demonisk, motvalls. Demonernas konsekventa motsträvighet kan dock utnyttjas av den mångförslagne hjälten, för att få dem till självförgörelse – beordrade att göra sig själva gott, åsamkar de istället resolut sig själva skada.

Kanske är det så resonemanget nu går i nybonat nyliberala centerstugor, när man betraktar de sociala konvulsionerna i Frankrike. Här har den nytänkande franska högerregeringen förbarmat sig över populasen och kommit med ett alldeles blixtrande förslag om rättslöshet för de unga – givetvis för dessas eget bästa, som de icke själva begriper. Och vad gör dessa otacksamma galningar? Protesterar! Går i generalstrejk, som vore de ovetande om sin plats i vår Herres med osynlig hand styrda skapelse. De skulle ju visa framtidstro, skrida fram som ivriga bävrar! Men så detta. Vi anar demoniskt inflytande från den ännu inte bortinformerade världskommunistiska hydran, samt AMS.

Djupt nere i de mångförslagna centerhjältarnas natursköna sinnen, gnager dock måhända en orolig tviveldjävul: tänk, bara tänk, om det är tvärtom, att det de organiserande, protesterande, strejkande gör, är att ta Maud Olofsson på orden. Det finns ”ingen viktigare uppgift än att ge barn och unga framtidstro”, sade hon vist. Nu är det den framtidstron de bemäktigar sig. Inte som la Lutte Finale, men som en del i en större strid mot nyliberalt bakåtsträvande, en strid i vilken vi bär ansvaret för ett frontstycke när det nu nalkas val i höst.

Trist

Nej, jag tror inte att Jan Eliasson blir en sämre utrikesminister än Laila Freivalds. Inte ens en dålig. Eliasson är uppenbart kunnig, intelligent och kvick. Men som jag skrev i samband med Frievalds avgång så hade det varit intressant med en utrikesminister som åtminstone vagt kunde påminna om den solidaritetstradition Perssons ministärer så grundligt vänt rygg mot.

Eliasson är foglig karriärdiplomat som svarade säkert men uddlöst på frågorna. Den skarpa försämring av svensk utrikespolitik som är Göran Perssons tyngsta minuspost som statsminister ligger stabilt fast, kunde man snabbt bedöma.

Naturligtvis förnekade Göran Persson att Jämtins uttalande om den israeliska Apartheidmuren som ”vansinnigt sjuk” legat henne i fatet. Det ska man inte fästa någon större vikt vid. En välvillig tolkning är att Persson vill undvika ännu en skandaldebatt. Troligare är dock att han helt enkelt inte drar jämnt i denna och andra viktiga frågor. Det gör utnämningen av Eliasson tråkig. Det finns säkerligen utrymme för någon skandalrunda kring honom också. Och viktigare är att regeringen går miste om möjligheten att markera mot Israels raspolitik. Eliasson kallade åtminstone på presskonferensen muren för mur. Det ska bli intressant att se om det språkbruket snart förflackas. ”Eliasson kritisk mot Israels barriär”, lyder TT:s rubrik.

Det är givetvis illavarslande att de borgerliga är överlag positiva till utnämningen. Utnämningen ”kan nog lägga grund för en mer nyanserad och verklighetsnära bild av USA”, säger Fredrik Reinfeldt i en svårbegriplig kommentar.

Jag måste för övrigt säga att det allra roligaste med presskonferensen var Perssons omnämnande av Eliassons ”insatser i gatunämnden i Sollentuna”, i samband med frågan om hans partiförflutna (tio minuter in). Å ena sidan är det ändå något fint med att även karriärdiplomater i statsbyråkratin kan ha gjort sådant i det större arbetarepartiets tjänst. Å andra sidan är det i praktiken en tung minister med svag rörelseförankring vi får igen, och det är synd. (Jinge kommenterar samma sak)

Jag vill påminna om det jag skrev i maj när Jämtin fick kritik för sin enkla och självklara reaktion mot det stora monumentet över israelisk raspolitik. Bland annat:

Men då blir det också anmärkningsvärt och tragiskt att statsministern inte vill ge sitt stöd till Jämtin på det sätt som både Laila Freivalds och Marita Ulvskog har gjort. I sitt försvar för uttalandets sakinnehåll säger han: ”Israel har rätt att bygga en mur för att skydda sitt eget territorium på eget territorium. Bygger man ett staket mellan två grannar, så bygger man den inte på grannens mark”. Grannar? Vilken värld lever Persson i, om han dristar sig till den liknelsen? Vad finns det för grannrelation mellan en kärnvapenmakt och ett ockuperat folk som dagligen förnedras?

Och så fortsätter patriarken med sitt mästrande: ”Som ungt statsråd har man något större frihet än statsministern, och en gång i tiden var jag också ung och uttryckte mig ganska rappt, direkt och intresseväckande”. Nej, det är varken rimligt eller roligt. Det är konsensusbygge i glada grabbars lag, på bekostnad av ryggrad och solidaritet i utrikespolitiken, på bekostnad av insikt i det palestinska folkets villkor. Ibland skäms man för att vara svensk.

Vad väljs?

Rektorn på Minervaskolan, en "friskola" i Umeå, har förbjudit en elev att bära slöja (sjal, kanske man snarare ska säga, som Kerstin Berminge påpekar). I fredags ordnades en manifestation i protest mot beslutet.

Det är bra. Förutom det principiella försvaret för religionsfrihet är det i den rådande politiska stämningen uppenbart att ett sådant rektorsbeslut handlar om rasistiskt färgade föreställningar – och reproducerar desamma. Rektorns vidhållande av beslutet sker med ett intressant argument:

- Om man väljer Minervaskolan får man anpassa sig till de regler som gäller. Det finns andra skolor i Umeå som tillåter att ha sjal, säger han till Västerbottens-Kuriren.

Och visst. Andra rektorer berättar att de inte ens upplevt några problem.

Men Minervaskolans rektor sätter fingret på en huvudproblematik för privatskolesystemet – det som kallas ”friskolesystemet” – som sådant. I praktiken är ”friskolornas” verkliga funktion en frihet för några föräldrar att välja bort vissa grupper av klasskamrater för sina barn. Självklart är det inte så alla föräldrar resonerar – varken medvetet eller omedvetet. Och självklart är det inte en moralisk fråga. Men det är detta som driver systemets logik.

Och det sätter igång en dubbelt negativ process: den sociala segregationen förstärks genom exklusionsprocesser, och det blir i praktiken mycket svårt att demokratiskt styra skolans utveckling.

Varken religiösa skolor och skolor där man driver bort människor som bär religiösa markörer är bra för ett levande demokratiskt samhälle.

Och de som tror att detta bara handlar om religiösa symboler bör tänka om. Även andra skolspecifika koder - kläder är ett exempel - är ofta socialt designade för att just exkludera, välja bort.

För två år sedan var det en skola i Stockholm, Maria Elementar, som förbjöd elever att ha "alltför utmanande" kläder, och bannlyste märkeskläder, stora örhängen, korta kjolar och kroppssmycken. Naturligtvis med en extra udd mot unga tjejer. Jag skrev en ledarkrönika Flamman om det då, som har bäring på den här situationen också.

Rektorn på friskolan Maria Elementar (ME) i Stockholm har förbjudit elever att klä sig ”alltför utmanande”. Märkeskläder, stora örhängen, korta kjolar och kroppssmycken är bannlysta. ”Elever och föräldrar bör instämma med våra värderingar – annars bör de välja en annan skola”, säger rektorn. SvD:s ledarsida hyllar tilltaget och upprepar gillande rektorns påpekande att man vill ”främja en känsla för stil”.

[...]

Privatskolereformen är en borgerlig skolrevolution med främsta effekt att demokratiskt inflytande över skolan försvåras. Det finns redan utrymme för pedagogiska alternativ och ämnesprofilering i den offentliga skolan och det goda arbete som görs i olika kooperativa skolor kan tas tillvara där. Privatskolor med socialt exkluderande syften – vilket de facto är huvudpoängen med många skolor – ska inte finnas. Vägvalet är därför enkelt. Systemet med ”friskolor” måste bort. Det är en oerhört viktig fråga – demokratiskt, socialt och pedagogiskt. Dags för vänstern att lyfta den till verklig debatt.

Citat med potential

Olle Svenning skriver en viktig krönika om Frankrike:

Vårvintern 1968 publicerade Le Monde en klassisk artikel: ”Fransmännen har tråkigt”.

Strax exploderade maj-revolutionen.

Vårvintern 2006 sa Maud Olofsson: ”Fransmännen är så nöjda med sina nya arbetsmarknadslag (CPE).”

Sedan smällde det igen.

Mördarskolan, TV-tips

Idag 15:55 på SVT1 (Repris imorgon måndag 09:29):

Mördarskolan

I Monroedoktrinen från 1823 slog president Monroe fast att Nord- och Sydamerikas var USA:s angelägenhet. Det smutsiga jobbet att försvara storföretagens intressen och den härskande klassen mot de fattiga massorna skulle dock göras av folk på plats. Därför har USA utbildat sydamerikanska militärer och blivande diktatorer. Den mest kända av dessa utbildningscentra var School of the Americans.

Genom School of Americas utbildade alltså USA-regeringen i decennier aktivt och målmedvetet mördarband och tortyrexperter. Många av avgångseleverna blev ”presidenter” och militärdiktatorer.

För några år sedan bytte SOA – som i folkmun gått under namnet School of Assassins – namn till det närmast ironiska ”Western Hemisphere Institute for Security Cooperation”. Hundratusentals människor i Latinamerika har blivit mördade, torterade, våldtagna av skolans elever och deras trupper. Som journalisten Willy Gutman skriver i inledningen av en artikel om skolan:

Getting rid of someone is easy. Destroying popular aspirations takes more effort but you can always count on a volunteer or two to do the dirty work.

Kolla också in sidan School of Americas Watch.

