torsdag, juni 30, 2005
Dagsnotering, kostnad för problemformuleringsinitiativ
En bekant har frågat Konjunkturinstitutet vad det kostade Almega och Svenskt näringsliv att få (den sedan tendentiöst presenterade) rapporten om pigavdrag gjord. Det facila priset var tydligen 337 500 kronor. Almega utsågs för övrigt förra året till ”årets opinionsbildare” i Almedalen. Hur mycket som sammantaget investerats och investeras i att öppna upp en privat marknad för pigtjänster lär vara svårare att veta. Men vi kan räkna med att pengarna återfås med råge vid eventuell borgerlig regeringsseger. Företrädesvis betalt av lågavlönade kvinnor.
När verkligheten skenar iväg
Efter att ha startat bloggen kunde jag snabbt konstatera att kommentarfälten blivit en fritidsgårdsaktig samlingspunkt för ett blåbrunt cyberbrödraskap. Många inlägg är vansinnigt obehagliga. Men ibland är de också mer surrealistiska. En kommentar som försöker föra i bevis att jag skulle vilja skicka Johan Norberg till Gulag är särskilt intressant.
Här anförs två citat från tiden då jag valdes som ordförande i Ung Vänster som indicier. Det ena handlar om att ”röka ut överklassen”. Det kommer från en intervju i tidningen Flamman, där jag talar om att det behövs en social bostadspolitik, som utmanar bostadssegregationen i överklassområden. Jag nämnde som exempel att om man smäller upp en flyktingförläggning nära ett överklassgetto så skulle några villaägare säkert bli förbannade, men det får man ta. Ingen normalbegåvad människa kan få för sig ett samband mellan en medveten bostadspolitik och sovjetiska fångläger på 30-talet, men det visade sig vara möjligt på ledarplats i svenska medier, och i kommentarrutorna här. Det är underhållande.
Det andra citatet är dock av ännu lustigare karaktär. Här kopplas mina påstådda Gulagböjelser till det här citatet: ”när kapitalismen skenar iväg måste systemets brister lappas ihop med ideologi och med våld”. Det är helt riktigt att jag sagt detta. Det är från mitt installationstal. Jag menar precis vad som står. Nämligen att när kapitalismen skenar iväg så tar de som slår vakt om systemet till både ideologiska grepp och direkt våld. Som bekant hör jag inte till dem som ser som min uppgift att slå vakt om det kapitalistiska systemet. Det torde ha framgått. Meningen är alltså inte omtolkad, utan står för det rakt motsatta från det skribenten tror. Också detta valsade runt ett tag på några ledarsidor, efter att någon stjärna på Muf:s kansli misslyckats med att läsa innantill, trots att talet i flera månader fanns på Ung Vänsters hemsida i sin helhet.
Jag höll talet i maj 2001, alltså för mer än fyra år sedan. Lite rörande är det ändå att någon suttit och upprört sig så länge på något som helt enkelt var precis tvärtom. Och ganska talande för hur medial rapportering (och rättelser som kommer i notisform tre dagar senare) kan fungera.
Jag tog och tittade på talet igen, och publicerar här ett stycke ur det. Förutom att det är en lång beskrivning av just ideologi och våld i kapitalets tjänst, beskriver det en utvecklingstendens som jag är skrämd över att se fortsatt besannad. När jag idag läser det sista stycke som citeras här, kan jag konstatera att de hårdnande motsättningarna alltmer övergår i en ohämmat reaktionär era.
--- [Utdrag ur tal på Ung Vänsters kongress , 25 maj 2001] ---
”Kamrater, när kapitalismen skenar iväg måste systemets brister lappas ihop med ideologi och med våld. Det är precis det vi har sett tecken på, i Sverige och i Världen.
Sverige är ett av de länder i världen där klyftorna har ökat mest. En skogstokig men framgångsrik höger har raserat en massa saker som arbetarrörelsen kämpat till sig genom kamp.
Arbetsrätten är angripen – man kan anställa ungdomar till skitlöner och behandla dem därefter. Gång på gång kommer det rapporter om att deltidsanställda och timvikarier mår sämre, drabbas av fler arbetsskador och helst vill bort men inte har något val. Då skickar man fram välavlönade ledarskribenter och jävligt fast anställda ”framtidsforskare” som säger att detta är vad den postmoderna ungdomen vill. Troligt.
Den sociala bostadspolitiken kan man snart inte ens hitta under samtidshistoria på biblioteket. Att få en egen bostad är för de flesta ungdomar en ouppnåelig lyx. Då kommer man och säger att lösningen är utförsäljningar av allmännyttan och en ännu mer avreglerad bostadsmarknad. Det är i och för sig som att försöka lösa huvudvärk med ett skott i pannan, men säger man det tillräckligt ofta är det alltid någon som går på det.
Skolpolitiken är i upplösning. Man har tagit bort samhällets möjligheter att planera god utbildning till alla och nu ojar man sig över konsekvenserna. Då kommer stjärnorna från högern med sina fräscha förslag från tidigt 1800-tal. Betyg i ordning och uppförande, gärna från det att man föds. Den som tidigt blir stämplad som dum i huvudet på slumpmässiga eller snarare klassmässiga grunder kommer ju säkert att kämpa hårdare och bli en självsäker mönsterelev.
Och de undrar varför vi vill avskaffa kapitalismen.
Kamrater, världen är komplicerad, men en del saker förblir enkla, raka, hårdkokta. Runt om i världen förnedras och offras människor för att ett litet fåtal ska tjäna mer pengar. 600.000 kvinnor dör i mödradöd varje år för att deras länder måste betala tillbaka absurda banklån istället för att satsa på hälsovård. I Colombia mördas och lemlästas människor av paramilitära trupper så att USA:s ekonomiska intressen i Latinamerika ska kvarstå ohotade. I asiatiska Sweat-shops har slaveriet återuppstått i västerländska klädföretags regi. Människor av kött och blod, människor med drömmar och hopp, människor med kunskaper och färdigheter blir till siffror i kolumner, berövas sin rätt och värdighet. Detta, kamrater, är kapitalismens verkliga ansikte, dess verkliga logik.
Och de undrar varför vi vill avskaffa kapitalismen.
Kamrater, vi vet vad reaktionen blir när vi flyttar fram våra positioner. Högerns ideologiska stormtrupper vrider upp tonen i falsett – dammar av den intellektuella inkvisitionens redskap. De senaste åren har vi varit med om en absurd debatt om Lenins person och om den ryska revolutionens förlopp. Den debatten har naturligtvis inte förts för att man månat om de människor som drabbades av våldet i samband med den ryska revolutionen eller av Stalins terror. Man behöver inte vara någon intellektuell gigant för att se ett direkt samband mellan borgarnas attacker och en stark vänster. Kommunismens svarta bok drevs fram till stort genomslag i Sverige och Frankrike, men inte i England. Man kan alltså tycka att Staffan Skott och Per Ahlmark utgör unika svenska delikatesser i närmast sinnesrubbad historielöshet och osaklighet. Men de ärenden som de går är inte unikt svenska. Det finns ett ställe där skon klämmer – och det är när egendomsförhållandena hotas. När människor vill höja skatten, ifrågasätter fallskärmsavtal eller börjar undra varför företaget de jobbar på ska ägas av folk som inte vet vad verksamheten handlar om – då kommer släggorna fram.
Men vi har stått emot kamrater. Det är svårt att uttrycka det bättre än med Jenny Lindahl Perssons ord inför vänsterpartiets kongress förra året: ”Vi har värderat den intellektuella hedern högre än det taktiska duckandet för vad tidsströmningen anser opportunt”. Så är det. Och vi har gjort så därför att vi förstår syftet. För vi har ju sett vad som händer därefter. Det de är ute efter är att brännmärka varje försök till systemkritik, misstänkliggöra varje människa som vågar säga det självklara: att det här systemet är ett ruttet skitsystem som måste bort. Som vidrigast blir det när de börjar dra paralleller mellan kommunism och nazism. Detta sägs alltså av samma svenska borgerlighet, vars företrädare satt på sina välnärda arslen och med förtjusning väntade på att Hitler skulle ta makten i Europa. Det skulle, med dagens språkbruk, säkra ett stabilt företagsklimat. Samtidigt internerades svenska kommunister i läger för att de vågade stå upp mot fascismen. Det var kommunister som gav sina liv på Europas bakgator och i Gestapos tortyrkällare för att rädda världen från nazismen. Och fortfarande idag så utgör vänstern den självklara kärnan i allt antifascistiskt arbete. Men för att säkra makten över produktionen, över de inrullande pengarna, kan borgarna offra precis vad som helst: människovärdet, demokratin och, för all del, sanningen.
Och de undrar varför vi vill avskaffa kapitalismen.
Kamrater, vi lever i en tid av hårdnande politiska motsättningar. Det är inte ett tomt slagord – det är konkret. De demokratiska framstegen urholkas och hotas i grunden runt om i världen. I Europa har det politiska etablissemanget bedrivit en politik baserad på folkförakt och kryperi för kapitalet. När kapitalismen gått in i en ny era av kris så har välfärdssystemen slaktats på beställning. När socialdemokratiska och borgerliga partier tävlat om att tillgodose kapitalets behov har de samtidigt bannlyst konflikten, meningsmotsättningarna – det som är demokratins själva livsluft. Om människor i land efter land ser, att oavsett hur de röstar så får de en lokal version av Göran Blair eller Gerhard Jospin, då är det inte så märkligt att de förlorar förtroendet för det politiska systemet. Den ljumna blåröda buljongen breder så, liksom tidigare i historien, väg för fascismens sura soppa. Heja Italien, Lega Nord, Front National, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet – alla svarar de på kapitalets behov av politiskt herravälde i en tid av hårdnande motsättningar. Mot den utvecklingen måste vi ställa en medveten, hårt arbetande vänster".
Här anförs två citat från tiden då jag valdes som ordförande i Ung Vänster som indicier. Det ena handlar om att ”röka ut överklassen”. Det kommer från en intervju i tidningen Flamman, där jag talar om att det behövs en social bostadspolitik, som utmanar bostadssegregationen i överklassområden. Jag nämnde som exempel att om man smäller upp en flyktingförläggning nära ett överklassgetto så skulle några villaägare säkert bli förbannade, men det får man ta. Ingen normalbegåvad människa kan få för sig ett samband mellan en medveten bostadspolitik och sovjetiska fångläger på 30-talet, men det visade sig vara möjligt på ledarplats i svenska medier, och i kommentarrutorna här. Det är underhållande.
Det andra citatet är dock av ännu lustigare karaktär. Här kopplas mina påstådda Gulagböjelser till det här citatet: ”när kapitalismen skenar iväg måste systemets brister lappas ihop med ideologi och med våld”. Det är helt riktigt att jag sagt detta. Det är från mitt installationstal. Jag menar precis vad som står. Nämligen att när kapitalismen skenar iväg så tar de som slår vakt om systemet till både ideologiska grepp och direkt våld. Som bekant hör jag inte till dem som ser som min uppgift att slå vakt om det kapitalistiska systemet. Det torde ha framgått. Meningen är alltså inte omtolkad, utan står för det rakt motsatta från det skribenten tror. Också detta valsade runt ett tag på några ledarsidor, efter att någon stjärna på Muf:s kansli misslyckats med att läsa innantill, trots att talet i flera månader fanns på Ung Vänsters hemsida i sin helhet.
Jag höll talet i maj 2001, alltså för mer än fyra år sedan. Lite rörande är det ändå att någon suttit och upprört sig så länge på något som helt enkelt var precis tvärtom. Och ganska talande för hur medial rapportering (och rättelser som kommer i notisform tre dagar senare) kan fungera.
Jag tog och tittade på talet igen, och publicerar här ett stycke ur det. Förutom att det är en lång beskrivning av just ideologi och våld i kapitalets tjänst, beskriver det en utvecklingstendens som jag är skrämd över att se fortsatt besannad. När jag idag läser det sista stycke som citeras här, kan jag konstatera att de hårdnande motsättningarna alltmer övergår i en ohämmat reaktionär era.
--- [Utdrag ur tal på Ung Vänsters kongress , 25 maj 2001] ---
”Kamrater, när kapitalismen skenar iväg måste systemets brister lappas ihop med ideologi och med våld. Det är precis det vi har sett tecken på, i Sverige och i Världen.
Sverige är ett av de länder i världen där klyftorna har ökat mest. En skogstokig men framgångsrik höger har raserat en massa saker som arbetarrörelsen kämpat till sig genom kamp.
Arbetsrätten är angripen – man kan anställa ungdomar till skitlöner och behandla dem därefter. Gång på gång kommer det rapporter om att deltidsanställda och timvikarier mår sämre, drabbas av fler arbetsskador och helst vill bort men inte har något val. Då skickar man fram välavlönade ledarskribenter och jävligt fast anställda ”framtidsforskare” som säger att detta är vad den postmoderna ungdomen vill. Troligt.
Den sociala bostadspolitiken kan man snart inte ens hitta under samtidshistoria på biblioteket. Att få en egen bostad är för de flesta ungdomar en ouppnåelig lyx. Då kommer man och säger att lösningen är utförsäljningar av allmännyttan och en ännu mer avreglerad bostadsmarknad. Det är i och för sig som att försöka lösa huvudvärk med ett skott i pannan, men säger man det tillräckligt ofta är det alltid någon som går på det.
Skolpolitiken är i upplösning. Man har tagit bort samhällets möjligheter att planera god utbildning till alla och nu ojar man sig över konsekvenserna. Då kommer stjärnorna från högern med sina fräscha förslag från tidigt 1800-tal. Betyg i ordning och uppförande, gärna från det att man föds. Den som tidigt blir stämplad som dum i huvudet på slumpmässiga eller snarare klassmässiga grunder kommer ju säkert att kämpa hårdare och bli en självsäker mönsterelev.
Och de undrar varför vi vill avskaffa kapitalismen.
Kamrater, världen är komplicerad, men en del saker förblir enkla, raka, hårdkokta. Runt om i världen förnedras och offras människor för att ett litet fåtal ska tjäna mer pengar. 600.000 kvinnor dör i mödradöd varje år för att deras länder måste betala tillbaka absurda banklån istället för att satsa på hälsovård. I Colombia mördas och lemlästas människor av paramilitära trupper så att USA:s ekonomiska intressen i Latinamerika ska kvarstå ohotade. I asiatiska Sweat-shops har slaveriet återuppstått i västerländska klädföretags regi. Människor av kött och blod, människor med drömmar och hopp, människor med kunskaper och färdigheter blir till siffror i kolumner, berövas sin rätt och värdighet. Detta, kamrater, är kapitalismens verkliga ansikte, dess verkliga logik.
Och de undrar varför vi vill avskaffa kapitalismen.
Kamrater, vi vet vad reaktionen blir när vi flyttar fram våra positioner. Högerns ideologiska stormtrupper vrider upp tonen i falsett – dammar av den intellektuella inkvisitionens redskap. De senaste åren har vi varit med om en absurd debatt om Lenins person och om den ryska revolutionens förlopp. Den debatten har naturligtvis inte förts för att man månat om de människor som drabbades av våldet i samband med den ryska revolutionen eller av Stalins terror. Man behöver inte vara någon intellektuell gigant för att se ett direkt samband mellan borgarnas attacker och en stark vänster. Kommunismens svarta bok drevs fram till stort genomslag i Sverige och Frankrike, men inte i England. Man kan alltså tycka att Staffan Skott och Per Ahlmark utgör unika svenska delikatesser i närmast sinnesrubbad historielöshet och osaklighet. Men de ärenden som de går är inte unikt svenska. Det finns ett ställe där skon klämmer – och det är när egendomsförhållandena hotas. När människor vill höja skatten, ifrågasätter fallskärmsavtal eller börjar undra varför företaget de jobbar på ska ägas av folk som inte vet vad verksamheten handlar om – då kommer släggorna fram.
Men vi har stått emot kamrater. Det är svårt att uttrycka det bättre än med Jenny Lindahl Perssons ord inför vänsterpartiets kongress förra året: ”Vi har värderat den intellektuella hedern högre än det taktiska duckandet för vad tidsströmningen anser opportunt”. Så är det. Och vi har gjort så därför att vi förstår syftet. För vi har ju sett vad som händer därefter. Det de är ute efter är att brännmärka varje försök till systemkritik, misstänkliggöra varje människa som vågar säga det självklara: att det här systemet är ett ruttet skitsystem som måste bort. Som vidrigast blir det när de börjar dra paralleller mellan kommunism och nazism. Detta sägs alltså av samma svenska borgerlighet, vars företrädare satt på sina välnärda arslen och med förtjusning väntade på att Hitler skulle ta makten i Europa. Det skulle, med dagens språkbruk, säkra ett stabilt företagsklimat. Samtidigt internerades svenska kommunister i läger för att de vågade stå upp mot fascismen. Det var kommunister som gav sina liv på Europas bakgator och i Gestapos tortyrkällare för att rädda världen från nazismen. Och fortfarande idag så utgör vänstern den självklara kärnan i allt antifascistiskt arbete. Men för att säkra makten över produktionen, över de inrullande pengarna, kan borgarna offra precis vad som helst: människovärdet, demokratin och, för all del, sanningen.
Och de undrar varför vi vill avskaffa kapitalismen.
Kamrater, vi lever i en tid av hårdnande politiska motsättningar. Det är inte ett tomt slagord – det är konkret. De demokratiska framstegen urholkas och hotas i grunden runt om i världen. I Europa har det politiska etablissemanget bedrivit en politik baserad på folkförakt och kryperi för kapitalet. När kapitalismen gått in i en ny era av kris så har välfärdssystemen slaktats på beställning. När socialdemokratiska och borgerliga partier tävlat om att tillgodose kapitalets behov har de samtidigt bannlyst konflikten, meningsmotsättningarna – det som är demokratins själva livsluft. Om människor i land efter land ser, att oavsett hur de röstar så får de en lokal version av Göran Blair eller Gerhard Jospin, då är det inte så märkligt att de förlorar förtroendet för det politiska systemet. Den ljumna blåröda buljongen breder så, liksom tidigare i historien, väg för fascismens sura soppa. Heja Italien, Lega Nord, Front National, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet – alla svarar de på kapitalets behov av politiskt herravälde i en tid av hårdnande motsättningar. Mot den utvecklingen måste vi ställa en medveten, hårt arbetande vänster".
onsdag, juni 29, 2005
Mer metaforproblematik
För det mesta är antifeminister enbart obehagliga. Men ibland blir det framför allt djupt patetiskt och skrattretande. Johan Norbergs upprörda inlägg om rubrik-valet i en artikel i tidningen Genus hör i första hand till den sistnämnda kategorin. Norberg är på fullt allvar arg över att Sofia Karlsson (Fi) använt rubriken ”Feminismen är inget te-party”, eftersom Mao dödade människor i Kina. Kanske kan den statliga sanningsmyndigheten Forum för levande historia utfärda en parafrasguide och ordna seminarier för gymnasielärare?
Politiskt förstår Norberg inte att det han citerar ur Karlssons artikel (som jag i övrigt inte läst) – ”För mig är feminism och systerskap inget mysigt teparty, det är respekt och ilska” – bara är upprörande för den som ska uppröras, nämligen den som just tror att kvinnor ska vara väna och hoppas att det grejar sig, inom ”naturliga” gränser (ungefär som Svenskt näringsliv och hela det allt mer reaktionära Timbrokollektivet då). Eller, för att inte parafrasera, utan citera en annan auktoritet, Mae West: ”Well behaved women do not make history”.
Politiskt förstår Norberg inte att det han citerar ur Karlssons artikel (som jag i övrigt inte läst) – ”För mig är feminism och systerskap inget mysigt teparty, det är respekt och ilska” – bara är upprörande för den som ska uppröras, nämligen den som just tror att kvinnor ska vara väna och hoppas att det grejar sig, inom ”naturliga” gränser (ungefär som Svenskt näringsliv och hela det allt mer reaktionära Timbrokollektivet då). Eller, för att inte parafrasera, utan citera en annan auktoritet, Mae West: ”Well behaved women do not make history”.
