Varje dag nya exempel på nymccarthyism. Den som är vaksam begriper att vi lever i onda tider, och att ansvaret att reagera – att inte låta sig fösas längs minsta motståndets väg till slakteriet – vilar tungt på var och en. Detta är ett långt inlägg. Läs det gärna ändå. Särskilt om DN mot slutet.
”ALICIO”Bloggaren
”Alicio i underlandet” är en aggressiv nätförsvarare av staten Israels raspolitik och USA:s globala terror. Må så vara. I ett långt inlägg på sin blog angriper han programmet
Faktums program om terrorism. Faktum tar på sig en journalistisk uppgift som tycks bortglömd i allt annat än högtidstal: att granska maktens språkbruk, att försöka belysa världen från den förtrycktes och orättfärdigt behandlades perspektiv. I kontrast till utrikesjournalistikens inställsamma hovpropaganda har man i ett program noga tittat på hur begreppen ”terror” och ”terrorism” är historiskt bundna, och hur makthavare ofta använder begreppen mot dem som hävdar sin rätt till frihet. Fenomenet är välkänt, men att sätta dagens verklighet i perspektiv är ovaligt – och bestraffas hårt.
”Alicio” riktar i första hand in sig på en av Faktums reportrar –
Piroz Kianresi. Dennes (tidigare) medlemskap i RKU kräver hets. ”Alicio” avslöjar (!), genom att citera från SVT:s hemsida, Kianresis öppet deklarerade intention att ”ha en värld som genomsyras av solidaritet och tolerans, istället för den skära egoismen”. Detta är tydligen djupt suspekt och farligt. Kianresi ska även ha sagt, angående EMU-folkomröstningen: ”Jag röstar nej för att jag vill ha solidaritet med de fattiga i världen” och på ett flygblad presenterats som ”vårdbiträde”. Det verkar farligt.
Historikern
Åsa Linderborg, som intervjuas i programmet, presenteras som en person som ”solidariserar sig med terroristerna i Irak”. Epitetet hänvisar till en artikel i Aftonbladet där Linderborg tillsammans med Erik Wijk påpekar det självklara – att ett ockuperat folk naturligtvis har rätt att försvara sig mot ockupationen. Till exempel gjorde franska, norska och danska motståndsmän just detta. Och kallades följaktligen också terrorister av de tyska ockupanterna. Folkrättsprofessorn
Ove Bring – som ofta synts i rutan och gett försiktigt stöd till amerikanska angrepp lite varstans – presenteras som en person som ”det öppet pro-palestinska och socialdemokratiska Olof Palme-centret oftast använder som inbjuden expert vid sina olika seminarier om Mellanöstern”. Guilt by occasionally being invited to a seminar.
FÖRSVARET AV ISRAELS TERRORNyckelfrågan är dock förstås Israel. Försvararna av staten Israels terror är väletablerade och effektiva i Sverige. Det de gör funkar just så här: Varje balanserat inslag som försöker beskriva konflikten som vad den naturligtvis är – en konflikt mellan en tungt beväpnad ockupant som för rasistisk politik, och ett desperat, fattigt och ockuperat folk – möts med så mycket ramaskrin och välregisserade protester, att massmedia tvingas utsträcka sig till en rapportering som pendlar mellan kålsuparteorier om ”våldet” och aktivt ställningstagande för fortsatt ockupation.
Varför är det så? Det är enkelt. Ockupationen är helt oförsvarbar, och fortfarande är staten Israels flagranta rasism något som inte går hem i stugorna. Därför måste verkligheten vändas upp och ned. Och när till exempel Faktum påpekar det enkla faktum att kamp mot ockupationen ofta stämplats som just ”terrorism” tas ytterligare ett standardvapen till – Israel som ”Mellanösterns enda demokrati”:
”Kianersi är inte den som påpekar att varken Nazityskland, apartheidregimen i Sydafrika eller det samhälle som brännmärkte arbetarklassen var demokratiska samhällen”.
Men förutom det att detta är irrelevant för den folkrättsliga argumentationen –
ska människor som inte haft förmånen att leva under en parlamentarisk demokrati kunna ockuperas och förnedras? – är det ett dåligt skämt att se staten Israel som en demokrati. Israel är en rasistisk apartheid-stat. Visst finns det politiska partier, politisk debatt och ett valsystem. Men det gjorde det också i Sydafrika. För de vita.
Palestinier på ockuperad mark har inga möjligheter att utöva sina demokratiska rättigheter. De hindras från detta av den israeliska statens våldsmakt. Palestinierna har ingen egen stat – just för att Israel i strid mot internationell rätt ockuperar.
Demokrati? Palestinierna har inte ens möjlighet att delta i politiska processer för att påverka den vingklippta palestinska myndigheten. De val som genomfördes under ockupationen var på många sätt parodiska – kandidater som inte föll Israel i smaken fick helt enkelt inte tillstånd att resa runt och bedriva valkampanj. Kampanjkontor förstördes, valarbetare arresterades, kandidater misshandlades. När Israel gick till val låstes samtliga palestinier in i sina hem under flera dygn som en del av valkampanjen.