Europaperspektiv

Norska Sosialistisk Venstres ”Wonderboy”, partiets vice ordförande Audun Lysbakken (jag har nämnt honom tidigare, här och här) har gett sig in i bloggvärlden. Det blir med säkerhet en mycket intressant källa till information om och progressiva analyser av läget i Norge och världen.

Ett av de första inläggen är en direktrapport från Frankrike, där en betydande social mobilisering har mött högerregeringens angrepp på ungdomars anställningstrygghet, därigenom på alla löntagarnas sociala rättigheter.

Det är ett viktigt inlägg som sätter in protesterna i ett bredare politiskt sammanhang – något som varit en bristvara i den svenska rapporteringen om det som sker i Frankrike.

Nå ser alt annerledes ut. Nei-sidens seier i folkeavstemningen om EU-grunnloven i fjor var en kolossal inspirasjon for den radikale venstresiden. Og nå reiser fransk ungdom og fagbevegelse seg i en massiv protestbølge mot høyresidens angrep på unge arbeidstakeres rettigheter.

[…]

Opprøret mot CPE er en stor inspirasjon for alle oss som er opptatt av å slå tilbake nyliberalismen i Europa. I Frankrike har harde angrep mot velferdsstaten blitt slått tilbake gjennom folkelig mobilisering før. Kampen som fransk ungdom nå fører for sine rettigheter i arbeidslivet er en prøvestein for hva høyresiden og arbeidsgiverne kan få presset gjennom, også ellers i Europa. Vi har derfor all grunn til å støtte dem!

Det sista är värt att understryka. Särskilt i ett Sverige där Maud Olofsson i en riksdagsdebatt om ungdomsarbetslöshet kan säga:

Jag är mamma och politiker på samma gång. För mig finns faktiskt ingen viktigare uppgift än att ge unga framtidstro.

En framtid med social misär och förrförra seklets klassklyftor. Det är inte så svårt att tro på Maud. Desto viktigare att ta strid mot.


* Bildmontaget gjort av Kaj J.

Repriser går också bra

Finns det en färdig dramturgi blir det lätt att slänga in nygamla avsnitt. Igår var det dags för lite Ulvskog-bashing igen. Nu hennes lön. TV4:s nyheter följer upp Ekot:

Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog har varit starkt kritisk mot direktörernas förmåner. Men när hon blev partisekreterare fick hon 40 procent mer i lön än sin företrädare, avslöjar Sveriges Radios Ekoredaktion.

Anledningen är att Ulvskog var statsråd innan. Nu har hon formellt återinträtt som riksdagsledamot och mellanskillnaden mot den gamla lönen betalas av SAP. Man kan tycka att statsråden har för hög lön, eller att socialdemokratiska partiet skulle ha krävt att Marita Ulvskog skulle ha halverat sin lön vid jobbytet. Jag är på.

Men: helt klart är att Ekots avslöjande nyhet varken är en nyhet eller ett avslöjande.

Detta förhållande har varit känt under lång tid, och även rapporterats tidigare. Till exempel har Expressen använt löneuppgifterna i hämningslösa påhopp på Ulvskog, i stora mängder i februari förra året och i somras när hon talade i Almedalen.

Det är uppenbart att höga löner i sig inte problematiseras. Det som driver dreven är att Ulvskogs retorik – knappast hennes partis politik, men det räcker med retoriken – ibland riktat in sig på makt- och ägandefrågor. Och så att Ulvskog är sosse, förstås. Det är jaktsäsong.

Vänsterpartiet har för övrigt motionerat om såväl sänkta arvoden för ledamöterna, som begränsningar och översyn av andra statliga löner och pensionsvillkor. Någon som tvivlar på hur de borgerliga förhållit sig till dessa krav?

Step by step (feministiskt arbete i vardagen)

Riksslemmot Bingo Rimér möter kommunikationsmotgångar i sångkarriären:

- Det blev nån slags misskommunikation för folk gick åt sidan och jag daskade rakt ner i golvet. Jag trodde det var ett missförstånd så jag hoppade igen men då hände samma sak.

Fredrik - en slags sammanfattning

Läs Flammans ledare:

Det är för övrigt ingen slump att utnämningspolitik är högst prioriterat för den här kåren.

Här uppstår en av de iögonenfallande paradoxerna med den borgerliga alliansens valrörelse. Hela temat handlar om att det behövs något nytt och fräscht. Hela laguppställningen utgörs av de småpåvar som redan styr Sverige idag.

Fredrik är inte en av oss. Han är en av dem.

Snart 1 maj

Uppsnappad ramsa:

Wallenberg på bröd och vatten
Chockhöj, chockhöj bolagsskatten

Humor på regeringskansliet

Det här är faktiskt riktigt roligt. Notera valet av bild på Bosse Ringholm på regeringens hemsida.

Här en påminnelse om Bosse Ringholms egna, rejält avancerade humor. I like.

Och nu: Ringholms kalender

Aktuellt hade igår som förstanyhet att man ”granskat Bosse Ringholms kalender” och funnit att han inte är i Bryssel så ofta. Nyhetsvärderingen är bisarr.

Dels bygger hela problembeskrivningen huvudsakligen på en missuppfattning – Ringholm är inte EU-minister, utan samordningsminister för EU-frågor. Tyvärr är den svenska politiska processen idag djupt nedkörd i EU-gegga. Det betyder att det är de enskilda ministrarna som åker jojo till Bryssel för att där möta förslag framarbetade av lobbyister och efter manglingsprocesser underkasta sig dessa förslag.

Borgerlighetens dagordning passar ”nyheten” dock utmärkt. I sak har de borgerliga inte mycket att invända mot socialdemokratisk EU-politik, och i den mån de har det – alltså de fall då man vill använda EU:s antidemokratiska nyliberala maskineri för att påtvinga Sverige viss politik, sköts detta hellre mer ljusskyggt, då det inte är särdeles populärt i bredare folklager.

Intressantare är Aktuellts grepp i att vinkla och värdera den oerhörda icke-händelse som Ringholms organisering av det egna arbetet utgör. Är det omtanke om svenska folkets rätt att veta mer om rikets styrande, som föranleder Aktuellt att som toppnyhet berätta att det är Lars Danielsson och inte Bosse Ringholm som deltar på möten i Bryssel? Get real!

Det som understryks är snarare det vi sett under lång tid nu: en politisk dagordning som handlar om smutskastning i den riktning som passar regeringsskiftesprojektet, och därefter en medial mobbningslogik som gör sitt. Priset som betalas är - bland annat - en flykt från politiskt innehåll. Att denna mediala utveckling är ett av de främsta faktiska hoten mot svensk demokrati idag torde vara uppenbart. Men det lär inte bli någon särskilt hederlig mediadebatt om det, så länge makt- och ägandeförhållandena där ser ut som de gör.

PS. Läs Helle Kleins kommentar om Rapports av klassförakt drypande inslag om samme Ringholm i förrgår. Och en uppföljande kommentar lämnad av en av hennes läsare.

Olika nätverkstjänster

Peter Wolodarski, ledarskribent på folkliga Dagens Nyheter är tydligen med i det från socialdemokratisk utnämningspolitik fredade nätverket ”A small world”. Aftonbladet har uppenbarligen ”Hela Listan”, som möjligen inte är så hemlig och kanske inte så ”small” heller. Men vår väns svar till tidningen Resumé går ändå inte av för hackor.

Varför är du med i A small world?
- Jag är med där för att ägaren Louise Wachtmeister och jag gick på samma klass på gymnasiet och gick samtidigt på Handels. Hon frågade om jag ville vara med och jag sa ja. […] - Man är med där, och ibland kan man bjuda in varandra till olika nätverkstjänster. Men jag har ingen koll egentligen.

Jag kan i sammanhanget inte låta bli att påminna om ett gammalt inlägg – Handelsnostalgi.

Och apropå Handels och nätverk. En av mina favoritartiklar, som jag sparat ända sedan den 28 maj 1995, är en intervju i just Dagens Nyheter, med Peter Wallenberg. Intervjun har rubriken ”Jag gör skäl för min lön” och handlar om varför Peter Wallenberg bör ha väldigt många miljoner i styrelsearvode, enligt Peter Wallenberg. Håll till godo:

- Ja. Allmänheten ser av naturliga skäl inte hur vi ständigt tvingas ställa upp. Trots att vi ibland går på knäna, trots att vi är ordentligt dåliga, därför att det är betydelsefullt för företagets verksamhet därför att jag kan gå in på hög nivå – överallt. Jag har blivit personligt bekant med en stor mängd beslutsfattare som är viktiga för våra intressen. Det är värdefullt eftersom människor föredrar att fatta beslut tillsammans med någon de känner. Där är vi alla lika.

- Kontakterna har kanske varit den mest krävande delen av mitt arbete. Det har inneburit ständigt sena kvällar, middagar och sociala aktiviteter. I flera år var jag värd för middagar upp till fem kvällar i veckan. Bara affärsbekanta och bara män. Vi gör inte affärer utan lär känna varandra för den där dagen då vi skall göra det. Under ett antal år var det orimligt, rena nippran.

Sådana är de tunga villkoren för våra vardagshjältar.

Kapitalismen är som bekant ett system som bygger på rationella marknadsmekanismer, där kompetens och duglighet går före sådant som kön, klass, börd och kontakter. Dagens Nyheter är som bekant en stabil intellektuell fyrbåk för detta system och våra uppfattningar om detsamma. Det känns tryggt.

L'ancien régime - nu i Sverige

När hundratusentals – ja, en och en halv miljon – människor går ut på gatorna i Frankrike för att protestera mot förslag om avskaffade arbetsrättigheter – samma fräscha idé som Maud Olofsson vill importera till Sverige – då får svensk borgerlighet reaktionär surhicka.

Det är ett belysande och oroväckande förlopp – ett som ligger väl i linje med den allmänna samtidstrenden: en borgerlighet som blir förrevolutionär – blickar tillbaka ända bortom franska revolutionens borgerliga uppgörelse med aristokratins folkförakt.