Metaforproblematik
Just noterat på P3 (STOP! Personligt – Sommar-Frank). En djurrättsaktivist berättar att hon på senare år studerat mer teoretiska texter ”för att få mer kött på benen”.
tisdag, juni 28, 2005
Dagens pighysteri
Almega (Svenskt näringsliv) har dominerat nyhetsflödet idag. Med en artikel på DN Debatt. Vad annars? Rubriken i DN blir ”pigavdrag ger tusentals nya jobb och ren vinst för statskassan”. Artikeln refererar till en ny studie gjord av Konjunkturinstitutet, på uppdrag av Almega och SN.
Till att börja med kan man konstatera följande: SN:s presentation av studien är oerhört missvisande (och medierna har köpt presentationen helt okritiskt – jag återkommer till det i slutet). I debattartikeln pekar man till exempel på Finland, och skriver att ”över 123.000 – eller över 5 procent – av hushållen utnyttjade avdragsmöjligheten” år 2003. Men den siffran handlar om samtliga avdrag för arbete i hemmet – alltså även det som idag går under ROT-avdraget i Sverige. De finska siffrorna visar i själva verket på att försöket är relativt fiaskoartat när det gäller det område SN pratar om . Nettotillskottet av nya tjänster inom ”traditionella hushållsgöromål” som är det som huvudsakligen avses här var 560-744 (!) heltidsarbeten.
På morgonnyheterna fick Almegas VD lägga ut texten och tala om ”tiotusentals nya jobb” i Sverige. Men KI:s studie talar om 10.600 nya jobb i sitt ”huvudalternativ”, 18.800 i ett scenario med smått vansinniga antaganden och 3.000 arbeten i det ”minst fördelaktiga”. Man kan notera att redan i det ”minst fördelaktiga” scenariot så gissar man på en mer än dubbelt så stor relativ sysselsättningseffekt än i Finland. Det motiveras med att man ska lägga till ”gårds- och trädgårdstjänster”.
KI tvingas tillstå i sin egen studie (s. 8):
Så långt alltså till och med om man accepterar antagandena i KI:s rapport. Men de är i sig djupt problematiska. Hela rapporten bygger på klassisk nationalekonomisk teori med sina sedvanliga absurditeter och totalt asociala antaganden. Rapporten lever i en värld där skatter alltid är av ondo och människors substitution mellan olika handlingar sker mekaniskt. Det är faktiskt rätt lustigt att notera att det ingick som en del av uppdraget från SN att ”redogöra för ekonomisk teori på området”. ”Ekonomisk teori” pekar som princip alltid på att skatterna borde sänkas, regleringar tas bort och staten låta bli att fatta några andra beslut än att sänka skatter, ta bort regleringar samt sätta folk i fängelse. Nåväl.
De antaganden som driver resultaten i ”undersökningen” (simuleringen, närmare bestämt) är att (1) svart arbete ersätts delvis av vitt, (2) hushåll som köper hushållsnära tjänster ökar sitt arbetsutbud, och (3) de som skulle jobba med pig- och trädgårdstjänster är i högre utsträckning sådana som har ”lägre produktivitet än genomsnitt” och annars skulle stått utanför arbetsmarknaden.
(1) är ett helt centralt antagande. Men det är extremt svårmätt och framför allt så är det orimligt att mäta det på vanligt sätt. De som anställer städhjälp för 100 kronor timmen har redan idag mer än väl råd med 300 kronor i timmen. Det är oklart hur mycket man värderar att lätta sitt samvete, men det kommer ändå alltid att finnas billigare svart städhjälp. Många välbeställda människor har också ett synsätt på hushållsarbetet som icke-arbete – en slags god gärning de gör. Det pågår även forskning kring fenomenet att man betalar just för flexibiliteten, att få ha en person som inte ställer ”vita” krav.
(2) är ett extremt osäkert antagande. Redan i rapporten påpekas att gifta högavlönade män är de som har minst ”elasticitet” i arbetsutbudet. Översatt till svenska betyder det att kirurger och VD:ar inte kommer att jobba mer för att det finns mindre disk hemma – de skiter ändå i det. De som skulle jobba mer är lågavlönade kvinnor – men de skulle knappast köpa hushållstjänster även om det kostade 200 spänn istället för 300. Det visar också erfarenheter från de länder där man redan testat. Det är höginkomsttagare som köper tjänsterna.
(3) är väl det rimligaste antagandet – i den del som avser att ”svåranställda” skulle kunna få jobba i trädgården. Därmed inte sagt att det är bra. Väsentligt mycket bättre är att få in människor i arbeten med högre produktivitet, och – som LO föreslagit – vid behov subventionera för dem med nedsatt förmåga. Det är också inriktningen på samarbetspartiernas anställningsstöd, även om det skulle behövas en större satsning.
På ett mer allmänt plan pekar undersökningen och hur den mottagits på ett av våra allra största samhällsproblem idag, nämligen att man lyssnar på vad ekonomer har att säga om ekonomin. Betraktelsesättet är statiskt; alla relevanta sociala faktorer abstraheras bort. Vad får pigor i överklassens hem för samhälleliga effekter i övrigt? Vad får det för effekter för den offentliga omsorgens organisation och därmed för kvinnors arbetsmarknad (för det kan ingen tvivla på att det är kvinnor som kommer att arbeta som hembiträden) i stort?
Och den långsiktigt allvarliga frågan återstår. Varför ska staten aktivt bidra till att återinföra lågkvalificerade arbeten som vi medvetet utvecklat bort? Varför en framtidsbild som blickar långt bakåt? Varför ska staten betala flera miljarder för att aktivt vrida jämställdheten decennier tillbaka?
Något till sist om medierapporteringen. Det är hård konkurrens, men jag tror faktiskt att det har varit den knäppaste dagen av ensidig rapportering sedan Tsunamin. Det första jag möttes av på morgonen var Text-TV som skrek ut ”nyheten” om ”tusentals nya jobb” som en sanning över halva rutan. Sen har detta rullat som den stora nyheten på Ekot hela dagen. Fortfarande mitt på dagens fanns inte en enda kritisk kommentar att finna någonstans. Göran Hägglund (kd) får lägga ut texten om att ”socialdemokraterna är arbetarfientliga” för att de inte vill ha pigor. Sen träder borgerlighetens vänsterflank – miljöpartiet – in på banan och talar om att man ”inte är dogmatisk i frågan” (läs: förstår inte frågan men gärna säljer ut jämställdheten för en stund i rampljuset). När socialdemokraternas ställningstagande ska presenteras så har TT hittat vice ordföranden i kvinnoförbundet som i strid mot ett glasklart kongressbeslut uttalar sig positivt. Jens Henriksson på finansen, som tycks vara den ende som faktiskt tittat i rapporten, sägs mest ”avfärda” förslaget.
Utan att ha fattat vad som egentligen ”visats”, presenterar så journalister med flockbeteende ett ineffektivt och unket förslag som något slags nytänkande. Det är i sanning vämjeligt reaktionära tider vi lever i.
---
Uppdatering. City kör på framsidan idag: "Pigavdrag kan ge 10000 jobb". På sidan 2 är rubriken ännu bättre: "Städhjälp kan ge jobb - men politiker nobbar". Föreslår att den intresserade också tar en titt på Göran Perssons foto jämfört med de fyra borgerliga partiledarnas...
Till att börja med kan man konstatera följande: SN:s presentation av studien är oerhört missvisande (och medierna har köpt presentationen helt okritiskt – jag återkommer till det i slutet). I debattartikeln pekar man till exempel på Finland, och skriver att ”över 123.000 – eller över 5 procent – av hushållen utnyttjade avdragsmöjligheten” år 2003. Men den siffran handlar om samtliga avdrag för arbete i hemmet – alltså även det som idag går under ROT-avdraget i Sverige. De finska siffrorna visar i själva verket på att försöket är relativt fiaskoartat när det gäller det område SN pratar om . Nettotillskottet av nya tjänster inom ”traditionella hushållsgöromål” som är det som huvudsakligen avses här var 560-744 (!) heltidsarbeten.
På morgonnyheterna fick Almegas VD lägga ut texten och tala om ”tiotusentals nya jobb” i Sverige. Men KI:s studie talar om 10.600 nya jobb i sitt ”huvudalternativ”, 18.800 i ett scenario med smått vansinniga antaganden och 3.000 arbeten i det ”minst fördelaktiga”. Man kan notera att redan i det ”minst fördelaktiga” scenariot så gissar man på en mer än dubbelt så stor relativ sysselsättningseffekt än i Finland. Det motiveras med att man ska lägga till ”gårds- och trädgårdstjänster”.
KI tvingas tillstå i sin egen studie (s. 8):
”De finska erfarenheterna av systemet med skattereduktion för hushållsnära tjänster som kan jämföras med resultaten i denna studie […] pekar i riktning mot sidofallet med mindre fördelaktiga effekter”.De mesta (se också nedan) tyder på att detta ”sidofall” är det mest troliga (och antagligen redan här överoptimistiskt när det gäller sysselsättningseffekter). SN presenterar detta scenario som en besparing för staten på 79 miljoner. Men det man inte nämner är att det scenariot kräver en skattehöjning på 0,1 procentenhet. Det är cirka två miljarder. Det är alltså inte så att det är en ”ren vinst” för statskassan. Man vill alltså bekosta 3.000 nya pigjobb med 2 miljarder skattekronor! För den summan skulle man kunna anställa kring det dubbla i riktiga jobb i offentlig sektor. Regeringens sysselsättningsstöd beräknas ge kring 10.000 nya jobb med subventioner på 1 miljard.
Så långt alltså till och med om man accepterar antagandena i KI:s rapport. Men de är i sig djupt problematiska. Hela rapporten bygger på klassisk nationalekonomisk teori med sina sedvanliga absurditeter och totalt asociala antaganden. Rapporten lever i en värld där skatter alltid är av ondo och människors substitution mellan olika handlingar sker mekaniskt. Det är faktiskt rätt lustigt att notera att det ingick som en del av uppdraget från SN att ”redogöra för ekonomisk teori på området”. ”Ekonomisk teori” pekar som princip alltid på att skatterna borde sänkas, regleringar tas bort och staten låta bli att fatta några andra beslut än att sänka skatter, ta bort regleringar samt sätta folk i fängelse. Nåväl.
De antaganden som driver resultaten i ”undersökningen” (simuleringen, närmare bestämt) är att (1) svart arbete ersätts delvis av vitt, (2) hushåll som köper hushållsnära tjänster ökar sitt arbetsutbud, och (3) de som skulle jobba med pig- och trädgårdstjänster är i högre utsträckning sådana som har ”lägre produktivitet än genomsnitt” och annars skulle stått utanför arbetsmarknaden.
(1) är ett helt centralt antagande. Men det är extremt svårmätt och framför allt så är det orimligt att mäta det på vanligt sätt. De som anställer städhjälp för 100 kronor timmen har redan idag mer än väl råd med 300 kronor i timmen. Det är oklart hur mycket man värderar att lätta sitt samvete, men det kommer ändå alltid att finnas billigare svart städhjälp. Många välbeställda människor har också ett synsätt på hushållsarbetet som icke-arbete – en slags god gärning de gör. Det pågår även forskning kring fenomenet att man betalar just för flexibiliteten, att få ha en person som inte ställer ”vita” krav.
(2) är ett extremt osäkert antagande. Redan i rapporten påpekas att gifta högavlönade män är de som har minst ”elasticitet” i arbetsutbudet. Översatt till svenska betyder det att kirurger och VD:ar inte kommer att jobba mer för att det finns mindre disk hemma – de skiter ändå i det. De som skulle jobba mer är lågavlönade kvinnor – men de skulle knappast köpa hushållstjänster även om det kostade 200 spänn istället för 300. Det visar också erfarenheter från de länder där man redan testat. Det är höginkomsttagare som köper tjänsterna.
(3) är väl det rimligaste antagandet – i den del som avser att ”svåranställda” skulle kunna få jobba i trädgården. Därmed inte sagt att det är bra. Väsentligt mycket bättre är att få in människor i arbeten med högre produktivitet, och – som LO föreslagit – vid behov subventionera för dem med nedsatt förmåga. Det är också inriktningen på samarbetspartiernas anställningsstöd, även om det skulle behövas en större satsning.
På ett mer allmänt plan pekar undersökningen och hur den mottagits på ett av våra allra största samhällsproblem idag, nämligen att man lyssnar på vad ekonomer har att säga om ekonomin. Betraktelsesättet är statiskt; alla relevanta sociala faktorer abstraheras bort. Vad får pigor i överklassens hem för samhälleliga effekter i övrigt? Vad får det för effekter för den offentliga omsorgens organisation och därmed för kvinnors arbetsmarknad (för det kan ingen tvivla på att det är kvinnor som kommer att arbeta som hembiträden) i stort?
Och den långsiktigt allvarliga frågan återstår. Varför ska staten aktivt bidra till att återinföra lågkvalificerade arbeten som vi medvetet utvecklat bort? Varför en framtidsbild som blickar långt bakåt? Varför ska staten betala flera miljarder för att aktivt vrida jämställdheten decennier tillbaka?
Något till sist om medierapporteringen. Det är hård konkurrens, men jag tror faktiskt att det har varit den knäppaste dagen av ensidig rapportering sedan Tsunamin. Det första jag möttes av på morgonen var Text-TV som skrek ut ”nyheten” om ”tusentals nya jobb” som en sanning över halva rutan. Sen har detta rullat som den stora nyheten på Ekot hela dagen. Fortfarande mitt på dagens fanns inte en enda kritisk kommentar att finna någonstans. Göran Hägglund (kd) får lägga ut texten om att ”socialdemokraterna är arbetarfientliga” för att de inte vill ha pigor. Sen träder borgerlighetens vänsterflank – miljöpartiet – in på banan och talar om att man ”inte är dogmatisk i frågan” (läs: förstår inte frågan men gärna säljer ut jämställdheten för en stund i rampljuset). När socialdemokraternas ställningstagande ska presenteras så har TT hittat vice ordföranden i kvinnoförbundet som i strid mot ett glasklart kongressbeslut uttalar sig positivt. Jens Henriksson på finansen, som tycks vara den ende som faktiskt tittat i rapporten, sägs mest ”avfärda” förslaget.
Utan att ha fattat vad som egentligen ”visats”, presenterar så journalister med flockbeteende ett ineffektivt och unket förslag som något slags nytänkande. Det är i sanning vämjeligt reaktionära tider vi lever i.
---
Uppdatering. City kör på framsidan idag: "Pigavdrag kan ge 10000 jobb". På sidan 2 är rubriken ännu bättre: "Städhjälp kan ge jobb - men politiker nobbar". Föreslår att den intresserade också tar en titt på Göran Perssons foto jämfört med de fyra borgerliga partiledarnas...
måndag, juni 27, 2005
Svenskt näringsliv: Vi fattar ingenting
För några dagar sedan kom Svenskt Näringsliv med rapporten ”Lika eller inte – om män i lönestatistiken”, som väckte viss uppmärksamhet (som allt annat SN företar sig). En närmare genomläsning avslöjar en monumental blindhet (och ointresse) för könsstrukturer i samhället.
Budskapet är detta: ”Vi har inte hittat något som ger belägg för att det förekommer en omfattande, strukturell lönediskriminering i denna undersökning”. Det skulle ju ha varit en intressant och förvånande upptäckt. Men faktum är att rapporten visar precis motsatsen.
De stora skillnader som finns i genomsnittslön mellan män och kvinnor ”förklaras” i rapporten på olika sätt. I en så kallad ”förklaringstrappa” visar man att mycket av glappet beror på strukturella skillnader i undersökningsmaterialet. Lysande. En stor del av skillnaden beror så på vilken utbildning man har och vilket yrke man väljer! Well…
Till exempel, konstaterar man, har kvinnor utbildningar som inriktar sig på samhällsvetenskap, juridik, handel och administration, sjukvård och social omsorg. Män har i högre utsträckning utbildning som riktar sig mot teknik och tillverkning. På vilket sätt menar Svenskt näringsliv att detta förklarar löneskillnaderna? Mer än att konstatera att det är så det är. I själva verket är det ju precis detta som är den strukturella nedvärdering av kvinnor som sker på arbetsmarknaden. Att utbildning och senare anställning inom tekniksektorn ger mer pay-off än inom sjukvård hänger förstås samman med att det är många kvinnor i den senare sektorn. Det är ett både lätt konstaterat och väl undersökt faktum att yrken som byter ”könsmärkning” också byter relativt löneläge. När kvinnorna blir fler sjunker lönen. Men det är sånt som inte kan begripas med SN:s utgångspunkter.
Ganska lustigt blir det när SN skriver så här:
Ett stort steg i ”förklaringstrappan” tas av skillnader mellan företag, ”eftersom det bara är inom en och samma arbetsplats som det enligt lagen kan förekomma lönediskriminering”. Här bekräftar SN återigen att man helt enkelt inte fattar vad strukturell lönediskriminering handlar om. Den diskriminering som är olaglig för det enskilda företaget är bara en mycket liten del av den diskriminering som ändå förekommer. Det är det som ”bara händer”.
Det går från klarhet till klarhet. SN konstaterar att en viktig faktor som ”förklarar” varför kvinnor inte diskrimineras, är att mycket av löneskillnaderna beror på att fler män är chefer! Och att de riktigt högavlönade nästan alltid är män. De som har löner som avviker nedåt skiljer sig från dem som har löner som avviker uppåt ”genom att de har annan bakgrund, andra arbetsuppgifter och annat ansvar. De är exempelvis i mindre utsträckning chefer och har kortare utbildning”. Det är briljant. SN har helt lyckats missa själva problemet – att kvinnor inte blir chefer, trots att de är minst lika kompetenta – blir bortplockade i processen, för ledarskap och manlighet betraktas som synonyma. Män väljer män. Män belönar män. SN konstaterar liksom bara att ”det är som det är för det blev som det blev”.
När man ”förklarat” en del av löneskillnaderna på så sätt konstaterar man att det återstår ca fem procent. Då skriver man:
Det blir också lite lustigt när SN noterar att det skett förändringar i svenskt arbetsliv – fler kvinnor är ingenjörer och ekonomer än förut – och att löneskillnaderna därför skulle kunna minska. Men det är ju precis aktiva åtgärder för att åstadkomma den typen av förändringar som arbetsgivarna och deras politiska fränder har motverkat genom hela historien. På samma sätt konstateras att ”Sverige tillhör de länder i världen som har högst förvärvsfrekvens bland kvinnor”. Jovars. Men varför? Jo, på grund av den nordiska välfärdsmodellen – för att det finns en familjepolitik och offentliga jämställdhetssträvanden, som gör det möjligt i större utsträckning än andra länder att vara förvärvsarbetande och ha barn. Precis de sakerna har SN:s politiska fränder alltid bekämpat och vill ännu dramatiskt försämra (sänkta ersättningar i föräldraförsäkringen, avskaffad eller försämrad maxtaxa, nedmonterad offentlig barnomsorg, nej till utökad individualisering av föräldraförsäkringen.
SN konstaterar vidare att löneskillnaden mellan kvinnor och män är mycket mindre bland arbetare jämfört med tjänstemän. Och det beror på vadå? Jo, att kollektivavtalen är mer omfattande och individuell lönesättning ännu förekommer i mycket mindre utsträckning bland arbetare. SN:s position kring de frågorna torde vara känd.
Av SN:s rapport kan man alltså dra några tydliga slutsatser:
Budskapet är detta: ”Vi har inte hittat något som ger belägg för att det förekommer en omfattande, strukturell lönediskriminering i denna undersökning”. Det skulle ju ha varit en intressant och förvånande upptäckt. Men faktum är att rapporten visar precis motsatsen.
