Häromdagen hölls en intressant interpellationsdebatt i riksdagen, föranledd av den socialdemokratiska partikongressens beslut att i strid mot det som partiledningen ville, i riktlinjerna beskriva full sysselsättning som "socialdemokratins allt annat överskuggande mål".
Detta torde då rimligen betyda ett brott med den olycksaliga normpolitik som underordnar strävan efter full sysselsättning en slavisk hållning till prisstabilitet och ger riksbanken i uppdrag att kunna sabotera regeringens och riksdagens intentioner, om dessa inbegriper kraftfulla grepp för fler i arbete.
Såväl folkpartiets Carl B Hamilton som vänsterpartiets Camilla Sköld Jansson hade noterat beslutet - från två helt olika utgångspunkter, och därför frågat Pär Nuder hur regeringen nu skulle förhålla sig. Interpellationsdebatten kan läsas här. Jag tror nog, som Camilla Sköld Jansson konstaterar i ett pressmeddelande, att rätt många inom arbetarrörelsen i allmänhet och socialdemokratiska partiet i synnerhet blev rätt besvikna på Nuders svar, som i princip innebär att regeringen kör på som förut. Trist för ombuden, som väl trodde att de genomdrivit en förändring av politiken. Nu var det Carl B Hamilton som var nöjd med svaret - att full sysselsättning inte blir ett överordnat mål. Märkligt, förstås. Men sådant är de nyliberala tankemönstrets kvarvarande grepp om den ekonomiska politikens fundament.
Jag måste också uppmärksamma läsarna på en vansinnigt rolig freudiansk felsägning från Nuders sida. I protokollet är detta rättat, men den som tittar på bandupptagningen (precis i slutet) kan själv höra hur Pär Nuder säger att finansplanen stöds av "hela regeringen, och hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen, inklusive Vänsterpartiet".
Tolkning överlåtes.
tisdag, november 29, 2005
Härliga tider på mediekritikfronten
Dagens Media rapporterar att Timbro ska blåsa mer liv i Näringslivets Mediainstitut igen. Precis vad Sverige har saknat. Andelen borgerliga tidningar i landet är till exempel alldeles för låg (ca 90%) och de senaste åren har det hänt flera gånger att en extremist som Göran Persson framträtt i TV nästan obehindrat. En gång visades även ett reportage som kan tolkas som att det ifrågasatte tanken på att mindre pengar till sjuka ger fler nya jobb.
Timbro blickar nu alltså tillbaka mot 90-talet, då man relativt framgångsrikt kunde sälja in en för folkmajoriteten katastrofal ekonomisk politik, med vidgade klyftor och avveckling av välfärdstjänster och andra civilisatoriska framsteg, genom att arbeta för total likriktning av den politiska debatten i landet. Direktörernas tankesmedja ska nu hjälpa oss av med våra samhälleliga rättigheter genom att ”främja långsiktig kvalitetshöjning av svensk journalistik bland annat genom granskning av medias rapportering och initierande av och deltagande i mediadebatt”
Nu väntar en uppgradering hur som helst, då den som ska ansvara för verksamheten enligt uppgift är Billy McCormac, från PR-byrån JKL och medverkande på sajten Stockholm Spectator, som i notisen kallas för ”mediekritisk”.
Det är en ganska precis etikettering – som motsvarar att Hells Angels skulle beskrivas som involverade i konsultverksamhet på kreditmarknaden. Spectator är ungefär en amerikansk neocon-sajt/blogg i Sverige. Den utmärks bland annat av patologiskt islamhat (och det har ju verkligen saknats i den allmänna debatten på senare tid...) samt persondrev mot skribenter som ifrågasätter USA:s bombturnéer eller Israels raspolitik.
Om Dagens Medias rapportering stämmer, ligger därmed Timbros val väldigt rätt i tiden. Den nya uppgraderade liberalismen är här. Förr handlade om att befria oss från offentlig välfärd. Nu i tilltagande grad om att befria människor i tredje världen från sina länder och liv, samtidigt som vi blir befriade från möjligheten att diskutera det.
Insiktsfulla är de onekligen. Borgerligheten är desperat efter regeringsmakten, men fastnar i den lilla haken att väldigt många människor ogillar borgerlig politik. Räkna därför med en USA-inspirerad, aktivt nedsmutsad valrörelse från det hållet.
Relaterade, tidigare inlägg:
Mental enpartistat
Fascistiseringens anatomi
Timbro blickar nu alltså tillbaka mot 90-talet, då man relativt framgångsrikt kunde sälja in en för folkmajoriteten katastrofal ekonomisk politik, med vidgade klyftor och avveckling av välfärdstjänster och andra civilisatoriska framsteg, genom att arbeta för total likriktning av den politiska debatten i landet. Direktörernas tankesmedja ska nu hjälpa oss av med våra samhälleliga rättigheter genom att ”främja långsiktig kvalitetshöjning av svensk journalistik bland annat genom granskning av medias rapportering och initierande av och deltagande i mediadebatt”
Nu väntar en uppgradering hur som helst, då den som ska ansvara för verksamheten enligt uppgift är Billy McCormac, från PR-byrån JKL och medverkande på sajten Stockholm Spectator, som i notisen kallas för ”mediekritisk”.
Det är en ganska precis etikettering – som motsvarar att Hells Angels skulle beskrivas som involverade i konsultverksamhet på kreditmarknaden. Spectator är ungefär en amerikansk neocon-sajt/blogg i Sverige. Den utmärks bland annat av patologiskt islamhat (och det har ju verkligen saknats i den allmänna debatten på senare tid...) samt persondrev mot skribenter som ifrågasätter USA:s bombturnéer eller Israels raspolitik.
Om Dagens Medias rapportering stämmer, ligger därmed Timbros val väldigt rätt i tiden. Den nya uppgraderade liberalismen är här. Förr handlade om att befria oss från offentlig välfärd. Nu i tilltagande grad om att befria människor i tredje världen från sina länder och liv, samtidigt som vi blir befriade från möjligheten att diskutera det.
Insiktsfulla är de onekligen. Borgerligheten är desperat efter regeringsmakten, men fastnar i den lilla haken att väldigt många människor ogillar borgerlig politik. Räkna därför med en USA-inspirerad, aktivt nedsmutsad valrörelse från det hållet.
Relaterade, tidigare inlägg:
Mental enpartistat
Fascistiseringens anatomi
måndag, november 28, 2005
Att kväva ett folk till döds
Såg Maj Wechselmans dokumentärfilm om Israel och Palestina igår. Människor är som dansande stjärnor. Personligt. Skakande. Angeläget. Den kan ses här, och alla borde se den. På den korta tiden visar hon för den som inte vill titta bort, hur den israeliska staten försöker förgöra det palestinska folket genom kvävning. Livsutrymmet beskärs. Varje steg i livet blir smärtsamt. Varje försök till utveckling raseras.
Jag upprepar det jag skrev i ett längre inlägg i april:
I våra mediers rapportering, och i den politiska debatten om konflikten ligger fokus på döden. Militära operationer, dödsoffer på bägge sidor. Det är förstås viktigt, och det är inte svårt att se vem det är som kan döda vem, och också gör det ofta och obehindrat, när man har en högteknologisk militärmakt som står mot en värnlös befolkning. Men det är ändå inte det centrala. Vill man förstå konflikten måste man fokusera på livet. På den oerhörda, ofattbara nedmalningen av palestinsk vardag. Det är då det händer.
Därför är Wechselmans dokumentär så bra.
(Jinge har också skrivit)
Jag upprepar det jag skrev i ett längre inlägg i april:
I våra mediers rapportering, och i den politiska debatten om konflikten ligger fokus på döden. Militära operationer, dödsoffer på bägge sidor. Det är förstås viktigt, och det är inte svårt att se vem det är som kan döda vem, och också gör det ofta och obehindrat, när man har en högteknologisk militärmakt som står mot en värnlös befolkning. Men det är ändå inte det centrala. Vill man förstå konflikten måste man fokusera på livet. På den oerhörda, ofattbara nedmalningen av palestinsk vardag. Det är då det händer.
Därför är Wechselmans dokumentär så bra.
(Jinge har också skrivit)
Hämta hem soldaterna nu!
En svensk soldat har nu dödades i Afghanistan. Det är en mänsklig tragedi som ska beklagas. Det är också en påminnelse om en debatt som borde finnas, men som undanträngts, förvridits och smusslats undan – debatten om svenskt militärt understöd till amerikansk ockupationspolitik och till upprätthållandet av USA-ledd kolonialism.
För så är det – att den hemligstämplade svenske soldat som dödats, och hans hemligstämplade kollegor som skadats, inte rekryterats och beordrats till ett uppdrag som förstärker svensk säkerhet och självbestämmande, än mindre internationell fred och frihet. Snarare tvärtom. Det är för USA:s intressen, effektuerade genom Nato, som deras liv riskerats och gått förlorad.
Till de mest skamliga förhållandena hör att den svenska militära närvaron i Afghanistan ofta refereras till som en FN-insats. Det är så den säljs in hemmavid. Det är lögnaktigt. FN har en gång i tiden – under hårt amerikanskt tryck – gett ett allmänt outsourcingmedgivande till den trupp som svenska soldaterna agerar inom, för att bland annat garantera säkerhet för FN-personal i Kabulområdet. Men truppen är inte en FN-trupp utan en Nato-trupp. ISAF:s hemsida ligger under en Nato-domän. Befälet förs av Nato och målsättningarna definieras genom Nato:s militära processer.
Den svenska regeringen har – med riksdagens olyckliga medgivande – gjort Sverige till krigförande land och därmed de svenska trupperna, i förlängningen Sverige som nation, till måltavla för angrepp. Detta i ett som krig har alla folk i Mellanöstern som fiende. Det är en oansvarig politik.
Nu ska riksdagen fatta beslut om att utöka den svenska styrkan. Det är ett tungt beslut med viktiga principiella överväganden. Ändå är debatten mycket begränsad. Vänsterpartiet är det enda parti som sagt sig vara emot krigsexpeditionen – ett ställningstagande som för övrigt tas upp av Mats Larsson i Expressen, i en krönika som är ohämmat kolonial i betraktelsesättet. Han skriver om att alternativet till att fortsätta delta i ockupationsstödsstyrkorna vore att ”åter överge Afghanistan och låta extremisterna ta över”. Att häva ockupation och förnedring vore alltså att ”överge” det Afghanistan som så många gånger bekämpat och besegrat sina kolonialherrar. Och det är förstås viktigt att inte det extremistiska folket i Afghanistan får bygga sin framtid med civilt internationellt bistånd, utan att makten istället ligger hos sådana välvilliga och icke-extremistiska krafter som den vanvettigt brutale krigsherren Dostum, nu upphöjd till vän och kamrat av ockupationsmakten, eller den amerikanska militären som kör en global tortyrkavalkad med särskilt intensiva smällar i Afghanistan.
Alltså: Den hemliga svenska truppen, med sina hemliga uppdrag, ger eldunderstöd till USA:s vilja att återkolonisera och stärka greppet om Mellanöstern och dess olja. Sverige bidrar med militär trupp till en olaglig militär ockupation. Den viktiga fråga som måste ställas till svenska folket i offentlig debatt handlar på intet sätt om är om det är rimligt att svenska soldater skickas till fredsbevarande uppdrag i FN-regi; det är om vi vill skicka soldater på nykoloniala äventyr.
Läs också dessa intressanta texter:
- Mycket matnyttig text om det svenska deltagandet i Afghanistan
- Brevväxling mellan föreningen Afghanistan Solidaritet och försvarsminister Leni Björklund
- Tony Johansson skriver om USA:s redan från början illegala angrepp mot Afghanistan
- Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson kräver trupptillbakadragning
PS. Riksdagsbeslutet ska fattas den 6 december. Klockan tio anordnar bl.a. Afghanistan Solidaritet en flygbladsutdelning utanför riksdagen.
För så är det – att den hemligstämplade svenske soldat som dödats, och hans hemligstämplade kollegor som skadats, inte rekryterats och beordrats till ett uppdrag som förstärker svensk säkerhet och självbestämmande, än mindre internationell fred och frihet. Snarare tvärtom. Det är för USA:s intressen, effektuerade genom Nato, som deras liv riskerats och gått förlorad.
Till de mest skamliga förhållandena hör att den svenska militära närvaron i Afghanistan ofta refereras till som en FN-insats. Det är så den säljs in hemmavid. Det är lögnaktigt. FN har en gång i tiden – under hårt amerikanskt tryck – gett ett allmänt outsourcingmedgivande till den trupp som svenska soldaterna agerar inom, för att bland annat garantera säkerhet för FN-personal i Kabulområdet. Men truppen är inte en FN-trupp utan en Nato-trupp. ISAF:s hemsida ligger under en Nato-domän. Befälet förs av Nato och målsättningarna definieras genom Nato:s militära processer.
Den svenska regeringen har – med riksdagens olyckliga medgivande – gjort Sverige till krigförande land och därmed de svenska trupperna, i förlängningen Sverige som nation, till måltavla för angrepp. Detta i ett som krig har alla folk i Mellanöstern som fiende. Det är en oansvarig politik.
Nu ska riksdagen fatta beslut om att utöka den svenska styrkan. Det är ett tungt beslut med viktiga principiella överväganden. Ändå är debatten mycket begränsad. Vänsterpartiet är det enda parti som sagt sig vara emot krigsexpeditionen – ett ställningstagande som för övrigt tas upp av Mats Larsson i Expressen, i en krönika som är ohämmat kolonial i betraktelsesättet. Han skriver om att alternativet till att fortsätta delta i ockupationsstödsstyrkorna vore att ”åter överge Afghanistan och låta extremisterna ta över”. Att häva ockupation och förnedring vore alltså att ”överge” det Afghanistan som så många gånger bekämpat och besegrat sina kolonialherrar. Och det är förstås viktigt att inte det extremistiska folket i Afghanistan får bygga sin framtid med civilt internationellt bistånd, utan att makten istället ligger hos sådana välvilliga och icke-extremistiska krafter som den vanvettigt brutale krigsherren Dostum, nu upphöjd till vän och kamrat av ockupationsmakten, eller den amerikanska militären som kör en global tortyrkavalkad med särskilt intensiva smällar i Afghanistan.
Alltså: Den hemliga svenska truppen, med sina hemliga uppdrag, ger eldunderstöd till USA:s vilja att återkolonisera och stärka greppet om Mellanöstern och dess olja. Sverige bidrar med militär trupp till en olaglig militär ockupation. Den viktiga fråga som måste ställas till svenska folket i offentlig debatt handlar på intet sätt om är om det är rimligt att svenska soldater skickas till fredsbevarande uppdrag i FN-regi; det är om vi vill skicka soldater på nykoloniala äventyr.
Läs också dessa intressanta texter:
- Mycket matnyttig text om det svenska deltagandet i Afghanistan
- Brevväxling mellan föreningen Afghanistan Solidaritet och försvarsminister Leni Björklund
- Tony Johansson skriver om USA:s redan från början illegala angrepp mot Afghanistan
- Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson kräver trupptillbakadragning
PS. Riksdagsbeslutet ska fattas den 6 december. Klockan tio anordnar bl.a. Afghanistan Solidaritet en flygbladsutdelning utanför riksdagen.
fredag, november 25, 2005
Ett reportage i tiden
Noterar på avstånd (därav avsaknaden av ringar och prickar ibland) att Ekot kör ett hetsreportage med "avslöjanden" av eldfängt språkbruk hos någon imam i en moské. Dels låter en översatt predikan alltid corny, dels ar det förstås inte vad som är problemet med en våldsam predikan som kommer att diskuteras - det är snarare de sedvanliga underströmmarna av misstänkliggorande av alla utlänningar i allmänhet och muslimer i synnerhet som kommer att välla ut över vallarna ett tag. Rapporteringen ligger i tiden. Vilka ämnen som lyfts och hur de diskuteras ar helt avhängigt den allmänna politiska och mediala diskursen. Den som inte känner hetsstämningen tätna har inte mycket koll på samhällsutvecklingen.
