20 år efter Palme

Detta är en dag då det sägs och skrivs mycket om Palmemordet. Rätt så. Palme – och mordet – har lämnat starka spår i det svenska samhället. Det är viktigt att minnen bevaras, kunskaper förkovras, skeenden analyseras. Dagens Nyheter har ett smakfullt bildspel med ljud på hemsidan idag. Rekommenderas.

Här följer nu också en krönika. Jag fick tillsammans med Johan Norberg, Birgitta Ohlsson och Åsa Westlund en förfrågan av tidskriften Fokus att skriva om arvet efter Palme. Körnikan är (marginellt kortad) med i veckans nummer. Det vackra Palmecitatet från den socialdemokratiska partikongressen 1975 kan i längre utdrag hittas här.
----------

Vi kom till Sverige några månader efter Palme-mordet. Jag minns kurdspår och Ebbe Carlsson-affär. Socialdemokratins samtidiga politiska förflackning pågick under mindre uppmärksammade former.

För mig är Palme en storartad politiker; som sådan bärare av en komplex resultatlista. Men han är också ett fenomen som speglade sin tid.

Palme var insyltad i de skändligheter då hemlig polis, partifolk och fackliga ombud användes för olaglig registrering av hundratusentals svenskar, som ännu inte fått någon ursäkt. Och även om många idag ser Palme som någon sorts vänsterytter, bidrog han till exempel till att urvattna löntagarfonderna – socialdemokratins sista allvarliga försök till radikal reformpolitik.

Å andra sidan är hans gärning en värdig exponent för en framsynt och framgångsrik svensk arbetarrörelse. Jag vill framhäva två saker som påfallande sällan lyfts upp i hyllningstalen.

En är Palmes faktiska internationalism. Inte som allmänt prat. Tidens realpolitiska hycklerier till trots fanns ett principiellt ställningstagande för även små staters rätt till självbestämmande och egna vägval. Få svenskar begriper idag Palmes kvardröjande storhet i många av världens hörn. Den byggde på att Palme reagerade mot stormaktsförtryck och tog ställning för människors värdighet. Det står i bjärt kontrast till dagens s-ledning, som fraterniserar med USA mot folken i fattiga länder, och som obekymrat säljer ut svenskt oberoende.

Den andra är Palme som rörelsemänniska. Han kom från högborgerliga förhållanden, men danades i det dagliga gnet som trots allt knöt folkhemmets ledare närmare folket och fick miljoner svenskar att ta större del av samhällsbygget än på många andra håll. Så kunde hans avslutningsanförande på den socialdemokratiska kongressen 1975 bli ett av de vackraste politiska talen på svenska: ”Vi ses igen i Folket Hus, i studiecirkeln ’Att möta framtiden’, vid möten i arbetarekommunerna och facket. […] Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människors möte till prövande samtal och gemenskap”.

För mig är denne Palme inte – och behöver inte vara – en rosenskimrande avgudabild att nostalgiskt lyfta fram i högtidsstunder ämnade att dölja ett dåligt samvete. Han representerar både en konkret historisk era, och politiska ideal och styrkor som hör framtiden till. Tillåt mig betvivla hur väl dagens socialdemokrati kan förvalta det arvet. ”Jag är en demokratisk socialist med stolthet och med glädje” sade Palme. Jag kan skriva under. Kan statsministern?

LEDANDE MODERATER UPPMANADE TILL TORTYR AV INVANDRARE

Moderata ungdomsförbundet dras nu in i en växande politisk skandal. På förbundets hemsida anordnar man ett ”spel” där besökaren uppmanas misshandla och tortera skolminister Ibrahim "Ibbe" Baylan, ända tills han tvingas gå med på moderat skolpolitik. I spelet hånas skolministern. Han är svettig och saknar dessutom slips.

Enligt helt obekräftade uppgifter som vi ändå väljer att toksprida, misstänker man nu på regeringskansliet att bilden ingår i ett större mönster. Många använder ordet kampanj. Just nu pågår en oberoende granskning av de nya, de goda och de unga moderaternas hemsida. Preliminära uppgifter ger vid handen att attackerna är samordnade. Flera av ståndpunkterna sammanfaller nämligen.

I flera fall har företrädare för socialdemokratin fotograferats när de ser buttra eller korkade ut. ”Det för tankarna till feodalismen, och kanske lite nazism också”, säger en anonym men oerhört ödmjuk medarbetare. Bilderna sprids, inte minst genom det så kallade Internet. Socialdemokraterna kommer nu att kolla om det finns någon koppling mellan Internet och moderaterna.

Granskningen har också avslöjat ett annat obehagligt faktum: Påfallande många av de moderata företrädarna har likadana frisyrer. ”Det kan bero på långvarigt utanförskap. Strategin har varit att framstå som öppna, men nu kan det bli så att många ser att det är frågan om ett mycket obehagligt grupptryck”, kan man läsa i en oberoende analys, baserad på introspektion och långa fikapauser på redaktionen.

Hos (s) vill man nu undvika en smutsig valrörelse och siktar därför på en saklig granskning av ansvarfrågan. Blickarna riktas mot partiledaren Fredrik Reinfeldt. ”Ja, även om han själv saknar frisyr, så har han ändå ett ansvar”, är det en del som säger, har vi hört. Många är idag beredda att hålla med. En missnöjd moderat med god insyn i frisyrfrågan – kulturpersonligheten Alexander Bard – kommer eventuellt att bekräfta uppgifterna senare.

Granskningen av de unga moderaterna har dock försvårats av att förbundet mörklagt sina egentliga avsikter med vissa av nätpubliceringarna. Särskilt i ett fall är läget komplicerat. ”Vi kan inte avgöra om den här bilden är ett skämt eller allvar. Det kanske är en fråga för väljarna att avgöra”, avslutar den anonyme källan, som lunkar iväg för att ägna sig åt maktmissbruk och internetpoker.

Ibrahim Baylan låter hälsa via sin stabschef att alla människor är lika mycket värda.

Ohly talar till punkt

Med anledning av en ny intervjubok som kommer ut på Nixon förlag. Aron Etzler (chefredaktör på Flamman) leder ett samtal om vänstern, kommunismen och media. Deltar i diskussionen gör Lars Ohly, Ann-Charlotte Altstadt, Åsa Linderborg och Örjan Svedberg, som skrivit intervjuboken Ohly talar till punkt.

Onsdag 1 mars på Café Edenborg (T-bana Gamla stan) Kl 19:00.
Dryck och tilltugg finns. Eftersnacka till klockan 21.

Same same, but different

Via Pollock’s Bollocks uppmärksammas jag på den här tsunami-bilden, gjord av samma illustratör som de nu famösa VARULVSBILDER som S-LEDNINGEN SPRED, alltså karikatyrerna som prydde SSU-material och ett material på en ombudsmannakonferens.

Var är indignationen? Men när en karikatyr humoristiskt antyder en pinsam dubbelhet i borgerlig retorik, då jävlar.

SvD:s ”analys” – det nya, tidsenligt innovativa begreppet för sossehat på nyhetsplats – sätter fingret på en viktig poäng i sammanhang:

Anklagelser om moderat dubbelspel skulle vinna valet. Nu riskerar den sortens argument att förknippas med smutsigt kampanjmakande.

Alltså: Moderaterna vill undvika att konfronteras med sin egen politik. Medierna hänger på och eldar under. Så enkelt är det. Reagerar vi inte mot det, får vi stå ut med förstörd arbetsrätt, sänkta löner och vidgade samhällsklyftor i ett gäng år.

Hjälp Säpo!

Botkyrkabloggen föreslår en checklista där man kan kolla sig själv och sin granne, och tipsa Säpo:

- Är du muslim?
- Är du invandrare eller allmänt svartmuskig?
- Umgås du med invandrare?
- Har du någon gång frånvarat från ett föräldramöte?
- Känner du dig lite allmänt utanför?
- Tycker du att USA:s invasion av Irak och Afghanistan var orättfärdiga?
- Har du besökt någon hemsida, vars innehåll kanske kan tänkas påverka läsaren i allmänt "asocial" riktning?
- Har du någon gång svurit över Sveriges ryggradslösa utrikespolitik?
- Är du skolelev som fått dåliga betyg och riskerar att missa ditt gymnasieval?
- Har du deltagit i, eller tänker delta i, en strejk eller demonstration?
- Är du medlem i en eller flera föreningar?

När ulvarna ylar

Beakta nu detta, ty det representerar en helt ny nivå av politiskt vansinne i Sverige: Dagens nyheter – inte en lösnummersförsäljande tutt- och chocktabloid, utan landets största morgontidning – publicerar en artikel med rubriken ”S-LEDNINGEN SPRED VARULVSBILD PÅ REINFELDT”.

Denna ”varulvsbild” är alltså en karikatyr, en bild som förmedlar en poäng, här politisk, just genom att vara överdriven. Någon aspekt vrids upp i det absurda för att understryka det som ska framhållas. I det här fallet torde endast en komplett idiot tro att bilden till exempel är ett fotografi föreställande Fredrik Reinfeldt vid morgonbestyren, eller att Reinfeldt har för vana att sätta sig på människor i sin omgivning hållande en treudd i handen, men att detta tidigare tysthållits. Det är i ett demokratiskt och öppet samhälle förvisso helt lagligt att vara en komplett idiot. Så bör det vara. Det är dock knappast rimligt att avgränsa politiska budskap utifrån uppfattningen att människor i gemen hör till denna kategori.

Bilderna representerar här ett faktum som bör vara och framför allt bli mer uppenbart för allt fler: moderaterna står för en helt annan politik än vad de vill förespegla. De är gamla (såväl bilderna som högerpolitiken), och har figurerat lite här och var. Men här gör DN en artikel där det blir ”varulvsbild på Reinfeldt”, ”det mäktiga verkställande utskottet” får komma in på ett hörn, och folk ”konfronteras” med det ena och det andra.

Nu skramlar alltså den malligaste morgontidningen i kapp med borgerlighetens partigängare för att brännmärka politisk retorik som ger en sann bild av högern – nämligen som just falsk. Droppa nu allt prat om förtal och partikultur och smutskastning. Med nygamla grepp är högern ute på klassisk mission; att vända bort blickarna från sin faktiska politik, att bannlysa den politiska konflikten, att begränsa debattutrymmet.

Jag återkommer i ämnet.

----------
PS. Några relaterade tips:

- Kalle Larsson skriver mycket bra här, med uppföljning här. Läs!

- Läs också ett inlägg av Patrik Renfors, som noterar att det osar högervaltaktik om ”uppförandekod”-förslagen.