De stora skillnader som finns i genomsnittslön mellan män och kvinnor ”förklaras” i rapporten på olika sätt. I en så kallad ”förklaringstrappa” visar man att mycket av glappet beror på strukturella skillnader i undersökningsmaterialet. Lysande. En stor del av skillnaden beror så på vilken utbildning man har och vilket yrke man väljer! Well…
Till exempel, konstaterar man, har kvinnor utbildningar som inriktar sig på samhällsvetenskap, juridik, handel och administration, sjukvård och social omsorg. Män har i högre utsträckning utbildning som riktar sig mot teknik och tillverkning. På vilket sätt menar Svenskt näringsliv att detta förklarar löneskillnaderna? Mer än att konstatera att det är så det är. I själva verket är det ju precis detta som är den strukturella nedvärdering av kvinnor som sker på arbetsmarknaden. Att utbildning och senare anställning inom tekniksektorn ger mer pay-off än inom sjukvård hänger förstås samman med att det är många kvinnor i den senare sektorn. Det är ett både lätt konstaterat och väl undersökt faktum att yrken som byter ”könsmärkning” också byter relativt löneläge. När kvinnorna blir fler sjunker lönen. Men det är sånt som inte kan begripas med SN:s utgångspunkter.
Ganska lustigt blir det när SN skriver så här:
”I debatten förekommer ofta påståendet att kvinnor återfinns bland de lägst betalda yrkena, och att detta skulle vara ett bevis för en strukturell könsdiskriminering”.Men, detta är enligt SN överdrivet; ”en sanning med modifikation”. Men deras egen uppradning av de 25 yrkesgrupper som har de lägsta lönerna visar att 13 av dem är kvinnodominerade, medan 4 är mansdominerade. Slumpmässigt? Ännu tydligare blir det om man noterar (vilket SN förstås inte gör) att de ”jämlika yrkesgrupperna” (8) är marginella i storlek (trädgårdsskötare, privatbokbindare, fjäderfäuppfödare), medan framför allt de kvinnodominerade är mycket stora yrkesgrupper som barnsöktare, köks- och restaurangbiträde, hotell- och kontorsstädare. (Man kan förresten också notera att bland de 4 mansdominerade låglöneyrkena finns tydliga ”invandrartäta” yrkesgrupper som handpaketerare, fönsterputsare och taxiförare).
Ett stort steg i ”förklaringstrappan” tas av skillnader mellan företag, ”eftersom det bara är inom en och samma arbetsplats som det enligt lagen kan förekomma lönediskriminering”. Här bekräftar SN återigen att man helt enkelt inte fattar vad strukturell lönediskriminering handlar om. Den diskriminering som är olaglig för det enskilda företaget är bara en mycket liten del av den diskriminering som ändå förekommer. Det är det som ”bara händer”.
Det går från klarhet till klarhet. SN konstaterar att en viktig faktor som ”förklarar” varför kvinnor inte diskrimineras, är att mycket av löneskillnaderna beror på att fler män är chefer! Och att de riktigt högavlönade nästan alltid är män. De som har löner som avviker nedåt skiljer sig från dem som har löner som avviker uppåt ”genom att de har annan bakgrund, andra arbetsuppgifter och annat ansvar. De är exempelvis i mindre utsträckning chefer och har kortare utbildning”. Det är briljant. SN har helt lyckats missa själva problemet – att kvinnor inte blir chefer, trots att de är minst lika kompetenta – blir bortplockade i processen, för ledarskap och manlighet betraktas som synonyma. Män väljer män. Män belönar män. SN konstaterar liksom bara att ”det är som det är för det blev som det blev”.
När man ”förklarat” en del av löneskillnaderna på så sätt konstaterar man att det återstår ca fem procent. Då skriver man:
”Kvarstående skillnader beror på andra faktorer som inte fångas upp i vår undersökning, men som är väl kända från andra undersökningar som viktiga förklaringsfaktorer. Det är bland annat antalet år i yrket, antalet år i företaget, en mer finfördelad gradering av arbetets svårighetsgrad och mångsidighet”De sistnämnda faktorerna är tämligen exakt sådant där den strukturella diskrimineringen av kvinnor yttrar sig i verkliga, dagliga värderingar. Det män gör anses vara svårt och mångsidigt – det kvinnor görs, tvärtom. SN fattar helt enkelt ingenting.
Det blir också lite lustigt när SN noterar att det skett förändringar i svenskt arbetsliv – fler kvinnor är ingenjörer och ekonomer än förut – och att löneskillnaderna därför skulle kunna minska. Men det är ju precis aktiva åtgärder för att åstadkomma den typen av förändringar som arbetsgivarna och deras politiska fränder har motverkat genom hela historien. På samma sätt konstateras att ”Sverige tillhör de länder i världen som har högst förvärvsfrekvens bland kvinnor”. Jovars. Men varför? Jo, på grund av den nordiska välfärdsmodellen – för att det finns en familjepolitik och offentliga jämställdhetssträvanden, som gör det möjligt i större utsträckning än andra länder att vara förvärvsarbetande och ha barn. Precis de sakerna har SN:s politiska fränder alltid bekämpat och vill ännu dramatiskt försämra (sänkta ersättningar i föräldraförsäkringen, avskaffad eller försämrad maxtaxa, nedmonterad offentlig barnomsorg, nej till utökad individualisering av föräldraförsäkringen.
SN konstaterar vidare att löneskillnaden mellan kvinnor och män är mycket mindre bland arbetare jämfört med tjänstemän. Och det beror på vadå? Jo, att kollektivavtalen är mer omfattande och individuell lönesättning ännu förekommer i mycket mindre utsträckning bland arbetare. SN:s position kring de frågorna torde vara känd.
Av SN:s rapport kan man alltså dra några tydliga slutsatser:
* Det förekommer en omfattande lönediskriminering av kvinnor på arbetsmarknadenEller allra tydligast, med ett citat från SN:s egen rapport: ”De skillnader som finns har i stor utsträckning naturliga förklaringar”.
* SN begriper inte alls detta
* SN:s lösning på problemet är att ”det grejar sig”, när historisk erfarenhet visar motsatsen
* De politiska förslag som SN normalt sympatiserar med leder till ökade löneskillnader mellan män och kvinnor
* Arbetsgivarnas syn på arbetsmarknaden går stick i stäv med konkreta feministiska strävanden.
söndag, juni 26, 2005
Mera Omar
Har skrivit om Mohammed Omar förr. Han syns nu lite överallt, vilket är bra. I senaste Ordfront Magasin bidrar han med en liten text (ska man kalla det novell?) med namnet ”Från guru till golare”. Det är en kondenserad skildring av arbetet idag och av villkoren vid löpande bandet. Det är enkelt, konkret och levande. Och det är så förbannat sällsynt i svensk litteratur idag att man knappt tror att någon får skriva sådär. Jag tänker på Gunnar Adolfsson, hans utmärkta roman Trappan, som handlar om tidsstudiemän och arbetskonflikter på Volvo, och på det som Jan Myrdal skriver om en närmast total(itär) bortstädning av arbetarlitteraturen från 50-talets litteraturhistoria.
”När det är mycket jobb kommer en av förmännen inrusande med en pärm. ’Idag jobbar vi till sex’ säger han och liksom knycker hurtigt med huvudet. Knyckandet betyder att det är självklart att vi alla ’ställer upp’. […] ’Ska du hem och sätta på käringen? De kan du göra på lördagarna’, kan förmannen svara om du anger ’fel’ skäl. Fel skäl kan vara att följa med ett barn till vårdscentralen. ’Ungen har väl för fan en morsa’”.Det är precision i blicken och språket. Samtidigt ser jag Omar intervjuad i Proletären, med anledning av att Swedish Meats ska säga upp folk på hans arbetsplats i Uppsala. Det är de villkoren – bland annat – som han gör litteratur av. Angelägen litteratur som flyter fram.
Tropisk kycklingfrossa
Ett antal amerikanska kongressledamöter har tagits till Guantanamo-basen för att själva se hur det är där. Där fick man bland annat se hur "extraordinära förhörsmetoder går till":
Kongressledamöterna missade väl troligen också att vara plats när någon dog under förhör - något som hänt vid minst 37 tillfällen på amerikanska militärbaser enligt Human Rights USA, i februari 2005. Men det är ju allmänt känt att vi alla ska dö någon gång. Så varför inte i ett "behagligt tropiskt klimat", som Dick Cheney påpekade råder på Guantanamo. Man skulle till och med kunna tänka sig att ha särskilda äventyrsresor till lägret.
TT rapporterar vidare:
Och nu när det är så här bra, måste man ju vara direkt korkad om man tror att de intagna skulle ha något emot att efter flera år ännu inte veta vad de är anklagade för. Det är väl bättre det, än att gå och oroa sig!
Eftersom USA är en demokrati och marknadsekonomi så påminner förfaringssättet med att ta en kontrollerad grupp till kontrollerade visninar inte alls om den som totalitära diktaturer brukar använda sig av för yttervärlden.
Vill man nu kräkas, beror det möjligen på apelsinsåsen. Man får stämma entreprenören. Friheten har knappt några gränser.
"En kvinnlig förhörsledare läste timme efter timme högt ur en Harry Potter bok medan fången vände ryggen till och höll för öronen".De kunde förstås ha sett på när fångarna pumpades med vätska och sedan fick sitta kvar i sin avföring, eller när de utsattes för starka temperaturväxlingar och förhindrades från att sova. Nu fick det istället bli Harry Potter-läsning, men de fick ju i alla fall en god bild av hur det kan gå till.
Kongressledamöterna missade väl troligen också att vara plats när någon dog under förhör - något som hänt vid minst 37 tillfällen på amerikanska militärbaser enligt Human Rights USA, i februari 2005. Men det är ju allmänt känt att vi alla ska dö någon gång. Så varför inte i ett "behagligt tropiskt klimat", som Dick Cheney påpekade råder på Guantanamo. Man skulle till och med kunna tänka sig att ha särskilda äventyrsresor till lägret.
TT rapporterar vidare:
"Kongressledamöterna fick också äta samma lunch som Guanatanamofångarna: Kyckling i apelsinsås med ris och okra. Politikerna fick också se fångar i skägg, vita fångdräkter, och flip-flop tofflor spela fotboll. De tillhörde den grupp som belönats för samarbete och gott uppförande".Det är viktigt med ett gott uppförande, vet vi ju alla från skolan och så. Till exempel torde de ha ätit sin spenat var dag.
Och nu när det är så här bra, måste man ju vara direkt korkad om man tror att de intagna skulle ha något emot att efter flera år ännu inte veta vad de är anklagade för. Det är väl bättre det, än att gå och oroa sig!
Eftersom USA är en demokrati och marknadsekonomi så påminner förfaringssättet med att ta en kontrollerad grupp till kontrollerade visninar inte alls om den som totalitära diktaturer brukar använda sig av för yttervärlden.
Vill man nu kräkas, beror det möjligen på apelsinsåsen. Man får stämma entreprenören. Friheten har knappt några gränser.
lördag, juni 25, 2005
Presidentvalet i Iran
Resultatet av det iranska presidentvalets andra omgång blev att Teherans borgmästare, den hyperkonservative Mahmood Ahmadinejad, 49, vann över en av iranskt samhällslivs ständiga nyckelpersoner, 70-årige ”miljardär-mullan” Ali Akbar Hashemi Rafsanjani. Jag skrev tidigare om det då ganska oväntade beskedet att systemets man Rafsanjani bestämt sig för att ställa upp i presidentvalet. Jag tror att de flesta då bedömde det som mest sannolikt att Rafsanjani skulle vinna. Och skulle han utmanas så skulle det vara från det så kallade reformlägret. Nu blev det tvärtom.
Vad utfallet kommer att innebära är svåranalyserat. Men själva processen säger mycket om det aktuella politiska läget. När Khatami 1997 vann presidentvalet var det en stor politisk händelse just för att det monolitiska politiska systemet kunde uppvisa motsättningar. Reformsträvandena har sedan av skäl som tål en längre separat analys ebbat ut och redan för mer än ett år sedan var det redan tydligt att de konservativa hade det politiska initiativet inför valet 2005, då Khatami enligt konstitutionen skulle få träda åt sidan.
Det som nu skett visar på öppna och hårda motsättningar inom det ledande etablissemangets självaste kärna. När Rafsanjani räknat med att enkelt kliva fram i vakuumet och driva sin politiska linje – med bibehållen men något modererad politisk kontroll, kombinerat med privatiseringar och utförsäljningar – så möttes han av en nyreaktionär våg. Man måste minnas att det största missnöjet med regimen idag baseras på att man ser det ledande skiktet som korrupt och tjuvaktigt. Särskilt har de ekonomiska klyftorna exploderat igen de senaste åren. Efter revolutionen vidtogs trots allt viktiga åtgärder mot fattigdomen, men på senare år har utslagningen tagit fart igen, samtidigt som man kan se extrema rikedomar byggas upp. Rafsanjani – idag troligen Irans rikaste man – personifierar den utvecklingen. Reformlägret har nog ägnat den problematiken alltför lite uppmärksamhet. Istället har reaktionärer som Ahmadinejad – precis som europeiska nyfascister – kunnat ställa rätt frågor bland breda lager av befolkningen, men naturligtvis erbjuda falska och obehagliga svar.
Det är förstås mer komplext än så, men detta är ändå viktigt. Vad som rent faktiskt händer med korruption och växande klyftor är en helt annan sak. En grund till de inre spänningarna i toppen är just kampen över rofferiets frukter.
Idag talar många om valfusk. Det tycks uppenbart att sådant har förekommit, på lite olika sätt. Men också möjligheterna att manipulera valet säger något om de maktförhållandena. Fusket har knappast handlat om att man räknat rösterna på något speciellt sätt på central nivå. Däremot tycks man ha hindrat ”fel” folk från att rösta på Rafsanjani och på en del håll lokalt ha manipulerat rösterna. Det kommer att vara svårt att veta vad som är sant och falskt, men klart är att den ultrakonservativa falangen har haft sin basorganisering.
Jag tror att många har underskattat den falangen. Den allmänna åsikten – både bland vanligt folk som är hjärtligt trötta på systemet och bland den progressiva oppositionen – har länge varit att den krets som finns kring sådana som Ahmadinejad och Högste ledaren Khamenei är obildade och inkompetenta tölpar. Men många är skarpa politiska analytiker, erfarna revolutionärer och systembyggare som har goda känningar i befolkningen.
Förra sommaren satt jag fascinerad och lyssnade på flera TV-anföranden av Khamenei, där han talade på universitet, till väpnade styrkor, till religiösa aktivister. Det är knappast något som vanliga TV-tittare kollar in. Men lyssnar man med politiska öron hör man hur han driver linjer, bygger medvetna fronter. Och till skillnad från Khomeini som styrde med en upphöjd, mystifierad absolutism från sitt residens i Qom som han sällan lämnade, är Khamenei – och hans medarbetare – ständigt på språng. De måste, för de har inte skuggan av det stöd de hade strax efter revolutionen. Men de är inte upplösta. Tvärtom, visar det sig.
Så vad händer nu? Att systemet är försvagat verkar klart. Men vad som därefter händer är det svårt att sia om, särskilt utifrån. Svenska tidningar kör en grej från TT-AFP där de meddelar att ”exil-iranier hyllar Ahmadinejads seger”. Det är huvudsakligen USA-baserade rojalister som kommer till tals här. Tanken är hur som helst att det är bra att den värre kandidaten valdes, för systemet kanske kollapsar snabbare då. Det är möjligt att en USA-stödd överklass som ser möjligheter att ”göra en Irak” kan resonera så. Men för den progressiva oppositionen torde ett sådant resonemang vara ytterst farligt. För att kunna utnyttja ett kaotiskt läge behövs en egen stryka och kontroll över dagordningen. Så är det knappast för dem.
Jag tror snarare att oppositionen både i och utanför landet behöver vara mycket självkritisk och fundersam. En genomgripande förändring, som har folkligt stöd, bryter med enväldet och som kan skapa en bättre framtid för miljoner iranier, kan inte ske utan att man tar hänsyn till de ekonomiska frågorna. Den progressiva oppositionen har glömt verkligheten för dem som lever i kåkstäderna som ett tag var på väg att försvinna, eller landsbygdsbefolkningen som urbaniseras utan att finna arbeten i en illa skött industri.
Och när de globala maktförhållandena gör sig påminda måste man hamna rätt. I en kommentar till valet talar det amerikanska utrikesdepartementet om att Iran fortfarande är ”fullständigt i otakt med de tydliga frihetsströmningarna i Irak, Afghanistan och Libanon”. Det är en signal om att arbete pågår, för att fortsätta återkolonisera Mellanöstern och förslava ännu ett folk. Den som låter sig ingå i just dessa ”frihetsströmningar” – alltså säljer sig till USA för en framtid som administrerande quisling – gör det iranska folket ännu större skada än ultrakonservativa batongmoralister.
Vad utfallet kommer att innebära är svåranalyserat. Men själva processen säger mycket om det aktuella politiska läget. När Khatami 1997 vann presidentvalet var det en stor politisk händelse just för att det monolitiska politiska systemet kunde uppvisa motsättningar. Reformsträvandena har sedan av skäl som tål en längre separat analys ebbat ut och redan för mer än ett år sedan var det redan tydligt att de konservativa hade det politiska initiativet inför valet 2005, då Khatami enligt konstitutionen skulle få träda åt sidan.
Det som nu skett visar på öppna och hårda motsättningar inom det ledande etablissemangets självaste kärna. När Rafsanjani räknat med att enkelt kliva fram i vakuumet och driva sin politiska linje – med bibehållen men något modererad politisk kontroll, kombinerat med privatiseringar och utförsäljningar – så möttes han av en nyreaktionär våg. Man måste minnas att det största missnöjet med regimen idag baseras på att man ser det ledande skiktet som korrupt och tjuvaktigt. Särskilt har de ekonomiska klyftorna exploderat igen de senaste åren. Efter revolutionen vidtogs trots allt viktiga åtgärder mot fattigdomen, men på senare år har utslagningen tagit fart igen, samtidigt som man kan se extrema rikedomar byggas upp. Rafsanjani – idag troligen Irans rikaste man – personifierar den utvecklingen. Reformlägret har nog ägnat den problematiken alltför lite uppmärksamhet. Istället har reaktionärer som Ahmadinejad – precis som europeiska nyfascister – kunnat ställa rätt frågor bland breda lager av befolkningen, men naturligtvis erbjuda falska och obehagliga svar.
Det är förstås mer komplext än så, men detta är ändå viktigt. Vad som rent faktiskt händer med korruption och växande klyftor är en helt annan sak. En grund till de inre spänningarna i toppen är just kampen över rofferiets frukter.
Idag talar många om valfusk. Det tycks uppenbart att sådant har förekommit, på lite olika sätt. Men också möjligheterna att manipulera valet säger något om de maktförhållandena. Fusket har knappast handlat om att man räknat rösterna på något speciellt sätt på central nivå. Däremot tycks man ha hindrat ”fel” folk från att rösta på Rafsanjani och på en del håll lokalt ha manipulerat rösterna. Det kommer att vara svårt att veta vad som är sant och falskt, men klart är att den ultrakonservativa falangen har haft sin basorganisering.
Jag tror att många har underskattat den falangen. Den allmänna åsikten – både bland vanligt folk som är hjärtligt trötta på systemet och bland den progressiva oppositionen – har länge varit att den krets som finns kring sådana som Ahmadinejad och Högste ledaren Khamenei är obildade och inkompetenta tölpar. Men många är skarpa politiska analytiker, erfarna revolutionärer och systembyggare som har goda känningar i befolkningen.