Hos de mer ohämmat lysande stjärnorna på drift finner vi det öppnare uttryckt. Läs till exempel Fredrick Federley:

Jag tycker att de franska politikerna ska stå pall gentemot demonstrationerna och jag tänker inte låta dem påverka den politik jag för. Egentligen kan man se oroligheterna som ett rättesnöre. Fransmän är generellt oroliga själar med starka särintressen som ofta gör sig hörda.

Inlägget är väl värt att läsa i sin helhet och lägga på minnet. De särintressen Federley talar om, är alltså obetydliga grupper som organiserade arbetare, tjänstemän och studenter, vilka hotar det breda allmänintresse som den på specialskolor sammanvuxna franska politiska och ekonomiska eliten representerar.

Här finns den totala bristen på förståelse för själva essensen i en demokratisk process: att människor organiserar sig för sina intressen. Federley begriper inte heller att fåtalsvälde byggs genom motsatsen. De som inte behöver underkasta sitt inflytande samhällelig debatt och demokratiskt beslutsfattande – som styr genom sitt ägande och därmed förbunden strukturell makt – går inte ut och demonstrerar. Federleys klasståndpunkt gör honom över huvudtaget blind för en ständigt pågående samhällelig klasskamp – en som han själv med liv och lust lånat ut sig till.

Svenska Dagbladets Claes Arvidsson hanterar traumat mer insiktsfullt på ledarplats, med samma ohöljda folkförakt:

Ibland kan det i radio och tv låta som om protesterna som skakar Frankrike skulle vara en repris på 1968. Men 68 förenades revolutionsromantiker och hårdkokta moskvakommunister i strävan att välta systemet över ända och skapa ett nytt samhällsskick. Nu däremot står de som protesterar på barrikaden för bevarandet av en central systemsymbol för sprickfärdiga europeiska välfärdsstater: arbetsrätten. Det mest slående likheten är att man anser sig stå över demokratin. Det ställs ultimatum. Gör som vi vill annars... låter man hälsa från gatans parlament. Då var det "rätt att göra uppror" - nu är det arbetsrätt att göra det.

Det ställs ultimatum! Notera hur medborgarnas agerande för att ta tillvara sina rättigheter betraktas av borgerlighetens språkrör. Organiserade protester, demonstration, strejk – medborgerliga fri- och rättigheter – blir till kryptokommunistiskt pöbelvälde. Vad ställer förresten företag som hotar med produktionsnedläggning om inte löner sänks och villkor dumpas? Inte ultimatum?

Också hänvisningen till 1968 är signifikant.

1968 var det ännu guldålder för en efter andra världskriget nyväckt kapitalism, som räddats och utvecklats av offentliga investeringar och sociala förbättringar framtryckta av arbetarrörelsen. 1968 var det arbetarrörelsens radikalisering som utmanade gränserna för klasskompromissen. Nu är det omvända förtecken. Kapitalet misslyckas ekonomiskt, men pressar på politiskt. Eliterna roffar åt sig vinst, men förstör samtidigt grunden för framtida välgång. Då hade både spontan och mer välorganiserad social mobilisering syftet inställt på att revolutionera rådande strukturer. Nu kommer – och måste – den sociala mobiliseringen ägnas åt att försvara uppnådda civilisatoriska framsteg från tillbakarullning.

Det är förstås mycket mer komplext än så. Det finns tendenser och mottendenser. Det finns generella drag och specifika faktorer. Det finns skillnader och likheter mellan Maud Olofssons Sverige och de Villepins Frankrike. Det finns samband och spänningar mellan reaktionerna i periferin och i centrum. Men sammantaget blir allt detta till en bild av vår tid.

Just därför är det intressant att se hur dagens borgerlighet närmar sig detta 1968. Intressant också att en Johan Norberg med glädje snappar upp den gamla avdankade 68-kravallisten Daniel Cohn-Bendits läsning av situationen: ”rioting for status quo” med Norbergs rubriksättning. Så är det nu inte. Det blir inte status quo av att försvara rätt och värdighet. Det är förutsättningen för att komma vidare och framåt. De franska ungdomarnas spontana upplevelse av att det måste vara nog är samtidigt en öppning för att ta strid mot en allsidigare reaktionär utveckling. De som nu går ner sig i reaktionära positioner är liberaler av skilda snitt (och en trött elitvänster står för färdmusiken – läs gärna det jag skrev när när Cohn-Bendit kampanjade för det tillfälligt havererade konstitutionsförslaget och DN tog honom till sitt hjärta: ”’Röde Dany’ pickar vidare”).

De må komma med skilda företräden och frisyrer – men de skärpta motsättningarna sätter hos dem igång en slags politisk reptilhjärna: borgerligheten vänder sig mot sina en gång deklarerade ideal. Reflexerna är nedärvda sedan före 1789. Liberalerna slår över i sin motsats. Vi har sett det förut. Inte främst under det glada 60-talet, utan kring det bistrare 30-talet. Det är mer än arbetsrätten som står under hot. Men försvaret av de rättigheterna är en bra start.

Freudiansk fellänkning eller stor självdistans?

Just nu på Socialdemokraternas i Uppsala hemsida:

post-postmodernt

Pollock’s bollocks tipsar om vanvettigt roliga spelkort för en trots allt lite udda skara: Theory Cards. Man kan spela nätterna i ända. Har till exempel Marx något att sätta emot om Duchamp använder sig av sina Special skills. Och om jag drar en Lacan, ligger jag inte illa till mot Girl Power?


(Och har jag rätt om jag säger att detta har potential att revolutionera det sociala livet på Smålands nation?)

Laila Freivalds avgår

Freivalds uttryckte det som att ”det i rådande läge är omöjligt för mig att bedriva ett seriöst arbete”. Det är helt riktigt. Rent allmänmänskligt är det i ärlighetens namn också lätt att förstå att man tänker ”jag skiter i det här”.

Det är bra att Freivalds avgår. Det vore desto bättre om detta leder till att gränsen för statens och dess myndigheters ingripande mot publiceringar på papper och på nätet dras skarpt för framtiden. Vi får hoppas och agera för det, för som jag skrev i förra inlägget, är det knappast så oppositionen ordnat sitt agerande.

Borgerligheten är nu gissningsvis lite butter. Stalltipset är att resten av veckan ägnas åt angrepp på Göran Persson och hans ”ledarstil”. Tröttsamt light i förväg.

Vi torde för övrigt vara ganska många som är glada över beskedet att det inte är Bo Ringholm – inget ont om honom i allmänhet – som blir den permanenta lösningen som blivande utrikesminister.

Det är ett intressant val som väntar. Sveriges utrikespolitik har under Göran Perssons ledning - och han är en statsminister som verkligen själv satt tonen för utrikespolitiken - försämrats systematiskt och dramatiskt. Ibland har Anna Lindh beskrivits som en person som i alla fall i viss mån drog åt ett annat håll i utrikespolitiken. Den som under hennes tid studerade uttalanden i till exempel Palestinafrågan kunde se sådana nyanser i en utveckling som ändå i sin helhet gått åt förstärkt ursäktande av och stöd till den israeliska vålds- och ockupationspolitiken. Det är knappast några nyansskillnader man kunnat skönja med Freivalds. Hon och Göran Persson har tillsammans plattat till utrikes- och säkerhetspolitiken inför USA:s stormaktsagerande och tömt de principer man vid högtidliga tillfällen håller upp, på innehåll.

Nu nämns Carin Jämtins namn som möjlig efterträdare till Freivalds. Enskilda personer har sällan avgörande betydelse för politikens inriktning, men oviktigt är det förstås inte heller. Jämtin har stor sakkunskap och hon har i vissa frågor – till exempel just Palestinafrågan – uttryckt en annorlunda syn än Persson. Det vore välgörande om den nästan helt utraderade progressiva internationella solidaritetstraditionen i socialdemokratin fick en liten boost med Jämtin i regeringen. Men det är Persson som bestämmer.

Freivalds igen

UD:s och Säpos agerande för att få Sverigedemokraternas hemsida nedsläckt i samband med Mohammedkalabaliken i februari var feltänkt och illvarslande. Jag skrev om det då:

Julafton för allt reaktionärt. Just när man preliminärpustat ut för att Lars Leijonborgs försöksballong att vinna hetspoäng på Muhammadbilderna, så kliver grabbarna på Säpo, med UD i armkrok, in på banan. Visst, myndigheterna kan, och ska kunna, informera medborgare och mediebolag om sådant som är relevant för deras bedömningar. Men i detta läge vippas ett redan sluttande plan några rejäla grader åt det brantare.

Att det knappast var en ensam, övernitisk tjänsteman som ingripit på eget bevåg torde ha varit uppenbart. Det var och är allvarligt. Men det som nu händer – nytt Freivalds-drev och en opposition som tar till stora ord – har knappast med en vilja att diskutera och försvara yttrandefrihet och hitta en hållbar utrikespolitik handlingslinje att göra. Det är ytterligare ett genomdrag av ett nu välrepeterat skådespel.

Moderaterna och centern spelar bäst (Henrik Brors är utom tävlan). De riktar in kritiken mot – Göran Persson. Frågan i sig hamnar i skymundan. Det är möjligheten att trycka till regeringens representanter som är det intressanta, inte någon önskan att uttrycka och utveckla en politisk ståndpunkt.

Det är en intellektuellt andefattig och ohederlig opposition. Och det är ett debattklimat som ständigt förpassar väsentligheterna till periferin.

Kerstin Berminges karaktärisering av situationen förmedlar precis det som gällt i snart två år:

Det blir en spännande följetong det här och vi ser nu fram emot den smutsigaste valkampanj vi någonsin sett, i enlighet med det amerikanska mönstret. Att vakna på måndagsmorgnarna blir som att öppna en lucka på en adventskalender.

Och på torsdag kommer KU:s tsunami-rapport.