- Elisabeth Biström har en viktig ingång om sossarna – och jag citerar slutet:

Däremot skulle jag gärna se lite oro från SAP:s sida över hur stort glappet växer sig mellan den politik de själva för och vad människor vill ha och behöver. Lite desperation över vetskapen om att ha svikit nuvarande och blivande pensionärer och lite jävlar anamma när det gäller högerns angrepp på arbetsrätten. Vore de villiga att ta till alla medel för att vinna valet, skulle de kunna börja där.

Sonnevi

I helgen fick Göran Sonnevi Nordiska rådets litteraturpris. Den senaste diktsamlingen, Ocean, som han fick priset för, har jag visserligen inte hunnit läsa, men hans tidigare poesi har betytt mycket för mig. Jag skulle nog kunna säga att det var med den läsningen – upptäckten, i yngre tonåren – som jag började intressera mig för poesi som sådan. Det är något särskilt med Sonnevis språk. Han är precis – samtidigt som dikterna präglas av ett flöde av tankar, överväganden, funderingar. Ser på baksidan av mitt exemplar av Det omöjliga, att Lars Gustafsson kallade det för ett ”lyriskt långdistanslopp” när det begav sig.

Sonnevi blev också föremålet för min första lyrikrecension i tidningen Flamman 1998. Jag publicerar den nedan. Jag tror väl att jag skriver lite bättre idag, och den här är producerad under militärtjänstgöringen, mellan ryskstudier och mastresande. Men innehållet – intrycket av Sonnevi – står jag för.

-----
Göran Sonnevi
”Klangernas bok” - dikter på Albert Bonniers Förlag

Göran Sonnevis nya poetiska bygge heter ”Klangernas bok”. Det är en sammanhängande dikt på drygt hundra sidor, utan indelningar. Nytt är att texten äger en bestämd struktur från sida till sida. Det binder delvis upp möjligheterna till snärtiga språkliga vändningar, men skänker å andra sidan poesin ytterligare musikalitet, ”klang”, vilket är ett av kännetecknen för Sonnevis poesi. Så långt det tekniska.

Dock är naturligtvis det verkligt intressanta med Göran Sonnevis poesi det vibrerande innehållet, ställningstagandena. Det som utmärker hans texter, ända sedan den första diktsamlingen (”Outfört” 1961), är det självklara sammanflätandet av det abstrakta och det konkreta; de otvungna övergångarna mellan de delar som konstituerar människans helhet. På så sätt skiljer sig inte ”Klangernas bok” från Sonnevis tidigare produktion. Här finns sexualiteten, kärleken, musiken, undran inför kosmos, politiken, människans tillblivelse i kontakten med yttervärlden, i beröringen med en annan människa. Och det är det som gör Göran Sonnevi till en stor poet, en angelägen poet. Språket är tätt, mästerligt använt, när livets väsen komprimeras och knådas: ”...Hur / ska jag bli någon för någon / Hur kan någon finnas i närvaron av / ingen Alla tecken byts Alla / gestalterna växlar Att vi rör vid / varandra är oundvikligt Med intet / Eller med något”.

En annan sida av Göran Sonnevis poesi som följer med i det senaste verket, är användandet av vissa återkommande uttryck, ofta matematiska, som säkerligen gör texten mer svårtillgänglig för den som inte kan relatera till begreppen och metaforerna. Spontant skulle man kunna tycka att en poet som ständigt bär viljan till samhällsförändring med sig, inte skulle vara exkluderande på detta sätt. Men då missar man något väsentligt. Det befriande med Göran Sonnevi är just att han egentligen inte använder språket för att politiskt kommentera världen. Snarare så befinner han sig inne i samhällshändelserna, i ständig undran över tillvaron. Och det är detta som han skriver. Det finns alltid ett subjekt, en människa bakom raderna. Det är den personliga känsligheten inför världen som skapar poesin. Att nazister marscherar på gatorna berör lika direkt som det erotiska mötet. Det som är nedpräntat på papperet är sprunget ur ett rörligt intellekt sampulserande med världen i det lilla och i det stora. Så när han tänker infinitesimal, asymptot eller hypostas, kan man antingen tänka med, eller gå vidare. Ändå skulle jag knappast karakterisera Sonnevi som en svårtillgänglig poet. En perfekt kommunikation med annan människa kan man ju knappast tänka sig. Men man följer med, berörs. Det är det som är viktigt.

Även om man känner igen Göran Sonnevi i ”Klangernas bok”, finns det ändå en förändringsprocess i hans diktning som fortsätter i det aktuella verket. Försiktigheten, resonerandet, tränger ut lite av det ställningstagandets nödvändighet som tidigare var mer framträdande. En allmänhumanistisk hållning skymtar fram, ibland till och med irriterande för den som försöker distansera sig från liberal ideologiproduktion. Det finns en ånger över vissa tidigare ställningstaganden. Liksom hos varje tänkande människa på vänsterkanten har realsocialismens fall och den kinesiska utvecklingen lämnat djupa spår. Nu skriver han: ”...Jag är i förnedringarnas / skuggor Du hindrar mig / från att använda de döda / mot de efterlevande Jag inser / att jag varit på rätt- / färdighetens väg; nästan dödat”. Men han lämnar aldrig insikten om ställningstagandets nödvändighet. Tematiken för funderingarna är som vanligt aktuell. Globalisering, imperialismens nya ansikten, organiseringens nödvändighet och problem: ”Kan avgrundens / botten, dess oändliga bas / vändas uppåt I det oerhördas / rörelse I sin fattigdom?”. Allt detta integrerat med tankar om kärleken och en oerhört betagande beskrivning av moderns dödskamp.

Göran Sonnevi har skrivit god poesi igen. 1974 skrev Göran Palm om Sonnevi: ”Äntligen en marxistisk poet som inte begränsar sin verklighetsskildring till kampens uppenbara fronter utan som eftersträvar en helhetssyn”. Det gäller förstås fortfarande. Tonen är rundare idag och grubblandet lite djupare. Men Göran Sonnevi är ändå en mycket angelägen poet. Han bör sålunda läsas, även om man nog gör klokast i att börja i hans tidigare verk, följa subjektet, människan, genom poesin. För också förändringen i en poesi som kommer ur den konkreta verkligheten säger ju oss något. För att uttrycka det med Göran Sonnevi själv:

Världen är
också allt det
som inte är fallet.

Lite mer tekniskt

Tack för alla de tekniska kommentarerna. En hastig genomgång mitt i natten, hemkommen efter fyra timmars försening, ger vid handen att det kan ha blivit något skumt när jag lade in bannern. Det uppstår problem med Safari. Det verkar dock som att det problemet avhjälps om man byter kodning till UTF-8. Eftersom det görs relativt enkelt tänkte jag be om överseende. Bannern blir kvar. Hör av er igen om det finns andra problem, så ska jag se om det är något jag kan ändra på.

Tekniskt

Jag har fått indikationer på att det blir konstigt när man försöker läsa bloggen från vissa webläsare (ej Explorer). Är det ett blogger-problem som fler känner igen eller är det något mystiskt som hänt med enbart denna blogg? Är det någon som vet vad det beror på och om det går att åtgärda? Det går bra att mejla. För att undvika spam hänvisar jag till blogger-profilen för mejladress. Eller, skriv i kommentarfältet. Tack på förhand.

Ståndpunktsteori

Utan att gå in djupare på det kan jag bara meddela att det är lite märkligt att vara svensk vänsterpartist på en konferens där var och varannan talare refererar till Sverige som ett ekonomiskt under, med låg arbetslöshet, sammanhållen lönestruktur, stark tillväxt och mycket god reallöneutveckling, medan man själv ständigt får meddela nyanserande mening. Kontentan är väl att det finns väldigt mycket att förändra och förbättra. Men definitivt också en hel del att försvara. Mot den höger som ständigt varit mot varje reform som grundlagt de goda resultaten i svensk ekonomi. Och satt igång att förstöra så fort tillfälle givits.

Förtal

Den här mannen är en av nyckelpersonerna inom pravdafieringsenheten på Dagens Nyheter. Det är inte förtal. Det är analys. För övrigt noterar vi att det numera inte heter högerregering utan "högerregering". Vi kan misstänka att det i framtiden inte kommer att heta lönesänkning utan personlig konkurrensfrämjande åtgärd, alternativt alliansgåva. Säger man lönesänkning är det förtal. Då är man förstörd av långvarigt maktinnehav alternativt mentalt handikappad. Den här bloggposten skrivs från en hemlig dator som inte går att spåra. Jag tänker träda fram först när mina hemliga men demokratiskt ytterst finkänsliga medarbetare samlat ihop tillräckligt många ballonger.

Alla vi som älskar tuben klappar nu

Erik Stattin har funnit en fantastisk karta.

Rent mjöl i påsen idag

Är i Berlin. Därför kanske missade ringar över a när det ska vara det.

På tunnelbanan på väg in från flygplatsen på morgonen kommer ett litet gäng med invandrarkillar in. Strax därefter springer plötsligt några unga blonda snubbar - ser ut att vara kring 25, kanske lite äldre - fram och hoppar på killarna. Kidsen försöker springa men det är för sent. En av dem blir fattad om nacken och de puttas och knuffas ut på perrongen. De blir uppställda med ansiktet mot en informationsskylt och de blonda snubbarna rycker lite i dem.

En kort sekund tänker jag att de unga killarna ska misshandlas, att det är någon sorts uppgörelse. Men min resekamrat som bott i Berlin berättar hur det ligger till. Det är biljettkontrollanter. De går civilklädda numer. Två och två. Nästan station kommer två andra på. Unga killar i munkjackor och jeans. En har keps och ett djupt ärr över halsen. De ser trötta och sura ut. Räcker fram ett ID-kort och kollar biljetterna.

Det är små, till synes obetydliga händelser. Men de spelar roll för alla oss runt omkring, kanske ännu mer än för de unga, rädda och garanterat snäppet mer hatiska kidsen. Det är alla andra runt omkring som vänjer sig vid att det kan få gå till så. Någon behandlas illa för att den inte har biljett. Imorgon kanske en civilklädd snubbe går iväg med din granne eller batongar på någon i din tunnelbanevagn. I övermorgon kanske hundra civilklädda smyger omkring på din arbetsplats. Du tror att du har rent mjöl i påsen. Men en dag är det du som inte hunnit köpa en biljett, eller råkat göra något olagligt. Eller sat dig upp mot chefen.

Så fungerar brutaliseringen av samhället. Så förlorar vi vår trygghet.

No, no, there's no limit

"Analysen" kan tolkas som desperation.