Förra sommaren satt jag fascinerad och lyssnade på flera TV-anföranden av Khamenei, där han talade på universitet, till väpnade styrkor, till religiösa aktivister. Det är knappast något som vanliga TV-tittare kollar in. Men lyssnar man med politiska öron hör man hur han driver linjer, bygger medvetna fronter. Och till skillnad från Khomeini som styrde med en upphöjd, mystifierad absolutism från sitt residens i Qom som han sällan lämnade, är Khamenei – och hans medarbetare – ständigt på språng. De måste, för de har inte skuggan av det stöd de hade strax efter revolutionen. Men de är inte upplösta. Tvärtom, visar det sig.
Så vad händer nu? Att systemet är försvagat verkar klart. Men vad som därefter händer är det svårt att sia om, särskilt utifrån. Svenska tidningar kör en grej från TT-AFP där de meddelar att ”exil-iranier hyllar Ahmadinejads seger”. Det är huvudsakligen USA-baserade rojalister som kommer till tals här. Tanken är hur som helst att det är bra att den värre kandidaten valdes, för systemet kanske kollapsar snabbare då. Det är möjligt att en USA-stödd överklass som ser möjligheter att ”göra en Irak” kan resonera så. Men för den progressiva oppositionen torde ett sådant resonemang vara ytterst farligt. För att kunna utnyttja ett kaotiskt läge behövs en egen stryka och kontroll över dagordningen. Så är det knappast för dem.
Jag tror snarare att oppositionen både i och utanför landet behöver vara mycket självkritisk och fundersam. En genomgripande förändring, som har folkligt stöd, bryter med enväldet och som kan skapa en bättre framtid för miljoner iranier, kan inte ske utan att man tar hänsyn till de ekonomiska frågorna. Den progressiva oppositionen har glömt verkligheten för dem som lever i kåkstäderna som ett tag var på väg att försvinna, eller landsbygdsbefolkningen som urbaniseras utan att finna arbeten i en illa skött industri.
Och när de globala maktförhållandena gör sig påminda måste man hamna rätt. I en kommentar till valet talar det amerikanska utrikesdepartementet om att Iran fortfarande är ”fullständigt i otakt med de tydliga frihetsströmningarna i Irak, Afghanistan och Libanon”. Det är en signal om att arbete pågår, för att fortsätta återkolonisera Mellanöstern och förslava ännu ett folk. Den som låter sig ingå i just dessa ”frihetsströmningar” – alltså säljer sig till USA för en framtid som administrerande quisling – gör det iranska folket ännu större skada än ultrakonservativa batongmoralister.
torsdag, juni 23, 2005
Centern och den nya högervågen
[Publicerar här min ledarkrönika i veckans Flamman]
Det senaste året har det hänt mycket med centern. Ledningen har ansträngt sig för att göra partiet till en självklar del av den borgerliga alliansen. Inte genom att hitta en roll som företrädare för en specifik nyans av ståndpunkter och värderingar, utan genom motsatsen.
Maud Olofsson har offentligt lagt sig platt i kärnkraftsfrågan – centerns enda profilfråga de senaste 30 åren. Partiet har närmat sig moderaternas syn på kraftiga skattesänkningar och dito ersättningsnivåer och har sadlat om till ivrig anhängare av den nu havererade EU-konstitutionen. Stämman har beslut på förbud mot sympatiåtgärder. Ungdomsförbundet lyfter de nyliberala förslag moderaterna väntar med en stund.
Centerns metamorfos bekräftar en underliggande politisk strömning. Den borgerliga vänstern marginaliseras helt. Den folkliga kritik som finns långt in i borgerliga led, mot eliternas distansering från folkflertalets livsvillkor, inte minst mot den samstämmiga EU-entusiasmen, finner inga självklara företrädare och kan komma att ta vägen lite vart som helst.
De borgerliga ungdomsförbunden har i ett decennium genomgått en politisk och social konvergens. Deras broilerföreträdare har kommit från ungefär samma smala urbana sociala skikt, umgåtts med varandra, läst samma skribenter och skapat sina värderingar gemensamt. Samma elitgemyt utkristalliserar sig nu bland de borgerliga partiledningarna – i god symbios med mediaetablissemanget. Det är helt följdriktigt att centern samtidigt meddelar att man vill sälja sin egen kvarvarande press på landsorten.
Det är drygt ett år kvar till valet. För arbetarrörelsen borde det vara tydligt att den normala socialdemokratiska valstrategin – att försöka framställa borgerligheten som regeringsoduglig genom att hitta skillnader mellan dess partier – inte kommer att fungera. Det är likheterna som är intressanta.
För ett vänsterparti, som på samma gång står för tydlig arbetarrörelsepolitik och är skild från det politiska etablissemanget, finns då stora möjligheter. Det gäller att vara det partiet.
Det senaste året har det hänt mycket med centern. Ledningen har ansträngt sig för att göra partiet till en självklar del av den borgerliga alliansen. Inte genom att hitta en roll som företrädare för en specifik nyans av ståndpunkter och värderingar, utan genom motsatsen.
Maud Olofsson har offentligt lagt sig platt i kärnkraftsfrågan – centerns enda profilfråga de senaste 30 åren. Partiet har närmat sig moderaternas syn på kraftiga skattesänkningar och dito ersättningsnivåer och har sadlat om till ivrig anhängare av den nu havererade EU-konstitutionen. Stämman har beslut på förbud mot sympatiåtgärder. Ungdomsförbundet lyfter de nyliberala förslag moderaterna väntar med en stund.
Centerns metamorfos bekräftar en underliggande politisk strömning. Den borgerliga vänstern marginaliseras helt. Den folkliga kritik som finns långt in i borgerliga led, mot eliternas distansering från folkflertalets livsvillkor, inte minst mot den samstämmiga EU-entusiasmen, finner inga självklara företrädare och kan komma att ta vägen lite vart som helst.
De borgerliga ungdomsförbunden har i ett decennium genomgått en politisk och social konvergens. Deras broilerföreträdare har kommit från ungefär samma smala urbana sociala skikt, umgåtts med varandra, läst samma skribenter och skapat sina värderingar gemensamt. Samma elitgemyt utkristalliserar sig nu bland de borgerliga partiledningarna – i god symbios med mediaetablissemanget. Det är helt följdriktigt att centern samtidigt meddelar att man vill sälja sin egen kvarvarande press på landsorten.
Det är drygt ett år kvar till valet. För arbetarrörelsen borde det vara tydligt att den normala socialdemokratiska valstrategin – att försöka framställa borgerligheten som regeringsoduglig genom att hitta skillnader mellan dess partier – inte kommer att fungera. Det är likheterna som är intressanta.
För ett vänsterparti, som på samma gång står för tydlig arbetarrörelsepolitik och är skild från det politiska etablissemanget, finns då stora möjligheter. Det gäller att vara det partiet.
onsdag, juni 22, 2005
Skoj med privatiseringar
Klas Rönnbäck har för Vänsterpartiet i Stockholms stad sammanställt en rapport som på ett frapperande sätt visar det mångsidigt höga priset för privatiseringar och avregleringar. Ett av de tydligaste resultatet är att i den största jämförande kvalitetsundersökning som genomförts hittills, får de privata äldreboendena i Stockholms stad sämre omdöme i 59 av 59 ställda frågor än de kommunala.
Mot detta reagerade häromveckan moderaten Margareta Björk med följande härligt sakliga salva:
Vad Rönnbäck gjort är att helt enkelt läsa den noggrant. Andra intressanta fakta som lyfts fram i rapporten:
• Privatiseringen av Birka Energi har lett till kraftigt höjda priser såväl för el som fjärrvärme. Fortum Värme har sedan privatiseringen höjt sina priser mest i hela landet. Utförsäljningen har också lett till att staden förlorar hundratals miljoner i uteblivna vinster varje år.
• Avregleringar och liberaliseringar av tidigare statligt reglerade tjänster som el, tågtransporter och posten har lett till kraftigt ökade kostnader för konsumenter - och offentlig sektor. För Stockholms stad kan avregleringen av el-marknaden ha medfört kostnadsökningar på omkring 80 miljoner kronor per år.
• Utförsäljningen av allmännyttan har medfört att hyrorna hos de nya privatvärdarna har höjts 2-5 gånger så mycket som i jämförbara, kommunala bostäder. Omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter har nästan uteslutande skett i innerstaden, och därmed ökat segregationen i samhället.
Rapporten ”Privatiseringarnas pris” kan laddas ned här.
Mot detta reagerade häromveckan moderaten Margareta Björk med följande härligt sakliga salva:
Kommunisterna ondgör sig i en artikel över ”privatiseringsvågen” i Stockholm och åberopar en undersökning som jämfört kvaliteten vid kommunala och privata äldreboenden. Vilken undersökning är det? Beställd av borgarrådet Olofsson (v) ansvarig för äldreomsorgen i Stockholm? (City 16/6)Nu blir det väldigt roligt. För idag påpekar Margareta Olofsson (v) vad det är för kvalitetsundersökning som åsyftas. Den är utförd av konsultföretaget PLS Ramböll Management (vilket förstås framgår i rapporten). Och den beställdes under förra mandatperioden av – moderaterna.
Vad Rönnbäck gjort är att helt enkelt läsa den noggrant. Andra intressanta fakta som lyfts fram i rapporten:
• Privatiseringen av Birka Energi har lett till kraftigt höjda priser såväl för el som fjärrvärme. Fortum Värme har sedan privatiseringen höjt sina priser mest i hela landet. Utförsäljningen har också lett till att staden förlorar hundratals miljoner i uteblivna vinster varje år.
• Avregleringar och liberaliseringar av tidigare statligt reglerade tjänster som el, tågtransporter och posten har lett till kraftigt ökade kostnader för konsumenter - och offentlig sektor. För Stockholms stad kan avregleringen av el-marknaden ha medfört kostnadsökningar på omkring 80 miljoner kronor per år.
• Utförsäljningen av allmännyttan har medfört att hyrorna hos de nya privatvärdarna har höjts 2-5 gånger så mycket som i jämförbara, kommunala bostäder. Omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter har nästan uteslutande skett i innerstaden, och därmed ökat segregationen i samhället.
Rapporten ”Privatiseringarnas pris” kan laddas ned här.
tisdag, juni 21, 2005
Sensation i TV den 5 juli
[Efter att ha rusat hem och svettig satt mig framför TV:n för att se dokumentären upptäcker jag att det - som det ju också står i det jag klippt in - inte är idag, utan den 5 juli som dokumentären går. Det gick lite för fort. Ber om ursäkt om jag besvärat någon mer än mig själv. Eller "jag tar avstånd från den tidigare rubriken", kanske det heter med modernt språkbruk]
Efter många år av uppenbart politiskt motiverad vånda visar nu SVT äntligen Nils Lundgrens dokumentär om den svenska regeringens internering av antifascister under andra världskriget. Dessa män skulle vid en ockupation med största sannolikhet ha överlämnats till nazisterna för att avrättas, såsom skedde i våra grannländer. Det är en skamfläck i svensk modern historia, och en växande sådan, för varje dag som går utan rannsakan och ursäkter:
Efter många år av uppenbart politiskt motiverad vånda visar nu SVT äntligen Nils Lundgrens dokumentär om den svenska regeringens internering av antifascister under andra världskriget. Dessa män skulle vid en ockupation med största sannolikhet ha överlämnats till nazisterna för att avrättas, såsom skedde i våra grannländer. Det är en skamfläck i svensk modern historia, och en växande sådan, för varje dag som går utan rannsakan och ursäkter:
SVT2 Tisdag den 5 juli kl 18.15
UPPRÄTTELSE
En film om interneringslägren i Sverige under andra världskriget, där mellan 600 och 700 värnpliktiga män placerades. De flesta var kommunister, men där fanns också radikala socialdemokrater, syndikalister, fackföreningsfolk och så kallade Englandsvänner. I dokumentären visas att interneringslägren fanns över hela Sverige under andra världskriget. Interneringen av påstått opålitliga element skedde utan rättegång och utan dom. Än i dag har ingen av de drabbade fått en ursäkt, de och deras anhöriga kräver fortfarande upprättelse. Musik: Joakim Thåström, David Sandström och Fläskkvartetten.
Den gröna republiken
Idag dök det upp ett nytt inlägg hos Riverbend, en fascinerande Baghdad-blog. Det är en ”general update” som i sin vardaglighet är viktigare att ta till sig än alla de sedvanliga bombrapporterna och terroranalyserna. Läs! Mest av allt fastnar beskrivningen av hur ockupationsmakten och dess hantlangare bygger upp sina strukturer i en klassisk kolonial hierarki.
“What people find particularly frustrating is the fact that while Baghdad seems to be falling apart in so many ways with roads broken and pitted, buildings blasted and burnt out and residential areas often swimming in sewage, the Green Zone is flourishing. The walls surrounding restricted areas housing Americans and Puppets have gotten higher- as if vying with the tallest of date palms for height”.Det är det här som skapar det antikoloniala medvetandet, som när det hat som oundvikligen kommer att riktas mot ockupanterna.
“The Green Zone is a source of consternation and aggravation for the typical Iraqi. It makes us anxious because it symbolises the heart of the occupation and if fortifications and barricades are any indicator – the occupation is going to be here for a long time. It is a provocation because no matter how anyone tries to explain or justify it, it is like a slap in the face. It tells us that while we are citizens in our own country, our comings and goings are restricted because portions of the country no longer belong to its people. They belong to the people living in the Green Republic”.Hur länge förnedringen fortgår bestäms av många faktorer, varav det viktigaste blir hur väl motståndet lyckas organisera sig i fortsättningen.
Några ord om några "beräkningar"
Det är mycket uppståndelse kring DN:s artikel om Ung Vänster idag. (Noterar jag bland annat i kommentarerna till en text som handlar om finländarnas EU-syn samt en och annan som hör av sig och undrar, eftersom det tydligen är en allmänt utbredd föreställning att saker som står i tidningen är sanna). För egen del var det länge sedan jag gav upp varje tanke på att det som händer i verkligheten på något sätt ska avspegla sig i medierapporteringen om allt som rör vänstern, så det är jämna plågor. Den som av någon anledning är intresserad av att se med kritisk blick på artikeln kan möjligen konstatera att det egentligen inte finns mycket nytt där. DN:s ”beräkningar” bygger helt enkelt på att man har tagit del av de anklagelser som det rapporterats vitt och brett om förut, lekt med tanken att de stämmer och räknat sig bakåt till en siffra. Naturligtvis presenteras detta som ett faktum, inte en spekulativ beräkning. Så värst svårt att gissa vilka de ”initierade källorna” är, är det inte heller. Det många fler har anledning att fundera djupare över, är hur man som vänsterorganisation ska bedriva politiskt arbete i ett läge där varken mediala vågor eller myndighetsutövning har särskilt mycket gemensamt med de ännu förhärskande idéerna om oväld och objektivitet.
måndag, juni 20, 2005
Konstitutionen impopulär i Finland
EU-skepsisen och den politiska fördelningen av den har länge skilt de skandinaviska länderna från andra europeiska länder. Det har i och för sig inte varit särskilt konstigt. De politiska traditionerna är olika och medan EU-bygget varit ett uppenbart hot mot de skandinaviska välfärdsmodellerna har progressiva krafter i andra länder sett annorlunda på EU:s kortsiktiga påverkan på sådant som miniminormer och regionalt inflytande. Finland har varit och är lite av ett specialfall. Även om det finska systemet liknar de skandinaviska så är det politiska landskapet i Finland väldigt olikt det svenska. Konfliktlinjerna har varit nedtonade länge – med breda regeringar och därpå följande politisk apati – och synen på EU har på ett annat sätt präglats av det tidigare geopolitiska förhållningssättet till Sovjetunionen.
Men det vi ser nu i hela Europa är på många sätt en ”skandinavisering” av EU-debatten. När det gäller synen på EU:s utveckling och vilka problem som finns med den så kommer just förlusten av suveränitet och den inbyggda nyliberala grundtendensen i politiken upp som centrala faktorer. Det påverkar förhållandet till de viktigaste dagsfrågorna: Euron och nu Konstitutionen. Så har det varit på kontinenten. En färsk opinionsundersökning som Helsingin Sanomat låtit genomföra visar intressanta siffror också från Finland.
Om det skulle hållas folkomröstning om konstitutionen skulle hela 47 procent av finländarna rösta nej. En tredjedel säger ja medan 19 procent är osäkra. Precis som i Sverige – och nu också många andra länder – är det särskilt de unga som är mest negativa. Av de under 25 säger 53 procent säger nej. Och vänster-högerdimensionen syns tydligt igen. Av vänsterförbundets anhängare säger 87 procent nej, medan konstitutionen har stöd av en majoritet av samlingspartiets sympatisörer. I centern och socialdemokraterna väger det jämnt.
Men det vi ser nu i hela Europa är på många sätt en ”skandinavisering” av EU-debatten. När det gäller synen på EU:s utveckling och vilka problem som finns med den så kommer just förlusten av suveränitet och den inbyggda nyliberala grundtendensen i politiken upp som centrala faktorer. Det påverkar förhållandet till de viktigaste dagsfrågorna: Euron och nu Konstitutionen. Så har det varit på kontinenten. En färsk opinionsundersökning som Helsingin Sanomat låtit genomföra visar intressanta siffror också från Finland.
Om det skulle hållas folkomröstning om konstitutionen skulle hela 47 procent av finländarna rösta nej. En tredjedel säger ja medan 19 procent är osäkra. Precis som i Sverige – och nu också många andra länder – är det särskilt de unga som är mest negativa. Av de under 25 säger 53 procent säger nej. Och vänster-högerdimensionen syns tydligt igen. Av vänsterförbundets anhängare säger 87 procent nej, medan konstitutionen har stöd av en majoritet av samlingspartiets sympatisörer. I centern och socialdemokraterna väger det jämnt.
söndag, juni 19, 2005
Borgarna och sjukfrånvaron
Inte för att verkligheten spelar någon avgörande roll för hur olika debatter förs nu, men när mytbildningen om och hetsen mot de sjukskrivna fortsätter kan det kanske ändå vara intressant at ta en titt på det här diagrammet. De som talar om ökad sjukfrånvaro brukar alltid ta 1997 som utgångspunkt. 1997 är en extrem bottenpunkt. Sjukfrånvaron var generellt högre än idag under 70- och 80-talen utan att det föranledde den typ av debatt som vi har nu. Minst lika viktigt skulle det vara att förklara varför sjukfrånvaron kunde sjunka så drastiskt under 90-talet. Ökad arbetslöshet är ett bra svar. Arbetslöshet och sjukfrånvaro uppträder som spegelbilder i statistiken.
Dels blir människor rädda att förlora arbetet och jobbar på när de inte borde, och dels är det de redan utsatta och lite skröpliga som löper störst risk att bli arbetslösa. Då är de inte längre sjukskrivna, utan bara sjuka. En del av priset för den ökade stressen och belastningen till följd av arbetslöshet och allmän rädsla för att förlorar arbetet betalar vi idag i form av förslitningsskador och långtidssjukskrivningar.
En samhällssyn som utgår från människor och fakta ger ett radikalt annorlunda perspektiv. Då kan man glädjas över att svensk folkhälsa är mycket god i internationell jämförelse, men oroas över att stressrelaterade krämpor kraftigt ökat bland arbetare, särskilt i lågbetalda och kvinnodominerade yrken, att tandhälsan försämrats längs tydliga klasslinjer och att skillnaderna i förväntad medellivslängd är mycket stora i olika socioekonomiska skikt.
Och så kan vi titta på diagrammet igen. ”När kommer ohälsan att gå ner?” dundrade Mats Odell (kd) i debatten om vårbudgeten i riksdagen. Kanske om borgarna tar makten och lyckas höja arbetslösheten – ett inte helt otroligt scenario. Friskt värre.
