Manlig homosocialitet - ett spektrum

Inte kul:


Kul:

Vänsterkommentarer från Colombia

Colombia är sedan länge ett eldorado för politiskt våld. Det är ett av världens farligaste länder för samhällskritiska journalister och för facklig aktivitet. Landet utgör också – numera intressant nog allt mer isolerat – ett brohuvud för USA:s sammanvuxna ekonomiska och militära agerande i Latinamerika.

Det politiska systemet i Colombia har också varit karaktäristiskt för de latinamerikanska länder som liberaler betecknat som demokratiska och därmed hållit tyst om: två genomkorrupta partier som båda har representerat en socialt smal men ekonomiskt fet kompradorelit, har närmast ceremoniellt gnabbats och växlat vid makten, medan breda grupper har distanserats från det demokratiska systemet och de verkliga sociala motsättningarna har mötts med direkt och indirekt statligt övervåld. Om detta våld är det mycket tyst från vår höger.

När vänstern utmanade detta system parlamentariskt i slutet av 80-talet, med bildandet av partiet Unión Patriótica, så utrotades detta parti i praktiken fysiskt. Över 4.000 medlemmar mördades, däribland 21 av de 23 borgmästare som valts. Paramilitära gäng, understödda av regeringarna i Colombia och USA, har fortsatt det ohyggligt smutsiga kriget mot alla som andats om social rättvisa i någon form. Det är en liten del av bakgrundsbilden till fortsatt gerillaaktivitet i landet.

I helgen har det varit val i Colombia. Högerns Alvaro Uribe vann väntat. Men det hände annat intressant samtidigt. Uribes främste motkandidat blev vänsterns Carlos Gaviria – en förändring i det politiska landskapet i Colombia.

Fransisco Contreras har varit på plats och skrivit oerhört intressanta analyser. Han skriver bland annat:

De stora vinnarna är jordägarna och finanskapitalet. Nyliberalismen och stigmatisering av den sociala protesten kommer att fortsätta. Paramilitarismen kan fortsätta legalisera sin ekonomiska makt och slippa straff för de brott de begått mot mänskliga rättigheter. En annan process som kommer att fördjupas är militarismen, Uribe kommer att intensifiera den militära lösningen av den väpnade konflikten. […] Vänstern lyckas nu bli ett reellt politiskt alternativ. Progressiva krafter inom liberalismen kommer med stor säkerhet att flytta sina positioner till vänster och försöka hitta allianser med Polo som nu konstituerar sig som den enda riktiga oppositionen och maktalternativ i landet.

Läs hela inlägget: Summering av valet i Colombia.

Tidigare dagars inlägg, också de mycket läsvärda: Högern vann valet i Colombia, Valet i Colombia.

Norska SV:s vice ordförande, Audun Lysbakken, har deltagit i samma delegation till Colombia och skriver också han på sin blogg: här, här och här.

Det konsekventa dagtingandet

Idag har den allt mer riksdagsspärrsdesperata centerledningen kapat åt sig lite medieutrymme genom någon sorts kärnkraftspiruett. Kritik riktas från olika håll mot centerns hattighet och inkonsekvens. Det kan till exempel tyckas märkligt att fortsatt vilja avveckla kärnkraften och samtidigt säga upp ett samarbete som syftar till detta, till förmån för ett som siktar på en utbyggnad. Men detta är en kritik som missar målet. Helena Duroj påminner om att centerpartiet i själva verket agerar mycket konsekvent, helt i linje med den fälldinska pannsvettstraditionen – ni vet mannen som gjorde det till en avgörande sak att han inte skulle ”dagtinga med sitt samvete” i kärnkraftsfrågan:

Kort därefter dagtingade karlen på för glatta livet. Statsrådsposterna for som papperssvalor genom Rosenbad och kärnkraftverken tornade upp sig över ljumma havsvikar. Men Centern ändrade sig när den regeringen föll. Och har sedan dess bara ändrat sig och ändrat sig inför varje potentiell regeringsbildning. Vad är detta, om inte strikt konsekvent!

Just så. Många har hävdat att kärnkraftsmotståndet skulle ha varit centerns enda profilfråga i under cirka tre decenniers tid. Men det är inte riktigt sant. Den verkliga profilfrågan är hållningslösheten. Nu säger centerledningen i klartext, inte att man ändrat ståndpunkt, utan att man skiter i vad det blir för innehållsliga beslut om kärnkraften, men att man är gärna med på ett hörn där det verkar bra för tillfället. Man fortsätter att smårösta för en halvhjärtad avveckling, och man kan säkert tänka sig att köra hårdare efter valet om det inte blir högeralliansen som vinner valet, men skulle det arta sig så att Maud får bli minister, ja då kan man glatt vara med och bygga ut också.

För all del, med den mediesituation vi har för tillfället kan man säkert tänka sig någon liten all-publicitet -är-bra-publicitet-effekt. Men strax torde den verkliga tiotusenkronorsfrågan torna upp sig: varför skulle någon över huvudtaget vilja rösta på centerpartiet?

Just say No to flower power

Tips från Emma.

Väderkvarnar nedkämpade

I lördagens Eskilstunakuriren har ”Liberala” ungdomsförbundets ordförande Fredrik Malm fått ur sig en sällsam artikel om Ung Vänsters syn på Kuba. Artikeln baserar sig på att Malm har läst möteshandlingarna till Ung Vänsters riksting som avhölls i helgen i Eskilstuna, och där konstaterat att Ung Vänster kritiserar bristande yttrandefrihet, tryckfrihet och organisationsfrihet på Kuba. Detta har överraskat Malm och föranlett honom att skriva en text med rubriken ”Bra att Ung Vänster fördömer den kubanska diktaturen”.

Poängen med artikeln är alltså att Ung Vänster skulle ha gjort en ”180-graders gir i synen på Kuba” och att detta ska ha skett som ”resultatet av de senaste årens hårda debatt i Sverige”.

Malm talar dock som brukligt i nattmössan.

Ung Vänster antog till exempel 1996 – det var alltså tio år sedan – ett kongressuttalande där förbundets syn på Kuba fastslogs. Där kan man läsa följande – med det Malm tror sig vara nytt närmast identiska:

På Kuba pågår inskränkningar i yttrande- och organisationsfriheten. Det är uppenbart att den kubanska regimen har fängslat människor enbart på grund av deras åsikter och legitimt framförda kritik – ett förfarande som Ung Vänster fördömer. En oroväckande tendens är det angiverisystem som uppstått i anslutning till de s.k. kommittéerna för revolutionens försvar. […] Bristen på demokrati har också lett till att byråkrater i statsapparaten har skaffat sig ekonomiska privilegier, ett mönster som känns igen från länder i det forna östblocket.

I kongressuttalandet från 1996 (förslaget till vilket händelsevis skrevs av mig) kan man också läsa:

[Y]ttrande- och organisationsfriheten […] är grundläggande delar i den politiska demokratin. Att värna demokratin måste vara en central del i varje socialistisk rörelses kamp. Socialismen stagnerar utan den öppna samhällsdebatt, som idag inte tillåts på Kuba.

Fredrik Malm har svårt med trigonometri. Den 180-gradersgir som han talar om är på cirka noll grader. Så här skrev jag i en rapport till förbundsstyrelsen 1997, från världsungdomsfestivlen:

Kuba är ett fattigt land i tredje världen som gått en annan väg än den som IMF och Världsbanken erbjudit. På så sätt har landet gjort framsteg som är enorma mätt med Syd-måttstock. Samtidigt är Kuba en marxistisk-leninistisk enpartidiktatur vars politiska och ekonomiska system har mycket stora likheter med de system som gick under 1989. Dessa två aspekter är giltiga samtidigt och därför är landet så motsägelsefullt som det faktiskt är.

Det där var inget nytt, utan representerade Ung Vänsters principiella syn på situationen på Kuba. Malms förvirring och historielöshet framstår som pinsam. (Det är inte första gången. Hans utfall mot Världsungdomsfestivalerna i somras bemötte jag här). Men Malms inlägg är ändå intressant på andra sätt.

Det är delvis karaktäristiskt för de borgerligas debattståndpunkter. De kan hetsa upp sig mot sina egna vanföreställningar, gödda i den egna mediala dominansen och sociala isoleringen. Det man förr mest kunde uppleva hos pösig überklass i skilda åldrar – typ: att bolsjeviker äter barn, det vet ju varenda männsha – är i allt högre utsträckning allmänt beteendemönster hos opinionsbildare på högerkanten.

Intressantare ändå, är att det Malm hallucinerat om hos Ung Vänster, är realitet i hans egen rörelse. Det är visserligen inte någon 180-gradersgir, men en tydlig glidning ned i allt skummare vatten, när ungliberalerna propagerar för bombkrig och ockupationer i Mellanöstern, hyllar militärkupper i Venezuela och – i fallet Kuba – polar med en bisarr Miamihöger som skulle kunna skälla George W Bush för kommunistiska tendenser. Sådant skulle liberalerna nog ha dragit sig för, för tio, femton år sedan. Idag är det legio.

Och det Ung Vänsters förbundsstyrelse uppenbarligen fortsatt klarar av att göra – hålla flera saker i åtanke samtidigt – det är Malm och hans ungliberala bombentusiaster helt oförmögna till.

Kan Malm se Kuba inte bara som socialistiskt tredjevärldsförsök och karibisk enpartistat, utan som en antiimperialistisk realitet? Kan Malm begripa att Kuba spelat en viktig för att inte säga avgörande roll, för progressiva strävanden i hela Latinamerika, samtidigt som det bär på en på många sätt rutten statsbyråkrati? Kan Malm begripa att de flesta kubaner – också de som tagit ställning mot eller bara tröttnat på Castro – skulle samla sig till en ansträngning mot dem som vill göra ön till ett bildligt och bokstavligt horhus för rika amerikaner?

Frågorna är retoriska. Men det är ändå glädjande att Fredrik Malm har läst något innantill. Kan det bli början på en ny trend?


PS. Läs gärna ett tidigare inlägg om Kuba, med tips om reserapport från Hanna Löfqvist, i fyra delar: 1, 2, 3, 4.

Uppdatering: Tora har också skrivit.