Briljant och viktigt om rätten till fri abort

Det är ganska många som kan presentera en åsikt på ett bra sätt, eller prestera en kommentar som markerar något viktigt. Men få kan hitta vinklar som väcker nya funderingar, utvecklar och pekar framåt. Det förtjänar stor respekt och en bred läsekrets. Det här inlägget av Tora Breitholtz bör läsas noga:

Jag vet inte om jag väntat mig att jag skulle reagera med sorg eller skuldkänslor. Men det var uppenbart att omvärlden förväntade sig det av mig. Nog är det viktigt att sjukvårdspersonal och andra har beredskap och kompetens att ta emot kvinnor som mår dåligt i samband med aborten, men det måste också finnas utrymme för oss som faktiskt mår bra. Jag själv upptäckte sent att jag var med barn, och fick vänta länge innan jag fick tid för kirurgisk abort på Huddinge sjukhus i 12:e graviditetsveckan. Jag tyckte det var häftigt och fascinerande att vara gravid, och ännu häftigare att faktiskt kunna välja.

Jag upplevde en särskild sorts konkret gemenskap med tidigare generationer av kvinnor, och det var nytt och väldigt stort för mig. Jag kände starkare än någon annan gång en helt enorm tacksamhet och ödmjukhet inför de kvinnor som slagits före mig - för min rätt att själv fatta ett så avgörande beslut. Det svindlar nästan när jag tänker på det.

I tider av antifeministiskt drev och reaktionär nymoralism är det befriande och viktig läsning. Säkert provocerande för en och annan. Just därför livsviktigt.

Läs. Tänk. Återkom.

Konvent

Bilden är hämtad hos Yabosid, och jag tar mig friheten att citera hela blogginlägget:

"Borgarna ställer till med "Konvent", ett politiskt spektakel inspirerat av deras egna International, USA. Orgier i ryggdunkande och stående ovationer när ledarskiktet dyrkas är att vänta. Dock så blir inget gjort då "konventens" uppgift enligt Maud Olofsson är "dialog, förankring och samvaro" - mycket snack och lite verkstad med andra ord".

Det är klockrent. Och samtidigt är det viktigt att inte bara skratta åt att bomb- och batongbröderna i lönesänkaralliansen ägnar sig åt ”massdejt”, för att citera den unge stjärnan Fredrik Federley. Skratta bör man. Men man bör också konstatera att vi lever i en mycket märklig tid då media helt och hållet följer den dagordning som högern etablerat. Konventet är omsorgsfullt upplagt för att presentera en image. Och bara det. Det vi vet om borgarna är att de vill vara överens. I den mån medierna letat efter en kritisk vinkel har det varit huruvida högerpartierna verkligen är överens om detaljerna eller inte. Det återbekräftar dagordningen.

Det som kommer i skymundan är därmed det faktum att högerpartierna vill sänka människors löner, skänka samhällets resurser till dem som har mest, och underinvestera i den sociala och fysiska infrastruktur som kan föra Sverige in i framtiden med bibehållen eller stärkt generell välfärd. Istället blir det floskel-SM och massdejt.

Högerpakten är inte bara ute efter att mosa innehållet i den svenska välfärden. Man siktar också in sig på att förstöra formerna för den demokratiska processen. Det är jättesmart av dem, för de har allt att vinna på att köra jippo istället för att stå för innehållet i sin löne- och framtidssänkarpolitik. Det alienerar dessutom just de människor som skulle rösta vänsterut från den politiska processen som sådan.

Det är ovanligt mycket som står på spel i valet 2006.

"India is not your cat's name"

Ett fantastiskt roligt öppet brev, skrivet av en indisk grupp som heter Films for Peace:

Dear George ‘WMD’ Bush,

It is with both great happiness and grave apprehension that we the people of India await your arrival in our country.

Happiness because in the few hours you will be engaged in shaking hands with our country’s leaders your fingers will be – at least for a little while – away from the nuclear doomsday button. Happiness also in the hope that the grease you put on the palms of your political underlings here will make the many triggers all of you control that much more slippery.

There is a lot of apprehension too as your visit could become the latest source of pollution in our ancient land already poisoned over the years by your country’s various multinationals- from Union Carbide of Bhopal gas notoriety to Monsanto of GM seeds infamy.

Läs hela! Notera särskilt skrivningarna om Iran. Det händer viktiga saker i tredje världen. Folken i periferin har under trycket från den amerikanska våldsmaskinen allt mer sammanbundna öden. Om de också kan pressa sina regeringar till denna insikt kommer USA-imperiets grundvalar att skaka än häftigare.

Vem kastar första stenen?

Den sjukt roliga bloggen Dubbelt så kul gör en folkbildningsinsats för att belysa det symbiotiska förhållandet mellan Curling och Hårdrock. Se här (missa inte filmen!) och här.

Aha-upplevelse

Lars Leijonborg har som bekant åkt runt lite i olika länder och inspirerats. "Flitens lampa lyser över Kina", konstaterar han. Ett föredöme för svensk arbetsmarknad. Det känns skönt.

Leijonborgs fascination för Kina klarnar nog ytterligare när man läser om följande grepp från den kinesiska regeringen:

Hemsidorna uppgav sig vara vänsterorienterade och hade bland annat publicerat klagomål från arbetslösa och fattiga i landet, enligt kinesiska nyhetskällor. Peking beordrade hemsidorna - som heter "Kommunist", "Kinesiska arbetare" och "Arbetare, bönder och soldater" - att stänga eller bereda sig på ett odefinierat straff.

För att travestera Freedom News Network; Wherever there’s repression, you’ll find Nya Svensk Folkeparti.


PS. Läs Petter Larssons recension av boken i Aftonbladet, och upptäck gärna sajten efterarbetet.nu där bland annat Larsson huserar.

Finansiering

Spänningen tätnar. Kommer borgarna i KU att även begära utskrifter av de här telefonlistorna?

Undrar förresten om de här lagarna om skydd mot finansiering av terrorism, också kan tillämpas mot den som bara vill terrorisera arbetslösa, sjukskrivna och ungdomar. Det får man fundera på, under de 2-5 år som trafiken ska lagras – tack vare övervakningsminister Bodström.

Det mörknar - razzia mot vänsteraktivister i Danmark!

Det händer mycket, mycket obehagliga saker i Danmark. I måndags gjorde dansk polis en stor razzia mot ett företag som gör – T-shirts. Företaget Fighters and Lovers har sålt tröjorna till förmån (37 danska kronor per tröja) för en grafisk verkstad för den palestinska befrielseorganisationen PFLP och den colombianska gerillan Farc. Tidigare har Colombias regering hört av sig till den danska och uttryckt sitt missnöje. Polisen har använts sig av dansk terrorlag, paragrafen 114a som handlar om ekonomiskt stöd till terrorgruppen.

De gripna har ledande ställningar i det danska vänsterpartiet Venstresocialisterna, som ingår i Enhedslistan, en vänstersamling med representation i danska parlamentet.

Det som har skett är ett oerhört allvarligt hot mot den politiska demokratin i Danmark. När polisen griper representanter för politiska partier är det ett nytt kapitel i den europeiska fascistiseringsboken som slås upp.

Händelserna i Danmark följer på ett upprop som föreningen Upprør gjorde, till försvar för demokrati och yttrandefrihet, och mot EU:s kafkalagar under rubriken ”krig mot terrorism”. Uppropet – vars hemsida stängdes ned av dansk polis! – har ett centralt budskap:

”’Kriget mot terrorismen’ hotar oss alla. Försvara yttrandefriheten, de mänskliga rättigheterna och den internationella solidariteten!”

Vi har varit några som här i Sverige undertecknat ett demokratiupprop i solidaritet med danskarna. I den skrev vi bland annat:

I Danmark har alltså i skrivande stund undertryckandet av grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter gått längre än i vårt land. Men inget talar mot att terroristlagarna också i vårt land kommer att användas mot frihetskämpar och demokrater som i någon form stödjer legal befrielsekamp mot utländska ockupationsstyrkor.

Dessa ord är idag ännu mycket viktigare att understryka. Det blåser kallt i Danmark. Men även obehagliga politiska utvecklingar rör sig förbluffande snabbt över bron.

Vänsterpartiets Mats Einarsson sätter också fingret på något mycket viktigt i sin kommentar:

- Tillslaget mot VS är en skandal. Det är en skam för den danska rättsstaten. Nu måste alla demokratiska krafter samla sig till försvar för de liberala principer som liberalerna sviker.

Ta striden nu! Imorgon kan det vara försent.


- Läs mer på modkraft.dk
- Pressmeddelande Venstresocialisterna (eng.)
- Pressmeddelande Fighters & Lovers (dan)
- Tidigare blogginlägg om Demokratiuppropet, här och här

Iran-petition

En mycket viktig internationell petition cirkulerar nu. Initiativtagare är bland andra författaren Michael Parenti, historikern Howard Zinn, den legendariske vänsterparlamentarikern Tony Benn, USA:s före detta justitieminister Ramsey Clark och nobelpristagaren Harold Pinter.

Hittade länken här, där en del av petitionen är översatt:

Det är med stor oro vi registrerar det växande hotet om ett nytt amerikanskt krig – den här gången mot det iranska folket. Media är fyllda med rapporter om ett påstått kärnvapenhot från Irans sida och det förmodade behovet från USA att tillgripa militärt våld. Rapporterna påminner om de ”massförstörelsevapen”-historier som spreds under månaderna fram till kriget mot Irak.

Petitionen avslutas:

It is essential that all voices opposed to the devastation of a new war in the Middle East speak out now. We urge an immediate end to Washington's campaign of sanctions, hostility, and falsehood against the people of Iran. We oppose any new U.S. aggression against Iran. We need funds for human needs, not endless war for empire.

Detta är de avgörande ställningstagandena för varje vän av fred, frihet och framsteg i den mörka tid vi nu genomlever. Anslut dig till uttalandet.


PS. Jag tipsade om Ung Vänsters Iran-uttalande häromdagen.

Freoner för Afrikas barn

Det har nu gått lite mer än tjugo år.
Det hände på riktigt. (Filmen får inte missas!)

Hur kunde det ske?
Vad drev dem?
Kan det hända igen?

[Tack till Jonas T]
Bilden ur OKEJ nr 20 1985. Hittad här.

Barnmakare bliv vid din spegel

För några få år sedan fanns det bland börsbolagens verkställande direktörer fler Göran än kvinnor. Det lär vara ungefär samma situation nu, möjligen med något annat förnamn. Situationen är absurd, men så fortsätter det att vara, när det är frågan om makt, samtidigt som området huvudsakligen är fredat från demokratiskt inflytande.

När tidningen Affärsvärlden så ska ordna ett jippo för att uppmärksamma de onormala – alltså kvinnor med makt, då slår man till och ger den uppmärksammade – en årsförbrukning antirynkkräm som pris. Hittade nyheten hos Tora Breitholtz, som skriver en skarp kommentar (läs hela):

Vore väl kanske rimligt om näringslivets mäktigaste gubbe fick en hårtransplantation, men så är det som bekant inte. Vad är budskapet? "Du är förvisso on top of the world just nu, men du är också på väg att bli en ful gammal kärring"?