Jag fick reda på Ekots reportage via en kamrat som sms:ade, och min första tanke tror jag delas av ganska många: detta kommer folkpartiet att försöka göra poanger av. Och visst är det fantastiskt; när man idag oroar sig for att rasistiska och främlingsfientliga krafter ska utnyttja enskilda händelser for att vinna röster och flytta fram sina positioner, då är det folkpartiet som är det naturliga blickfånget.
Och så upptäcker man förstås omedelbart att Luf:s Fredrik Malm har suttit i P1 Morgon och fått en arena for sin extremism - för att diskutera "ansvarsfrågan". Malm skrev redan för över två år sedan en debattartikel i DN, som då var ett skrämmande tecken på bredvillighet att exploatera och fördjupa rasistiska tankemönster i ett samhalle som det svenska. Jag skrev om saken då, och jag hänvisar till förnyad läsning av den texten. Bland annat skrev jag:
Religiös fanatism kan vara rejält farlig. Darom kan knappast råda något tvivel. Tror någon, att i den mån det finns radikala islamistiska strömningar bland i Sverige boende muslimer, så kommer de att minska av att en kolonialismkramare som Fredrik Malm definierar problemen i Sverige? Islamister kan radikaliseras i europeiska förorter just för att de till synes erbjuder ett ställningstagande för värdighet, mot förtryck och förföljelse. Det är ingen god lösning, och de är ännu mycket marginella företeelser i det svenska samhället. Vill man att de ska växa, så kan man förstås plocka fram Fredrik Malm lite oftare.
Det stora problemet, det som verkligen hotar alla oss invandrare som lever i det har landet, och långt fler därtill, det är den uppifrånhets som de nybruna "liberalerna" bedriver.
Det är så djupt ironiskt att SVT visar Lasermannen nu. (Las förresten gärna om det här inlägget som jag skrev i somras). Känner man inte igen samma rörelser i tiden, så ar man sannerligen blind. Och jag undrar verkligen: Vem ska resa sig ur soffan och gå, om Lars Leijonborg kliver in?
Jag fick reda på Ekots reportage via en kamrat som sms:ade, och min första tanke tror jag delas av ganska många: detta kommer folkpartiet att försöka göra poanger av. Och visst är det fantastiskt; när man idag oroar sig for att rasistiska och främlingsfientliga krafter ska utnyttja enskilda händelser for att vinna röster och flytta fram sina positioner, då är det folkpartiet som är det naturliga blickfånget.
Och så upptäcker man förstås omedelbart att Luf:s Fredrik Malm har suttit i P1 Morgon och fått en arena for sin extremism - för att diskutera "ansvarsfrågan". Malm skrev redan för över två år sedan en debattartikel i DN, som då var ett skrämmande tecken på bredvillighet att exploatera och fördjupa rasistiska tankemönster i ett samhalle som det svenska. Jag skrev om saken då, och jag hänvisar till förnyad läsning av den texten. Bland annat skrev jag:
Malm gör muslimer kollektivt ansvariga för en enskild predikants ståndpunkt. ”Muslimer i Sverige borde vara bedrövade över att deras moské blir en nyckelplats för denna sorts predikan”. Går Fredrik Malm omkring och är bedrövad över att Livets Ord är kristna? Bör jag ställa kyrkobesökare i Mellansverige till svars för att knäppa kristna gör knäppa saker?Ekots reportage försöker nyansera sin bild. Men utgångspunkten för hela diskussionen ar fullkomligt bisarr. Dels så spelar det ingen roll när en av femton uttrycker sig på ett satt som reportrarna reagerar på. Reportaget får anda inriktningen att koppla ihop Islam och muslimer med ljusskyggt våldskuckleri. Och sa detta:
Malm har två syften. Båda är frånstötande cyniska.
För det första rider han på vågen av hets mot muslimer och förstärker den ytterligare. [...] För det andra är Malms syfte det sedvanliga stödet till en brutal, rasistisk terorrstat; Israel. Malm blandar bort korten. Han lyfter fram oacceptabla men marginaliserade terroruppmaningar, för att dölja huvudfrågan: att palestinskt motstånd mot ockupationen är legitimt och framför allt självklart. Palestinier kommer att fortsätta kämpa mot ockupanterna, liksom irakier idag gör. Kolonialismens radskrivare kanske inte begriper den ”mentala struktur” som gör att människor inte låter sig slaktas och förnedras, utan reagerar. Men så länge ockupationen består, består motståndet.
Av de imamerna talade alla utom en om att krig och våld, och terrorism inte är förenligt med islam.Vad är det för förutsättning för debatten? Vill Ekot hitta människor som inte bara ursäktar utan aktivt, dagligen, propagerar för krig, vald och terrorism? Då behöver man inte prata med femton imamer och hitta en. Då kan man gå på folkpartiets landsmöte, droppa in på DN:s ledarredaktion, eller varför inte fråga ut Fredrik Malm om hans hallelulja-stöd till två av världens främsta terrorstatater, USA och Israel.
Religiös fanatism kan vara rejält farlig. Darom kan knappast råda något tvivel. Tror någon, att i den mån det finns radikala islamistiska strömningar bland i Sverige boende muslimer, så kommer de att minska av att en kolonialismkramare som Fredrik Malm definierar problemen i Sverige? Islamister kan radikaliseras i europeiska förorter just för att de till synes erbjuder ett ställningstagande för värdighet, mot förtryck och förföljelse. Det är ingen god lösning, och de är ännu mycket marginella företeelser i det svenska samhället. Vill man att de ska växa, så kan man förstås plocka fram Fredrik Malm lite oftare.
Det stora problemet, det som verkligen hotar alla oss invandrare som lever i det har landet, och långt fler därtill, det är den uppifrånhets som de nybruna "liberalerna" bedriver.
Det är så djupt ironiskt att SVT visar Lasermannen nu. (Las förresten gärna om det här inlägget som jag skrev i somras). Känner man inte igen samma rörelser i tiden, så ar man sannerligen blind. Och jag undrar verkligen: Vem ska resa sig ur soffan och gå, om Lars Leijonborg kliver in?
torsdag, november 24, 2005
Back to Bosse
Dels förtjänar Bosse Ringholm respekt för att ha reagerat engagerat upprört på en journalist som han uppfattade som enkelspårig och oförskämd. Det borde fler göra. Men ytterligare fett med cred till Ringholm för denna riktigt, riktigt roliga drift med reprortern. Expressens rubriksättare har lite svårt för att greppa humorn. Läs ockå detta i samma tidning. Maken till långsökt får man leta efter – skojsighetsförsöket till trots. Här ska Bosse bashas, oavsett vad som hänt, och man anar inte så lite magsafter. Påminner faktiskt en del om hallået kring kulturpartiet i somras. Den media som stampar fram nyheter efter egen logik kan inte heller hantera att den logiken ifrågasätts. Det är faktiskt ett samhällsproblem.
onsdag, november 23, 2005
Det civila samhället
Stockholm Central. Jag är på väg till Märsta. Passerar en medelålders man som står och säljer Situation Stockholm. På andra sidan går en kvinna förbi. Också medelålders. Jacka med pälsdetaljer.
- Köp Situation Stockholm, ropar mannen.
- Njae, nä, eller tja, man kanske skulle ha något att läsa på tåget, säger hon.
- Köp Situation Stockholm, stöd Stockholms hemlösa, säger mannen och kliver fram.
Hon går nu fram och tittar, lägger huvudet lite på sned och säger:
- Är du hemlös?
- … Ja, jag är hemlös
- Vad bra!
Säger hon. Betalar. Går iväg med tidningen.
- Köp Situation Stockholm, ropar mannen.
- Njae, nä, eller tja, man kanske skulle ha något att läsa på tåget, säger hon.
- Köp Situation Stockholm, stöd Stockholms hemlösa, säger mannen och kliver fram.
Hon går nu fram och tittar, lägger huvudet lite på sned och säger:
- Är du hemlös?
- … Ja, jag är hemlös
- Vad bra!
Säger hon. Betalar. Går iväg med tidningen.
Pigor åt proletariatet
Den helt vanliga familjen Herte råkar bo på den fina lilla ön Lidingö. Deras vardagsslit får i en DN-artikel illustrera behovet av och möjligheterna med hushållsnära tjänster:
Peter går raskt till Stureplan och tar hissen till reklambyrån i en paradvåning från förra sekelskiftet. Här står frukost framdukad, ytterligare en liten förmån som underlättar tillvaron de dagar Peter börjar tidigt.Peter skulle förstås ha kunnat vara restaurangbiträde eller pappersarbetare. Nu är det istället som miljoner andra vanliga svenskar rutten Lidingö-Stureplan som utgör hans dagliga väg till arbetet. Peter har en fru. Hon heter Lotta och är marknadschef för Skanskas bostadsutveckling i Norden. Lotta är glad över att de får tiden att gå ihop:
Först och främst har jag en förstående arbetsgivare, som accepterar flexibla tider och litar på att jag ändå utför mitt jobb.Gissningsvis gäller det de flesta kvinnor, att deras arbetsgivare har den relationen till dem. I och för sig har egenkontrollen över arbetet dramatiskt minskat tack vare nyliberalismens genombrott i slutet av 80-talet, särskilt bland kvinnor, men det är väl inget man ska hänga läpp för en dag som denna. Peter försöker sig också på en vild gissning om hur andra kan tänkas ha det. Han tror att
det kan vara lättare att vara chef, i stället för att ha en chef.Om detta kan vi förstås inget veta, men vi fascineras och överraskas av följande:
trots en tidspressad tillvaro ser Peter och Lotta både pigga och välmående ut.Det är kämpatakter det. Allt är dock inte frid och fröjd hemma hos familjen Herte. Man känner små åskmoln samlas och engagemanget spraka:
Lotta kan inte begripa varför skatten på hushållsnära tjänster inte sänks.Nä. Det kan vi nog faktiskt förstå att hon inte gör.
tisdag, november 22, 2005
Arbetskraftsimport - en viktig debatt
Högern har blodad tand och prövar att paketera om reaktionär politik i lite olika färgglada lådor. Nu kommer en ny vända med förslag om arbetskraftsimport för att sänka löner och kollektivavtal. Ett cyniskt sätt att utnyttja och fördjupa rasistiska strukturer i den globala arbetsdelningen. Så enkelt är det. Reinfeldt luftade funderingarna igen vid besök i Danmark (där det ju står bra till på den antirasistiska fronten) i helgen. Svenskt Näringsliv med sina megafoner i Timbro, och kalastutor i Luf och Muf, har drivit frågan ett tag. Och jag kan inte undanhålla er denna helt otroligt sköna sajt där den folklige Michael Treschow framträder som utlänningarnas kompis. (Missa inte heller vilka som är månadens debattör respektive månadens europé). Den som märkts mest på sistone är en av borgerligheten älskade och av moderaterna prisbelönte Maciej Zaremba som fått gigantiskt utrymme i DN att angripa facket och bana väg för arbetsgivarnas evigt våta dröm om lönedumpning. (Läs gärna hos necogito, här och här)
Idag knycklar Tomas Lappalainen ihop Zarembas argumentation i en grundläggande och briljant artikel i Aftonbladet. Den bör läsas noggrant och ges stor spridning. Slutklämmen sammanfattar läget:
Jag har själv skrivit mycket om ämnet tidigare. Det berörs till exempel i längre texter i mitt bidrag till första delen av antologin Rasismer i Europa och i senaste numret av Socialistik Debatt (som kan köpas här). På nätet finns en utförlig artikel i Clarté; Fri import av arbetskraft?. Tillgängliga finns också två inlägg i en nätdebatt mot Muf:s dåvarande ordförande Tove Lifvendahl (Lifvendahls rasistiska schabloner, samt Direktörshumanism – ett lätt sätt att umgås).
Clarté-artikeln kom när debatten var lite nyare, och Svenskt Näringsliv börjat veva igång maskineriet:
Moderaterna överför i sin vårbudgetmotion de nyliberala resonemang man annars försöker tona ned i retoriken, till området ”integration”. De ”marginaleffekter” som högern på 80-talet lyckades jämställa känslomässigt med böldpest är nu på väg tillbaka som samhällelig ondska, och särskilt tycks de drabba invandrare:
Nu är allt detta inte mer än nya formuleringar av en gammal strategi – att använda en utsatt grupp som spjutspets mot alla arbetande. Idag kan sådana åtgärder presenteras som program för att motverka utanförskap och exkludering, medan de rent konkret fördjupar och reproducerar dem. Det handlar förstås delvis om att rasistiska tankemönster – invandrare som beskrivs som fuskande och lata, till exempel – återskapas i problemformuleringen. Men kanske än viktigare handlar det om att invandrare placeras in i en underordnad position på arbetsmarknaden, vilket såväl återskapar möjligheten till överexploatering av underordnade arbetare, som bilden av invandraren som just underordnad.
Nära kopplad till den här debatten, har frågan om att öppna upp för arbetskraftsinvandring – eller mer korrekt uttryck arbetskraftsimport – seglat upp i den svenska debatten. Arbetsköpareföreningen, Svenskt Näringsliv, har varit en huvudkraft bakom dessa krav. I en ledare kunde Svenska Dagbladet (020506) kärnfullt skriva:
Idag knycklar Tomas Lappalainen ihop Zarembas argumentation i en grundläggande och briljant artikel i Aftonbladet. Den bör läsas noggrant och ges stor spridning. Slutklämmen sammanfattar läget:
Om man ställer den fria marknadens slussar på vid gavel sköljs också över hundra års arbete och kamp för jämlikhet bort i flodvågen. Arbetsgivarna skulle stiga till ett härskande som vida överträffar deras redan i dag förkrossande maktdominans. Europa skulle färdas närmare tvåhundra år bakåt i tiden.-----
Jag har själv skrivit mycket om ämnet tidigare. Det berörs till exempel i längre texter i mitt bidrag till första delen av antologin Rasismer i Europa och i senaste numret av Socialistik Debatt (som kan köpas här). På nätet finns en utförlig artikel i Clarté; Fri import av arbetskraft?. Tillgängliga finns också två inlägg i en nätdebatt mot Muf:s dåvarande ordförande Tove Lifvendahl (Lifvendahls rasistiska schabloner, samt Direktörshumanism – ett lätt sätt att umgås).