Gott nytt år

Idag har det varit nyårsfirande. Vårdagsjämning. Växlingen skedde 19:25.35 svensk tid. Nowrooz (den nya dagen) firas i Iran, Afghanistan, Kurdistan och andra delar av Centralasien. I Iran har solåret fortsatt använts efter Islam. Det innebär att tideräkningen tar sig samma start som i arabiska länder (Mohammeds resa från Mecka till Medina), men att årsräkningen till skillnad från de arabiska månåren korresponderar med fasta årstider, alltså att åren är 365 dagar långa, även om skiftet vid vårdagsjämningen ger en mer exakt beräkning än den överenskomna växlingen vid midnattsslaget på nyårsafton. De persiska månaderna överensstämmer med stjärntecknen. Det nya året är 1385.

Perspektiv på rasistiskt våld

Hanna Löfqvist har två intressanta noteringar om utgångspunkterna och perspektiven i svensk medierapportering, angående protesterna i Frankrike här, och om ett nazistiskt angrepp mot en socialistisk studiecirkel förra veckan här.

Den senare påminde mig om en helt fantastisk rubriksättning som fanns på bland annat DN:s webbsida, alltså strax efter att beväpnade nazister misshandlat socialister på studiecirkel: ”Ungdomsbråk i LO-lokal”. (Rubriken kan fortfarande hittas här).

Det finns en enorm nonchalans för högerextrema angrepp mot vänsteranhängare. Det är inte särskilt ovanligt att politiker och journalister tar till brösttoner om ”hot mot demokratin” när olika händelser som de ogillar inträffar, men när de exceptionellt allvarliga och konkreta hot som den här typen av våldsattacker utgör sker, är det märkbart tyst och handfallet.

Nonchalansen yttrar sig i det här fallet övertydligt; polisen var förvarnad, men gjorde inte något för att ingripa.

För oss som är aktiva inom vänstern har det närmast blivit vardagsmat med angrepp mot personer och lokaler. Men polisens bristande engagemang i frågan är på en del sätt allvarligare ändå. Jag minns under min ordförandetid i Ung Vänster bland annat angreppen mot våra lokaler i Helsingborg, som kröntes av att två brandbomber slängdes in och brände ut platsen. Trots att polisen rubricerade brottet som försök till mordbrand upplevde de flesta att man tog ganska lätt på det hela och uppvisade en stor brist på förståelse för funktioner och mekanismer hos sådant våld. När Ung Vänster fortsatte att göra det enda rimliga – bedriva antirasistiskt arbete – bemötte polisen redogörelser för hot och angrepp med att vi inte borde ”provocera” nazisterna, utan ”ligga lågt”.

Det var en av väldigt många incidenter. En kartläggning gjordes ungefär i samma veva, som visade den stora omfattningen av angrepp mot Ung Vänster/vänsterpartiet samt RFSL. Av 130 attentat hade ett (1) lett till åtal.

Som alltid är det en organiserad vänster som måste gå i täten i kampen mot högerextrema och rasistiska krafter. Den striden måste tas på flera plan: genom att aldrig acceptera normalisering av rasistiska manifestationer och trakasserier utan alltid visa att det finns en motkraft, att vi är flera; genom att möta de nykoloniala tankemönster som nu mer öppet än på länge frodas i samhällsdebatten – och de krig och lagar som underblåser dessa; genom att kämpa mot sociala orättvisor och segregation som skapar ett drivhus för växande rasism och högerextremism.

Läs också Kalle Larssons utmärkta inlägg, med länkar till mer om händelsen.

1,5 miljoner

Den moderata valkampanjen vandrar vidare. När det nya materialet presenteras, satsar man på att köra längs den utstakade vägen. ”Sverige har fått ett nytt parti. Vi heter moderaterna”, är budskapet.

Att framställa Sverige som ett land i ekonomisk kris har dock funkat lite sämre på sistone, så det har fått bli lite justeringar där. ”Det går bra för Sverige, och det gläder oss”, får vi nu veta. Fredrik Reinfeldt ser onekligen glad ut. Men sen får vi veta att ”trots det har 1,5 miljoner vuxna inget jobb att gå till”

Det är en siffra som upprepas gång på gång. Det är en central siffra i den moderata beskrivningen av Sverige. Den är dock mycket märklig. Siffran alltså.

Låt mig vara tydlig: Arbetslösheten är för hög. Många människor är arbetslösa. Det är det största samhällsproblem vi har idag. Men det är samtidigt viktigt att siffror inte används på ett oseriöst och ohederligt sätt. Det är precis vad de borgerliga partierna, med moderaterna i spetsen, har ägnat sig åt. Det kan vara bra att syna det. Jag är medveten om att jag har skrivit om detta förr, men det finns anledning att upprepa sig, när de missledande siffrorna fortsätter att vevas.

Det skapas genom det ständiga upprepandet av andra siffror än den gängse arbetslöshetsstatistiken en känsla av att de arbetslöshetssiffror som används till exempel av regeringen och av de statliga myndigheterna skulle vara friserade eller påhittade av sossarna. Det är förstås meningen att man ska få den uppfattningen. Men det är helt felaktigt. Arbetslöshetsstatistiken i Sverige är kvalificerad, internationellt jämförbar och transparent. Det är framför allt SCB:s så kallade arbetskraftsundersökningar som blir officiell statistik. Metodiken för dessa beräkningar finns öppet redovisad.

Naturligtvis finns det olika mått som man kan använda sig av. Det är intressant och viktigt att kunna hantera dessa mått för att ge en mer fullödig bild av samhället än vad en platt siffra kan göra. Men då måste man vara ärlig med varför man gör det och beredd att diskutera relevanta jämförelser.

Arbetslösheten ligger nu på 5,6% – mycket högre än under större delen av efterkrigstiden i Sverige. Moderaterna använder på sin hemsida begreppet ”bred arbetslöshet” – hela 17,9% just nu – och säger att det är den ”riktiga arbetslösheten”.

Det man då gör är att ta alla i befolkningen 16-64, dra bort sysselsatta och heltidsstuderande, men lägga till studerande som söker arbete. Det betyder att man som arbetslös förutom arbetssökande får med avtalspensionärer, hemmafruar, förtidspensionärer, värnpliktiga, långtidssjukskrivna och alla andra som av någon anledning inte söker arbete. Till och med räknat på detta sätt uppgår antalet ”arbetslösa” till 1 miljon person.

En halv miljon extra måste skrapas ihop för de 1,5 miljoner vuxna som ”inte har ett jobb att gå till”. Det innebär att man rimligen även räknar in alla med deltidsarbete och kanske också till exempel dem som råkar vara sjuka den dagen, eller på semester. Det är lite oklart.

Även med moderaternas sätt att räkna – som alltså inte ger en och en halv miljon utan en miljon i utfall – blir en cancersjuk förtidspensionär ”arbetslös”, liksom den som tillfälligt tar hand om make, maka eller barn i hemmet (ca 65000 personer). På somrarna räknas även studenter på semester in. Är moderaterna beredda att diskutera rimligheten i att diskutera detta som arbetslöshet?

Ännu viktigare: Om man använder samma metod som moderaterna använder så har Sverige lägre arbetslöshet än nästan alla andra länder i EU, lägre än Storbritannien och lägre än drömlandet USA, enligt beräkningar som LO-tidningen gjort (se också artikel i AiP). Frankrike har ungefär dubbelt så hög arbetslöshet med det sättet att räkna (över 35%). Med normal OECD-standard ligger svensk arbetslöshet under OECD-genomsnitt och klart under EU-genomsnitt. Det är inte direkt den känsla man får av den moderata sifferexercisen. Och man undrar ju om moderaterna skulle gå till storms mot internationell statistikstandard i allmänhet.

Ett sedan länge använt mått som i hög utsträckning korresponderar med det moderaterna kallar ”bred arbetslöshet” är sysselsättningsintensiteten. När sysselsättningen var som högst i Sverige (1990) låg den på över 83%. Idag ligger den på ungefär 74% (86,2% i åldersgruppen 35-44). Det är resultatet av just borgerligt inspirerad normpolitik som lett till minskande sysselsättning. Denna siffra ska ändå relateras till att EU till exempel har som målsättning att uppnå 70% i sysselsättningsnivå 2010.

Den enda rimliga slutsatsen är att de borgerliga inte är särskilt intresserade av att förstå och göra något åt den svenska arbetslösheten. Som med det mesta annat i deras kampanjupplägg, handlar det om att etablera bilder och stämningar. Inget nytt, men ganska viktigt.

För övrigt utgår jag från att påståendet ”För vissa lönar det sig inte att jobba”, gäller kungafamiljen.


PS. Det här har hållit på väldigt länge nu. Jag skrev om ett märkligt Aktuellt-inslag på samma tema, för ett år sedan. Den som vill studera samstämmigheten mellan borgarnas val av frågor att rikta in sig på, och mediernas tendens att tralla med, har många uppslag att arbeta utifrån.

Ut och resa

Soldater har varit ute och skjutit i Stockholm idag. Militärövning. Aktuellt körde ett inslag om det ikväll. Kolla 07:25 och framåt.

Det pågår en omstöpning av det svenska försvaret. Försvarsmakten anpassas till att gå ärenden i den USA-ledda ”nya världsordningen”. ÖB Håkan Syrén talar i inslaget om att se ”vilka krav som ställs”. Det är inte ”utvecklingen” i diffus bemärkelse som ställer de kraven. Det är USA:s intervention, USA:s geopolitiska intressen, och det USA-dominerade ideologiska rättfärdigandemaskineriet i bestämt syfte, som ge upphov till Syréns och hans medtänkares analyser av vad som är ”kraven”.

Och vartåt blickar nu den svenska försvarsmakten? Europa [läs Balkan], Afrika och Centralasien, enligt Sveriges överbefälhavare. Vad uppnås? Känslan av stugvärme och vikt hos några beslutsfattare. Kanske några extra kontrakt, men knappast ens det. Men säkerhet för oss som lever i Sverige? Knappast. Försvar av svenskt oberoende? Det rakt motsatta!