Vänsterpartiet om Iran

Vänsterpartiet har antagit ett uttalande om USA:s angreppsplaner mot Iran. Bra. Pentagons lögnmaskineri är i full gång och hundratusentals människors liv och framtid riskeras åter för USA:s behov av kontroll över Mellanösterns olja. Andra politiska partier tiger skamligt tyst i denna livsviktiga fråga. Från uttalandet:

Ett militärt angrepp från USA:s sida mot Iran skulle vara ett folkrättsbrott på samma sätt som kriget mot Irak var det. Det skulle få förödande konsekvenser för Irans folk och för världsfreden. Det skulle också utgöra ett hinder för demokratirörelsen i Iran, eftersom regimen skulle kunna använda fienden utifrån för att tysta de dagliga regimkritiska protesterna. Vi kräver också att den svenska regeringen kraftfull tar avstånd från USA´s krigsplaner och att inget svenskt stöd ges till USA. Även hot om angreppskrig är att betrakta som brott mot internationella lagar. Vi kräver att den svenska regeringen i EU och FN snabbt agerar för att dessa institutioner tar avstånd från och fördömer USA´s krigsplaner.

Läs hela.

Highway men på dubiöst uppdrag

Svenska soldater i Afghanistan blir angripna väsentligt mer än vad vi får veta här hemma, rapporterar DN. Det är inte så värst överraskande, men det är bra att det belyses mer hemma.

De självklara, grundläggande, politiska slutsatserna undvikes dock nogsamt i svensk debatt.

Den svenska insatsen i Afghanistan är en Nato-insats. Den är en ockupationsinsats, en som genomförs för att uppfylla USA:s utrikespolitiska behov. Svenska soldater strider i Afghanistan så att USA-soldater och materiel ska frigöras för ockupationen i Irak och uppladdningar för nya koloniala våldsingripanden på annat håll i världen. Det är skamligt. Och ett hot mot såväl freden globalt som svenska nationella säkerhetsintressen.

De som driver på för fortsatt svenskt militärt deltagande i Afghanistan tar dock knappast debatten utifrån de faktiska förhållandena – att våra soldater riskerar sina liv i USA-ledband.

Ur denna förljugenhet föds med nödvändighet ned en nykolonial propagandabild som man aldrig trodde skulle återkomma i Sverige. Jag tipsade i december förra året om en utmärkt artikel av Mia Sand, med anledning av ett inslag i Aktuellt. Nu kör DN i anslutning till sin artikel ett bildspel där den svenska militära insatsen romantiseras med hjälp av toner från Johnny Cash och Wille Nelsons ”Highway man”. Och den som missat att Försvarsmakten kör propagandistisk TV-reklam för att skrämma upp befolkningen och sälja in sin nya roll, kan gå in på hemsidan och ”uppleva det nya insatsförsvaret” – där de stabilt blonda i en värld av kaos myshjälper mot arga negrer och skäggmän.


Läs gärna också ett tidigare inlägg: Hämta hem soldaterna nu!

Måttfull? Fuck it.

Katrine Kielos nedsabling av Barbro Hedvalls ledarkrönika i DN, om ”måttfullhet”, är en absolut must-read. Hatten av.

Doktor Kosmos i ungefär samma ämne 1999.

Tre från Flamman

Min inrikeskrönika i veckans Flamman handlar om – tada – Lars Danielsson:

Själva skandaleriet har visserligen redan tappat en del av sin udd och borgarna glider nedåt i opinionen. Men icke-diskussion, om effekterna av olika politiska handlingslinjer, reser ändå hinder för vänstern. För att högern ska få igenom sin agenda räcker det som bekant med att folk håller käft, medan det krävs samhällelig debatt och folkligt engagemang för en progressiv samhällsomvandling. Men allt elände kan inte skyllas på borgerligheten. Arbetarrörelsen har bäddat för situationen – inte genom Lars Danielssons minneslucka, utan genom svårartad passivitet.

Aron Etzler skriver ledarkrönika om ”Norska läxan”. Mycket läsvärd.

Norge är det alltför lätt att se hur Fremskrittspartiet, trots att det är ett klart liberalt parti ekonomiskt kan bli partiet för missnöjda, privatanställda män. Om Oslos samlade taxichaufförer inte kan få bättre arbetsvillkor hos Arbeiderpartiet, vilket oftast är alternativet, kan de lika gärna rösta på ett parti som ger dem billigare sprit och bensin. Men läget vore annorlunda om regeringen med Europas mest radikala regeringsförklaring skulle riva upp taxiavregleringen.

Huvudledaren heter ”Det nya arbetarpartiet: bättre än karikatyrer” och handlar om moderaternas kritik mot försöken att göra något åt effekterna av en elavreglering som de hyllade när det begav sig:

Socialdemokraterna har beslutat sig för att med statliga Vattenfalls hjälp försöka få ned priserna på elmarknaden. Efter år av höjda och enorma vinster för elbolagen är det något många har längtat efter, ett bra exempel på att statligt ägande kan användas aktivt i medborgarnas intresse. Det finns bara en logisk reaktion från moderaterna, ”Sveriges nya arbetarparti”. De KU-anmäler regeringen. Inte för att effekten av Vattenfalls prissänkning missgynnar konsumenterna. Utan för att den gynnar konsumenterna. Samt är för miljövänlig.

Prenumerera!

Bli uppsagd – få extra dressing

Expressens ledare kallar hamburgarturnén för en borgerlig ungdomsoffensiv. […] Nästa gång jag köper en korv på pressbyrån skall jag också skicka ett pressmeddelande, Ida grillar för stärkt arbetsrätt. Vi får se hur de går men se till att hålla utkik på ledarsidorna.

Ida Gabrielsson öppningstalar på Ung Vänsters riksting i Eskilstuna


Fler härliga bilder hos Federley

Raketbra om SVT och (o)synliga Petter

Röda Raketer levererar klockren text om Petterhärvan. Läs! Avslutningen:

Borgerligheten i dagens Sverige, inte minst centern som genom tidningsförsäljningar skaffat sig kassaklirr att användas i valpropagandan, vill i rask takt förändra samhällsdebatten mot den allt mer svarta sörja som finns fläckvis i EU redan nu. När grönt möter blått blir det brunt.

Det borde SVT spegla.

Krig är fred – yrkesförbud är demokrati

Igår ”avslöjade” Resumé att SVT anställt vinnaren i Toppkandidaterna, Petter Nilsson, för utvärdering av nämnda program, och för någon sorts bidrag à la fokusgrupp, till framtida programutveckling. ”Avslöjandet” är för övrigt en fortsättning på en kampanj som Resumés och Karin Olsson drev mot SVT redan när Toppkandidaterna pågick. (Och det är till exempel samma Olsson som i samma förföljeseanda, i samverkan med grabbarna på Näringslivets medieinstitut ”avslöjade” att Aftonbladet gjort en reportage om abort, ”utan att avslöja grundarnas vänsterkoppling”!)

Nåväl. När centerpartiet och dess ungdomsförbund – som alltså lyckats profilera sig på det inte helt populära förslaget att göra ungdomar rättslösa på arbetsmarknaden, och därför letar efter sätt att förfuska den politiska debatten – tappade koncepten och gick i taket över anställningen, skulle man rimligen ha väntat sig en väldig upprördhet över att ett politiskt parti försökte påverka anställningsbeslut på ett medieföretag.

Men icke så. Vi har under en tid fått vänja oss vid mediernas flockbeteende. Den som lyckas etablera en första infallsvinkel – hur bisarr denna må vara – avgör nu vartåt rapporteringen barkar (om det inte händelsevis skulle vara en utgångspunkt som pekar vänsterut – då blir det bara tyst). Snabbt hängde nu alltså alla andra medier på i ett politiskt motiverat persondrev.

Och snabbt kom alltså resultatet: SVT viker sig och undandrar Petter Nilsson hans arbetsuppgifter. Borgerlig media, högerns partier och public service förenas i att utverka yrkesförbud på basis av politiska åsikter – därmed fullborda ett av de allra mest flagranta angreppen mot demokrati och yttrandefrihet i det här landet på senare tid.

Jag tycker, och har tyckt (se PS2), att ”osynliga partiet” mest består av bortskämda mellanskiktsliberaler som sysslar med politisk idioti. Jag känner större samhörighet med nästan vem som helst i Sverige. Jag tycker vidare att idén bakom Toppkandidaterna var riktigt usel och bygger på en uppfattning om politiskt arbete och politiska förändringar, som är tröttsam, inskränkt, och i förlängningen demokratiskt tvivelaktig (och i grunden sammanfaller med högerns – genom sin personfixering och genom misstänkliggörandet av politisk organisering). Jag tycker att SVT-redaktörernas tanke att Petter skulle ge de inblickar i typ ”hur ungdomar tänker” ligger i linje med resonemangen bakom Toppkandidaterna.

Men att SVT resonerar galet kan man vara kritisk mot på ett plan – yrkesförbud och åsiktsförföljelse är en helt annan division. Det som sker är ett klimatomslag av allvarlig karaktär. Petter Nilsson blir av med sina arbetsuppgifter, inte ens för att han gjort något, utan för att han sagt och tyckt saker som centern och moderaterna ogillade.

Läs denna mening noga:

Den moderate riksdagsmannen Henrik von Sydow tycker att SVT:s sändningstillstånd borde ändras, så att de anställda måste tro på SVT:s demokratiska ideal.

Här passas det på. Högern har inte bara drivit fram utrensning hos Public Service – man vill systematisera den.

Jag föreslår termen Preemptive McCarthyism.

Journalister – inte minst hos public service – med något spår av känsla för tanke- och yttrandefrihet kvar, borde rimliga höra varningsklockor ringa i kör. Eller ser man fram emot att under ceremoniella former få avlägga lojalitetsförklaring med ”demokratiska ideal”, gärna inför nämnde von Sydow, vars politiska patos är att i varje vrå av samhällslivet beskära folkstyret.

Och slutligen kan vi konstatera att centern härmed har demonstrerat en liten glimt av det samhällsklimat som man aktivt vill skapa med sitt förslag om avskaffad arbetsrätt för unga. I centerpartiets Sverige skulle alla under 26 år, hela tiden, kunna bli uppsagda från sina arbeten, för att de yttrat kontroversiella åsikter, organiserat sig i en fackförening, eller gjort något annat som centern ogillar. Utan att få behålla lönen.

Det känns skönt att demokratin faktiskt vann till slut, säger CUF:s förbundsordförande Fredrick Federley.

Eller hur!


----------
Det är glädjande att åtminstone två sossar har fattat allvaret och skriver bra om saken:
Johan Sjölander: här och här.
Magnus Ljungkvist: här och här.