Clarté-artikeln kom när debatten var lite nyare, och Svenskt Näringsliv börjat veva igång maskineriet:
Högerns syfte är knappast att ömma om flyktingar. När de pratar om fri invandring så menar de oreglerad eller snarare annorlunda reglerad arbetskraftsinvandring. Alltså arbetskraftsinvandring på de starkas arbetsköparnas villkor. Det är i själva verket mer riktigt att tala om arbetskraftsimport.I artikeln i Socialistisk debatt, belyser jag både det nygamla greppet att använda invandrares utsatta situation för att klämma åt alla arbetande, och det nära kopplade förslaget om att sänka löner och villkor med hjälp av importerad, överexploaterad arbetskraft. Resten av inlägget är taget från artikeln där:
I SN:s rapport Invandring för tillväxt och nya jobb (av Karin Ekenger och Fabian Wallén) från juli 2002 kan man läsa många fina deklarationer, exempelvis att Sverige ska vara ett öppet och växande land . Men pudelns kärna framträder ändå tydligt. De invandrare som ska importeras till arbete ska enligt SN:s förslag kunna vistas i Sverige under tre månader för att söka arbete. Under den perioden ska den arbetssökande kunna försörja sig själv. Samma krav återkommer i folkpartiets uppmärksammade valskrift En ny integrationspolitik: "Om anställningen skulle upphöra faller uppehållstillståndet om personen inte fått nytt arbete inom tre månader. Permanent uppehållstillstånd för arbetskraftsinvandrare erhålles efter fem år" (s.4). Man behöver inte vara särskilt skarpsinnig för att förstå, att de människor som vistas i Sverige under dessa premisser kommer att befinna sig i en extremt utsatt situation och precis som SN krasst konstaterar på sin hemsida tvingas ta arbeten ”som de infödda inte är beredda att acceptera”.
Moderaterna överför i sin vårbudgetmotion de nyliberala resonemang man annars försöker tona ned i retoriken, till området ”integration”. De ”marginaleffekter” som högern på 80-talet lyckades jämställa känslomässigt med böldpest är nu på väg tillbaka som samhällelig ondska, och särskilt tycks de drabba invandrare:
”Det är, som konstaterats tidigare, särskilt problematiskt med svaga ekonomiska incitament att arbeta för grupper med en svagare förankring på arbetsmarknaden. Därför är det olyckligt att den svenska välfärdsmodellen bidrar till höga marginaleffekter för just dessa grupper. En sådan faktor är att de som aldrig har kommit in på den svenska arbetsmarknaden, vilket nyinvandrade av naturliga skäl inte har, får sitt inkomststöd främst via socialbidrag och bostadsbidrag, som båda trappas av snabbt vid stigande inkomster”.Dessa ”marginaleffekter” minskas genom att socialbidragen sänks (en naturlig följd av sänkta ersättningsnivåer i främst a-kassan) och att bostadsbidraget stegvis avskaffas. Då ”lönar det sig att arbeta”. Moderaterna understryker ytterligare att man vill skärpa villkoren för socialbidrag, särskilt för invandrares eget bästa:
”Socialbidragsberoendet är högt bland utrikes födda. Det finns betydande problem med socialbidragen, framför allt att de skapar höga marginaleffekter särskilt i familjer med många barn. […] Ett alternativ som vi moderater överväger är att föreslå en skyldighet för socialtjänsten att ställa krav på motprestation från arbetsföra personer som söker ekonomiskt bistånd”.Arbetskraften disciplineras genom att ”göra rätt för sig”. Särskilt invandrare behöver man göra så med.
Nu är allt detta inte mer än nya formuleringar av en gammal strategi – att använda en utsatt grupp som spjutspets mot alla arbetande. Idag kan sådana åtgärder presenteras som program för att motverka utanförskap och exkludering, medan de rent konkret fördjupar och reproducerar dem. Det handlar förstås delvis om att rasistiska tankemönster – invandrare som beskrivs som fuskande och lata, till exempel – återskapas i problemformuleringen. Men kanske än viktigare handlar det om att invandrare placeras in i en underordnad position på arbetsmarknaden, vilket såväl återskapar möjligheten till överexploatering av underordnade arbetare, som bilden av invandraren som just underordnad.
Nära kopplad till den här debatten, har frågan om att öppna upp för arbetskraftsinvandring – eller mer korrekt uttryck arbetskraftsimport – seglat upp i den svenska debatten. Arbetsköpareföreningen, Svenskt Näringsliv, har varit en huvudkraft bakom dessa krav. I en ledare kunde Svenska Dagbladet (020506) kärnfullt skriva:
”Sverige behöver både fler välutbildade specialister och okvalificerad arbetskraft som tar sig an de minst attraktiva tjänsterna inom välfärdsektorn. Sådana är de ekonomiska och sociala realiteterna för ett litet land där de infödda har höga anspråk på löner och service men låg nativitet”Notera här att ”anspråk på löner och service” förväntas vara beroende av etnisk härkomst – inte samhälleligt bestämda maktrelationer. Rättare sagt reproduceras likhetstecknet mellan det förra och det senare. I bestämt syfte. Ideologiskt cementeras samtidigt åter en diffus bild av invandrare som (osvenskt) lata och därmed nödvändiga att ”ställa krav” på.
Süssner om marxistiska klassiker
Den gode, och mycket långe, Henning Süssner har med några inlägg på sistone återupptagit sitt sporadiska bloggande.
Lite apropå den debatt som reflekterats här (och här) kring Frankrike, Johan Norberg och nyliberalismens explosiva verkan, måste jag ändå tipsa om det här inlägget:
Lite apropå den debatt som reflekterats här (och här) kring Frankrike, Johan Norberg och nyliberalismens explosiva verkan, måste jag ändå tipsa om det här inlägget:
Men mest upplysande, jo faktiskt!, är ändå Johan Norberg, som har förbryllande kvalitéer som stor teoretisk klassiker. (Teoretisk klassikerpotential har den som hittar en enkel lösning på samtliga världens problem...). Att läsa Johans blogg påminner faktiskt på sätt och viss om att läsa vissa marxistiska klassiker:Läs själv svaren.
Fråga: Ungdomarna i Frankrike tuttar eld på våra bilar. Vad bör göras?!
måndag, november 21, 2005
Framtidens höger - och vår framtid
Det var någon som skickade mig den här länken för ett tag sedan. Sajten heter alltså Stop the ACLU. ACLU står för American Civil Liberties Union. Det är en organisation som startades 1920 och som utifrån en ganska klassiskt liberal utgångspunkt försvarar demokratiska individuella fri- och rättigheter.
Stop the ACLU är en för jävla obehaglig sajt. Fokus ligger på chauvinistiskt hyllande av den amerikanska krigsmakten, påhejande av våldsmetoder i den så kallade kampen mot terrorismen och därtill hörande hets mot muslimer.
Känns det där igen? Det mest obehagliga är just att detta är en sajt i tiden. En ungefär likadan samling av ståndpunkter skulle kunna ses som enbart extremistiskt tokeri för femton år sedan – också i amerikansk debatt. Idag, och då särskilt efter 9/11, är det mainstreamat försvar för den sittande presidentadministrationen.
Man kan läsa om snubben som startade Stop the ACLU Coalition i augusti förra året, Nedd Kareiva:
Det är signifikativt att man porträtterar ACLU med hammaren och skäran. Det politiska landskapet i USA har – inte minst på grund av att arbetarrörelsen led allvarliga nederlag före och efter andra världskriget – länge sett annorlunda ut än i Västeuropa. Någon brett organiserad socialistisk vänster har inte funnits under längre perioder. Begreppen vänster och liberal har sammanfallit. Vad som nu sker är att utrymmet för att vara liberal minskar. Inte bara att liberal blir ett skällsord i vidare kretsar än hos inbitna republikaner, utan att även grundläggande, så kallat borgerligt liberala fri- och rättigheter angrips högerifrån, och många liberaler ger vika. Den amerikanska situationen skiljer sig från situationen i Europa, men det som händer over there har med viss tidsförskjutning en stark dragningskraft på läget här. Det känns och märks.
Det där med hammaren och skäran som symbol för ACLU blir då samtidigt intressant ur ett annat perspektiv. När borgerligheten vänder sig mot sina egna en gång revolutionära ideal, är det just arbetarrörelsen – inte under fanor med hammaren och skäran, men bärare av just den radikalitet som brukar få högern att gripa an till den antikommunistiska hetsen – som kommer att stundtals alltför ensamt behöva försvara de rättigheterna.
Om man från Stop the ACLU klickar på bannern Make Liberalism History, kommer man för övrigt till en nät-shop kopplad till samlingsdomänen xtremerightwing.net. Den brännande punkten - som bör oroa demokratiskt sinnade människor i ett brett spektrum - är att vi (också) här hemma ser just liberaler som kickar sin egen liberalism till blott historia. Blåbrunt är ordet för dagen. Striden pågår här och nu.
Stop the ACLU är en för jävla obehaglig sajt. Fokus ligger på chauvinistiskt hyllande av den amerikanska krigsmakten, påhejande av våldsmetoder i den så kallade kampen mot terrorismen och därtill hörande hets mot muslimer.
Känns det där igen? Det mest obehagliga är just att detta är en sajt i tiden. En ungefär likadan samling av ståndpunkter skulle kunna ses som enbart extremistiskt tokeri för femton år sedan – också i amerikansk debatt. Idag, och då särskilt efter 9/11, är det mainstreamat försvar för den sittande presidentadministrationen.
Man kan läsa om snubben som startade Stop the ACLU Coalition i augusti förra året, Nedd Kareiva:
When he started reading information about what the ACLU was doing and supporting in America, he could not believe that there were people litigating for homosexual marriage, abortion without restrictions, removals of the 10 Commandments nationwide and banning all public prayer. He already set up a web site to deal with unconstitutional seat belt laws and was hesitant to begin another web site.Moralkonservatism blandat med kamp mot bilbälten. Presentationen fortsätter:
Nedd is a combination Libertarian/Constitutionalist who believes in strictly Constitutional government. He believes the government is intruding where it has no Constitutional authority to do so like public education, Medicare, prescription drugs, seat belt laws, our tax system and pork barrel spending.Blandningen av nyliberala/libertarianska ståndpunkter och moralkonservativa/chauvinistiska vore corny för två decennier sedan, men utgör idag en gravitationspunkt för högern och borgerligheten i hela världen. Det är en process som måste analyseras och begripas. Den utgör en strukturell karaktäristik av vår tid.
Det är signifikativt att man porträtterar ACLU med hammaren och skäran. Det politiska landskapet i USA har – inte minst på grund av att arbetarrörelsen led allvarliga nederlag före och efter andra världskriget – länge sett annorlunda ut än i Västeuropa. Någon brett organiserad socialistisk vänster har inte funnits under längre perioder. Begreppen vänster och liberal har sammanfallit. Vad som nu sker är att utrymmet för att vara liberal minskar. Inte bara att liberal blir ett skällsord i vidare kretsar än hos inbitna republikaner, utan att även grundläggande, så kallat borgerligt liberala fri- och rättigheter angrips högerifrån, och många liberaler ger vika. Den amerikanska situationen skiljer sig från situationen i Europa, men det som händer over there har med viss tidsförskjutning en stark dragningskraft på läget här. Det känns och märks.
Det där med hammaren och skäran som symbol för ACLU blir då samtidigt intressant ur ett annat perspektiv. När borgerligheten vänder sig mot sina egna en gång revolutionära ideal, är det just arbetarrörelsen – inte under fanor med hammaren och skäran, men bärare av just den radikalitet som brukar få högern att gripa an till den antikommunistiska hetsen – som kommer att stundtals alltför ensamt behöva försvara de rättigheterna.
Om man från Stop the ACLU klickar på bannern Make Liberalism History, kommer man för övrigt till en nät-shop kopplad till samlingsdomänen xtremerightwing.net. Den brännande punkten - som bör oroa demokratiskt sinnade människor i ett brett spektrum - är att vi (också) här hemma ser just liberaler som kickar sin egen liberalism till blott historia. Blåbrunt är ordet för dagen. Striden pågår här och nu.
söndag, november 20, 2005
Apropå bilden i förra inlägget
Det är både nedslående och lite humoristiskt. I kommentarfälten här, och till och med i egna blogginlägg har USA-hyllande högerfilurer gått i taket för bilden i den förra posten. Den sägs vara ett montage.
Well. Detta är ju intressant. Jag utgick i och för sig från att bilden var ett satiriskt montage när jag såg den och bestämde mig för att lägga upp den. Men, nu när frågan är rest; är den det? Jag vet inte. Tvivlar. Det är inget som framgår av att den är inskickad till en sajt med politisk satir.
Det som borde framgå för de allra flesta är rimligen att detta är en perfekt illustration av själva problemet. Politisk satir har till syfte att lyfta funderingar och blottlägga utvecklingstendenser, genom att vrida upp saker i absurditet. Då fungerar humorn tankeväckande. I det här fallet tillkommer en ytterligare dimension: nämligen att den obehagliga utvecklingen går så fort att verkligheten kan springa om till och med den politiska satiren. Alla som känner till Fox News och ser den där bilden vet ju om att den inte alls är så överdriven att man säkert förstår att det är satir. Det här är precis det tokiga.
För några år sedan vore det otänkbart att öppet diskutera lagstadgad tortyr, och försvara den reellt existerande. Det görs de facto nu. Och dithän vandrar också våra egna vithandskade liberaler. Det var liksom själva poängen. Den blir därmed ytterligare understruken av kommentarerna.
Det går att skratta åt eländet. Men roligt är det inte.
(Och läs alltså inläggen hos Olydig och Tony Johansson)
Från Vita husets presstjänst:
Well. Detta är ju intressant. Jag utgick i och för sig från att bilden var ett satiriskt montage när jag såg den och bestämde mig för att lägga upp den. Men, nu när frågan är rest; är den det? Jag vet inte. Tvivlar. Det är inget som framgår av att den är inskickad till en sajt med politisk satir.
Det som borde framgå för de allra flesta är rimligen att detta är en perfekt illustration av själva problemet. Politisk satir har till syfte att lyfta funderingar och blottlägga utvecklingstendenser, genom att vrida upp saker i absurditet. Då fungerar humorn tankeväckande. I det här fallet tillkommer en ytterligare dimension: nämligen att den obehagliga utvecklingen går så fort att verkligheten kan springa om till och med den politiska satiren. Alla som känner till Fox News och ser den där bilden vet ju om att den inte alls är så överdriven att man säkert förstår att det är satir. Det här är precis det tokiga.
För några år sedan vore det otänkbart att öppet diskutera lagstadgad tortyr, och försvara den reellt existerande. Det görs de facto nu. Och dithän vandrar också våra egna vithandskade liberaler. Det var liksom själva poängen. Den blir därmed ytterligare understruken av kommentarerna.
Det går att skratta åt eländet. Men roligt är det inte.
(Och läs alltså inläggen hos Olydig och Tony Johansson)
Från Vita husets presstjänst:
fredag, november 18, 2005
Varför bråka om liberalernas brunvandring?
(plockat härifrån)
Läs också:
- Olydig om "We do not torture".
- Tony Johanssons viktiga påpekanden om syftet med tortyren. Han påminner också om vad Amnesty sade redan på 80-talet: ”Inget land bär ett sådant ansvar för spridningen av tortyr som USA”.
torsdag, november 17, 2005
Etzler vs. Norberg
En viss debatt har uppstått efter Johan Norbergs trista flört med islamofobi och rasistiskt anstruken stigmatisering, i samband med de franska förortskravallerna. Jag tog min utgångspunkt i detta när jag skrev ett inlägg häromdagen, som inte handlar så mycket om Norberg som om en avgörande tendens i dagens kapitalism – fascistisering. Jag har skrivit mycket om ämnet, både här på bloggen och i andra sammanhang, och kommer att återkomma till det. Norberg själv har fortsatt haveriet på sin blogg, där han plötsligt också slår in på olika utfall mot ”nationalvänstern” – extra crazyroligt eftersom påpekandet om Norbergs islamofobiska övertramp först gjordes i tidningen Arbetaren, som ju kan anklagas för mycket, men knappast för att stå på samma sida som jag och Aron Etzler i den debatt som Norberg refererar utan att ha förstått. Roligt är också att Norberg skriver om hur ”Esbatis och Etzlers klumpiga härskarteknik smulats sönder, inte minst av kommentarerna på Ebsatis [!] egen site” – alltså av de galenpannor som jag för det mesta låter hållas här, bland annat i visst pedagogiskt syfte, men som Norberg själv i normala fall knappast vill ha som påhejare på den egna bloggen, då det nog är rätt komprometterande.