Detta är en del av en ovärdig utrikespolitik. Ovärdig och äventyrlig.


Läs gärna det jag skrivit i ämnet tidigare:
Med stormsteg mot lego-här
Försvaret och surrealismen
Hämta hem soldaterna nu

Och så tipsar jag igen om Mia Sands välskrivna analys utifrån ett tidigare Aktuellt-inslag om svenskt militärt deltagande i Afghanistan. Också light-versioner av nykoloniala äventyr förvrider äventyraren.

”Neo tänker leva som vi lär, efter marknadsekonomins principer”

I höstas fick vi ännu en svensk tidskrift för och med medialt hyperexponerade liberaler på drift, neocons i vardande. Neo. (Jag skrev om utlysningen av det glada budskapet i höstas)

Man utropade glatt att projektet skulle möjliggöras av

”flera mecenater – stiftelser, företag och privatpersoner – som tycker att det är angeläget med god samhällsjournalistik och en tydlig publicistisk profil”

Upplagt för succé med andra ord. En av de drivande redaktionsmedlemmarna var Jan Söderqvist, årets webbguru 2000. Jan Söderqvist har tidigare tillsammans med Alexander Bard skrivit Nätokraterna, en bok som handlar om att ”allt förändras när vardagen blir virtuell”, alltså ett alster där författarna försöker sälja in sig själva som profeter genom att ett stapla ord som saknar relation till varandra och till verkligheten. Eller som Håkan Sahlström sammanfattade:

Killarna gled runt i fula skinnjackor och gjorde substanslösa IT-statements. De argumenterade för legaliserad narkotika. De hade en Nietzsche-look. De höll föredrag med lasershower och gjorde det som var mest inne då: rapa självklarheter om hur vi alla skulle leva på internet i framtiden och att bara de som lyckades ta sig in i de slutna, attraktiva nätverken skulle ha en chans.

Nu har ironiskt nog ett sådant slutet attraktivt nätverk bakfyrat lite grann. En av de mecenater som tycker att det är angeläget med god samhällsjournalistisk och en tydlig publicistisk profil uppskattade tydligen inte alls Söderqvists deltagande i den av Alexander Bard ihoptuttade mejllistan Elit. Söderqvist fick packa och dra. Han är inte glad. Hans kommentarer är ganska intressanta.

Hur tycker du att Neo har hanterat det hela?

- Jag tycker att det är förfärligt tråkigt att Sofia Nerbrand ser sig tvungen att begå en redaktörs värsta dödssynd, nämligen att inte skydda en medarbetare mot externa påtryckningar. [Eh, jo. Ring Zaremba och snacka lite med honom om Ordfront. Det kanske kan vara bra att påminna sig om hur ”liberala” DN ledde det drev som ledde till utrensningar på Ordfronts redaktion. Peter Wolodarski i redaktionsrådet har säkert några synpunkter som det vore intressant att ta del av]. Dessutom måste det ju alltid finnas fullständigt vattentäta skott mellan finansiärer och redaktion om man ska upprätthålla åtminstone en illusion av redaktionell integritet. [Eh, illusion är nog ett nyckelord här] Särskilt som det i det här fallet rör sig om en tidskrift som säger sig stå för yttrandefrihet och liberala värderingar [Eh, säger sig är nog två nyckelord här] Annars uppfattas man ofrånkomligen som ett språkrör, och det med all rätt [Eh, annars? Uppfattas?]. Så på sätt och vis har projektet havererat redan efter ett nummer i och med den olyckliga hanteringen av den här saken, och det tycker jag är väldigt sorgligt [Ja, verkligen. Jättesorgligt]. Principer är bra att ha också när det blåser. [Jo, men vilka är ”liberala” principer idag – det är den intressantare frågan, mycket mer än Söderqvists mejlande.]

Nåväl. Jan Söderqvists medverkan i Alexander Bards lista för den svenska eliten har bland annat bestått i att han kallade DN:s ledarskribent Hanne Kjöller för ”dum jävla tjockis”.

Han ersätts nu av Thomas Gür, som istället specialiserat sig på att på SvD:s ledarsida och annorstädes banka in budskapet att det inte finns någon strukturell rasism (det mesta är arbetsrättens fel), och som i samband med kravallerna i Frankrike bland annat menade att ”Den franske inrikesministern Nicolas Sarkozy hade fog för sig när han använde hårda ord [slödder!] om upploppsmännen i Paris”.

Som en annan intellektuell gigant i samma ideologiska fåra skulle säga: Det är stabilt.

Tidskriften Neos första nummer gavs ut under rubriken ”Det ser ljust ut”. Temat för det andra numret är ”Det ser mörkt ut”. En av artiklarna heter ”upprop för en ny elitism”. Tyvärr får vi inte läsa den gratis på nätet.

Det är också oklart om Neo i framtiden kommer att beröra den borgerliga ägandekoncentrationen i svensk media, och om den kan påverka opinionsbilden.

Bita ihop och gå vidare

Vann Carola melodifestivalen tack vare maskinell vind i håret? Det är lika troligt som skrämmande. Håkan sammanfattar läget.

Kvalitet och Tradition

Det här är mycket rolig satir.

Som om de inte skulle kunna älska

Tora Breitholtz skriver återigen ett av årets bästa inlägg. Det börjar i Namibia och slutar i Irak. Det är våldsamt angeläget. Läs det:

Ellen var upprörd över, som hon sa, att folk i västvärden tycks tro att det går att vänja sig vid krig. Att sorgen efter förlorade anhöriga skulle bli mindre, bara för att de är fler. Att människor i fattiga länder med hög barnadödlighet skulle vara bättre rustade för att se en närstående människa dö. Som om människor i krig och fattigdom inte skulle kunna älska.

Vi protesterar mot krigen, för vi begriper våra medmänniskors mänsklighet. Slut upp!

Snart kravaller i de värmländska skogarna?

Socialdemokratiska studentförbundet har idag delat ut en biljett till Maud Olofsson för att hon på plats ska studera de extremt kraftiga franska protesterna mot förslaget till slopad anställningstrygghet för unga – ett förslag som hon och centerpartiet tidigare lanserat som en bra grej att köra i Sverige, för att ”ge barn och unga framtidstro”.

Centerns unga ska ha ”kontrat” med att ge sossarna en biljett till Degerfors, där ungdomsarbetslösheten är hög. Fredrick Federley och det nyfrälsta nyliberala anhanget har nu lutat sig tillbaka i väntan på att de värmländska ungdomarna ska gå man ur huse för att demonstrera under paroller som ”Gärna lågavlönad – men först ett rejält godtyckligt avsked”, ”Förnedring och rättslöshet – enda vägen till frihet”, och ”Anställningstrygghet är så 1900-tal (ge oss 1800-talet tillbaka!)”.


Jag har skrivit tidigare om förslaget:
- Tack Maud
- Visa lite framtidstro för helevete

Cementhögern

Via Hanna Löfqvist noterar jag en liten kommentar av vänsterpartiets EU-parlamentariker Jonas Sjöstedt, angående ett möte mellan Margot Wallström och de svenska parlamentarikerna:

"Jag tog också upp det faktum att det irländska företaget Cement Roadstone Holdings anklagas för att ha levererat cement till bygget av muren inne på palestinskt område, ett murbygge som solklart bryter mot folkrätten.

Då blev moderaten Christoffer Fjellner upprörd, men inte över Israels ockupation eller brotten mot folkrätten. Istället försvarade han frihandeln på cement och rätten att exportera den till murbygget. Godnatt."

Perspektiven är intressanta. Jag minns att jag träffade på Fjellner i den avslagna europaparlamentsvalskampanjen, något möte på arbetsförmedlingen i Kista, som det inte blev något av eftersom ingen var intresserad. Då hade han precis kommit hem från en resa i Israel. Jag förstod det som att han hade varit där – rätta mig om jag har fel, någon som vet – tillsammans med de övriga borgerliga ungdomsförbundens ordföranden (vid tillfället herrarna Fredrik Malm, Fredick Federley och Erik Slottner), plus några andra, jag tror att Peter Wolodarski nämndes. Jag vet inte vem som finansierade resan eller vad den gick under för beteckning, men de verkade i alla fall ha haft roligt. Christoffer visade stolt upp en T-shirt som han bar dagen till ära. Den var från IDF – Israeli Defence Forces.

Jag känner inte Christoffer Fjellner personligen. Men vi möttes förstås väldigt många gånger i politiska sammanhang. Han var av olika skäl en tacksam motdebattör, och säkert en hygglig prick i övrigt. Men så bar han alltså stolt en tröja, med reklam för en krigsmakt som upprätthåller en brutal, rasistisk, moraliskt, mänskligt och juridiskt korrupt ockupation. En våldsapparat som genomför mord, torterar fångar, aktivt och medvetet skapar desperation hos en kuvad befolkning och systematiskt förnedrar människor, förstör deras utvecklingsmöjligheter. I de kretsar där han umgås, reser och bildar sina uppfattningar betraktas denna koloniala gest som legitim, ja, beundransvärd.

Det är denna hyggliga borgerlighet vi har att göra med i valet. En vars människosyn tillåter att frihandel på cement kan anföras som argument för stöd till Apartheid-politik.

Mediemys i fredagssoffan

Fredagspanel. Peter Wolodarski (DN), Nisha Besara (Aftonbladet), Pontus Schultz (Veckans Affärer). Tre ämnen:

Antira Steen. Enighet om att Socialdemokraterna är dåliga. Marita Ulvskog är dum och det vore synd om detta ledde till att det blir ”fult att tjäna pengar”.

Regeringen skrattar vid fotografering på Harpsund. Enighet om att Socialdemokraterna är dåliga. Peter Wolodarski radar upp tjugo skandaler. De andra nickar.