Sammanträffande

Fredrick Federley idag:

Svt är fyllt av människor som försöker hålla seriösa och demokratiska partier borta men som gärna göder och gynnar mer eller mindre aggressiva politiska former.

Mediebevakningsföretaget Agent25 idag:

I Agent25:s senaste politikbarometer dominerar alliansen mediebilden under april månad […] Bland alliansens partiledare var det Maud Olofsson som syntes mest.

"Har ni sett vad de skriver?"

Torsten Kälvemark uppmärksammade igår – bättre sent än aldrig – det faktum att ”näringslivets” propagandastiftelse Timbro lagt ut sin ”mediekritik” på några fanatiska ultrahögergrabbar som utmärkt sig genom manifesterat kvinnoförakt och islamhat.

En kritisk mediedebatt är verkligen viktig även i Sverige och NMI skulle med rätt ledning kunna göra en betydande insats. Ingen har till exempel ännu riktigt granskat de senaste årens största publicistiska skandal. Jag tänker på DN:s indirekta lansering av Irakkriget genom Per Ahlmarks mytomaniska krönikor hösten 2002 och våren 2003. Om den gamla bloggartrion McCormac, Moynihan och Nussdorf vill ha något riktigt saftigt att bita i när det gäller journalistisk faktagranskning skulle de kunna börja i den änden.

Sant. (Läs hela)

Det som inte berörs i Kälvemarks artikel är NMI:s systematiska metodik – att i första hand angripa och misstänkliggöra journalister och programredaktör som tillåtit en bara något annorlunda infallsvinkel på frågor än den gängse. Det som eftersöks är självcensur och räddhågsenhet. Obehagligt effektivt. Granskning, någon?

För övrigt är det värt att konstatera att den politiska kritik som Kälvemark framför, publiceras på kultursidorna. I den politiska rapporteringens huvudfåra är den dagordning som NMI-grabbarna vill ha redan i vardande. Att vi skulle kunna få en ordentlig, kritisk diskussion om den utvecklingen i mainstreamkanalerna, känns för tillfället tyvärr långt borta.

----------
Tidigare, relaterade inlägg:
Härliga tider på mediekritikfronten
Timbro breddar verksamheten

Tora:
Näringsliv mot abortsnack?

Analysmännen

I en Sifo-undersökning häromveckan uppgav 62 procent att de var positiva till trängselskatten. 30 procent sa nej och 8 procent var tveksamma. Den fråga som ställdes var ”Anser du att miljöavgifter/trängselskatt ska användas i Stockholms stad?”. Det är händelsevis precis den fråga som ska stå på valsedeln i höstens folkomröstning.

DN hanterade då situationen genom att sätta den informativa rubriken ”Mätning om trängselskatt sågas”, och fokusera på vad andra tycker om trängselskatten.

Idag tas frågan ett steg längre. Kapitalets Stockholmsdistrikt – ”handelskammaren” – beställde en egen undersökning med en egen fråga – som alltså inte är den som ska pryda valsedeln. Olyckligtvis för beställarna gav även denna undersökning en övervikt för trängselskatter – 45% mot 41%. Men se, det slutar inte där. Handelskammaren genomför då lite sifferknådande som sägs handla om vad resultatet skulle bli ”om alla fakta presenteras för väljarna” – alltså om man tutade i folk en massa felaktigheter och frågade dem en gång till.

Toivo Sjörén på Sifo beskriver proceduren på ett intressant sätt:

Vad undersökningen visar är att 45 procent är för trängselskatter medan 41 är emot. Sedan gör Stockholms handelskammare en analys av resultaten.

Ordet analys väcker varma minnen. Och City lyckas ta det hela till oanade höjder genom att prestera följande rubrik:



Läs också Håkans roliga.
Och titta in på vänsterpartiets kampanjsajt.

Två nya på banan

Här är två bloggar som jag kommer att följa:

1. Carrfors. “Ta ställning – kräv din rätt”.
Kolla in ”Snälla DN – skriv om skandalen”

2. Lamo. ”Hård utanpå – kall inuti”.
Vill till exempel tipsa om detta inlägg, apropå 17. mai:

17 maj. För mina svenska kompisar är det oerhört konstigt att jag har folkdräkt. "Det är det ju bara centerpartister som har" som någon sa till mig en gång. Men skillnaden på norsk och svensk nationalism är att den norska nationalismen har varit en rörelse underifrån, så småningom en vänsterrörelse. I år känns det extra skönt att fira att det är 100 år sedan unionen upplöstes.

Då drar jag i med en gammal strof som vi fick lära oss på gymnasiet (och som vi "småpiger" snabbt gjorde våran egen):

For Norge kjempers födeland vi denne skal vill tömme.
Og når nå vi får blod på tann vi sött om frihet drömme.

Bruce shall overcome

Genom en ödets/klasskampens nyck hamnade jag igår på Bruce Springsteens konsert på Hovet. Den var oerhört bra. På nya skivan ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions” återupptäcker rockaren Springsteen och hans stora ensemble av folkmusiker, rika gospel- och protestsångstraditioner. Resultatet är väldigt bra. Live blir det tokigt svängigt. Musikerna är inte bara grymt skickliga, de verkar också vara helt lyckliga över att få spela, gör det länge – och man förstår dem och rycks med.

En av konsertens höjdpunkter är “How Can A Poor Man Stand Such Times And Live?”, en omskriven 20-talslåt. Springsteen talar om New Orleans, där turnén för övrigt började, och berättar att han behållit första versen från originalet, för att den säger mycket av president Bush’ hantering av katastrofen:

Well, the doctor comes 'round here with his face all bright
And he says "in a little while you'll be alright"
All he gives is a humbug pill, a dose of dope and a great big bill
Tell me, how can a poor man stand such times and live?

En sak kan jag inte låta bli att tänka på: Har den flitige Sverigebesökaren Springsteen briefats om Birgit Friggebos (fp) övergrepp på skivans titellåt, vilket lämnat outplånliga spår i mången svensks medvetande? Kanske var det alltså betydligt fler än jag som undslapp sig ett initialt fniss när han drog igång, men sen kunde låten få rehabiliteras genom en mästerligt känslig behandling.

Borgerlig dagordning – en stämningsbild (samt: glöm aldrig den tionde nyheten)

Åtta av de tio översta nyheterna på DN.se, politiksidan

1. Persson KU-anmäls efter utnämning av vän
2. Lars Danielsson tar time-out
3. Statsministerns bästa vän får nytt toppjobb
4. Fp-blogg stängs efter hot om stämning
5. Obesvarade frågor skuggar Perssons ledarskap
6. Leijonborg beklagar rykten
7. Sjödins rättegång efter valet
8. Danielsson: Förvanskningar och osanna rykten

Den nionde: Alliansen vill bygga ett tryggt samhälle

----------
Den tionde: Alliansen har tappat ledningen.

En miljö i vilken stor litteratur kan födas

Kommentarfälten på den här bloggen är ju som bekant lite av ett kapitel för sig. Ett antal ettriga galenpannor med djupt obehagliga åsikter paraderar sig stort utrymme och nedkletar detta med sin svårparodierade enkelspårighet. Det är med andra ord som i samhället i stort, fast mycket värre.

Det finns dock mycket annat också. Förutom de meningsfulla kommentarer som ändå kan gör sig hörda i brölet, dyker även fyndiga och humoristiska utgjutelser upp och lyser upp vardagen. En sådan kommentar levererades häromdagen till det inlägg jag skrev under rubriken Förvandlingen.

Den kommenterande ”Claire Vojancé” har numera också en blogg, där kommentaren finns publicerad. Där kan man bland annat läsa:

Hur som helst, så satt jag och läste lite intressanta bloggposter som unge Esbati skrivit och eftersom jag nu bor på Söder så höll jag ju med i en massa som skrevs där såklart, för så är det ju – på Söder är man röd annars är man nyinflyttad it-tekniker, civilekonom eller högskoleingenjör (vilket de flesta börjar bli - jag har en hel klan i min trappuppgång, det är innebandyklubbor och citybikes överallt och terränggående barnvagnar att snubbla över på vägen ut).

Läs nu gärna själva kommentaren, publicerad här, som citat.

Time on – time off

Detta är ett humoristiskt försök att tala om att det inte är så roligt. För ärligt talat: hela affären är (ännu) en illavarslande skamfläck för svensk politisk journalistik. Grotthögern vill ha en dagordning som ständigt väjer av från politiskt innehåll – ty det är det enda sättet för den att vinna allmänna val. Medierna levererar. ”Granskningen”, ”debatten” och ”debatten om debatten” tröskar alla i samma spår. Och i processen skapas prejudikat för slopade miniminivåer för anständighet i den framtida politiska rapporteringen. Det liberala Losers-kollektivet har därmed nått sitt syfte, ty på detta vinner alltid högern. Det är det verkliga problemet här.

Jag kräver som medborgare att inte få veta var Lars Danielsson var under annandagen. Läs för övrigt Kalle Larsson.

Manifestation: Inget militärt samarbete med Israel

Demonstration 20 maj
Medborgarplatsen kl 14.00

Inget militärt samarbete med Israel
- Bojkotta Israel

* Minns Al-Nakba
* Riv muren
* Återinför biståndet

Talare: Göran Greider, Jonas Sjöstedt, Lama Abu-Iseifan, Shora Esmailian

Arr: ISM, Palestinagrupperna Stockholm, Palestinska Föreningen, Svensk-Palestinska ungdomsförbundet, RKU, Ung Vänster, Vänsterpartiet StorStockholm

Förslag till inledningsreplik för Se&Hör-högern

1,5 miljoner statssekreterare går inte till jobbet en vanlig annandag.

I saw the sign...

Det här inlägget innehåller enbart information. Så här ser borgerlighetens framtid ut – fria moderata studentförbundets nya presidium:



Och det här är inte ett skämt:

På valmötet diskuterades bland annat motioner om nämndemannaväsendet i svenska domstolar, guldmyntfot för valutor, fri testamentsrätt och möjligheten av att privatisera den svenska vargstammen.

Representantskapet valde bland annat att uttala sig för att Sverige bör sända trupp till Irak för att bistå i uppbyggandet av en fri och demokratisk stat.

[Tack t Olof H för tipset]

Förvandlingen

När Linda Skugge vaknade en morgon från oroliga drömmar, fann hon sig själv i de övre mellanskikten, förvandlad till en välbetald megafon för reaktionära ståndpunkter.