Nåja. Aron Etzler har skrivit en artikel om Norbergs reaktion, som jag publicerar nedan. Det är inte riktigt en fortsättning på det ämne som jag tog upp – den får jag som sagt återkomma till själv mer explicit – men fortsätter en viktig debatt kring de märkligheter som Norberg inger sig på, i sin Expressen-artikel, plus att den återkommer till debatten om vänstern och nationsfrågan. En trepunktssammanfattning finns i slutet.
---------------
Eftersom jag är omnämnd, men inte kan bemöta Johan Norberg på dennes blogg – det finns ingen svarsfunktion – får jag göra det här.
Johan Norberg skyller upploppen på vänsterpolitiken, genom att påstå att det han tror är den franska modellen – dvs. en hårt reglerad arbetsmarknad, med för höga arbetarlöner – utestänger invandrare. Nu är det emellertid så, att Frankrike knappast längre är ett arbetarnas paradis. Det räcker med att titta på minimilön och socialbidragsnormer för att konstatera det. Jag skrev dock slarvigt om ersättningsnivåerna i originalartikeln i Flamman: nu har jag kollat och RMI:n, motsvarande socialbidrag ligger idag på 425 euro (4039 kr), SMIC:en, minimilönen ligger på 1217 euro (motsvarande 11 566 kr). Nivåerna ligger alltså närmare USA:s eller Storbritanniens än Sveriges. (Det går naturligtvis inte helt att jämföra, eftersom Sverige inte har statlig inkomstpolitik, men tendensen är tydlig). Var och en som besökt Frankrike vet att det inte är ett speciellt billigt land. Vidare har den franska arbetsmarknaden, som på många andra ställen luckrats upp med deltidsjobb, vikariat och daglönearbete. Papperslösa utnyttjas hänsynslöst som underbetald arbetskraft. Det är helt enkelt inte sant att Frankrike har en speciellt social modell längre. Den franska modellen har amerikaniserats. Frankrike hade dessutom vänsterregering senast 2002 och det är närmast korkat att ge vänstern skulden för något som skett under den mest högervridna regeringen sedan andra världskriget.
Norberg skyller också islam för upploppen genom en slags guilt-by-association. Det är folk från ”muslimska enklaver” som tänder eld på bilar, och om imamerna lyckas stoppa upploppen visar det att de egentligen har makten i förorterna. Man kan naturligtvis tycka att Norberg täckt sin rygg genom att inte direkt uttalat skylla muslimer för upploppen. Men om nu upploppen inte alls har att göra med islam, förstår jag inte varför Norberg lägger så mycket tid på att diskutera islam i denna artikel. Att det finns muslimer i förorter är inte direkt någon nyhet.
Påståendet är genant, eftersom ingenting tyder på att upploppen har med islam att göra. För dem som kan läsa franska finns en intressant intervju om detta här.
Jag har inte sett mycket av denna analys i den franska debatten utom hos just Le Pen däremot en del i den amerikanska (och Boris Kagarlitskij noterar att det finns i den ryska). För mig är slutsatsen att länder som själva har behov av att demonisera muslimer tar chansen att påstå att det är islam som är att skylla för upploppen. Ryssland har Tjetjenien-problemet, USA har Irak. En viss kolonial attityd smyger långsamt in i borgerligheten.
Men, märk väl, ytterst få har hittills följt Norbergs islam-spår i den svenska debatten. Jag har under veckan deltagit i tre olika paneler med andra, mestadels borgerliga debattörer: det har inte ens varit uppe till diskussion. Och skälet är att många borgerliga debattörer vet bättre än Norberg, förmodligen eftersom de faktiskt läser fransk debatt.
Detta om debattens första sväng om händelserna i Frankrike. Sedan kommer Norbergs brunmålning av mig, karaktäristiskt nog med hjälp av ett lösryckt citat från en debatt han själv inte var på 2004. Men OK. Eftersom det kommer upp, måste det redas ut:
Citatet härrör från en debatt mellan mig och Mattias Gardell om vänstern och nationen. Jag tillhör dem som anser att vänstern inte skall sky nationsbegreppet som pesten, och att klassisk vänsterretorik som Woody Guthries ”This land is your land”, den chilenska Folkfrontens kampsång ”El pueblo unido” eller Hugo Chávez bolivarianska paroller motsvarar mina politiska ideal. Detta ledde någon i publiken till att påstå att jag lär som en nationaldemokrat.
Eftersom jag inte bara är antirasist, utan också studerat rasismens olika former (på Université Paris 7 – kurs i Rasism och antirasism), skrivit (en uppsats på franska: Race et classe - Ambiguités antagonistes, samt ett antal artiklar på svenska) och undervisat i två år på folkhögskola om rasism kändes det aningen orättvist.
Jag försökte reda ut skillnaden mellan vänsterns nationsbegrepp och extremhögerns, speciellt Le Pens Front National – från vilken Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna hämtar mycket inspiration.
Jag konstaterade, precis som många före mig (se t.ex. Bim Clinells bok om Front National, De hunsades revansch) att Le Pen snott många av sina paroller från vänstern, framförallt från det franska kommunistpartiet. Le Pens parti har försökt – och lyckats – frammana en självbild av ett parti för det arbetande folket mot eliten, mot politikerprivilegier och mot korruption. Själv säger Le Pen att partiet står ”till vänster socialt” och ”till höger ekonomiskt”. Under strejkvågen 1995, gjorde dessutom Front National en ”social vändning” och försökte utmåla sig som ”den verkliga sociala rörelsen i Frankrike”. Till och med namnet, Front National, är taget från den franska motståndsrörelsen mot nazisterna, alltså en motståndsrörelse som dominerades av kommunister. Många motståndskämpar var med rätta upprörda när namnet sedan togs av en fascist som Le Pen och stämde denne, men förlorade. Allt detta är försök att utmåla partiet som radikalt är naturligtvis båg, vilket jag avslöjade när jag intervjuade Le Pen för Aftonbladets räkning hösten 2000. Men att Le Pen gärna använder vänsterretorik råder det inget tvivel om, liksom att detta ofta används för att brunmåla vänstern (se t.ex. kampanjerna mot EMU-motståndet).
Detta redovisade jag i debatten. Poängerna var alltså två: patriotiska paroller behöver inte alls vara högerextrema (exempel Chávez), och faktum är att många av extremhögerns paroller är direkta plagiat på gamla vänsterparoller (exempel Le Pen).
Det var efter detta ganska långa resonemang, som jag sa något i stil med: ”- Jag låter inte som Nationaldemokraterna, det är de som låter som jag.” Det var naturligtvis en tillspetsad retorisk avslutning, men i sak helt korrekt.
Johan Norberg han har aldrig frågat mig om innebörden i citatet, eller försökt att konfrontera mig med det för att utröna om jag har rasistiska böjelser. Däremot har han upprepade gånger använt det. För egen del tycker jag det säger en hel del om bildningsnivån och den intellektuella hedern i den svenska högern.
Mina slutsatser efter detta spektakel är följande:
1. JohanNorberg vet inte ett dyft om Frankrike, utan får sin information om landet från andra länders media, förmodligen amerikansk.
2. För att täcka upp sina misstag anser Norberg att det räcker med lösryckta citat för att bemöta sina politiska motståndare. Från en debatt han inte bevistat.
3. JohanNorberg har i denna debatt varit föga mer än en högljudd pajas.
Aron Etzler
Nåja. Aron Etzler har skrivit en artikel om Norbergs reaktion, som jag publicerar nedan. Det är inte riktigt en fortsättning på det ämne som jag tog upp – den får jag som sagt återkomma till själv mer explicit – men fortsätter en viktig debatt kring de märkligheter som Norberg inger sig på, i sin Expressen-artikel, plus att den återkommer till debatten om vänstern och nationsfrågan. En trepunktssammanfattning finns i slutet.
---------------
Eftersom jag är omnämnd, men inte kan bemöta Johan Norberg på dennes blogg – det finns ingen svarsfunktion – får jag göra det här.
Johan Norberg skyller upploppen på vänsterpolitiken, genom att påstå att det han tror är den franska modellen – dvs. en hårt reglerad arbetsmarknad, med för höga arbetarlöner – utestänger invandrare. Nu är det emellertid så, att Frankrike knappast längre är ett arbetarnas paradis. Det räcker med att titta på minimilön och socialbidragsnormer för att konstatera det. Jag skrev dock slarvigt om ersättningsnivåerna i originalartikeln i Flamman: nu har jag kollat och RMI:n, motsvarande socialbidrag ligger idag på 425 euro (4039 kr), SMIC:en, minimilönen ligger på 1217 euro (motsvarande 11 566 kr). Nivåerna ligger alltså närmare USA:s eller Storbritanniens än Sveriges. (Det går naturligtvis inte helt att jämföra, eftersom Sverige inte har statlig inkomstpolitik, men tendensen är tydlig). Var och en som besökt Frankrike vet att det inte är ett speciellt billigt land. Vidare har den franska arbetsmarknaden, som på många andra ställen luckrats upp med deltidsjobb, vikariat och daglönearbete. Papperslösa utnyttjas hänsynslöst som underbetald arbetskraft. Det är helt enkelt inte sant att Frankrike har en speciellt social modell längre. Den franska modellen har amerikaniserats. Frankrike hade dessutom vänsterregering senast 2002 och det är närmast korkat att ge vänstern skulden för något som skett under den mest högervridna regeringen sedan andra världskriget.
Norberg skyller också islam för upploppen genom en slags guilt-by-association. Det är folk från ”muslimska enklaver” som tänder eld på bilar, och om imamerna lyckas stoppa upploppen visar det att de egentligen har makten i förorterna. Man kan naturligtvis tycka att Norberg täckt sin rygg genom att inte direkt uttalat skylla muslimer för upploppen. Men om nu upploppen inte alls har att göra med islam, förstår jag inte varför Norberg lägger så mycket tid på att diskutera islam i denna artikel. Att det finns muslimer i förorter är inte direkt någon nyhet.
Påståendet är genant, eftersom ingenting tyder på att upploppen har med islam att göra. För dem som kan läsa franska finns en intressant intervju om detta här.
Jag har inte sett mycket av denna analys i den franska debatten utom hos just Le Pen däremot en del i den amerikanska (och Boris Kagarlitskij noterar att det finns i den ryska). För mig är slutsatsen att länder som själva har behov av att demonisera muslimer tar chansen att påstå att det är islam som är att skylla för upploppen. Ryssland har Tjetjenien-problemet, USA har Irak. En viss kolonial attityd smyger långsamt in i borgerligheten.
Men, märk väl, ytterst få har hittills följt Norbergs islam-spår i den svenska debatten. Jag har under veckan deltagit i tre olika paneler med andra, mestadels borgerliga debattörer: det har inte ens varit uppe till diskussion. Och skälet är att många borgerliga debattörer vet bättre än Norberg, förmodligen eftersom de faktiskt läser fransk debatt.
Detta om debattens första sväng om händelserna i Frankrike. Sedan kommer Norbergs brunmålning av mig, karaktäristiskt nog med hjälp av ett lösryckt citat från en debatt han själv inte var på 2004. Men OK. Eftersom det kommer upp, måste det redas ut:
Citatet härrör från en debatt mellan mig och Mattias Gardell om vänstern och nationen. Jag tillhör dem som anser att vänstern inte skall sky nationsbegreppet som pesten, och att klassisk vänsterretorik som Woody Guthries ”This land is your land”, den chilenska Folkfrontens kampsång ”El pueblo unido” eller Hugo Chávez bolivarianska paroller motsvarar mina politiska ideal. Detta ledde någon i publiken till att påstå att jag lär som en nationaldemokrat.
Eftersom jag inte bara är antirasist, utan också studerat rasismens olika former (på Université Paris 7 – kurs i Rasism och antirasism), skrivit (en uppsats på franska: Race et classe - Ambiguités antagonistes, samt ett antal artiklar på svenska) och undervisat i två år på folkhögskola om rasism kändes det aningen orättvist.
Jag försökte reda ut skillnaden mellan vänsterns nationsbegrepp och extremhögerns, speciellt Le Pens Front National – från vilken Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna hämtar mycket inspiration.
Jag konstaterade, precis som många före mig (se t.ex. Bim Clinells bok om Front National, De hunsades revansch) att Le Pen snott många av sina paroller från vänstern, framförallt från det franska kommunistpartiet. Le Pens parti har försökt – och lyckats – frammana en självbild av ett parti för det arbetande folket mot eliten, mot politikerprivilegier och mot korruption. Själv säger Le Pen att partiet står ”till vänster socialt” och ”till höger ekonomiskt”. Under strejkvågen 1995, gjorde dessutom Front National en ”social vändning” och försökte utmåla sig som ”den verkliga sociala rörelsen i Frankrike”. Till och med namnet, Front National, är taget från den franska motståndsrörelsen mot nazisterna, alltså en motståndsrörelse som dominerades av kommunister. Många motståndskämpar var med rätta upprörda när namnet sedan togs av en fascist som Le Pen och stämde denne, men förlorade. Allt detta är försök att utmåla partiet som radikalt är naturligtvis båg, vilket jag avslöjade när jag intervjuade Le Pen för Aftonbladets räkning hösten 2000. Men att Le Pen gärna använder vänsterretorik råder det inget tvivel om, liksom att detta ofta används för att brunmåla vänstern (se t.ex. kampanjerna mot EMU-motståndet).
Detta redovisade jag i debatten. Poängerna var alltså två: patriotiska paroller behöver inte alls vara högerextrema (exempel Chávez), och faktum är att många av extremhögerns paroller är direkta plagiat på gamla vänsterparoller (exempel Le Pen).
Det var efter detta ganska långa resonemang, som jag sa något i stil med: ”- Jag låter inte som Nationaldemokraterna, det är de som låter som jag.” Det var naturligtvis en tillspetsad retorisk avslutning, men i sak helt korrekt.
Johan Norberg han har aldrig frågat mig om innebörden i citatet, eller försökt att konfrontera mig med det för att utröna om jag har rasistiska böjelser. Däremot har han upprepade gånger använt det. För egen del tycker jag det säger en hel del om bildningsnivån och den intellektuella hedern i den svenska högern.
Mina slutsatser efter detta spektakel är följande:
1. JohanNorberg vet inte ett dyft om Frankrike, utan får sin information om landet från andra länders media, förmodligen amerikansk.
2. För att täcka upp sina misstag anser Norberg att det räcker med lösryckta citat för att bemöta sina politiska motståndare. Från en debatt han inte bevistat.
3. JohanNorberg har i denna debatt varit föga mer än en högljudd pajas.
Aron Etzler
Riksbanken vs. full sysselsättning
Ett verkligt överraskande radikalt beslut som fattades på socialdemokratiska partikongressen, lite i skymundan, var att ombuden skrev in full sysselsättning som ”socialdemokratins allt annat överskuggande mål”. Det är något helt annat än vad som gällt de senaste åren, då den normpolitik som kanslihushögern en gång bestraffade både landet och socialdemokratin med, fortsatt att råda. Det är inflationsbekämpning som haft högsta prioritet och det har också kodifierats i ett antal demokratiinskränkande institutioner som utgiftstak och från demokratiska beslut frikopplad riksbank.