Jupp.


PS. Här en några år gammal egen artikel apropå kvotering – Toppkompetens vs. Snoppkompetens.

Valsajt

Vänsterpartiets valsajt lanserades idag. Första och viktigaste kravet är 200.000 nya jobb i offentlig sektor. Rättframt och självklart. Dra upp skiljelinjer. Siktar mot framtiden. Bra.

Det kallas struktur

Hanna Löfqvist skriver en god kommentar till Socialstyrelsens larmrapport om stora skillnader mellan situationen för funktionshindrade män respektive kvinnor:

Socialstyrelsen sägs inte veta varför "skillnaderna är så kraftiga" Att det kan bero på att "män och kvinnor har olika behov". Hej Socialstyrelsen, jag och ett par hudratusen till kan informera om att det beror på systematisk diskriminering p g a kön. Kvinnor är underordnade männens behov. Det kallas struktur. Förtryckande struktur. För information: Kvinnor tycker inte om att bo i sämre utrustade lägenheter än män. Kvinnor tycker inte att det är roligare att få sjukersättning istället för jobb.

Läs hela.

Friheten är ditt vackra namn

Veckans avsnitt av Freedom News Network i Faktum slår det mesta. Måste ses! (klicka på Latest Broadcast). Kampen för frihet och befrielse från ”Goran Persson’s ungodly army om socialists” har aldrig varit så knivskarpt skildrad. Mot slutet av inslaget påminns vi även om den intellektuelle frihetskämpen Johan Forssells insatser i dietkampen mot världskommunismen, i det här fallet representerad av mig. (Händelseförloppet för den som vill fräscha upp minnet; här, här och här)

Och glöm inte: ”Wherever there’s economic growth, you’ll find Lars Leijonborg”

Kärleken är svår, ty den är konkret

Har sett Brokeback Mountain ikväll. Spaltmil av recensioner har skrivits om filmen så det ska jag inte ge mig in på. Jag nöjer mig med att konstatera att det är en förbannat bra film. Den blir bra för den visar konkret kärlek mellan människor, i spänningsfältet mellan förväntningar, nödvändigheter, och längtan. Det är halsbrytande vackert, befriande jordnära, plågsamt komplicerat. Ja, det är en förbannat bra film.

Pudelseminarium

Intressant bokrelease:

Med anledning av att Pudelns kärna - en bok om Ordfrontfejden utkommer anordnar förlaget Nixon och ABF ett seminarium på ABF-huset i Stockholm, tisdag 21 februari kl. 18.00.

Medverkar gör bl.a. Maria-Pia Boëthius, Åsa Linderborg, Britta Ring, Erik Wijk och Björn Ekelund. Efter korta anföranden blir det fri debatt. Moderator är Stefan de Vylder.

Efter seminariet - runt kl. 20.00 – blir det efterföljande releasefest på restaurang Hatam, Kammakaregatan 9A.

----------
Boken handlar alltså om den uppmärksammade konflikten på Ordfront. En konflikt som handlade om mycket mer än en organisation – den handlade om det politiska debattklimatet och de samhälleliga gränserna för progressiva krafters radikalitet. Ordfront spelade en viktig politisk roll och dess implosion under etablissemangstrycket är intressant att analysera.

Flamman publicerade förra veckan hela Åsa Linderborgs kapitel i antologin – under rubriken Liberala monstertruckar. Hon skriver bland annat:

För mig blev Ordfrontstriden en påminnelse om att en av vänsterns viktigaste uppgifter är att försvara de goda liberala dygderna; liberalerna gör det allt mer sällan själva – de nya liberalerna gör det aldrig.

Läsvärt.


PS. Läs också Jinges kommentar.

Hands off Iran!

Ser att Ung Vänsters förbundsstyrelse antagit ett uttalande om Iran. Det är ett välkommet och viktigt ställningstagande. Hoten mot Iran handlar om ännu mer än att sjuttio miljoner människor riskerar militärt angreppskrig och ockupation. Det handlar om att ta ställning mot USA:s globala tyranni, som hotar mänskligt liv, mänsklig civilisation över hela jordklotet:

Det är viktigt att se att de anklagelser som riktas mot Iran idag har samma övergripande syfte som de anklagelser som riktades mot Irak för fyra år sedan – att med falska förevändningar legitimera kränkningar av mänskliga rättigheter och folkrätten som en del i ett hårdnande grepp om världens oljeresurser. Det är uppenbart att det i dagsläget största hotet mot fred, frihet och demokrati i Mellanöstern är USA.

Hands off Iran!

Uselt (tv4)

Jag har varit politiskt aktiv länge och intresserad ännu längre. För min del är jag säker att detta är den sämsta partiledardebatt jag sett, och det gäller sedan tidigt 90-tal.

Upplägget var obegripligt, frågorna märkligt valda – helt utgående från borgarnas dagordning – och ännu märkligare formulerade, programledarna var ofokuserade och förstörde genom sina fragmenterande, styrande frågor aktivt möjligheterna till en intressant debatt. Debatten var helt enkelt stundtals skittrist och det beror denna gång i rätt liten utsträckning på deltagarna. Ärligt talat, vad var det för jävla pyramid i början? Vem blev gladare av att programledaren mitt i alltihop avkrävde enighet över partigränserna i frågan om beslag av mobiltelefoner i skolan? Varför skulle man ha en fånig hattlek i slutet?

Och så publiken… Att det stod ett gäng borgarsmåttingar utanför och ropade Frihet Kärlek Kapitalism (jo, det är sant!) är en munter detalj. Men man undrar ju lite över rimligheten i att publiken inne i studion utgjordes av ett borgerligt ungdomskonvent. Man måste nog välja: antingen tar man dit lite olika människor, säg några skolklasser, eller så fyller man med aktiva från olika partier, eller så redogör man för hur det ligger till, till exempel: vi gör nu ett socialt experiment och kör en debatt där nästan alla i publiken tycker som en av debattörerna, i det här fallet företrädesvis Lars Leijonborg. Nu bestod publiken av folk från Luf och Muf, som skrattade och applåderade åt de flesta borgarrepliker, medan de till exempel satt som pinsamt betryckta när Lars Leijonborg stod för dagens stora avslöjande freudianska felsägning, när han började resonera kring att friskolorna blivit ”ett sätt för människor i de segregerade områdena att köpa sig därifrån”. Bra sätt att möta segregationen! Som bonus efter ”språktest”, kulturalisering av brottsstatistiken, organiserad hetsverksamhet mot muslimer och angiveri i skolorna.

Själva debatten då, i den mån den kunde äga rum?

Fredrik Reinfeldt som vanligt skicklig på att slå fast en image och inte säga något om sina politiska ställningstaganden. Det har han allt att vinna på. Fast han låter lite tommare varje gång. Det är bra. Göran Persson lugn men tyvärr alltför resonerande och med få presenterade förslag. Det har han allt att förlora på. Lars Ohly bra, särskilt en bit in i debatten – den ende som presenterade ordentlig politik. Kommer starkt. Peter Eriksson ovanligt långrandig och svårbegriplig. De andra borgerliga partiledarna… Tja, inget särskilt att säga om dem, faktiskt. Det är nog bra om de syns mer.

Pratar vänstern politik, bryts den borgerliga opinionskantringen.


[Uppdatering: Läs också Toras kommentar]

Snart partiledardebatt

Ser fram emot kvällens partiledardebatt. Diskuteras politik, då backar borgarna. Så enkelt är det. Tyvärr kommer debattens resultat i hög utsträckning att bero av efterkommentarerna, som sätter tonen för tolkningen, och förmedlar en bild till dem som inte tittar – och de som gör sitter på makten över kommentarerna har huvudsakligen sin bild helt klar i förväg; att ogilla sossarna och vänstern är en slags grundförutsättning. Denna gång har TV4 en ”expertpanel” som ska analysera hur det gick. Vi får la se vad som hittas på denna gång. Efter partiledardebatten i Agenda förra året basunerade TV-nyheterna att borgarna vunnit, baserad på vanvettigt skev undersökning – där man i princip frågat ett gäng borgerligt sinnade pensionärer vem de tyckte vunnit. Det är svårt att tänka sig något ännu mer tokigt.

Men, som sagt. Allting till trots ser jag verkligen fram emot kvällens partiledardebatt. För om politik diskuteras, då backar borgarna.

Vänsterpartiet vill ha fler människor i arbete, stärka den offentliga sektorn där behoven är som störst, agera mot kvinnors systematiska underordning i samhället, inte minst på arbetsmarkanden där löner och arbetstider sätts på männens villkor, och investera resurser för att möta framtiden. Bomb- och batongalliansen vill göra livet surt för arbetslösa och sjuka, sänka lönerna på arbetsmarknaden och skänka bort stålar till de allra rikaste. Det kommer förhoppningsvis fram idag.

Statement genom konsumtion

Dogbert skärskådar konsumentmakt.

Allt jag tänker på när jag ser Niemeyer

Röda raketer skriver en notis om den fascinerande brasilianske kommunisten och mästerarkitekten Oscar Niemeyer. Niemeyer, som nyligen fyllde 98, är kanske mest känd för att ha ritat flera spektakulära byggnader i huvudstaden Brasilia, och, tillsammans med bland andra Le Corbusier, FN:s högkvarter. Två av hans mästerverk har jag både sett på nära håll och varit inuti; den i Röda Raketers bloggpost nämnda, franska kommunistpartiets (PCF) huvudkontor vid Colonel Fabien, och L’Humanités byggnad i Saint-Denis, som på sätt och vis blir ännu mäktigare när den tornar upp sig i glas och metall i förortslandskapet.

Niemeyers arkitektur står för en förtätad urban modernism med benen i det konkreta, mänskliga, och blicken fixerad vid framtiden. Jag minns hur tagen jag blev första gången jag såg PCF:s byggnad på håll – då visste jag inte vem som ritat den – och nu, när jag ser på fotografierna, återvänder en svårförklarlig känsla av hopp och framtidstro – människans möjligheter.

Jag tänker på Göran Sonnevi;

En kommunist skrattar som ett barn

En kommunist
skrattar som ett barn
redan i moderlivet

Jag tänker på Majakovskij; ta till exempel det här utfallet mot den gamle Balmont 1913:

"Vår lyrik ljuder av moderna tider. Vi är sammanflätade med livet. Ni har tagit vingliga, knarrande trappsteg upp till åldriga torn och därifrån blickat ut mot ett emaljerat fjärran. Men i dessa torns översta våningar är det nu symaskinsföretag som installerat sig med sina kontor, och i det emaljerade fjärran är ’stjärnorna’ som rör sig, automobiler".