Det bör i sammanhanget även påpekas att Lars Danielsson – oavsett vad han ägnat sig åt – faktiskt inte har mördat bebisar i Thailand. Bli dock inte förvånad om du snart ser Skugge förfäktande denna tes, som KU-representant för ett grotthögerparti nära dig.

Leka affär

Detta är klockrent, och hyfsat talande för den omfördelning av tillgångar som nu äger rum på börsen:

Från Merrill Lynch, som är storsäljare av Ericssonaktien under onsdagen, vill man inte kommentera några försäljningar av Ericssonaktier.

"Vi är inte säljare, vi är köpare av Ericsson", säger Merrill Lynch telekomanalytiker Sandeep Malhotra till Direkt och hänvisar till att investmentbanken har rekommendationen köp av aktien.

Via ekonominyheterna.se. Tack till Ingvar för tipset.

För övrigt bör man kanske notera att en bidragande orsak till att börsen sjunker är att sysselsättningen går upp. Detta är dåliga nyheter för aktiekapitalisterna. Bra att de har stor makt över samhället. Rimligt ekonomiskt system.

17. mai

Idag har Norge firat nationaldag. Nationaldagsfirandet har en helt annan folklig klangbotten än det lite småfåniga flaggdagandet i Sverige. Det har sina skäl. Att norrmännen fått kämpa för nationell befrielse i modern tid är avgörande. Man förstår kanske betydelsen av firandet bättre om man läser kommunisten Nordahl Griegs glödande patriotiska frihetsdikt, uppläst i radio första gånger under ockupation 17 maj 1940:

Idag står falaggstangen naken
blant Eidvolls grønnende trær.
Men nettop i denne timen
vet vi hva frihet er.
Der stiger en sang over landet,
seirende i sitt språk,
skjønt hvisket med lukkede leber
under de fremmedes åk

Nordahl Grieg fick i uppdrag att rädda delar av den norska statskassan till England i en våghalsig aktion. Han stred sedan i motståndsrörelsen, både som skribent i och redaktör för antifascistiska publikationer, och mer handgripligt som militär flygare. Han dödades i en räd. Erik Blomberg skrev denna dikt till hans minne:

Ung må världen ännu vara!
Vad blir eljest livet värt?
Bättre än att livet spara
Är att hålla livet kärt.

Du som glödde bland de kalla
Och till sist förbrann:
I en flamma fick du falla
För den tro du vann.

Bättre än att långsamt kallna
Är att brinna till en glöd
Fast du räknas bland de fallna
Lever du ännu som död

Folket i Ljud / Kulturfront

Det här är väldigt roligt. Tack Håkan, för tipset. Och så en påminnelse.

Lund 17 maj. Arbetsrätt

Ska hålla inledning i Lund, på temat Den hotade arbetsrätten. Det blir en diskussion kring dagens arbetsrätt och utmaningarna för den, bland annat i ljuset av protesterna mot franska CPE, och centerns haveri här hemma.

Onsdag den 17 maj i Eden, sal 129, klockan 16.00.
Arr: VSF Lund

Feminismdebatt i bisarrt klimat

Jag började på ett blogginlägg om ”debatten” om ”feminism” i programmet Debatt. Men det är faktiskt inte möjligt. Allt var bara tok. Aschbergs Lavemang-SM var i alla fall nyskapande. Jenny W. hade förstås rätt i att man i förväg kunde räkna ut detta:

Ett år efter Könskriget ska SVT debattera "Är feminismen död?", med en ganska galet sammansatt panel. Jag upphör - dessvärre - ej att plågas svårt av nivån på journalistkåren. Hur väljer ni frågeställningar? Journalister måste faktiskt vara den mest hjärnsläppta men självupplevt kritiska yrkesgrupp som skådats.

Läs här och här.

För övrigt kör Expressen en debattserie utifrån samma utgångspunkt som Debatt, men här har man i alla fall efter hand haft vett att släppa in rimligare människor. Idag skriver till exempel Josefin Brink hur bra som helst. Hon dissar Sofia Nerbrands krystade högerfeministiska försök, och för tillbaka debatten till konkreta, strukturellt viktiga frågor där det behövs genombrott för att vi ska kunna ta steg framåt för jämställdheten:

Om målet är att både kvinnor och män ska kunna jobba, vara föräldrar och ha egen fritid på lika villkor behövs därför strukturella förändringar. Rätt till heltid, förkortad arbetstid och individualiserad föräldraförsäkring skulle skapa förutsättningar för en jämn fördelning av betalt och obetalt arbete mellan kvinnor och män. Det skulle stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden genom att arbetsgivarna skulle tvingas se vuxna av båda könen som potentiella föräldrar. Till skillnad från pigavdrag skulle dessa reformer förändra vardagen för de kvinnor som har de största behoven av avlastning och ökad förhandlingsstyrka på arbetsmarknaden: de lågavlönade LO-kvinnorna.

Läs förresten också den här artikeln av Josefin.

Expressen vidgar perspektiven

Tragedier kan uppenbarligen belysas ur många vinklar.

Distinktion

Johan Forssell (Muf) är noga med gränsdragningarna:

Vi hade en timslång debatt, diskussion kanske förresten är en bättre benämning, om huruvida det är politiker eller människor som skapar tillväxt.

Den debatt på Thorildsplans gymnasium som nämns i inlägget tycks för övrigt ha utspelat sig på ett mycket besynnerligt sätt i Johan Forssells medvetande. Jag kan ställa upp på ringrostigheten, men i övrigt kan vi andra som var på plats konstatera att det gick milt sagt illa för fyrklövern av grotthögerjuniorer. Särskilt underhållningsvärde hade Fredrick Federleys utläggning om att bostadsproblematiken skulle lösas genom att alla fick ”möjlighet” att som han själv och hans ”liberale” namne, inhandla en boning på Lilla Essingen.

Viktigt om aborträtten

I februari skrev Tora en personlig, skarp och oerhört viktig bloggtext om abort. Med utgångspunkt från sin egen abort lyfte hon en viktig diskussion: om de tysta förväntningar på skuld och skam som placeras på kvinnor som utnyttjar sin självklara rätt att bestämma över sin kropp. Då skrev hon:

Nog är det viktigt att sjukvårdspersonal och andra har beredskap och kompetens att ta emot kvinnor som mår dåligt i samband med aborten, men det måste också finnas utrymme för oss som faktiskt mår bra. Jag själv upptäckte sent att jag var med barn, och fick vänta länge innan jag fick tid för kirurgisk abort på Huddinge sjukhus i 12:e graviditetsveckan. Jag tyckte det var häftigt och fascinerande att vara gravid, och ännu häftigare att faktiskt kunna välja.

Jag upplevde en särskild sorts konkret gemenskap med tidigare generationer av kvinnor, och det var nytt och väldigt stort för mig. Jag kände starkare än någon annan gång en helt enorm tacksamhet och ödmjukhet inför de kvinnor som slagits före mig - för min rätt att själv fatta ett så avgörande beslut. Det svindlar nästan när jag tänker på det.

Nu har hon tillsammans med vännen Elin och två andra tjejer tryckt upp svenska versioner av de tröjor som det första inlägget inspirerades av, och startat sajten www.gjortabort.se som har till syfte att låta tjejer och kvinnor komma till tals med sina egna upplevelser, och på så sätt avmystifiera, vädra ut den uttalade och outtalade stigmatiseringen. Idag uppmärksammas deras berättelser i Aftonbladet - "De vill bryta tystnaden". Läs också Toras egen text idag.

Detta är ett beundransvärt och modigt arbete, som förtjänar allt stöd. Vi lever i en reaktionär tid när det inte bara finns oändligt mycket kvar att göra i kampen för jämlika villkor mellan kvinnor och män, utan då även redan vunna segrar står under gubbslemshot.

Bilden från intervjun i Aftonbladet

Norsk förbruning - en föraning

Via Audun Lysbakken noterar jag att norska Høyre – moderaternas systerparti – på sin kongress har bestämt sig för att driva på för ett framtida regeringssamarbete med främlingsfientliga Fremskrittspartiet. Fremskrittspartiet har blivit det dominerande borgerliga partiet i Norge, och nu kommer den klassiska högern och ansluter sig. Utvecklingen är naturlig, självklar, och mycket obehaglig.

Hos en annan SV:are, Heikki Holmås, illustreras Fremskrittspartiets samtidiga utveckling, mot ännu öppnare främlingsfientlighet i baksuget efter de danska ”framgångarna”. Frp har navigerat skickligt för att från sin öppet rasistiska utgångspunkt inrikta sig på en tidsanpassad light-fascistoid högerpopulism, där andra frågor än invandring kunnat komma i förgrunden (utan att någonsin försvinna). Nu – i tider av global nykolonial avhumanisering – är det åter mer opportunt att flytta fram de rasistiska positionerna.

Det är intressant att man refererar till den ”lyckosamma” politik som förts i Danmark. Där har raslagar av 30-talssnitt – till exempel kring giftermål och anhöriginvandring – framdrivits av Venstre, alltså folkpartiets liberala systerparti. Nu pekar Frp på det danska exemplet för att visa hur man ska få inflödet av främmande element att bli ”bärkraftigt”. Till exempel vill man att det ska krävas höga inkomster för att få ta med sin äkta hälft till Norge, och någon slags modell som ska avgöra vart ett gift par har ”störst anknytning”, varefter de anmodas bosätta sig där. Høyre hänger på.

Jag har skrivit om den här utvecklingen i Europa vid många tillfällen förut. Nu är den också i Norge, ett land vars politiska liv har många beröringspunkter med det svenska. I Sverige har vi ett ”liberalt” parti statt under hastig förbruning. Det är en process som pågått i ungefär fem år, och vars ände vi inte har sett ännu. SVT:s Dokument inifrån, som jag skrev om häromveckan, visade tydligt hur folkpartiet inspirerats av danska Venstre. Där finns ännu mycket att hämta.

Valrörelsen intensifieras och grotthögeralliansen uppvisar tecken på desperation. Det är inte skrivet i sten att vi får se en av högerpartierna framdansad rasistisk twist i valrörelsens slutskede – som det blev sist, fast värre – men det är inte heller osannolikt. Att färdriktningen för den svenska borgerligheten visas av deras danska och norska partikamrater torde dock vara uppenbart (minns Munkhammar!).

Det gäller att stoppa dem, som i Norge, för att inte drabbas av dem, som i Danmark.

Dräpande

För övrigt testade vi faktiskt ”dalmas” och ”kontrabas” som också rimmar med ”LAS” när vi förberedde talkörsparollerna – men ärligt talat så fungerade inget riktigt lika bra som ”borgaras” i sammanhanget.