Den rådande ordningen manifesterades än en gång igår. Riksbankschefen Lars Heikensten har talat. TT har rapporterat:
Det intressanta nu blir att se om den socialdemokratiska regeringen tar den socialdemokratiska partikongressens beslut på allvar, och uttalar en vilja att göra något åt den destruktiva ordning vi har idag. Om inte, så blir talet om full sysselsättning som ett ”allt annat överskuggande mål”, ett hån mot den egna organisationen.
Den rådande ordningen manifesterades än en gång igår. Riksbankschefen Lars Heikensten har talat. TT har rapporterat:
Jämfört med inflationsrapporten i oktober har ekonomin blivit lite starkare och läget på arbetsmarknaden har förbättrats mer än vad Riksbanken räknade med.Alltså: riksbanken måste göra något åt det stora problemet med att fler människor kommer i arbete. Det är i detta läge riksbankens uppgift att motverka regeringspolitiken.
- Därför rycker en räntehöjning allt närmare, sade Heikensten till journalister i samband med sitt tal.
Det intressanta nu blir att se om den socialdemokratiska regeringen tar den socialdemokratiska partikongressens beslut på allvar, och uttalar en vilja att göra något åt den destruktiva ordning vi har idag. Om inte, så blir talet om full sysselsättning som ett ”allt annat överskuggande mål”, ett hån mot den egna organisationen.
Tre uppmaningar
1) Läs min ledarkrönika med rubriken Istället för kris, i dagens Flamman.
2) Läs Kalle Larssons kommentar, med rubriken Introvert ironi, till ännu en veckas drevjournalistik mot vänsterpartiet – Svenska dagbladets rätt fantastiska grepp att presentera innehållet i valberedningsenkäter där man i enlighet med svensk föreningspraxis just ska diskutera eventuell kritik mot det interna styrelsearbetet, såsom ”en hemlig undersökning”!
3) Besök årets Socialistiskt Forum, med rubriken Hotet från höger – och vänsterns svar, i helgen. Programmet innehåller som vanligt massvis med intressant, från välfärdens framtida finansiering till situationen i Venzuela, från politisk poesi till palestinsk vardag i apartheidmurens skugga. ABF-huset i Stockholm hela helgen.
2) Läs Kalle Larssons kommentar, med rubriken Introvert ironi, till ännu en veckas drevjournalistik mot vänsterpartiet – Svenska dagbladets rätt fantastiska grepp att presentera innehållet i valberedningsenkäter där man i enlighet med svensk föreningspraxis just ska diskutera eventuell kritik mot det interna styrelsearbetet, såsom ”en hemlig undersökning”!
3) Besök årets Socialistiskt Forum, med rubriken Hotet från höger – och vänsterns svar, i helgen. Programmet innehåller som vanligt massvis med intressant, från välfärdens framtida finansiering till situationen i Venzuela, från politisk poesi till palestinsk vardag i apartheidmurens skugga. ABF-huset i Stockholm hela helgen.
onsdag, november 16, 2005
Protest mot Connex, fredag
Striden kring Per Johansson och Connex gäller också facklig organisering och yttrandefrihet på jobbet över huvudtaget.
----------
Fredag den 18 november. Klockan 14. Sergels torg i Stockholm.
• För allas säkerhet – garantera fackets rätt att yttra sig
• Återkalla avskedandet av Per Johansson
• Medlemmarna ska välja fackordförande – inte Connex
• Kollektivtrafik i offentlig regi
Seko Klubb 119
----------
Lite bakgrundsinfo
----------
Fredag den 18 november. Klockan 14. Sergels torg i Stockholm.
• För allas säkerhet – garantera fackets rätt att yttra sig
• Återkalla avskedandet av Per Johansson
• Medlemmarna ska välja fackordförande – inte Connex
• Kollektivtrafik i offentlig regi
Seko Klubb 119
----------
Lite bakgrundsinfo
tisdag, november 15, 2005
Fascistiseringens anatomi
Igår blev Johan Norberg tydligen lite purken på tidningen Arbetarens enkla påpekande av faktum: att han i sin i övrigt bisarra Expressen-artikel – som lyfte fram USA som positivt exempel i raskravallsammanhang – också vandrade iväg i ”lumpen islamofobi”. Aron Etzler skrev om samma sak i Flamman i torsdags, under rubriken ”Haveri”:
Det här tål att upprepas ty det är den viktigaste utvecklingstendensen i vår era: Fascistiseringen av europeisk politik måste förstås som funktion av kapitalismens utveckling. Det kan beskrivas med två tätt sammantvinnade element. Nyliberalismens åttiotal och tidiga nittiotal har rivit djupa sår i våra samhällen – och när de såren varar och spricker så möts de av reaktionen i sin klassiska form – den sortens våld vi ser i de franska förorterna. I länderna i periferin kräver den skärpta utsugningen samtidigt att det inomekonomiska, indirekta våldet övergår i utomekonomiskt direkt våld. Då måste några, eller många, tusen araber då. Och då bubblar det samtidigt fram en ideologisk överbyggnad som legitimerar detta dödande. Det är vad som avspeglas i våra medier. Nyliberalerna bubblar med. Så belyses också Norbergs vandring.
Om läget inte hade varit så obehagligt annars, kunde man ha skrattat åt att Norberg i sitt värv av visa att han inte alls är islamofob idag anför de patologiska muslimhatarna på den blåbruna neocon-bloggen Stockholm Spectator – de som för övrigt uppskattande lyfte fram den rasistiska diskussionen i Israel om araber som eviga våldsverkare.
Norberg, tidigare lätt världsfrånvänd nyliberal går numera ner sig i allt brunare vatten. I Frankrike är det nu enbart politiker av Jean-Marie Le Pens typ som vill ge Islam skulden för kravallerna. I Sverige är Norberg först med denna tes.Norbergs haveri är ett av oräkneliga tecken i tiden. Alltså, jag tror säkert att Norberg själv är en hygglig prick på många sätt. Säkerligen är några av hans bästa vänner muslimer, bla bla osv. Vad som är intressant är det politiska väderomslaget runt omkring.
Det här tål att upprepas ty det är den viktigaste utvecklingstendensen i vår era: Fascistiseringen av europeisk politik måste förstås som funktion av kapitalismens utveckling. Det kan beskrivas med två tätt sammantvinnade element. Nyliberalismens åttiotal och tidiga nittiotal har rivit djupa sår i våra samhällen – och när de såren varar och spricker så möts de av reaktionen i sin klassiska form – den sortens våld vi ser i de franska förorterna. I länderna i periferin kräver den skärpta utsugningen samtidigt att det inomekonomiska, indirekta våldet övergår i utomekonomiskt direkt våld. Då måste några, eller många, tusen araber då. Och då bubblar det samtidigt fram en ideologisk överbyggnad som legitimerar detta dödande. Det är vad som avspeglas i våra medier. Nyliberalerna bubblar med. Så belyses också Norbergs vandring.
Om läget inte hade varit så obehagligt annars, kunde man ha skrattat åt att Norberg i sitt värv av visa att han inte alls är islamofob idag anför de patologiska muslimhatarna på den blåbruna neocon-bloggen Stockholm Spectator – de som för övrigt uppskattande lyfte fram den rasistiska diskussionen i Israel om araber som eviga våldsverkare.
Tajming? Ironi?
Överåklagare Sven-Erik Alhem kandiderar till riksdagen för bomb- och batongpartiet Folkpartiet. Hans motivering är fantastisk:
Du har röstat på både socialdemokraterna, folkpartiet och centern tidigare. Varför blev det folkpartiet?Själv ska börja lyssna på DJ Bobo, för jag uppskattar när någon vågar ta ställning mot kommersialiseringen inom musikindustrin.
- Jag har alltid befunnit mig i mittentrakten och tycker mycket om det socialliberala tilltalet.
måndag, november 14, 2005
Muren ska falla!
Jag publicerar ett pressmeddelande i sin helhet här under strecket nedan. Detta är en fest som är viktig och som knyter an till en stolt tradition av artistgalor mot förtryck och rasism. Lyssna gärna på Olof Palmes tal på ANC-galan 1985 (talet finns som ljudfil här), där han bland annat säger detta, som äger stor giltighet för dagens Apartheidsystem i Israel – fysiskt manifesterad av den vansinnigt sjuka mur som byggts och byggs:
Svenska artister protesterar mot murbygget i Palestina.
Bo Kasepers orkester, Ane Brun, The (International) Noise Conspiracy och Lars Demian uppträder i en helkväll för att protestera mot murbygget i Palestina. Det bjuds även på poesi av författaren Jonas Hassen Khemiri och poeten Kalle Haglund. Och mycket mer…
Fredagen den 18 november kl. 18 – 02 på kägelbanan södra teatern.
För varje dag som går fortsätter muren i Palestina att byggas. En mur som är mångdubbelt högre och bredare än Berlinmuren sträcker sig kommer snart att inhägna Västbanken. Detta bygge är en kränkning av folkrätt och mänskliga rättigheter och ett hot mot alla chanser till en varaktig fred i Mellanöstern. Det mest skrämmande – förutom den oerhörda kränkning som murbygget innebär för palestinierna – är omvärldens passivitet. Vi ser vad som händer och tycker att det är fel, men än så länge är vårt motstånd svagt.
Detta vill vi göra något åt. Därför arrangerar en rad organisationer denna stödgala. Eventuellt överskott går oavkortat till biståndsprojekt i Palestina.
Det är skamligt att det förs så lite debatt om en av de största politiska brotten och mänskliga kränkningar som sker i dag i vår värld. Muren i Palestina finns kvar och byggs vidare så länge omvärlden accepterar den. Vi vill göra vårt för att visa att vi inte gör det.
Datum: fredagen den 18 november
Tid och plats: 18:00 – 02:00, Kägelbanan Södra teatern
Biljetter: släpps 8/11 och finns att köpa på Söderbokhandeln, Multikulti och Petsounds. Priset är 150kr.
Medverkande: Bo Kaspers orkester, Ane Brun, The (International) Noise Conspiracy, Lars Demian, Kalle Haglund, Jonas Hassen Khemiri, Nabila, Jan Hammarlund
Arrangörer: Arenagruppen, International Solidarity Movement, Palestinagrupperna, Palestinska föreningen m.fl.
Och kom ihåg, att Apartheid-systemet finns bara därför att det får stöd utifrån. Och om det stödet undanrycks, och förbyts i ett motstånd, då kan icke Apartheid bestå. Om världens ungdom bestämmer sig för att Apartheid ska bort, då kommer Apartheid att försvinna – och det är ert ansvar.--------------------
Svenska artister protesterar mot murbygget i Palestina.
Bo Kasepers orkester, Ane Brun, The (International) Noise Conspiracy och Lars Demian uppträder i en helkväll för att protestera mot murbygget i Palestina. Det bjuds även på poesi av författaren Jonas Hassen Khemiri och poeten Kalle Haglund. Och mycket mer…
Fredagen den 18 november kl. 18 – 02 på kägelbanan södra teatern.
För varje dag som går fortsätter muren i Palestina att byggas. En mur som är mångdubbelt högre och bredare än Berlinmuren sträcker sig kommer snart att inhägna Västbanken. Detta bygge är en kränkning av folkrätt och mänskliga rättigheter och ett hot mot alla chanser till en varaktig fred i Mellanöstern. Det mest skrämmande – förutom den oerhörda kränkning som murbygget innebär för palestinierna – är omvärldens passivitet. Vi ser vad som händer och tycker att det är fel, men än så länge är vårt motstånd svagt.
Detta vill vi göra något åt. Därför arrangerar en rad organisationer denna stödgala. Eventuellt överskott går oavkortat till biståndsprojekt i Palestina.
Det är skamligt att det förs så lite debatt om en av de största politiska brotten och mänskliga kränkningar som sker i dag i vår värld. Muren i Palestina finns kvar och byggs vidare så länge omvärlden accepterar den. Vi vill göra vårt för att visa att vi inte gör det.
Datum: fredagen den 18 november
Tid och plats: 18:00 – 02:00, Kägelbanan Södra teatern
Biljetter: släpps 8/11 och finns att köpa på Söderbokhandeln, Multikulti och Petsounds. Priset är 150kr.
Medverkande: Bo Kaspers orkester, Ane Brun, The (International) Noise Conspiracy, Lars Demian, Kalle Haglund, Jonas Hassen Khemiri, Nabila, Jan Hammarlund
Arrangörer: Arenagruppen, International Solidarity Movement, Palestinagrupperna, Palestinska föreningen m.fl.
söndag, november 13, 2005
Omtumlande läsning
Har läst ut Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare. Jag fick boken som födelsedagspresent 1995. Den har stått där sen dess och följt med i flyttarna. En kompis som just läst talade uppskattande om den så äntligen blev det av.
Det är ett storverk. Berättelsen bygger på Thorvalls egen mors levnadsöde. Tidsramen är som titeln antyder 30-talets klassamhälle. Den unge Hilma är skogshuggardotter, från strävsam, inbunden, religiös släkt. Hon möter Sigfrid, från en annan klassbakgrund, men med svärmisk förtjusning i arbetarnas sak. Från bokens baksidestext:
Det är ett storverk. Berättelsen bygger på Thorvalls egen mors levnadsöde. Tidsramen är som titeln antyder 30-talets klassamhälle. Den unge Hilma är skogshuggardotter, från strävsam, inbunden, religiös släkt. Hon möter Sigfrid, från en annan klassbakgrund, men med svärmisk förtjusning i arbetarnas sak. Från bokens baksidestext:
Denna kärlekshistoria utspelar sig mot fonden av trettiotalets klassamhälle och den framväxande nazismen. Mannen är sinnessjuk. Enligt lagen en sjukdom belagd med äktenskapsförbud. För avkommans skull. Men hon var ju en enkel flicka. Hon kunde offras. Ty allt detta tilldrog sig på den tid då det ännu var tillåtet att skjuta arbetare.Thorvall skriver med språk som suger tag, ett språk som liksom är på riktigt. Hon kan konsten att vara rolig när hon kokar av vrede. Och så skriver hon fenomenalt om klass och kön på ett sätt som är allmängiltigt utan att vara det minsta fyrkantigt. Jag kommer på mig själv med att återkomma till ställen jag gjort hundöron vid.
Att militär från Sollefteå var där och sköt. Men de löd väl bara order. Gjorde sin plikt och lydde sina befäl. På det sätt ordentligt folk gör. Men de som sköt på henne hade ingen överhet som gav dem order att göra det. De gjorde det så att säga på eget bevåg. […] Någon gång skulle hon vilja ställa den frågan till honom: ’Än jag då? Varför lät du dom skadeskjuta mig?’Boken kom som nyutgåva på En bok för alla för några månader sedan.
Latinamerika i rörelse
John Pilger skriver ännu en väsentlig artikel, denna gång om Venezuela och Latinamerika, ”The Rise of America’s New Enemy”.
Perspektivet är viktigt – det utgår från och lyfter fram folkliga rörelser i Latinamerika. Medan Johan Norberg häromdagen på sin blogg skrev att ”the US failed to momentum for a Free Trade Area of the Americas”, pekar Pilger på den längre process av motstånd i de latinamerikanska länderna som pressat fram ett motstånd mot den cementerade rofferiordning som FTAA i sin nu skisserade form skulle innebära. De latinamerikanska protesterna är osynliga för Norberg, men de är en viktig del av det aktuella politiska landskapet i Latinamerika.
Mer lästips:
Patrik Paulov skriver i FiB/Kulturfront om ett Venezuela där förändringar leder till konkreta förbättringar i människors livsvillkor, men där också konkreta problem dyker upp och krigshotet är överhängande. Artikeln finns som jag kan se inte på nätet. Men tidningen är som vanligt läsvärd. Prenumerera!
