Öst är öst och väst är väst...

Det här är en rolig historia från Sovjetunionen:

Chrusjtjov var på besök på en grisfarm i en liten ukrainsk by. Lokaltidningen var på plats och fotograferade en glad Chrusjtjov stående bland grisarna. Direktiv hade anlänt om artikelns utformning, men inte bildtextens, varför viss nervositet uppstod. Bara ”kamrat Chrusjtjov”? Nej, det fungerade inte. Det skulle komma kritik från arbetarkollektivet. ”Grisfarm besöks av kamrat Chrusjtov”? Njae, man såg inte så mycket av själva farmen på fotot. Kamrat Chrusjtjov och grisar? Grisar och kamrat Chrusjtjov? Det var svårt. Övervägandet lämnades till redaktören. När tidningen kom i tryck löd bildtexten: ”Kollektivjordbruket Skäran. Trea från vänster – kamrat Chrusjtjov”.


Det här är en rolig förening i Sverige:

Föreningen Mörkblått värn utgörs av ”unga konservativa moderater”, alltså medlemmar i moderata ungdomsförbundet, som vill att det ska vara mer rejäla tag när det gäller att betona reaktionära aspekter av kristendomen, fastställa kvinnors plats till hemmen, och i allmänhet vörda sådant som doftar naftalin. Bland annat har föreningen, tillsammans med den likaledes käcka samlingen Förenade monarkister, ordnat besök hos Greve Magnus Stenbock på hans herrgård Herrborum, för att ”träffa likasinnade i en oskattbart vacker miljö samt träffa och konversera med den mytomspunna Greven själv”. Nedanstående bild - här utan bildtext - är ett förevigat ögonblick från denna oskattbara händelse:

Dagens märkligaste rubrik

OPPOSITIONEN UTLOVAR MER ENIGHET
(DN rapporterar sakligt)

Que? Utlovar? Är detta ett rimligt vallöfte? ”Vi kristdemokrater lovar att tycka ungefär samma sak som moderaterna”; ”Vi moderater lovar att tycka ungefär samma sak som kristdemokraterna”. Och så vidare. (Matematisk not: tolv sådana löften kan presenteras. Sexton, om kravet är att varje parti också ska vara överens med sig självt).

Ska vi vara glada? Det låter så. Man riktigt hör hur det är tänkt att det ska jublas i stugorna:

- Jippi! Nu är det klart! De är överens! Vi får mycket mindre pengar om vi blir sjuka!
- Och jag får inget bostadsbidrag!
- Och det bästa av allt – våra redan låga löner sänks!
- Javisst. Lönedumpning och förbud mot fackliga åtgärder! De är ju överens! De har lovat!
- Och direktören får hundratusen om året i skattesänkningar. Äntligen!

Om detta är det nu ganska tyst. Istället granskas förstås de verkliga väsentligheterna kritiskt av den demokratiskt besjälade journalistkåren:

”Tvistefrågor lär återstå efter Bankeryd. Men alla var de glada åt att vara hemma hos Göran, även om Maud var lite avundsjuk på äppelträden.”

Då så.

(Se också här och här)

Dagens näst märkligaste rubrik

FELDT: FÖR LÅNGT REGERINGSINNEHAV FÄLLDE S-REGERINGEN
(TT berättar om tredje (andra?) delen av Kjell Olof Feldts memoarer)

Och man undrar ju. Hur skulle s-regeringen ha undvikit valförlust 1976? Genom att avgå 1973? 1932?

Dagens demokratiska gärning

Påstådd ”aktivist” (möjligen flera) med ”kopplingar” till ”al-Qaida” har enligt amerikanska armén varit i ett hus i ett bostadsområde. Därför har man flygbombat detta bostadsområde. Och orter i närheten. Minst 56 döda. Det är ett återbesök i staden al-Qaim.

Terror mot civila – till exempel bestraffningsexpeditioner mot ”olydiga” tätorter (och deras sjukhus) – är som bekant en jättedålig grej som, logiskt nog, terrorister håller på med. Att stänga av el och vatten till städer man vill angripa är som bekant en krigsförbrytelse. Att förhindra civila från att nå sjukvård eller begrava sina döda, är som bekant inget som ökar människors känsla av trygghet och välbefinnande.

Irak är som bekant ett suveränt land, där de amerikanska trupperna bara hjälper till att bygga upp demokratin.

Ett vidare hot

Att det finns allsköns förvirrade individer och obehagliga typer på nätet är ju varken någon nyhet eller något att lyfta på ögonbrynen åt. Lite anmärkningsvärt är det ändå, tycker jag själv, att den här bloggen lyckats dra till sig en sådan exklusiv skara av aggressivt fascistoida herrar. Under dagen har jag ägnat mig åt att vid upprepade tillfällen radera någon ettrig anonym persons djupt rasistiska arabhatarkommentarer. Så upptäcker jag senare på kvällen att signaturen ”Simulev” (som alltså är samma person som kört kommentartrakasserierna) skrivit ett frånstötande inlägg på sin egen blogg, som han också skickat länken till, bland kommentarerna. Jag har noterat att det skrivs en del upprörda texter om mig på nätet, och jag tar det med viss ro. Den här tänker jag dock länka till, för allmän beskådan. Notera särskilt invektivuppradningen i slutet, samt det faktum att skribenten haft vänligheten att länka till en karta med min hemadress.

Nämnde ”Simulev” har tidigare lyckats med bedriften att förvisas från Carl Bildts blogg för att han där uppenbarligen hetsade för folkmord på araber. Det räcker med ca 20 sekunder på hans blogg för att förstå vartåt det barkar i varje inlägg. Att han också driver en blogg som på något sätt ska påvisa en pro-palestinsk bias (!) hos TT (!!) understryker det orimliga i hela situation.

Man skulle förstås kunna avfärda det hela som tragiskt, men det är inte så enkelt. Detta är måhända lite mer hämningslöst och oborstat än vanligt, men faktum är att såväl de ideologiska grundvalarna, som argumentationstekniken är helt och hållet symptomatiska för dem som drar lans för staten Israels politik. Den som hårdnackat går till attack till förmån för en rasistisk kolonialmakt som dagligen förnedrar och våldför sig på palestinierna, och därmed också själv förgiftar det israeliska samhällslivet, vandrar med nödvändighet ut i allmän människofientlighet, hets och hot.

Ibland får vi som arbetar för palestiniernas rätt till självbestämmande och mänsklig värdighet frågan om varför just Palestina. Människor är förtryckta på många ställen. Det är sant, men det finns konflikter som har andra övertoner. Palestina är – och Irak har blivit – en fokalpunkt för det koloniala projektet och den rasism som det både göder och närs av. Det är inte en slump att stödet för palestiniernas sak är så starkt i hela tredje världen. Så var det också med de svartas situation i Sydafrika. Hundratals miljoner människors kval under kolonialt förtryck speglas i det palestinska folkets umbäranden under israelisk apartheid.

När vi idag genomlever en extrem nykolonial våg – som för tillfället i särskilt hög grad rör direktkontroll över Mellanösterns oljetillgångar – knyts det israeliska kolonialprojektet närmare USA:s världsherravälde. Det är ett strategiskt partnerskap som är ekonomiskt och geopolitiskt mycket viktigt. (Samir Amin beskriver det intressant i den här artikeln, även om mycket kan ifrågasättas i hans i mitt tycke tunna analyser kring Europa). Och som alla sådana projekt föder det sin ideologiska överbyggnad. Det begripliggör den allt starkare sammanlänkning man kan notera mellan försvar av en nyliberal ekonomisk ordning, stöd till USA:s vålds- och ockupationspolitik runt om i världen, förhärligande av repressiva åtgärder i de kapitalistiska kärnländerna, och stödet till Israels apartheidpolitik. Att hetsen mot muslimer blivit legio hos våra ”liberaler” är ett utslag av denna utveckling.

Så visst kan och bör sådana som ”Simulev” avfärdas som vettvillingar. Men det är inte de konkreta hot som de sprider omkring sig som är allvarliga. Det är den politiska utveckling de är en indikation på, som är det verkliga hotet mot många, många människors väl och ve.

Berglin sammanfattar

Jag kopierar bara Jinge här, men vill dra mitt strå till stacken för att fler ska upptäcka den alltid briljante Berglin och hans stilla sammanfattning av det "nya" folkpartiet.

Utrensningar att vänta i folkpartiet?

Med anledning av ett märkligt mccarthyistisk inlägg i SvD av Fredrik Malm, angående världsungdomsfestivalen i Venezuela, så skrev jag lite om hans historielöshet och oförmåga att sätta in festivalerna i ett sammanhang. Bland annat påpekade jag att deltagandet i festivalerna knappast begränsades till kommunistiska organisationer, inte ens från Västländerna. Malm skrev bland annat:

Lagom till att Fidel Castro drivit den siste motsträvige kulturarbetaren i exil och byggt klart sin totalitära statsapparat, så hölls festivalen i Havanna 1978.

Om denna festival läser jag på den centerpartistiske riksdagsledamoten Håkan Larssons blogg:

Inför Världsungdomsfestivalen i Havanna 1978 beslutade Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd (SUL) att engagera sig. Det ledde till att vi från Sverige sände en stor och bred delegation till Cuba. Eftersom jag då var en av SUL:s generalsekreterare var jag med i organiserandet av delegationen. I den stora delegationen ingick en stor grupp CUF:are, bland annat flera av dagens ledande centerpartister. Från folkpartiets ungdomsförbund (FPU) deltog bland andra dåvarande ordföranden, senare folkpartiledaren Maria Leissner.

Nu tror jag visserligen att Håkan Larsson skrivit fel att Leissner var FPU-ordförande då – hon blev det 1983. Men han bör ha fått med sig Leissners deltagande rätt. Kanske kan Malm själv fråga Maria Leissner om hon var i Havanna, och då passa på att fråga hur det kändes att ”lära sig rabbla kommunistiska partiers dekret”, som man tydligen sysselsatte sig med på festivalerna.



Som jag skrev i mitt inlägg är det viktigaste i Malms inlägg ändå hans intensifierade kamp mot demokrati och mänskliga rättigheter i Venezuela. Det betecknande för dagens liberaler inte bara att de sätter kapitalägarnas intressen framför folkens demokratiska rättigheter – det är klassiskt – utan att de är i sådan avsaknad av intellektuell heder (och har sådant överflöd av mediala resurser) att de kan saluföra sitt folkförakt som ömmande för demokrati. (Åsa Linderborg skrev rättframt om den ”realliberala” demokratisynen i Aftonbladet häromdagen).

Union busting med mänskligt ansikte

Inte tu tal om att den moderata partiledningen just nu spelar ett valtaktiskt skickligt spel. Man manövrerar sig fram till partiets stöd för att plocka ned några av de värsta nedskärnings- och antifackliga kraven inför valrörelsen. Då blir det lättare att köra valet på image istället för en frontalkrock i politiska frågor, där man med säkerhet skulle förlora.

Nu står Mikael Odenberg och Fredrik Reinfeldt i talarstolen och gillar läget med kollektivavtal och Las. Och det är kanske inte naken thatcherism vi har att förvänta oss från m direkt efter ett eventuellt regeringsskifte. Men det är samma kompassriktning och målsättningar, med grepp som är bättre anpassade till svenskt samhällsliv. På många sätt därmed desto farligare.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin kommenterade moderaternas nya ”lite-kompis-med-facket-approach” träffande igår:

-Reinfeldt vill vara vän med facket. Det är inte kollektivavtalen han är emot, vi vet att han särskilt gillar lettiska kollektivavtal – utan det är våra löner han är emot. Reinfeldt vidhåller en politik som bland annat innebär kraftigt sänkta ersättningsnivåer och dyrare fackavgift, vilket båda syftar till lägre löner.