Dels blir människor rädda att förlora arbetet och jobbar på när de inte borde, och dels är det de redan utsatta och lite skröpliga som löper störst risk att bli arbetslösa. Då är de inte längre sjukskrivna, utan bara sjuka. En del av priset för den ökade stressen och belastningen till följd av arbetslöshet och allmän rädsla för att förlorar arbetet betalar vi idag i form av förslitningsskador och långtidssjukskrivningar.
En samhällssyn som utgår från människor och fakta ger ett radikalt annorlunda perspektiv. Då kan man glädjas över att svensk folkhälsa är mycket god i internationell jämförelse, men oroas över att stressrelaterade krämpor kraftigt ökat bland arbetare, särskilt i lågbetalda och kvinnodominerade yrken, att tandhälsan försämrats längs tydliga klasslinjer och att skillnaderna i förväntad medellivslängd är mycket stora i olika socioekonomiska skikt.
Och så kan vi titta på diagrammet igen. ”När kommer ohälsan att gå ner?” dundrade Mats Odell (kd) i debatten om vårbudgeten i riksdagen. Kanske om borgarna tar makten och lyckas höja arbetslösheten – ett inte helt otroligt scenario. Friskt värre.
Ofrivillig budskapskonsistens
Noterat på en och samma bropelare mellan Tensta och Rinkeby:
- Stöd folkkriget i Peru!
- Rök hasch varje dag!
- Stöd folkkriget i Peru!
- Rök hasch varje dag!
lördag, juni 18, 2005
En glimt av demokrati
För första gången på mycket länge sattes dagordningen på ett EU-toppmöte av vanligt folk. Nejen i Frankrike och Holland har för en stund gjort den isolerade politiska eliten irriterat medveten om att det finns folk i de länder där de är valda. Konstitutionen läggs nu på is, och dessutom kraschar budgetsamtalen tills vidare. När det gäller det senare så öppnas det nu upp för sådant som dragits i långbänk eller setts som omöjligt – en reformering av jordbrukspolitiken och kanske till och med en tillfällig moderering av budgetens expansionstakt totalt sett. Den ”tankepaus” som nu ska gälla för konstitutionen är välkommen men luktar samtidigt illa. Särskilt när den presenteras av vår egen regering och dess borgerliga stödpartier i frågan, låter det som att det gäller att ligga lågt och återkomma, kanske efter någon ensidigt propagandistisk ”förankringskampanj”. När Laila Freivalds i riksdagen fick frågor om hur man ska organisera den ”breda debatt” som alla nu – i lite märklig ordning kan man tycka – verkar vilja ha, så efterlyste hon bra förslag från olika partier! Ett anspråkslöst personligt förslag: folkomröstningskampanj. Bredare debatt kan man inte få.
Klart är att de EU-kritiska krafterna i Sverige forstsatt spelar en avgörande roll i svensk demokrati – att påminna om att all offentlig makt är tänkt att utgå från folket, med betoning på folket, inte på utgå.
Klart är att de EU-kritiska krafterna i Sverige forstsatt spelar en avgörande roll i svensk demokrati – att påminna om att all offentlig makt är tänkt att utgå från folket, med betoning på folket, inte på utgå.
fredag, juni 17, 2005
Två tips
Intressanta saker som man själv nog missar kan man i alla fall tipsa om
Ikväll 21:30 intervjuas Gösta Hultén, författare till boken Fånge på Guantanamo. SVT2.
I helgen arrangeras festivalen med det sjukt roliga namnet: Hoodsfred. Rinkeby på lördag, Skärholmen på söndag. Ayesha och Stephen Simmonds, bland andra. Och massa annat smått och gott. Schysst initiativ. Gratis är det dessutom.
Ikväll 21:30 intervjuas Gösta Hultén, författare till boken Fånge på Guantanamo. SVT2.
I helgen arrangeras festivalen med det sjukt roliga namnet: Hoodsfred. Rinkeby på lördag, Skärholmen på söndag. Ayesha och Stephen Simmonds, bland andra. Och massa annat smått och gott. Schysst initiativ. Gratis är det dessutom.
"kontroversiellt" med gubbslemsförslag
Lennart Johansson bossar över europeisk fotboll. I en intervju ger han i BBC lite olika tips om hur damfotbollen skulle kunna förbättras:
Lennart Johansson visade också för tio år sen vad han tycker om olika saker när han beskrev ett möte i Sydafrika så här:
"Det finns många företag som skulle kunna ha användning av en tjej, svettig, som spelat i regnet och när hon kommer ut från omklädningsrummet så ser hon alldeles underbar ut. Om inte så får de finna sig i att bara få pengar när publiken kommer till matcherna".TT skriver att Lennart Johanssons förslag är ”kontroversiella”. Well, nej. De är gubbsjuka, bisarra och diskvalificerande. Man kan inte basa över en verksamhet som man har en sådan uppfattning om.
Lennart Johansson visade också för tio år sen vad han tycker om olika saker när han beskrev ett möte i Sydafrika så här:
"Hela salen var full av svartingar och det blir jävligt mörkt när de sitter tillsammans. Är de dessutom ilskna så är det inte så jävla muntert."Han fortsatte då på sitt uppdrag efter att ha bett om ursäkt. Grabbarna dunkade rygg och gick vidare. Men nu måste det väl ändå dras en gräns. Enligt TT kommer Johansson att närvara vid EM-finalen mellan Norge och Tyskland imorgon. Jag hoppas att publiken och spelarna visar honom långfingret, helst så han får vandra svettig ut i regnet. Då skulle han se alldeles underbar ut.
torsdag, juni 16, 2005
SCB maj 2005
SCB:s stora halvårsvisa partisympatiundersökning kommer inte med några överraskningar, men bekräftar vissa saker och ger en bättre grund för analyser.
Det finns en tydlig kantring högerut i opinionen. Sedan valet är det naturligt nog moderaterna som stärkts av den och (s) och (v) som förlorat. Att det är en sådan trend märks också av det karaktäristiska, att den är genomgående och relativt jämnt fördelad i olika dimensioner. Den intressanta divergerande opinionsbild som präglat andra halvan av 90-talet och början av 00-talet finns kvar i botten men förskjuts åt höger: således är det fortfarande väsentligt många fler unga som röstar vänster, liksom fler kvinnor. Men skillnaderna har minskat.
Av väljarna 18-24 är det fortfarande ett mycket högt 60,6 procent som röstar s+v+mp, men siffrorna var 66,3 i maj 2002 och 64,5 november 2002.
Könsskillnaderna är dramatiska. Det är som om det var två helt olika länder i opinionen. Bland männen har de borgerliga 52,1 procent, bland kvinnorna bara 44 procent. För s+v+mp är det 46,4 bland män, 54,1 bland kvinnor. Då ska man komma ihåg att av de 1,5 procent som Feministiskt initiativ ligger på kommer nästan alla från det senare blocket, och en majoritet lär nog vara kvinnor. Men återigen var skillnaden ännu större 2002. I majmätningen då fick de borgerliga 37 procent mot de rödgrönas 62,4. Hos moderaterna har dock skillnaderna ökat i och med en mycket kraftig framgång bland män. I gruppen 18-34 år har moderaterna 37,2 procent bland männen (största parti) men 20,8 bland kvinnor! V+mp är större än m i den här gruppen.
Till de allra viktigaste siffrorna hör utvecklingen bland LO-medlemmar. Pratet om m som det ”nya arbetarpartiet” är visserligen skrattretande. Moderaterna får 12,7 procent. Men det ska jämföras med 8,8 i maj 2002 och 6,6 i november 2002. Maj 2002 hade s+v rekordhöga 79,3 procent bland LO-medlemmar. Nu 68,6. Valstrategiskt blir det viktigt att agera rätt här. Det här är en mycket stor grupp som går att vinna tillbaka. Men det skulle kunna bli katastrofalt om s försöker göra det genom att bluddra till sin politik och gå ännu mer mot mitten. Då är risken mycket stor att många andra LO-väljare inte kan identifiera sig med arbetarrörelsens partier längre utan också besviket går till m eller till soffan. Jag tror att också denna valrörelse avgörs av den grupp på 20-25 procent LO-medlemmar som är mycket osäkra. De drar också med sig hela fältet.
Sedan måste det också varnas för det eviga problemet för s och i viss mån v – valdeltagande bland de egna. Osäkerheten om man faktiskt ska rösta på det parti man anger att man sympatiserar med är mycket stor bland s och v-sympatisörerna. Och det förväntade valdeltagandet lägre.
Sammanfattningsvis ser det som väntat illa ut, men inte fritt fall, och absolut inte kört. Det manar till aktivitet. Och ofta är det enkla också det tydligaste. Skillnaden mot valet 2002 kan räknas i en kantring åt höger. I antal räknat är det många socialdemokrater som gått över till moderaterna. Om vänsterblocket kan se till att ungefär samma människor kommer tillbaka – ungefär en tre procentenheter av väljarkåren, då räddas landet från en grottregering 2006.
///
Och så lite kuriosa:
- I gruppen ”större företagare” röstar 71% på moderaterna, 85% borgerliga blocket
- Bland människor med utländsk bakgrund uppgår centerpartiets stöd till 0,9 procent.
- Centern får 1,2 procent i Stockholms kommun. Det torde krävas mirakel eller partibyte för Federley om han ska in i riksdagen.
Det finns en tydlig kantring högerut i opinionen. Sedan valet är det naturligt nog moderaterna som stärkts av den och (s) och (v) som förlorat. Att det är en sådan trend märks också av det karaktäristiska, att den är genomgående och relativt jämnt fördelad i olika dimensioner. Den intressanta divergerande opinionsbild som präglat andra halvan av 90-talet och början av 00-talet finns kvar i botten men förskjuts åt höger: således är det fortfarande väsentligt många fler unga som röstar vänster, liksom fler kvinnor. Men skillnaderna har minskat.
Av väljarna 18-24 är det fortfarande ett mycket högt 60,6 procent som röstar s+v+mp, men siffrorna var 66,3 i maj 2002 och 64,5 november 2002.
Könsskillnaderna är dramatiska. Det är som om det var två helt olika länder i opinionen. Bland männen har de borgerliga 52,1 procent, bland kvinnorna bara 44 procent. För s+v+mp är det 46,4 bland män, 54,1 bland kvinnor. Då ska man komma ihåg att av de 1,5 procent som Feministiskt initiativ ligger på kommer nästan alla från det senare blocket, och en majoritet lär nog vara kvinnor. Men återigen var skillnaden ännu större 2002. I majmätningen då fick de borgerliga 37 procent mot de rödgrönas 62,4. Hos moderaterna har dock skillnaderna ökat i och med en mycket kraftig framgång bland män. I gruppen 18-34 år har moderaterna 37,2 procent bland männen (största parti) men 20,8 bland kvinnor! V+mp är större än m i den här gruppen.
Till de allra viktigaste siffrorna hör utvecklingen bland LO-medlemmar. Pratet om m som det ”nya arbetarpartiet” är visserligen skrattretande. Moderaterna får 12,7 procent. Men det ska jämföras med 8,8 i maj 2002 och 6,6 i november 2002. Maj 2002 hade s+v rekordhöga 79,3 procent bland LO-medlemmar. Nu 68,6. Valstrategiskt blir det viktigt att agera rätt här. Det här är en mycket stor grupp som går att vinna tillbaka. Men det skulle kunna bli katastrofalt om s försöker göra det genom att bluddra till sin politik och gå ännu mer mot mitten. Då är risken mycket stor att många andra LO-väljare inte kan identifiera sig med arbetarrörelsens partier längre utan också besviket går till m eller till soffan. Jag tror att också denna valrörelse avgörs av den grupp på 20-25 procent LO-medlemmar som är mycket osäkra. De drar också med sig hela fältet.
Sedan måste det också varnas för det eviga problemet för s och i viss mån v – valdeltagande bland de egna. Osäkerheten om man faktiskt ska rösta på det parti man anger att man sympatiserar med är mycket stor bland s och v-sympatisörerna. Och det förväntade valdeltagandet lägre.
Sammanfattningsvis ser det som väntat illa ut, men inte fritt fall, och absolut inte kört. Det manar till aktivitet. Och ofta är det enkla också det tydligaste. Skillnaden mot valet 2002 kan räknas i en kantring åt höger. I antal räknat är det många socialdemokrater som gått över till moderaterna. Om vänsterblocket kan se till att ungefär samma människor kommer tillbaka – ungefär en tre procentenheter av väljarkåren, då räddas landet från en grottregering 2006.
///
Och så lite kuriosa:
- I gruppen ”större företagare” röstar 71% på moderaterna, 85% borgerliga blocket
- Bland människor med utländsk bakgrund uppgår centerpartiets stöd till 0,9 procent.
- Centern får 1,2 procent i Stockholms kommun. Det torde krävas mirakel eller partibyte för Federley om han ska in i riksdagen.
Allians för reaktionär utbildningspolitik
Borgerligheten presenterar idag krafttag för att öka den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.
Innan man kör igång med sitt ”emellertid” så skriver borgarna: ”Det är självfallet positivt att tillgängligheten har ökat och fler studenter numera har möjlighet att studera vid högskolor och universitet”. Man ”glömmer” att därefter skriva, ”även om vi i och för sig med emfas har bekämpat varje reform som skapat denna ökade tillgänglighet, under hela 1900-talet, inte minst nu senast när vi var jätteledsna över att antalet universitet skulle öka”.
Men sen visas i alla fall var skåpet skall stå. Det är, menar borgerligheten, ett problem att ha som målsättning att halva en årskull ska gå i högskolan. Och nog kommer några rejäla förslag som ser till att andelen elever med arbetar- och invandrarbakgrund minskar på universiteten. Samtliga elva förslag har denna tydliga udd, och är onekligen mycket ”träffsäkra”. Några särskilda kommentarer:
Vi vet att den sociala snedrekryteringen kan minskas när betygshetsen minskar, när antalet högskoleplatser och deras spridning ökar och när utbildningen är så sammanhållen som möjligt. Elevers (deras föräldrars) val av ämnen reproducerar och fördjupar alltid skillnader i bakgrund. Tydligast är det när det gäller sådant som språk kontra andra studieämnen. Borgarna vill ytterligare skärpa den snedfördelning som uppluckringen av den sammanhållna gymnasieskolan fört med sig genom att kräva två främmande språk för antagning till högskolan. Det slår med hundraprocentig effektivitet mot barn som kommer från hem utan studietraditioner. Om det här förslaget genomförs skulle det kunna bli den allra största ”återställaren” i modern tid när det gäller arbetarklassens tillträde till högre utbildning. (Avskaffade lånemöjligheter och avgiftsfinansiering skulle förstås slå det där – ett tips...)
”Studenternas val av lärosäte skall väga tungt vid beslut om dimensionering i den högre utbildningen”. Det betyder i klartext att mer pengar ska gå till prestigeuniversitet och mindre till nya uppstickare – alltså mindre till just de universitet som förnyar utbildningen och är lite bättre på att bryta den sociala snedrekryteringen.
Viktade gymnasiebetyg vid antagningen till högskolan tidigarelägger ytterligare elevers vägval och missgynnar entydigt unga från studieovana hem.
Man vill avskaffa den så kallade 25:4-regeln. Genom den kan alltså den som kanske hade det struligt i ungdomen eller helt enkelt – på grund av sin bakgrund och de förväntningar som följer därmed – inte ansåg sig själv vara skickad att studera vidare, att tänka om och med de kunskaper som yrkesarbete ger ta sig in på universitetet. Borgarna skriver: ”Det tillhör det märkligare i svensk högskolepolitik att den som över huvud taget inte gått gymnasiet ändå är behörig att söka in på högskolan under förutsättning att personen är 25 år och har haft ett jobb i fyra år”, skriver de. Själv tycker jag att det tillhör det märkligare i svensk politik att man så öppet kan kokettera med okunnighet och arbetarförakt.
Borgerlighetens ohöljt reaktionära utbildningspolitik bygger på en föreställning om arbetarungar som ohjälpligt korkade. Då blir det naturligt att bekämpa allt som minskar snedrekryteringen och ökar antalet elever från studieovana hem i högskolan. I verkligheten är det förstås så att många akademikerungar blir socialt inkvoterade på högskolorna även om de kan vara ganska korkade och okunniga. Universitetsvärlden präglas fortfarande alltför mycket av insnörpt unkenhet och social riktning. 1900-talets sociala reformer har förstås förbättrat läget avsevärt, men det finns alltid ett motstånd och det är långt kvar att gå än. När gymnasieexamen en gång i tiden övergick från att vara något mycket exklusivt till att bli allmän egendom i högre utsträckning trodde också de fisförnäma akademikerna att det skulle leda till sjunkande kvalitet. I själva verket blev det förstås tvärtom. Alla studiebegåvade arbetarungar som tidigare inte tog studenten kunde nu göra det, vilket innebar enormt mycket för landets välstånd. Till och med i nationalekonomiska modeller dristar man sig ibland till att anta att ”humankapital” växer tydligast med antalet bärare, men politiskt går viljan att inhägna akademin före sånt där.
Borgarnas förslag är nu ytterligare ett tecken på den bakåtsträvanderevolution som planeras för att sjösättas vid en borgerlig regering. Vänstern och socialdemokratin måste ta den ideologiska striden. Och då är det lite oroväckande när borgarna ”noterar att regeringen i sin högskolproposition lägger fram några förslag som går i rätt riktning”. Men för all del. Motsättningarna är tydliga. Det doftar 1800-tal om borgerligheten.
Innan man kör igång med sitt ”emellertid” så skriver borgarna: ”Det är självfallet positivt att tillgängligheten har ökat och fler studenter numera har möjlighet att studera vid högskolor och universitet”. Man ”glömmer” att därefter skriva, ”även om vi i och för sig med emfas har bekämpat varje reform som skapat denna ökade tillgänglighet, under hela 1900-talet, inte minst nu senast när vi var jätteledsna över att antalet universitet skulle öka”.
Men sen visas i alla fall var skåpet skall stå. Det är, menar borgerligheten, ett problem att ha som målsättning att halva en årskull ska gå i högskolan. Och nog kommer några rejäla förslag som ser till att andelen elever med arbetar- och invandrarbakgrund minskar på universiteten. Samtliga elva förslag har denna tydliga udd, och är onekligen mycket ”träffsäkra”. Några särskilda kommentarer:
Vi vet att den sociala snedrekryteringen kan minskas när betygshetsen minskar, när antalet högskoleplatser och deras spridning ökar och när utbildningen är så sammanhållen som möjligt. Elevers (deras föräldrars) val av ämnen reproducerar och fördjupar alltid skillnader i bakgrund. Tydligast är det när det gäller sådant som språk kontra andra studieämnen. Borgarna vill ytterligare skärpa den snedfördelning som uppluckringen av den sammanhållna gymnasieskolan fört med sig genom att kräva två främmande språk för antagning till högskolan. Det slår med hundraprocentig effektivitet mot barn som kommer från hem utan studietraditioner. Om det här förslaget genomförs skulle det kunna bli den allra största ”återställaren” i modern tid när det gäller arbetarklassens tillträde till högre utbildning. (Avskaffade lånemöjligheter och avgiftsfinansiering skulle förstås slå det där – ett tips...)
”Studenternas val av lärosäte skall väga tungt vid beslut om dimensionering i den högre utbildningen”. Det betyder i klartext att mer pengar ska gå till prestigeuniversitet och mindre till nya uppstickare – alltså mindre till just de universitet som förnyar utbildningen och är lite bättre på att bryta den sociala snedrekryteringen.
Viktade gymnasiebetyg vid antagningen till högskolan tidigarelägger ytterligare elevers vägval och missgynnar entydigt unga från studieovana hem.