Flamman om bolivianska MAS som nämns i Pilgers artikel – en situation där landsorganisationen och indianrörelsen kommer att pressa vänsterpartiet från vänster att inte slinka undan kravet på nationalisering av naturtillgångarna.
Chavez and the rise of popular social movements, from Colombia down to Argentina, represent bloodless, radical change across the continent, inspired by the great independence struggles that began with Simon Bolivar, born in Venezuela, who brought the ideas of the French Revolution to societies cowed by Spanish absolutism. Bolivar, like Che Guevara in the 1960s and Chavez today, understood the new colonial master to the north. “The USA,” he said in 1819, “appears destined by fate to plague America with misery in the name of liberty.”Det händer mycket i Latinamerika. Mångfacetterat och komplext, men klart hotfullt för den enda supermakten, som måste vara beredd att rycka ut var som helst på jordklotet för att befästa sitt politiska och militära skräckvälde – den institutionella basen för vad våldsverkarna och deras radskrivare gärna kallar ”den fria marknaden”.
Perspektivet är viktigt – det utgår från och lyfter fram folkliga rörelser i Latinamerika. Medan Johan Norberg häromdagen på sin blogg skrev att ”the US failed to momentum for a Free Trade Area of the Americas”, pekar Pilger på den längre process av motstånd i de latinamerikanska länderna som pressat fram ett motstånd mot den cementerade rofferiordning som FTAA i sin nu skisserade form skulle innebära. De latinamerikanska protesterna är osynliga för Norberg, men de är en viktig del av det aktuella politiska landskapet i Latinamerika.
Mer lästips:
Patrik Paulov skriver i FiB/Kulturfront om ett Venezuela där förändringar leder till konkreta förbättringar i människors livsvillkor, men där också konkreta problem dyker upp och krigshotet är överhängande. Artikeln finns som jag kan se inte på nätet. Men tidningen är som vanligt läsvärd. Prenumerera!
Flamman om bolivianska MAS som nämns i Pilgers artikel – en situation där landsorganisationen och indianrörelsen kommer att pressa vänsterpartiet från vänster att inte slinka undan kravet på nationalisering av naturtillgångarna.
fredag, november 11, 2005
”Leijonkungen vilse i förortsdjungeln”
Det är ett viktigt uttalande som vänsterpartiets verkställande utskott har antagit idag om läget i Frankrike och Folkpartiets snabba ryck för att bygga hets kring det. Det är viktigt i sak, och det är viktigt för att det finns en insikt om allvaret i situationen om avspeglar sig i tonfallet. Det är annars en del av själva problemet, att den djupt obehagliga utveckling som folkpartiet är en exponent för, ofta noteras lite förstrött. Man måste reagera innan det är för sent. De här orden från uttalandet är värda att upprepa och understryka:
"Vi har i Sverige länge kunnat vara stolta över att inget rasistiskt eller främlingsfientligt parti finns invalt i riksdagen. Vi är från vänsterpartiets sida inte längre så säkra på den saken."Jag noterar även att Göran Persson kallat folkpartiets linje för ”batongliberalism”. Det är bra. Även om det inte klingar så värst ljuvligt när vi samtidigt har en socialdemokratisk justitieminister som skrider till verket med nya terrorlagar dagarna i ända, är det ändå viktigt att vi får politisk strid kring denna fråga. Rasism och främlingsfientlighet växer just som underströmmar. Det gäller att se och reagera.
Marxistiskt spex
Vänsterns studentförbunds tidning Vänsterstudenten innehåller ett stående inslag med rubriken Marxistiskt spex. Ibland är det väldigt, väldigt roligt. Så denna gång, där man kan genomgå testet ”Vägval, vilken vänster är du?”. Frågor och rättningsmall sträcker sig över tre sidor, men i sann nykommunistisk anda tar jag mig friheten att sno och knappa in svarsalternativen på fråga 4, ”Vilka teorier använder du för att analysera samhället?”. Respect:
A: Det viktigaste är, att utifrån Keynes teorier, bedriva en aktiv konjunkturpolitik och satsa på full sysselsättning. Det har funkat förr och måste därför fungera igen! Det var egentligen bra i Sverige, men det som raserade allt var att Timbro intensifierade sin bokutgivning medan Arbetarkultur började ge ut Latinamerikansk poesi. Det var då den svenska opinionen kantrade över till Nozicks, Hayeks och Bengt Westerbergs fördel. Det handlar om att sälja in en världsbild.
B: En kvinnlig doktorands situation kan endast förstås utifrån ett komplex av queerteori, diskursanalys samt rasistiska kolonialstrukturer.
C: Tumregeln är att alltid referera till de enda relevanta originaltexterna: Lenins samlade verk, utgivna av Progress. En strålande och slutgiltig syntes av allt vetande som kan tänkas vara relevant för en revolutionär rörelse.
D: Zenit och Rabén & Sjögrens Tema teori-serie från 70-talet kan kompletteras med genusteori för att dechiffrera de petrifierade nyliberala maktstrukturerna.
E: Helst läser jag inte alls. Fick Perssons ”Den som är satt i skuld är inte fri” av farfar i julklapp, den var bra. Den skarpaste pennan är annars Lasse Anrell i Aftonbladets sportbilaga. Annars har jag hört att Nuder läser The Economist. Det räcker alltså att lyssna på Nuder.
Go West
Situationen i Norge är och kommer att fortsätta vara intressant att följa för Europas vänster i allmänhet och den svenska i synnerhet. Läget präglas av stora utmaningar och risker, men också hopp, möjligheter och positiva framtidsutsikter. Igår presenterade den röd gröna regeringen – där Sosialistisk Venstres ordförande Kristin Halvorsen nu tjänstgör som finansminister – sin budget. Det som är viktigt med budgeten är inte bara de enskilda goda förslagen (där det naturligtvis finns mycket kvar att önska), utan att budgeten har en klar inriktning, och också att regeringen argumenterar för denna klara inriktning. Så här skriver Arbeiderpartiet, alltså de norska socialdemokraterna på sin hemsida:
Budgetförslaget sammanfattas till exempel på SV:s hemsida. Detta är de fyra huvudpunkterna:
• økte inntekter til kommunesektoren
• redusert foreldrebetaling i barnehagene
• økte bevilgninger for å bekjempe fattigdom
• flere arbeidsmarkedstiltak og bedre vern for arbeidstakere
Avdraget för fackföreningsavgiften höjs. Man kan notera att försök med arbetstidsförkortning aviseras (om än i beskedliga former), att det sker satsningar på kollektivtrafiken (även om miljörörelsen med viss rätt är missnöjd och säger att det är alldeles för lite), och så vidare. Man kunde som sagt ha tänkt sig gott om mer rejäla satsningar än det som ryms i budgetförslaget, men det är inte ett skäl att ogilla budgetförslaget.
Återigen uttrycker Arbeiderpartiet det förvånansvärt tydligt i sitt pressmeddelande:
Till sist: De som tjänar mer än en miljon kronor kommer att få höjd skatt. ”Oppositionens företrädare talade om svek mot viktiga väljargrupper”, rapporterar TT. Heja!
Årets budsjett gir en tydelig dreining fra privat til offentlig forbruk. Vi er stolte av å legge fram et budsjett som er mye mer rettferdig enn det regjeringen Bondevik la fram før de gikk av. [avgick alltså, norska är ett roligt språk, min anm.]Överförandet av resurser från privat till offentlig konsumtion kommer framöver att vara en helt central uppgift för alla politiska krafter som vill slå vakt om och utveckla arbetarrörelsens landvinningar – de viktiga civilisatoriska framsteg som god hälsovård, infrastruktur, utbildningsväsende, miljövärn osv. innebär. Det kommer att vara en stor under liggande strid i land efter land. (Det är för övrigt den centrala frågeställning som lyfts upp i Vänsterns ekonomisk-politiska vägval, utkastet till ekonomiskt policy-dokument för vänsterpartiet). Den norska budgeten tar sig i alla fall an problemställningen, och det är framsynt.
Budgetförslaget sammanfattas till exempel på SV:s hemsida. Detta är de fyra huvudpunkterna:
• økte inntekter til kommunesektoren
• redusert foreldrebetaling i barnehagene
• økte bevilgninger for å bekjempe fattigdom
• flere arbeidsmarkedstiltak og bedre vern for arbeidstakere
Avdraget för fackföreningsavgiften höjs. Man kan notera att försök med arbetstidsförkortning aviseras (om än i beskedliga former), att det sker satsningar på kollektivtrafiken (även om miljörörelsen med viss rätt är missnöjd och säger att det är alldeles för lite), och så vidare. Man kunde som sagt ha tänkt sig gott om mer rejäla satsningar än det som ryms i budgetförslaget, men det är inte ett skäl att ogilla budgetförslaget.
Återigen uttrycker Arbeiderpartiet det förvånansvärt tydligt i sitt pressmeddelande:
Det viktigste er at prosessen med å forandre nå er i gang. I små og store beslutninger skal folk merke at det er et nytt lag som styrer og at det er andre verdier som ligger til grunn for samfunnsutviklingen.Det är en god start, särskilt om de progressiva krafterna inte slappnar av utan fortsätter att arbeta utomparlamentariskt för att hålla regeringen på rätt parlamentarisk kurs.
Till sist: De som tjänar mer än en miljon kronor kommer att få höjd skatt. ”Oppositionens företrädare talade om svek mot viktiga väljargrupper”, rapporterar TT. Heja!
torsdag, november 10, 2005
De mörkaste av dagar
Igår röstades en tillfällig asyllag igenom i riksdagen. Det är glädjande. En amnesti hade varit att föredra, men det här hör till det bättre som kunde ha åstadkommits i hast. Förutom att liv kommer att räddas, så är det också viktigt att det är första gången på femton år som svensk flyktingpolitik ändras i mer human riktning.
Jag lyssnade av och till på debatten i riksdagen (snabbprotokollet här). Och fortfarande många timmar senare finns en nästan panisk oro kvar i kroppen. Det var en väsentlig debatt att följa, men det verkligt väsentliga var inte det som sades om asyllagen, utan det var att höra Mauricio Rojas. I en debatt som skulle handla om reglerna för ny prövning av asylärenden ägnade Rojas den största delen av sitt anförande åt att slå mynt av de franska kravallerna. Han utnyttjade läget till en värre grumliga skuldbeläggande av invandrare som grupp, än vad detta hans allt brunare parti någon gång tidigare gett sig in på.
Det är bara att konstatera: folkpartiet har inga hämningar. Det är bara tillfällen som partiet letar efter. Varje händelse som kan utnyttjas i en populistisk batongpolitik som spelar på och fördjupar rasistiska underströmmar i sahället, kommer att utnyttjas. Mönstret är känt. Det är inte förslaget om fler närpoliser i ”socialt utsatta områden” som är huvudsaken. Det kommer kanske aldrig att ens seriöst drivas. Det är den stämning som förslaget skapar, de bilder det ger upphov till, de gränser det flyttar, som är själva syftet. Och det luktar kort och gott vansinnigt unket.
I Frankrike passeras också gränser. Sarkozy förklarar krig mot sin egen befolkning. Nu ska hundratals människor som levt och verkat i Frankrike deporteras. Minns detta ögonblick – det kommer att vara ett sådant som historiska återblickar fästs vid. Det är trettiotal i repris och det är en logisk följd av den utveckling vi sett i hela Västvärlden de senaste åren. Borgerligheten slår över i fascism.
Det som nu skiljer Rojas och folkpartiet från Sarkozy och etter värre, det är inte åsikter och värderingar, det är bara tillfället och sammanhanget. Titta på Frankrike och se vår framtid med folkpartiet. Detta parti har idag visat att det inte självt kommer att dra gränser. Det är upp till alla oss andra – som vill ta kampen mot rasism och främlingsfientlighet – att dra dem.
Kalle Larsson skriver också om debatten, och det han skriver om vad som måste vara vårt svar är värt att citera:
----------
Läs också:
Röda Raketer: Franska högern väljer fascismen
Flamman: De farliga klasserna är tillbaka
Jag lyssnade av och till på debatten i riksdagen (snabbprotokollet här). Och fortfarande många timmar senare finns en nästan panisk oro kvar i kroppen. Det var en väsentlig debatt att följa, men det verkligt väsentliga var inte det som sades om asyllagen, utan det var att höra Mauricio Rojas. I en debatt som skulle handla om reglerna för ny prövning av asylärenden ägnade Rojas den största delen av sitt anförande åt att slå mynt av de franska kravallerna. Han utnyttjade läget till en värre grumliga skuldbeläggande av invandrare som grupp, än vad detta hans allt brunare parti någon gång tidigare gett sig in på.
Det är bara att konstatera: folkpartiet har inga hämningar. Det är bara tillfällen som partiet letar efter. Varje händelse som kan utnyttjas i en populistisk batongpolitik som spelar på och fördjupar rasistiska underströmmar i sahället, kommer att utnyttjas. Mönstret är känt. Det är inte förslaget om fler närpoliser i ”socialt utsatta områden” som är huvudsaken. Det kommer kanske aldrig att ens seriöst drivas. Det är den stämning som förslaget skapar, de bilder det ger upphov till, de gränser det flyttar, som är själva syftet. Och det luktar kort och gott vansinnigt unket.
I Frankrike passeras också gränser. Sarkozy förklarar krig mot sin egen befolkning. Nu ska hundratals människor som levt och verkat i Frankrike deporteras. Minns detta ögonblick – det kommer att vara ett sådant som historiska återblickar fästs vid. Det är trettiotal i repris och det är en logisk följd av den utveckling vi sett i hela Västvärlden de senaste åren. Borgerligheten slår över i fascism.
Det som nu skiljer Rojas och folkpartiet från Sarkozy och etter värre, det är inte åsikter och värderingar, det är bara tillfället och sammanhanget. Titta på Frankrike och se vår framtid med folkpartiet. Detta parti har idag visat att det inte självt kommer att dra gränser. Det är upp till alla oss andra – som vill ta kampen mot rasism och främlingsfientlighet – att dra dem.
Kalle Larsson skriver också om debatten, och det han skriver om vad som måste vara vårt svar är värt att citera:
Förlåt dem inte, för de vet precis vad det är de gör.
----------
Läs också:
Röda Raketer: Franska högern väljer fascismen
Flamman: De farliga klasserna är tillbaka
Dagens terroranalys
DN:
"Jordaniens vice premiärminister Marwan Moasher sade på onsdagen att han var säker på att al-Qaidaledaren Abu Musab al-Zarqawi låg bakom bombdåden."Enligt TV-rapporter baserar sig dessa slutsatser på "tillvägagångssättet" - alltså att något har sprängts. Därmed har vi ett stensäkert sätt att förklara samtliga terrordåd bakåt och framtåt i tiden. Särskilt eftersom ingeting över huvudtaget tyder på att al-Qaida existerar som organisation eller Abu Musab al-Zarqawi existerar som person. Däremot har han påfallande ofta "rapporterats" ha befunnit sig på platser som strax därefter ska utsättas för bombanfall som dödar en stor del av befolkning, utom honom, som "rapporteras" ha slunkit undan. Hela morgonen har denna bisarra och numera välkända dramaturgi fullkomligt okrtiskt pumpas runt i medierna. De som dött i terrortåden blir statister. Det är verkligen skrämmande.
onsdag, november 09, 2005
Demokratins ljus - nu som fosforbomber
Jag hinner inte skriva mer än att italienska RAI:s dokumentär om den amerikanska militärens användning av fosforbomber i Falluja måste ses (ca 25 minuter). Själv kommer jag nog att drömma mardrömmar ett tag, men detta är nödvändig verklighetskoll. Det är inte krigets fasor vi talar om – det är hur kolonisatörer beter sig när de slutat betrakta de koloniserade som människor, hur supermaktens lögner villigt reproducerats vidare av Västvärldens medvetna och omedvetna tankegrindvakter. Detta är den bisarra ironin i att überterroristen George W Bush sålde in sin oljeockupation som ett krig för att rädda världen från massförstörelsevapen som inte fanns – och genomförde kriget med de massförstörelsevapen han påstod sig leta efter.