Det är riktigt. Den kanske viktigaste effekten av de borgerliga förslagen om sänkta ersättningsnivåer är att de sätter ett starkt tryck nedåt på de lägre lönerna. Medianlönen för arbetare var 2003 18 400 kronor i månaden. 65 procent av det – det är fortfarande vad moderaterna vill sänka ersättningsnivåerna till – är ca 11 800. En lön på 15 000 kronor i månaden ger 9 750 kronor, jämfört med 12000 kronor vid 80 procents ersättning. Det ger en tydlig vink om hur de lägsta lönerna på marknaden kommer att anpassa sig. Det är som LO konstaterade för ett tag sedan: ”Syftet med moderaternas politik är att etablera en lönenivå på 10 000-12 000 kronor i månaden för en stor grupp av vuxna arbetare och tjänstemän”.

Det ligger nära till hands att kalla moderaterna ett lönesänkarparti (utom, förstås, för dem med höga och riktigt höga löner). Men den antifackliga linjen är inte bruten. Förhöjd fackavgift som nämns ovan, och som de borgerliga partierna nu alla kommit överens om, är till exempel inte bara ett förslag med sedvanlig fördelningsprofil (sänk proportionell skatt och höj avgifter: ta från fattiga, ge till rika). Det är framför allt ett sätt att minska deltagandet i den generella arbetslöshetsförsäkringen och reducera den fackliga anslutningsgraden. Idag är arbetslöshetsförsäkringen mycket effektiv, just för att deltagandet är så högt. När fackavgiften höjs, särskilt utan att taket höjs, så kommer det dels att få effekten att många lågavlönade, som tjänar på att vara med, ramlar ur, samtidigt som en del med högre inkomster också kommer att betrakta det som onödigt att vara med. På så sätt minskar systemets bredd och effektivitet och kraven på högre avgifter ökar ytterligare. En ond spiral, där den fackliga organiseringsgraden hotas, och därmed den ojämförligt viktigaste grundbulten i svensk välfärd.

När det gäller det just nu största juridiska hotet mot facket – att EG-domstolen på fullt allvar prövar om det ska bli lagligt eller ej för svenska fack att vidta konfliktåtgärder mot utländsk lönedumpning à la Vaxholm – så ”avvaktar” partiledningen beslutet. Jovars. Det går att luta sig tillbaka, medan bröderna i Svenskt näringsliv, ledda av den tidigare moderate statssekreteraren Urban Bäckström, bidrar med stålar för att driva fallet vidare, trots att det lettiska företaget inte ens är medlem hos dem.

Men en av de mest bedrägliga aspekterna av den reinfeldtska strategin är att m genom den faktiskt både kan äta kakan och ha den kvar. Väljarvinsterna av en ”mjukare” image tillfaller partiet. Samtidigt flyttar alliansbröderna sina positioner högerut på en rad områden och går inte sällan förbi m för att nischa sig. Och med en uppdämd opinion bland blåblodiga stockreaktionärer som suttit still i båten på partiledarens uppmaning kommer det efter en eventuell valseger att vara enkelt att ”kompromissa” sig fram till en mer rak antifacklig linje.

Tittar man på de förslag som borgerliga partier lade i sina vårbudgetmotioner i riksdagen kan man hitta gott om punkter där hatet mot facket och önskan att spräcka solidariteten genom vidgade löneklyftor, skiner igenom.

• Kd talar om att ”främja dynamiken på arbetsmarknaden, genom ”bättre löneutveckling” inom yrken som kräver högre utbildning och följer upp med: ”Därmed kan också ökade möjligheter skapas för tillkomst av arbeten inom branscher med relativt låga ingångslöner”. Det är mycket en klassisk (och lika falsk) idé om att det är bättre för fattiga, om de rika blir rikare.

• Kd vill förlänga varseltiden för strejkåtgärder från 7 till 14 dagar. Medlingsinstitutet ges rätt att skjuta upp varslade stridsåtgärder i 14 åtgärder.

• ”Ökad flexibilitet vad gäller lönebildning för ungdom” (kd) betyder i klartext att ungdomar ska få lägre löner. Det skriver man ännu tydligare: ”En relativt sett större skillnad mellan yngre och äldre personal inom vissa branscher [vilka?] kan vara ett verksamt sätt att få fler unga i arbete”. Och ett verksamt sätt att ytterligare sänka anslutningsgraden bland unga, kan vi lägga till.

• Folkpartiet talar diffust om att ”förändra” och ”förenkla” arbetsrätten. Vad betyder det? Folkpartiet har till exempel menat att LAS är ett problem för invandrare!

• När man kommer till MBL blir det antifackliga mycket, mycket tydligt i folkpartiets politik. Man vill på alla sätt göra det ”enklare” att vara anställd utan att vara med i facket: ”I övrigt bör förhandlingsskyldigheten ersättas med en informationsskydlighet gentemot alla anställda, inte enbart medlemmar i facket”.

• ”MBL bör också ändras så att fackföreningarnas rätt att förbjuda arbetsgivare att anlita en viss entreprenör eller uppdragsgivare avskaffas” (fp).

• Folkpartiet menar att det kan vara ”för lätt” att tillgripa stridsåtgärder (som är relativt sällsynta i Sverige): Folkpartiet vill ha en kraftig inskränkning i strejkrätten genom sitt förslag om förbud mot stridsåtgärder gentemot enmans- och familjeföretag. För övrigt är det inte sällan i just dessa typer av företag som arbetsvillkoren kan vara som mest usla. Vikten av att kunna vidta åtgärder mot sådana företag som vägrar ha kollektivavtal är mycket stor.

• Det tydligaste antifackliga kravet är ett som fp (och tidigare moderaterna – då Mauricio Rojas ledde en arbetsgrupp hos dem) lyft som ”integrationspolitisk” åtgärd – en ”jobbgaranti” som i praktiken ska användas som lönedumpare: ”Tanken med jobbgarantin är att den ska ge en ersättning som är högre än socialbidraget. Ersättningen bör överstiga socialbidragsnormen för en vuxen person men understiga nivån för de lägsta avtalsenliga lönerna på arbetsmarknaden”. Detta är ett klassiskt sätt att arbeta för ett undergrävande av kollektivavtalen.

+ Att det moderata ungdomsförbundet håller den antifackliga fanan högt är ju en historisk konstant. Men nu har folkpartiets ungdomsförbund blivit en tummelplats för hets mot facken.

Hoten mot drägliga arbetsvillkor och mot den välfärd som vi gemensamt byggt och bygger upp är konkreta och de kommer högerifrån. Om systemen raseras av ett omstajlad högerparti med värdig uppsyn, eller av glatt hojtande neocon-revolutionärer, eller en allians av dem, är mest en akademisk fråga.

Kräv Sverige åter, tortyren bort

Särskilt politiskt naiv är jag nog inte. Svensk utrikespolitik har inbegripit gott om både hyckleri och kryperi. Och flyktingpolitiken ska vi knappt tala om. Här sker dagliga vidrigheter, människoliv föröds i medieskymning. Men ändå. Ändå blir jag chockad, när regeringen meddelar att man tänker fortsätta skicka människor till tortyr. Det skedde med de två egyptier som överlämnades till maskerade CIA-agenter och överfördes till fängelsehålor i Egypten där de bland annat torterats med el mot kroppen. Sverige har – naturligtvis – kritiserats av FN:s tortyrkommitté för detta. Regeringen hävdade att man fått ”garantier” från egyptiska regeringen att männen inte skulle torteras i fängsligt förvar.

Garantier! Vi har här människor som lämnat ett land som systematiskt använder sig av tortyr. De har lämnat landet, bland annat för att de vet att regeringen där vill tortera dem. Sveriges regering skickar dem tillbaka till detta land, men säger: ”lova nu att inte tortera de här, när de hjälplöst sitter i era fängelser, dömda av en summarisk militärrättegång”. ”Jajjemän”, säger torterarna.

Detta kallar Barbro Holmberg och regeringen för ”garanti”. Och fortsätter att så göra, efter det att det visar sig att just de här personerna blivit just torterade. Och regeringen vill fortsätta med detta språkligt och juridiskt innovativa förfaringssätt. Barbro Holmberg säger:

– Man måste se verkligheten som den är. Risk för terrordåd finns i dag och vi måste hantera de situationerna, men det ska vi göra med respekt för mänskliga rättigheter. Det ska vi göra inom ramen för rättsstatens principer.

Jag läser detta uttalande fler gånger och kan faktiskt inte säga något annat än att det äcklar mig. Verkligheten som den är? Ja, verkligheten är att Sveriges regering skickat människor i händerna på torterare. Här säger Barbro Holmberg att det var bra gjort. Men detta torterande ska ske med respekt för mänskliga rättigheter och inom ramen för rättsstatens principer.

Vad betyder respekt för mänskliga rättigheter om inte det absoluta tortyrförbudet upprätthålls? Hur vid är ramen för rättsstatens principer, om såväl brott mot svensk lagstiftning som basala internationella konventioner inryms i den? Är detta Sverige? Är Barbro Holmberg socialdemokrat? Vad betyder det i så fall?

Ökad egenfinansiering?

Om moderater och andra borgare, SVT24

Ska vara med SVT24:s Pressklubben och diskutera moderaterna, med anledning av partistämma. Medpanelister är Karin Olsson (ledarskribent Expressen), Eric Sundström (Aktuellt i Politiken) och Mattias Svensson (bl.a. Smedjan).

Programmet sänds 18:35, med repris 21.35 & 23.05. Ska sen ligga på nätet en vecka också, här.

Your execution will not be televised

Övervakningskameror överallt är jättebra för alla medborgare. Och det är jättejätteviktigt för att bekämpa terror. Vi har blivit itutade detta under lång tid, och särskilt efter bomberna i London. Polisen släpper olika bilder på folk som verkar farliga och bilderna cirkulerar runt världen. Sen går specialstyrkor även in och skjuter en helt disparat snubbe i huvudet med åtta skott. Ungefär en miljon olika falska uppgifter sprids omedelbart därefter – av myndigheterna. Allt roterar i ett hav av desinformation och lögner. Men en och annan tänker fortfarande att det där med att avrätta oskyldiga personer i en tunnelbanevagn, det är väl ändå inte bra. Och så tänker man att aha, övervakningskamerorna!

Well, gott folk. Tji kan man få då, rapporterar The Independent:

Meanwhile, it was claimed yesterday that CCTV tapes depicting Mr de Menezes' last moments were handed out to police but returned blank.

Tube Lines, the company which runs Stockwell station, said it had not been aware of any faults on its cameras on 22 July.

The Mail on Sunday quoted a senior transport union official as saying: "After the incident, the police took the tapes away. When they brought them back three or four days later, they said, 'These are no good to us. They're blank.'"

Polisen kommer och hämtar band som innehåller en avrättning genomförd av civilklädda specialstyrkor. Innehållet raderas. Visst är vi alla nu ytterligare lite tryggare!

Har förresten någon noterat detta återrapporteras i svensk media? Det kanske det har, men det har ju knappast varit någon huvudnyhet. Militär avrättar oskyldig snubbe i tunnelbanan, sopar upp bevisen. Äh, det viktiga är ju att vi lever i den fria världen.

Stor nyhet har det däremot varit att källor inom Londonpolisen nu (!) säger att bomberna den 7 juli var manuellt utlösta självmordbomber. Lite olika typer av spekulationer kring hur utlösningsanordning kan ha sett ut presenteras och valsar fortsatt runt i media. (Shahid Ahmad skriver kul om det, här)

Det centrala här är att myndigheterna genom ett medvetet, aktivt agerande mal sönder sanningen. Det spelar ingen roll längre vad som hänt och inte hänt, vad som sagts och inte sagts. Metoderna är starkt förfinade varianter av sådant som testats i totalitära samhällen förut. De förutsätter att pressen inte granskar, utan för vidare det den matas med, i alla fall tills det inte längre spelar någon roll.