Junilistan. Direktörerna säljer obligationer för att köra valrörelse med sitt ”parti”. Peter Wolodarski börjar prata om LO:s stöd till socialdemokraterna! Detta fyller hela den resterande programtiden. Nisha Besara får inte en syl i vädret. Vi vandrar därifrån med intrycket att Socialdemokraterna är dåliga.

Så fungerar en dagordning i verksamhet. Så återbekräftas den. Lite småputtrigt så där.


PS. Den som missade Aktuellts inslag om Göran Perssons tio år som statsminister får gärna kolla här. Ett mästerverk i genren.

En nygammal analysman

AMS har upptäckt ett misstag i sin beräkning av antalet lediga jobb som arbetsgivare anmält till arbetsförmedlingarna. Det har skett en viss överskattning på grund av eventuella dubbelbokföringar.

DN kör med anledning av detta ett flertal stort uppslagna artiklar, krönta av ett värdigt komplement till ”analys”-metodiken på politiksidorna. En medarbetare på ekonomiredaktionen intervjuar en annan medarbetare. Bland annat följande dialog förs:

Påverkas Ams trovärdighet?

- Ja, i högsta grad. När de uttalar sig om vad som ska hända på arbetsmarknaden kommer det att tas emot med större tveksamhet.

Detta är intressant. Högeralliansen har problem med att arbetslösheten sjunker och sysselsättningen ökar. Man har därför ägnat sig åt en djupt ohederlig sifferexercis med egenhändigt konstruerade definitioner som vevas i parti och minut. Och så har man bedrivit kampanj mot AMS som myndighet. Särskilt aktiva härvidlag har folkpartiet varit. Det spelar nu liten roll att SCB:s arbetslöshetsmått bygger på helt öppet redovisad och internationellt jämförbar standard. Inte heller att det nu aktuella problemet med AMS redovisning av anmälda lediga platser inte spelar någon större roll för bedömningen av arbetslösheten – AMS prognos som byggde på de osäkra siffrorna överensstämmer till exempel med SCB:s siffror på faktisk arbetslöshet i februari, och prognosen för 2006 ändras inte. Det spelar inte heller någon roll att oavsett beräkningsproblemet så är trenden densamma.

Det som spelar roll är att borgerligheten med hjälp av DN oförtrutet kör på med sin valstrategi: att inte prata politiska förslag och konflikter, men desto högljuddare bedriva smutskastnings- och nedmalningskampanj. Trovärdighet är ordet för dagen. Och i förhand aviseras nu möjligheten att fortsätta med en helt egen, propagandistiskt förvriden beskrivning av ”vad som ska hända på arbetsmarknaden”.

Den som intervjuas i DN-artikeln är för övrigt Johan Schück. Schück ägnade stora delar av nittiotalet åt dagligt inhamrande av nödvändigheten att nedmontera svensk välfärd. Han valdes 1973 till ordförande i folkpartiets ungdomsförbund. Då efterträdde han Lars Leijonborg. Mellan 1992 och 2002 var han ordförande för stiftelsen Liberal Debatt som utger idédebattorganet med samma namn. Han är nu styrelseledamot.

Hatten av för den liberala debatten.

Irak tre år senare

Ifall det skulle finnas missförstånd kring detta:

USA har vunnit kriget mot ondskan i Irak . Allting var för irakiernas skull. Nu är alla befriade. Irak har en självständig regering. Det finns ingen ockupation.

Nu är det bara lite vänskapligt runtflygande. Och fortfarande minns vi alla vad general Tommy Franks sade under besökets inledningsskede: ”We don’t do bodycounts”.


----------
Flamman ägnar en stor del av dagens nummer åt den snara treårsdagen av angreppet mot Irak. Det är viktig läsning. Ta dig tid med den.

De sålde oss ett krig. Det gick fel
Tre år av död, tortyr och förstörd infrastruktur

Vi hade rätt om Irak
Lek med tändstickor
De visste vad de stödde

Jag kan inte heller låta bli att få med detta – med senare tids utveckling i åtanke extra pikanta – citat ur Mats Johanssons ledarkolumn ”Vi kan lära av Danmark” i SvD den 5 maj 2003:

Visst var det skönt att under Irakkriget se Danmark stå upp för frihet och demokrati genom att delta i de villigas koalition. Där ser man vad det kan betyda att ha en liberalkonservativ regering med en egen utrikespolitik, som inte bara gömmer sig bakom FN och dunkelt tal om folkrätt.

Skönt. Där ser man. Glöm inte det.

(Vet inte var originalkompositionen av Falluja-bilden kommer ifrån. Jag har tagit den från Jinge)

Bonuses R us

Metros huvudrubrik idag:
BONUSDIREKTÖRER JOBBAR INTE BÄTTRE

Morgondagens scoop:
KUNGEN INTE SMARTAST I LANDET


För övrigt brukar jag tipsa alla som har vägarna förbi Handelshögskolans bibliotek att besöka det rum där man kan finna börsbolagens årsredovisningar, med däri ingående fotografier på VD och styrelse. Förutom förmånen att erhålla en gubbchock, kan man själv ganska enkelt konstatera att ett mycket litet antal män styr en mycket stor del av svenskt näringsliv. Det är alltså de som sätter varandras löner och bonusar. Och som bestämmer att de själva ska fortsätta att ha stort inflytande över samhället, utan att detta prövas demokratiskt.

Två viktiga manifestationer – slut upp!

VISA STÖD FÖR KOLLEKTIVAVTALEN

Fredag den 17 mars
Manifestationer över hela landet. I Stockholm:

12.00-13.00 Sergels Torg
Anföranden av LOs avtalssekreterare Erland Olauson, Hanna Hellman, städare och medlem i Fastighetsanställdas förbund avdelning 1 i Stockholm och K-G Westlund, LO-distriktet i Stockholm .

Här är hela listan!


NEJ TILL KRIG

Lördag den 18 mars
Manifestationer över hela landet. I Stockholm:

13:00 Sergels Torg
Demonstration på treårsdagen av USA:s krig
USA ut ur Irak!
Inget svenskt stöd till USA:s krigspolitik!

Här är hela listan!

Två läsvärda texter

Terrorstaten Israel försöker med sedvanlig precision och brutalitet att förgöra palestiniernas möjligheter till varje form av nationell konsolidering. Därmed också förutsättningarna för en hållbar fredlig utveckling. Israels stormning av ett palestinskt fängelse i Jeriko och gripandet av PFLP:s fängslade ledare Ahmed Saadat. Saadat sattes för två år sedan i fängelse efter yttre påtryckningar och han är invald i det palestinska parlamentet. Det israeliska gripandet är en bottenlöst arrogant handling, ämnad att än en gång klargöra för palestinierna och omvärlden att det bara är ett korrupt och servilt palestinskt ledarskap som kan komma i fråga som ”motpart”. Om detta skriver Thaher Pelaseyed en viktig analys. Läs den:

Sharons besök av Al-Aqsa-moskén ledde till Al-Aqsa-intifadan och dagens stormning av fängelset i Jeriko med målet att gripa - eller döda - PFLP-ledaren Saadat är ännu en provokation, mot Hamas men också mot PFLP som nu inlett förhandlingar med Hamas om att sitta i en framtida regering. Allt för att omöjliggöra stabilitet, men kanske viktigast ett enat palestinskt mostånd mot ockupationsmakten. Söndra och härska - vi känner igen det!

Jag skrev i januari om Hamas och valet, och just om Hamas utmaning att kunna fungera som katalysator för en restaurerad nationell palestinsk front.


I Aftonbladet skriver Åsa Linderborg en bra text om den undersökning om antisemitism i Sverige som den nationella historieproduktionsmyndigheten Forum för levande historia presenterade i DN häromdagen. Antisemitismen har djupgående rötter i europeisk kultur och grumliga antisemitiska tankemönster, fördomar och antipatier biter sig fortfarande kvar. Men denna undersökning av fenomenet är slarvigt gjord och försåtligt presenterad, vilket Linderborg pekar på. Läs den. Jag citerar bara en liten fundering ur artikeln:

Enligt artikelförfattarna spelar partipolitiska preferenser inte någon större roll. Därmed går man emot sin egen Intoleransrapporten som presenterades nyligen. Enligt den är vänstern - där den starkaste Israelkritiken finns - minst antisemitisk. De flesta antisemiter finner man höger ut och bland riksdagspartierna, främst bland moderater. Vilken av rapporterna ska man tro på?

Analysmannen, Anitra och skynket över ekonomin

”Analysmannen” går vidare på sin propagandistiska Bubka-svit: ohotad i täten, lite lägre varje gång.

Nu leder han trupperna i veckans obligatoriska skandaldrev, denna gång om Anitra Steens pensionsavtal. I morse kunde man notera att Dagens Nyheter till och med kör ett Analysmannen-citat uppförstorat på löpsedeln. Nyheten är alltså att han talat.

Nu tre reflexioner:

1. Drevets upplägg rör den politiska debattens förutsättningar. Svenska medier – och politiker – har varit restriktiva med att dra in makar och familjemedlemmar till offentliga personer i debatten. Nu är det dock det faktum att Anitra Steen är gift med Göran Persson som är nyckelfrågan. Det är inte Systembolags-VD:ns pensionsavtal utan ”statsministerhustruns”. Anitra Steen är en självständig person som kan och ska svara för sina egna handlingar. Hon har varit VD för Systembolaget länge. Det är som bortblåst nu. Nu är hon reducerad till ”statsministerhustru”. Det är ohyggligt pinsamt och rätt osmakligt.