Jag tänker på Rudolf Nilsen, också han kommunist till sin död, som skriver om glädjen i att se elektriskt ljus och uppleva mänsklig närvaro, i dikten Storby-natt från debuten 1925:

Og varm av lykke går jeg og kjenner
i dette dyp har jeg mitt hjem, min rot.
For her er allting skapt av menneskehender -
fra lyset ned til stenen ved min fot.

Det är möjligt att man kan rita sådana hus om man inte är kommunist – eller kalla det vad fan du vill; en kämpande människa. Men det underlättar att vara det.


[Uppdatering: Röda Raketer har fler foton]

Go parti’t!

Vänsterpartiet kommer troligen att få en kraftig majoritet kvinnor bland sina riksdagsledamöter efter valet 2006. Mycket glädjande nyhet, som Sydsvenskan lyckas presentera med en hysteriskt intressant rubrik, till en män-frågar-män-artikel.

(Får man i sammanhanget också påminna om missvisande drevjournalistik i närtid, av den här typen, kommenterad här, här och här).

KUngligt!

Det är kanske svårt att tro det, men konstitutionsutskottet är inget TV-program utan ett utskott i riksdagen. Utskottet handhar konstitutionella frågor. I torsdags debatterades i kammaren en del författningsfrågor. Vänsterpartiet har krävt att den grundlagskommitté som ska göra en författningsöversyn också ska diskutera monarkin – ett till synes självklart krav. Detta avvisas dock av en feg riksdagsmajoritet. Mats Einarssons (v) inlägg kring författningsfrågorna är ljuv läsning (hela debatten §9). Denna historia bör få stor spridning:

----------
”Jag ska berätta en liten historia. Den är helt lögnaktig, vilket ni kommer att märka snart.

Det var ett litet land som skulle skriva en ny, modern och demokratisk grundlag – en ny författning. Det gick bra. Man var klar med det allra mesta, och nu var man framme vid frågan: Hur utser vi talman? Ska vi låta riksdagsledamöterna välja? Nej, det är tråkigt. Kan vi låta regeringen utse talman? Nej, så kan man inte ha det i en demokrati. Ska vi låta folket välja? Nej, det är vanskligt, och man vet inte hur stort valdeltagandet skulle bli i ett sådant val. Jag vet, säger någon i den här grundlagskommittén, vi låter talmannens förstfödda son eller dotter ärva talmansposten. Ja, det är ett fräscht, modernt och demokratiskt förslag. Så det tar vi.

Nu inser ni att detta är storljug. Men diskussionen fortsatte.

Detta är lite knepigt. Vad gör vi då om talmansstolsarvingen går och blir anarkist, nudist eller något annat mindre representativt? Vi får skriva in något i grundlagen. Så här kanske:

Talmannen skall vara av den rena socialdemokratiska läran sådan den i det socialdemokratiska arbetarepartiets program av 1889 uttryckt är.

Den i talmansfamiljen som ej till samma lära bekänner sig vare från all successionsrätt utesluten.

Strålande. Det skriver vi in.

Men om talmansstolsarvingarna nu går och gifter sig med någon politiskt helt ointresserad människa, då blir ju talmansblodet uttunnat. Så det måste vi ha garantier mot.
Då skriver vi in följande:

Barn i talmanshuset må ej gifta sig med mindre än att regeringen på hemställan av talmannen därtill lämnat samtycke. Sker det ändock hava han eller hon förverkat arvsrätten till talmansklubban och talmanslimousinen för sig, sina barn och efterkommande.

Detta, ärade ledamöter och herr talman, är absurt, fånigt och fullständigt groteskt. Men det är så här vi har det när det gäller statschefen. Och, herr talman, så kan vi inte ha det. Man kan inte ha en ärftlig statschefspost i en modern demokrati. Detta är groteskt”.
----------
Debatten fortsatte härefter. Några utdrag:

Anf. 12 NILS FREDRIK AURELIUS (m) replik:
[…] Låt mig först säga något om äganderätten. [bla bla bla] Finns det inte en garanti för fri äganderätt är det också svårt att attrahera investeringar, tillväxt och annat. [osv etc] Ett tag var jag orolig för att Mats ansåg att vi redan i eftermiddag skulle avskaffa monarkin. […]

Anf. 13 MATS EINARSSON (v) replik:
Herr talman! Jag ska börja med monarkin. Monarkin och statsskicket borde diskuteras mycket seriöst. Jag måste dock erkänna att det inte alltid är så lätt att diskutera en institution av denna typ, det vill säga monarkin. Därav mitt något raljanta inlägg. Men jag har hittills inte sett någon som har tillbakavisat eller kunnat jäva de argument som finns mot monarkin och för en fullt ut demokratisk författning. Det är möjligt att det är sant att det finns ett starkt stöd för monarkin i den här kammaren och i befolkningen. Men den intressanta frågan är naturligtvis: Finns det starka skäl för detta stöd, eller bör vi ägna någon tid och den eventuella retoriska begåvning vi har till att försöka argumentera för ett mer modernt statsskick? […]

Anf. 14 NILS FREDRIK AURELIUS (m) replik:
Herr talman! Det var betryggande att höra att vi ska få behålla våra gångkläder och personliga tillhörigheter även i det egendomslösa samhället. Men helst ska väl alla ha samma kläder? Nå, skämt åsido. [Ingen notering i protokollet om några skratt]

Kafkaterror

USA:s National Counterterrorism Center (NCTC) har en lista med 325.000 – tre hundra tjugo fem tusen – poster, som ska innehålla namn på människor som är misstänkta för inblandning i ”internationell terrorism”. (På grund av olika stavningar och alias är antalet konkreta personer över 200.000).

Det är en fullständigt galen siffra, men som en jurist på American Civil Liberties Union säger, ”shocking but, unfortunantely, not surprising”.

Registret växer och samkörs med andra. I artikeln nämns bland annat en FBI-databas med över 270.000 namn, som, håll i er nu, innehåller ” a large number of people associated with domestic terrorist movements such as radical environmentalists and neo-Nazi white supremacists” – alltså i princip vem fan som helst som regeringen för tillfället ogillar.

Marc Rotenberg på Electronic Privacy Information Center säger:

"One of the seemingly unsolvable problems is what do you do when someone is wrongly put on this watch list. If there are that many people on the list, a lot of them probably shouldn't be there. But how are they ever going to get off?"

Det saknas knappast skäl att ta strid mot den omfattande globala terrorn. Den som har sitt högsäte i Washington.

Läs hela artikeln!

[Tack t Matti]

Fokusera på väsentligheterna

Från dagens Metro:

Family Values

Fräscht med öppenhet i utnämningspolitiken (från TT):

Marcus Wallenberg föreslås efterträda Anders Scharp som styrelseordförande i försvarsindustrikoncernen Saab. Marcus Wallenberg har varit styrelseledamot i Saab sedan 1992 och vice ordförande sedan 1993. Marcus Wallenberg slutade förra hösten som vd för sfärens maktbolag Investor och lämnade också styrelsen. Han efterträddes som vd av Börje Ekholm. Hans kusin Jacob blev ny styrelseordförande i Investor förra året. Samtidigt tog Marcus över ordförandeklubban i sfärens bank SEB. Marcus är också vice ordförande i Ericsson och sitter i Electrolux styrelse. Så fördelningen mellan de två kusinerna ser ut så här: Jacob har den tyngsta posten, ordförande i Investor. Marcus har den näst tyngsta, ordförandeklubban i SEB och nu också i Saab. Det har dessutom dykt upp en ny Wallenberg i styrelserummen. Peter Wallenberg jr, bror till Jacob och kusin till Marcus, har de senaste åren fått alltfler framträdande uppdrag. För ett och halvt år sedan valdes han till vice ordförande i Knut & Alice Wallenbergs stiftelse. Peter har också ersatt Marcus Wallenberg i lastbilstillverkaren Scanias styrelse.

Tillväxt

Vi blir fler vänsterbloggare! En av vänsterns skarpaste har börjat blogga. Rivstart med flera läsvärda poster. En blogg att följa: Tora Breitholtz.

Skaderapport

Om någon som träffar mig idag undrar varför jag har skärsår i ansiktet så beror det helt och fullt på Sveriges Television. Jag blev helt enkelt så förbannad över den så kallade fredagspanelen att det var väldigt svårt att raka sig i lugn och ro (särskilt mustaschen). Allvarligt; finns det några gränser? Tre högavlönade sossehatare (Peter Wolodarski, Amelia Adamo och Lotta Gröning - är det något slags skämtlynne hos redaktörer som leder till att hon får representera någon sorts "vänster"?) sitter i en "panel" och är rörande eniga om att Göran Persson är dum i huvudet, att sossarna borde avgå lite för sakens skull och att arbetare inte ska ha bättre rättigheter på arbetsmarknaden - för sitt eget bästa. Någon måste avgå! Annars kan jag nöja mig med en rekommendation om maximinivåer på 1800-talsvärderingar före klockan nio på morgon.

Liten seger som inleder stora strider

Det var en viktig och intressant omröstning i EU-parlamentet idag om tjänstedirektivet. Jag skrev om frågan före omröstningen, och det som skett idag ge anledning att understryka huvudpoängerna: att kamp lönar sig; att det fortfarande – trots ändringar som kunnat ”kompromissas” fram tack vare den kampen – är ett för Europas löntagare dåligt direktiv som röstats igenom; och att striderna fortsätter, för nyliberala förslag från EU-systemet kommer att fortsätta komma, och det är ett helt annat Europa vi behöver.

Kompromissen mellan socialdemokrater och konservativa innebär att den så kallade ursprungslandsprincipen försvinner från direktivet – åtminstone i explicit form. Principen innebar enkelt uttryck att tjänsteföretag registrerade i ett land skulle kunna följa detta lands lagar och regler, inte dem i den sociala kontext de kommit för att verka i. Effekten av sådan princip är uppenbar: dumpning av löner, villkor och sociala bestämmelser.

Jonas Sjöstedt reder ut vänsterns förhållningssätt i en läsvärd kommentar och för den som vill fördjupa sig har Hanna Löfqvist har tagit fram kommentaren från ordföranden för hela vänstergruppen – Francis Wurtz – samt referat från själva debatten.

Bäst idag är Flamman i en ledare som alla bör läsa och begrunda. Den pekar bland annat på något som nästan helt har lyst med sin frånvaro i den svenska rapporteringen – att sociala och fackliga rörelser i Östeuropa har sällat sig till sina kamrater i Väst i motståndet till det nyliberala direktivet:

De fattiga skulle få konkurrera med sin desperation, de rika med sin snillrikhet. Solidariteten skulle utsträckas också till de olyckliga i Östeuropa. Jo, det var populärt att tala om östeuropéernas åsikter, ända tills de började formulera dem själva.