(William Bowles skriver tänkvärt om desinformation som medveten strategi)

Konstitutionell exploatering

Det talas mycket om nya ”irakiska” konstitutionen i dessa dagar. Under ockupationsmaktens överinseende ska det yxas till en lösning som gör det möjligt för USA att få loss en del av sina legioner till nya koloniala äventyr, men framför allt garantera Iraks fortsatta status som fjärrkontrollerbar lydstat. Flera generationer västerländska skolbarn har läst i sina historieböcker om kolonialismens era som ett avslutat kapitel. Det är lustigt hur den trosuppfattningen kan vara så stark, att många inte kan se likheterna, kontinuiteten, när det pågår en veritabel comeback i nyhetssändningarna.

I konstitutionsprocessen söker ockupanterna både profitera på och kapsla in de etniska och religiösa motsättningar de själva påpassligt underblåst (se tidigare inlägg om detta). Det är på många sätt den dynamik som nu tycks råda bland de herrar som håller sig framme när makten ska sippras ut, och närmast uteslutande den som rapporteras. Robert Fisk tar sin journalistiska uppgift på allvar, och skriver om hur vanliga irakier har större bekymmer i ett söndertrasat och ockuperat land:

As an Iraqi academic just returned from Paris and Brussels told me yesterday: "Europeans understand politics through the Green Zone level. They have no idea that the rest of Iraq - save for Kurdistan - is a place of anarchy and death. One asked me: ’Do you think federalism is really a danger to the Sunni?’ I answered him: ’Do you think the fear of constant death is not a danger to Sunnis, Shia and Kurds?’ His eyes glazed over. It was not what he wanted to talk about. But it is what we talk about."

En aspekt som är helt avgörande lyser också nästan helt med sin frånvaro i all rapportering från Irak. Att kontrollen över oljan är och förblir ockupationens primus motor begriper i princip alla på jordklotet, utom möjligen en och annan rikligt avlönad men klent begåvad västerländsk ideologireproducent. Mindre känt är hur den amerikanska våldsapparaten används för att suga ut alla delar av den irakiska ekonomin. Detta noteras bland annat av Imad Khadduri på Free Iraq.

I total och uttrycklig strid mot internationell lagstiftning utfärdade alltså den amerikanske prokonsuln Paul Bremer hundra exekutiva order som sålde ut det irakiska folkets egendom till utländska företag och öppnade för de korrupta, lukrativa mångmiljardkontrakt som till exempel Dick Cheneys Haliburton nu profiterar på. Ett särdeles anmärkningsvärt inslag i orderfloran är ett dekret som ger monopolrättigheter över genetiska koder och placerar det irakiska jordbruket i händerna på amerikanska (”transnationella”) jättar under överskådlig tid. (Bra sammanfattande artikel här).

Dessa ”transitionsdiktat” kommer att upphöjas till ny ”irakisk” konstitution. Någon överraskad? Under vapenmakt förverkligas nyliberala våtdrömmar – för en överväldigande majoritet av befolkningen motbjudande mardrömmar. Därmed understryks också det som allt mer kommit att definiera vår tid: det järnhårda sambandet mellan brutal repression och kapitalets ”frihet”.

Folkpartiets fuskminister

Folkpartiet vill ha en minister mot fusk, har vi förstått efter landsmötet. Mer korrekt är att förstå det hela som en fuskminister för en fuskpolitik.

Folkpartiet vill minska antalet frånvarodagar på grund av sjukdom. Det vill förstås alla. Frågan är dock till exempel om man vill göra det genom att ta tag i varför folk blir sjuka, eller genom att tvinga iväg människor till arbete trots sjukdom. Folkpartiet vill göra det senare, men förstår att det låter trist. Därför fuskministern.

Utgångspunkten för ett sådant förslag är naturligtvis att det idag skulle förekomma ett enormt fuskande i sjukförsäkringen. Men detta är inte ett påstående som har förankring i verkligheten. Självklart förekommer fusk i varje system. Och självklart är det dåligt. Men det finns ingenting som visar att detta fusk skulle vara av tillnärmelsevis de dimensioner som folkpartiet målar upp, ingenting som säger att fusket skulle ha ökat och ingenting som tyder på att mer kontroller skulle vara ett rimligt sätt att lösa problemen.

Som det påpekas i LO-rapporten Krav för tillit har ”få frågor […] de senaste åren utretts i så många offentliga utredningar och forskningsrapporter som de ökade ohälsotalen”. Förklaringarna är komplexa, men tyngre krav i arbetslivet, minskat inflytande över det egna arbetet, äldre arbetskraft, och inte minst lägre arbetslöshet är förklaringar som det pekats på i flera studier (se till exempel [1] och [2]). I den stora sammanställning av existerande forskning, som Arbetslivsinstitutet gjorde [1] skriver författarna:

”Även om det förekommer finns inget stöd för att fusk nämnvärt skulle bidra till Sveriges internationellt sett höga frånvarostatistik, och inte heller ligga bakom den dramatiska ökningen som ägde rum från mitten av 1990-talet”

Den tidigare nämnda LO-rapporten redogör för övrigt för ett antal undersökningar av fusk och felanvändning. Till exempel gjordes stora samkörningar mellan a-kassorna, CSN och försäkringskassorna 1994, 1996, 2003 och 2004:

”Enligt undersökningen 1994 var det 0,35 procent av dem som ingick i undersökningen som fått felaktig ersättning. 1996 var motsvarande siffra 0,23 procent. Samkörningen 2003 visar på att 0,29 procent av de som undersöktes fått felaktig utbetalning. Totalt handlade det om 57,6 miljoner kronor på helårsbasis. Med hänsyn tagen till att det 2003 ingick fler försäkringar, dras i [3] slutsatsen att denna typ av fusk 2003 är på ungefär samma nivå eller något lägre än tidigare. Det gjordes en samkörning vecka 20 år 2004, det var då cirka 2500 personer som hade ersättningar från flera system. [4] […] Preliminära resultat tyder på att antalet felaktiga dubbelutbetalningar minskat avsevärt mellan 2003 och 2004. Fusk med dubbla ersättningar minskade därmed 2004 jämfört med i mitten av 1990-talet. Många av de drygt 500 som fick dubbla ersättningar i 2003-års samkörning anses av [3] ha fått detta på grund av slarv”.

Detta handlar om andra stora delar av socialförsäkringssystemet, men procentsatserna säger ändå något om i vilka storleksordningar vi rör oss. De undersökningar som Riksförsäkringsverket har gjort har inte visat på ett omfattande fusk, även om det visar sig att många tror att andra fuskar (se till exempel [4]). Antalet polisanmälningar från försäkringskassans sida har redan mer än tredubblats mellan 2000 och 2004, eftersom antalet anmälda fall var fusk kraftigt ökat under perioden. ([5] se sid 18 i LO-rapporten).

Antag nu att denna ökning av anmälningar som kommit till stånd bland annat på grund av det starka fokus som placerats på fusk och överutnyttjande förstärks ytterligare av folkpartiets fuskminister. Antag att vi får tio gånger fler anmälningar och samma (relativt höga) andel åtal och fällande domar. Då skulle vi kunna få 600 fällande domar. Antag att dessa personer fått ut 50.000 kronor för mycket i genomsnitt. Med dessa mycket väl tilltagna antaganden skulle vi kunna få 30 miljoner i återbetalningsskyldighet. Skulle vi få en tio gånger så stor effekt utanför polisanmälningar kunde vi räkna in 330 miljoer. Säg att vi också tiodubblar det som inhöstades genom samkörningarna ovan. Det skulle kunna ge nästan 600 miljoner. Med dessa orimliga antaganden skulle det gå att få in under en miljard - oaktat de enorma kostnader som ett gigantiskt övervakningssystem skulle föra med sig.

Folkpartiet vill dra in sexton miljarder. ”I första hand ska fusk, felutnyttjande och onödigt långa vårdtider bekämpas. En särskild minister ska tillsättas med ansvar för fuskbekämpning”, skriver DN. Leijonborg vill bland annat ha ”fler kontrollanter hos Försäkringskassan”.

Folkpartiet snackar helt enkelt skit. Men det fyller sitt syfte. Om folkpartiet och den borgerliga alliansen hade brytt sig om de verkliga grunderna för sjukfrånvaron hade de fått ångest över sin egen politik. När arbetskraftens höga ålder spelar in, vill de att fler ska jobba längre. När makten över det egna arbetet behöver stärkas, vill de försämra anställningstryggheten över hela fältet. När det är uppenbart att förslitningsskador ökat i den offentliga sektorn på grund av personalbrist, vill de skänka bort samhällets resurser i sänkta skatter istället.

Leijonborg säger angående sitt fuskförslag, att ”om det inte lyckas kan även sänkta nivåer diskuteras”. Härligt. Först ska alltså alla de människor som är sjuka, utbrända, arbetslösa, föräldralediga, bli betraktade som fuskare och problemen i arbetslivet skyllas på dem, utan något som helst belägg – regelrätt hets med andra ord. Sedan, när strategin med att fixa 16 miljarder med hjälp av fler kontrollanter misslyckats, ska ersättningarna för dem som behöver dem mest ändå sänkas.

Det är förstås möjligt att borgarna skulle kunna få ned sjukfrånvaron genom olika typer av bestraffningar mot människor som är krassliga. Detta testades i början av 90-talet. Det är troligen en starkt bidragande orsak till det som hänt under senare år – inte fler sjukskrivna, men människor som är sjukskrivna längre, eftersom de helt enkelt tagit slut i kroppen. Nu minskar ohälsan tack vare ett batteri av åtgärder, vissa bra, vissa diskutabla. Det finns mycket som kan förbättras. Men några saker är klara: Vi behöver ett bättre arbetsliv, inte fler i sjuknärvaro. Och då behöver vi verkligen inte en ”liberal” politik som bygger på lögner och framsuggererad hetsstämning, istället för fakta och medmänsklig solidaritet.

---------
PS. Det här inlägget dubbelpostas på Motallians. Det blir min debut där.

Tre bra sammanfattningar

Mia Sand sammanfattar folkpartiets landsmöte.

Jan Guillou sammanfattar etablissemangets syn på islamismen.

Scott Adams sammanfattar i Dilbert mediesituationen i Västvärlden:

Vasallstater

Irlands regering säljer ut sina medborgares demokratiska fri- och rättigheter till den amerikanska våldsmakten. CIA-agenter får rätten att genomföra hemliga förhör, på irländsk mark, med ”misstänkta”. Irländska myndigheter ska kunna skicka iväg omhändertagna till USA på amerikansk begäran, liksom genomföra husrannsakningar, för att den amerikanska regeringen vill det. Amerikanska myndigheter får rätten att i hemlighet övervaka transaktioner i Irland, utan att det finns brottsmisstanke i Irland, och utan att det behöver presenteras några skäl för irländska myndigheter.

Låt oss minnas att sådant kan ske, också utan att direkt kodifieras.

I Sverige har myndigheterna i strid mot svenska lagar aktivt bidragit till att låta maskerade amerikanska agenter kidnappa, förnedra och föra bort två personer till bekräftad tortyr, bland annat med elektricitet. Utan att protestera har svenska myndigheter effektuerat beslut i USA att frysa tre svenska medborgares (Abdirisak Aden, Abdi Abdulaziz Ali och Yusuf Ahmed Ali) tillgångar, utan att påvisa något som helst brott eller ens precisera några anklagelser om brott. Den sistnämnde hade åtminstone i början av året – efter mer än tre år – fortfarande sina tillgångar frusna utan att få veta vad han gjort för fel. Detta trots att till och med FBI lagt ned hela grejen. En svensk medborgare bortfördes till en bur i Guantanamo, där han fick sitta i två och ett halvt år, torterades, förnedrades och förhördes, utan att några anklagelser presenterades mot honom och utan att han ställdes inför rätta. Efter att han släppts finns det indikationer på att svenska Säpo fortsätter att övervaka honom åt USA, trots att han inte är misstänkt för något brott.