Ung Vänsters Ida Gabrielsson (ordf.) och Clara Lindblom (2. vice ordf.) levererar brilijant svar på Johan Forssells antifackliga fånerier.

Reaktionens dagar - och motståndets

Storbritannien 1926. Regeringen påbjuder lönesänkningar för alla arbetare. Oxfordstudenter anmäler sig som frivilliga för att kväsa den efterföljande generalstrejken.

----------
Som vanligt är senaste numret av Clarté – varifrån bild och bildtext hämtats – mycket läsvärt. Innehållet i aktuella nummer finns inte på hemsidan, men Mikael Nybergs bidrag, ”Så tar dom för sig igen”, finns publicerad på hans egen sajt. Läs den! Det är en oerhört intressant redogörelse för det som sker i vår tid, en tid av hot mot civilisatoriska framsteg: arbetsrätt och facklig organisering står under tryck, utvecklingen omgärdas av våld och repression i global skala, arbetskraften svettas ut, arbetslösheten hålls uppe och de allra rikaste skor sig. Det är en tid av skarp klasskamp. Överklassen bedriver den effektivt på flera plan. Reaktionärerna är på rull. För alla oss andra gäller det att komma in i matchen, veta att den gäller våra livsvillkor, hela vår värld. Som Nyberg skriver:

Den gäckande framtiden är en återgång till ordningen före massdemokrati, välfärdsstat och klasskompromisser. De som sätter sig emot kallas bakåtsträvare.

Framtiden vinner vi idag.

--------------------
Inkomstandelen för 0,1 procent i toppen. Källa: Piketty & Saez.


--------------------

Samma i Sverige (mörkblå kurva, inklusive reavister). Notera att nivåerna år 2000 nådde 30-talets. Källa: Ronie & Waldenström.

Dressed for success

Det värmer i hjärtat hos en gammal mattemupp (vi kallades för övrigt så, såväl populärt som av skolledningen och oss själva, vi som studerade på matematiklinjen på Danderyds gymnasium) att hitta detta, hos Erik Stattin:






As this is the only public repository of sarong-wearing mathematics images, contributions are strongly encouraged. The process for submitting an image to the archive is quite simple:

1. Put on a sarong.
2. Prove a theorem.
3. Take pictures.
4. E-mail them to ari at math dot berkeley dot edu.

Images should be in jpeg format. Please include the name of the theorem, the name of the person proving it, the date of the proof, and the location at which it was proved.

----------
Får jag i sammanhanget lov att citera Willy Kyrklund, ur Mästaren Ma:

Inom alla andra verksamheter erfar människan en känsla av att krypa längsmed marken; hon förnimmer plågsamt sin otillräcklighet, sina delvisa kunskaper och sin brist på överblick. Endast inom matematiken erfar människan en känsla av att sväva i rymden; hennes ängslan gäller att falla ned.

75 år efter Ådalen: hoten åter

MANIFESTATION:

Ådalen 31
årsdagen av dödsskotten - kampen fortsätter för arbetsrätten

Söndag 14 maj, 16.00
La Mano (Slussen/Katarina-vägen)

Tal av Lars Ohly

Ann-Marie Storck om dödsskotten i Ådalen

Kaya Ålander, musik
Jan Hammarlund sjunger "Livet i Lunde"
Rickard Turpin läser dikter
Vänsterpartiets blåsorkester

arr. Vänsterpartiet Storstockholm

----------

Att Lars Ohly talar på denna manifestation i Stockholm, istället för att göra det på plats, där de mördade arbetarnas minne också ska högtidlighållas, har sin grund i ett ovärdigt, skändligt agerande av det socialdemokratiska partidistriktet i Västernorrland, som valt att utestänga vänsterpartiet.

De som föll offer för militärens kulor var som bekant medlemmar i det parti och ungdomsförbund som idag är vänsterpartiet och Ung Vänster – dåvarande SKP och SKU. De mördades när de protesterade mot arbetsgivarnas lönesänkningar och de strejkbrytare som med statens våldsmakt sattes in. Den löjtnant Fahlström som rapporterade från händelsen skriver att de fallna varit upprorsmän; ”…kända kommunister. Deras öde behöver därför inte begråtas”.

Socialdemokraternas historieförfalskande futtighet har kommenterats tidigare av många, också bland bloggare. Se till exempel Tora och Olydig.

Det socialdemokratiska beslutet bryter också av mot agerandet vid tidigare jubileum. När Kramfors kommunfullmäktige 1978 beslutade att resa ett monument till 50-årsminnet av händelserna bildades en kommitté som bestod av två socialdemokrater, en VPK:are och en centerpartist (! betänk vad som hänt med detta parti...). När monumentet – det berömda med hästen – skulle invigas gick runt 20.000 människor vägen till Lunde.

25 år senare är läget annorlunda. Det allvarliga ligger inte i första hand i det inskränkta övergreppet på minneshögtiden, utan på att socialdemokratin samtidigt som man under fanfladdret ska säga högtidsord om arbetarrörelsen, genomdriver ett avskaffande av de lagar vilka kom till som ett direkt resultat av Ådalenhändelserna, därtill i en tid som inte så lite påminner om de skärpta klasstridernas 1930-tal.

Nu öppnas alltså utan nämnvärt larm möjligheten att sätta in militär mot civila. Ett obehagligt diffust prat om behovet av att ”möta terrorismen” omgärdar omläggningen. Historien – både den äldre och den mycket närliggande – lär oss var sådant slutar: makthavarna ger sig själva rätten att bruka maximalt våld mot dem som för tillfället anses hota rådande maktförhållanden. Ena sekunden ges försäkringen – i nästa har vi övergrepp mot sådana ”vars öde inte behöver begråtas”.

Jag vill rikta en stark uppmaning till alla att läsa, helst titta på, riksdagsdebatten, som Kalle Larsson deltog i för vänsterpartiet och som han skriver om och länkar till. Repressionsminister Bodström bevärdigade inte ens kammaren med sin närvaro. Och Joe Frans' (s) insatser för att försvara regeringens av de borgerliga stödda förslag hör nog till de sämsta, mest pinsamma Sveriges riksdag bevittnat. Om man kan hitta på sådana scenarion i riksdagens talarstol en lugn vardag – vad kan man då inte den dag ytterligare obehagligheter ska motiveras?

Det finns anledning att vara mycket rädd. Lagstiftningen bryter tabun och skyddsmekanismer. Och de krafter som skulle vara snara att utnyttja detta behöver inte anas i en framtid. De är här, nu. Minns tonläget – och domarna! – efter Göteborgskravallerna. Notera hur tre förvirrade ynglingar blir åtalade som terrorister och får heta sådant som ”Sveriges bin Ladin”. Läs debatten under §8 här, särskild inläggen från den moderate och kristdemokratiske ledamoten – där varje reaktionär impuls har slagit ut i full blom.

Men låt oss också minnas att Ådalshändelserna betydde mycket annat, att en beslutsam, organiserad arbetarrörelse kunde vända utvecklingen.

Den ovan nämnde löjtnant Fahlström lade efter händelserna ett hemligt PM där han skisserar en militär piket-styrka, som ska vara motoriserad, med hänvisning till att socialister och kommunister är starka vid järnvägen:

När man kört in i folkhopen sker avsittning. Om inte tårgas och rökgranater hjälper följer beskjutning. Därpå utförs bajonettanfall och truppen gör ’Gå på-marsch’ med skallande hurrarop och bajonettstöt följes blixtsnabbt av kolvslag. Därefter bakåt 10-20 meter och ett nytt angrepp… Fri jakt till fots och vagnvis. Fångar tagas.

Detta var militärens och högeraktivisternas inställning. Men stora protester från arbetarrörelsen – som i början möttes av hårda angrepp; SKP:s ordförande Sven Linderot dömdes efter en sådan till åtta månaders straffarbete – gjorde att man istället fick till de lagar som nu alltså avskaffats. Men också en uppgörelse med högerns värsta angrepp mot facklig organisering.

Minnesmonumentet i Lunde är gjort av Lenny Clarhäll. I en intervju i LO-tidningen sade han om monumentet:

Jag fann den sekunden innan kapten Mesterton gav order om eld mot demonstranterna. Det är då sergeant Rasks häst blir skrämd av en röd fana. Rask kastas ur sadeln och strax efter kommer ordern om eld… Hästen har alltid varit en tribun för makthavare. Även små människor blir stora och kan styra folk när de kommer upp på en hästrygg. Men här vältes makthavaren ur sadeln av den 18-årige ungdomsklubbisten Johan Westling från Utansjö.

Detta är den insikt vi måste bära med oss. Sida vid sida med den uppmaning som Erik Blombergs klassiska, avskalade dikt Gravskrift förmedlar:

Här vilar en svensk arbetare
Stupad i fredstid
Vapenlös, värnlös
Arkebuserad av okända kulor

Brottet var hunger

Glöm honom aldrig

----------
Citaten är hämtade ur historikern Roger Johanssons artikel i Ung Vänsters jubileumsbok. Johansson har skrivit ett standardverk i ämnet.

Läs också Röda raketen, samt Flamman: artikel, ledare och opinion.

Brev om perspektiv

Nedanstående till UD skickade brev är inte mitt, och jag skriver inte nödvändigtvis under på varje rad. Men jag tycker att det lyfter fram oundgängliga väsentligheter i den märkliga debatt som nu förs om det ockuperade Palestina, där Hamas vunnit ett parlamentsval. Hamas är en bred rörelse – socialt reaktionärt i viktiga avseenden, och med ett program skrivet på ett svavelosande religiöst språk. Men det är som del av ett nationellt palestinskt motstånd mot ockupationen som det måste förstås och analyseras idag (Läs gärna det jag skrev efter valet). Och framför allt är det skillnaden i bemötande av konfliktens parter som säger mycket om Västvärldens roll i det som pågår i Mellanöstern. Det är inte Hamas vi ska älska – det är palestiniernas rätt och värdighet vi måste stödja.


060512
Till:
Bitr. Utrikesminister Carin Jämtin
Utrikesdepartementet
Gustav Adolfs Torg 1
103 39 Stockholm
Fax 08-723 11 76

Med anledning av Dina synpunkter i media om Hamas och Israel ber jag att få översända några relevanta dokument:

Bilaga 1. Del av Hamas´program, ”Hamas Covenant”. Noteras bör artikel 6 där man förklarar att i det muslimska Palestina man eftersträvar alla religioner skall ha samma ställning ”under islams vingar”. Programmet är således knappast ”värre” än t.ex. den monarki baserad på kristna värderingar som bl.a. Kristdemokraterna i Sverige bekänner sig till.