Man vill avskaffa den så kallade 25:4-regeln. Genom den kan alltså den som kanske hade det struligt i ungdomen eller helt enkelt – på grund av sin bakgrund och de förväntningar som följer därmed – inte ansåg sig själv vara skickad att studera vidare, att tänka om och med de kunskaper som yrkesarbete ger ta sig in på universitetet. Borgarna skriver: ”Det tillhör det märkligare i svensk högskolepolitik att den som över huvud taget inte gått gymnasiet ändå är behörig att söka in på högskolan under förutsättning att personen är 25 år och har haft ett jobb i fyra år”, skriver de. Själv tycker jag att det tillhör det märkligare i svensk politik att man så öppet kan kokettera med okunnighet och arbetarförakt.
Borgerlighetens ohöljt reaktionära utbildningspolitik bygger på en föreställning om arbetarungar som ohjälpligt korkade. Då blir det naturligt att bekämpa allt som minskar snedrekryteringen och ökar antalet elever från studieovana hem i högskolan. I verkligheten är det förstås så att många akademikerungar blir socialt inkvoterade på högskolorna även om de kan vara ganska korkade och okunniga. Universitetsvärlden präglas fortfarande alltför mycket av insnörpt unkenhet och social riktning. 1900-talets sociala reformer har förstås förbättrat läget avsevärt, men det finns alltid ett motstånd och det är långt kvar att gå än. När gymnasieexamen en gång i tiden övergick från att vara något mycket exklusivt till att bli allmän egendom i högre utsträckning trodde också de fisförnäma akademikerna att det skulle leda till sjunkande kvalitet. I själva verket blev det förstås tvärtom. Alla studiebegåvade arbetarungar som tidigare inte tog studenten kunde nu göra det, vilket innebar enormt mycket för landets välstånd. Till och med i nationalekonomiska modeller dristar man sig ibland till att anta att ”humankapital” växer tydligast med antalet bärare, men politiskt går viljan att inhägna akademin före sånt där.
Borgarnas förslag är nu ytterligare ett tecken på den bakåtsträvanderevolution som planeras för att sjösättas vid en borgerlig regering. Vänstern och socialdemokratin måste ta den ideologiska striden. Och då är det lite oroväckande när borgarna ”noterar att regeringen i sin högskolproposition lägger fram några förslag som går i rätt riktning”. Men för all del. Motsättningarna är tydliga. Det doftar 1800-tal om borgerligheten.
onsdag, juni 15, 2005
Partiledardebatt 2
Och naturligtvis får svenska folket höra en härligt saklig presentation av debatten, signerad Aktuelltredaktionen. Programledaren presenterar inslaget: "Vid partiledardebatten i riksdagen idag svarade statsminister Göran Persson på kritiken om den höga arbetslösheten och de generösa bidragssystemen". Speakerröst till debattbilderna:"I ett försök att visa handlingskraft lovade Persson 10 000 nya jobb".
Man skulle till exempel också ha kunnat säga: "I ett försök att undvika svara på frågan om vad han anser om moderaternas förslag om sänkta ersättningsnivåer till 65% samt de egna förslagen att på sikt bortåt halvera ersättningen för långtidsarbetslösa, eftersom man vill utbetala 7000 kronor i månaden till alla, använde Lars Leijonborg uttrycket 'det ska löna sig att arbeta' så många gånger att alla tappade räkningen".
Men det gjorde man inte. Det skulle bli en så förvirrad dramaturgi. Tittare skulle kunna höra av sig och upprört säga att man inte förstod vem som var dum och vem som var bra, egentligen. Man har ju ett ansvar, ändå.
Man skulle till exempel också ha kunnat säga: "I ett försök att undvika svara på frågan om vad han anser om moderaternas förslag om sänkta ersättningsnivåer till 65% samt de egna förslagen att på sikt bortåt halvera ersättningen för långtidsarbetslösa, eftersom man vill utbetala 7000 kronor i månaden till alla, använde Lars Leijonborg uttrycket 'det ska löna sig att arbeta' så många gånger att alla tappade räkningen".
Men det gjorde man inte. Det skulle bli en så förvirrad dramaturgi. Tittare skulle kunna höra av sig och upprört säga att man inte förstod vem som var dum och vem som var bra, egentligen. Man har ju ett ansvar, ändå.
Partiledardebatt
Det var partiledardebatt i riksdagen idag. Inte så mycket nytt som framkom, men en del fortsatta bekräftelser på sakernas tillstånd. Fredrik Reinfeldt glider in i rollen som statsministerkandidat – ja, nästan statsminister. Han inledde debatten och bestämde också i stor utsträckning dagordningen. Onekligen mycket skicklig retoriskt och ännu mer så PR-taktiskt.
Men det var noterbart att Reindfeldt & co. också fortsättningsvis ägnar sig åt att i så liten utsträckning som bara är möjligt inte tala om vad den egna politiken går ut på och får för effekter, utan banka in ett litet fåtal floskler och bilder. Det är smart, eftersom de allra flesta förlorar på borgerlig politik. Just Reinfeldt gör det där verkligen bra, och de andra borgarna hänger på och håller sig till manus.
Kanske kan det räcka ända fram till val. Men det är ändå så att varje gång det blir politisk debatt i sak så finns det starka argument som drar upp skiljelinjerna och ställer högerpolitiken i blixtbelysning. Rätt skött kan det här bli en lite ideologisk valrörelse, som 1994 och 1998 och förhoppningsvis mycket mer, än 2002. Då kommer borgarna att kunna få stryk, trots opinionsläget nu. Det vet moderaternas skickliga strateger. De försöker undvika det scenariot till varje pris. Valrörelsen ska istället handla om värdeord som ”förnyelse” och uppochnedvänd retorik om ”arbetslinjen” och ”solidaritet” à la den mjukisurbana nyhögern.
Reinfeldt angriper regeringen för att förtidspensionärerna får 64 procent i ersättning. Göran Persson påpekar att moderaterna ju vill sänka de ersättningarna också, mot 60 procent, på detta spara 4 miljarder, och lägga de pengarna på att sänka (avskaffa) förmögenhetsskatten. ”Det ska löna sig bättre att arbeta” upprepar de fyras gäng i trance. Men det är lätt att visa vad det innebär – helt enkelt mer misär för den som är arbetslös, och även sänkta lägstalöner på marknaden. Maud Olofsson försöker säga att det är låg- och medelinkomsttagarna som tjänar på hennes skattepolitik, men Lars Ohly kunde lätt påpeka att det där är nys – de med höga inkomster får mer. Och Olofsson stod svarslös och började jiddra om att Lars Ohlys har märkliga ”ekonomiska teorier”. Eh? Det är ju bara att räkna på procentsatser och kronor! När Persson påpekar att svensk ekonomi står stark i europeisk jämförelse, vilket är en enkel och uppenbar faktasanning, så gör sig Reinfeldt till raljant språkrör för de förtidspensionerade och sjukskrivna; ”Göran Perssons budskap till er är att det är bra”. Men han säger inte nästa mening: ”vårt budskap är att nu jävlar ska ni få det ännu sämre”.
Allra mest tokigt blir det nog ändå när Lars Leijonborg säger att regeringen bara har ”gamla idéer” om hur man ska göra. Och så föreslår han tvångsjobb under kollektivavtalslön, mer disciplin i skolan, och ”mindre produktiva arbeten som skulle behövas för att minska utanförskapet”. Och så pigor. Jävligt nytänkande.
Slutsatsen blir: Borgerligheten samarbetar sig allt blåbrunare, men har snygga festdräkter. Börja snacka politik direkt med folk, så kan de stå där med lustiga hattar på valdagen. Om inte, lär det bli jävligt jobbigt några år framöver.
Men det var noterbart att Reindfeldt & co. också fortsättningsvis ägnar sig åt att i så liten utsträckning som bara är möjligt inte tala om vad den egna politiken går ut på och får för effekter, utan banka in ett litet fåtal floskler och bilder. Det är smart, eftersom de allra flesta förlorar på borgerlig politik. Just Reinfeldt gör det där verkligen bra, och de andra borgarna hänger på och håller sig till manus.
Kanske kan det räcka ända fram till val. Men det är ändå så att varje gång det blir politisk debatt i sak så finns det starka argument som drar upp skiljelinjerna och ställer högerpolitiken i blixtbelysning. Rätt skött kan det här bli en lite ideologisk valrörelse, som 1994 och 1998 och förhoppningsvis mycket mer, än 2002. Då kommer borgarna att kunna få stryk, trots opinionsläget nu. Det vet moderaternas skickliga strateger. De försöker undvika det scenariot till varje pris. Valrörelsen ska istället handla om värdeord som ”förnyelse” och uppochnedvänd retorik om ”arbetslinjen” och ”solidaritet” à la den mjukisurbana nyhögern.
Reinfeldt angriper regeringen för att förtidspensionärerna får 64 procent i ersättning. Göran Persson påpekar att moderaterna ju vill sänka de ersättningarna också, mot 60 procent, på detta spara 4 miljarder, och lägga de pengarna på att sänka (avskaffa) förmögenhetsskatten. ”Det ska löna sig bättre att arbeta” upprepar de fyras gäng i trance. Men det är lätt att visa vad det innebär – helt enkelt mer misär för den som är arbetslös, och även sänkta lägstalöner på marknaden. Maud Olofsson försöker säga att det är låg- och medelinkomsttagarna som tjänar på hennes skattepolitik, men Lars Ohly kunde lätt påpeka att det där är nys – de med höga inkomster får mer. Och Olofsson stod svarslös och började jiddra om att Lars Ohlys har märkliga ”ekonomiska teorier”. Eh? Det är ju bara att räkna på procentsatser och kronor! När Persson påpekar att svensk ekonomi står stark i europeisk jämförelse, vilket är en enkel och uppenbar faktasanning, så gör sig Reinfeldt till raljant språkrör för de förtidspensionerade och sjukskrivna; ”Göran Perssons budskap till er är att det är bra”. Men han säger inte nästa mening: ”vårt budskap är att nu jävlar ska ni få det ännu sämre”.
Allra mest tokigt blir det nog ändå när Lars Leijonborg säger att regeringen bara har ”gamla idéer” om hur man ska göra. Och så föreslår han tvångsjobb under kollektivavtalslön, mer disciplin i skolan, och ”mindre produktiva arbeten som skulle behövas för att minska utanförskapet”. Och så pigor. Jävligt nytänkande.
Slutsatsen blir: Borgerligheten samarbetar sig allt blåbrunare, men har snygga festdräkter. Börja snacka politik direkt med folk, så kan de stå där med lustiga hattar på valdagen. Om inte, lär det bli jävligt jobbigt några år framöver.
måndag, juni 13, 2005
Klasskamp medelst bulvan
Svenskt Näringsliv använder sig av en lettisk bulvan (Vaxholms-Laval) och EG-domstolen för att försöka upphäva hela grunden för den svenska arbetsrätten och välfärden. En halv miljon betalar man enligt egna uppgifter för att detta företag ska driva process och försöka etablera lönedumpning som facken inte får vidta stridsåtgärder mot, som acceptabelt förfaringssätt på den svenska arbetsmarknaden. Det är billigt, i flera bemärkelser.
Men får vi se Pär Nuder göra en ny kalkyl av vad EU-medlemskapet kostar löntagare i Sverige?
Men får vi se Pär Nuder göra en ny kalkyl av vad EU-medlemskapet kostar löntagare i Sverige?
Övergrepp på människor och språk
Grova övergrepp mot människors rätt och värdighet är en av de grundpelare som det globala nykoloniala projekt USA leder vilar på. Förhållningsstrategin innebär lögner, förnekanden och omdirigering av ansvar. Men också att sätta ramarna för vad som är acceptabelt på glid. Så kan Pentagon, när detaljerade rapporter om tortyr på Guantanamo-basen sipprar fram, börja presentera agerandet som legitimt.
Det är vidrigt. Men kanske ännu mer alarmerande är att se hur medierna lydigt hänger efter och hur vårt språk och därmed våra tankar utsätts för övergrepp. Mohammad al-Qahtani har klätts av naken, tvingats skälla som en hund, fick stora mängder vätska intravenöst inpumpad i kroppen och tvingades därefter utföra sina behov i byxorna. Han ”förhördes” under tre månader.
Detta kallas av TT (AFP) för "tuffare förhörsmetoder".
Tortyren utfördes enligt Donald Rumsfeld "av utbildade yrkesmän". Han yvs över sina torterare. Och jag tänker att jag vill fan inte leva i den här världen. Men man kan ju inte välja. Därför kämpa emot normaliseringen av vansinnet. Gråta en skvätt och bita ihop sen. Inte låta sig trubbas av.
Det är vidrigt. Men kanske ännu mer alarmerande är att se hur medierna lydigt hänger efter och hur vårt språk och därmed våra tankar utsätts för övergrepp. Mohammad al-Qahtani har klätts av naken, tvingats skälla som en hund, fick stora mängder vätska intravenöst inpumpad i kroppen och tvingades därefter utföra sina behov i byxorna. Han ”förhördes” under tre månader.
Detta kallas av TT (AFP) för "tuffare förhörsmetoder".
Tortyren utfördes enligt Donald Rumsfeld "av utbildade yrkesmän". Han yvs över sina torterare. Och jag tänker att jag vill fan inte leva i den här världen. Men man kan ju inte välja. Därför kämpa emot normaliseringen av vansinnet. Gråta en skvätt och bita ihop sen. Inte låta sig trubbas av.
söndag, juni 12, 2005
Ockupationsförsvar med mullametoder
I slutet av juni 2003 greps den iranskfödda kanadensiska frilansfotografen Zahra Kazemi av de iranska myndigheterna. Hon hade då följt upp studentprotesterna i Iran sommaren 1999 och tagit fotografier vid en studentprotest utanför ett fängelse där studenter fortfarande satt och nya tillförts efter protester på årsdagarna av de blodiga ingripandena 1999.
I början av juli meddelade myndigheterna att Kazemi hamnat i koma under förhör och några dagar senare kom beskedet att hon avlidit på grund av ”hjärtstillestånd”. För många var det uppenbart att hon blivit utsatt för tortyr i häktet och dött som en följd av det. Den läkare som undersökte hennes kropp hävdade senare i exil att han noterat tydliga spår av grov tortyr, inklusive våldtäkt. Några dagar efter dödsbeskedet ledde starka påtryckningar från den kanadensiska regeringen att de iranska myndigheterna erkände, att Kazemis död orsakats av kraftiga slag mot huvudet. Man menade att detta kunde ha varit en olycka, men lovade utreda saken. Efter segdragna tvister under ett år – där även den ständigt pågående maktkampen mellan konservativa krafter i rättsväsendet och reformvänner kring presidenten Khatami manifesterades – arresterades fängelsepersonal av lägre rang och ställdes inför rätta, men inga fällande domar och framför allt ingen klargörande undersökning tycks ha blivit resultatet.
Kazemi var en modig yrkeskvinna, uppfylld av en önskan att förmedla bilder av orättvisor och förtryck. Hon arbetade särskilt i krigs- och konfliktzoner runt om i världen (bland annat Kongo och Afghanistan), och lyfte enligt dem som arbetade nära henne särskilt fram kvinnor ofta bortglömda situation under militärt tvång.
Nu har en utställning med hennes fotografier stoppats i Kanada. Av iranska diplomater? Nej då. Av en borgmästare i Côte Saint-Luc. Orsaken är Kazemis foton från palestinska flyktingläger och från Intifadan. Proisraeliska grupper har utövat påtryckningar och det har fått effekt. Borgmästaren menar att det inte ger en rättvisande bild att framställa palestinier som offer för israeliskt förtryck! Foton på studentprotester som möts av polisvåld i Iran är dock tydligen inte problematiska. Det förtrycket passar väl in i den godkända världsbilden. De dagliga vidrigheterna i Israels rasistiska ockupation, som finns att fotografera i mångdubbelt ymnigare mängder, går dock inte för sig att visa. Då degraderas plötsligt den martyriserade hjälten – hennes livsverk förfuskas och hennes syften bespottas.
Kazemis son ställde mycket riktigt ultimatum – antingen skulle alla foton vara med, eller inga. Så nu är utställningen nedplockad. Den proisraeliska lobbyn har återbekräftat sin andliga samhörighet med andra reaktionära mullavälden. Och ytterligare ett exempel på det västerländska frihetsvurmandets unkna hyckleri har sett dagens ljus, för att snabbt förpassas till nyhetsperiferin.
---
Uppdatering: I Kanada har Reportrar utan gränser och PEN-klubben protesterat mot beslutet. De fem censurerade fotografier kan - såvitt jag kan förstå - ses här. Det ska bli intressant att se om den här nyheten finner sin väg till svensk media.
I början av juli meddelade myndigheterna att Kazemi hamnat i koma under förhör och några dagar senare kom beskedet att hon avlidit på grund av ”hjärtstillestånd”. För många var det uppenbart att hon blivit utsatt för tortyr i häktet och dött som en följd av det. Den läkare som undersökte hennes kropp hävdade senare i exil att han noterat tydliga spår av grov tortyr, inklusive våldtäkt. Några dagar efter dödsbeskedet ledde starka påtryckningar från den kanadensiska regeringen att de iranska myndigheterna erkände, att Kazemis död orsakats av kraftiga slag mot huvudet. Man menade att detta kunde ha varit en olycka, men lovade utreda saken. Efter segdragna tvister under ett år – där även den ständigt pågående maktkampen mellan konservativa krafter i rättsväsendet och reformvänner kring presidenten Khatami manifesterades – arresterades fängelsepersonal av lägre rang och ställdes inför rätta, men inga fällande domar och framför allt ingen klargörande undersökning tycks ha blivit resultatet.
Kazemi var en modig yrkeskvinna, uppfylld av en önskan att förmedla bilder av orättvisor och förtryck. Hon arbetade särskilt i krigs- och konfliktzoner runt om i världen (bland annat Kongo och Afghanistan), och lyfte enligt dem som arbetade nära henne särskilt fram kvinnor ofta bortglömda situation under militärt tvång.
Nu har en utställning med hennes fotografier stoppats i Kanada. Av iranska diplomater? Nej då. Av en borgmästare i Côte Saint-Luc. Orsaken är Kazemis foton från palestinska flyktingläger och från Intifadan. Proisraeliska grupper har utövat påtryckningar och det har fått effekt. Borgmästaren menar att det inte ger en rättvisande bild att framställa palestinier som offer för israeliskt förtryck! Foton på studentprotester som möts av polisvåld i Iran är dock tydligen inte problematiska. Det förtrycket passar väl in i den godkända världsbilden. De dagliga vidrigheterna i Israels rasistiska ockupation, som finns att fotografera i mångdubbelt ymnigare mängder, går dock inte för sig att visa. Då degraderas plötsligt den martyriserade hjälten – hennes livsverk förfuskas och hennes syften bespottas.
Kazemis son ställde mycket riktigt ultimatum – antingen skulle alla foton vara med, eller inga. Så nu är utställningen nedplockad. Den proisraeliska lobbyn har återbekräftat sin andliga samhörighet med andra reaktionära mullavälden. Och ytterligare ett exempel på det västerländska frihetsvurmandets unkna hyckleri har sett dagens ljus, för att snabbt förpassas till nyhetsperiferin.
---
Uppdatering: I Kanada har Reportrar utan gränser och PEN-klubben protesterat mot beslutet. De fem censurerade fotografier kan - såvitt jag kan förstå - ses här. Det ska bli intressant att se om den här nyheten finner sin väg till svensk media.
lördag, juni 11, 2005
Flipper om Handels
Idag ska Flipper i P3 bland annat handla om Handelshögskolan. Mer specifikt skolavslutning. Jag är intervjuad en stund, men har ingen som helst aning om på vilket sätt materialet eventuellt kommer med i programmet. Ska försöka lyssna i alla fall.
---
Uppdatering: En rätt god beskrivning av skolan. Kul program. Finns upplagt på hemsidan.
---
Uppdatering: En rätt god beskrivning av skolan. Kul program. Finns upplagt på hemsidan.