Den globala imperiella ordningen är sådan. Centralmakten förlitar sig såväl på småpåvars samarbete som möjligheten att få fri lejd att ingripa närhelst den så önskar.

Vi vet redan mer än väl, att det som går under namnet ”krig mot terrorism”, är global terror mot stora delar av jordens befolkning, och krig mot våra demokratiska fri- och rättigheter i de krigförande länderna och dessas allierade. De som driver dessa korståg är brottslingar. Och de ledande skikt som i småländerna ryggradslöst viker ned sig, eller, vanligare, för några blodbesudlade prestigesmulor stolta inlåter sig i ett globalt rövslickeri, är medbrottslingar som förtjänar förakt och motstånd.

Gösta Hulténs slutord i boken Fånge på Guantánamo är tänkvärda:

Guantánamo är ett uttryck för en ännu otyglad totalitarism hos världens mäktigaste stat. Så länge den har makten är Guntánamosystemet ett latent hot mot oss alla. Så länge den har makten är vi alla fångar i Guantánamo Bay.

Och så länge vi tysta accepterar att våra makthavare beter sig som vasaller, går vi böjda huvuden i denna totalitära ordning.

Missförstånd att liberaler inte kan vara självironiska

"Färre ungdomar får nu chansen att ljuga, jiddra eller skylla på andra". Johan Pehrsson (fp), förklarar varför barn ska ställas inför rätta.

Fair and balanced

Ekots två huvudrubriker just nu:

1) Regeringens jobbpaket ifrågasätts
(apropå att Gunnar Wetterberg inte gillar regeringen)

2) Folkpartiet villigt kompromissa
(apropå att folkpartiet kan tänka sig att göra livet ännu mer surt för sjuka och arbetslösa än vad man tidigare aviserat)

"Bred" middag

Jag grämer mig nästan till döds för att jag inte kommer att kunna se detta program. Notera att de efterföljande citaten är helt autentiska.

Middag med Bildt
19/8 19:00
Till veckans "Middag med Bildt" har Carl Bildt bjudit in Kristina Axén Olin, oppositionsledare i Stockholms Stadshus, Kristina Jonäng, tidigare CUF-ordförande och numera regionpolitiker i Västra Götaland, Mauricio Rojas, riksdagsledamot och tf VD vid Timbro, och Peter Wolodarski, ledarskribent på Dagens Nyheter. Åke Ortmark, journalist, är ständig gäst i "Middag med Bildt". [...] Samtalet i veckans Middag med Bildt utgår från den borgerliga visionen och drömmen.

Så här beskrivs programmet allmänt. Det fetstilta har jag adderat för att varna för skrattspasmer:

I Carl Bildts nya programserie på TV8 tas varierade ämnen upp till debatt över en middag serverad i Nya Sällskapets anrika lokaler på Västra Trädgårdsgatan i Stockholm. Ämnena är breda och engagerande och avhandlas från olika perspektiv under middagens gång. [...] Gemensamt för gästerna är att de alla är starkt engagerade, frispråkiga och företräder ett brett spektrum av åsikter i veckans ämne. För att få en plats vid middagsbordet räcker det inte att tillhöra det sedvanliga galleriet av proffstyckare och samhällsdebattörer. I slutet av middagen rundar Carl Bildt av samtalet och Åke Ortmark tar notan.

1998 stod det på Ung Vänsters valaffischer: "Den svenska överklassen mår fortfarande bra - hur mår du?". Skulle man köra en sån paroll nu, skulle man behöver precisera "må bra" lite bättre.



Compassionate Conservatism

Dagens metareflexion

Kan inte låta bli att delge er en reaktion (ej reaxion, se nedan) på den tidigare publicerade Alliansbilden.

----------
Demokrati? Bara om ni tycker likadant
Vad säger detta inlägg förutom att Ali Esbati inte kan stava till "reflektion"?
Eftersom rubriken säger "If you tolerate this, then your children will be next" kan man väl anta att uppmaningen är att man inte ska tolerera det som bilden visar: människor som har motsatta åsikter jämfört med herr Esbati.

Skönt att ulven tar av sig fårakläderna emellanåt och visar sin verkliga inställning till demokrati: "bara om ni tycker likadant, annat kan inte era åsikter tolereras".
----------

Man kan själv besvara frågan om inlägget ovan antyder att skribenten saknar:

a) Språkkänsla
b) Humor
c) Förmåga att förstå politiska poänger
d) All of the above

För övrigt anser jag att Alliansen inte bara borde komma överens om nivån på socialförsäkringarna, utan också representativa frisyrer.

Vinkelfinnarflinkhet

Några tycker till om regeringens förslag för att minska arbetslösheten.

Till och med Saco-ordföranden Anna Ekström (se tidigare inlägg här) tycker att delar av förslagen är bra (det är deras egna) och att regeringen borde ha genomfört dem tidigare.

TCO:s Sture Nordh ”välkomnar att jobben står i fokus” och säger också att det här är åtgärder som borde ha satts in tidigare.

LO:s Dan Andersson säger att ”det är en kraftig förstärkning av arbetslinjen, och det är glasklart rätt”. Också han tycker att man borde ha gjort mer av detta tidigare.

Man kan tycka vad man vill om förslagen i sig, och om de fackliga centralorganisationernas ställningstaganden till dem, men klart står i alla fall att de tycker det är bra att regeringen lägger de förslag som nu aviseras – för detta är saker som facket efterlyst tidigare.

Vad blir då den rimliga rubriken i SvD? Jo, "Facklig kritik mot jobbpaket". Det är ju också ett sätt att beskriva det på…

Mer Gaza - och lästips

Veckans Flamman publicerar en mycket intressant och viktig artikel av Jeff Halper, samordnare för Israeli Committee Against House Demolitions. Han skriver om den mediala twist som Israel använder för att sälja in tillbakadragandet från Gaza och lyfter den centrala frågeställning som jag bara snuddade vid i min förra post om Gaza – att utvecklingsmöjligheterna för Gaza är små så länge ockupationen av Västbanken består. Och att en bantustanlösning inte är en lösning. Det som krävs är att förutsättningar skapas för en livskraftig palestinsk statsbildning, och Israels aggressionspolitik har gått i precis rakt motsatt riktning. Detta är mycket konkreta frågor:

Minns att Israel avsiktligen har bromsat utvecklingen i Västbanken och Gaza i fyra decennier genom en brända jordens politik. Palestinierna har ingen ekonomi (70 procent av befolkningen lever på mindre än två dollar om dagen), inget jordbruk (Israel har skövlat en miljon oliv- och fruktträd sedan 1967), inga bostäder för den unga generationen (Israel har demolerat 12 000 palestinska hus sedan ockupationens början).

Det Israel sysslat och sysslar med är att systematiskt angripa varje försök till självständiga framsteg på de palestinska områdena. Jag minns själv bybor utanför Ramallah som sakligt och sammanbitet berättade om hur israeliska soldater gång på gång drog dit bulldozers och förstörde den sandiga lilla väg de med handkraft och mycket enkla maskiner byggt mellan byn och sina olivodlingar. Tre gånger hade det hänt på kort tid. Och nu hade de tillfälligt gett upp, för de hade även fått bybor skjutna av bosättare på en höjd längre bort, som helt enkelt ägnade sig åt dödliga trakasserier på distans. De berättade också om hur de samlat in och fått bistånd till tankbilar med vatten, som soldater dock roade sig med att skjuta hål på, så att det mesta av vattnet hann rinna ut innan det hunnit upp till byn. Och anledningen till att de behövde tankbilen från början, är att israeliska myndigheter förbjuder araberna att gräva djupa brunnar.

Nåväl. Som jag också påpekade i förra inlägget så är många palestinier oroliga för att tillbakadragandet från Gaza snarare ska innebära att ockupationen befästs ytterligare. Jeff Halper delar den oron, och beskriver den lose-lose-situtation som Sharon hoppas ställa palestinierna inför:

Tackar Mahmoud Abbas ja och de väldiga bosättningsblocken på Västbanken får stanna kvar, har han blivit den quislingledare som Israel vill göra honom till. Tackar han nej kommer Sharon att basunera ut ”Vad var det jag sa, palestinierna har avfärdat ännu ett generöst erbjudande. De vill inte ha fred!”

Det finns redan nu en märklig dramaturgi i rapporteringen om evakueringen av några tusen religiösa fanatiker, som i strid mot alla lagar levt ofattbart privilegierade mitt i ett hav av palestinsk fattigdom och nöd. Frilansjournalisten Jonathan Cook skriver läsvärt och konkret om de verkliga förhållandena och om den dramaturgi som västliga medier önskar sig och stampar fram. Han skriver det i form av ett brev som han skulle vilja skicka till alla de redaktörer som önskar sig den vinkling som nu helt dominerar också vår egen nyhetsrapportering.

Suggesting I examine the nature of the settlers' trauma sounds no more reasonable than an editor asking me 15 year ago to write about the "suffering" of white South Africans as they faced the imminent demise of apartheid.

Läs artiklarna!

Dagens reflexion: If you tolerate this, then your children will be next

Vad sysslar "liberalerna" med?

Den benägne aspiranten på titeln Sveriges McCarthy Jr., ”Liberala” ungdomsförbundets ordförande Fredrik Malm, har en artikel i SvD idag som är värd att klippa ut och spara. Malm fortsätter sin vandring ut i blåbruna träsket, här väpnad med historieförfalskning av det grövre slaget.

Den världsungdomsfestival som pågår i Venezuela med tusentals deltagare från många länder – främst Latinamerika – är ett arrangemang med långa anor. Malm skriver att den startade för att ”ingjuta kamplust hos ungdomarna och dupera socialister i väst om kommunismens förträfflighet”, och att ”tusentals deltagare från 71 länder samlades för att lära sig rabbla kommunistiska partiers dekret” vid den första festivalen i Prag 1947. Han får med både Stalin och den redan klassiska meningen ”alldeles för många kids hade valt Hitlerjugend framför kommunisterna i Tyskland”. Historielösheten är chockerande. Malm tror alltså att försöken att samla världens ungdom mot fascismen var Stalins påhitt. Jag vet inte om han inte vet, eller om han bara undanhåller, att festivalprocessen startade på en stor antifascistisk ungdomskonferens 1945. I London. En svunnen tid då också liberalerna var mot fascismen. Då togs också initiativ till Demokratisk Ungdoms Världsfederation, som än i idag ordnar festivalen (och som jag tror ännu har observatörsstatus vid FN:s generalförsamling). Den första festivalen, som Malm okunnigt beskriver som kommunistisk, hade ett extremt brett deltagande såväl politiskt som geografiskt (vilket var svårt och storslaget på den tiden). Den enorma antikoloniala våg som börjat formeras runt om i världen satte en grundton. Kulturprogrammen var progressiva. Här uppträdde många jazzband för första gången för stor publik.

Strax började kalla krigets vindar blåsa och många icke-kommunistiska västliga organisationer lämnade DUV. Festivalerna blev en del av det kalla kriget, var på många sätt kommunistiskt kontrollerade och hölls (med undantag av Wien 1959 och Helsingfors 1962) i de så kallade realsocialistiska länderna. Vad Malm inte kan begripa är att de också under hela denna tid var stora antiimperialistiska och antikoloniala ungdomsevenemang i den rådande komplexa verkligheten. Det fanns ständigt reella spänningar mellan vänster- och fredsrörelsen i Väst, de kommunistiska partierna i Väst, de nationella antikoloniala rörelserna, de realsocialistiska statsledarna och ungdomen i dessa stater. Festivalerna ordnades i detta kraftfält.