Bilaga 2. (Del av) Likuds plattform. Notera särskilt under ”Self-Rule” att Likud (som här betecknar sig som ”Israels regering”) förbinder sig att aldrig acceptera någon palestinsk stat ”väster om Jordanfloden”, dvs. på de ockuperade områdena.

Bilaga 3. Kadimas plattform definierar inga gränser för vare sig Israel eller den ev. framtida palestinska staten. Man är bara villig att acceptera ”en fredlig och terrorfri palestinsk suveränitet” och förbehåller sig ”rätten att annektera palestinskt territorium om det (Israel) finner det nödvändigt för sin säkerhet”. Knappast en bra grund för en samexistens mellan två likvärdiga stater, således.


Ingenstans säger vare sig Likud eller Kadima att man är villig att respektera FN:s resolutioner – 194, 242 och 338 – i konflikten, eller erkänna 1967 års gränser som bas för en överenskommelse.

Medan Hamas sedan augusti 2004 iakttar en (ensidig) vapenvila mot Israel fortsätter israeliska mord på palestinier – bl.a. har närmare 300 utomrättsliga avrättningar utförts.

Ungefär tre gånger så många civila palestinier som israeler har fallit offer för konflikten sedan år 2000.

Det är Israel som ockuperar palestinska områden, inte tvärtom.

Att med ”humanitärt” bistånd förbigå en vald palestinsk ledning är, förutom att det är direkt kränkande för alla palestinier som faktiskt röstat i demokratiska val, också mycket opraktiskt, eftersom man då måste bygga upp en parallell administration till en redan existerande.

Att, som en del politiker – även inom (s) – förordar, helt bojkotta och svälta ut palestinierna är givetvis en ännu värre åtgärd, vars konsekvenser antagligen faller inom ramen för FN:s definition av anstiftan till folkmord.

Mot bakgrund av detta tycker jag att den nuvarande svenska politiken mot Hamas är, för att låna ett citat, i sanning ”obegriplig och helt jävla sjuk”.

Med vänliga hälsningar

Gunnar Olofsson, medlem i Palestinagrupperna, läkare med lång erfarenhet av att leva och arbeta i Mellanöstern

Predikament

Kamraterna i bastubesektionen, Dagens Nyheters ledarredaktion, sammanfattar läget och anvisar vägen framåt efter det reinfeldtska misslyckandet i gårdagens partiledardebatt:

Reinfeldts problem är att övertyga väljarna om att moderaternas politik inte enbart går ut på att tvinga ner lönerna

Överens. Även om detta förvisso är kärnverksamheten, har till exempel bombangrepp mot fattiga länder fått en alltför undanskymd plats i lönesänkaralliansens budskap.

Två initierade kommentarer

1.
Fransisco Contreras skriver en intressant rapport från sitt möte med den uppmärksammade palestinske flyktingministern Atef Adwan:

Mitt intryck är att ministern är ärlig i sin ambition att etablera en dialog som på sikt kan leda till ett slut på Israels ockupation av Palestina. Hans besök har lyckats med två saker, det ena att bryta den politiska och ekonomiska isoleringen av palestinierna som de nu utsätts för av Israel/USA/EU och det andra att slå hål på den bilden vi i västvärlden har av den nya Hamasregeringen som en ”omöjlig” samtalspartner.

2.
EU-kommissionen vill jippobygga ”förtroende” för EU, genom ”Resultat, nationella ledare som saluför EU och därefter ett nytt kontrakt om EU:s värderingar”. När detta har skett ska vi än en gång få det avvisade nyliberala konstitutionsförslaget nedtryckta i halsen. Hanna Löfqvist kommenterar (läs hela!):

Nationella ledare som "saluför EU" innebär att hela sakfrågan måste paketeras in i ett rosa skimmer innehållande ljug, båg och lögn. Helt enkelt av den anledningen att EU inte gagnar vanligt folk som vill ha ett välutbyggt välfärdssystem med vård, skola och omsorg i gemensam/offentlig regi. Gagnar inte människor som vill ha kvar möjligheten att vara hemma när man är sjuk, använda sig av den arbetslöshetsförsäkring som finns att tillgå när anställningen upphört, som vill ha ett starkt fack som förhandlar om kollektivavtalen.

En vålnad att framleta vid behov

Telefontrafiken hos två hundra miljoner amerikaner övervakas. Sparade trafikdata analyseras för att finna mönster, bland annat över ”sociala nätverk”. Enligt presidentadministrationen riktas övervakningen mot ”al Qaeda and affiliated terrorists”. Två hundra miljoner.

Det amerikanska förtrycksmaskineriet har funnit en ofelbar, alltid användbar förevändning att göra nästan vad den vill, mot vem den vill, när den vill: ett ”terrornätverk” som vem som helst kan sägas eller säga sig vara med i, vars utbredning och aktiviteter – bokstavligt talat – endast fantasin sätter gränser för.

Omedelbart efter detta inslag på morgonnyheterna, presenteras en bisarr notis om att ”en ny al-Qaidavideo som sprids på internet uppmanar muslimer att angripa Norge och Danmark”.

Segerrik debatt som lämnar fadd eftersmak

Göran Persson var lite trög i starten, men bättre, klart bättre än Reinfeldt under större delen av debatten. Persson måste dock sluta med att ha olika ansiktsuttryck under och efter ett inlägg. Någon i mannens närhet måste påpeka detta för honom, för arbetarrörelsens skull. Högeralliansens ledare pratar fluff, men baserar sin politik på att ta pengar från majoriteten och ge till dem som har mest. Nu diskuterades en del politik, då gick det rätt illa för Reinfeldt. Det var ju roligt.

Men vad denna debatt visade mer än kanske någon annan de senaste åren – dueller inkluderade – är att ”presidentifieringen” av den politiska dramaturgin kan bli förkvävande dålig.

Visst sades det viktiga saker kring skatter och ersättningsnivåer, men det finns oerhört viktiga frågor, både sådana som kom upp, och sådana som lyste med sin frånvaro, där potentaterna inte hade och inte har något att säga, där konfliktlinjerna är viktiga, men inte går mellan s och m.

Pensionerna. Pensionsreformen är efterkrigstidens största överföring av resurser från offentlig till privat kontroll. Göran Persson tänkte högt för ett tag sedan i ett uppspelt ögonblick om att folk kommer att bli väldigt upprörda när de om några år inser vad systemet egentligen leder till. Så är det. Nu har pensionärerna som grupp haft en relativt god inkomst- och förmögenhetsutveckling. Om några år kan det hända rejält dåliga saker för många när den så kallade bromsen slår till. Men om detta var fyra borgerliga partier och socialdemokraterna – med en partiledning som trixade bort medlemmarna – överens. Och sedan dess bevakas pensionsuppgörelsen av denna fempartiallians.

Skolan. Friskolefrågan kom upp, men bara ytligt. Skälet är uppenbart. Privatskolereformen – introducerandet av det som kallas ”friskolor” – är det stora systemskiftet i utbildningsväsendet de senaste decennierna. Socialdemokraterna och de borgerliga partierna – alla fem – är överens. Det bakbinder möjligheterna att bedriva skolpolitik över huvudtaget. Och så kan Reinfeldt ha mage att säga att den skattefinansierade skolan är viktig för att utjämna klasskillnader! Eh, ja – men det är ju den ni vill utarma!

EU-politik. Beslut som fattas i EU påverkar fundamentala delar av svensk politik. Strävan efter nyliberal avreglering, privatisering och avdemokratisering är inbyggd i själva EU-konstruktionen. EU sätter juridiska hinder i vägen för försök till politiska reformer av betydelse och hotar avgörande delar av (det som återstår av) den svenska välfärdsmodellen. Men i sin EU-entusiasm är Persson och Reinfeldt helt ense – och därmed måna om att hålla frågorna under mattan. Det är ett demokratiskt underskott av stora mått.

Segregation. Här blev debatten pinsam, på gränsen till smärtsam. Varken Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt förstår över huvudtaget frågeställningen. Det är helt sjukt, men så är det. Nog är det alldeles uppenbart att borgerlig politik kommer att öka segregationen, att det är invandrare som drabbas hårdast av snart sagt varje kommatecken i borgerlig ekonomisk politik och att högeralliansen bärs upp av partier som underblåser en främlingsfientlig dagordning. Men inte heller den socialdemokratiske statsministern förstår att det finns exkluderande, rasistiska strukturer i Sverige. Han inleder med att prata om att ”invandrare som kommit under sen tid” ska integreras. Yo, mister, folk som är födda här och har bott här hela livet drabbas av samma problem! Och så detta enerverande snack om att folk ska hitta kontakter via ”landsmän”. Lägg ned! Dessutom utgör s och m en järnaxel i svensk flyktingpolitik – en som förstås spiller över på uppfattningen om alla svenskar med utländsk bakgrund.

Föräldraförsäkringen. Bedrövligt! Gubbsen tävlar om att ta avstånd från jämställdhet. Persson dribblar med sitt eget partis kongressbeslut. Newsflash pojkar: det är ingen jävla ”kvotering”! Det är en individualisering, byggd på insikten att föräldraskap uppbärs av människor av olika sorter och kön. Och ingen kan på fullt allvar säga sig vilja ha jämställda löner utan att se på hur kvinnors faktiska – och potentiella! – barnafödande leder till dramatiska skillnader i inkomstutveckling. Men nu sa inte dagens debattörer det heller, utan höll sig konsekvent borta från allt som hade med jämlika villkor mellan män och kvinnor att göra.

Utrikespolitiken diskuterades inte ens. Typiskt. Men inskränkt och trist. Fast återigen: vad skulle de sagt till och mot varandra, dessa herrar som konvergerar mot en usel svansviftarpolitik för den stora supermakten?


Så visst vann Persson debatten. Och visst finns det en avgörande skiljelinje mellan höger och vänster i politiken. Men ska den skiljelinjen kunna upprätthållas på ett meningsfullt sätt – då får inte den politiska debatten förfuskas och förminska på detta sätt.

Idag är jag lite stoltare vänsterpartist. Vi har stora möjligheter, men också ett förbannat stort ansvar i den här valrörelsen.