Och Flamman pekar också på att detta snarare är en början på något som kommer att bli tufft och långvarigt, men spännande:

Första ronden i en match som vi ännu inte ser slutet på, är över. Vi noterar att arbetarrörelsen, den sida som för några år sedan skulle räknats ut på förhand, faktiskt varken saknar reflexer, styrka eller strategi. Nu handlar det om uthållighet.

För övrigt är det tydligt att detta varit ett steg i rätt riktning när den allt mer rabiate Fredrik Federley och hans nyliberala vänner uttrycker besvikelse.

Från utfrågning till urspårning

När TV4 kör ett specialprogram om KU-förhören om Tsunamin, då är medierapporteringen inte bara groteskt överdimensionerad utan ett demokratiskt problem. Svenska folket förtjänar bättre än ett orimligt tragglande av några telefonsamtal, mejl och fax – ett fokus som bestäms av ett kotteri av självgoda politiska kommentatorer och borgerliga politiker som förstärker varandra.

Det finns egentligen inget mer av det slaget att säga om katastrofen. Det var svårt att veta precis efter flodvågen vad som hade hänt. Det kunde och borde ha fungerat bättre på regeringskansliet. Det bör leda till och det har lett till genomgång av kris- och beredskapsorganisation. Det fanns saker som gick dåligt till den första eller de första dygnen. Detta har redovisats och stötts och blötts. Och idag satte Göran Persson punkt genom ett klart, tydligt och mycket säkert framträdande (för vilket han till exempel av Barbro Hedvall kritiseras som alltför bra).

Nu har vi en borgerlighet som för länge sedan slutade bry sig om mänskligt lidande och krisorganisation, och istället ettrigt och aggressivt – näst efter ministerposter tycks utfrågarna besatta av tanken att framstå som TV-amerikaner – försöker krama ut politiska poänger som den inte kan vinna på annat sätt.

Visst; kanske förtjänar någon avgång. Helt säkert är dock att de borgerliga förtjänar avsmak.


Påminner:
- Dags för klarspråk om tsunamin – mycket välskriven och viktig analys av Peter Gustavsson
- Eget tidigare inlägg, från i december

Förstå. Fördöm.

Chris Floyd skriver som vanligt fantastiskt skarpt och engagerat:

Of course, these Abu Ghraib photos themselves represent only a small fraction of the atrocities carried out -- in our name -- in secret hell-holes around the globe. The photos depict the raw and brutal dawn of a system that has become progressively more refined, more "professional," now largely removed from the hands of untrained grunts with digital cameras, and instead carried out in secret by CIA agents and other operatives of the America's mammoth "security organs" -- again, acting under presidential orders, and presidential protection.

What shall we say when history asks how such crimes came to be committed in the name of America? Will we say that we stood silently by, shrugging our shoulders, filling our bellies, closing our eyes? Or will we be able to say: We saw. We dissented. We resisted. We condemned.

För den som inte vill glömma och inte heller rycka ut ur sammanhanget - ett sammanhang som gör vidrigheterna djupare - är den här sidan som Floyd refererar till en hjälp. Här finns länkar och analyser. Varning: de hemska, blodiga bilderna är med här.

I begynnelsen var ordet - och i slutet

Detta är både vansinnigt roligt och bara vansinnigt. Det är kanske svårt att riktigt förstå det roliga, om man inte har haft Islam i sin närhet, men al-Fatiha är alltså Koranens öppningsvers (sura). Versen är i princip identisk med Fader Vår och har väl i mångt samma kulturella funktion. Jag skulle gissa att rätt många kan den suran innantill, men inget annat ur Koranen. Och det är en sån grej som man kan höra som allmän besvärjelse i alla möjliga sammanhang. Men den nedan beskrivna händelsen blir vansinnig i just den nuvarande globala kontexten, med allmän tokhets mot muslimer i enlighet med USA:s utrikespolitiska intressen. Nåväl. Från Angry Arab:

This was hilarious. I was watching C-Span in my hotel room. They showed a speech by the Iranian president. The interpretor knew Persian but not Arabic. So Ahmadinajad: said a few words from the Qur'an: the interpretor said: "He is speaking in Arabic." Ahmadinajad: then recited Al-Fatihah from the Qur'an: the interpretor said: "He is threatening the enemies of Islam. Now he is cursing the devil, etc." I kid you not.

Nu väntar vi på att folkpartiet ska anmäla al-Fatiha till polisen och DN-debatt. I kid you not. Astaghforallah.

Fy fan

Nya bilder från Abu Ghraib, avslöjade av australiensiska SBS. "Demokratisering" genom förnedring, tortyr och mord. Detta är vår tids strid om människovärde. Det antiimperialistiska ställningstagandet aktualiseras och blir allt viktigare. Ytterligare mörker att ta med sig till sängs. Titta själva.

Läs mer hos olydig.

LO på rull. Nu är det valrörelse.

LO har gjort en stor undersökning bland sina medlemmar – som utgör en ansenlig del av svenska folket – om deras prioriterade frågor, och ska inrikta sitt arbete efter det. Ett viktigt initiativ som fått oförskämt lite utrymme i medierapporteringen.

Extra roligt att tiopunktslistan i princip helt och hållet sammanfaller med vänsterpartiets valplattform, vilket Kalle Larsson förtjänstfullt visar.

Den sammanfaller typ inte direkt med borgarnas politik.

Nu kör vi.

”Förnyelse” i praktiken

Folktandvården i Gävleborg bolagiseras. Landstinget går nu miste om ca 10 miljoner i momspengar och framför allt så minskar insyn och demokratiskt inflytande, och det öppnas upp för ytterligare urholkning i framtiden. Den borgerliga oppositionen röstade igenom förslaget med siffrorna 38-37 tack vare de två ”förnyare” som hoppat av vänsterpartiet tidigare. Ytterligare klargjort vad ”förnyelsen” handlar om: att placera sig långt till höger om socialdemokratin, begränsa demokratins räckvidd och försämra för vanligt folk. Onekligen ett nytt sätt att vara ”vänster”.

Jag har skrivit en mer utförlig analys tidigare.

Lösningen!

Den här insändaren är införd i Aftonbladet idag:

Låt kungen tala ut om islam

Kungen som är känd för kraftfulla, välformulerade uttalanden i viktiga frågor. Varför ryter han inte till mot islamisterna? De skulle säkert sticka svansen mellan benen och sluta med sin vandalisering. Eller har han ingen åsikt i frågan?

Undrande medborgare

Folkpartiet fördjupar och förklarar

TT från utrikespolitiska debatten i riksdagen idag:

”Folkpartiets Cecilia Wigström berättade att hon druckit te med Syriens president Bashar al-Assad, oklart varför. Hon varnade samtidigt för att de islamistiska fundamentalisterna strävar efter ett islamistiskt herravälde över hela världen”.

Småborgerlig individualism

(eller: realsocialistiskt hat trick)

Det kostar att ligga på topp

De senaste dryga två åren har Bushadministrationen enligt officiella siffror betalat 1,6 miljarder dollar – ungefär tolv miljarder kronor – till PR-bolag, reklambyråer och journalister. Försvarsdepartementet stod för 1,1 miljarder dollar av denna summa. I denna summa ingår bland annat golfhanddukar och bowlingväskor med emblem. Nästan hundra tusen dollar utbetalades av administrationen i åtta kontrakt med enskilda journalister. Rapporterar en kongresskommitté.

Hittat hos Yabosid, som skriver mer om saken.

Bitterhet som livshållning

Från dagens Metro. På Dubbelt så kul har de hittat en follow-up. Samt skänker kärlek till alla.

Fräscht

"Att enskilda människor äger egendom tjänar det gemensammas bästa [...] för att det skapar harmoni i samhället när var och en kan vara förnöjda med sitt eget och man undviker den osämja som skapas när det råder oklarheter om förfoganderätt och ansvar".

Konservativa gubbar på 1800-talet? Nä. Bomb- och batongalliansens program "En rivstart för Sverige"

-----
Några andra fräscha rivstartsmeningar:

"Dagens arbetsmarknadspolitik visar en tendens till att åtgärderna blir mer omfattande i en lågkonjunktur än vad konjunkturläget kräver". [Övers.: vi är för dåliga på att sänka löner i Sverige]

"Den höga arbetslösheten bland ungdomar och invandrare kan, enligt bland annat OECD-studier, bero på att anställningsskyddet är mindre flexibelt än vad som krävs i dagens moderna arbetsliv". [Övers.: vi har för lite rättslöshet och otrygghet i Sverige]

"Allians för Sverige menar att det inte är arbetsmarknadspolitiken som är problemet, utan hur den utformas".[Övers.: Eh?]

Tjänstedirektivet - snart i ett EU-parlament långt från dig

Idag ska EU-parlamentet debattera kommissionens förslag till tjänstedirektiv och på torsdag ska det röstas om förslaget. Kommissionens ursprungsförslag är ännu ett i raden av nyliberala angrepp mot sociala och fackliga rättigheter i Europa. Det har – trots att det mesta i EU-systemet passerar högt ovanför folkrörelser och folkliga politiska processer – väckt skarpa reaktioner i Europa, inte minst bland facken. (Se till exempel denna budkavle, som bland annat Seko tagit initiativ till).

Nu har de två stora partigrupperna i parlamentet, konservativa och socialdemokrater, kommit fram till något slags preliminärt kompromissförslag (på engelska här) för att komma vidare med behandlingen av tjänstedirektivet. Det återstår att se vart det hela hamnar, men några saker kan man ändå slå fast.

*) Breda utomparlamentariska protester gör skillnad – och att de är helt nödvändiga, därför att de eliter som finns bortom nationell politisk kontroll hellre kommer överens med varandra än representerar folkets intressen. Detta är i själva verket en av huvudpoänger med den överstatliga strukturen; att den ska vara långt borta och svårförändrad. Men man måste förstås ta strid.

*) Som vänsterpartiet i EU-parlamentet påpekar så ger kompromissen snarare stor bedömningsmakt – många av de politiska avgörandena – till Domstolen. Detta är ingen engångshändelse. Det är också inbyggt i EU-systemet, och det är också en del av systemets inneboende demokratiska problem. I grunden politiska beslut transformeras till ogenomtränglig och svårdebatterad juridik. Det politiska ansvarsutkrävandet upplöses och folkstyret urholkas. Problemet fördjupas av att lagstiftningsprocessen i sig är förment ”apolitisk” – det vill säga djupt politiserad men utanför formaliserade demokratiska processer – med till exempel avsaknad av förarbeten.