Kuriosa är i sammanhanget är att vid festivalen 1989 i Pyongyang (med fransk ledning över organisationskommittén, där fredsrörelsen var tongivande) så deltog bland annat en delegation från LSU, landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, där väl rimligen Luf var medlemsorganisation. Minst en av deltagarna var om jag inte missminner mig (från studerade protokoll) centerpartist.

Miljöaktivisten Tord Björk skriver i senaste numret Flamman en intressant redogörelse för festivalrörelsens historia, med alla dess brister och storheter – och CIA:s försök att stoppa och sabotera festivalerna. Det är rekommenderad läsning.

Men kanske är det ändå Malms syn på Venezuela som är intressantast. Malm och Liberala ungdomsförbundet har redan tidigare genomfört en osmaklig demonstration för den överklass som genomförde en militärkupp mot den folkvalde presidenten Hugo Chavez. Militärkuppen misslyckades som bekant på grund av ett massivt folkligt stöd för Chavez. I Venezuela pågår en demokratisering av gigantiska mått. Människor som aldrig varit betrodda som politiska subjekt läser, diskuterar, fattar beslut, organiserar. Analfabetismen är i princip utrotad. I områden där människor aldrig någonsin sett en läkare organiseras lokala vårdcentraler. En liten strimma av de oljepengar som tidigare endast gått till ett tunt, genomkorrupt skikt av kompradorborgare finner sin väg till vanliga människor. Den är denna utveckling som dagens liberaler avskyr. Därigenom avslöjar de sig grundligt. Det som USA:s dominans och rådande inkomstfördelning som är heligt. Föraktet för vanliga människors livsvillkor lyser igenom.

Venezuela är inget himmelrike på jorden. Men Venezuela vägrar göra det som förväntas av tredje världens länder: låta sig utnyttjas och styras. Och Chavez är ingen ängel. Men han är en politisk innovatör i ett Latinamerika där de politiska ledarna i decennier haft till uppgift att suga ut och våldföra sig på sina folk, så länge de garanterat ekonomiska och militära USA-intressen.

Inget av detta – kampen mot imperialistiskt förtryck, både före och efter Sovjetsystemets sammanbrott – kan Malm och hans gelikar begripa i sin monumentala politiska inskränkthet, där de oombett bär den Vite mannens börda i ett allt mer unket pösmunkeri. Men de drar just därigenom upp de relevanta skiljelinjerna idag.

Substitution

- "Vänsterpartiet vill ösa miljarder över kommuner och landsting för att öka sysselsättningen i Sverige. Men man har ingen lust att precisera hur många jobb satsningen kan tänkas ge"

- ”Vänsterpartiet föreslår i sitt förhandlingsbud en ökad satsning på kommuner och landsting för att öka sysselsättningen i Sverige. Partiet har valt att vara försiktig med att ange någon exakt siffra på hur många jobb som kan skapas, eftersom detta påverkas av en mängd olika faktorer”

En av ovanstående skrivningar är en DN-ingress. Ingen av ovanstående skrivningar är från någon av de borgerliga partiernas kampanjsajter. Behovet för det senare torde vara litet när man har det förra.


(Artikeln fortsätter: "Önskelistan var lång när vänsterpartiet på onsdagen presenterade sina krav inför höstens budgetförhandlingar med den socialdemokratiska regeringen och miljöpartiet". Det bästa hade förstås varit om man hade haft en kort önskelista, enkom med kravet att Fredrik Reinfeldt skulle bestämma politiken)

Tillägg: Dylan - Ochs

Någon skrev i kommentarfälten till förra inlägget att Dylan var ”rätt trött på att utnyttjas för politiska syften”. Det är möjligt, men det är inte så det funkar med politisk musik. Det är ingen ny grej att Dylan ville distansera sig från den ”politiska buren”. Han droppade genren ganska tidigt. Det är rätt vanligt bland artister utan rörelsekoppling. Tiderna ändras, människor blir fegare, olika saker är olika viktiga vid olika tillfällen. Men det ändrar inte det faktum att stora artister (som Dylan) ofta kan skapa stor politisk musik i ögonblicket. Det handlar om att fånga ögonblicket, uttrycka en känsla som finns, inte hos dem som individer allena, utan i tiden.

Men apropå Dylan och politisk musik måste jag samtidigt bara passa på att tipsa om Phil Ochs, för den som missat honom. Ochs var samtida med Dylan och många såg nog honom som den som skulle föra traditionen vidare i stor skala när Dylan började syssla med annat i mitten av 60-talet och aktivt tonade ned sin vänsterprofil. Men Ochs var på sätt och vis för politisk för sitt eget bästa. Han blev motarbetad och trakasserad, men vek inte ner sig utan radikaliserades snarare. För övrigt lär Dylan ha hamnat i bråk med Ochs i en taxi någon gång kring 1965 och slängt ut honom i vredesmod. Det tycks också som att Ochs ändå övertalade Dylan att vara med på en Chile-konsert 1974. Ochs tog livet av sig 1976.

Den som aldrig hört Ochs (samt inte avskyr social rättvisa eller människor i allmänhet) vill jag å det bestämdaste uppmana att leta reda på – till exempel semi-illegalt ladda ned – några låtar. De är hårda, vassa och många gånger förbannat roliga. (Samling med låttexter här). Har man hört Love me, I’m a Liberal, glömmer man inte i första taget.

Ös ur de amerikanska motståndskällorna

Via Peter Gustavsson får jag reda på att Mikael Wiehe ägnat hösten och våren åt att tolka Bob Dylan på svenska. En fantastisk kulturgärning och grym politisk fingertoppskänsla! Och då är det förstås klockrent att ta sig an Dylans Masters of War. De rader Gustavsson citerar ger mersmak, i dessa onda tider när inte ens den hårdaste kärnan av mänskliga värden är fredad: "Ni är liksom gamar / Ni lever på lik / Men ni slipper att höra / De sårades skrik".

Gustavsson berättar också att Wiehe körde Det här är ditt land på senaste konserten. Det är en underbar tolkning av en sång i den starka progressiva amerikanska vistraditionen. Originalet är skrivet av Woody Guthrie, med odödliga rader som ”As I was walkin' / I saw a sign there / And that sign said - no trespassin' / But on the other side / it didn't say nothing! / Now that side was made for you and me!”.

Det är en viktig sång och en viktig översättning. Politiskt uttrycker den möjligheten till en progressiv, inklusiv nationell identitet. I en tid då det snarare är korståg, arabhets och bloddoftande romantik kring statligt propagerade ”värden” som definierar den uppifrån påbjudna nationella samlingen, blir det viktigare än någonsin att ta tillbaka våra länder – där vi lever och verkar, utvecklar och utvecklas. (Skrev mer om det för några månader sen)

Och det är bra bakgrundsmusik till den här artikeln som jag varmt rekommenderar. Det är historikern Howard Zinn som för några dagar sedan skrev i Guardian under rubriken ”It is not only Iraq that is occupied. America is too”.

Känslan av att ett aggressivt parasiterande skikt tar landet ifrån oss är inte bara amerikansk, men de amerikanska utropen är väl värda att lyssna en extra gång på:

"But more ominous, perhaps, than the occupation of Iraq is the occupation of the US. I wake up in the morning, read the newspaper, and feel that we are an occupied country, that some alien group has taken over. I wake up thinking: the US is in the grip of a president surrounded by thugs in suits who care nothing about human life abroad or here, who care nothing about freedom abroad or here, who care nothing about what happens to the earth, the water or the air, or what kind of world will be inherited by our children and grandchildren."

Gaza

Idag publicerar Laila Freivalds och Carin Jämtin en gemensam artikel om det påbörjade tillbakadragningsförsöket från Gaza. Det är en text som uppenbarligen satts in i verbal kompromisskvarn av finare socialdemokratiskt snitt för att uttrycka en gemensam ståndpunkt där spretigheten varit stor. Ut kommer en del meningslösheter och en del rimliga konstateranden om nödvändigheten att ockupationen tar slut. Att Israels Apartheidmur kallas för ”separationsbarriär” – är dock under alla omständigheter en ganska obehaglig ”lösning”. Den socialdemokratiska ledningens glidning mot en allt större acceptans av Israels ockupations- och raspolitik hör till de mörkare stråken i Göran Perssons tid som regeringschef.

Var det förresten någon som såg inslaget om tillbakadragandet i Aktuellt idag? De två personer som ställdes mot varandra var båda israeliska kommentatorer. En som försvarade tillbakadragandet, men också Apartheidmuren. Den andre en högerextrem galning som menade att USA står på arabernas sida och att Sharon ”om han överlever” skulle ställas inför rätta de närmaste fem åren (vilket han naturligtvis borde, för krigsförbrytelser, men det var inte riktigt så han menade). Ungefär som om man skulle ge en bild av Sverige genom att låta Lars Leijonborg och Dick Erixon representera den politiska skalan.

Gaza är för den dryga miljon palestinier som lever där ett dammigt och smutsigt helvete. För några år sedan, när de illegala bosättarna var ungefär fem tusen till antalet disponerade de ungefär hälften av det tillgängliga vattnet. Fem tusen mot långt över en miljon. Idag är bosättarna ungefär åtta tusen. De har skyddats av tung militär, själva skjutit vilt omkring sig, inte sällan i rena trakasserisyften, och fått stora ekonomiska privilegier. Många andra israeler – som inte är helt besatta av den bibliska aspekten av annekteringen – ser Gaza som en gudsförgäten remsa att bli av med. För palestinierna kommer möjligheterna till utveckling i Gaza att vara mycket små, så länge ockupationen av Västbanken kvarstår, det saknas något så grundläggande som geografisk kontinuitet mellan palestinska landområden, och naturligtvis så länge Israels våldsmakt helt kontrollerar varje aspekt av den palestinska ekonomin. Israels tillbakadragande från Gaza skulle förstås kunna bli en startpunkt för fortsatt tillbakadragande. Men vad många palestinier med rätta känner oro för, är att Sharons regering nu snarare ska passa på att stärka ockupationen i Västbanken, utvidga bosättningarna där, fragmentisera och kväva de palestinska byarna ytterligare.

Utan fortsatta påtryckningar mot den israeliska apartheidregimen – både genom fortsatt palestinskt motstånd och solidaritet utifrån – är det en given utveckling. Med en sådan kamp kan Freivalds och Jämtins förhoppningar bli något annat än diplomatiskt tugg publicerat i partiterapeutiskt syfte.

Operationen lyckades - patienten dog

Peter Kadhammar fortsatte igår ett intressant reportage om svälten i Niger, som det annars rapporteras sparsamt ifrån. Av artikeln framgår att IMF:s och världsbankens politik, som påtvingas Niger, är en direkt orsak till svälten. Processen beskrivs konkret och tydligt. De kooperativ som organiserat grundläggande livsmedelsförsörjning för hundratusentals fattiga har förbjudits, då de hotade den ”fria marknaden” (vilket förstås är poängen). Priskontroller på mat har tvingats bort, vilket lett till hamstring och efterföljande svält. Människor svälter alltså inte för att mat saknas, utan för att de saknar ”köpkraft”.

Vad som inte riktigt framgår av artikeln, är att detta på intet sätt är unikt för Niger. Precis tvärtom. Detta har varit IMF:s och Världsbankens politik i tredje världen under ett flertal decennier. Överallt, alldeles särskilt i Afrika, har den lett till katastrof – svält, utslagning, regression, förstörda utvecklingsmöjligheter. Mot denna politik har miljoner människor runt om i världen organiserat sig i proteströrelser. Informationen är inte ny. Den har funnits hela tiden. Det är många – vi är många – som talat och skrivit om detta.

