Full sysselsättning ett samhällsproblem?

Gårdagens Agenda innleddes med ett reportage som var rätt hyfsat för en gångs skull. Det handlade om arbetsmarknadspolitiken, och även om det hela annonserades med frågan "Har regeringen tappat greppet?", så gavs en bild från ett annat håll än det gängse. Här kom människor till tals som påtalade hur den socialdemokratiska regeringen abdikerat från vad som ska vara den reformistiska arbetarrörelsens paradgren - en aktiv, interventionistisk arbetsmarknadspolitik med full sysselsättning som mål.

Istället för en hårdare attityd - inklusive lagstiftning - mot företag som lägger ner lönsam produktion utan att ta samhällsansvar, och istället för att använda statens resurser för att stimulera efterfrågan och anställa inom offentlig sektor, säger man istället till arbetslösa att söka fler jobb (som inte finns). Detta helt i linje med EU:s direktiv. Den centrala sanningen yttrades som en misstanke, av en kvinna på gatan i Nynäshamn: att arbetslöshet är gynnsamt för arbetsgivarna, ty det sätter ett tryck nedåt på lönerna.

Arbetsmarknadsminister Hans Karlsson gav visserligen en del rimliga svar på Lars Adaktussons frågor, men att själva (s) helt övertagit själva den borgerliga grundutgångspunkten lyste igenom. Karlsson påpekade att svensk ekonomi fungerar rätt bra, och tillade:

"Vi har en ekonomi som klarar av en arbetslöshet på långt under fyra procent utan att få inflationstryck".

Notera detta. Det som spökar här är den monetaristiska skolbildningen om naturlig (eller jämvikts-) arbetslöshet. En i grunden knäpp fantasiteori som får bistra konsekvenser för ekonomisk politik, i det att den för det första pekar mot en för samhällsutvecklingen destruktiv laissez faire-politik, och för det andra ser arbetslösheten som problem på vilken marknad som helst, och därmed trycker ned arbetslöshetsbekämpning som ett låg- eller icke prioriterat politiskt mål.

Men människor är inte varor på vilken marknad som helst, och arbete är inte vilken produkt som helst. Det är arbete som skapar välstånd, och arbetslöshet förstör samhällsekonomins grundvalar, och förminskar de människor som ställs utanför arbetsmarknaden.

Här finns en kärnkonflikt - som idag inte uttrycks i konflikten om regeringsmakten, mellan (s) och "borgerliga alliansen". Den konflikten går mellan arbete och kapital. Mellan människovärde och utsugning. Det är viktigt att ge röst åt den. Och börja med att nyanställa i offentlig sektor, till att börja med.

Opinionsundersökning och rubriksättning

DN:s löpsedel ropar ut: "Miljöpartiet går starkt framåt när vänsterpartiet backar" (citerar ur minnet nu). Det är den stora nyheten. Det visar sig sen att miljöpartiet i undersökningen visserligen går framåt. Men också vänsterpartiet. Men det är inte direkt det som löpsedeln förmedlar. I Aktuellt blir uppföljningen ännu bättre. Stor nyhet att miljöpartiet går framåt - från 5,2% till 6,8%. Peter Eriksson får kommentera och säga att det finns de som tycker det "behövs mer radikal politik, men inte genom mer centralisering". När han säger detta visas bilder på Lars Ohly!

Balanserat och sakligt.

Får man föreslå några andra rubriker, som till skillnad från nämnda löp faktiskt har stöd i själva undersökningen:

* "Borgerlig allians står och stampar i opinionen trots massiva mediadrev"
* "(kd) stabilt under 4%-spärren"
* "Vänsterpartiet fjärde största parti!"
* "Chockbesked i natt: tusentals svenskar kan fortfarande tänka sig rösta på centern".

Majoritet motståndare till sänkta skatter

Trots åratal av massiv propaganda från välbärgade samhällseliters håll är en majoritet av svenskarna motståndare till sänkta skatter, visar en ny undersökning (och notera SvD:s rubrik…). Det är förstås bra. I civiliserade samhällen med basala välfärdsambitioner måste skatterna vara höga (och växande) procentuellt sett, för att ge stora delar av befolkningen rimliga levnadsvillkor. Historiskt kan vi se att skatterna ökat i takt med välståndet i hela den industrialiserade världen. I U-länder och länder med imploderande ekonomier och exploderande orättvisor är dock skatterna låga.

Men det som ännu är många människors riktiga grundinstinkt räcker inte. Vänstern och arbetarrörelsen måste göra politik av detta. Fortfarande frodas till exempel missförståndet hos många – även vänsterväljare – att vi som individer skulle få mindre pengar över med högre skatter. Det är förstås precis tvärtom för majoriteten.

Ett enkelt exempel: Alla stockholmare som köper månadskort på SL och som tjänar mindre än 40000 kr i månaden – alltså en mycket stor majoritet av stockholmarna – skulle tjäna direkt i kronor och ören om hela kollektivtrafiken finansierades med skattemedel. Då är inte alla de enorma fördelar som finns för miljön och stressen inräknade. En del av samhällsvinsten skulle behöva investeras i ny infrastruktur, men det är naturligtvis endast en fördel på lite sikt. (På den här sajten har man en enkel men effektiv generator som visar hur mycket man själv skulle tjäna på nolltaxa).

Det finns också anledning att vara på tårna. Den minoritet som vill ha sänkta skatter (och där majoriteten alltså själva skulle förlora på det) är trots allt den största sedan 1991. Det är ytterligare ett tecken på att högern återigen, som då, stärker sitt grepp om problemformuleringen, till närmast totalitära nivåer. Men för vänstern är läget inte som 1991. Det är dödsdömt att ligga lågt och anpassa sig. Tvärtom finns det nu bara plats för en bred vänster som blir relevant genom att driva en politik för radikal förändring. Det minsta man kan begära av vänsterns organisationer är att man är åtminstone lika radikal i sin samhällskritik som den folkliga mittfåran.

Ett valkrav att driva med kraft alltså: Höj skatten nu!

Folkpartiet, LAS och mer rasism

Folkpartiet fortsätter att agera spjutspets för att den kommande valrörelsen ska präglas av en rasistisk dagordning. Maurico Rojas – som likt Bo Södersten i början av 90-talet nu har obegränsat tillträde till DN Debatt – skriver tillsammans med några andra tacksamt framplockade högerinvandrare att man bör avskaffa Lagen om anställningsskydd – givetvis till förmån för invandrarna! Det är nyspråk à la 1984 för hela slanten. Arbetsgivarnas våta dröm att få sparka vem dem vill, när de vill (vilket de får redan idag, på nästan vilka grunder som helst, men inte riktigt) ska alltså realiseras på bekostnad av landets invandrare.

Greppet är gammalt men desto mer obehagligt – en mycket utsatt grupp används som spjutspets mot hela arbetstagarkollektivet. Dels möjliggör det en snabbare rasering av välfärd och fackliga rättigheter, vilket naturligtvis drabbar alla, men invandrare, ungdomar och lågavlönade kvinnor hårdast. Dels befästs därigenom ytterligare invandrarnas utsatta position på arbetsmarknaden.

Invandrare spelar en mycket stor roll i de kapitalistiska ekonomierna. De får träda in och ta de sämsta, mest slitsamma arbetena när det behövs, och är redan idag de som får gå först. Det beror naturligtvis inte på Las, utan på den strukturellt rasistiska arbetsmarknaden (se t.ex. [1] och [2]). Det viktigaste man kan göra åt situationen är att föra en politik för full sysselsättning och värdiga arbetsvillkor för alla – den raka motsatsen mot folkpartiets politik.

Att invandrare redan idag är de mest utsatta på arbetsmarknaden är väldokumenterat. Invandrarkvinnor från länder utanför Europa är den grupp som har sämst hälsa och slits ut hårdast på jobbet. Lika tydligt är att ökat tryck på arbetet och ökad osäkerhet är en mycket viktig, för att inte säga avgörande, faktor för den ökade ohälsan. Arbetsrätten måste stärkas. Urholkningar i Las raserar möjligheterna att kollektivt arbeta för bättre arbetsmiljö och tryggare arbeten, och drabbar de mest utsatta allra hårdast. (se t.ex. [3], [4])

Att folkpartiets förslag är såväl djupt arbetarfientliga som fundamentalt rasistiska är närmast övertydligt. Desto viktigare är att kunna dra vidare politiska slutsatser. Öppet rasistiska partiers framgångar är förstås viktiga att ta på allvar. Men de som flyttar dagordningen nu är snarare den etablerade högern, med ”liberalerna” i (fp) längst fram.

Efter framgångarna för Pim Fortuyns främlingsfientliga parti i Holland skrev SvD så här på ledarplats (020517):

”I land efter land i Europa har regeringarna bytt färg, från rödröda eller rödgröna koalitioner till borgerliga allianser som vill liberalisera ekonomin och reformera välfärdssystemen. Efter Spanien, Italien, Österrike, Norge, Danmark och Portugal kom turen till Holland”

Det är talande. Notera länderna som räknas upp. I flertalet finns högerextrema partier i regeringsunderlaget. Målsättningen är att göra sig av med välfärdssystemen i Europa. Om det sker på tack vare högerextremismens framsteg är det ett billigt pris, för den som betalar är ändå invandrarna.

Minns Ny Demokrati i Sverige 1991. Det viktigaste var inte deras röstetal, utan att de satte dagordningen för hela den politiska debatten. I valrörelsen 2002 fick folkpartiet samma funktion, vilket var mycket allvarligare. Bo Lundgren (m) talade på valnatten om att folkpartiets framgångar kunde förklaras med att fört en ”tydlig borgerlig politik”.

Folkpartiets senaste utspel är bara indikationer på en utveckling som antirasister måste förhålla sig till. På vissa plan är naturligtvis nynazister och sverigedemokrater fortfarande huvudproblem om man vill kämpa mot rasism i Sverige. På ett annat – och allt viktigare plan – är det just etablissemanget med (fp) i spetsen som är farligast. Det gäller att begripa det, och agera därefter.

------
[1] Neergaard, Anders (2002) ”Den växande reservarmén”, Clarté 2/2002.
[2] Schierup, Carl-Ulrik (2004) ”Nätverkssamhället ’blodiga outsourcing’ – migration och postfordistisk omvandling”. I Rasismer i Europa – arbetsmarknadens flexibla förtryck. Agora.
[3] LO-kvinnors arbetsrelaterade sjukfrånvaro i privat sektor och inom kommun/landsting (2004), LO.
[4] Ohälsans trappa (2004), LO.

Muf i samarbete med iransk extremhöger!

Först idag blev jag uppmärksam på en artikel som den 11 februari lagts upp på Moderata ungdomsförbundets (Muf) hemsida. Artikeln handlar om Iran. Den börjar med orden

”11 februari 1979, skakades Iran, när islamiska extremister tog makten och med Ruhollah Khomeini i spetsen, bildade en islamisk republik”.

Det handlar alltså om årsdagen av den iranska revolutionen 1979. Jag måste läsa om meningen flera gånger för att tro mina ögon. Har Muf lagt upp en artikel på sin hemsida för att sörja störtandet av Shahens diktatur? Det visar sig att det är precis så det är. Man skriver om ”extremisternas maktövertagande” 11 februari 1979. Det är en hårresande beskrivning av en komplex och genomgripande social revolution som svepte bort en brutal diktatur i form av en totalitär monarki. Alla möjliga politiska krafter och sociala skikt var i rörelse och det dröjde flera år innan just Khomeinis islamister kunde befästa sin makt. Det är en lång och sammansatt historia, som kräver stort utrymme för att diskutera och begripliggöra. Men den ståndpunkt som torgförs på Muf:s hemsida är en annan – den är historierevisionistisk å det grövsta.