Man kan se dokumentären här (olika språk) eller här (engelska). Läs också Yabosid.
Man kan se dokumentären här (olika språk) eller här (engelska). Läs också Yabosid.
tisdag, november 08, 2005
Sidbyte
GP rapporterar om Lars Leijonborg:
(En samling med massor av texter om Apartheid i Sydafrika och Israel)
I Lerum stod han ensam på scenen i aulan en timma och gjorde av allt att döma succé bland ett stort antal blivande förstagångsväljare.Det kan ju vara kul för honom, även om jag tillåter mig att betvivla att GP hade skrivit en likadan artikel om, säg, GP hade fått applåder i aulan. Men egentligen reagerar jag på fortsättningen, som är en talande illustration av svensk "liberalism" idag:
Bland annat genom att berätta hur hans eget engagemang tog fart just i gymnasieåren via ett utrikespolitiskt intresse inte minst mot det dåvarande apartheidsystemet i Sydafrika.Jag undrar om Lars berättade hur hans engagemang nu växlats till ett intresse för det nuvarande apartheidsystemet i Israel.
(En samling med massor av texter om Apartheid i Sydafrika och Israel)
Nya vänsterbloggar
Vänsterpartiets riksdagsgrupp goes cyber. Lite i alla fall. Tre riksdagsledamöter har börjat blogga: Lars Bäckström, Rossana Dinamarca och Kalle Larsson.
Jag har kunnat notera att den sistnämndes blotta uppenbarelse har en viss mental popcorn-effekt på borgerliga debattörer. Ett exempel som jag bloggat om tidigare, understryker i sammanhanget flera saker samtidigt. Jag låter vara osagt vilka, utan citerar bara Mauricio Rojas (fp) från en debatt med nämnde Larsson, angående effekterna av en arbetstidsförkortning i Sverige:
Jag har kunnat notera att den sistnämndes blotta uppenbarelse har en viss mental popcorn-effekt på borgerliga debattörer. Ett exempel som jag bloggat om tidigare, understryker i sammanhanget flera saker samtidigt. Jag låter vara osagt vilka, utan citerar bara Mauricio Rojas (fp) från en debatt med nämnde Larsson, angående effekterna av en arbetstidsförkortning i Sverige:
”Kalle Larsson! När det gäller sex timmar och bibehållen lön så är det med sådana idéer som det slutar som det gör i alla de kommunistiska diktaturer som min vän här är vän av. Därför går det så illa. Du kan fortsätta med detta, men jag hoppas att du aldrig får makten i Sverige och kan förverkliga den här typen av idéer”Skulle fler v-riksdagsledamöter börja blogga så hamnar de på den här portalen.
Debatt i Uppsala, 9/11
Duellerar på temat Globalisering & handel - på vems villkor?, mot Johnny Munkhammar.
Onsdag den 9 november, kl.kl. 19.15 i Uppsala, Universitetshuset Sal IX, S:t Olofsgatan. Arr: utrikespolitiska föreningen.
Onsdag den 9 november, kl.kl. 19.15 i Uppsala, Universitetshuset Sal IX, S:t Olofsgatan. Arr: utrikespolitiska föreningen.
Arbete i medieskugga
Lite av en slump surfar jag in på Livsmedelsarbetarförbundets hemsida och läser det här (som är ungefär en månad gammalt). Varsel om avsked för 25 personer på Swedish Meats i Kristianstad för att de ”enligt arbetsgivaren inte styckar i den höga hastighet som företagets konsulter räknat ut att de ska hinna med”. Sättet det gått till på är också frapperande:
Vill man kalla det nåt annat går det väl bra, men det här är klasskamp. Och det pågår ständigt, bestämmer mycket av vår verklighet.
Det man framför allt påminns om när man läser sådant som Livs berättar om på sin hemsida, det är hur anmärkningsvärt frånvarande sådana beskrivningar av arbetets villkor, och striderna om dem, är i media, i litteraturen, i det av eliterna dominerade offentliga rummet (och för all del i ”bloggosfären”). Trots att det utgör en så stor del av så mångas vakna tid. Det säger något både om det kapitalistiska samhället och dess ideologiska överbyggnad och om den organiserade arbetarrörelsens problem och utmaningar.
Klasskampen pågår på många plan samtidigt. Oasvett vad borgerligheten skulle önska sig så dyker det upp konkreta diskussioner och ifrågasättanden på arbetsplatser av de mest skilda slag. Men visst spelar det roll för hur människor sedan agerar, om styckare, lärare, skattehandläggare, kockar, städare, företagsekonomer, vårdbiträden och pappersarbetare ser mer av, hör mer om, varandras arbetslivsverklighet. Det är klart att vi skulle få en annan samhällsdebatt då, rotad i att vi ser mer av oss själva i varandra, och i att problemformuleringarna utgår från styckarnas behov, inte konsulternas. Visst påverkas våra värderingar av vad som är viktigt och värt att tala om, av det vi hör och ser mycket av.
Och problem med arbetslöshet, sjukskrivningar eller förslitningsskador blir – både för ”beslutsfattare” och alla andra medborgare – inte mekaniskt reducerade till siffror hos AMS eller Försäkringskassan att lyfta fram vid behov, utan något som alla kan relatera till i sina mångfacetterade dagliga erfarenheter av arbetets glädje, gemenskap, slit och stress. Det är en jävla skillnad. Den skillnaden uppstår inte spontant – den måste organiseras fram av medvetet arbetande rörelser.
Det är därför den vänster som försöker göra politik på ”värderingar” allena, och inte är organiskt kopplad till en arbetarrörelse i bred bemärkelse, blir irrelevant och går vilse. (Om bland annat detta handlar Aron Etzlers nödvändiga bok Ta det tillbaka; min recension här).
Och styckarna på Swedish Meats förresten, avskedet mot dem drogs tillbaka efter en kompromiss som var resultatet av fackliga förhandlingar.
En och en kallades arbetstagarna in till platschefen Carsten Ole Hansen och styckningchefen Kenneth Persson där de fick motta beskedet om avsked.Sådan vardagsdramatik av varierande konkret utseende och intensitet pågår varje dag på arbetsplatserna. Arbetsgivarens ”rätt att fritt leda och fördela arbetet”, en medeltida företeelse som kodifieras i ”kontrakt” under kapitalismen, driver ständigt åt samma håll: att försöka krama ut mer av de arbetande, för mindre ersättning. Människor reagerar och värjer sig, hävdar livsutrymme och egna utvecklingsmöjligheter. Enskilt är det svårt, gemensamt organiserat är det mycket som kan uppnås, som har uppnåtts. Det som blir vardagslunk på lugna arbetsplatser med gott samarbetsklimat och respekt för de arbetandes kompetens och människovärde är förstås också framvuxet i ett samhälleligt sammanhang, inte i ett maktvakuum.
Vill man kalla det nåt annat går det väl bra, men det här är klasskamp. Och det pågår ständigt, bestämmer mycket av vår verklighet.
Det man framför allt påminns om när man läser sådant som Livs berättar om på sin hemsida, det är hur anmärkningsvärt frånvarande sådana beskrivningar av arbetets villkor, och striderna om dem, är i media, i litteraturen, i det av eliterna dominerade offentliga rummet (och för all del i ”bloggosfären”). Trots att det utgör en så stor del av så mångas vakna tid. Det säger något både om det kapitalistiska samhället och dess ideologiska överbyggnad och om den organiserade arbetarrörelsens problem och utmaningar.
Klasskampen pågår på många plan samtidigt. Oasvett vad borgerligheten skulle önska sig så dyker det upp konkreta diskussioner och ifrågasättanden på arbetsplatser av de mest skilda slag. Men visst spelar det roll för hur människor sedan agerar, om styckare, lärare, skattehandläggare, kockar, städare, företagsekonomer, vårdbiträden och pappersarbetare ser mer av, hör mer om, varandras arbetslivsverklighet. Det är klart att vi skulle få en annan samhällsdebatt då, rotad i att vi ser mer av oss själva i varandra, och i att problemformuleringarna utgår från styckarnas behov, inte konsulternas. Visst påverkas våra värderingar av vad som är viktigt och värt att tala om, av det vi hör och ser mycket av.
Och problem med arbetslöshet, sjukskrivningar eller förslitningsskador blir – både för ”beslutsfattare” och alla andra medborgare – inte mekaniskt reducerade till siffror hos AMS eller Försäkringskassan att lyfta fram vid behov, utan något som alla kan relatera till i sina mångfacetterade dagliga erfarenheter av arbetets glädje, gemenskap, slit och stress. Det är en jävla skillnad. Den skillnaden uppstår inte spontant – den måste organiseras fram av medvetet arbetande rörelser.
Det är därför den vänster som försöker göra politik på ”värderingar” allena, och inte är organiskt kopplad till en arbetarrörelse i bred bemärkelse, blir irrelevant och går vilse. (Om bland annat detta handlar Aron Etzlers nödvändiga bok Ta det tillbaka; min recension här).
Och styckarna på Swedish Meats förresten, avskedet mot dem drogs tillbaka efter en kompromiss som var resultatet av fackliga förhandlingar.
måndag, november 07, 2005
Brev från läsarna
Joacim Olsson, chef för omvärldsrelationer på Villaägarnas riksförbund påpekar med anledning av ett tidigare blogginlägg, i ett brev till mig (noterar att det även gått iväg ett kortare sådant till Pierre Andersson), att organisationen inte kan betraktas som ett terrornätverk. Ur brevet:
”Men att terrorstämpla Villaägarnas Riksförbund? Vi är en organisation med 340 000 hushåll som medlemmar och vi har konsekvens tagit avstånd från allt vad hot och våld heter, inte minst när sådant riktas mot våra folkvalda. […] Vi kommer även fortsättningsvis att ta avstånd från våld och hot. Om du anser att vi inte gör tillräckligt i detta avseende - ge oss i så fall förslag på vad vi borde göra ytterligare”.Kanske det här?
Sveriges jättenya arbetarparti
Jag kanske måste börja läsa Johan Forssells blogg mer regelbundet. Fick just en humorchock:
Det ska påpekas i sammanhanget att regeringens plusjobb ska förhandlas med facket – det står uttryckligen i propositionen – och Kommunal har också tydligt markerat att man kommer att vara noga med att kollektivavtalen upprätthålls, och att de inte ersätter ordinarie arbeten.
Nåväl. Rykten gör nu gällande att MUF planerar att trycka upp en kompletterande uppsättning knappar som svarar på frågan ”Vill du jobba för 28 kronor i timmen?”, med texten ”Jajemän – bara jag slipper kollektivavtal”. Timbro är kontaktad för lettisk översättning. Det är inte klart med bild, men man lutar åt den här.
De senaste dagarna har jag fått några oroliga frågor om huruvida höstkampanjens slogan "Vill du jobba för 28 kr i timmen?" innebär att MUF har lagt sig till med ett vänsterresonemang.Detta är bara för bra. Muf försöker hoppa på regeringen och så blir folk som inte hänger med i svängarna internt oroliga. Man kan höra hur det har låtit. ”För bövelen! Vad är det för fel med att obildat pack jobbar för 28 timmar i timmen? Vår barnflicka klagar inte”. Ordförande lugnar: Nej nej. Det är inte fel att jobba för skitlön. Det är bara fel på Göran Persson. Vi lägger in en bild på honom där han verkar tjock.
Så är naturligtvis inte fallet.
Höstkampanjens budskap är inte att det per definition skulle vara fel att jobba för 28 kronor i timmen. Vi lägger oss förstås inte i vilka löner människor fritt förhandlat fram.
Det ska påpekas i sammanhanget att regeringens plusjobb ska förhandlas med facket – det står uttryckligen i propositionen – och Kommunal har också tydligt markerat att man kommer att vara noga med att kollektivavtalen upprätthålls, och att de inte ersätter ordinarie arbeten.
Nåväl. Rykten gör nu gällande att MUF planerar att trycka upp en kompletterande uppsättning knappar som svarar på frågan ”Vill du jobba för 28 kronor i timmen?”, med texten ”Jajemän – bara jag slipper kollektivavtal”. Timbro är kontaktad för lettisk översättning. Det är inte klart med bild, men man lutar åt den här.
söndag, november 06, 2005
Veckans högervandring
Det är fascinerande att få uppleva den unga borgerlighetens självdokumenterade blixtdegenerering.
”I det samhälle jag vill se i framtiden får jag och du som enskilda människor ett betydligt större ansvar för hur vi beter oss”, skriver Fredrick Federley i ett inlägg som går ut på att det var bättre under det tidiga 1900-talet där man fick känna sig varm och vänlig när man skänkte pengar till fattiga. ”Helt plötsligt blir det upp till mig och inte till institutioner att forma samhället”, fortsätter han, och man förstår verkligen att det blir så mycket bättre och gosigare – ja, medmänskligare – om till exempel Fredrick, eller kanske Frälsningsarmén, får bestämma hur mycket man ska få i säg sjukförsäkring.
Vi får oss också till livs detta oslagbara visdomsord: ”Som liberal är det oerhört viktigt att fundera över sitt eget beteende”. Juppelidupp. Scott Adams illustrerar:
”I det samhälle jag vill se i framtiden får jag och du som enskilda människor ett betydligt större ansvar för hur vi beter oss”, skriver Fredrick Federley i ett inlägg som går ut på att det var bättre under det tidiga 1900-talet där man fick känna sig varm och vänlig när man skänkte pengar till fattiga. ”Helt plötsligt blir det upp till mig och inte till institutioner att forma samhället”, fortsätter han, och man förstår verkligen att det blir så mycket bättre och gosigare – ja, medmänskligare – om till exempel Fredrick, eller kanske Frälsningsarmén, får bestämma hur mycket man ska få i säg sjukförsäkring.
Vi får oss också till livs detta oslagbara visdomsord: ”Som liberal är det oerhört viktigt att fundera över sitt eget beteende”. Juppelidupp. Scott Adams illustrerar:
Modet att säga sanningen
De mest centrala av tidens sanningar måste kunna uttryckas på olika sätt, genom olika kanaler. Men också kort och kärnfullt. Som Mohammed Omar gjorde i Aftonbladet igår:
PS. Läs också Ja, varför hatar de oss?
Bush är en terrorist. Om han inte är terrorist då är ordet meningslöst.Så är det naturligtvis, och en majoritet av jordens befolkning vet detta med samma självklarhet som att man planerar sitt liv efter att solen går upp imorgon. Men man måste göra verkan av sin insikt. Det går att vara stoiskt förvissad om att Bushs "olje- och vapenmaffia kommer att gå under". Så är det. Men när, hur och till vilket pris, det bestäms också här och nu, av våra enskilda, organiserade handlingar. Vi kan fylla ord med mening, störta det gamla i gruset.