Klen tröst, viktig påminnelse

Via Angry Arab

Rytmen i blodet

Nu nalkas fotbolls-VM och med det högsäsong för den folkkaraktärsbaserade journalistiken:

Trinidad och Tobago spelade 1-1 mot Peru sent i natt. En i långa stunder odisciplinerad träningsmatch som präglades mer av socamusik och romstinn karnevalsstämning än VM-mässig, effektiv fotboll.

Det *nya* proggpartiet

Den moderate Skåneriksdagsmannen Carl-Axel Roslund verkar vara en allmänt progressiv snubbe, som har en snygg hemsida. Bland Roslunds motioner kan man hitta Frånta medborgarskap för grova brottslingar (”I Frankrike och Tyskland t.ex. sätts man på första bästa flyg ut ur landet och fråntas omedelbart medborgarskapet. Samma möjlighet att frånta medborgarskapet bör vi i Sverige ge oss – i en alltmer hotfull och våldsam värld – till skydd för vårt samhälle”), Ingen tolkhjälp efter 5 år (”Det kan inte vara rimligt att man år efter år, till stora kostnader för samhället, har rätt till tolkhjälp när man inte lärt sitt nya hemlands språk”) och Inför skoluniform i grundskolan (”Hysterin med ungdomsmode når ständigt nya höjder”).

Men kanske bör Carl-Axel Roslund ännu mer framhållas för sina musikaliska insatser, där han utmanar vänsterns hävdvunna försprång. En låt där musikalisk pregnans paras med såväl folkbildande som frihetliga ambitioner är Fantomen, som man alltså även kan lyssna en bit på.


[Tipset från Dubbelt så kul]

Liberal förnyelse

En av folkpartiets bombgladaste element, Johan Ingerö, visar var skåpet ska stå, genom att i ett läsvärt inlägg finna likheter mellan föräldraförsäkringen och fascismen.

Själv har jag aldrig trott på millimeterrättvisa. Inte ens som dagisbarn gastade jag om storleken på glassportionerna

skriver Johan vidare, och producerar därmed det hittills tyngsta argumentet för varför kvinnor bör fortsätta att tjäna ca 83% av mäns löner.

Missa inte heller de tänkvärda kommentarerna.

En systematiskt brottslig ockupationsmakt

Jag har skrivit det förut: vill man förstå Palestinakonflikten måste man fokusera på livet. På den oerhörda, ofattbara nedmalningen av palestinsk vardag. Den israeliska ockupationsmakten dödar många palestinier med kulor och missiler. Men dess mest djupgående effekt är den lågintensiva likvidationen av palestiniernas livs- och utvecklingsutrymme. I den situation som med benägen hjälp från Västmakterna skapats i Palestina efter Hamas valseger, vrids dessa dagliga övergrepp upp till allt mer groteska nivåer.

Guardian rapporterar idag (läs!) från Gaza om exploderande fattigdom, om sjukvårdspersonal som inte fått lön på två månader, om hur patienter på sjukhus dör av brist på mediciner. Den israeliska organisationen Physicians for Human Rights menar att den ekonomiska situationen, med tillbakahållen finansiering av hälsovården

will lead to the death of thousands of people in the short term and to extensive morbidity in the long term

Detta är den israeliska ockupationens karaktär. Den förkväver systematiskt. Den är brottslig – brett och djupt. Vår bombhöger omfamnar dessa skändliga brott med entusiasm. Det är beklämmande.

Det *nya* feministiska partiet

Anders G Högmark (m), Patrik Norinder (m) och Henrik Westman (m) reserverar sig kring skrivningar om mäns våld mot kvinnor:

”Våldet mot kvinnor är enligt Moderaternas uppfattning inte ett jämställdhetsproblem, utan ett rättsväsendeproblem”.

En världsbild förkroppsligad

Den reaktionära grotthögern excellerar i oförblommerat stöd till Israels rasistiska ockupationspolitik, och går upp i limningen för att en representant för palestiniernas regering är på besök i Sverige. Det är naturligtvis allvarligt, och debattens ramar förskjuts i en märklig riktning, där själva fundamentet för konflikten tycks höljt i dimmor: Israel ockuperar Palestina och våldför sig på det palestinska folket.

Ändå är det förstås bra att den palestinska regeringen får möjlighet att något bryta den isolering som ockupationskramarna vill påtvinga den.

Och för övrigt säger dessa utdrag ur två olika TT-meddelanden idag rätt mycket om de underliggande bilder som styr rapporteringens inriktning och slagsida:

Hamas vill utrota alla judar och utgör i verkligheten "Hitler med skägg" skrev en kolumnist i en Stockholmstidning. Konfronterad med uttrycket blev flyktingministern Atef Adwan förbluffad innan han fann sig:
- Absolut inte, sade han.

[…]

Bisittaren vid pressträffen, riksdagsmannen och broderskaparen Pär Axel Sahlberg, fyllde i:
- Här finns inte ens ett skägg.

[…]

- Adwan är en person som inte ser ut som många förväntar sig att en Hamastalesperson ska se ut. Han har inte långt skägg utan ser sekulariserad ut, vilket ifrågasätter bilden av Hamas som en galen terrororganisation, säger [professorn i statsvetenskap Ulf] Bjereld.

Reservationslön

Lönesänkaralliansen arbetsmarknadspolitik - en närtidsvision.

[Tack t Micke för tipset]

Upprop: rädda allmännyttan

Högerpolitiken riktar effektivt in sig på allt som möjliggör ett utmanande av de samhälleliga relationer som klassamhället ger upphov till, och som håller upp klassamhället. Angreppen mot allmännyttan är ett övertydligt exempel. Boendeförhållandena är centrala för människors välfärd, och samtidigt för vilken bild man får av samhället, vilka man träffar i sin vardag. Sverige har i decennier saknat en offensiv, social bostadspolitik. Socialdemokraterna har varit svaga och visionslösa. Det uppenbart nödvändiga nybyggandet har inte fått tillräckliga resurser, och marknadskrafter har släppts loss, med väntade resultat: segregation och bostadsproblem för dem med svag ekonomisk ställning. Men allmännyttan har verkat uppdämmande för denna utveckling och framför allt så är dess existens avgörande för att kunna föra en social bostadspolitik nu och i framtiden. Borgarnas lust att likvidera allmännyttans bestånd är alltså, som jag skrivit tidigare, beräknad, effektiv systemskiftespolitik som låser fast de sociala strukturerna, påverkar decennier framåt, svårreversibelt.

Bland annat såhär står det i ett viktigt upprop:

Rädda allmännyttan i Stockholm!

Utan allmännyttan kommer segregeringen och utslagningen öka, priserna höjas och möjligheterna till en bostadspolitik försvinna. Om högern vinner valet 2006 kommer Stockholms allmännyttiga bostadsbolag återigen börja säljas bort. Högerns bostadspolitik innebär ökad segregering och utslagning samt högre priser och hyror.

Det är viktigt. Skriv på uppropet. Låt inte de extremistiska galenpannorna i grotthögeralliansen få chansen att förstöra Stockholm efter valet 2006.

Osynlighetspluralism

Dagens bästa: Håkan tar avstånd.

Terrorlagsdebatt

Ska vara med i SVT24 och diskutera den idag inledda rättegången i Stockholm, mot tre killar som åtalats med stöd av den fräscha stöveltrampslagstiftningen om terroristbrott. Motdebattör är Dick Erixon. Inslaget ska komma en bit in i Studio24 som sänds 18:05. Läggs upp på hemsidan sen.

(Skrev om ämnet häromdagen)

Uppdatering och tillägg: Inslaget börjar 19 minuter in, debatten 23 minuter in. Den talar väl för sig själv på flera sätt. En av de saker jag hade velat peka på men inte hann, är att ”den 25-årige akademikersonen från Kramfors”, som är en av de åtalade, i ett brev till tidningsredaktioner påstått att grabbarna var ”en svensk gren av terrornätverket al-Qaida”. Vi har i snart fem års tid fått vänja oss vid att dagligen matas med rapporter om hur ”al-Qaida” gör olika saker runt om i världen. Det ligger naturligtvis i det globaliserade amerikanska vålds- och terrormaskineriets intresse att sprida den bilden, och Västvärldens medier går igång som pavlovska hundar på al-Qaidasignalen, så mycket att de själva börjar vissla den för önskad dregeleffekt. Men dessutom blir – som i det här fallet – al-Qaidasnacket självuppfyllande. Den som söker vägar för sin frustration och/eller sensationslystnad, kan kalla sig för ”en gren av al-Qaida”, försöka insupa någon del av myten, dras till det i ordets ursprungliga betydelse fantastiska skimret över islamismen – som aktivt förstärkts i syfte att skapa behändigt farliga och mystiska fiendechimärer. Släpp inte den tankekedjan nästa gång det på oklara grunder rapporteras att ”al-Qaida” har legat bakom eller ”tagit på sig” det ena eller andra brottet. För övrigt rapporteras nu att USA, Storbritannien och Israel har ”bistått” Säpo i ”terroristjakten”. Jag vet inte om det är sant, men det förvånar knappast längre. Det hela är lärorikt, skandalöst och mycket, mycket obehagligt. Bodström och hetsmånglarna på högerkanten är farliga för svenskars trygghet.

Konstaterande

Dokument Inifrån igår visade - inte särskilt analyserande men lågmält och tydligt - hur folkpartiet gått från att vara ett liberalt parti, ett någorlunda progressivt borgerligt parti, till att medvetet och aktivt flörta med rasistiska strömningar, hetsa mot grupper som har en utsatt situation (invandrare, sjukskrivna, skolbarn…), gå i frontlinjen för ökad repression, och underblåsa irrationell rädsla för terrorism och fundamentalism – med framstampande av fördjupade rasistiska tankemönster som resultat.

Fredrick Federley säger för en gångs skull något som är rätt: ”Det var väl i sak inget nytt som framkom”. Så är det ju. Och det är det som är det skrämmande. Folkpartiets brunvandring har varit pågående och uppenbar åtminstone alltsedan valrörelsen 2002, och är ett av de observerbara tecknen på viktiga, obehagliga rörelser i tiden. Vad som nu är viktigt är att kunna diskutera dessa rörelser politiskt – att inse allvaret. Det behövs en bred demokratisk samling mot folkpartiet och det politiska projekt partiet gör sig till språkrör för.


PS. I programmet visas hur folkpartisterna sneglat och sneglar på danska Venstre. Hur det har gått i Danmark vet vi. Exploderande vardagsrasism och daglig hets mot muslimer. Danmark deltar i Irakkriget och kanaliserar den koloniala världsbild som är en förutsättning för detta deltagande hemåt. Samtidigt – och det är viktigt att se att allt detta hänger nära samman – inskränks demokratiska fri- och rättigheter och inleds generalangrepp mot välfärdssystemen.