Den som skrivit artikeln heter Nahid Ansari (NA). Tillsammans med bland andra Ardavan Khoshnood (AK) ingår hon uppenbarligen i Muf:s Iran-grupp. Det är mycket, mycket anmärkningsvärt.

NA (här på tur med föreningen förenade monarkister) och AK är aktiva rojalister. Och nu talar vi inte bara om att de är för monarkin i Sverige, även om det tydligen också följer med. AK skriver följande insändare till en rojalistisk sajt, efter att den svenska kungen varit i Brunei och berömt envåldshärskarens oerhörda närhet till det egna folket:

Bäste Per Hagwall...
Jag blev oerhört glad efter att ha sett denna hemsida.
Som en hängiven monarkist, var det ett sant nöje. Jag är född i Iran och är självklart en anhängare av HKM. Shahen av Iran. Monarkin är en del av mig.
Jag skickar till dig min artikel ang. Hans Majestät Konungens uttalande om Brunei, och hoppas du att tycker om den.

Gud bevare HM. Konungen
Ardavan Khoshnood

Detta kan tyckas lite corny. Betydligt mer obehagligt är att AK och NA är aktiva i gruppen Rastakhiz, som betyder ”upprättelse” eller ”resning”. Det är en grupp/sekt som i devota ordalag hyllar Pahalavi-familjen, alltså den siste Shahen och hans far, och vill återupprätta monarkin i Iran. På de persiska sidorna har de rapporter från högtidlighållanden av kungarna, som arrangerats i Oslo. Man beskriver hur en grupp lyssnar på den gamla kungssången och ungdomar bär in standar och fanor med rojalistiska symboler. De använder dessutom en egen tideräkning (!) enligt vilken vi nu befinner oss i år 2565. Detta räknat efter det att Shahen gjorde ett försök med en ny startpunkt för historien, höftat för att kunna köra med sloganet ”2500 år av monarki” och ordna jättelika fester.

Sajten pryds alltså av porträtt av såväl Mohammad Reza (den siste kungen) som Reza Shah (hans far). Den sistnämnde var auktoritär nationalist, starkt inspirerad av den framväxande europeiska fascismen. Under hans tid kom Hitler-mustaschen att bli mode bland en del män. Samtidigt uppmuntrades en arier-kult i landet – Iran betyder ursprungligen ariernas land och kungatiteln Aryamehr – ariernas ljus/kärlek – togs i flitigt återbruk. Trots att Iran utropade sig neutralt hade kungen ett långtgående samarbetade med nazi-Tyskland under andra världskriget. Bland annat byggde nazisterna mycket järnväg och broar för att förbereda ett eventuellt angrepp söderifrån mot Sovjetunionen. Reza Shah – som bland annat var känd för att egenhändigt ha misshandlat flera av sina medarbetare till döds – blev av de allierade deporterad till ön St. Morris och dog senare i Johannesburg. På 70-talet försökte den iranske ambassadören förmå den sydafrikanska apartheidregimen att resa ett monument över honom, men detta tycks ha varit för magstarkt också för de sydafrikanska rasisterna.

Brutaliteten under sonens tid vid makten är mer känd och väldokumenterad i otaliga böcker och rapporter. I en artikel kallar AK – alltså medlem i Muf:s Iran-grupp och åtminstone för ett tag sedan styrelseledamot i Malmö – Shahen för ”landsfader”. Under nämnde ”landsfaders” regeringstid skickade till exempel den färska juntan i Chile efter kuppen 1973 delegationer av säkerhetsagenter till Iran för att de skulle tränas av säkerhetstjänsten SAVAK i ”extraordinära förhörsmetoder”, i klartext tortyr. (Läs fler artiklar av Ardavan här).

NA:s artikel på Muf:s hemsida kan tyckas vända sig mot den nuvarande iranska regimens brott mot mänskliga rättigheter och förtrycket av det iranska folket. Men den är alltså skriven med udden mot själva den revolution som svepte bort Shahens USA-beroende skräckvälde. Bland riktiga påpekande om problemen i dagens Iran finns också märkliga och lögnaktiga spekulationer, som att Iran skulle ha haft en ”roll” (ospecificerat vilken) i 11 september-händelserna, något som inte ens USA (ännu) hävdat.

Och de som driver Muf:s Iran-politik är alltså människor som hyllar självhärskare och önskar att deras avkomma skall återföras till makten i Iran. Det är alltså inte frågan här om någon guily by association, utan om att dessa de facto, som muf-medlemmar, bestämmer muf:s politik här och nu.

Intressant nog för svensk media att följa upp? Och får man höra en förklaring från Muf:s ledning?

---
(Läs gärna mitt Iran-reportage från i somras)

Nytt glädjebesked: Lättare att mörda utomlands

Lagom till vår världshärskares besök i den förut något trilskande, men numera harmoniskt servila ”nya världen”, kommer nu nya rapporter om hur allting ska bli bättre och tryggare. Från Pentagons sida pågår ett arbete för att amerikanska soldater även formellt ska ges möjlighet att döda och spränga människor i andra länder i hemliga operationer – nu utan att behöva underrätta amerikanska ambassadörer i aktuella landet, rapporterar Washington Post. Ambassadörerna har tydligen kinkat lite ibland.

”The Pentagon is promoting a global counterterrorism plan that would allow Special Operations forces to enter a foreign country to conduct military operations without explicit concurrence from the U.S. ambassador there, administration officials familiar with the plan said”.

Kritikerna i State Departement tar fasta på den viktigaste frågan när de nu luftar sin oro:

”Other officials cited another case to illustrate their concern. In the past year, they said, a group of Delta Force soldiers left a bar at night in a Latin American country and shot an alleged assailant but did not inform the U.S. Embassy for several days”.

Det är klart att det är oerhört kränkande att man frångår ambassadörens rättigheter när det ska fattas beslut om mord på misstänkta. Man blir ju som karriärdiplomat både arg, ledsen och besviken.

För övrigt bör alla iranier också känns sig trygga, och alla Wittgensteininspirerade språkforskare spetsa sina intellekt, ty följande besked har nedkommit:

”This notion that the United States is getting ready to attack Iran is simply ridiculous. And having said that, all options are on the table.”

"Alicio" + Wolodarski = McCarthy

Varje dag nya exempel på nymccarthyism. Den som är vaksam begriper att vi lever i onda tider, och att ansvaret att reagera – att inte låta sig fösas längs minsta motståndets väg till slakteriet – vilar tungt på var och en. Detta är ett långt inlägg. Läs det gärna ändå. Särskilt om DN mot slutet.

”ALICIO”
Bloggaren ”Alicio i underlandet” är en aggressiv nätförsvarare av staten Israels raspolitik och USA:s globala terror. Må så vara. I ett långt inlägg på sin blog angriper han programmet Faktums program om terrorism. Faktum tar på sig en journalistisk uppgift som tycks bortglömd i allt annat än högtidstal: att granska maktens språkbruk, att försöka belysa världen från den förtrycktes och orättfärdigt behandlades perspektiv. I kontrast till utrikesjournalistikens inställsamma hovpropaganda har man i ett program noga tittat på hur begreppen ”terror” och ”terrorism” är historiskt bundna, och hur makthavare ofta använder begreppen mot dem som hävdar sin rätt till frihet. Fenomenet är välkänt, men att sätta dagens verklighet i perspektiv är ovaligt – och bestraffas hårt.

”Alicio” riktar i första hand in sig på en av Faktums reportrar – Piroz Kianresi. Dennes (tidigare) medlemskap i RKU kräver hets. ”Alicio” avslöjar (!), genom att citera från SVT:s hemsida, Kianresis öppet deklarerade intention att ”ha en värld som genomsyras av solidaritet och tolerans, istället för den skära egoismen”. Detta är tydligen djupt suspekt och farligt. Kianresi ska även ha sagt, angående EMU-folkomröstningen: ”Jag röstar nej för att jag vill ha solidaritet med de fattiga i världen” och på ett flygblad presenterats som ”vårdbiträde”. Det verkar farligt.

Historikern Åsa Linderborg, som intervjuas i programmet, presenteras som en person som ”solidariserar sig med terroristerna i Irak”. Epitetet hänvisar till en artikel i Aftonbladet där Linderborg tillsammans med Erik Wijk påpekar det självklara – att ett ockuperat folk naturligtvis har rätt att försvara sig mot ockupationen. Till exempel gjorde franska, norska och danska motståndsmän just detta. Och kallades följaktligen också terrorister av de tyska ockupanterna. Folkrättsprofessorn Ove Bring – som ofta synts i rutan och gett försiktigt stöd till amerikanska angrepp lite varstans – presenteras som en person som ”det öppet pro-palestinska och socialdemokratiska Olof Palme-centret oftast använder som inbjuden expert vid sina olika seminarier om Mellanöstern”. Guilt by occasionally being invited to a seminar.

FÖRSVARET AV ISRAELS TERROR
Nyckelfrågan är dock förstås Israel. Försvararna av staten Israels terror är väletablerade och effektiva i Sverige. Det de gör funkar just så här: Varje balanserat inslag som försöker beskriva konflikten som vad den naturligtvis är – en konflikt mellan en tungt beväpnad ockupant som för rasistisk politik, och ett desperat, fattigt och ockuperat folk – möts med så mycket ramaskrin och välregisserade protester, att massmedia tvingas utsträcka sig till en rapportering som pendlar mellan kålsuparteorier om ”våldet” och aktivt ställningstagande för fortsatt ockupation.

Varför är det så? Det är enkelt. Ockupationen är helt oförsvarbar, och fortfarande är staten Israels flagranta rasism något som inte går hem i stugorna. Därför måste verkligheten vändas upp och ned. Och när till exempel Faktum påpekar det enkla faktum att kamp mot ockupationen ofta stämplats som just ”terrorism” tas ytterligare ett standardvapen till – Israel som ”Mellanösterns enda demokrati”:

”Kianersi är inte den som påpekar att varken Nazityskland, apartheidregimen i Sydafrika eller det samhälle som brännmärkte arbetarklassen var demokratiska samhällen”.

Men förutom det att detta är irrelevant för den folkrättsliga argumentationen – ska människor som inte haft förmånen att leva under en parlamentarisk demokrati kunna ockuperas och förnedras? – är det ett dåligt skämt att se staten Israel som en demokrati. Israel är en rasistisk apartheid-stat. Visst finns det politiska partier, politisk debatt och ett valsystem. Men det gjorde det också i Sydafrika. För de vita.

Palestinier på ockuperad mark har inga möjligheter att utöva sina demokratiska rättigheter. De hindras från detta av den israeliska statens våldsmakt. Palestinierna har ingen egen stat – just för att Israel i strid mot internationell rätt ockuperar. Demokrati? Palestinierna har inte ens möjlighet att delta i politiska processer för att påverka den vingklippta palestinska myndigheten. De val som genomfördes under ockupationen var på många sätt parodiska – kandidater som inte föll Israel i smaken fick helt enkelt inte tillstånd att resa runt och bedriva valkampanj. Kampanjkontor förstördes, valarbetare arresterades, kandidater misshandlades. När Israel gick till val låstes samtliga palestinier in i sina hem under flera dygn som en del av valkampanjen. Demokrati? Palestinier på ockuperad mark har ingen rösträtt till det israeliska parlamentet. Det har däremot de judiska bosättare som olagligt tillskansat sig palestinsk mark. Demokrati? Snarare flagrant Apartheid-politik.