Vad som också ska påpekas är att detta inte är en tragisk bieffekt av politiken. Med den marknadsliberala syn som IMF och Världsbanken grundar sin politik så är Niger ett lyckat exempel, ett land på rätt väg. Det är ju så här det ska fungera i en marknadsekonomi. De som obehindrade av prisregleringar säljer mat till skyhöga priser och därmed orsaker svält hos stora befolkningsgrupper är marknadssamhällets älskade hjältar, smarta entreprenörer.

Det som Niger utsatts för följer alltså en exakt one-size-fits-all-mall som land efter land i tredje världen angripits med. Jag skriver angripits med, och menar det. IMF:s och världsbankens politik förstör brutalt, cyniskt och systematiskt utvecklingsmöjligheterna i tredje världen. Kraven är att man ska fokusera på export, av det man har ”komparativa fördelar” i, alltså fortsätta med råvaror och inte utveckla industrier; att man ska privatisera offentlig verksamhet; att man ska skära ned i de offentliga utgifterna (som ofta är mycket små, bortsett från militärutgifter); att man ska avgiftsfinansiera mer av den sociala omsorgen; att man ska föra en högräntepolitik tillsammans med fasta valutakurser (för att gynna utländska investerare); att man ska ta bort skyddstullar (vilket slår ut de egna industrierna). Till och med en ”insider” som chefsekonomen på WB, Joseph Stiglitz, insåg hur politiken körde ned länder i botten och lämnade sitt jobb, med att påpeka att ”medicinen” helt enkelt brukade döda patienten.

Journalisten Gregory Palast nämner bara några exempel på detta i ett reportage:

Step two is what the World Bank calls a poverty reduction strategy. In Tanzania, the bank's idea of a poverty reduction strategy was to require the government to raise the price of medicine during an AIDS epidemic. In Bolivia, the bank's poverty reduction strategy was to demand increases in the price of water. That strategy produced riots. In Ecuador, the poverty reduction strategy included increasing the price of cooking gas by 60%. The nation exploded.

Exemplen kan mångfaldigas. 80 av världens länder hade en lägre BNP/capita 1999 än 1989. Många av dem står under IMF/WB-diktat. I Ryssland var IMF/WB pådrivande i en total utarmning av landets produktiva resurser, där allt värdefullt såldes till utlandet och samtidigt skapade ett av världshistoriens största explosioner av ojämlikhet, en kleptokratisk härskarklass (ofta samma personer som under Sovjettidens sista år) och en sjunkande medellivslängd som antagligen saknar motstycke i fredstid.

Tillväxten i de latinamerikanska länderna var 5,5% respektive 6,0% på 60- och 70-talen. Enter Friedman boys (under benäget militärt understöd). På 80-talet var tillväxttakten 1,3%, 1991-1995 2,8%. Från 1960 fram till första oljekrisen 1973 hade 42 U-länder tillväxttakter på över 2,5% per år. Sex afrikanska länder söder om Sahara var bland de 20 snabbast växande ekonomierna i tredje världen. Alla dessa länder praktiserade på ett eller annat sätt en importsubstitutionspolitik, alltså att medvetet försöka importera mindre och bygga upp egen produktion. Det fanns problem med den politiken, men inte alls av den typ som IMF/WB hävdat och byggt sin politik. Resultatet med öppna marknader och sårbarhet för de starkaste aktörerna är inte direkt lysande.

Exemplet Sydostasien är en historia för sig, som jag kanske återkommer till i ett (minst lika långt) inlägg någon gång. I korthet kan sägas att den duktiga eleven i klassen fick betala ett dyrt pris för IMF/WB:s krav i krascherna 1997/1998. Kina och Indien, som gick sin egen väg, klarade sig. 40 miljoner gick ned sig i fattigdom i Indonesien. Över sex miljoner i Thailand.

IMF/WB agerar rationellt utifrån bakomliggande intressen. De öppnar upp varje hörn av världen för västerländskt kapital och anpassar ekonomierna i periferin till centrums behov. Att miljoner dör under tiden, är inte ett problem. Det märks inte ens som brus på Nasdaq. Brecht skrev för decennier sedan: ”Svält uppstår inte –den organiseras av spannmålshandeln”. Den organiseringen är betydligt mer sofistikerad idag. Men det är samma kapitalism då som nu.

(Noterar att Johan Norberg är sin vana trogen och istället efterlyser mer av samma sak i Niger. Som vanligt har de som drabbas och protesterat bara missuppfattat sin situation. De borde läsa Norbergs bok istället för att kräva en politik som kan förse dem med mat).

Carpe Diem-alliansen

Rymningarna i Sverige minskar. Och de unga våldsbrottslingar som rymde igår är alla gripna idag, relativt odramatiskt. En tragisk och allvarlig händelse fick ett lyckligt slut. Det borde kunna leda till samtal, diskussioner och förbättringar – inte kontraproduktivt hets.

Nu är dock läget annorlunda. Kvällstidningar har kört en sju, åtta ”artiklar” var. Och oppositionen har gått i bräschen för omedelbara krav om hårdare tag. Passat på i extas. Kristdemokraten Torsten Lindström har skickat pressmeddelande där han kräver att straffmyndiga ska kunna ”hållas i fängelse eller i fängelseliknande miljöer på ungdomshem tills dess att de är rehabiliterade” och undrar vilka åtgärder regeringen tänker ”vidta för att skydda samhället mot rymningsbenägna brottslingar”. Aspirerande våldsminister Johan Pehrson (fp) får givetvis störst utrymme och hälsar att ”vi kan inte ha det så här”.

Möjligheterna att ifrågasätta det kloka i att ta några ytterst våldsamma och rubbade typers flyktbeteende som intäkt för att sätta fler i fängelsemiljöer som är farliga och brutaliserande i sig, blir i det läget små. Bomb- och batongalliansen höstar in några ytterligare poänger på allas vår bekostnad. Aftonbladet servar påpassligt med webfrågan ”Bör Sverige införa ungdomsfängelser?”. 91% svarar för tillfället ja. Man undrar vad svaret skulle blivit på frågan ”Bör staten upprätta miljöer där ungdomar lär sig nya brott och förstörs för livet?”. Det får vi inte veta. Men vi får se mycket av Johan Pehrsons (fp) bekymrade anlete i TV-rutan. Trygghet i en liten burk.

En två veckor sen upptäck

Först nu har jag lyssnat på Mustafa Cans sommarprat från sista juli. Hans debut 2003 skulle utan överdrift kunna kallas ett litet stycke svensk Sommarhistoria (och belönades med Stora radiopriset). Den hjärtskärande och blodvarma berättelsen om liv och förtryck i Kurdistan, om modern och kärleken till henne dröjer sig fortfarande kvar i mig och säkert många, många fler. Årets framträdande var inte sämre. Nu talar Can med och genom faderns liv. Berättar om utvandring och hemlängtan, integration och utanförskap. Can tar oss med från Kurdistan till Västergötland, Mobergs Amerikat och Ekelöfs inre exil. Från tårar till skratt och tillbaka. Han berättar en personlig historia, med en analytisk skärpa som gör berättelsen allmängiltig, blottlägger strukturer som bubblar undertill. Man behöver inte hålla med i varje vändning, men vackert och tänkvärt är det rakt igenom. Missa det inte.

Ännu ett icke-avhopp

Halterna av surrealistisk politisk rapportering är för närvarande extra höga i etern. Nu presenteras Amelia Morey-Strömberg som ”ytterligare en” som ”lämnar vänsterns styrelse”. Detta är nu helt osant, men det bekymrar inte några av landets medier, som kör ut samma budskap i kör.

Amelia Morey-Strömberg har, liksom Pernilla Zethraeus, inte avgått från partistyrelsen. Hon har svarat på valberedningens förslag om huruvida hon om fem månader vid ordinarie kongress ställer upp till omval. I själva artikeln framgår det dessutom att skälet till detta är allt annat än de saker som journalisten vill försöka få det till. Och påståendet om "nästa decimering" är helt falskt, ja, smått obegripligt. Det blir ju inte färre personer i partistyrelsen. Alla i partistyrelsen avgår som bekant vid en kongress. Någon "decimering" sker inte, då man sedan väljer nya personer till uppdragen. Ändå regisseras denna icke-avgång in i den i förväg bestämda dramaturgin, medan kopplingen mellan rubrik, artikel och verklighet alltså är helt fabricerad.

Perspektiven är hisnande. Samtliga personer som till valberedningen säger att de inte tänker kandidera till en ny period betraktas alltså av medierna som ”avhopp”. Den enda möjligheten att undvika avhopp i vänsterpartiet är alltså att ha precis samma personer i partistyrelsen i evighet, eller, får man då förmoda, tills det sker en ”naturlig avgång”. Jag antar att ett sådant förfaringssätt – som onekligen vore udda i svenskt politiskt liv – automatiskt skulle betecknas som förnyelse, eftersom det föreslås av den politiska journalistkåren. Krig är fred, by the way.

Det är ett litet men kittlande bisarrt journalistiskt lämmeltåg som vi just nu ser rulla fram. Nog måste det väl finnas några politiska journalister som någon gång varit med i en förening och mycket väl förstår skillnaden mellan att hoppa av ett uppdrag och att efter några år inte kandidera till omval vid årsmötet? Eller som begriper att något är lurt när normala besked inför kongressval, som aldrig varit någon nyhet, och som inte är det när det gäller något annat parti, plötsligt fått ett nyhetsvärde?

Men medialogiken är en annan. Där gäller det att följa upp de ledandes spår, oavsett hur vansinnig infallsvinkeln är i sak. Beteendet är ändå riskfritt. Om alla gör samma sak och dessa alla är just de som ska rapportera om det, så funkar det hur man än gör.

I vänsterpartiets styrelse sitter 21 ordinarire ledamöter och 10 suppleanter. Det normala är att mellan en tredjedel och hälften avböjer omval. Det lämnar alltså ett utrymme för ett drygt tiotal ytterligare artiklar kring icke-händelser. Skönt att medborgarna får ta del av kvalitativ politisk rapportering.

Inbördeskrig som strategisk tillgång

I tilltagande grad har det blivit norm att visa upp ”etniska” kartor över Irak i samband med nyhetsrapporteringen därifrån. Sånt går fort och med den bedövande likriktning som råder i rapporteringen ifrågasätts det aldrig. Det har naturligtvis funnits och finns olika etniska grupper, liksom trosuppfattningar, i Irak. Det har också funnits spänningar och motsättningar. Framför allt kurderna utsattes för hårda förföljelser under Saddams USA-stödda regim. Men det är något helt annat, än att landets politiska liv skulle ha kretsat kring etniska och politiska frågor. Irak har till exempel varit ett av Mellanösterns mest sekulära länder.

Men som så ofta i kolonialismens historia så har de amerikanska ockupanterna från första stund arbetat intensivt med att underblåsa religiösa och etniska motsättningar för att befästa sitt grepp. Å ena sidan är det ett propagandistiskt förhållningssätt mot motståndet – man vill göra allt för att det inte ska konsolideras som ett brett nationellt motstånd – med ganska klent resultat givet de massiva insatserna. Å andra sidan har strategin, i den komplexa irakiska verkligheten, redan lett till stora tragedier för befolkningen – med bland annat en dramatisk förstärkning av fundamentalistiska grupper och etniska rensningar i olika områden.

Den som är seriöst intresserad av utvecklingen i Irak måste söka information om vad som händer bortom de fåror som plöjs av Pentagons propagandaapparat och där vår mainstream-media traskar vidare. Det finns en del bloggar och hemsidor som försöker lyfta alternativ information och analyser. Till exempel Free Iraq, som också samlar ihop olika texter. Därigenom stötte jag på den här viktiga analysen med titeln ”Civil war in Iraq, made in the USA”.