Bloggen som bok

Jag sitter dåligt till för att blogga. Får därför nöja mig med lite förhandsreklam. I dagarna går ett manus med ett urval av undertecknads bloggtexter, tillsammans med ett nyskrivet längre efterord till tryck. Om någon månad eller så kommer det alltså en bok, som väl en bild av utvecklingen under det sensaste året. Det känns skoj. Inte utvecklingen alltså, däremot att det kommer en bok.

Boken ges ut av nya Karneval förlag, som hunnit ge ut tre intressanta titlar: Herr Galloway åker till Washington, av och med den stridbare brittiske politikern som krossade den amerikanska bombhögern vid utskottsförhör på deras hemmaplan; Terry Jones krig mot kriget mot terrorismen, med krönikor av Monty Python-legendaren Terry Jones; samt Ett monster vid vår dörr, av Mike Davis, om fågelinfluensan.

Se några recensioner, här, här och här.

Jag återkommer om boken.

Bakgrund och hot

En nittonåring, en tjugotvååring och en tjugofemåring åtalas för ”terrorbrott”. De påstås ha planerat ett angrepp mot Livets ords lokaler. Det är terror- och islamismsnack i medierna. SVT rapporterade i morse:

De tre männen skiljer sig åt väsentligt, men har enligt åtalet haft de gemensamma intressena terroristsajter och religion.

(Vem är inte det?) Nyss visade TV4 ett inslag då två av killarna blivit filmade (!) när de är på ett Internetkafé och det ”klart framgår” att de varit inne på Livets ords hemsida, samt ”undersökt busstrafiken mellan Stockholm och Uppsala”. Enligt TV4 har ungdomarna ”islamisk bakgrund”. Ursäkta mig – vad fan är det? Vad är detta för jävla rapportering?

Folk bränner ner skolor. Det är olagligt. Det är också olagligt att försöka bränna ner Livets ords lokaler. Det ska följas upp och dömas. Men varför skulle vi behöva en särskild terrorlagstiftning för det andra fallet? Det gäller varenda en av de brott som nu genom myndigheternas bedömning kan gå under terrorbeteckning. Särskilt i detta fall blir det riktigt galet. Det här är helt uppenbart tre snubbar som tappat fotfästet. En av dem har spelat in en film där han sitter hemma i Trelleborg med en grej om huvudet och ”hotar de europeiska folken”. Jag menar, kom igen för helvete! Vad är det för massmedier vi har som hjälper till att skrämma folk med detta?

Jan Guillou skärskådade den senaste laddningen repressiva lagar – under terrorbekämpningsflagg – i en krönika förra året. Det är en text att läsa igen.

En antidemokratisk lagstiftning är ett mycket större hot mot demokratin än alla terrorister i världen. Thomas Bodström är i det avseendet farligare än Usama bin Ladin.

Och definitivt, definitivt farligare än tre ynglingar som intresserat sig för ”terrorsajter och religion”. Däremot lär de ju få en och annan efterföljare, nu när deras surfande blivit riksangelägenhet.

Förbruningsmotor

Några politiska klåpare på marginalen har kastat grejer på centerpartiets lokaler, samt arbetsförmedlingens. Det är dumt. Men så kliver de verkligt farliga reaktionärerna fram. I ett pressmeddelande inspirerat av bushskt mörkermannaspråk passar folkpartiet på att slänga fram repressiva galenskaper och skapa allmänt obehaglig stämning kring sådant som skulle kunna vara vanliga förändringsförslag – men just i det här läget blir till steg i en allmän förbruningsprocess. Förslagen är redan tidigare lagda i folkpartiets monumentala repressionsmotion, men här har ett litet window of opportunity uppenbarat sig. Mer resurser ska till Säpo, så att den kontrollera politiska aktivister. Och så än värre: ”en ny straffskärpningsgrund för brottslighet som hotar demokratiska värden”. Det torde till exempel vara uppenbart att folkpartiet genom sitt underblåsande av rasistiska strömningar och genom ohämmat stöd till brottliga, koloniala angreppskrig hotar demokratiska värden. Men det vore en farlig utveckling om detta skulle bli föremål för brottsutredning istället för politisk kamp.


PS. ”Samhället måste tydligt markera orimligheten i att ett fåtal försöker sätta munkavel på dem som i demokratisk anda driver sina åsikter” skriver folkpartiet. Är det 1 maj-rapporteringen som avses, eller ägarkoncentrationen i media mer allmänt?
PS2. Det här ställer också folkpartiets hyckleri i perspektiv. Säpo och den öppna polisen kanske kan börja med att med gällande lagstiftning bry sig om nazisters dagliga angrepp mot vänstern.

Det nya feministpartiet

Jag skulle vilja ställa upp i ett vad kring frågan om Gustaf Groth (m) tycker att ”kompetens ska gå före kön”:

Det var i onsdags som Gustaf Groth, moderat kommunpolitiker och moderaternas främste företrädare i Luleås kyrkopolitik [!], gjorde uttalanden i lokalradion som slog omgivningen med häpnad.

Allt handlade om en planerad erotikmässa med striptease-uppträdande.

”Jag tycker att pojkarna ska få ha lite roligt”, sade Groth och jämförde också prostitution med fiskförsäljning:

”Ideologiskt tycker jag att vi ska ha det, för vi är för fri företagsamhet. Jag är lite kluven.”

Han skämtade också med moderaternas gruppledare Maria Salmgren, som är motståndare till erotikmässan:

”Jag som trodde att du skulle uppträda där.”

Skämtade är ju ett roligt ord i sammanhanget.

Citatet från artikel i NSD, hittad via Gunnar Bergman.

Klockrent om elitjournalistik

Upptäcker idag en några dagar gammal krönika i LO-tidningen, av den alltid skarpe Ann Charlott Altstadt. Hon sammanfattar det man själv mödosamt orerat lite långrandigt kring, i en kort och kärnfull text. Det är måste-läsning i dagar som dessa:

Med tanke på hur nyheter vinklas och kommenteras är det [högersympatier bland politiska journalister] föga överraskande och det förklarar varför jag är livrädd varje gång jag knäpper på nyheterna eller öppnar en tidning. För det innebär i praktiken att dessa elitjournalister bestämmer hur politik ska beskrivas, exempelvis att med en raljant röst genomskåda allt som heter statliga utgifter som vanstyre och populism.

1 maj ger garanterad uppmärksamhet

Well. 2 maj-rapporteringen är galen, galen. Påminner om krigsrapportering riktad mot den lede fi – här utgjord av arbetarrörelsen och de tiotusentals människor som manifesterar sin kamp för rättvisa och solidaritet.

Stor uppmärksamhet har förlänats en kristdemokratisk manifestation i Uppsala. Det är rätt anmärkningsvärt. Att det hålls en sådan manifestation i just Uppsala är ingen slump. Uppsala har i decennier varit det starka fästet för den fundamentalistiska sekten Livets ord och de fanatiska abortmotståndarna i Ja till livet.

På senare tid har den kristna sekthögern gjort framstötar i krisdemokratin, för att vrida partiets reaktionära profil flera varv högre. Som Peter Gustavsson skriver i ett intressant inlägg:

Kristdemokraternas avdelning i Uppsala styrs nu av kristen höger av samma typ som de samfund som var basen för George W Bush valseger i USA 2004.

I en rimligare värld hade detta omnämnts och problematiserats i en avrapportering. Men nu vet den kristna högern hur medieklimatet i Sverige ser ut. PR-mässigt kan man placera vad som helst på 1 maj och få det medialt kulighetsstämplat, eftersom det är ett angrepp på den organiserade arbetarrörelsen.


PS. Glädjande är att Evo Morales valde 1 maj för att utannonsera kommande nationalisering av energitillgångar i Bolivia.

Reklammakarnas rapportering

Mellanlandar bara snabbt mellan en superglad, mycket välbesökt demonstration, och Flammans fest på la Habana. Man lär sig fan aldrig att man inte ska titta på rapporteringen från 1 maj, om man vill behålla humöret. Ekot meddelar i alla fall någonting om vad som sades på demonstrationerna (Uppdatering: njae, jag tar tillbaka det efter att ha tittat på ingångsvinkeln under rubrikerna)

Men just nu så toppar både SvD och DN med ”Krav på Anna Sjödins avgång”. I Tyresö har sex personer från Muf gjort ett plakat där det står att Anna Sjödin ska avgå. Det är redan där helt galet att högerns politiska kampanjande ska sjunka till nya bottennivåer. Men att detta blir toppnyhet – presenterat som att det var vad demonstrationen gick ut på – det är i ärlighetens namn billigt bortom alla anständighetsgränser.

För övrigt är SvD:s nyhetsrubriker angående 1 maj följande:

- Avgångskrav på SSU:s Anna Sjödin
- Stort ras för s i opinionen
- Nuder erkänner missade löften
- Stökiga demonstranter
- Stora trafikomläggningar

Och DN kör rubriken ”Opinionsmätning: LO-medlemmar stödjer m-argument”.

Men det är bluff rakt igenom. Det finns inget argument. Det finns blajpåståenden som alla människor håller med om, och det finns en oärlig fantasisiffra som moderaterna fortsatt får hjälp av medierna att sprida.

På samma sätt svarar 96 procent ja på frågan: Anser du att det är ett stort problem för Sverige att uppemot 1,5 miljoner vuxna inte arbetar eller arbetar mindre än vad skulle vilja?

Jaha? ”Vitamininstitutet i Schweiz” är mer ärlig i sitt reklammakeri än Analysmannen.

Vi de tusentals som gick i demonstrationstågen gjorde det med glädje och beslutsamhet. Rapporteringen från tågen är ännu ett argument för att hetsen mot arbetarrörelsen måste mötas av organiserad kamp – inför och efter valdagen. Det var en bra startdag för nästa fas i en valrörelse där mycket, mycket mer än parlamentsplatser står på spel. För som Lars Ohly uttryckte det i sitt också i övrigt utmärkta tal (som man kan lyssna på här – gör det):

”Moderaternas extreme political make-over verkar begränsa sig till att man bytt ut Kalle Stropp mot Grodan Boll”.

PS. Förra året skrev jag så här efter 1 maj. Det är helt sjukt att man kan veta i förväg att det kommer att vara likadant i år igen.