DEFINITIONER AV TERRORISM
”Alicio” kritiserar Faktum för att inte ha tagit med FN:s definition av terrorism. Anledningen är att den då skulle fördöma palestinska attacker mot civila israeler – något som varken har stöd i de kretsar som kämpar för palestiniernas sak, bland flertalet palestinska organisationer, eller Faktums reportage. Det som ”Alicio” citerar FN om, rör handling

”that is intended to cause death or serious bodily harm to civilians or non-combatants, when the purpose of such an act, by its nature or context, is to intimidate a population, or to compel a Government or an international organization to do or to abstain from doing any act”.

OK. Nog borde väl en sådan definition mana till fördömande av handlingar, oavsett om de genomförs av individer, grupper eller stater? Och vad då med dessa handlingar:

1) Massarresteringar. Tungt beväpnade soldater, understödda av pansar och helikoptrar, rusar in i en by. Man tar urskillningslöst ut samtliga män mellan 15 och 45 som tillhör en given folkgrupp på stadens torg, sätter ögonbindlar på dem, förnedrar dem och för dem till förhör, utan att några konkreta anklagelser finns. I operationen ”råkar” 5-6 personer skjutas ihjäl.
2) Systematiska trakasserier. Målmedvetet slås civil och ekonomisk infrastruktur sönder. Godtyckliga dekret och vägspärrar gör det omöjligt att bedriva handel eller att organisera annan civil verksamhet. Det enda sättet att slippa trakasserier är att bli en angivare åt underrättelsetjänsten.
3) Angrepp mot sjukvårdspersonal. Armén angriper sjukhus. Soldater skjuter prick på sjukvårdare som gör sitt arbete. Man sätter i system att attackera tydligt utmärkta ambulanser med granater och brandbomber.
4) Storskalig tortyr. Polis och militär använder sig av systematisk tortyr – såväl fysisk som psykisk – för att få fram bekännelser, ibland mer allmänt för att statuera exempel. Tortyren riktas dock enbart mot en viss folkgrupp. Landets domstolar ger sin välsignelse.

Staten Israel har utfört och utför samtliga. Är det legitimt att påpeka det? Eller att EU med ungefär samma definition kan lyckas sätta upp en lista där Israel inte förekommer, men dock organisationer som bekämpar ockupationen (Jag hade anledning att skriva om detta i samband med att jag och Kristoffer Housset utmanade och prövade EU:s ramlagar om terrorism; se här, och här). Vad händer om SVT påpekar problemet?

DN:s VERKLIGA MCCARTHYSIM
Jo, in träder borgerlighetens stora slägga. Peter Wolodarski – för övrigt själv med bakgrund i den extremistiska krigshetsarorganisationen Luf (sedermera ordföranden Fredrik Malm kallade honom en gång för länge sen i samtal med mig honom för ”politiskt geni”; jag låter det vara osagt vem det säger vad om) – brer ut sig på DN:s ledarsida, hyllar den obskyra bloggen och sätter in den verkligt mccarthyistiska stöten. (Till anklagelserna mot Kianresi läggs nu också att han ska ha "agiterat i Stockholm för Koalitionen mot krig och terrorism"). Nu driver vi iväg mot försåtligt antydda krav på yrkesförbud och självcensur – som om det inte var vad mainstreammedia sysslade med 23 av dygnets 24 timmar. Så här fungerar det alltså. Dagordningen sätts av högern. Det bestämmer hela debatten. När någon, någon gång vågar bryta mot hegemonin möts denne av tystnad. Om det inte går av djup indignation och hets. Och om det inte går för sig att de stora likriktarna själva sätter igång drevet, så används någon annan som murbräcka.

Wolodarski inleder sin artikel:

”Utvecklingen i USA är en föraning om vad som är på väg att hända också i Sverige. Våra egna bloggare punktmarkerar konti-nuerligt de etablerade medierna, och det blir allt svårare att bortse från deras synpunkter. Även om det finns inslag av förföljelse är mycket av det som skrivs relevant och intressant”.

Vad han inte nämner är att det handlar om vissa specifika bloggare, nämligen formstöpta, unga nyliberaler med gott om tid och pengar, som ofta känner varandra, och som drivs av hat mot återstoden av välfärdssamhälle och neutralitetspolitik. Visst är utvecklingen i USA som ofta en föraning om vad som är väg att hända också i Sverige. (Titta också på kommenterarna under artikeln för en bild av hur världen ser ut i dessa herrars ögon). Vi som ser hur FOX News sätter normen och hur ensidigheten i och statskontrollen över media skärps, ser det väl knappast som ”liberalen” Wolodarski, som något att jubla över, utan som något att bekämpa.

För trots allt är det ju som Åsa Linderborg skrev i en bokrecension för några år sedan (Utan Heder), att

”vänstern har knappa ekonomiska resurser, men står välrustad intellektuellt. Det hade kunnat vara värre. Det hade kunnat vara som för högern - nämligen precis tvärtom”.

Vad var bättre förr? - förutom kvinnoförakt då

Det är tid av nationell samling för reaktionära element. Särskilt ska nu kvinnors underordning bortförklaras och befästas – en verksamhet med digra anor. I gårdagens Debatt togs stafettpinnen vidare och det kördes ett varv till. Först briefades vi om ett tidigare sänt program i Vetenskapens värld. En pojke i England hade fått sin penis bortbränd i samband med omskärelse. Hans bror icke. Föräldrarna uppfostrade den förre pojken som flicka. Han blev mycket olycklig, genomgick senare ett nytt könsbyte, men tog slutligen sitt liv. En tragisk historia, förstås. Det milt sagt märkliga är dock att detta nu användes som ett ”bevis” för genetiskt grundande beteendeskillnader mellan könen.

I studion fanns en excentrisk hjärnforskare, utrustad med en plastmodell över hjärnan, på vilken hon pekade ut vart olika beteendemönster kunde hänföras, samt med ett egenhändigt uppritat diagram över skillnader i fingertoppskänslighet mellan unga kvinnor och män. Ur detta drogs slutsatsen att kvinnor bör vara hemma mer med barnen.

Är det inte något småsuspekt med det eviga tjatet om att ”Nej, kvinnor vill inte ha makt", "kvinnor vill inte bli chefer", "kvinnor vill inte blir professorer". Allt det som männen eftersträvar i det de håller på, förväntas kvinnor välja bort. Men varför skulle kvinnor det? Det verkar ju helt vansinnigt. Och varför är det så att männen i så fall hela tiden flyttar makten, pengarna och inflytandet någon annanstans när kvinnor - fastän de "inte vill" - kommer in i riksdagen, börjar idrotta, blir doktorander.

Och är det inte väldigt konstigt att de olikheter vi ska bejaka (eller som Hesslow uttryckte det, behandla med ”förståelse och humor”) alltid innebär att kvinnor får göra det som är tungt och jobbigt – fastän själva innehållet ständigt ändras?

Och ligger det till exempel i våra gener att kvinnor gärna sminkar sig och skaffar långt hår? Hur var det på 1700-talet i Frankrike? Var männen ovanligt kvinnliga?

Under programmets gång kom det in flera sms på temat ”människor är också djur – och bland djuren är minsann hannen och honan olika”. Visst. Men uppbär hästar A-kassa? Surfar schimpanser på internet? Åker kanariefåglar tåg? Organiserar sig hamsterhonor för sina rättigheter? Måste katthannar försvara sina privilegier i TV?

Är det inte ganska rörande med dem som lutar sig mot halmstrån från ”vetenskapen” –denna genuint mänskliga och samhälleliga verksamhet – för att just på detta område kräva att vi klär av oss och går tillbaka till ”naturen”?

(s) och EU - läsanvisningar

Tio sossar efterlyser idag en ”tydligare” socialdemokratisk EU-politik med kända (s)-ingredienser: Gör alla motsättningar snömosigt diffusa; Använd ordet brett/ödmjukt när ni vill köra över den egna opinionen och gå åt höger; kalla de ståndpunkter ni inte vill ha för intressanta men tyvärr omöjliga och orealistiska – uppgivenheten som statsmannakonst.

De tio skriver om det efterlysta EU-programmet:

”Den breda skepsisen, för att inte säga motståndet, mot EU måste tas på allvar och medlemmarna aktivt involveras i programarbetet”.

Denna breda skepsis ska tas på stort allvar genom att man inledningsvis slår fast följande:

”1. Sverige är i EU för att stanna. Det finns inget realistiskt alternativ som innebär utträde ur unionen eller nedläggning av EU-samarbetet”.

Man argumenterar för att överstatlighet är bra ibland, men…

”därmed säger vi också att EU ska vara ett mellanstatligt samarbete vad gäller makten över fördragen och därmed över vad EU ska lägga sig i, liksom i andra frågor av avgörande betydelse för den nationella suveräniteten”

Det faktum att nya fördraget just ger överstatliga institutioner makten att själva utöva sin ”kompetenssfär”, alltså köra över nationell suveränitet, har fallit bort i artikeln.

Eftersom det kan vara svårt att läsa vad kommunalpolitiker och riksdagsmän menar, erbjuder jag nedan läsanvisningar till några av de punkter debattörerna lyfter fram

"EU:s framtida roll inom utrikes- och säkerhetspolitiken. Europa måste forma en starkare balanserande kraft till den amerikanska globala dominansen".

= Vi bidrar med militär trupp till amerikanska ockupationer och får därmed vara med i budgivningen om återuppbyggnad av sönderbombade länder. Ibland säger vi att det var dumt att man massmördade civila, men att så kan det bli. Om de fortsätter bråka får någon påpeka att Olof Palme faktiskt var socialdemokrat.

"Hur vi ska hantera de skatter som alltmer påverkas av den fria rörligheten och där gränsöverskridande marknadskrafter i praktiken redan begränsar den nationella suveräniteten."

= Hur kan vi sänka skatterna, fastän vi lovade i valet att upprätthålla välfärden? Vi kan göra som vi gjort förr; säga att vi gärna ville ha det annorlunda, men nu måste vi tyvärr rasera en bit till av välfärden, på grund av gudoml… eh, förlåt, gränsöverskridande marknadskrafter. På första maj får Pär Nuder säga att det skulle både Per-Albin och Gunnar Sträng gillat.

"Hur vi skyddar löntagarnas rättigheter i en alltmer gränsöverskridande ekonomi".

= Hur vi avvecklar arbetsrätten utan att fackets medlemmar blir för arga på sina ledare och tvingar dem sluta ge pengar till våra valrörelser. Se ovan.

"Hur EU kan bli ett verktyg för tillväxt och fler jobb och om hur den inre marknadens friheter och regler skall avvägas mot nationella välfärdsmål och självbestämmande på dessa områden."

= Det här förstår vi inte själva vad det betyder, men grabbarna på finansdepartementet säger att det innehåller många viktiga ord.

… Och kravet på folkomröstning avvisas förstås, ty en sådan skulle

”än en gång […] sända oss alla ner i ja- och nejkrigets destruktiva skyttegravar”.

Ja. Sist blev stämningen helt förstörd på kommunfullmäktiges traditionella oktoberfest. Det vore oerhört oansvarigt att riskera detta igen.

Recension i VLT

Föreställningen Kärlek Extra Allt var i Västerås i lördags. En fin recension i dagens Vestmanlands Läns Tidning. Tycker att den fångar kompositionens styrkor på ett bra sätt:

"Regissören Farmaz Arabi har utifrån texter av nio unga svenska skribenter skapat ett drygt timslångt collage som aldrig reducerar kärlekstemat till klichéer, samtidigt som det heller inte värjer för det stora enkla i ett vanligt 'jag älskar dig'".