Reaktionärer i alla länder...
Gick av en händelse förbi en skara iranier på Sergels torg idag; en demonstration för bojkott av det iranska presidentvalet 17 juni. Själva den frågan är svår, och blir än mer komplicerad om man diskuterar vad som är det bästa agerandet i exil respektive inne i landet. Men denna inte särskilt månghövdade skara var en rätt speciell sådan, med viktigare syften. Från räckena hängde bland annat en flagga med de gamla rojalistiska symbolerna – lejonet och solen, och så en jättebild på Shahen (Mohammad Reza Pahlavi), dåvarande drottningen Farah och den nu vuxne sonen, som rojalisterna följaktligen ser som tronarvinge. Sonen – som var ett barn då han lämnade landet tillsammans med de bortjagade föräldrarna och delar av statskassan – har större delen av sitt liv levt i USA.
Efter revolutionen i Iran 1979 drog de välnärda rojalisterna i huvudsak just till USA. Politiskt har de länge varit helt marginaliserade. Nu när världshärskarens administration tycks sikta nya möjligheter i landet har de också blivit mer intressanta. Pengar har strömmat till och satellitsändningarna in i Iran har intensifierats. En socialt smal, reaktionär och nationalchauvnistisk gruppering är knappast något att bygga en ljusare framtid för det iranska folket på. Och av egen kraft skulle de förstås inte kunna göra något i Iran. Men i ett läge när det ska spelas och offras i USA:s geopolitiska Grand Chessboard, gäller det för progressiva krafter – också för de iranier som något aningslöst tänker att allt vore bättre än den nuvarande regimen – att vara vaksam mot sådana krafters komprador-karaktär. Påminner i sammanhanget också om ett längre inlägg jag skrev för några månader sedan, om Moderata ungdomsförbundets samarbete med iranska extremhögern.
Efter revolutionen i Iran 1979 drog de välnärda rojalisterna i huvudsak just till USA. Politiskt har de länge varit helt marginaliserade. Nu när världshärskarens administration tycks sikta nya möjligheter i landet har de också blivit mer intressanta. Pengar har strömmat till och satellitsändningarna in i Iran har intensifierats. En socialt smal, reaktionär och nationalchauvnistisk gruppering är knappast något att bygga en ljusare framtid för det iranska folket på. Och av egen kraft skulle de förstås inte kunna göra något i Iran. Men i ett läge när det ska spelas och offras i USA:s geopolitiska Grand Chessboard, gäller det för progressiva krafter – också för de iranier som något aningslöst tänker att allt vore bättre än den nuvarande regimen – att vara vaksam mot sådana krafters komprador-karaktär. Påminner i sammanhanget också om ett längre inlägg jag skrev för några månader sedan, om Moderata ungdomsförbundets samarbete med iranska extremhögern.
fredag, juni 10, 2005
Att (inte) förstå nejet – uppdatering
Olle Svenning – en skarp och varm skribent, men så trött så trött i sin avmätta eurovänsterism – skriver att han ”inte deltar i den vänster som firar nej-segrarna i Frankrike och Holland”. Kör samma gamla visa som det annars glatt högerflirtande borgaretablissemanget: Le Pens väljare sa också nej. Visst gjorde de det. Men dels gjorde många av de det för att de avskyr etablissemanget, vilket inte är så märkligt med tanke på socialdemokratins och vänsterns misslyckande med att minska klyftorna. Dels blev Le Pen själv politiskt och organisatoriskt mycket mer marginaliserad i denna kampanj än annars i fransk politik. Vi talar om en man som gick till sista omgången i presidentvalskampanjen. Detta halvår har hans parti backat från tio till nio procent. Någon ”allians” som han talar om, fanns inte.
Svenning skriver:
---
Måste ändå påpeka att Aftonbladet idag skriver en mycket viktig ledare om ”terrorlagar” och de djupt obehagliga planerna på hårdare registrering av ideella organisationer.
Svenning skriver:
”I Frankrike talar man numera om néo-com, en vänsterns motsvarighet till néocon, det nykonservativa Bushfolket. Neocom står för stenålderskommunism. En aning sorgligt att grottfolket verkar trivas hos Lars Ohly”.Vilka är dessa ”man”? Knappast de ungdomar och arbetare som är trötta på högerpolitik, Bush-chauvinism och växande klyftor. Och att han refererar till dem som organiserat sig, läst och lärt, debatterat och modigt protesterat, som ”grottfolket”, säger något om denna upphöjda ”vänsters” möjligheter att i framtiden spela en roll mot fascistiseringen i och avdemokratiseringen av Europa. Det är verkligen synd, för nog behövs Svenning och hans åsikts- och generationskamrater i den striden.
---
Måste ändå påpeka att Aftonbladet idag skriver en mycket viktig ledare om ”terrorlagar” och de djupt obehagliga planerna på hårdare registrering av ideella organisationer.
Förstå nejet - agera!
Flamman har i veckans nummer mycket matnyttiga uppföljningsartiklar (här, här och här) om folkomröstningarna i Frankrike och Holland. Bland annat framträder en intressant bild i de sociologiska eftervalsanalyserna. Mönstren är välbekanta från den svenska EMU-folkomröstningen, och visar på hur Europas politiska karta ändras och öppnar för större progressiv samordning på folklig grund – om den politiska fingerfärdigheten finns.
Stödet för Nej-sidan i Frankrike har varit störst bland dem som betecknas som traditionell arbetarklass (79-81 procent nej). Åldersmässigt ser vi också samma mönster: unga röstar nej. Nej-sidan hade majoritet i samtliga åldersgrupper, utom bland dem över 60 år. Bland dem under 34 år röstade 55-59 procent nej. I Holland upprepas samma mönster. De högerpopulistiska grupperna blev marginaliserade. I de lägre inkomstgrupperna fick nej-sidan 68-71 procent, mot 51 procent bland höginkomsttagare. Också här får Ja-sidan endast majoritet i den äldsta åldersgruppen (65+). Nej-sidan var störst i åldersgruppen 35-54 år (67-69 procent nej) enligt en undersökning, medan en annan pekar på åldersgruppen 24-34 som störst i det avseendet (68 procent nej). 66 procent av kvinnorna röstade nej, mot 58 procent av männen – återigen samma mönster som i svenska EMU-folkomröstningen.
Organisatoriskt framträder också en avgörande bild. Nej-sidan vann – precis som i Sverige under EMU-omröstningen – på studieverksamhet först och sedan klassiskt massivt basarbete. I den processen stärktes vänsterns organisationer, medan högerpopulisterna nu kunde marginaliseras. SP i Holland arrangerade ensamt fler möten per vecka än hela ja-sidan tillsammans enligt centertidningen Volkskrant. En kvinna på holländska UD säger:
Stödet för Nej-sidan i Frankrike har varit störst bland dem som betecknas som traditionell arbetarklass (79-81 procent nej). Åldersmässigt ser vi också samma mönster: unga röstar nej. Nej-sidan hade majoritet i samtliga åldersgrupper, utom bland dem över 60 år. Bland dem under 34 år röstade 55-59 procent nej. I Holland upprepas samma mönster. De högerpopulistiska grupperna blev marginaliserade. I de lägre inkomstgrupperna fick nej-sidan 68-71 procent, mot 51 procent bland höginkomsttagare. Också här får Ja-sidan endast majoritet i den äldsta åldersgruppen (65+). Nej-sidan var störst i åldersgruppen 35-54 år (67-69 procent nej) enligt en undersökning, medan en annan pekar på åldersgruppen 24-34 som störst i det avseendet (68 procent nej). 66 procent av kvinnorna röstade nej, mot 58 procent av männen – återigen samma mönster som i svenska EMU-folkomröstningen.
Organisatoriskt framträder också en avgörande bild. Nej-sidan vann – precis som i Sverige under EMU-omröstningen – på studieverksamhet först och sedan klassiskt massivt basarbete. I den processen stärktes vänsterns organisationer, medan högerpopulisterna nu kunde marginaliseras. SP i Holland arrangerade ensamt fler möten per vecka än hela ja-sidan tillsammans enligt centertidningen Volkskrant. En kvinna på holländska UD säger:
”Jag hade stora problem med att hitta bra debattörer till jasidan. Men SP hade alltid folk redo. Med en armé av erfarna aktivister delade de ut flygblad över hela landet”.Något säger mig att det inte är detta som trötta receptskrivare som företrädare för "eurovänstern" menar med att "återuppfinna vänstern". Verkligheten pekar rätt tydligt ut vem man ska lyssna på.
"Strömavhopp" - uppdatering
"Strömavhoppen" (GP:s rubrik) från v:s riksdagsgrupp, som DN "avslöjade" visar sig ännu tydligare vara en anka. 113 riksdagsledamöter lämnade riksdagen 1998, 128 valet 2002. Alltså "strömavhopp" på ca en tredjedel. DN har nu en artikel där detta tas upp, men som Pierre Andersson också noterar, är det förstås den första missvisande artikeln som alla kommer att minnas. Jag har skrivit om det förut: politisk kampanjjournalistisk som fungerar som Pentagondirigerad krigspropaganda. Först kommer lögnen som alla slår upp stort. När det efteråt visar sig att allt var fel har flocken vandrat vidare, och korrigeringarna dyker upp som notiser, i periferin.
torsdag, juni 09, 2005
Gemensam kamp för gemensamma intressen?
Frågan är väl vems karriär som är i störst behov av en boost.
Terrorinnovation i Danmark
”Vad var det vi sa” är inte tröstrikt. Men det är viktigt att lära sig se utvecklingstendenser. Efter 11 september passade reaktionära krafter över hela världen på att inskränka medborgerliga rättigheter och införa repressiv lagstiftning. I USA genomdrevs Patriot Act I och II som ger myndigheterna närmast obegränsad rätt att kontrollera de egna medborgarna under förevändningen att ”bekämpa terrorism”, och i förhållande till utlänningar inför ett juridiskt moras som inte hade setts som acceptabel ens i början av 1900-talet.
Här i Sverige forcerades en ramlagstiftning på EU-initiativ. Den lagstiftningen gör, liksom andra ”terroristlagar”, allvarliga avsteg från viktiga rättsprinciper och bort mot kollektiva, djupt politiserade bestraffningar. När jag och Kristoffer Housset testade en finansieringslag sommaren 2002 vände vi oss bland annat just mot det märkliga i att lagen var så osäker. Den hänvisar till exempel vidare mot en lista med organisationer och personer, som i sin tur fastställs under hemliga former av EU-ministrarna, utan att skäl till terrorstämplingen (eller hävandet av densamma) behöver redovisas. Det är därefter inte konkreta individuella handlingar som blir föremål för rättslig prövning, utan koppling till listade organisationer. (Se några pressmeddelanden, här, här och här).
I EU:s ”gemensamma ståndpunkt” om vad som ska räknas som en terroristhandling kan man bland annat läsa, att det är en handling som bedöms syfta till att ”injaga allvarlig fruktan hos en befolkning” eller ”allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska ellersociala strukturer i en stat eller en mellanstatlig organisation”. Det senare torde kunna sägas om all politisk verksamhet som syftar till att, säg, avskaffa kapitalismen eller de strukturella könsorättvisorna i samhället. Man behöver inte vara ett geni för att inse att en sådan gummilag både kan och kommer att användas på ett obehagligt sätt av statsmakterna.
Med en liknande (med inte identisk) ”terrorlag” åtalas nu danska Greenpeace! Det centrala elementet är att den nydanande lagen gör det möjligt att åtala en organisation för det som enskilda sympatisörer. Det är legio i de flesta stränga diktaturer och möjliggörs som sagt också i EU-direktiven. Att några aktivister gjort en aktion och hängt ned en banderoll från en byggnad kan leda till att organisationen Greenpeace döms i enlighet med en terrorlag.
I princip kommer det att vara möjligt att med enkla medel döma vilken misshaglig politisk organisation som helst. Lennart Daléus, generalsekreterare för Greenpeace i Norden, är chockerande naiv i sin förvåning: ”Det blir ju bara bisarrt att vi ska vara de första som utsätts för användning av den här nya lagen. Jag har inte svaret på varför det sker”, säger han. ”Tanken bakom den här strafflagen var naturligtvis att komma åt organisationer som på något sätt bedrev någonting som liknar terroristverksamhet eller har länkar till det. Det är ju inte fallet med Greenpeace”. Oj då. Välkommen till en skön ny värld.
Här i Sverige forcerades en ramlagstiftning på EU-initiativ. Den lagstiftningen gör, liksom andra ”terroristlagar”, allvarliga avsteg från viktiga rättsprinciper och bort mot kollektiva, djupt politiserade bestraffningar. När jag och Kristoffer Housset testade en finansieringslag sommaren 2002 vände vi oss bland annat just mot det märkliga i att lagen var så osäker. Den hänvisar till exempel vidare mot en lista med organisationer och personer, som i sin tur fastställs under hemliga former av EU-ministrarna, utan att skäl till terrorstämplingen (eller hävandet av densamma) behöver redovisas. Det är därefter inte konkreta individuella handlingar som blir föremål för rättslig prövning, utan koppling till listade organisationer. (Se några pressmeddelanden, här, här och här).
I EU:s ”gemensamma ståndpunkt” om vad som ska räknas som en terroristhandling kan man bland annat läsa, att det är en handling som bedöms syfta till att ”injaga allvarlig fruktan hos en befolkning” eller ”allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska ellersociala strukturer i en stat eller en mellanstatlig organisation”. Det senare torde kunna sägas om all politisk verksamhet som syftar till att, säg, avskaffa kapitalismen eller de strukturella könsorättvisorna i samhället. Man behöver inte vara ett geni för att inse att en sådan gummilag både kan och kommer att användas på ett obehagligt sätt av statsmakterna.
Med en liknande (med inte identisk) ”terrorlag” åtalas nu danska Greenpeace! Det centrala elementet är att den nydanande lagen gör det möjligt att åtala en organisation för det som enskilda sympatisörer. Det är legio i de flesta stränga diktaturer och möjliggörs som sagt också i EU-direktiven. Att några aktivister gjort en aktion och hängt ned en banderoll från en byggnad kan leda till att organisationen Greenpeace döms i enlighet med en terrorlag.
I princip kommer det att vara möjligt att med enkla medel döma vilken misshaglig politisk organisation som helst. Lennart Daléus, generalsekreterare för Greenpeace i Norden, är chockerande naiv i sin förvåning: ”Det blir ju bara bisarrt att vi ska vara de första som utsätts för användning av den här nya lagen. Jag har inte svaret på varför det sker”, säger han. ”Tanken bakom den här strafflagen var naturligtvis att komma åt organisationer som på något sätt bedrev någonting som liknar terroristverksamhet eller har länkar till det. Det är ju inte fallet med Greenpeace”. Oj då. Välkommen till en skön ny värld.
Mer pseudoverklighet
Man bryr sig knappt längre. DN har ringt runt till vänsterpartiets riksdagsledamöter. En tredjedel uppger att de nog inte ska ställa upp till omval. Anslaget blir att en tredjedel ”hoppar av”. Det är ett spännande synsätt på såväl demokratin som svenska språket. (Man undrar ju också om DN skulle gjort hyllningsreportage om vänsterpartiet haft en identisk riksdagsgrupp val efter val. 17 av 43 ledamöter lämnade för övrigt gruppen förra valet). Det viktigaste är väl att notera att något samband mellan verklighet och rapportering knappast går att finna kring vänsterpartiet. För dem som är aktiva inom vänstern är det en svår men viktig insikt, som måste påverka hur man förhåller sig till sitt politiska arbete. Det gäller att bygga sin organisation och sitt förhållande till väljarna på den grunden.
---
(se också Pierre Anderssons reaktion)
---
(se också Pierre Anderssons reaktion)
onsdag, juni 08, 2005
Dagens kulturhändelse
Iranska fotbollslandslaget klart för VM nästa år, efter seger 1-0 mot Bahrain i Teheran. Onekligen coolt.
Framåt på alla fronter
De borgerliga fortsätter sin vandring bortåt det kompakt reaktionära hållet. Nu presenteras en mer gemensam batongpolitik för kriminalvården. Regelbundna urinprov, knarkhundar överallt och ”tydliga bestraffningar för den som missköter sig” kommer säkerligen att underlätta rehabiliteringen. Mest hissnande är ändå Beatrice Ask (m) som i sammanhanget också ”efterlyser mer kvinnliga värderingar i form av blommor och bullar som bryter upp den karga betongmiljön på anstalterna”. Var har de här människorna övervintrat under typ efterkrigstiden? (Frågan är retorisk – jag har gått i skolan i Danderyd och på Handels…) Antar att detta är Compassionate Conservatism. Lite elchock – lite bullar. Yin och Yang, liksom. Framtiden är ljus.
Klasskamp uppifrån
Svenskt Näringslivs nyvalde boss Urban Bäckström (tidigare chef för den ”opolitiska” Riksbanken) skriver idag i ett brev till Göran Persson att han borde ta initiativ för att förbjuda sympatiåtgärder. ”Fredsplikten blir en chimär. Om du vill värna de svenska kollektivavtalen krävs handling”. Språkbruket är fantastiskt. Man ”värnar” kollektivavtalen genom att förbjuda facken att utföra en helt grundläggande handling, nämligen att visa solidaritet – gemensam kamp för gemensamma intressen. Man måste vara politiskt blind för att inte se hur en blåbrun reaktionär våg stänker över oss, pressar på för att spränga fördämning efter fördämning. Att Svenskt Näringsliv bedriver osminkad klasskamp är knappast överraskande, och udden i kraven är en värdemätare på positionerna i den kampen. Allvarligare är väl då att vi samtidigt har en socialdemokratisk finansminister som i sitt första majtal berömmer sig över att vi i Sverige inte håller på med klasskamp och konflikter och sånt. Nähä. Vi får betrakta Bäckströms inlägg som ett remissyttrande då.
Expressen vidgar vår världsbild
Gårdagens Expressen ger verkligen handfasta kunskaper om verkligheten:
”'Desperate housewives'-Teri: Jag kan inte ha sex!” (Teri hävdar själv att hon slutat ha sex och endast använder sexleksaker. En krönikör på New York Post hävdar att detta inte är sant, utan att hon är ’en mansslukerska’)
”Mode-prinsessan dödssjuk efter miljard-arvet” (Gianni Versaces dotter har ätstörningar. Stor bild på framsidan)
”Snoppbilden kom fel – nu kräver han skadestånd” (Ung man fotograferade sin penis för att skicka bilden till sin flickvän. Av okänd anledning kom dock bilden till hundratals andra. Han är ledsen).
”Helga får ingen hjälp av Persson” (Göran Persson ingrep inte personligen för att Helga, 94, skulle komma ut från sin lägenhet, trots att de båda befann sig i Södertälje)
”Här lägger Österrikes finansminister tassarna på hundratals miljoner kronor” (Österrikes finansminister tycks ha ett förhållande med en rik kvinna. Båda bär badkläder)
”Prinsens fötter tål inte marsch” (Englands prins Henry har fått blåsor på fötterna. Nu får han bära gymnastikskor)
”Maria McKee: Jag är galen” (Maria McKee berättar för Expressen att hon äter medicin för vissa psykiska besvär. Expressen rubriksätter följdriktigt)
”Den nya EU-konstitutionen handlar om att sätta kraft i demokratin” (Anders Ehnmark hävdar att det mesta är kört här i världen, men EU-konstitutionen verkar bra).
”'Desperate housewives'-Teri: Jag kan inte ha sex!” (Teri hävdar själv att hon slutat ha sex och endast använder sexleksaker. En krönikör på New York Post hävdar att detta inte är sant, utan att hon är ’en mansslukerska’)
”Mode-prinsessan dödssjuk efter miljard-arvet” (Gianni Versaces dotter har ätstörningar. Stor bild på framsidan)
”Snoppbilden kom fel – nu kräver han skadestånd” (Ung man fotograferade sin penis för att skicka bilden till sin flickvän. Av okänd anledning kom dock bilden till hundratals andra. Han är ledsen).