2. I sakfrågan om pensionen: sådana avtal bör inte finnas. Vänsterpartiet har under många år motionerat i riksdagen om bland annat ett lönetak i statliga tjänster – motsvarande det som vid ett givet tillfälle är statsministerns lön. Vänsterpartiet har också krävt en översyn av trygghetspaket och avgångsvederlag. I motionen skrivs bland annat:

Osäkerheten i toppchefers trygghet är starkt överdriven. Det är inte vanligt att chefer behöver två eller fler årslöner för sitt uppehälle. Risken är snarare att överdådiga avgångsvederlag gör att vissa toppchefer görs ekonomiskt oberoende för återstående arbetsliv. De blir så pass förmögna att de inte behöver arbeta mer för sitt levebröd. Detta överbeskyddande skapar oansvarighet bland personer i ledande ställning. Avgångsvederlag skall vara en rimlig omställningsersättning, inte en garanterad hög levnadsstandard livet ut. Detta bör ges regeringen till känna.

Förslagen har gång på gång avvisats. Nu räknar jag med att DN:s ledarsida och moderaternas Sven Otto Littorin bägge går ut och förbinder sig att stödja detta krav i en kommande kampanj som gäller såväl statliga, kommunala som privata chefstjänster.

3. Avslutningsstycket i Henrik Brors analys slår rekord:

För de socialdemokratiska valstrategerna är det dags för krismöte. Först förtalsmejlen mot Fredrik Reinfeldt som tvingat dem att stoppa alla kampanjer mot "varulven" Reinfeldt. Och nu statsministerhustruns dyra pensionsavtal, som gör att varje utspel om direktörslöner påminner väljarna om att det är de som betalar den sörmländska lantgården Torp.

Ett avtal tecknat mellan Systembolagets VD och Systembolagets styrelse, nu ledd av förre centerledaren Olof Johansson sammankopplas alltså med en förlupen socialdemokrats förtalsmejl, som i sin tur förståligt antas ha något med ”varulven” Reinfeldt – alltså politiska karikatyrer – att göra. Analysmannen aviserar därmed egenhändigt krismöte för socialdemokraterna. Men nästa mening förtjänar egen belysning. Nu är vi framme i den av Persson och Steen köpta lantgården. Den ska väljarna påminnas om, ty det är ”de som betalar”.

Förutom sitt dagspolitiskt propagandistiska värde har denna typ av ekonomiska ”analys” samma ideologiska funktion som en gång föreställningar om adelns blåa blod, risken att brinna i helvetets nio cirklar och konungens uppdrag som guds ställföreträdare på jorden. Det nöts ständigt in att det staten betalar i lön kommer från ”väljarna” – och därmed att det som till exempel Skandias eller Volvos direktörer får inte kommer från ”väljarna”.

Det är det ideologiska skynke som läggs över den kapitalistiska ekonomin. Naturligtvis kommer alla verkställande direktörers löner från de arbetandes mödor. Miljardbonusarna som männen i de privata storföretagens styrelser delar ut till varandra kommer från de samhälleliga resurser som andra är med och skapar i gemenskap. I dagens allsmäktiga kyrka är dock denna insikt tabubelagd. Det är den kanske allra viktigaste poängen att återvända till i drevet.

Tills vidare, innan insikten om den kapitalistiska ekonomins mer allomfattande ohållbarhet organiserats till genomgripande förändringar av ägarförhållanden, kan vi nöja oss med att konstatera att det åtminstone finns en möjlighet att offentligt debattera och påverka villkoren för cheferna i statens företags. Vi behöver fler statliga företag och vi behöver ännu mer akut tydliga riktlinjer för dessa företags verksamhet och arbetsvillkor – riktlinjer där själva poängen är att de inte ska vara ”marknadsmässiga”.

Hittills har alla sådana förslag med emfas avvisats av socialdemokraterna, och ännu mer av bomb- och ballongalliansen. Nu får Littorin och Brors gärna bygga barrikader i kampen för fler statliga bolag, så kan vi turas om att hojta om lönerna för dessas chefer.


PS. Envar får själv fundera på om tajmingen på just detta drev har något samband med detta, som vi eventuellt skulle ha kunnat ha en samhällsdebatt om.

Dagens ”OK grabbar vad gör vi nu?”

Wake me up before you go-go
Don't leave me hanging on like a yo-yo
Wake me up before you go-go
I don't want to miss it when you hit that high
Wake me up before you go-go
'Cause I'm not plannin' on going solo
Wake me up before you go-go
Take me dancing tonight
I wanna hit that high (yeah, yeah)

Bilden kommer från Svinstians underbart informativa turnérapport
Dubbelt så kul har som vanligt hittat en extra rolig vinkel

Ned med köksslaveriet

Jag hade inte tid och möjlighet att blogga från Moskva. Vistelsen satte dock som vanligt igång massa funderingar och väckte minnen. Jag letade fram en gammal krönika, publicerad i Flamman 11 maj 2000. Den kan fortfarande läsas som aktuell. Den öppna exploateringen av kvinnor, de djupt ojämlika könsmaktsrelationerna i dagens Ryssland hör till de första saker man slås av, redan på flygplatsen. Kapitalism och patriarkat i rå förening.

----------

En sovjetisk propagandaaffisch. Reproduktion. Originalet måste vara från 1920-talet av språkbruk, komposition och budskap att döma [Affischen är gjord av M. Sjegal. Den är från 1930 eller 1931 – jag har sett bägge uppgifter senare]. Texten lyder: ”Ned med köksslaveriet – fram mot en ny livsstil”. Den ståtliga sovjetkvinnan öppnar porten till en ljus yttervärld åt sin okända syster. Jag hittade affischen i en souvenirshop i Moskva. Den hette så, den lilla affären inne på revolutionsmuseet. Eller före detta revolutionsmuseet, rättare sagt. Numera heter det museet för Rysslands moderna historia. Jag var nästan ensam där vid det första besöket. Gick fascinerad omkring och tittade på de många levande fotografierna.

När det närmade sig stängningsdags kunde jag märka av viss verksamhet i lokalerna. Två unga rödhåriga tjejer gick förbi. Sedan en till. Det verkade konstigt. Förklaringen fick jag i den sal där 1980-talet började. Några installerade starka lampor under stora röda fanor med uppmaningar till proletärer i alla länder att förena sig. Både unga och mindre unga män med antingen stora kameror eller dyra solglasögon gick runt och inspekterade. Det talades amerikanska. I en angränsande tom sal hade en provisorisk sminkloge installerats. Här satt och stod trettio, fyrtio ryska tjejer. De var väl en sjutton år de flesta av dem. Några äldre, några yngre. Alla hade rött hår. Stämningen andades nervositet. De höll på att målas om kinderna. Fick stora röda märken så att de såg ut som små flickor i barnböcker. På vägen ned passerade jag ett jättebord med champagneglas som nu dukats fram. Det var en modetidning som hade ordnat tillställningen, framgick det av några uppförstorade tidningsframsidor. Rödhåriga tjejer som mest liknade påskkärringar sprang nu runt överallt.

Jag slank in på souvenirshopen. De höll på att stänga. Jag fick komma tillbaka en annan dag. Affischen köpte jag dagen därpå. Några amerikanska entusiaster var där då. Köpte originalaffischer för hundratals dollar. De unga kvinnor som arbetade i butiken kunde inte svara på vilket år affischen är ifrån. De var inte så intresserade av att svara på frågor över huvudtaget.

Jag har funderat en hel del på affischen. Att tillvaron för den sovjetiska kvinnan aldrig blev någon solskenshistoria är givet. Mindre högt talas de om de umbäranden som ryska kvinnor drabbas av idag. Att FN-organ satt siffror på förlorade kvinnojobb, ökad misshandel i hemmet och exploderande sexhandel blev aldrig någon långkörare i svensk media. Ställda inför fakta blundar liberalerna. Eller börjar prata strunt. Ännu mindre kan de förstå historien; dess komplexitet, de inneboende motsättningarna. Var placerar Lars Leijonborg sin agitation mot köksslaveriet i sin historieskrivning? Vad tror han att det var för rörelse som bar upp den framtidsbild som skymtar fram i affischen?

Sent på kvällen kommer jag till hotellrummet, dödstrött av turistande till fots. Hinner knappt ta av mig kläderna innan telefonen ringer. En kvinnoröst undrar om jag vill köpa sex. Informationen om min närvaro har förstås förmedlats av våningsportiern. Det var likadant förra året. Fast nu börjar rösten i telefonen på engelska direkt. ”Why not, my darling?”, hinner hon replikera innan jag lägger på. Rösten är sliten. Jag kommer att tänka på affischen igen, strax innan jag somnar. Hur skulle en propagandaaffisch för kvinnofrigörelse se ut idag, i Ryssland? Och viktigare: vem skulle göra den?

Läsvärt om Kuba

Jag var på Kuba 1996 och 1997. Som turist första gången och som delegationsledare för Ung Vänsters delegation på Världsungdomsfestivalen 1997. Båda besöken minns jag som fascinerande, omtumlande, motsägelsefullt. Varje intryck har politisk laddning. Varje känsla, varje tanke möts så omedelbart av sin motsats.

Nu har jag under några dagar följt Hanna Löfqvists berättelser om sina upplevelser på Kuba, och jag vill mycket varmt rekommendera dem. De är uppdelade i fyra delar. Läs dem!

Kuba 1
Kuba 2
Kuba 3
Kuba 4
(Tora har gjort små utdrag från varje text i sitt tips).

Själv känner jag igen dubbelheten, den intellektuella process som sätts igång inuti en. Hennes berättelser understryker också det faktum att både den bombhögerkritik som förs mot Kuba och de ibland devota hyllningar som man kan hitta på sina håll, omöjliggör en förståelse av Kuba som land och som fenomen.

Men jag slås också av att det är mycket som stått still. När jag går tillbaka till mina rapporter från 1997 kan jag konstatera att märkligt mycket är precis likadant i det vi har noterat (såhär skrev jag hem i en rapport hem då det begav sig):

Kuba är ett fattigt land i tredje världen som gått en annan väg än den som IMF och Världsbanken erbjudit. På så sätt har landet gjort framsteg som är enorma mätt med Syd-måttstock. Samtidigt är Kuba en marxistisk-leninistisk enpartidiktatur vars politiska och ekonomiska system har mycket stora likheter med de system som gick under 1989. Dessa två aspekter är giltiga samtidigt och därför är landet så motsägelsefullt som det faktiskt är.