Agenda och utnämningspolitiken

Man blir avtrubbad av Agenda, vilket ju är precis det som är meningen. När det kommer något som bara är galet – inte megavansinnigt – då tycker man att det är lite skönt. Gårdagens program:

I. Ryssland går mot mer av auktoritärt styre. Intressant och komplext ämne egentligen. Den i och för sig hedervärde liberalen Javlinskij med via länk. Troligen på gamla meriter som förespråkare av privatiseringar och inte nya, som förespråkare av sociala skyddsnät och politik för jämställdhet. Tror nog att Adaktusson blev lite förvånad över att Javlinskij lyfte fram problemet med att Ryssland saknar starka fackföreningar. Det mest intressanta är den metod som jag påpekat tidigare: två inbjudna svenska gäster – Urban Ahlin (s) och Cecilia Malmström (fp) – som är överens om allt och får representera hela det politiska spektrat.

II. Diskussion om eventuellt nytt feministparti. Adaktusson har mycket, mycket svårt att hålla sig från att le skadeglatt när han pratar om att det nu kan bli ”strid om de kvinnliga väljarna”. Gudrun Schyman som oftast lysande när hon är igång. Marita Ulvskog hade svårt att göra sig gällande.

III. Det obligatoriska kampanjinslaget för regeringsskifte. Om ”politiserade” utnämningar och att det är många sossar som utses till chefer. Borgarna upprörda. Visst är socialdemokratins sätt att använda utnämningsmakten för att belöna de egna möjlig att kritisera. Men den valda vinkeln visar minst två saker som bör komma upp till diskussion. 1) Det borgerliga sättet att se på politik är just detta: en strid om poster i statsmakten. Menar man att det stora politiska problemet är vem som får leda länsarbetsnämnder säger det oerhört mycket om borgerlighetens bevekelsegrunder och om Agendaredaktionens nyhetsvärdering. 2) Av dem som utnämns av regeringen är det 20% som alls kommer från ”den politiska sfären”. Av de 80% som utnämns är med största sannolikhet en mycket stor andel människor med borgerliga grundvärdering och en syn på världen som skapats i ett socialt sammanhang långt bortom de allra flesta vanliga människors. Och generellt sett så har borgare sällan något behov av att arbeta partipolitiskt för att få större makt att förändra samhället. Den viktigaste makten finns kompakt förborgad i arenor där man aldrig behöver utsätta sig för val – ”näringslivet” till exempel. Och därifrån rekryteras en hel del chefer också inom statsförvaltningen (och som jag skrev tidigare – direktörer räknas inte som borgerliga av borgerligheten). Så borgarnas förslag innebär helt enkelt att inte ens den lilla andel utnämningar som går till högerorienterade karriärsossar ska få göra det i framtiden. Inte för att jag ömmar för dessa sossars rättigheter. Men man bör se igenom det verbala fluffet.

Gubbslem!

Det krävs mycket speciella referensramar för att betrakta den katalog av reaktionära uppstötningar som Germund Hesslow lägger upp, som en ”ny” ingång i debatten. Men det är ju delvis DN Debatts signum. Å andra sidan kan man än en gång upprepa det jag skrev om häromdagen: kvinnohat är ständigt aktuellt.

Professor Hesslow är densamme som för några år sedan i Aftonbladet (010904) gick till storms mot SCB:s statistik om att många barnlösa kvinnor över 30 år helt enkelt inte vill ha barn. ”Det kan vara ett sätt att rationalisera att man inte lyckats få barn”, påpekade professorn, som minsann vet vad en naturlig kvinnor gör (och gett ut en bok på Timbro). ”Jag är så less på feminismen att jag kan kräkas … Det här larvet att man förnekar sina instinkter är tröttsamt idiotiskt”. Det går inte för sig att ta strid för sina rättigheter. Om man är kvinna förstås. Det är mot instinkterna. ”Det finns vissa grundläggande beteenden som man inte ostraffat bryter emot”. Och straffet? Att man tvingas lyssna på dravel från lundaprofessorer?

Hesslow har tre teser:

1. "Män och kvinnor är biologiskt olika. En likformighet i beteendet av det slag som den moderna feminismen eftersträvar kan inte genomföras".
Beviset för detta är två kurvor som professorn egenhändigt ritat i datorn.

2. "Det finns ingen anledning att önska en större likformighet".
Nähä. Om professorn inte önskar att kvinnor ska ha högre lön och inte misshandlas av sina män, då finns det ingen anledning att det ska vara så.

"3. Föreställningen om kvinnors missgynnade ställning är starkt överdriven".
Detta följer av punkt 1 och 2 ovan. Statistik, forskning och miljoner människors erfarenheter som visar motsatsen kan man slänga – helt i enlighet med det oslagbara filosofiskt-vetenskapliga resonemanget Det är som det är för det blev som det borde.

Kvinnors kamp för jämlikhet och makten över den egna kroppen har i alla tider väckt liv i räddhågsna män som ska försvara sina snopp-privilegier. Kvinnor har ansetts ha hjärnor som inte passar för att tänka på abstrakta begrepp, gå i skolan, rösta i allmänna val, för att köra bil, för att bli ingenjörer, för att … göra det som män vill göra och inte vill ha konkurrens om. Varje orättvisa har försvarats med att det är ”naturligt”. Det är nedlagt i mäns gener att kunna köra bil, i kvinnors gener att städa kök. … Eller som Yvonne Hirdman uttryckt det:

"Det finns säkert en rad pseudoförklaringar till varför kvinnor skurar toaletter. Den enkla förklaringen är att män inte vill skura toaletter. "

Hesslow är så förblindad av kvinnohat och historielöshet att han inte kan se hur den mer öppna diskriminering som han själv idag säger att ”ingen försvarar”, har kunnat motas tillbaka just i strid mot sådana som han själv. Och man kan undra – om det nu är så att dagens feministiska kamp är ”omöjligt” – varför är då Hesslow så rädd? Om den är ”onödig” – varför blir han så upprörd?

Professorn föreslår nu istället att ”naturliga skillnader mellan könen” – alltså sexuellt våld mot kvinnor, systematisk diskriminering i arbetslivet, att kvinnor gör mer av det obetalda arbetet, att kvinnor tjänar mindre och har mer slitsamma jobb – ska hanteras ”med förståelse och humor”.

Så tycker jag även att man ska hantera professorns artikel. Först ska man uttrycka förståelse för att han inte kan ta till sig information och kunskap. Det är helt riktigt att alla inte är lika smarta. Sedan ska man skratta åt honom. För att låta bli att kräkas. För att orka kämpa vidare.

---
(lite siffror - om det nu är det som är problemet. Det finns närmast obegränsat med sådant)

USA prickar av mål i Irak

Flamman levererar en analys av situationen i Irak efter "valet". Läs hela. Men inledningen borde kunna bli en klassiker och jag känner mig tvungen att citera:

"Många anser att USA har invaderat Irak med grumliga skäl. I själva verket har man lyckats med allt. Det första målet var ju att få bort Iraks massförstörelsevapen. Det lyckades så väl att ingen har lyckats hitta ett enda efter invasionen. Det andra målet var att förgöra USA:s fiender i det irakiska Baathpartiet. Det lyckades också, eftersom baathisterna istället blev USA:s vänner och hjälpsamma byggstenar i den nya statsapparaten. Det tredje målet var att bekämpa den politiskt extrema terrorismen. Också det lyckades eftersom ”terrorismen”– motståndet – nu har blivit politiskt mainstream i Irak. Det fjärde målet var att inrätta demokrati av amerikansk modell. Också det lyckades över förväntan: vänstern marginaliserades tack vare sitt samarbete med etablissemanget, medan konservativa, religiösa och familjefundamentalistiska grupper kammade hem segern. Eventuellt kan också kvalitén på valets tillgänglighet för oönskade väljare likna den nya amerikanska standarden satt i Florida och Ohio".

Silvia grät!

Ack, denna lismande upptagenhet med en statligt avlönad, menlöst vinkande överklassfamilj. Och ve det folk som utsätts för en medial anstormning där verkligheten förtvinar till förmån för sagornas prakt. Jag står inte ut med rubrikerna om hur Drottning Silvia Föll i Gråt. Alltså inte så viktigt att Drottning Silvia föll i gråt. Utan att Drottning Silvia föll i gråt. Ett allvarligt ögonblick av mänsklig sorg övergår i fars och juvelklirr.

Hör klanget från Vilhem Mobergs ord från 1955:

"Kungadömet frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten"

För vad får en seriös journalist att med devot eftertryck återge dessa visdomsord?

– Det var ett väldigt speciellt moment. Det var oerhört vackert. Man tänkte naturligtvis på det som har hänt.

(Och: hur tänkte hon sig "moment"? Avses "one moment", eller avses "nästa moment blir dans med glada infödingar - därefter väntar transport till flygplatsen"?)

Med Unionen mot Nya Äventyr

På söndag folkomröstar Spanien som första europeiska land om nya förslaget till konstitution. Ordningen är så vald för att man räknar med en enkel seger för ja-sidan där - ett välbekant upplägg från tidigare folkomröstningar i flera länder. Kanske minns ni också Agendas härligt informativa reportage om Euforin i Spanien. EU-kommissionen, som spenderat flera miljoner Euro, tiotals miljoner kronor, på att få till ett ja, oroar sig nu för valdeltagandet. Det kan hamna på ca 40%. Än mer intressant är att 9 av 10 (!) spanjorer säger sig ha liten eller ingen kunskap om konstitutionen, när nu kampanjen ska avslutas.

Men det blir nog inte mer diskussion, utan mer jippo som man kan förvänta sig från kommissionens sida, i strävandena efter att köra ned den impopulära, antidemokratiska och nyliberala produkten av en samling åldrade mäns oratorie- och sanatorieansträngningar, i halsen på de europeiska folken. (Medelåldern på konventet var ca 70 år. 82% var män)

Förra veckan skickades faktiskt till och med ett exemplar av konstitutionen upp i rymden! Får man utsträcka en stilla önskan om att den stannar just där?

Järnaxeln i flyktingpolitiken

Järnaxeln i svensk flyktingpolitik - (s) + (m) - är åter aktiverad. Moderaterna och socialdemokraterna fäller tillsammans ett förslag om att ge amnesti åt ca 150 apatiska flyktingbarn som ska utvisas. Vi talar här om barn som gått in ett närmast kontaktlöst tillstånd – som mår så dåligt att de går in i sig själva. Deras tillvaro är söndersmulad, men de skulle kunna ta ett första steg upp i ett värdigare liv om de fick uppehållstillstånd.

Per Westberg (m) visar på moderat fingertoppskänsla när han i TV-soffan i morse som skäl för partiets beslut bland annat hänvisade till att moderaterna är sura på familjeminister Berit Andnor (!) för att hon inte vill ha en utredning som Westberg vill ha.

Den sammanfattande argumentationen presenteras dock av den ansvarige ministern Barbro Holmberg:

Det var ett klokt beslut. Ett annat beslut hade varit en humanitär katastrof menar jag. Att ge apatiska barn, per automatik, ett uppehållstillstånd hade lett till att ännu flera barn hade blivit sjuka.

Ministern tror alltså att barnen kan fejka livshotande apati, ibland i mer än ett år. Möjligen sammanblandar hon apati med politisk handlingsförlamning – som regeringen själv visat i frågorna.

Myskille får mysjobb

George W Bush föreslår John Negroponte som landets första Director of National Intelligence – en slags superchef över alla underrättelseorgan. Nog måste man berömma karln lite. Det finns få som skulle passa bättre att leda denna uppdaterade Gestapo Global™. Bush säger om Negroponte:

”John understands America's global intelligence needs because he has spent the better part of his life in the nation's foreign service”

You bet!