”Helga får ingen hjälp av Persson” (Göran Persson ingrep inte personligen för att Helga, 94, skulle komma ut från sin lägenhet, trots att de båda befann sig i Södertälje)
”Här lägger Österrikes finansminister tassarna på hundratals miljoner kronor” (Österrikes finansminister tycks ha ett förhållande med en rik kvinna. Båda bär badkläder)
”Prinsens fötter tål inte marsch” (Englands prins Henry har fått blåsor på fötterna. Nu får han bära gymnastikskor)
”Maria McKee: Jag är galen” (Maria McKee berättar för Expressen att hon äter medicin för vissa psykiska besvär. Expressen rubriksätter följdriktigt)
”Den nya EU-konstitutionen handlar om att sätta kraft i demokratin” (Anders Ehnmark hävdar att det mesta är kört här i världen, men EU-konstitutionen verkar bra).
tisdag, juni 07, 2005
Pensionsstölden
Pensionsöverenskommelsen som ligger till grund för det pensionssystem vi har idag är ett av de största systemskiften som det här landet genomgått i modern tid. Den skedde under stort hemlighetsmakeri och kläddes i lögnaktiga fraser av de fem ingående partierna: socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna. Överenskommelsen presenterades som ett sätt att ”säkra långsiktig balans” i systemet och annat som låter bra och stabilt. I verkligheten fattades beslut om en gigantisk överföring av resurser från offentligt till privat, från fattiga till rika och från kvinnor till män. Egentligen bygger argumentationen för det nya systemet på taskspeleri. Man låtsas som att det blir ”raka rör”, eftersom man på ett tydligare sätt ”lägger undan pengar” och får det man har rätt till. Fonderingssystem (det nya) ställs mot fördelningssystem (ATP). I verkligheten bygger förstås varje pensionssystem på fördelning av samtida resurser till dem som vid tillfället är pensionärer. Man kan till exempel inte lägga undan en brödskiva till sin egen pension, som någon träffsäkert uttryckte det. Med det nya systemet får dock de enorma summor som fonderas till investeringar idag utnyttjas av privata aktörer – det blir väsentligt dyrare för medborgarna i allmänhet och dagens pensionärer – samt morgondagens, om inget händer – får i allmänhet mindre av samhällets resurser. Utom de som redan har stora förmögenheter och inkomster. De får mer. Göran Perssons spjuveraktiga konstaterande för inte så länge sen, att folk kommer att bli upprörda när de fattar vad som har hänt, hör till de mer sanningsenliga yttranden som han presterat på senare tid.
Om detta – och spelet bakom kulisserna – har vänsterpartisten Ulla Hoffmann skrivit en ny bok, Som en skänk från ovan. Den diskuteras imorgon, onsdagen den 8 juni, på ABF-huset i Stockholm klockan 19:00. Medverkar gör också journalisten Dan Josefsson, som gjort TV-program och skrivit om nya pensionssystemet – en gigantisk stöldkupp mot svenska folket.
Om detta – och spelet bakom kulisserna – har vänsterpartisten Ulla Hoffmann skrivit en ny bok, Som en skänk från ovan. Den diskuteras imorgon, onsdagen den 8 juni, på ABF-huset i Stockholm klockan 19:00. Medverkar gör också journalisten Dan Josefsson, som gjort TV-program och skrivit om nya pensionssystemet – en gigantisk stöldkupp mot svenska folket.
måndag, juni 06, 2005
Sverige
Idag är det alltså ledig nationaldag. Förutom att lönearbetare snuvas på två sjundedelar dags ledighet genom operationen att göra 6/6 till röd dag vilar något milt unket över lanseringen av nationaldagen. Jag har inget emot kollektiva firanden. Inte heller nationaldagar i allmänhet. Nationer är komplexa, föränderliga historiska realiteter och människors känslor gentemot dem likaså. Nog kan man vilja fira nationaldagar som är förknippade med gemensamma upplevelser och uppfattningar av något slag. Fast när en dag som saknar traditioner och innehåll av statsmakterna ska stampas fram som festligt gemenskapande, då vete fan.
Det går inte att blicka mot Norge eller Frankrike och liksom önska sig ett liknande firande. Där finns annat att fira, historiska smärtor och glädjeämnen som binder ihop. När det ska härmas här återstår av frihetsupplevelsen och stoltheten inte mycket mer än bottenskrapet: en för ändamålet framavlad vinkande släkt.
Det finns ett populärt mantra om nationalstaternas förlorade betydelse, bortvittrande makt osv. Däri döljer sig en verklig politisk strid att ta, men knappast genom historielöst flaggviftande. Inom nationalstaternas ramar har folken tillkämpat sig rättigheter som nu rullas tillbaka. Borgerligheten tar sig ur nationsramarna just för att motmakter svårligen organiseras på överstatlig nivå.
Samtidigt omvandlas och hotas medborgerliga rättigheter som sprungit ur franska revolutionen och försvarats och fyllts med innehåll i sociala strider, inte minst med arbetarrörelsen som banérförare. Runt om i västvärlden ser vi hur medborgarskap laddas tyngre med etnicitet och kopplas till diffusa ”värden” snarare än det centrala, att rättigheter och skyldigheter kopplas till att man bor någonstans och är en del av ett samhälle. Se på Patriot (!) Act i USA, registrering och trakasserier riktade mot människor med bakgrund i Mellanöstern, och här i Europa, inklusive Sverige, behandlingen av ”terrormisstänkta” liksom de medborgare som hamnat i laglöst tillstånd på Guantanamo.
Det pågår – vare sig man vill det eller inte – en ständig kamp om innehållet i nationsbegreppet. Att då som delar av vänstern abdikera från den striden genom att gömma sig bakom radikalistiska fraser är ett historiskt misstag. En progressiv vänster, rotad i den verklighet den försöker förändra, ställer mot den reaktionära uppfattningen om Sverige som en etniskt grundad gemenskap, definierad av överklass och samhällsbevarande eliter, principen om samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla medborgare i Sverige.
Mot den bakgrunden var det antagligen årets mest mångsidigt korkade paroll som resets av Afa (”antifascistisk aktion”) när man på Sergels torg demonstrerade (!) för att ”avskaffa nationalstaten”. Utgångspunkten är en blandning av ett overkligt förhållningssätt till politisk kamp och ett blundande för människors faktiska upplevelser och livsvillkor. Man kan, som SKP-ordföranden Sven Linderot en gång sade, älska Sverige utan att älska Enskilda Banken. Och det är ett illa dolt folkförakt som pyr under det programmatiska avfärdandet – istället för problematiserandet – av varje nationell känsla.
I intervjuboken Kommunister II från 1979 samtalar CH Hermansson med Alexander Chrisopoulos, vpk-are och den förste utomnordiske riksdagsmannen i Sverige:
Det går inte att blicka mot Norge eller Frankrike och liksom önska sig ett liknande firande. Där finns annat att fira, historiska smärtor och glädjeämnen som binder ihop. När det ska härmas här återstår av frihetsupplevelsen och stoltheten inte mycket mer än bottenskrapet: en för ändamålet framavlad vinkande släkt.
Det finns ett populärt mantra om nationalstaternas förlorade betydelse, bortvittrande makt osv. Däri döljer sig en verklig politisk strid att ta, men knappast genom historielöst flaggviftande. Inom nationalstaternas ramar har folken tillkämpat sig rättigheter som nu rullas tillbaka. Borgerligheten tar sig ur nationsramarna just för att motmakter svårligen organiseras på överstatlig nivå.
Samtidigt omvandlas och hotas medborgerliga rättigheter som sprungit ur franska revolutionen och försvarats och fyllts med innehåll i sociala strider, inte minst med arbetarrörelsen som banérförare. Runt om i västvärlden ser vi hur medborgarskap laddas tyngre med etnicitet och kopplas till diffusa ”värden” snarare än det centrala, att rättigheter och skyldigheter kopplas till att man bor någonstans och är en del av ett samhälle. Se på Patriot (!) Act i USA, registrering och trakasserier riktade mot människor med bakgrund i Mellanöstern, och här i Europa, inklusive Sverige, behandlingen av ”terrormisstänkta” liksom de medborgare som hamnat i laglöst tillstånd på Guantanamo.
Det pågår – vare sig man vill det eller inte – en ständig kamp om innehållet i nationsbegreppet. Att då som delar av vänstern abdikera från den striden genom att gömma sig bakom radikalistiska fraser är ett historiskt misstag. En progressiv vänster, rotad i den verklighet den försöker förändra, ställer mot den reaktionära uppfattningen om Sverige som en etniskt grundad gemenskap, definierad av överklass och samhällsbevarande eliter, principen om samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla medborgare i Sverige.
Mot den bakgrunden var det antagligen årets mest mångsidigt korkade paroll som resets av Afa (”antifascistisk aktion”) när man på Sergels torg demonstrerade (!) för att ”avskaffa nationalstaten”. Utgångspunkten är en blandning av ett overkligt förhållningssätt till politisk kamp och ett blundande för människors faktiska upplevelser och livsvillkor. Man kan, som SKP-ordföranden Sven Linderot en gång sade, älska Sverige utan att älska Enskilda Banken. Och det är ett illa dolt folkförakt som pyr under det programmatiska avfärdandet – istället för problematiserandet – av varje nationell känsla.
I intervjuboken Kommunister II från 1979 samtalar CH Hermansson med Alexander Chrisopoulos, vpk-are och den förste utomnordiske riksdagsmannen i Sverige:
CHH: Vi kommunister har ju alltid framhållit att det gäller att förena en sund patriotism eller fosterlandskänsla med en stark internationalistisk inställning. Är det lättare för en invandrare att göra det? Faller det sig väldigt naturligt för honom at se sambandet mellan fosterlandskärlek och internationalism?Det är ett viktigt och fint konstaterande. Men någon påhittad nationaldag behöver man inte för att uppleva och uttrycka känslan. Det kan man göra under de röda fanorna på 1 maj, i midsommarnattens grönska, eller bland de diskret målade radhus som silats fram genom detta alldeles särskilda raster av kollektivism och egensinne.
AC: Ja, för min del har det varit det. För dom medvetna invandrarna är det det. Fast det funnits motsättningar mellan turkar och greker i våra hemländer har det aldrig rått några problem mellan turkiska och grekiska invandrarorganisationer i Sverige. Och jag är övertygad om att dom greker, som finns i Sverige, inte känner någon samhörighet med Onassis därför att han är grek eller har varit grek. Dom har mycket större samhörighet med Johanson som jobbar på varvet. Själva livet bekräftar ju riktigheten av detta påstående, som upphör att bara vara en allmän fras och blir en sanning som man upplever nära inpå sig. Jag satt på mitt jobb i femton år mittemot en arbetskamrat som var svensk. Han blev pensionerad och dog sedan efter en operation. Jag blev väldigt berörd av det och märkte då: Här har du rötter, här har du hemma, här har du din samhörighet.
lördag, juni 04, 2005
Avhopp i fördumningens tidevarv
Det finns en del saker jag skulle vilja säga om Anja Karlssons och Hanna Zetterbergs avhopp från partistyrelsen, men det får bli i en intern partidiskussion, om alls. Den som någonsin betvivlat problemen med att följa vänsterpartiet via media, och ännu mer att föra en debatt om partiet därigenom, borde väl komma på andra tankar av den senaste tidens beskrivningar av olika händelser. De som är irriterade över att kongressbeslut inte följs och menar att informella beslut dominerar över formella, kallas traditionalister. De som är irriterade över att kongressbeslut följs och bildar nätverk för att stoppa partiets förnyelse kallas för förnyare. Och när avhopparna från partistyrelsen uttryckligen säger att deras beslut inte ska lastas Lars Ohly så blir analysen från analytikerna given: allt är Lars Ohlys fel.
Uppföljning hos franska s
De franska socialdemokraterna renodlar nu sin EU-positiva linje. Vice ordföranden Laurent Fabius och andra som varit aktiva på den segrande nej-sidan i folkomröstningskampanjen plockas bort från partiets verkställande utskott. Den franska folkomröstningen fortsätter därmed att omdana det europeiska politiska landskapet och klargöra konfliktlinjerna. Europeisk socialdemokratis positiva (ibland aningslösa, ofta för ledningen följdriktiga) hållning till EU-projektet är det stora sveket mot arbetarrörelsens intressen och nästa akt – kanske den sista – i abdikationen från rollen som reformistiskt korrektiv till oinskränkt kapitalmakt över politiken. Därmed också relevans som politisk kraft, såsom läget varit under efterkrigstiden.
Det ska bli mycket intressant att se vad den nyväckta vänstern i socialistpartiet hittar på. Men ännu viktigare blir nu den övriga franska vänsterns agerande. (Läs i sammanhanget Flammans utmärkta rapportering från Frankrike, här, här och här). Under mitten av 90-talet gick det franska kommunistpartiet ned sig i den ”förnyelse” som innebar organisatorisk nedmontering och politisk tomhet i otydlighetens tecken. Medlemmarna sipprade bort, väljarna forsade ifrån. Folkomröstningskampanjen har ryckt upp kommunistpartiet igen. Det har knackats dörr, delats ut flygblad och ordnats möten. Partiet har haft en ståndpunkt och en maktanlays. Förhoppningsvis kan denna nya energi bli den nödvändiga uppgörelse med det senaste decenniets misstag som hela Europas vänster är i behov av.
Det ska bli mycket intressant att se vad den nyväckta vänstern i socialistpartiet hittar på. Men ännu viktigare blir nu den övriga franska vänsterns agerande. (Läs i sammanhanget Flammans utmärkta rapportering från Frankrike, här, här och här). Under mitten av 90-talet gick det franska kommunistpartiet ned sig i den ”förnyelse” som innebar organisatorisk nedmontering och politisk tomhet i otydlighetens tecken. Medlemmarna sipprade bort, väljarna forsade ifrån. Folkomröstningskampanjen har ryckt upp kommunistpartiet igen. Det har knackats dörr, delats ut flygblad och ordnats möten. Partiet har haft en ståndpunkt och en maktanlays. Förhoppningsvis kan denna nya energi bli den nödvändiga uppgörelse med det senaste decenniets misstag som hela Europas vänster är i behov av.
torsdag, juni 02, 2005
Det naturliga steget
Idag har riksdagsledamoten Karin Svensson Smith med förväntat dunder och brak lämnat vänsterpartiet och hoppat över till miljöpartiet. Politiskt är det helt följdriktigt. Som en av de tongivande i föreningen Vägval vänster har hon varit med och siktat in den politiska terräng som borgerlighetens snabbt förångade vänstersida lämnat tom. Ett socialistiskt vänsterparti som vill ha ett existensberättigande kan inte harva i denna karga politiska limbo. Vad miljöpartiet väljer för strategi är en annan sak.
Att Karin Svensson Smith sedan ”förklarar” sitt avhopp med helt orimliga påståenden – dock humoristiskt laddade med ofrivillig ironi – hör väl till spelets gång. För nog är det lustigt att skriva att vänsterpartiet inte är ”trovärdigt”, eftersom ”synen på parlamentarismen sviktar”, när den egna synen på parlamentarism uppenbarligen har varit att riksdagsuppdraget i första hand är ett förvärvsarbete istället för representation och väljer att byta parti då det står klart att man i annat fall inte skulle ha möjligheten att bibehålla sin förvärvssyssla efter valet. ”För sanna demokrater är det omöjligt att ingå i ett sådant sällskap”, skriver Karin Svensson Smith, som under flera år ägnat sig åt att underkänna demokratiska beslut i varje organ och föreslå att besluten ignoreras. Denna ”avslappande” uppifrånsyn på demokratiskt fattade beslut är lika karaktäristisk för etablissemangets vänsterfranchise, som den är förödande för varje rörelse som vill kanalisera kollektiv kraft till politisk förändring.
Karin Svensson Smith har under de senaste åren haft två – och endast två – målsättningar med sitt politiska arbete:
Att Karin Svensson Smith sedan ”förklarar” sitt avhopp med helt orimliga påståenden – dock humoristiskt laddade med ofrivillig ironi – hör väl till spelets gång. För nog är det lustigt att skriva att vänsterpartiet inte är ”trovärdigt”, eftersom ”synen på parlamentarismen sviktar”, när den egna synen på parlamentarism uppenbarligen har varit att riksdagsuppdraget i första hand är ett förvärvsarbete istället för representation och väljer att byta parti då det står klart att man i annat fall inte skulle ha möjligheten att bibehålla sin förvärvssyssla efter valet. ”För sanna demokrater är det omöjligt att ingå i ett sådant sällskap”, skriver Karin Svensson Smith, som under flera år ägnat sig åt att underkänna demokratiska beslut i varje organ och föreslå att besluten ignoreras. Denna ”avslappande” uppifrånsyn på demokratiskt fattade beslut är lika karaktäristisk för etablissemangets vänsterfranchise, som den är förödande för varje rörelse som vill kanalisera kollektiv kraft till politisk förändring.
Karin Svensson Smith har under de senaste åren haft två – och endast två – målsättningar med sitt politiska arbete:
1) Minska bilismenHon har tyvärr endast varit framgångsrik med det senare. Förhoppningsvis kan det nu bli tvärtom.
2) Skada vänsterpartiet
Kalla det vad fan du vill
Årets läsupplevelse så här långt har varit boken Kalla det vad fan du vill, av Marjaneh Bakhtiari. God realism om det samtida Sverige.
I en nyckelscen intervjuas huvudpersonen Bahar av en journalist, till ett program som ingår i en ”demokratisatsning”:
I en nyckelscen intervjuas huvudpersonen Bahar av en journalist, till ett program som ingår i en ”demokratisatsning”:
– Okej. Skulle man kunna säga att du har dubbel iden… dubbel kulturell identitet?Det här är en grymt bra och vansinnigt rolig bok. Samtidigt viktig. Recenserar den i veckans Flamman, här.
– Asså ursäkta maj, men när du sajer de så låter de som om de e cancer. Du vet, nåt man lider av.
onsdag, juni 01, 2005
Två politiska samtal
Sent har jag hittat fram till moderaternas automatiska datorsvarare, ”Emma”. Jag ställde några frågor och fick goda svar, klart värdiga moderata samlingspartiet:
Varför vill ni göra livet surt för arbetslösa?Jag vill dock inte vara den som är den. I valrörelsen 2002 hade jag ett längre samtal med SSU:s dåvarande datasvarare (jag minns tyvärr inte namnet; Egon? Pär?) och sparade delar av replikskiftet. Likaledes klargörande:
Därför! Har du någon fråga om vår politik?
Varför gränsar er politik till bedrägeri?
EU betyder mycket för att säkra och utveckla det fredliga samarbetet och välståndet i vår världsdel. Det är viktigt att unionen så snabbt som möjligt utvidgas till att också omfatta de nya demokratierna i Östeuropa. Vi är för EMU och euron. Fördelarna är många: Ökad handel och bättre konkurrens, minskade kostnader för valutaväxling och valutaadministration, minskade växelkursrisker, lägre och stabilare inflation, lägre räntor, vilket ger högre investeringar och att euron blir en världsvaluta.
Är det en slump att er politik gynnar de redan rika?
Rikedom är inte bara pengar - det är mycket mer. Jag är rik på kunskap!
Har du kollektivavtal?
Jag är volontär - så det behöver jag inte ha.
Vad tycker SSU om Göran Persson?
SSU tycker väldigt bra om Göran Persson.
Bör kommunister interneras?
Jag har ännu inte lärt mig att svara på denna fråga. Vi jobbar snabbt för att öka mina kunskaper.
Är Mikael Damberg [dåvarande ordf. SSU] socialist?
Mikael Damberg är ordförande i SSU.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