Samtidigt tickar klockan. Det är inte bara Castros död som är ofrånkomlig. Det kubanska systemet måste möta utmaningar i en nya imperialistisk fas. Bristen på demokrati är oacceptabel och destruktiv. Fraserna som används för att försvara strukturerna töms på innehåll, tröttar ut. Och kubanerna behöver vara allt annat än trötta om Kuba ska överleva som självständigt land, för sitt eget folks skull, och som det hopp för många förtryckta folk som det faktiskt ses som – något bombhögern med sin koloniala grundsyn inte kan begripa.

Alltså, läs Hanna!

Arbetarrörelse i Ryssland

En affisch i Moskva. Texten lyder ungefär: ”Var inte en kugge* i ett främmande maskineri. Gå med i facket! För föreningsfrihet!” (* I det ryska uttrycket används ordet skruv. Därav affischens illustration.)

Den ryska arbetslagstiftning som genomdrevs för några år sedan markerade en startpunkt för återupptagande av nyliberalt inspirerade reformer i Ryssland. Lagarna har i flera avseenden en antifacklig prägel. En korporatistisk anda, med samverkan mellan stat, arbetsgivare och fack framhålls medvetet. Endast den fackförening som är störst får förhandlingsrätt, vilket innebär att organiserade arbetare ställs mot varandra. Strejkrätten inskränks kraftigt, genom att strejker blir olagliga om de inte aktivt röstas igenom av över hälften på arbetsplatsen. Det är lätt att räkna ut vad det innebär när många är rädda för att förlora jobbet, där organisationsgraden är låg, facket splittrat och svagt och erfarenheterna av fackligt arbete små. Arbetsgivaren och staten trycker hand i hand tillbaka människors möjligheter att förbättra sina villkor. Det är talande tyst om den utvecklingen i det som sägs och skrivs om Ryssland idag.

Fackföreningarna var inte fria under Sovjettiden, fungerade inte som fackföreningar utan en kombination av statens förlängda kontrollarm och förmedlare av fritidsaktiviteter. När den auktoritära partidiktaturen ersattes av grym rövarkapitalism fanns därför inget att sätta emot.

De ryska facken måste på många sätt börja om från början. Kapitalismen i Ryssland är nyttig att studera – det är så den ser ut utan motverkande arbetarrörelse.

Jag minns en artikel i S:t Petersburg Times från tiden jag bodde i Ryssland, hösten 2000. Det var en kvinna som berättade om försöken att bygga upp mycket grundläggande facklig verksamhet på antingen en McDonald’s-restaurang eller en underleverantör till dem. Hon möttes av just sådant som mötte arbetarrörelsen överallt i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, som fortsatte och fortsätter i många länder, där staten och kapitalet hand i hand värnat de besuttnas intressen: trakasserier, hot om avsked och våld. Det hade börjat ringa okända män till henne på nätterna, skugga henne på väg till och från jobbet. Kraven var modesta. De ville bland annat ha ordentliga arbetskläder. Hon berättade att de anställda själva fick pälsa på sig bäst de kunde, och om folk som förfrös kroppsdelar under arbetet i fryshallen. Och med sedvanlig svart rysk humor, och samtidigt en insikt baserad på en verklighet vi känner igen från varenda vrå av världen – att yrken där kvinnor arbetar får sämre status, villkor och lön – berättade hon att ”när vi äntligen fått en man att jobba med oss i frysen, då gick han och förfrös snoppen”.

Ryssland av idag visar med all sin specifika historiska situation tendenser som finns på många håll: en kombination av auktoritär konsolidering och nyliberala ekonomiska rivningar – för att blidka IMF:s och WTO:s intressen. När de ryska ledarna ibland teatraliskt försöker hävda en stormaktsstatus kan det leda till att Västledarna uttrycker ”oro” för situationen i Ryssland. Men att fackliga rättigheter hotas, mer av de ekonomiska resurser som ännu inte är utsålda säljs vidare och egendomsklyftorna är ohyggliga, då är det antingen tyst eller tal om framsteg. Det är värt att fundera över det förhållandet.



- En artikel av vänsterdebattören Boris Kagarlitskij om situationen för facket
- En gammal nyhetsartikel från tiden då lagstiftningen genomfördes

Talangjakt

Hos Emma på Supertrevligt kan man finna en liten musiksnutt som inte går av för hackor. Är det en soundcheck? Jag tror att det är det vinnande bidraget till en tävling för att finna ett soundtrack åt bomb- och batongalliansens valarbete. Så kommer det i alla fall att kännas.

Små ljusglimtar

Fransisco Contreras har läst chilenska La Nacions skvaller från presidentinstallationen i landet:

Venezuelas Chavez liksom Brasiliens Lula fick varma applåder och många trängdes för att få prata med dem. Bolivias president Evo Morales fick stående ovationer. Lula hälsade honom välkommen med en stor kram. Annat var det när USA:s Condoleezza Rice gjorde sitt intåg, inga applåder inga kramar, hon satte sig på 4:e raden och gick ut bakvägen efteråt. Det säger lite om hur styrkeförhållandena har förändrats i Latinamerika

Även om situationen är komplex, och skillnaderna mellan de olika progressiva presidenter som folken röstat fram i trots mot en kompradorbourgeoisin som förkvävt demokratins innehåll och livspuls, är det viktigt att kunna notera och glädjas åt just förändrade styrkeförhållanden i Latinamerika. Och som vanligt när människor sätts i rörelse för sina rättigheter: håll utkik efter USA:s materiella stöd till gamla eliter och/eller dessas fascistoida förtrupper av olika slag, håll utkik efter ekonomiska strypgrepp, vapenskrammel och militära interventioner. Men håll också utkik efter samverkan och solidaritet mellan länder i det som idag är periferin. Att progressiva regeringar i Latinamerika söker sig närmare varandra är viktigt. Blickar man ut över andra kontinenter kommer nya perspektiv att öppnas. (En tidigare, relaterad notering). Det kommer att vara avgörande för de olika progressiva strävandenas möjlighet att överleva, men påverkar också vårt utrymme i Väst att hävda våra tidigare vunna, nu raserade och hotade rättigheter, och kräva nya.

Den vänster som inte förmår vara konsekvent anti-imperialistisk blir därmed allt mindre relevant som förändrande kraft. Farliga men spännande tider.


PS: Vänsterpartiets riksdagsledamot Rossana Dinamarca bloggar från Chile.

Allians för frustrerade toppbyråkrater

Jag har en ledarkrönika i dagens Flamman.

I drygt ett år har den borgerliga valtaktiken gått ut på att beskriva Sverige som en enpartistat i förfall, regeringspartiet som korrupt och statsministern som snudd på psykopat. Detta har blivit till en närmast helgjuten daglig mediedramaturgi. En av de frågor som vevas, är regeringens utnämningar av högre tjänstemän.

Läs fortsättningen här.

För övrigt vet jag inte i vilken mån jag kommer att ha internettillgång de närmaste dagarna. Det kan därför dröja innan jag kan släppa igenom kommentarer, men skriv på så ploppar det fram förr eller senare.

Opinion

När Demoskops väljarsympatiundersökning förra månaden visade stark uppgång för vänsterpartiet pratade jag med en kamrat om att det i princip inte ledde till någon uppmärksamhet alls. Vi var ganska övertygade om att denna brist skulle åtgärdas om förändringen istället skulle gå åt andra hållet – och se där! Dagens Demoskop visar låga siffror för vänsterpartiet. Då kommer saken i ett annat ljus.

I sak är det förstås roligare med bra opinionssiffror än med dåliga, och denna undersökning är onekligen synnerligen dålig för vänsterpartiet. Samtidigt måste man sätta in saker i perspektiv. Demoskops chef konstaterar att vänsterpartiet under mätperioden nästan bara förekommit i media i samband med ”interna konflikter” – alltså att personer som inte gillat vänsterpartiet talat om detta. Det finns i Sverige, vid sidan av att vara moderatledare, statsminister eller uppträda i melodifestivalen, ett rätt så säkert sätt att figurera i riksmedia. Det är att vara nuvarande eller tidigare medlem i vänsterpartiet och meddela sitt missnöje med detsamma. Bilden av vänsterpartiet kommer därmed att präglas av detta, relativt oberoende av händelser i verkligheten. Det gäller att jobba hårdare med att föra ut sin politik, genom olika kanaler. Där har det skett en nystart som kommer att ge effekt.

Tittar man på flera undersökningar kan man säga att vänsterpartiet för tillfället torde ha ett väljarstöd på fem-sex procent. Men samtidigt väsentligt mycket större potential eftersom många av de ställningstaganden som partiet har i viktiga frågor har brett stöd.

Sommaren 1994, några månader före valet, hade vänsterpatiet 2,8% i en opinionsundersökning. En rolig ombudsman i Göteborg gjorde – travesterande en vid tillfället populär reklamkampanj för tvättmedel – en affisch med texten ”2,8% kan inte ha fel – rösta på vänsterpartiet”. Partiet fick 6,3% i valet – ett resultat som då var det tredje bästa någonsin och möttes med stort jubel.

Intressant med undersökningen i sin helhet är att borgerligheterna ännu är i ledning, men en ledning som är klart intaglig, särskilt då så många är osäkra. Som jag skrivit förut, så kommer valet att avgöras av om socialdemokraterna och vänstern lyckas nå ut till människor som har tydliga vänstervärderingar, men som inte alltid känner att det politiska systemet kan engagera och representera dem.

Och så konstaterar vi att kristdemokraterna har legat under fyraprocentspärren i tre av de sex senaste mätningar.

Det är bara att köra. Ett tydligt vänster-högerval där politiska frågor diskuteras, och vi får alla nöjet att följa krisdebatten i moderaterna med start på valvakan.