Negroponte började sin diplomatkarriär i Vietnam där han snabbt blev populär hos ärkeskurken Richard Nixon. Senare tjänstgjorde han som ambassadör i Honduras. Där agerade han snabbt för att bygga upp ambassaden till ett centrum för militärt och politiskt stöd till fascistiska rörelser i hela Centralamerika. Negroponte spelade personligen stor roll för att bibehålla stödet för general Gustavo Alvarez Martinez’ brutala militärdiktatur. Samtidigt dirigerade han stödet till Contras dödsskvadroner i Nicaragua. Under hans överinseende upprättas flera centra för tortyr och mord på kidnappade politiska motståndare. Den mesta kända av dessa är flygbasen El Aguacte, där till och med flera amerikanska missionärer tros ha mördats och grävts ned. Negroponte spelade troligen också en aktiv roll under invasionen i Granada.

Under sin tid som FN-ambassadör bidrog Negroponte till att möjliggöra olagliga angreppskrig mot Afghanistan och Irak. Därefter utnämndes han till USA:s ”ambassadör” – i praktiken ståthållare – i Irak. Ambassaden i Baghdad är USA:s största beskickning i hela världen, med över 3000 anställda.

Nu väntar alltså nya äventyr för John, som ”förstår USA:s behov” av global terror.

Bekanta dig närmare med Intelligence John:
Negroponte's track record
"A rouge for all seasons"
From Man Behind Central American Death Squads To Emperor Of Iraq

Det öppna kvinnohatet

Ibland vet man inte riktigt om man ska gråta, slåss eller kräkas. Jag kan inte tro mina ögon när jag läser intervjun med en hockeyledare från Sörmland, som försöker ge sin bild av ”Tre Kronor-skandalen”. Ur intervjun (som är rakt igenom galen):

"En tjej som är 22 år och följer med tre stycken killar till ett hotellrum klockan två, tre på natten. Jag menar…hon borde funderat på vad hon höll på med.
- Och vad menar du att man borde förstå då om man följer med upp på hotellrummet?
- Det är att ha fel attityd alltså, både kvinnan har fel attityd och killarna har ju fel också. Det är inte dom jag skyddar men jag tycker att även hon har satt killarna i en fruktansvärd situation.
- På vilket sätt då?
- Ja genom att följa med dom.
- På vilket sätt har hon satt dom i en fruktansvärd situation genom att följa med dom?
- Dom var ju, det är som alla killar i den där åldern… en tjej som är lite uppvaktad, det är klart att det är svårt att kanske säga nej i det läget, det vet jag inte jag kan inte yttra mig i det fallet".

Här är det stora, nästan måttlösa problemet. Det pratas ibland om att ord står mot ord och att man inte kan bedöma om det varit våldtäkt. Men vad citatet ovan och debatten efteråt visar, är ju att det finns gott om män som tycker att det är OK även om det alldeles uppenbart varit frågan om våldtäkt. Bilden av att män inte kan hållas ansvariga för sin sexualitet – att det är kvinnans fel både om hon vill och om hon inte vill, är inte en nidbild. Den är själva normen för manligheten.

Problemet är alltså varken att det var frågan om fler än två som hade sex med varandra, eller att någon varit otrogen mot sin fru eller flickvän. Folk får ha sex en gång om året till bilder av vita svanar, eller tokknulla hängande i takkronor i grupper om åtta, iklädda ätbara underkläder. Rensa ut moralismen ur debatten. Det här är allvar.

Problemet kan inte heller reduceras till att bedöma om kvinnan talar sanning när hon säger att hon inte minns något av händelsen och troligen blev drogad. Det verkligt allvarliga problemet är att det sexuella våldet – som kan fördömas mangrant vid högtidsstunder – är en närvarande del av vår samhällsstruktur. Och att den försvaras med näbbar och klor när det verkligen bränner till.

I dagens Metro skriver Boris Benulic samma saker som hockeygubben från Sörmland. (Det finns som bekant ett oändligt utrymme för människor som kallar sig ”vänster” och driver högerståndpunkter: bomba mer i Irak, hetsa mot kommunister, ned med jämlikheten mellan män och kvinnor). För honom är det ungefär samma sak att ”ha sex med främlingar på konferenser” som att bekräfta sin manlighet genom att gruppförnedra en utslagen kvinna.

”Och om jag nu inte var extremt lyckligt gift och istället nyss fyllt tjugo år så skulle jag inte säga nej om jag blev uppraggad av ett gäng pigga handbollstjejer”.

skriver Benulic bland annat. Problemet är ju att de pigga handbollstjejerna bestraffas både om de är sexuellt aktiva och om de inte vill vara sexuellt aktiva med brölande män. Och att det uppenbarligen är fritt fram att dubbelstraffa dem och andra kvinnor. Det är tyvärr lätt att hålla med Belinda Olssons beskrivning av läget: kvinnohat tycks aldrig bli omodernt.

Kommunalt åsiktsförbud

En tjänsteman på Göteborgs stads förvaltning har nu gjort en utredning som kommit fram till att RKU (Revolutionär kommunistisk ungdom) inte är berättigat till kommunala bidrag i Göteborg. Tjänstemannens bedömning är att RKU Göteborg saknar lämpliga skrivningar om demokrati i sin målparagraf. Beslutet och diskussionen är absurda och illavarslande. Det är en hisnande farlig utveckling vi har, när kommunala tjänstemän, skrämda av blodtörstiga liberalers McCarthyism, ska kunna göra politiska bedömningar av detta slag.

Det här är en följdhändelse, efter det att radioprogrammet Kaliber ”avslöjade” skrivningar i RKU:s helt öppet deklarerade program. Detta ”undersökande” reportage med löjeväckande tendensiösa frågor och därpå följande huvudlösa drev, föranleddes i sin tur av folkpartiets och Liberala ungdomsförbundets kritik mot en välorganiserad Palestinakonferens, som RKU ordande i Göteborg tidigare i höstas.

I Göteborgsfallet har RKU ännu inte ens sökt kommunala bidrag. Sista ansökningsdag är 1 mars. Det blir därför intressant att se hur beslutet faller i verkligheten. Tidigare har folkpartister och moderater drivit frågan om att upphäva den grundlagsfästa mötesfriheten via fullmäktige i Göteborg, där man krävt generellt förbud för RKU att hyra lokaler.

Frågan är en av de viktigaste i vår samtid. Vi befinner oss mitt i en grov tillbakarullning av demokratiska fri- och rättigheter, och vi blir medskyldiga om vi inte reagerar med kraft. Jag har skrivit detta på annan plats förut och jag skriver det igen:

I RKU finns det folk som själva är – eller säger saker som är – politiskt helt tokiga. Men i det drev som pågår måste varje sann demokrat ställa sig upp och ta RKU i försvar – inte som politisk organisation, utan som en organisation som har rätt att bedriva arbete i enlighet med demokratiska spelregler, och prövas för allt från medieutrymme till projektbidrag, på demokratisk grund.

I dag kan man rycka på axlarna åt att fyrkantiga bokstavskommunister drabbas av ”guilt by association”-retorik. Vem gillar dem? Inte jag i alla fall. Men imorgon kan du bli av med jobbet för att du läst en bok som staten inte gillar. Den katolske prästen Martin Niemöllers ord från andra världskriget klingar i mina öron:

”Först tog de kommunisterna, men jag protesterade inte för jag var inte kommunist. Sedan tog de judarna, men jag protesterade inte för jag var inte jude. Därefter tog de fackföreningsmännen. Jag sade ingenting för jag var ju inte fackföreningsman. Sen tog de katolikerna, men jag protesterade inte för jag var protestant. Slutligen kom de för att ta mig, och vid det laget fanns det ingen kvar som kunde protestera.”

Läs mer:
RKU Göteborgs pressmeddelande
Interpellationsdebatt i riksdagen mellan Rossana Dinamarca (v) och ministern Lena Hallengren. Skrämmande läsning.
Artikel i ETC
En debattartikel jag skrev i ämnet, i november förra året
RKU:s kampanjsajt där man samlat en hel del saker relaterade till ämnet

Ingen eufori i Irak, ingen uppgivenhet i Sverige

Åsa Linderborg och Erik Wijk följer upp sina tidigare artiklar i en kommentar under rubriken "Euofori - över vad då?" Den lögnmaskin som sålt in både grundlösa angreppskrig och koloniala ockupationer till oss tuffar vidare. Varje röst mot lögnerna är därför av stort värde. Läs hela artikeln, där de bland annat skriver:

"Det är omöjligt att förutspå utvecklingen, men en sak är säker: ockupationen har gjort allting värre och valet förstärker dess söndrande verkan. Med USA:s krigsmakt som garant och med olja som utbyte kan valets majoriteter (kurder i norr och shia i söder) försöka gripa hela makten på ett sätt som inte varit möjligt i ett självständigt Irak som kunnat bygga politik på sin sekulära tradition".

I Svenska Dagbladet replikerar vi som är författare till debattantologin Från förvirring till förändring på Johan Lönnroth synpunkter om att vi är unga och arga, typ.

"Uppgivenheten som strategi är måhända enklare - men knappast mer lyckad",

är vår sammanfattande ståndpunkt.

Folkpartiet, rasismen och borgerlighetens syn på forskning

Folkpartiets flört med rasistiska strömningar och reproducerandet av desamma är som bekant ingen ny företeelse. Den har varit uppenbar för alla sedan lång tillbaka, en bit innan valet 2002. Och den nya vändan efter Uppdrag Granskning kom inte heller som någon överraskning. Folkpartiet visar sig nu också vara fullständigt oförmöget att hantera debatten i sak. När så en grupp forskare och debattörer i DN rätt försiktigt påtalade något som är fullkomligt självklart – då slår folkpartiets McCarthyism ut i full blom. I ett pressmeddelande försöker man få det till att det skulle vara frågan om ”en grupp finansierad av socialdemokratiska organisationer”. Att påståendet är helt gripet ur luften – gruppen består av forskare och debattörer från olika universitet, institutioner och organisationer – är inte intressant för folkpartiet. (Se också pressmeddelande från Agora).

Och McCartyhismen får givetvis viss effekt. Arbetslivsinstitutets chef Inger Ohlsson (fd. ordf. TCO) skriver att ”Undertecknandet med myndighetens namn är felaktigt då det uppfattas som man företräder myndigheten. Självfallet deltar Arbetslivsinstitutet inte i partipolitiska debatter”. Också Integrationsverkets chef Andreas Carlberg (fd. vice ordf. Centerpartiet) har uttalat sig i liknande riktning. Reaktionen är egentligen mycket speciell. Helt vedertaget tankegods och välbelagda slutsatser inom forskningen är alltså helt plötslig ”partipolitisk debatt”. Men när hela drös av nationalekonomer eller borgerliga statsvetare går ut mot regeringen eller vänsterpolitiken – då är det inte det. (Inte heller har det varit problematisk när många av de undertecknande forskarna i artikeln kritiserat folkhemsbyggets brister).

Diskussionen är intressant då det också sätter den senaste tidens borgerliga prat om ”akademisk frihet” i rätt belysning. Borgerlighetens uppfattning om denna frihet är a) att alla med vänsteranknytning i universitetsstyrelserna ska rensas ut vid borgerlig valseger, samt b) att forskare med obekväma åsikter ska skrämmas till tystnad. Spännande.

Det hela blir ännu intressantare om till exempel skärskådar den artikel i DN Debatt där några kristdemokrater beskriver ”problemet” med att ”vänstersympatier” (de menar kuriöst nog socialdemokrater) går före ”kompetens” i universitetsstyrelserna. Bland ”styrelser som saknar personer med borgerlig anknytning” nämns Handelshögskolan i Stockholm.

I Handelshögskolans styrelse ingår bl.a. Carl-Johan Bonnier, Claes Dahlbäck och Jacob Wallenberg. Tillika direktörerna Stefan Persson, Fredrik Lundberg, Per-Olof Söderberg och Michael Storåkers. Dessa saknar alltså borgerlig anknytning!