Breaking up Iraq may be part of the plan to cut U.S. forces. A report leaked to media in early July stated that the Pentagon plans to draw down troops from 138,000 to 66,000 by early 2006. Analyst and historian Juan Cole writes, “The withdrawal plan implies a willingness to turn the five northern provinces over to the Kurdish Peshmerga paramilitary, and the nine southern provinces over to a combination of Shiite militias and new Iraqi government security forces.”

[…]

If the Bush administration is provoking civil war, it could create an even greater disaster. If Iraq starts to unravel, neighboring countries like Syria, Turkey, Saudi Arabia and Iran would move in to stake their claims. The White House is clearly afflicted with a gambler’s mentality: it keeps increasing the stakes to try to recoup its losses.

Det som är klart är att vägen ut från det nuvarande helvetet måste starta med ett slut på ockupationen.

Främjar du samhällets bästa?

En vanlig dag år 2005 kan vi lyssna på radio och höra det här om saker som händer i Storbritannien:

I ett uttalande från inrikesminister Charles Clarke som kom på torsdagsförmiddagen, heter det att de tio männen ”inte främjade samhällets bästa” och därför ska de utvisas.

Vi kan temporärt glömma hetsstämningen, de hotfullt framställda bilderna på skäggiga män, den fullkomligt okritiska massiva utpumpningen av statsdirigerade påståenden utan täckning, än om terrorism, än om fundamentalism, än om islamism – vad som för tillfället passar.

För en stund kan vi bara höra på, läsa citatet igen. Männen ska utvisas, ty de f-r-ä-m-j-a-d-e i-n-t-e s-a-m-h-ä-l-l-e-t-s b-ä-s-t-a.

Vanliga dagar i förfascismens Europa gick medborgarna omkring och gjorde vanliga saker. Lyssnade på radio, jobbade, handlade. Tänkte kanske på att nog borde alla se till att främja samhällets bästa. Kände kanske inte historiens vingslag innan de fick klorna i ögonen.

Strömningarna är smärtsamt synliga. Läs Tony Blairs tolvpunktsprogram. Känn det isande mörkret i språket. Och fundera över vad William Bowles skriver i slutet av sin artikel om de senmedeltida landsförräderilagar som nu dammas av i New Labours Jolly Old England:

Treason therefore, is the next logical step in the escalation of the state’s war on its own population; the logic is inescapable, for in order to justify its attacks on our right to dissent, it is necessary to widen the meaning of what it is to be a dissenter, a process that has no effective end, for ultimately, to protest against such widening of powers itself falls under the heading of dissent. It’s Joseph Heller’s ‘Catch-22' with a vengeance, the vengeance of an all-powerful state.

… och kompis, det är den, den allsmäktiga repressiva staten, inte du, som bestämmer vem som främjar samhällets bästa. Så skrik nu, om du inte vill tvingas hålla käften för lång, lång tid framöver.

Big in Japan

Håkan på Stockholm Blog skriver förtjänstfullt, under en god sammanfattningsrubrik, om den mastodontprivatisering som LDP-ledningen vill driva igenom i Japan.

Lyckat firande av Surrealismens Dag i media

Jag har skrivit tidigare om hur den politiska rapporteringen kring arbetarrörelsen och vänstern lämnar den sedvanliga högertendensiösa fållan och vandrar ut mot direkt fabrikation. Idag har vi upplevt ett sådant exempel.

Vänsterpartiets partisekreterare Pernilla Zethraeus har omvalts av partistyrelsen ett flertal gånger och har nu suttit i drygt fem år på sin post. I januari 2006 har vänsterpartiet en ordinarie kongress. I ordinär ordning inför denna ordinarie kongress så avslutas samtliga partistyrelseledamöters uppdrag. Som brukligt är tillfrågas alla, liksom övriga nominerade hur de ställer sig till att kandidera till valet på kongressen. Pernilla Zethraeus har funderat länge på om hon vill ställa upp till omval och det har varit känt för många. Hon berättar själv att det slutliga beslutet fattats för månader sedan. Partiledning och valberedning meddelades i normal ordning för ett tag sedan. Om man tänker sig att inte ställa upp till omval för en viktig post i en demokratisk organisation så är det förstås så att man bör meddela valberedningen, så att det kan göras ett bra arbete med att diskutera fram nya namn när det väl beger sig. Cirka fem månader är en god sådan framförhållning.

Men nu är verkligheten helt ointressant. Hela dagen har denna ”nyhet” presenteras som ett ”avhopp” och diskuterats i de termerna av politiska kommentatorer. Att inget avhopp har skett – Pernilla Zethraeus är alltså vänsterpartiets partisekreterare och kommer att fortsätta vara det fram till ordinarie omvalstillfälle – samt att den påstått avhoppade själv påpekar att hon inte har hoppat av och inte tänker hoppa av har inte spelat någon roll. Något slags pris får i det här sammanhanget utdelas till Aftonbladet som kör en milt surrealistisk text innehållande bildtexten ”Lars Ohlys parti blir allt mindre”, och alltså uppenbarligen inte har förstått att Pernilla Zethraeus inte lämnat vänsterpartiet (förutom att hon inte heller ”hoppat av” sitt uppdrag). Det förblir oklart hur ett parti skulle kunna bli större av att personer innehar sina uppdrag på livstid.

Som fenomen är detta intressant. Det kan inte bli så mycket tydligare hur det fungerar. Det finns en färdig dramaturgi i förväg. Enligt den finns det konflikter i vänsterpartiet och folk hoppar av. Händelser som avviker från denna dramaturgi förtjänar inte att rapporteras om. Händelser som kan placeras i dramaturgin rapporteras alltid, oavsett hur marginella de är. Och nu: händelser som över huvudtaget inte äger rum presenteras som att de ändå gjorde det. Och när de som förväntas spela sina roller på ett visst sätt inte alls är intresserade av det, så presenteras detta som en ny bekräftelse på dramaturgin. Det räcker med att en börjar, så kör alla andra exakt samma spår.

Detta är värt att studera och reflektera över. Det är inte en fråga som rör vänsterpartiet. Det rör det demokratiska samtalet och hur den mediala flockmentaliteten beskär och saboterar det.

Under tiden vill jag påpeka att vänsterpartiets partisekreterare heter Pernilla Zethraeus.

----------
(Jag diskuterade (icke-)frågan i Studio24 idag. En märklig upplevelse (och ett märkligt namn fick jag). Det inledande inslaget är helt overkligt. Liksom Lotta Grönings fundering ”jag tror att kvinnorna följer Gudrun Schyman”. Titta gärna).

Operation News Flash

Det svänger i kampen mot terrorismen. Notera tiderna. I dubbel bemärkelse, kan man väl påpeka.

TT 14:03
Turkiet grep misstänkta terrorister

Turkisk polis har gripit tio personer misstänkta för kontakter med terrornätverket al-Qaida och för att planera attacker mot israeliska kryssningsfartyg utanför Turkiets sydkust, uppgav turkiska säkerhetskällor på onsdagen. Enligt källorna greps de misstänkta för flera dagar sedan i den turkiska provinsen Antalya vid Medelhavskusten, där en del av Turkiets mest populära semesterorter ligger och dit miljoner utländska turister dras varje år. En av de gripna uppges vara syrier. Gruppen tros ha planerat att angripa israeliska kryssningsfartyg på uppdrag av al-Qaida, sade källorna. Israel uppmanade i måndags israeliska semesterfirare att undvika en del av den turkiska Medelhavskusten. Då hänvisades till trovärdig underrättelseinformation om en möjlig attack.



TT 16:06
Turkiet förnekar att misstänkta terrorister gripits

Turkiets säkerhetsdepartement dementerade på onsdagen uppgifter om att polisen skulle ha gripit flera personer misstänkta för kontakter med terrornätverket al-Qaida och för att planera attacker mot israeliska kryssningsfartyg. Turkiska säkerhetskällor sade tidigare att tio misstänkta greps för flera dagar sedan i provinsen Antalya vid Medelhavskusten, där flera populära semesterorter ligger och dit miljoner utländska turister far varje år. "Rapporter nyligen i turkiska och utländska nyhetsmedier om att al-Qaida-medlemmar gripits i sydprovinserna då de förberedde angrepp mot utländska fartyg. . . är helt gripna ur luften", hette det i ett uttalande från polishögkvarteret i Ankara.

- - - - - - - -
Frågor att fundera själv kring:

1) Vem har ett intresse av att sprida runt uppgifter av denna karaktär?
2) Finns det möjligen en extra risk för sådana här märkligheter när säkerhetsorgan själva är involverade i att understödja och spela med olika terrorgrupper vid olika tillfällen?
3) Hur många gånger per dag får vi höra ordet al-Qaida?
4) Var är Usama bin Ladin för tillfället?
5) Hur ofta händer det att dementier av al-Qaidarelaterade nyheter kommer långt senare eller inte alls.
6) Hur många människor noterar såväl nyheten som dementin som ytterligare hot från det mystiska al-Qaida.
7) När kan vi förvänta oss ett TT-meddelande med följande ungefärliga innehåll: ”De flesta uppgifter om al-Qaida de senaste 4 åren har varit gripna ur luften, eller närmare bestämt ur pressmeddelanden från Pentagon. Vi vet inte riktigt vad vi håller på med, men gör för säkerhets skull som alla andra”.

Äntligen några sanningens ord

Fredrik Reinfeldt har talat i Umeå. Trogen en framgångsrik och för borgerligheten rätt så nödvändig strategi har han uppenbarligen i största möjliga utsträckning undvikit att tala om vad de borgerliga vill göra, och istället ägnat sig åt att säga att vänstern är ”kaotisk” (läs: det finns dem som framhärdar i att ha en politisk ståndpunkt istället för att underordna varje åsikt en längtan efter regeringstaburetter). Det där har vi vant oss vid. Men då och då släpps några av de faktiska intentionerna fram lite mer i klartext. TT rapporterar:

Fredrik Reinfeldt vill se ökade inkomstskillnader mellan de som arbetar och de som inte arbetar.
- Dagens politik med mycket höga skatter på låga inkomster driver på att enklare jobb försvinner, sade han.

Det är helt riktigt att relativt höga skatter gör att enklare jobb försvinner. Detta brukar benämnas ekonomisk utveckling. Till exempel kan alla som rest i tredje världen konstatera att det finns gott om folk som passar upp, putsar skor, säljer tuggummi vid gathörnen, och liknande. Med skarpa åtgärder kan man säkerligen få tillbaka den typen av arbeten också i Sverige. Då behöver man bland annat kraftigt sänka socialbidragsnivåerna och arbetslöshetsersättningen. Det är just vad moderaterna föreslår. Creds för konsekvent politik.

Vidare kan vi läsa:

Fredrik Reinfeldt jämförde dagens Sverige med situationen i slutet av 1800-talet då 100 000-tals svenskar emigrerade på grund av brist på arbete, främst till USA.
- Frågan är om vi inte står inför en liknande samhällsomvandling i dag. Det finns en känsla av förändring. Många frågar sig om det finns plats för mig, sade moderatledaren.

Tre rätt av tre möjliga i det sista citatet:

1) Ja, vi står inför en samhällsomvandling då situationen blir mer som i slutet av 1800-talet, om borgerligheten får ytterligare inflytande.
2) Ja, det finns en känsla av förändring. De demokratiska fri- och rättigheter som till Reinfeldts företrädares stora sorg förvärvats under 1900-talet försvinner på bred front, förmögenhetsklyftorna ökar, börsbolagen gör rekordvinster utan att anställa.
3) Ja, många frågar sig nog om det finns plats för dem. Och fler borde. Kan man vara långtidssjukskriven efter en borgerlig valseger? Arbetshandikappad? Svarthårig? Lågavlönad ensamstående mamma? Barn?