Demokrati? Palestinier på ockuperad mark har ingen rösträtt till det israeliska parlamentet. Det har däremot de judiska bosättare som olagligt tillskansat sig palestinsk mark.
Demokrati? Snarare flagrant Apartheid-politik.
DEFINITIONER AV TERRORISM”Alicio” kritiserar Faktum för att inte ha tagit med FN:s definition av terrorism. Anledningen är att den då skulle fördöma palestinska attacker mot civila israeler – något som varken har stöd i de kretsar som kämpar för palestiniernas sak, bland flertalet palestinska organisationer, eller Faktums reportage. Det som ”Alicio” citerar FN om, rör handling
”that is intended to cause death or serious bodily harm to civilians or non-combatants, when the purpose of such an act, by its nature or context, is to intimidate a population, or to compel a Government or an international organization to do or to abstain from doing any act”.
OK. Nog borde väl en sådan definition mana till fördömande av handlingar, oavsett om de genomförs av individer, grupper eller stater? Och vad då med dessa handlingar:
1) Massarresteringar. Tungt beväpnade soldater, understödda av pansar och helikoptrar, rusar in i en by. Man tar urskillningslöst ut samtliga män mellan 15 och 45 som tillhör en given folkgrupp på stadens torg, sätter ögonbindlar på dem, förnedrar dem och för dem till förhör, utan att några konkreta anklagelser finns. I operationen ”råkar” 5-6 personer skjutas ihjäl.
2) Systematiska trakasserier. Målmedvetet slås civil och ekonomisk infrastruktur sönder. Godtyckliga dekret och vägspärrar gör det omöjligt att bedriva handel eller att organisera annan civil verksamhet. Det enda sättet att slippa trakasserier är att bli en angivare åt underrättelsetjänsten.
3) Angrepp mot sjukvårdspersonal. Armén angriper sjukhus. Soldater skjuter prick på sjukvårdare som gör sitt arbete. Man sätter i system att attackera tydligt utmärkta ambulanser med granater och brandbomber.
4) Storskalig tortyr. Polis och militär använder sig av systematisk tortyr – såväl fysisk som psykisk – för att få fram bekännelser, ibland mer allmänt för att statuera exempel. Tortyren riktas dock enbart mot en viss folkgrupp. Landets domstolar ger sin välsignelse.
Staten Israel har utfört och utför samtliga. Är det legitimt att påpeka det? Eller att EU med ungefär samma definition kan lyckas sätta upp en lista där Israel inte förekommer, men dock organisationer som bekämpar ockupationen (Jag hade anledning att skriva om detta i samband med att jag och Kristoffer Housset utmanade och prövade EU:s ramlagar om terrorism; se
här, och
här). Vad händer om SVT påpekar problemet?
DN:s VERKLIGA MCCARTHYSIM Jo, in träder borgerlighetens stora slägga.
Peter Wolodarski – för övrigt själv med bakgrund i den extremistiska krigshetsarorganisationen Luf (sedermera ordföranden
Fredrik Malm kallade honom en gång för länge sen i samtal med mig honom för ”politiskt geni”; jag låter det vara osagt vem det säger vad om) –
brer ut sig på DN:s ledarsida, hyllar den obskyra bloggen och sätter in den verkligt mccarthyistiska stöten. (Till anklagelserna mot Kianresi läggs nu också att han ska ha "agiterat i Stockholm för Koalitionen mot krig och terrorism"). Nu driver vi iväg mot försåtligt antydda krav på yrkesförbud och självcensur – som om det inte var vad mainstreammedia sysslade med 23 av dygnets 24 timmar. Så här fungerar det alltså. Dagordningen sätts av högern. Det bestämmer hela debatten. När någon, någon gång vågar bryta mot hegemonin möts denne av tystnad. Om det inte går av djup indignation och hets. Och om det inte går för sig att de stora likriktarna själva sätter igång drevet, så används någon annan som murbräcka.
Wolodarski inleder sin artikel:
”Utvecklingen i USA är en föraning om vad som är på väg att hända också i Sverige. Våra egna bloggare punktmarkerar konti-nuerligt de etablerade medierna, och det blir allt svårare att bortse från deras synpunkter. Även om det finns inslag av förföljelse är mycket av det som skrivs relevant och intressant”.
Vad han inte nämner är att det handlar om vissa specifika bloggare, nämligen formstöpta, unga nyliberaler med gott om tid och pengar, som ofta känner varandra, och som drivs av hat mot återstoden av välfärdssamhälle och neutralitetspolitik. Visst är utvecklingen i USA som ofta en föraning om vad som är väg att hända också i Sverige. (Titta också på kommenterarna under artikeln för en bild av hur världen ser ut i dessa herrars ögon). Vi som ser hur FOX News sätter normen och hur ensidigheten i och statskontrollen över media skärps, ser det väl knappast som ”liberalen” Wolodarski, som något att jubla över, utan som något att bekämpa.
För trots allt är det ju som Åsa Linderborg skrev i en bokrecension för några år sedan (
Utan Heder), att
”vänstern har knappa ekonomiska resurser, men står välrustad intellektuellt. Det hade kunnat vara värre. Det hade kunnat vara som för högern - nämligen precis tvärtom”.