Bäva månde varje vän av akademisk frihet och öppen debatt för en borgerlig valseger.

Mer om nationalekonomin som "vetenskap"

Det har blivit lite hallå kring mina synpunkter om (den neoklassiska) nationalekonomin som sådan. Det är inte så konstigt att man reagerar så som halvbildad nyliberal. Nationalekonomins simplistiska modeller är lockande för att ge vetenskapligt skimmer åt vad som i slutändan blir usel politik, samtidigt som nationalekonomins självbild är att man är samhällsvetenskapernas ”top of the food chain”. Man kan säga att de sämsta delarna av västerländsk reduktionism förenas de mest unkna delar av borgerlig ideologi. Vetenskapligt är detta en intressant diskussion som inte låter sig föras så väl i det här formatet. Men många känner en frustration och har efterfrågat tips för vidare läsning.

Ett problem är att den neoklassiska skolans hegemoniska ställning gör att kritiska arbeten är akademiska och riktar sig till en publik som redan plågats med den akademiska nationalekonomin. (Vill man ha en lista med artikelreferenser för egen förkovran kan man mejla mig).

För de flesta som kommit i kontakt med nationalekonomi föreslår jag en titt på hemsidan för nätverket för Post-Autistic Economics. Ett fantastiskt välvalt namn. Nätverket växte fram som en studentreaktion på det absurda tillståndet i nationalekonomiundervisningen men har nu vuxit till en slags samlingsplats även för tunga kritiska forskare. De har en e-tidskrift som man kan prenumerera på gratis.

Lars Pålsson-Syll ger i boken Den dystra vetenskapen (Atlas Akademi, 2001) en enkel översikt över flera alternativa infallsvinklar. En mycket värdefull bok, som samlar en distinkt vetenskapsteoretisk kritik mot den ortodoxa nationalekonomin är Tony Lawsons Economics and Reality (Routledge, 1997). Ett lite äldre verk är Ben Fine, Economic Theory and Ideology (Edward Arnold, 1980). För den som är akademiskt intresserad och vill ha överblick över debatten rekommenderar jag till exempel New Directions in Economic Mehodology (Backhouse [red], Routledge 1994) eller Critical Realism in Economics – Developments and Debate (Fleetwood [red], Routledge, 1999).

Vill man läsa nationalekonomer som är väldigt tydliga med sin metod föreslår jag att man skaffar Milton Friedmans Essays in Positive Economics från 1953. Välskrivet och roligt. Behäftat med allvarliga problem, förstås.

Premiär för Kärlek Extra Allt

Igår var det premiär i Göteborg för Riksteaterns föreställning Kärlek Extra Allt. Det är ett collage av texter om kärlek, skrivna av nio olika författare. Regissör är Farnaz Arbabi. Det har varit oväntat men väldigt kul att få vara en av dem som bidragit med texter. Jag var på genrepet i fredags och imponerades av hur Farnaz och skådespelarna – Isabel Reboia och Mikael Wranell – lyckas lyfta texterna till en helhet som är mycket större än delarna. I samband med premiären släpps också en fin bok med alla texter – okortade och inklusive en del som inte används i själva föreställningen.

Föreställningen uppmärksammades bland annat i P1 Morgon igår, i ett meddelande från TT-Spektra och nu har också en första recension dykt upp i GP. Själv får jag vänta till sista föreställningen på Södra Teatern i Stockholm

Reaktion mot folkpartiets rasism och Uppdrag Gransknings hets

Två bra och angelägna debattartiklar idag.

I GP Skriver Kalle Larsson och Ulla Hoffmann från vänsterpartiet om den debatt som Uppdrag Granskning satt igång och som på basis av fördomar och rykten skapar tryck för en obehaglig hetsjakt och krav på ett kontrollsamhälle. Rubriken på artikeln är ”Vill ni ha det som i Sovjet"?

”Vi kommer inte att få ett helgjutet säkerhetstestat system genom att sparka på dem som redan ligger. Vi är övertygade om att det samhällsklimat av kontroll och misstänkliggörande som riskerar att breda ut sig i efterdyningarna av denna häpnadsväckande debatt är ett betydligt mer allvarligt hot mot samhället än fusket i sig.”

I DN replikerar ett stort antal forskare och samhällsdebattörer med integration och rasismstudier som arbetsfält på folkpartiets DN-artikel som jag nämnt tidigare och som följde upp Uppdrag Gransknings tendensiösa hetsshow. De påtalar det självklara - att folkpartiets politik är rasistisk.

”I folkpartiets program och riksdagsmotion på området framträder en föga smickrade bild av förslagets ideologiska grunder. Invandrade personer beskrivs genomgående som passiva, bidragsberoende och fasta i en "bidragskultur". Vi menar, med stöd av samstämmig forskning, att denna bild inte bara är djupt felaktig, utan även reproducerar en rasistisk tankestruktur”.

Agenda och prästerskapet

Att titta på programmet Agenda har vissa likheter med att lära barn detta med heltalens hemlighet. Hur stort tal man än tänker på, så finns det alltid ett som är större. Och hur galet det än har varit i Agenda, så kan det alltid bli värre nästa gång. Kvällens balanserade program:

I. Såhär påas inslaget: ”Stora faror för ekonomin att höja världens högsta skatter. 15 framstående ekonomer sågar regeringens förslag”. Man har alltså frågat 15 framstående nationalekonomer om de tycker att det är bra att höja skatterna. De har sagt att det är det inte. NÄHÄ! Det är som att fråga 15 präster i katolska kyrkan om de tror att Gud finns. Faktiskt just precis så. Nationalekonomin såsom den utövas av ”framstående nationalekonomer” idag – alltså den neoklassiska nationalekonomin – har inget med ekonomi att göra. Den är en blandning mellan irrlära och ideologiskt väkteri. Nationalekonomer av professionen har samma funktion som katolska kyrkan hade under medeltiden – alltså att med hänvisning till osynliga högre makter propagera för status quo. De trossatser nationalekonomer håller sig till – en bisarr uppfattning om människor som atomistiska maskiner, marknaden som ett andeväsen och samhället som just ingenting annat än en låda för de atomistiska maskinerna och anden – sammanfattas i så kallade modeller. Grundantagandena i dessa modeller leder alltid till att fackföreningar förstör ekonomin, försök att öka jämlikheten leder till ragnarök och skatter är väldigt, väldigt dåliga. Den ekonomisk-historiska verkligheten är helt frånvarande i nationalekonomiska modeller. Däremot är effekterna av förslagen högst konkreta. Kjell-Olof Feldt pratade om att ”spara i transfereringarna” istället. Det betyder sänkta pensioner, studiemedel och socialbidrag. Det talades även om ”färre sjukskrivna” (läs: sänkta sjuklöner) och längre till pension (lätt för en undersköterska som är slut i kroppen vid 50). Sedan fick företrädare för TCO och Saco säga att man borde sänka skatterna istället och Adaktusson hetsade kring om man inte borde höja sysselsättningen istället. Att Sverige har Europas högsta skatter och en av de högsta sysselsättningsnivåerna bekymrade inte honom. Det är ändå han som sätter dagordningen.

II. ”Viva Europa!” I Spanien är man minsann för EU, för EU är bra för freden och ekonomin. Nu ska alla rösta ja till konstitutionen i Spanien. Utom de som röstskolkar för att de är så mycket för EU. De som är mot konstitutionen är nazister och kommunister – men de är också för EU, ändå. I Spanien tänker man också mycket på Olof Palme när man tänker på EU. Så i Sverige borde vi också göra det. Margot Wallström – ny favorit hos borgerligheten, eftersom hon är socialdemokrat som angriper socialdemokratin – fick säga att med mer kunskap så blir säkert fler för EU. Inslaget skulle ha kunnat vara en reklamfilm för svenska ja-sidan i en folkomröstning om konstitutionen. Men se, det behöver inte göras sådana reklamfilmer, för vi slipper folkomrösta här. Här bestämmer etablissemanget att det vore tråkigt att få stryk en gång till.

III. ”Militanta grupper hotar vapenvila och dialog”. Veckans vi-varnar-för-svartmuskiga-araber-inslag. En palestinsk motståndsman som handikappats av Israel när han kämpade för sin rätt till ett liv i frihet visas upp som hot mot ”vapenvilan” och ”dialogen”. Det påpekas att han skulle kunna dödas av Israel om han gick utanför dörren. Det påpekas inte att detta kallas för utomrättsliga avrättningar; mord; statsterror. Israel hotar inte ”vapenvilan” eller ”dialogen” genom att ockupera Palestina och där bedriva raspolitik. Däremot borde Abu Mazen använda mer våld mot andra palestinier, blir sammanfattningen.

Det mest absurda är att jag inte överdriver.

El-ändet en direkt följd av avregleringar

Tusentals människor i södra Sverige är utan el. Igen. För att det har snöat. En inte helt otippad händelse i Sverige. Kanske kommer Hans Majestät att åka ner i helikopter igen och vinka lite. Men frågan är i själva verket mycket intressant som samhällsfemnomen.

Problemen med elnätet är en direkt följd av avregleringarna av elmarknaden. Det sker systematiska underinvesteringar i underhållet - både materiellt och vad beträffar personalstyrkor. Detta gäller såväl privata företag som kommunala, vilka är tvingade att agera enligt marknadsmässiga principer. Att strunta i kundernas säkerhet är just marknadsmässigt.

Med nuvarande marknadsideologi plockas vinsterna av bolagen, medan man struntar i konsumenterna och vältrar över kostnaderna på staten när det väl smäller.

Sverige är heller inte unikt. Det finns en enorm mängd bevis, både forskning, artiklar och människor erfarenheter, från hela världen, att avregleringar av el-, tele- och kommunikationsmarknaderna leder till förfall. När elnätet i stora delar av nordöstra USA brakade sönder i augusti 2003 och lite senare i stora delar av London hade underinvesteringar pga privatiseringar en avgörande del.

(Ett litet axplock: Greg Plast kommenterade i The Observer, amerikansk artikel om avregleringar i Kalifornien, Genomgripande och väldokumenterad genomgång av liberaliseringens myter, försiktig vetenskaplig studie som dock visar på problemen, en beskrivning av problemen i England, ännu en genomgång av elavbrotten i London).

Kapitalismen har aldrig varit i stånd att betala sina egna kostnader och enskilda kapitalister har en inneboende oförmåga att finansiera investeringar som långsiktigt kan vara bra också för flertalet kapitalägare, inklusive dem själva.

Problemen blir allt mer akuta när det relativa priset för tjänster naturligt nog ökar, samtidigt som vi onaturligt nog får ökade privatiseringar. Men istället diskuteras om utrikesministern borde ha vetat var Phuket låg.

Låga opinionssiffror för (v)

I senaste Sifo-mätningen är de större förändringarna att vänsterpartiet kanat ned till 5,7% medan socialdemokraterna har gått upp till 38,0%. Rubrikerna ropar förstås ut vänsterpartiets nedgång. Det är inte särskilt märkligt att vänsterpartiet tappar i opinionen i ett läge när det i över ett års tid knappast funnits en enda politisk fråga som partiet förknippats med i den allmänna debatten. I ett läge när det finns stort utrymme för vänsterpolitik har partiet – och jag skyller alltså inte på någon annan; är själv aktiv medlem – inte förmått formulera aktiv vänsterpolitik och sett till att komma ut med den på egen hand. Det är viktigt att vänstern drar rätt slutsatser av det som sker. Ett vänsterparti som framstår som duckande och otydligt blir ett icke-alternativ. Det är knappast vänsterpolitik som stöter bort väljare. Tvärtom. Det finns mycket att lära av den europeiska debatten, där vänsterpartier som stuckit ut ur etablissemangets konsensus och kombinerat det med ett aktivt basarbete nått stora framgångar (exv. Holland, Grekland), medan andra partier som försökt vinna stöd genom utslätning och självspäkning fått allvarliga problem (exv. Frankrike, Danmark). Det krävs en allvarlig och intellektuellt hederlig diskussion om dessa frågor, förd på vänsterns egna villkor.