Känner ni hur frihetens vindar blåser? Vifta med flaggan då, för helvete!


Next but not final stop, the 19th century.

Partnerskap för krig

Den oljedrivna nykoloniala era vi nu upplever – ofta refererad till som en global kamp för att ”sprida demokrati” och i dess efterföljd som ”kriget mot terrorn” – plockar verkligen fram det bästa ur mänskligheten. Många trevliga människor engageras i försvaret av de (inflationssäkrade) västerländska värdena.

Till exempel har den hypermoderna legoknektindustrin fått sig ett rejält uppsving på senare tiden. Företag som Blackwater är jättelika organisationer som helt enkelt i stor skala hyr ut exceptionellt våldsamma människor och avancerad utrustning för att döda andra. Notera att det nämnda bolaget numera har som slogan ”in defence of freedom and democracy everywhere”. Bland annat arbetade de för detta mål i Falluja, staden som tillsammans med en stor del av sina invånare senare jämnades med marken av amerikansk militär. Men demokratispridandet tar tillvara resurser långt utanför USA:s gränser. I flera länder, där frihetsälskande regimer på senare tid tappat greppet finns nu stora grupper av vältränade män som inte vill något hellre än att ställa sina kunskaper till förfogande. Till exempel gäller det Chile efter Pinochet och de omtalat sympatiska boerkämparna i Sydafrika under Apartheidperioden (här och här). Dessa hjälper nu USA, i till exempel Irak, där legosoldater utgör den näst största gruppen, större än de brittiska reguljära styrkorna. En bra grej med legosoldater är att deras död inte kommer med i förluststatistiken, samt att de har något mer fria händer att tortera och avrätta trilskande element.

Men det är ju inte bara outsourcade demokrativänner som söker sysselsättning. Sådana grupper kan finnas även bland reguljära väpnade styrkor av olika slag. Därför är det glädjande att höra, att den reslige kämpe, som hjältemodigt avrättade den obeväpnade och inte-tjock-jacka-bärande brasilianske elektrikern Jean Charles de Menzes med åtta skott i Londons tunnelbana, troligen tillhörde en grupp som länge arbetat med liknande verksamhet på Nordirland. Kurt Nimmo skriver mer om detta i ett längre inlägg (läsvärt). Det känns betryggande på något sätt. Vi hoppas förstås alla att den hjältemodige agenten ska komma tillbaka uppvilad efter sin betalda semester för att sprida mer av etniskt ren glädje och trygghet i det brittiska samhället. Under tiden kanske vi kan fundera lite över dessa rader från Nimmos artikel:

Death squads roaming the streets of London will not reduce Islamic “extremism” (much of it, as we know, created by British intelligence)—but it will send an indisputable message to average Britons and Londoners: you are living in the beginning stages of a police state. As engineered Muslim “terrorism” increases (and it will, as promised), the government’s response will be exponentially thuggish and jack-booted.

Björkvik en försiktig start

Äntligen kommer det signaler från regeringen – eller, från Göran Persson – om en mer offensiv arbetsmarknadspolitik. I sitt Björkvikstal aviserade Persson pengar till nyanställningar i kommuner, landsting och staten. Nu återstår det ju att se hur mycket av det här som regeringen faktiskt driver igenom i höstbudgeten. Men detta är inte bara en bra inriktning på den ekonomiska politiken, utan en helt självklar.

Det måste snarare betraktas som helt knäppt att inte anställa människor i just de sektorer där de största behoven finns, om man nu betraktar arbetslösheten som ett problem och vill göra något åt det problemet. Det centrala är förstås att det ska vara frågan om avtalsenliga löner.

En fungerande politik för fler arbeten handlar om att i en sysselsättningssvacka stimulera efterfrågan på ett sådant sätt att arbetstillfällena blir fler. Det betyder dels att konsumtionsutrymmet främst måste vidgas för dem som har det sämst ställt och därmed är minst benägna att spara nya pengar. Dels betyder det att direkta satsningar på arbete – alltså riktiga jobb i offentlig sektor – bör sättas i främsta rummet. Mellan 1991 och 1997 minskade antalet offentligt anställda med 350 000 personer. Därefter har ökningen varit marginell. Det har gjort Sverige fattigare och ökat klyftorna.

Nu har vi en situation där statens överskott blir ännu större än prognostiserat – närmare elva miljarder. Börsbolagen går med enorma vinster. Bortsett från Telia Sonera ökade de svenska börsbolagen sina vinster före skatt under årets andra kvartal med i genomsnitt 20 procent jämfört med samma period i fjol. Aktieutdelningarna i år kommer att uppgå till åttio (80) miljarder! Företagen delar ut de pengar som arbetarna är med och skapar, till ett tunt skikt av aktieägare. Några investeringar i nya arbeten blir det inte. I ett sådant läge är det närmast brottsligt av staten att inte ta in pengar och använda det till att sätta igång den svenska arbetsmarknaden. Tanken på att om de rika blir rikare så kommer det så småningom att betyda nya jobb har alltid varit vrickad – att fortsätta hävda den ståndpunkten i nuvarande ekonomiskt läge går förbi det. Bara nationalekonomer kan hävda något så besynnerligt.

Själv är jag orolig för att socialdemokratin ska backa för den väntade kritiken från det hållet. Men det gäller att arbeta för att det inte ska bli så. Grundutgångspunkten bör vara att det nyliberala nationalekonomer säger är dåligt eller onödigt - det är en bra start på en politik som kan leda till sociala och ekonomiska framsteg. Och som en god bieffekt kanske räddar oss från det blåbruna gardet.

Det angår oss alla

Jag vill tipsa om Cordelia Edvardssons kolumn i SvD häromdagen. Den beskriver bland annat en process som man allt oftare hör den (i och för sig hårt trängda) israeliska vänstern uppmärksamma: ockupationens accelererande förgiftning av själva det israeliska samhället. Edvardsson skulle nog inte själv kalla Israel för en rasistisk stat – men det är just denna sida som ockupationen dagligen och med nödvändighet reproducerar. Edvardssons humanistiska blick fångar dock – till skillnad från det mesta av den skeva rapportering vi får oss till livs – effekterna, och i viss mån mekanismerna:

”När statens åklagare behöver en expert på den ’arabiska mentaliteten’ inkallar man en professor som i en bok har beskrivit Israels arabiska medborgare som femtekollonare ’som diar vid statens spenar’. I rätten avslöjar experten att araberna är besjälade av ’patologisk antisemitism och har en tendens att leva i en värld av illusioner’. […] En annan israelisk ’expert’ på det arabiska psyket undervisar vid universitetet i Haifa, och skriver böcker även han. Av honom kan vi lära oss att araberna är helt främmande för den judeo-kristna upplevelsen av tvivel, skuld och samvetsbetänkligheter”.

Statligt sanktionerad och påhejad pseudovetenskap, som legitimerar godtycklig behandling – till och med lågintensiv utrotning – av Araben, inte sedd som människa, utan som människotyp, fenomen, objekt att åtgärdas. Det angår varenda en av oss. Som människor.

Experiment på icke-människor

Det har bara försvunnit, eller nämnts blott i förbigående, i den hollywoodska historieförfalskningskavalkad som dominerat våra massmedier de här dagarna: USA hade redan brandbombat nästan alla större japanska städer, med hundratusentals civila dödsoffer som följd. När atombomben började bli färdig stoppades brandbombningarna, just för att man ska kunna genomföra detta mefistofeliskt cyniska fullskaleexperiment. Att Nagasaki bombades tre dagar senare berodde på att man även ville testa en något annorlunda typ av bomb. Huvudmålet var en annan stad som då råkade vara molntäckt. Militär betydelse saknades som tidigare påpekats i bägge fallen. Politiska markeringar och militär experimentlusta avgjorde. Varje nu levande människa på vår planet borde stanna upp en stund och försöka begripa den oerhörda innebörden i detta. Det lyser upp såväl historien som nuet.

Orwell Goes Green

Miljöpartiet vill helt förstöra möjligheterna att föra medveten skolpolitik i Sverige, genom att slå sönder också resterna av den kommunala skola. Partiet har redan tidigare bidragit till att öka skillnaderna i utbildningen och ytterligare försämra framtidspotentialen för barn som råkat födas i familjer utan akademisk bakgrund. Detta friskolsystem ska nu utvidgas trots sin dokumenterade effektivitet i att vidga klyfor och segregation. Peter Eriksson är medveten om detta, men bemöter kritiken på följande briljanta sätt:

- Det blir fel perspektiv att se det på det sättet. Det här är en möjlighet i stället för ett problem för den svenska skolan, hävdar han.

Dagens Nyheter hjälper till med en smått fantastisk rubriksättning. Vi kan kalla denna språkliga utveckling för förnyelse.

60 år senare - Fördöm både brottet och brottslingen

Det är 60 år sedan Hiroshima smältes ned av en atombomb. Hundra fyrtio tusen människor dog omedelbart. Tiotusentals dog senare, som en direkt följd av de skador de ådrog sig. Hiroshima, och tre dagar senare Nagasaki, bombades inte för att avsluta andra världskriget. Över två hundra tusen civila japaner avlivades som ett startskott för det Kalla kriget. Japan var militärt besegrat. Processer pågick för att få slut på de sista hinder för kapitulation som den kejserliga hederskulturen satte fram. USA:s syftet med att fälla bomberna var att uppvisa ett "trovärdigt hot" mot Sovjetunionen och proklamera en ny världsordning, där den främsta stormakten skulle ha sitt säte i "den nya världen".

Högtidlighållandet av den här årsdagen är viktig för vårt kollektiva minne och för vår förståelse för att människan skaffat sig möjligheten att relativt snabbt utrota sig själv som art och de civilisationer hon byggt upp. Samtidigt är det ett tecken på det rådande klimatet av historieförträngning och unken rädsla, att bombningarna närmast beskrivs som något slags naturkatastrofer, eller åtminstone misstag som kan hänföras till dåtidens lite trista dårskap - ungefär som när man skratter och skakar på huvudet åt science fiction från femtiotalet.

Det konkreta brott mot mänskligheten som atombombernas användande innebar har begåtts av en enda regering på vår planet - USA:s. I våra dagar har denna regim till och med en långt farligare position än 1945 och decennierna därefter. Amerikanska presidenter har redan tidigare övervägt att angripa andra folk med kärnvapen - det tycks ha varit mycket nära såväl i Korea som i Vietnam. Nu är utövandet av det obegränsade våldet en ännu mer central del av USA:s globala roll. Och denna planetära våldsapparat har inte ens brytt sig om att hymla med att också kärnvapen kan användas närhelst man själv bedömer det som rimligt. Faktum är att i landets nya militära doktriner har kärnvapen en större roll än förut, när de "strategiska" laddningarna i högre utsträckning "kompletteras" med "taktiska"/"små".

Det har funnits starka folkliga rörelser mot kärnvapnen. De har varit viktiga för att lägga band på olika regeringar och hindra ett mer ohämmat rustningsvansinne. Idag är behovet av starka fredsrörelser större än någonsin - kravet på alla kärnvapens avskaffande mer angeläget än någon gång tidigare i historien.

Att den amerikanska regeringen utgör det främsta hotet mot fred och säkerhet för mänskligheten idag inser redan de flesta på jorden. Den insikten manar inte uppgivenhet, utan oförtröttlig kamp. Vi får inte glömma Hiroshima - och alla andra vidrigheter som begåtts av samma globala supermakt. Men vi får inte heller glömma att imperier fallit förr. Till och med i den nukleära eran är fem fyror fler än fyra elefanter.


---
PS. Kolla in hemsidan för Svenska läkare mot kärnvapen. Missa inte Flash-animationen.