PS. Läs också Ja, varför hatar de oss?
fredag, november 04, 2005
Inte inbäddad
För den som vill ha en annan bild av det som sker i Irak än den som ges av rewrites på Pentagonpressmeddelanden och ”inbäddade” krigsreportrar, är Dahr Jamail ett måste. På sin hemsida har han idag publicerat en intervju som Benjamin Dangl gjorde med honom på TowardFreedom.com
Det är koncist, läsvärt och ger också en bakgrund till Jamails arbete. Han är en av mycket få journalister som givetvis med enorm fara för sitt eget liv opererar utanför amerikansk armékontroll i det ockuperade Irak.
På frågan om argumentet att amerikanska trupper bör stanna för att undvika inbördeskrig svarar han:
Inbäddad
Det är koncist, läsvärt och ger också en bakgrund till Jamails arbete. Han är en av mycket få journalister som givetvis med enorm fara för sitt eget liv opererar utanför amerikansk armékontroll i det ockuperade Irak.
På frågan om argumentet att amerikanska trupper bör stanna för att undvika inbördeskrig svarar han:
The argument that the US has to stay in Iraq in order to prevent civil war is racist and imperialist and is made by people who don’t understand what is going on on the ground in Iraq. The US is using tactics that heighten the probability of civil war by rushing through this Washington DC- imposed timeline for the political process. That coupled with using state-sponsored civil war, where they have a US-backed Iraqi puppet government that is using the Kurdish and Shia army to fight a primarily Sunni resistance. While most people are loath to the idea of civil war, it is being instigated by the US and their puppet government.Och så fastnar jag för detta exempel på galghumor som föds i bistert förtryck:
His writing and photographs depict an Iraq that is much worse off now than it was before the US invasion. As one Abu Ghraib detainee explained to Jamail, "the Americans brought electricity to my ass before they brought it to my house"Under tiden rapporterar svenska medier senaste nytt om ”Zarqawi” som påpassligt nog alltid råkar ha siktats på ställen som för tillfället behöver jämnas med marken.
Inbäddad
Skägg ger terror - så enkelt är det
The Angry Arab News Service är, som namnet antyder, en blogg som slår rätt vilt omkring sig. En bra alternativ källa dock till nyheter och funderingar kring Mellanöstern, den israeliska raspolitiken och USA:s globaliserade koloniala korståg.
Noterar där en nyhetsnotis från New York. Några muslimer greps när de bad under en amerikansk fotbollsmatch. Publiken tyckte att de betedde sig suspekt. De förhördes i 25 minuter av FBI.
I love the smell of freedom in the morning.
Noterar där en nyhetsnotis från New York. Några muslimer greps när de bad under en amerikansk fotbollsmatch. Publiken tyckte att de betedde sig suspekt. De förhördes i 25 minuter av FBI.
I love the smell of freedom in the morning.
torsdag, november 03, 2005
Heja Flamman!
Flamman blir bättre och bättre. I ett läge när mainstream-media inte längre bara rapporterar vinklat, utan direkt förljuget, är det verkligen nödvändigt med både kommentarer från vänster och en belysning av nyheter som bara inte finns i det vanliga mediala flödet, men som är högst verkliga; som sparkar. Förra veckan innehöll artiklar om situationen i Norge, som alla på vänsterkanten borde läsa och begrunda. (Här och här. Regeringsförklaringen i sin helhet här).
Och numret som kom idag är fullspäckat med väsentliga texter.
Michel Lesort och Jöran Fagerlund rapporterar från Frankrike och Holland efter nejen till konstitutionen. Vänstern är ställd inför en uppgift som vi här i Sverige nog måste sägas ha misslyckats med i allt väsentligt – att politiskt och organisatoriskt utveckla situationen efter en kraftfull folklig smocka mot etablissemanget.
CH Hermansson intervjuas över ett uppslag, och det är både hisnande historiska perspektiv och skarpa analyser av det nutida politiska klimatet och dagens utmaningar. Läs intervjun! Påminnelserna om de omfattande åsiktsregistreringarna och om hur svenska regeringar lagt sig platt för såväl Gestapo som CIA är viktiga idag.
Och så är både huvudledaren och Aron Etzlers ledarkrönika mycket läsvärda. Den förstnämnda handlar om den socialdemokratiska partikongressen, som varit ett steg åt vänster och därmed blivit omrapporterad på ett missvisande, stundtals surrealistiskt sätt.
För den som vill inta en välgrundad vänsterståndpunkt och delta i den strategiska debatten på vänsterkanten är Flamman inte bara nyttig, utan oumbärlig. Se till att prenumerera!
Och numret som kom idag är fullspäckat med väsentliga texter.
Michel Lesort och Jöran Fagerlund rapporterar från Frankrike och Holland efter nejen till konstitutionen. Vänstern är ställd inför en uppgift som vi här i Sverige nog måste sägas ha misslyckats med i allt väsentligt – att politiskt och organisatoriskt utveckla situationen efter en kraftfull folklig smocka mot etablissemanget.
CH Hermansson intervjuas över ett uppslag, och det är både hisnande historiska perspektiv och skarpa analyser av det nutida politiska klimatet och dagens utmaningar. Läs intervjun! Påminnelserna om de omfattande åsiktsregistreringarna och om hur svenska regeringar lagt sig platt för såväl Gestapo som CIA är viktiga idag.
Och så är både huvudledaren och Aron Etzlers ledarkrönika mycket läsvärda. Den förstnämnda handlar om den socialdemokratiska partikongressen, som varit ett steg åt vänster och därmed blivit omrapporterad på ett missvisande, stundtals surrealistiskt sätt.
Socialdemokratin verkar på plågsamma vägar ha återtagit en traditionell socialdemokratisk verklighetsbeskrivning, nedifrån och upp. Inga fler it-hysterier. Inget mer högljutt EU-vurmande. Ingen skön, ny värld av hyperglobalisering. Här inne i salen är folk glada över det. Utanför suckar borgerliga bloggare och ledarskribenter över att ha tappat greppet. Klart att borgerligheten hatar det. Det är ju inget kul längre. De flesta i vårt land gillar den här politiken och socialdemokratin kan inte längre anklagas för att inte komma med några förslag. Borgerlighetens chans är nu en enda lång kampanj för att underminera trovärdigheten.Ledarkrönikan är svårciterad, för den är lysande rakt igenom, oavsett vad man tycker om själva ståndpunkten kring Lars Ohlys självbetecknande – och det är förstås poängen.
För den som vill inta en välgrundad vänsterståndpunkt och delta i den strategiska debatten på vänsterkanten är Flamman inte bara nyttig, utan oumbärlig. Se till att prenumerera!
Ny kollega
Som ordförande i vänsterpartiets programkommission får jag lov att hälsa välkommen en nyvald kollega i det andra arbetarpartiet. Skulle det kännas osäkert i början – till exempel när det gäller hur man ska resonera kring relationen till partiledningen – kommer jag gärna med lite tips och stöd. Det är bara att höra av sig. Nedan pressmeddelandet:
Göran Persson ny ordförande i programkommissionen
Göran Persson ny ordförande, Anneli Hulthén och Karl-Petter Thorwaldsson nya ledamöter samt omval för finansminister Pär Nuder och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Det blev resultatet när den socialdemokratiska partikongressen på onsdagen valde fem ledamöter till programkommissionen:
Göran Persson ordförande, nyval
Anneli Hulthén nyval
Wanja Lundby-Wedin omval
Pär Nuder omval
Karl-Petter Thorwaldsson nyval
Kryckterrornätverk
TT meddelade häromdagen, att riksdagsmannen Arne Kjörnsberg inte ville delta i en debatt organiserade av Villaägarnas riksförbund sedan han utsatts för hot.
Rimligen är det dags för Thomas Bodström att verka för att Villaägarna förs upp på EU:s terrorlista och personer löst kopplade till organisationen hämtas av maskerade agenter från till exempel riksdagens bostadsutskott för att sändas till hemliga hyresrätter på okänd ort. Ung Vänsters förbundsstyrelse framförde liknande krav redan när det begav sig för drygt tre år sedan.
- Jag har fått rådet av människor som kan säkerhetsfrågor att inte delta i Villaägarnas möten, säger riksdagsmannen från Borås till Sveriges Radio Sjuhärad.Kjörnsberg har vid ett tidigare tillfälle angripits med en krycka i samband med de världsberömda fastighetsskattekravallerna.
Rimligen är det dags för Thomas Bodström att verka för att Villaägarna förs upp på EU:s terrorlista och personer löst kopplade till organisationen hämtas av maskerade agenter från till exempel riksdagens bostadsutskott för att sändas till hemliga hyresrätter på okänd ort. Ung Vänsters förbundsstyrelse framförde liknande krav redan när det begav sig för drygt tre år sedan.
onsdag, november 02, 2005
Nattliga kommentarer och lite föräldraförsäkring
Jag är rätt säker på att många, av lätt insedda skäl, slutat läsa i kommentarfälten här, där intressanta kommentarer översköljs av horder av semifascistiska, imponerande enkelspåriga uppstötningar. Det finns dock inte sällan ett slags humorvärde i kommentarerna och den här kommentaren, skriven som reaktion på ett inlägg om att man kanske inte bör ha nationella prov i tredje klass, vill jag lyfta fram särskilt:
Läs Åsa Petersens olika inlägg i frågan på Aftonbladets blogg sossekoll. Till exempel det här. Har också med visst intresse följt de små kommentarerna på Erlanderbrigaderna. Och hos Peter Gustavsson.
Peter said...Det sista påståendet kan man ju onekligen betrakta som så att säga omedelbart bevisat. Det här svaret på kommentaren är också värt att lyfta fram i sammanhanget.
Vi vet ju redan att skolan har blivit sämre på att förmedla kunskaper i skolan. Att Ali vill fortsätta på den inslagna vägen och göra skolan ännu sämre på att förmedla kunskaper tål ju en jämförelse med Pol Pot som ansåg att det bästa var att göra sig av med alla bildade människor. Drabbades gjordes även de som hade glasögon då dessa ansågs vara bildade. Det är ju lättare att manipulera de som är mindre upplysta om hur verkligheten fungerar.
Anders said...Ja, apropå individualisering av föräldraförsäkringen. Nu är jag bara för trött för att skriva något mer avancerat, men konstaterar att det är en viktig politisk process som ägt rum och som visar att feminismen både lever och är ifrågasatt inom dagens socialdemokrati. Det är väldigt synd att de progressiva krafterna inte fick ett konkret genombrott i beslutet, men nu har den fråga som den feministiska rörelsen – och vänsterpartiet som en del av den – begripit vikten av och drivit under en längre tid, har nu definitivt lyfts in den allmänna debattens centrum och bitit sig fast i socialdemokratin som en stridsfråga. Nu har vänsterpartiet ett stort ansvar för att frågan inte försvinner från valrörelsen.
Kul att ägna sig åt lite vansinneshögerskådning så här på kvällskvisten.
#351: Någon använder på fullt allvar Pol Pot som argument i en diskussion om nationella prov på lågstadiet.
Den prickar vi av i listan! Finns det ingen här som vill jämföra kvoterad föräldraförsäkring med Mao Tsetung, jag saknar en sådan observation nämligen?
Läs Åsa Petersens olika inlägg i frågan på Aftonbladets blogg sossekoll. Till exempel det här. Har också med visst intresse följt de små kommentarerna på Erlanderbrigaderna. Och hos Peter Gustavsson.
tisdag, november 01, 2005
Umeå 2/11
Imorgon, onsdag den 2 november ska jag vara i Umeå och hålla ett föredrag under rubriken Den blåbruna röran - varför gör imperialismen comeback? Universitetet, Hörsal A, Samhällsvetarhuset. Klockan 17. Arr: Vänsterns studentförbund.
Två bra om historia
Joel Karlsson Forsberg skriver ett utförligt och värdefullt inlägg om de så kallade Kirunasvenskarna. Vi får reda på att historikern Anders Gustafsson gjort ett ordentligt arbete som tar ett bredare grepp om migrationen till Sovjetunionen från svältens och umbärandens Sverige på 20- och 30-talen. En viktig gärning.
Flytten till Sovjetunionen slutade för de flesta i skräckupplevelser och oerhörda mänskliga tragedier i Stalintidens paranoida förkrigsdiktatur. Själva behandlingen av den historiska frågan är belysande. Det är obehagliga och i svensk kontext ovanliga händelser som liksom försvunnit ur det kollektiva medvetandet. När de sedan plockats upp har det bara varit möjligt att diskutera dem i samband med antikommunistiskt hets. Förutom det ohederliga i sak, att behandla dessa frågor som slagträ mot SKP/VPK/v, har det, ännu viktigare, förhindrat faktisk genomlysning och historiskt begripliggörande av händelserna, och den tragik som drabbade många människor både under tiden i Sovjetunionen och för många också efter återvändandet till Sverige. Gustafssons uppsats lyfter enligt inlägget upp flera av de omkringliggande faktorer som försvinner i den enkelspåriga "debatten". Det ska bli mycket intressant att ta del av uppsatsen. Och läs åtminstone Joels snabbreferat.
Jag vill också tipsa om ett inlägg hos Pelaseyed, som skriver om Jan Myrdals och Gun Kessles utställning med gamla krigspropagandaaffischer på KB, med en visuell påminnelse om att det är mycket som är som förr, när det kommer till att skapa samtycke till ockupationer och avdagatagande av människor.
Flytten till Sovjetunionen slutade för de flesta i skräckupplevelser och oerhörda mänskliga tragedier i Stalintidens paranoida förkrigsdiktatur. Själva behandlingen av den historiska frågan är belysande. Det är obehagliga och i svensk kontext ovanliga händelser som liksom försvunnit ur det kollektiva medvetandet. När de sedan plockats upp har det bara varit möjligt att diskutera dem i samband med antikommunistiskt hets. Förutom det ohederliga i sak, att behandla dessa frågor som slagträ mot SKP/VPK/v, har det, ännu viktigare, förhindrat faktisk genomlysning och historiskt begripliggörande av händelserna, och den tragik som drabbade många människor både under tiden i Sovjetunionen och för många också efter återvändandet till Sverige. Gustafssons uppsats lyfter enligt inlägget upp flera av de omkringliggande faktorer som försvinner i den enkelspåriga "debatten". Det ska bli mycket intressant att ta del av uppsatsen. Och läs åtminstone Joels snabbreferat.
Jag vill också tipsa om ett inlägg hos Pelaseyed, som skriver om Jan Myrdals och Gun Kessles utställning med gamla krigspropagandaaffischer på KB, med en visuell påminnelse om att det är mycket som är som förr, när det kommer till att skapa samtycke till ockupationer och avdagatagande av människor.
Apropå dagordning
Enligt KG Bergström ”missar socialdemokraterna chansen” att kunna möta de borgerligas skolpolitik i valrörelsen, eftersom partikongressen röstade ned partistyrelsens förslag om att införa nationella kunskapsprov i grundskolans tredje klass. Säga vad man vill om förslaget, men nog är det ett lite märkligt synsätt på den politiska processen att man ”missar chansen” i en debatt, genom att undvika att inta samma ståndpunkt som motståndaren.
Reaktionen från ledaren för bomb- och batongalliansens insatsstyrka mot skolbarnen – Jan Björklund – förtjänar i sammanhanget att citeras: ”Flumvänstern har tagit kommandot över socialdemokraternas skolpolitik”. Givakt!
Reaktionen från ledaren för bomb- och batongalliansens insatsstyrka mot skolbarnen – Jan Björklund – förtjänar i sammanhanget att citeras: ”Flumvänstern har tagit kommandot över socialdemokraternas skolpolitik”. Givakt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