För den som är intresserad av en sådan diskussion ber jag att få rekommendera boken Från förvirring till förändring (Nixon förlag). Här ges ett antal synpunkter från några yngre vänsteraktivister. Ingen programförklaring, utan ett sätt att ta sitt eget ansvar för en nödvändig vänsterförnyelse med udd. För det finns ingen anledning till panik - möjligheterna är stora, om man kavlar upp ärmarna. Från bokens baksidestext:

Det finns en utbredd uppfattning inom vänstern att det är nödvändigt med en anpassning till etablissemangets hegemoni och därmed en utslätning av vänsterns politiska krav och profil för att nå ökat stöd för vår politik. Erfarenheten är att det är precis tvärtom. I en tid då de politiska partierna alltmer börjar likna varandra och partiledarna är lika som bär finns det ett rejält utrymme för en systemkritisk och konfliktinriktad vänster.

(Och några artiklar av författarna: Flamman 27/1, SvD 28/1, GP 28/1)

Jag lovar bot och bättring

Har med viss förvåning noterat att min blogg blivit uppmärksammad av andra bloggare (blogg-världen är en delvis ny värld för mig). Företrädesvis är det manliga nyliberaler som irriterar sig. Det är också ett mönster som känns igen på kommentarerna här på bloggen. Surfar man runt så finner man bland dessa debattörer en åsiktsproduktion som utmärks av torftigt språk och oförmågan att handskas med verklighetens komplexitet. Man känner igen 60- och 70-talens sektvänster, med vissa skillnader. De senare bjöd till exempel i alla fall på en del spektakulära frisyrer och schyssta gitarr-riff. Nåväl. Jag vill i alla fall lyfta på hatten på för att jag på bloggen subjektiv.se kallas för ”mannen som gett den nykommunistiska otrevligheten ett ansikte”. Det var både roligt formulerat och en väldig komplimang i dessa utskällningstider. Jag noterar annars en generell indignation över att jag framstår som arg, möjligen raljant. För ett tag sedan skrev jag en krönika om ämnet – som kanske fortfarande är aktuell. Som ett tecken på att jag tar kritiken på allvar, och för att visa min goda vilja, publicerar jag här en bild som jag hoppas kan utgöra en utgångspunkt för en gemensam förståelse av läget i världen.

Åsa Linderborg om konspirationsteorier

Åsa Linderborg fortsätter att leverera knivskarpa, framsynta och njutbart välskrivna analyser på Aftonbladets kultursida. Bland annat har hon och Erik Wijk modigt stuckit ut hakan om det legitima irakiska motståndet, och hon har skrivit om Janne Josefssons nedåtsparkar i Uppdrag Granskning.

På grund av en missupfattning trodde jag att den aritkel som jag rapporterade om här var skriven i söndagens tidning. Det var den inte alls, utan den var, som någon påpekade, över ett år gammal. Men jag låter ändå texten vara kvar här, för den skulle verkligen ha kunnat vara skriven just idag. Förskjutningen i debattklimatet, som startade på allvar efter 11/9-01 har snarare intensifierats. Nåväl, artikeln handlar om Konspirationsteorier. Linderborg noterar en tidstypisk glidning i ordets användning - i linje med en allmän högeroffensiv kring problemformuleringsinitiativet. Från uppenbart tossiga idéer om onda individer som i hemligt samförstånd gör ditten och datten och sedan döljer sina handlingar, förbytts ordet till ett upphävande av möjligheten att tala om minst lika uppenbart objektiva intressekonflikter. Med tydlig politisk slagsida. Dagordningen återbekräftas. Eller som Linderborg uttrycker det:

Begreppet har med andra ord fått en selektiv avgränsning och avser främst kritiska analyser av västerländska maktstrukturer.

Vi som avskyr såväl idiotiska individbaserade konspirationsteorier som mörkläggningen av samhälleliga maktstrukturer behöver agera medvetet för en annorlunda opinionsbildning.

Inga krigsförbrytare i Åre!

Den 24-25 maj kommer en Nato/PfP-konferens att äga rum i Åre. Det är en frånstötande samling för vilka Sveriges utrikesminister kommer att stå värd. Ett nätverk under namnet Östersundsnätverket för Global Fred och Demokrati har bildats, och kommer förhoppningsvis att kunna koordinera massiva protester mot denna samling. Nätverkets upprop finns publicerat på olika håll, men jag har ännu inte sett det på någon hemsida. Klipper in vissa delar nedan. Gruppen kan nås via mejl: ak_leijnse@hotmail.com

Krigsförbrytare och ansvariga för folkmord och tortyr så som Condoleezza Rice USAs utrikesminister och Jack Straw Storbritanniens utrikesminister kommer att vara huvudaktörer och de kommer som hedervärda deltagare att bli välkomnade av den svenska regeringen. De har varit drivande i det nuvarande Irakkriget och som sådan stimulerat tortyr och den terrorn som fler än 100 000 civila irakier har blivit dödade av.

[...] Vi uppmanar alla, politiska partier och deras organisationer, fackliga organisationer, fredsorganisationer, kultur och idrottsföreningar, kvinnoorganisationer, miljöorganisationer m fl, som i demokratisk anda vill visa sin avsky för dessa krigsanstiftare och ansvariga för otaliga människors död, att sammansluta sig i en nationell protestaktion mot NATO. Ta kontakt med oss så att vi tillsammans kan organisera en gemensam aktion. Vi har några månader på oss men tiden fram till den 23 maj går fort om vi ska åstadkomma nåt ordentligt.

Nya Flamman - en tröst i mediemörkret

Det är inte mycket som händer som är roligt. Men idag damp nya Flamman ned i brevlådan. Tidningen - som innehållsmässigt blivit mycket bättre de senaste åren - har nu fått ett nytt, fräscht utseende.

I en lysande ledare slår Aron Etzler fast tidningens credo. Den bör läsas i sin helhet, men jag kan ändå inte låta bli att citera ett av flera löften:

Vi lovar högtidligt att göra upp med orealistiska och ansvarslösa föreställningar inom vänstern. Vi skall göra upp med det förflutnas övertro på privata lösningar, EU-kommissionen och Per T Ohlsson. Men vi är också ödmjuka. Den gamla ingrodda föreställningen om att kapitalismen är ett hållbart system måste motarbetas med kunskap och dialog.

Tidningen är i kraft av en kraftfull och skarp ledarsida, god debatt, mycket angelägna reportage - både inrikes och utrikes - och en levande kultursida, just det den anger sig vara - vänsterns tidning. Oumbärlig faktiskt. Prenumerera!

Att "berika debatten"

Debatterade Marita Ulvskog och Länsförsäkringar på SVT morgon, mot Maria Abrahamsson (SvD). Abrahamsson menar att vi lever i en totalitär enpartistat, för att SAP inte vill vara kunder hos ett privat företag vars VD offentligt sagt att det vore bra med en borgerlig regering. Hon sitter och säger samma sak som sina kollegor på de övriga 80-90 procenten borgerliga ledarsidor i landet - dessa jagade, utarmade och förtryckta oppositionella. Det problematiska, sa Abrahamsson, är att Ulvskog "straffar" ett företag för att hon inte tycker att det ska vara möjligt att "berika debatten" med sina åsikter. Jag tycker det vore alldeles utmärkt om fler verkställande direktörer "berikade debatten" med sina väl kända - och med personliga klassintressen väl förenliga - ståndpunkter. Jag kräver bara att det ska vara möljigt att efter deltagande i ett berikande åsiktsutbyte rösta bort nämnda direktörer om vi mot förmodan inte skulle övertygas om deras politiska förträfflighet. Deal?

Deklaration om kryperi

Idag har Laila Freivalds läst upp regeringens utrikespolitiska deklaration i riksdagen. Den är ett monument över utrikespolitiskt kryperi. Sveriges regering lyckas presentera sin utrikespolitik utan att med ett ord kritisera USA:s härjningarna över jordklotet – det som satt länder i brand och under ockupation, tagit livet av tiotusentals människor och idag utgör det största hotet mot människors liv och värdighet i hela världen.

Närmandet till Nato fortsätter bortom folklig prövning, liksom det ständiga förnekandet från socialdemokraternas sida, att det skulle handla om ett närmande. Men läs innantill:

Sverige är militärt alliansfritt. Samtidigt är Nato en viktig partner till Sverige när det gäller insatser i krisområden.

Mycket är galet i deklarationen. Men smaka på denna hårresande rad:

Det irakiska parlamentsvalet utgör en lovande inledning på en politisk process mot full demokrati.

Ett riggat och olagligt val, designat för att bekräfta och förlänga en militär ockupation av landet var alltså en ”lovande inledning” för att få ”full demokrati”.

Läs Jan Myrdals tal på Irak-tribunalen i november förra året för att få lite perspektiv.

Vilka var brottslingarna i den tidens Kina? De brittiska imperialisterna som plundrade och förgiftade kineserna eller de kinesiska patrioterna som försvarade sitt hem, sin tro och sina familjer? Vilka är brottslingarna i Irak? Ockupanterna som mördar och plundrar det irakiska folket eller motståndsrörelsen som kämpar pro aris et focis och dödar ockupanterna? Det är inte vår uppgift här i Sverige att avgöra vilka former av motstånd som är de korrekta. Men i princip vill jag säga att den enda goda soldaten i USA:s marinkår i Irak i dag är en som är död och som skickas hem i liksäck.

Inkvisition - för barnens skull

Moderaterna visar sinne för proportioner, samt att de lärt sig goda läxor från amerikanskt negativt kampanjande. Skönt att vi kan vänta oss en valrörelse där det är de politiska skiljelinjerna som öppet redovisas:

Efter skandalen med ett teaterprojekt på Dramatiska institutet, där barn bland annat filmats samtidigt som en porrnovell lästes upp för dem, kräver nu moderaterna i Dalalandstinget att Astrid Assefa, som är styrelseordförande för Dramatiska Institutet, lyfts bort från sin post som chef för Dalateatern. (SR Dalarna)

Folkpartiet följer upp

Kunde nästan ha satt ett lillfinger på det. Folkpartiet följer upp gårdagens hets mot invandrare (Uppdrag Granskning med efterdebatt) med en artikel på DN Debatt, och presenterar samma omtugg på politiskt program: försämra livet för invandrare och asylsökande – passa samtidigt på att använda dem för att underminera kollektivavtalen och därmed förstöra för samtliga löntagare i Sverige. Ett skolboksexempel på hur det kan fungera när man har mediehegemoni. En frågeställning som överhuvudtaget inte är reell (”det fuskas extremt mycket – särskilt bland invandrare”) och under inga omständigheter någon nyhet (”nu har folk börjat fuska”) blir det stora debattämnet.

Nyckelmeningen i artikeln som Mauricio Rojas och Lars Leijonborg skrivit är denna:

”Jobbgarantin ska ge en ersättning som är högre än socialbidraget. Denna ersättning bör överstiga socialbidragsnormen för en vuxen person men understiga nivån för de lägsta avtalsenliga lönerna på arbetsmarknaden”.

Detta är klassisk antifacklig politik vars förlorare är hela arbetstagarkollektivet – särskilt invandrare. Läs Steinbecks Vredens Druvor!

Samtidigt spelar Folkpartiet det rejäla rasismkortet inför stundande valrörelse. Folkpartiet är ju som bekant det etablerade parti som gjort mest för att legitimera och introducera rasistiska och främlingsfientliga krafters dagordning i den allmänna debatten (minns bl.a. ”språktesten”). Det har gett utdelning. Nu är mer att vänta.