*) Kanske långsiktigt viktigast i sammanhanget: även om tjänstedirektivet när den slutgiltigt ska antas av ministerrådet slutar som något betydligt mindre illa än kommissionens förslag, så är det så här det kommer att fortsätta vara, eftersom hela systemet är uppbyggt för att främja ett nyliberalt strypgrepp på europeisk politik och ekonomi. Kommissionen kommer att fortsätta komma med förslag som förvärrar det. Det behövs mer än denna nödvändiga försvarsstrid i EU-frågan.


PS. Jag vill rekommendera Hanna Löfqvists blogg, Vänster, för insatt bevakning och analys av de aktuella EU-frågorna från ett vänsterperspektiv.

PS2. Europaportalen har samlat massor med nyhets- och debattartiklar om tjänstedirektivet, för den som vill läsa mer.

Choc Exotique

Hittat hos Temaresor:

"Även om våra resor ibland går till svårbesökta platser och till miljöer som ställer stora krav på minutiös planering och ett kraftfullt handlande, kan vi aldrig kalkylera bort det oväntade. Men överraskningar får inte skapa oreda, handlingsförlamning och besvärande tidsförluster".

En sån oväntad sak är att det kommer en vit kvinna i jättekonstig flygplansdress och stirrar på en, antar jag.

Bilden kan för övrigt ses i en annons där det också är med ett lejon: ”En solbränna varar i en vecka. Våra reseminnen varar resten av livet”.

Genomborgerligt, var ordet

Analysmannen fortsätter att överträffa sig själv. Nu skriver Henrik Brors om ”fyra hjältar i riksdagen som trotsat regeringen”. Bland dem finns miljöpartiets Annika Nordgren Christensen, som

mer i det tysta drivit fram en förändring av såväl regeringens som partiets försvarspolitik. Det forna nedrustningspartiet står nu bakom EU:s militära insatser. Det fick till följd att partiets grundare Per Gahrton hoppade av som försvarsansvarig i partistyrelsen. Men i gengäld har partiet fått ett avgörande inflytande över försvarsanslagen, och undanröjt ett hinder för ett framtida regeringsinträde.

Genom att svika principer, väljare och medlemmar har hon alltså sett till att de facto stödja regeringens linje att föra Sverige närmare EU:s militära äventyr. Mer ockupation i Afghanistan, ett gladare etablissemang, större regeringsfähighet för miljöpartiet. Vilket hjältemod!

Och så slutar det hela – ett flertal medvetet missvisande rader senare (Magnus Alhkvist gör en bra genomgång) – med en hyllning till personvalssystemet och ett löfte om att vältra sig i den annalkande smutskastningen och nedfarsningen av KU-förhören i veckan.

Borgerlig syn på politik går så mycket djupare än partisympati.

Envar sin egen kommunist! (En slags följetong)

Mitt syndigt ickekommunistiska liv, liksom Muf:s begynnande ryggradslöshet i kampen mot livsstilskätteriet, utsätts för nya avslöjanden på Dubbelt så kul. Det är ju nästan så man frågar sig: Ska det verkligen vara så här?

"Du står inte ensam"

Lunchtips: Botkyrkabloggen in i diktbranschen.

Afghanistandebatt i Uppsala

Det här kan bli intressant:

Tisdagen 14 februari 2006, kl. 19.00 Vad gör Sverige i Afghanistan? Debatt mellan Stefan Lindgren Föreningen Afghanistansolidaritet och Lars Ångström - Miljöpartiet
Tid för frågor och diskussion
Rådhussalen, Vaksalagatan 2

Arr: Uppsala Fredskoalition

Low Casualty Fuck-up

Vicepresident Dick Cheney skulle skjuta en fågel men pepprade istället en jaktkamrat, 78-årige miljonärsjuristen Harry Whittington, som dock rapporteras vara ”alert and doing fine”, på sjukhuset. Det framgår inte om Whittington – eller fågeln – bar på några massförstörelsevapen.

Att känna instinktiv samhörighet

Å, detta söndagssurfande. Jag har gjort en sen upptäckt och känner nu stor grämelse över att jag missade Uppsala Fria Moderata Studentförbunds årsmöte i december 2004, där man kunde ha fått möta förmodat sympatiska människor och höra charmigt historierevisionistiska tal, av nuvarande förbundsordförande (i mitten). Missa inta att bläddra i fotogalleriet! (Här är för övrigt förbundets presidium)

Huvudet på spiken om frihet och förtryck

I Jyllands-Postenfrågan har DN på ledarplats taggat ned lite grann, efter initiala krigsaktivistiska utrop. Att Leijonborg tycks ha läxats upp av alliansfadern inför mötet mellan regeringen och partiledarna har nog spelat sin roll. Men nu tar det lite fart igen, får vi förmoda. Niklas Ekdal skriver en lång och småförvirrad söndagsreflexion idag, som i stort sett går ut på att det är ”den religiösa fanatismen, som är det verkliga problemet”. Det var länge sedan liberalismen var så dum – i betydelsen platt och korkad – som den är hos Väst-etablissemanget idag.

Mitt i alltihop lyckas Ekdal säga nåt som är klokare än han anar:

I den sköna nya världen av konkurrerande värdesystem kan vi vara säkra på att friheten förblir populärare än förtrycket.

Ja, människor kommer att föredra frihet framför förtryck. Därför kommer de som dagligen utsätts för uttrycken för det västerländska ”värdesystem” som Ekdal och hans åsiktskompanjoner hejar för, att fortsätta reagera runt om i världen. I detta värdesystem finns stolta traditioner från sekler av koloniala övergrepp. ”Spökfångar” i fängelserna runt om i världen, alla andra som försvinner, misshandlas, våldtas, torterats, mördas, av de imperiella trupperna och deras hantlangare, är icke-människor i kolonisatörernas ögon. Ett sådant system föder också sitt ideologiska självförsvar – fostrar ett ”värdesystem” – där rasismen spiller över på allt och alla. Och som alltid kommer samma förtryckare att kunna bli så djupt överraskade när de förtryckta hävdar sin värdighet, med till buds stående medel. Våldsamt och blodigt måhända. Men djupt, djupt mänskligt. För ja, visst förblir friheten populärare än förtrycket.


[Läs gärna även: en äldre krönika i ämnet]

En högre röst om Peter Gabriel

Framträdandet vid OS-invigning väckte visserligen min förundran, men ännu viktigare Guds Vrede.

Säpohälsning är inte en del av lösningen

Julafton för allt reaktionärt.

Just när man preliminärpustat ut för att Lars Leijonborgs försöksballong att vinna hetspoäng på Muhammadbilderna, så kliver grabbarna på Säpo, med UD i armkrok, in på banan. Visst, myndigheterna kan, och ska kunna, informera medborgare och mediebolag om sådant som är relevant för deras bedömningar. Men i detta läge vippas ett redan sluttande plan några rejäla grader åt det brantare. Samtidigt som övervakningsöverste Bodström massproducerar lagförslag om buggning, övervakning, registrering och nya våldsbefogenheter, passar statens allra fräschaste representanter på att täckta av ”hotbilder” gå loss på det som återstår av skydd för medborgerliga rättigheter.

Till på köpet hjälper man till att öppna upp möjligheten för Sverigedemokraterna att få ett politiskt genombrott de eftersträvat (men som jag i och för sig ändå inte tror kommer nu). Och Lars Leijonborg – som visat sig maximalt beredvillig att slopa vilka medborgerliga rättigheter som helst med omedelbar verkan, för att få några procent extra i opinionsundersökningarna – kan nu kliva fram och vara bekymrad över att dessa rättigheter hotas. Ty det finns alltid en möjlighet att i det folkliga medvetandet placera även detta hot på det muslimska skuldkontot, och för detta inhösta politisk ränta i valet.

Sverigedemokraterna och Jyllands-Posten agerar med samma rasistiska motiv. De ska fördömas och bekämpas. Publiceringarna är kränkande, vidriga och oförsvarbara. Men det är inte lagar som ska ändras och friheter som ska inskränkas! Om Säpo i sin bunker oroat sig för missvisande rapportering i Jordanien – varför inte i första hand ta kontakt med dem som rapporterat? Om regeringen vill visa sitt avståndstagande från Sverigedemokraterna – varför inte göra just det, offentligt i Sverige eller annorstädes, på ett politiskt produktivt sätt?

Än en gång understryks så att säkerhetspolisen inte är en del av lösningen på problemen med rasism och intolerans, eller för den delen de hot som riktas mot svensk demokrati och frihet. Tvärtom en viktig del av problemen.


PS. Även i konstens värld händer tokiga saker. Läs om en censurerad flytande Saddam, på pollock’s bollocks.

PS2. Tidigare inlägg i frågan:
- Upprop och manifestation – bekämpa rasism och intolerans
- Det var bara en tidsfråga
- Teckningar som pysventil

Varför?

Jag skulle vilja att någon vetenskapligt undersökte den sociala dynamik som leder till att uppenbart begåvade människor, med en uppenbart enorm budget, och en uppenbar önskan att skapa något nytt och oväntat, bestämmer sig för att låta just Peter Gabriel sjunga just Imagine, på just det maximalt pretentiösa och smöriga sätt han gjorde – iförd detta århundrades hittills fulaste mössa. Jag vill inte ha några förbud. Jag vill bara ha en mycket grundlig undersökning, följd av breda samtal om värderingar.

Upprop och manifestation – bekämpa rasism och intolerans

Ett välkommet initiativ i karikatyrhetsens spår har tagits i form av ett upprop mot rasism och intolerans. Initiativtagare är riksdagsledamöter från vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna, företrädare för svenska kyrkans unga och Sveriges muslimska råd, med flera. Uppropet, går att läsa – och även underteckna elektroniskt – här. Gör det!

Imorgon anordnas en manifestation på samma grund.

Lördag 11 februari
Medborgarplatsen, Stockholm
12.00 – 12.30

Talare bland andra Lars Ohly (v), Mariam Sherifay (s), Gustav Fridolin (mp), Clara Lindblom, vice ordförande Ung Vänster, Jakop Dalunde, Svenska kyrkans Unga.

Slut upp.

Huvudet på spiken om statligt ägande

Att kolla på Aktuellt känns numera ofta lite grann som att titta på bioreklam från moderaterna, men mer trovärdigt gjord. Idag var det ett inslag om att statliga företag minsann också delar ut mycket till aktieägarna – detta som ett direkt och uttryckligt svar på Marita Ulvskogs beskedliga påpekande av uppenbara grundfakta: att investeringarna är för låga i relation till vinsterna, och att storföretagarna som alltid använder sina finansiella muskler för att påverka och inskränka demokratin. Lyssna gärna på reporterns tonfall. Fri television!