Priset betalas av de invandrare som redan utstår daglig rasism i svenska samhället, och som är hårt pressade av arbetslöshet, tunga arbeten och fattigdom. Mauricio Rojas själv – som liksom en handfull andra invandrare nu kommer att ges fullt spelutrymme att angripa välfärdssystemen – behöver inte vara så orolig. Han tjänade 2003 cirka 650.000 kronor utöver riksdagsarvodet. Pengarna kom från tankesmedjan Timbro, där han arbetade som vice vd.

Uppdrag: Jaga de sämst ställda

Först sänder Uppdrag Granskning ett ohyggligt tendensiöst och fullständigt icke-underbyggt program med rasistiska undertoner. Sedan hänger nyhetsprogrammen på. Debatt ägnar hela programmet åt något som framstår som en nationell kris. ”Systemet är i gungning” säger man i programmet, utan tillstymmelse till statistik eller sansad bedömning. Och så får Fredrik Reinfeldt sitta och le och tala om ”folklig ilska”.

Såhär har det sett ut ett tag. Men det här passerade ändå några gränser.

Låt oss konstatera vad kvällens Uppdrag Granskning visade. Tre (3) familjer har uppenbarligen ägnat sig åt kriminella handlingar. I det här fallet bedrägeri och urkundsförfalskning. Säkerligen finns det fler människor som gjort likadant. Men hur många? Det kan man naturligtvis inte veta. Det hör till sakens natur. Men de stickprovsundersökningar som Försäkringskassan – till skillnad från Uppdrag Granskning – gjort, visar att ca 2-3% kan ägna sig åt fusk. Det är förstås inte bra. Men det är 2-3%. Det skulle kunna vara ännu många fler, utan att det skulle göra ett system med ökad repression och minskade bidrag att föredra. Det finns ingenting som tyder på att det skulle vara fler som fuskar med bidrag i Sverige än i länder med hårdare straff eller mer kränkande kontroller. Snarare tvärtom.

Men det är så här dagordningssättande fungerar. Om man ska undersöka vad svenskar tycker politiskt och gör djupgående intervjuer med tre bibeltroende kristdemokrater skulle man troligen ha gjort ett mer representativt program än det som nu visades på Uppdrag Granskning. Men det är inte det som diskussionen handlar om.

Diskussionen utgår istället från Janne Josefssons aggressiva ego-tripp. Han inleder programmet med att i smaskigaste Ny Demokrati-ton tala om att nu har man gjort ett program om det ”känsligaste man kan tänka sig”. Om sånt som man ”inte får prata om”. Retoriken är lika klassisk som unken. Det har aldrig varit tabu att hoppa på de sämst ställda i samhället. Tvärtom. Det är ju ett normaltillstånd! Josefsson stampar fram en hel krisbeskrivning från ingenting. Och i bakgrunden spelas exotisk Balkanmusik.

Återigen. Det finns inga – upprepar: inga – bevis i programmet för att fusket med bidrag skulle ha ökat. I själva verket skulle det mycket väl kunna vara så att fusk med bidrag faktiskt har minskat. Om detta vet vi alltså ingenting.

Däremot vet vi några andra saker. Som Josefsson inte berättar om. Vi vet att invandrare diskrimineras kraftigt på arbetsmarknaden. Vi vet att klyftorna mellan hög- och låginkomsttagare i Sverige har ökat. Vi vet att fler sliter ut sig på jobbet och tar slut i kroppen i förtid. 1,7 miljoner svenskar har värk i skuldror, nacke och axlar varav 440.000 svår värk. Andelen har ökat främst bland kvinnor. 600.000 människor lider av värk överallt. I åldern 45-64 är det elva gånger vanligare bland kvinnliga arbetare än manliga högre tjänstemän. På bara fem år har den genomsnittliga förväntade pensionsåldern sjunkit med ett helt år. Invandrare – särskilt invandrarkvinnor – har enligt utredning efter utredning de tyngsta och sämst betalda jobben, drabbas hårdast av ökad arbetslöshet och har i många områden sjunkande levnadsstandard.

Fredrik Reinfeldt och hans vänner har ingen kontakt med den verkligheten. Deras linje är att detta beror på slapphet. Och Janne Josefsson hjälper dem slå ännu hårdare mot dem som redan har det svårast.

I sammanhanget bör man också komma ihåg att ett ärligt uppträdande gentemot bidragssystem förutom graden av faktisk utsatthet främst beror på förtroendet för systemet och känslan av samhörighet med samhället. När nu SVT lyckas skapa total hysteri kring frågan, utan att egentligen ha några fakta, så gör man en viktig sak: uppmuntrar till ökat utnyttjande.

Så kan de som aldrig har behövt förnedra sig inför socialen eller leva på de marginaler som bidragstagande innebär fortsätta att klaga på att de också ”har hört” om lata bidragstagare (Moderaterna beställde för övrigt till och med en undersökning hos Temo som byggde på att man frågade folk om de just ”kände någon” som fuskade [här]) – ty deras rofferi betecknas som lagligt, ja till och med uppmuntras av det ekonomiska systemet.

Och vi invandrare får åter börja stålsätta oss för samma nyfascistiska tendenser som Ny Demokrati på sin tid var den tydligaste exponenten för.

Janne Josefsson har kommit med sitt bidrag till nedmonteringen av den svenska välfärden och arbetarrörelsens landvinningar. Det är säkerligen positivt för hans karriär. Nu får istället vi andra som begriper värdet av solidaritet kliva in på banan och kräva våra rättigheter. Man kan inte lämna återbud när striden pågår i ens vardagsrum.

Lärorikt val i Danmark

Valresultatet i Danmark är – om än väntat –förstås nedslående på flera sätt. Det krigförande och ockupationsadministrerande Danmark får fortsätta dras med en borgerlig regering, som styr landet med hjälp av ett öppet rasistiskt parti. Den bruna flykting- och invandrarpolitiken får fortsatt vara utmärkande för Danmark.

Men det finns också intressanta lärdomar att dra. Inte minst för vänstern. Socialistisk Folkeparti – som ofta hyllats som ”förnyare” – blir allt mer ointressant. Partiet är uddlöst och glider tragiskt nog med etablissemangsströmmen. Istället är det den rätt osannolika skapelsen Enhedslistan som står för konkret och tydlig vänsterpolitik, och därmed inte bara blir en referenspunkt i debatten, utan också vinner väljare. Även det ursprungligen vänsterborgerliga Radikale Venstre går framåt – inte bara som oppositionell mot regeringens utlänningspolitik (som socialdemokraterna stött) utan också den nyliberala ekonomiska politiken. Partiets ledare säger på valnatten att ett samarbete med regeringen är uteslutet bland annat på grund av regeringens löfte om skattestopp. Socialdemokraterna är profillösa och gör ett katastrofval.

En svensk vänster som sviker sitt eget grunduppdrag och försöker ducka sig fram till fler väljare – som den danska har gjort – kommer att misslyckas lika hårt med att vrida politiken åt vänster. En vänster som tar strid har dock stora möjligheter. Danmark är ytterligare en europeisk bekräftelse på detta.

Med barnen som slagträ - moralism och barnteater

Det numera välkända borgerliga greppet för att ta över regeringsmakten i Sverige vid valet 2006 är att sammankoppla i princip varje negativ händelse i Sverige eller världen till regeringskansliet - helst Göran Perssons person. Således kunde till exempel Tsunami-katastrofen - en av den registrerade mänskliga historiens värsta naturkatastrofer - i princip helt överföras till frågan om Göran Perssons "ledarstil" och det socialdemokraternas tillsättning av UD-tjänstemän. Efter ett tag var det mycket nära att själva jordskalvet också kunde hänföras till exempelvis skattetrycket i Sverige. På så sätt visade också borgerligheten sina prioriteringar. Hundratusentals döda människor, tillika behovet av en seriös översyn av detta lands krisberedskap var petitesser i jämförelse med dateringen av olika fax och vid vilken tid dessa lästs av statsministern.

Nåväl. I samma anda kopplas nu det havererade varnteaterprojektet på Dramatiska Institutet nu till den svenska regeringen. Moderater och kristdemokrater "rasar". Nu kräver man att få veta Leif Pagrotskys syn på händelsen (här), och vill dessutom sparka såväl Susanne Osten (projektledare) som Per Lysander (rektor).

Allvarligt talat.

1) Detta är ett obehagligt utfall av huvudlös moralpanik. Vad har egentligen hänt? Det har pågått ett projekt om barns syn på kärlek och sexualitet. Det är jättebra. Någon har gjort uppläsningar för barnen, som kanske inte borde ha skett. Det var dumt. Inget barn har kommit till skada. Ingen har blivit antastad. Eleven som gjort "kuppen" må ha varit en idiot, men det kan knappast föranleda detta hullaballoo.

2) Moderaterna är det parti i Sverige som oftast förnekar existensen av eller har minst problem med sexualiseringen av det offentliga rummet, med strukturellt förtryck av kvinnor, med exploatering av sexualitet i kommersiella syften, etc. etc. Vem månar de om nu? Barnen? Tss...

Kräv saklighet. Avsky moralpanik. Lita aldrig på moderater.

Höj skatten nu!

Gårdagens kampanjinslag på SVT för regeringsskifte handlade åter om skatterna. Denna gång ur en ganska lustig synvinkel. Anslaget var följande: Sossarna vill höja skatten TROTS att skatteintäkterna ökade förra året. Per Nuder intervjuades av Mats Knutson. En del andra fick kommentera och säga att Sverige redan idag har ett högt "skattetryck".

Intressant. I år och dar har vi fått höra att höga inkomstskatter förstör arbetsviljan och ödelägger ekonomin. Detta är visserligen uppenbart falskt, men upprepas ändå med frenesi. Skattesäkningar framförs ständigt som ett sätt att "få fart på" ekonomin och sänka arbetslösheten. Om statens finanser hade gått dåligt hade reaktionen från borgerligheten varit given: sänk skatterna!

Nu visar det sig att skatteintäkterna ökar, eftersom Sverige - bland annat tack vare icke-medlemskap i EMU - har hög tillväxt och något fler som kommit in i arbete. Reaktionen från borgerligheten kommer då som ett brev på posten: sänk skatterna!

Borgerlig logik fascinerar.

Som jag tidigare påpekat - och lär återkomma till - är hela diskussionen allvarligt vriden. Skatterna måste öka i ett civiliserat land med en modern ekonomi. En ekonomisk-historisk överblick som sträcker sig längre än 5-10 år visar rätt tydligt att avancerade ekonomier får högre skattesatser. Detta är giltigt för hela den industrialiserade världen. Många U-länder präglas däremot av mycket låga skatter. Anledningen är enkel: välfärd kostar, och tjänster blir relativt sett dyrare. Det effektivaste och rättvisaste sättet att sköta det är genom offentliga system. Det kräver högre skatter.

Vi står nu inför valet att:
a) höja skatterna för att bibehålla samma välfärdsnivå och helst vidga och bygga ut systemen.
b) bibehålla skattenivåerna och därmed låta välfärden förfalla som idag och saker som vi idag betraktas som självklara i ett modernt samhäll - rent vatten, rimlig sjukvård, fungerande transporter - reserveras åt allt färre.

Den enkla sanningen är att den absoluta majoriteten av befolkningen blir rikare med en högre skattenivå. Den skattesäkningspolitik som startade med Skattereformen och som tyvärr inte korrigerats av senare regeringar, utarmar befolkningen i stort.

Här står kampen mellan arbete och kapital. Mellan socialism och barbari.

Vänstern måste se till att göra politik av detta. Annars förlorar den sin funktion.