Men visst är det ett problem som Aktuellt pekar på. Såväl löner som investeringar borde generellt utvecklats snabbare än de gjort nu, och det beror på att kapitalet flyttat fram sina positioner. Problemen går dock att åtgärda:

* Beskatta utdelningen mer, så att det inte blir lika profitabelt att dela ut vinsterna, utan det snarare blir produktiva investeringar som uppmuntras

* Utöka det statliga ägandet så att det blir det en större andel av utdelningarna som går tillbaka till demokratiskt kontrollerad samhällelig cirkulation

* Framför allt: Använd det statliga ägandet mer aktivt! Det har varit ett allvarligt problem under lång tid, att man eftersträvat ett statligt ägande som funkar så likt de privata storföretagen som möjligt. Det statliga ägandet ska naturligtvis användas medvetet för att uppnå samhälleligt angelägna mål, och vinsterna investeras med detta i åtanke.

Så enkelt är det. Och viktigt. Som bonus löser det också Aktuelltredaktionens bryderier.

Dubbelt så kul med hot

Jag har tidgare tipsat om den galet roliga bloggen Dubbelt så kul. Från en av initiativtagarna erhöll jag idag följande erbjudande/hot som jag inte kan låta bli att dela med mig:

Hej Ali!

Tänkte kolla om du inte råkar ha följande bok: "Rojas, Mauricio
*Latianamerikas sociala och ekonomiska historia, Studentlitteratur 1996, 180sidor "

Tänkte om du har den och vill sälja den så köper jag den gärna. äger du den men inte vill sälja den så kommer jag skriva i min blogg att du älskar att äga dina böcker och vägrar sälja dem på den öppna bokmarknaden. jag kommer även göra bilder när du står framför bonnierhuset och kramar böcker. även en när du gör "fuck you" mot bibloteket.

Johan F säger att det kan va ett scoop, han vill köpa.

Israel som Apartheidstat

Ofta är det just de mest självklara saker som hamnar i skymundan i den allmänna debatten. De uppenbara och djupgående parallellerna mellan dagens Israel och Apartheid-erans Sydafrika är centrala för att begripliggöra dagens konflikter i Mellanöstern. Ändå är det alltför sällan som frågan diskuteras i de termerna i västerländsk media – som mystifierar de dagliga, systematiska, rasistiska övergreppen mot palestinierna till i bästa fall något slags tit-for-tat-bråk mellan två parter. Rapporteringen påverkas både av en djupgående, kvardröjande kolonial grundton i hur världen beskrivs härifrån – den uppmålade dramaturgin, där en modern civilisation som håller stånd mot det mörka barbariet har långt anor och utnyttjas också skickligt av staten Israels företrädare. Och självcensuren hos de västerländska medier som dagligen underlåter att ge en objektiv – och därmed ”obalanserad” – bild av ockupationen och rasismen, är omfattande. Miljoner människor runt om i världen solidariserar sig dock med palestiniernas sak, just av samma skäl som avskyn mot Sydafrikas Apartheid var så vitt spridd i världen. Det handlar om grundläggande människovärde.

Jag har skrivit om detta många gånger, och skriver nu för att tipsa om två längre artiklar/essäer som publicerats i tidningen Guardian i veckan. Chris McGreal, som tidigare rapporterade i tio år från Sydafrika och nu har varit Jerusalem-korrespondent, skriver försiktigt, men medryckande och faktaspäckat. Artiklarna – här och här – är verkliga måsten.

I den första artikeln Worlds apart, stiftar vi bekantskap med situationen idag, och den breda debatt som förekommer om likheterna mellan Sydafrika och Israel.

Israelis have always been horrified at the idea of parallels between their country, a democracy risen from the ashes of genocide, and the racist system that ruled the old South Africa. Yet even within Israel itself, accusations persist that the web of controls affecting every aspect of Palestinian life bears a disturbing resemblance to apartheid.

Vi får höra röster om likheter och skillnader, och framför allt en konkret bild av det dagliga elände som palestinierna utsätts för just för att de är palestinier, och just för att åtskillnads- och diskrimineringspolitiken är en central del av den israeliska statens funktionsmekanismer. Det pågår en lågintensiv etnisk rensning, som inte kommer till stånd genom massmord och gruppvåldtäkter, men väl genom förvägrade bygglov och koloniala landkonfiskationslagar.

Ronnie Kasrils, en sydafrikansk jude som liksom många andra progressiva judar (Joe Slovo, kommunistpartiets legendariske ordförande var den kanske mest framstående) kämpade underjordiskt med ANC, och är minister i den nya regeringen, säger bland annat:

"Apartheid was an extension of the colonial project to dispossess people of their land. That is exactly what has happened in Israel and the occupied territories; the use of force and the law to take the land. That is what apartheid and Israel have in common."

I den andra artikeln – Brothers in arms – Israel’s secret pact with Pretoria – beskrivs det som länge varit känt, men mycket sällan omtalat, nämligen det mycket omfattande militära samarbetet mellan staten Israel och den sydafrikanska Apartheid-staten. Från 70-talet och framåt var de båda staterna nära lierade. Israeliska säkerhetsstyrkor utbildade sydafrikansk militär personal, som sedan opererade i smutsiga operationer i randstaterna och även mot inre opposition i landet. Det viktigaste samarbetet mellan de båda länderna handlade om atomvapen.

Det fanns – och uppstod – en viktig ideologisk grund till samarbetet. 1976 var John Vorster – Sydafrikas premiärminister – i Israel på officiellt statsbesök. Vorster var under andra världskriget nazist. Han var en ledande figur i Ossewabrandwag, en avbild av de tyska SA-trupperna. I Israel hyllades han nu av Yitzak Rabik som en frihetsälskande man, och Rabin skålade på banketten för "the ideals shared by Israel and South Africa: the hopes for justice and peaceful coexistence", och menade att båda länderna stod inför "foreign-inspired instability and recklessness".

Vorster underströk – och detta är centralt – att Israel och Sydafrika bägge stod inför hot från fiender till den västerländska civilisationen. I den sydafrikanska regeringens årsbok kunde man några månader senare läsa att bägge länder mötte samma problem:

"Israel and South Africa have one thing above all else in common: they are both situated in a predominantly hostile world inhabited by dark peoples."

Det är en bild som bekräftas av Alon Liel, Israels tidigare ambassadör i Sydafrika:

"The whites [in South Africa] always saw their fate in a way related to the fate of the Israelis because the Israelis were a white minority surrounded by 200 million fanatic Muslims assisted by communism. Also, there was this analysis that said Israel is a civilised western island in the midst of these 200 million barbaric Arabs and it's the same as the Afrikaners; five million Afrikaners surrounded by hundreds of millions of blacks who are also assisted by communism."

Det är detta som möter oss också idag, i debatten om Israel och Palestina. Det är resonemang som återkommer långt upp i det politiska etablissemanget, och som är grundläggande i den tankevärld som styr argumentationen till försvar för Israels oförsvarbara ockupationspolitik. Och det är det som gör att palestinierna avhumaniseras – också i debatten. Ronnie Kasrils har en träffande kommentar:

"The repressed are demonised as terrorists to justify ever-greater violations of their rights. We have the absurdity that the victims are blamed for the violence meted out against them. Both apartheid and Israel are prime examples of terrorist states blaming the victims."

Det är detta som tarvar ett ställningstagande för palestinskt självbestämmande och mot israelisk statsterror, från varje anständig människa som tar avstånd från rasism och förtryck.

Och återigen: Läs artiklarna! (Här och här)

Ps. Ett tidigare tips: en länk med mer information om Apartheidmuren och parallellerna mellan Israel och Sydafrika.

Visa lite framtidstro för helvete! (Tack Maud II)

Maud Olofsson den 5 februari:

"För mig och centerpartiet finns ingen viktigare uppgift än att ge barn och unga framtidstro. De ska känna att de är viktiga och behövda och få en chans att flytta hemifrån och bli vuxna.

[...]

Alla blir vinnare […] Ett sådant ungdomsavtal bör utformas efter den modell som Frankrike införde för alla nyanställningar i småföretag under hösten.

Ekot den 7 februari:

Närmare hundra tusen unga, föräldrar, fackrepresentanter och socialister strålade samman vid Bastiljen i Paris för att visa att de underkänner premiärminister de Villepins Kontrakt för första anställning.

Det går ut på att unga under 26 år får en tillsvidareanställning, men kan sparkas när som helst och utan känd orsak de två första åren.

– Jag skulle aldrig gå med på ett sådant jobb. Få sparken när som helst, inte ta semester, det är ju som en gruvarbetare, menar den 19-årige studenten Jan Jedrezejewski.

----------
PS. Läs också Olle Svenning i Aftonbladet:

Det franska konjunkturinstitutet sammanfattar: ”CNE har inte skapat ett enda nytt arbetstillfälle.” […] Fransmännen är ”väldigt nöjda”, säger Olofsson med en formulering som antyder politisk tondövhet.

Från blått till brunt. Lund 8/2

Inbjuden till talarkväll på Utrikespolitiska föreningen, Lunds universitet. Imorgon, onsdag den 8 februari. Eden, sal 131. Klockan 19:30.

Rubrik: Från blått till brunt - en betraktelse av den samtida imperialismen.

Vid Marx skägg - från tragedi till fars

Dagens – från avsändarens sida – ofrivilliga humorchock levereras av Johan Forssell (Muf), som inte bara helt och genuint misslyckats med att förstå varför han gjorde bort sig förut, utan nu driver saken vidare till nya höjder/djup. Redan har det mejlats en del, och vi är många som haft mycket roligt, kan jag avslöja.

Det hela påminner mig om en gammal persisk historia av sedelärande karaktär, som kanske, men ärligt talat troligen inte, får polletten att ramla ner:

En ärelysten man läste i en gammal bok att den som bedömde andras visdom skulle betrakta deras skägg. ”Både den som saknar skägg och den som har skägg längre än en näve är en dåre, en idiot – visa män känns igen på tvärhand långa skägg”, stod att läsa i boken. Mannen greppade sitt eget skägg och noterade till sin förtvivlan att det stack ut en god bit utanför. Genast såg han sig om och greppade ett ljus, för att svedja bort skägget upp till den angivet optimala längden. När elden började vandra uppför skäggstråna brände han så sin hand och ryckte undan den, varpå hela skägget flammade upp och brann upp, med sveda, värk och skägglöshet som följd. Mannen böjde sig då ödmjukt ned till boken och antecknade i marginalen: ”sanningshalten i detta bekräftas”.

Forssells marginalanteckning får vi nog inte läsa om på hans blogg i alla fall.