Jag blev intervjuad förra veckan, i norska Morgenbladets serie som belyser kulturelitsbegreppet, genom att diskutera situationen i olika länder.
De andra artiklarna i serien: USA, Frankrike, Tyskland.
fredag, februari 29, 2008
Grattis Flamman!
Flamman ökade prenumerantantalet med 23 procent 2007! Ett starkt arbete och en välförtjänt ökning. Flamman är en tidning som verkligen behövs i dagens medieklimat. Prenumera!
torsdag, februari 28, 2008
Strengere dogmer enn pavekirka
I Klassekampen igår, 27:e feburari. (Översättningen är gjord på redaktionen)
Tillfellet Skarstein
I lørdagens Klassekampen kunne vi lese at Rune Skarstein, radikal økonom og politisk aktiv profil på venstresiden, nektes opprykk til professor i samfunnsøkonomi. Begrunnelsen er at han «ikke har gitt betydelige bidrag til kjernen av økonomisk vitenskap slik den er definert i dag». Som Bent Sofus Tranøy påpeker i siste nummer av Prosa er resonnementet «befriende ærlig i sin hjelpeløse sirkularitet». De ortodokse beslutter etter nøye overveining at kritikk mot ortodoksien ikke er et ortodokst standpunkt.
«Kjernen i økonomisk vitenskap» er i dag den retningen som kalles neoklassisk eller marginalistisk. Den som skal studere, og senere gi «betydelige bidrag» til retningen, må svelge den blå pillen og bevege seg inn i en eventyrverden der nyttemaksimerende individer befolker matematiske modeller. Her ser det ut som i Thatchers retorikk: «There is no such thing as society.» Den verktøykassa profesjonen flotter seg med, reduserer mennesker til atomer uten sosiale relasjoner. Det betyr at kjønnsbundne forventninger, statusdrevne motenykker, reaksjoner på overflod og fornedring - alt som har med virkelige maktforhold og interessekonflikter å gjøre - faller utenfor modellene.
I virkeligheten er økonomien de genuint sosiale prosessene der avgjørelser om produksjon, distribusjon og konsum av ressurser stiller mennesker i en relasjon til hverandre. Et samfunn som spesialiserer seg på kaffe kommer til å utvikles annerledes en ett som produserer alt fra torskefilet til telefonprogrammer. «Etterspørselen» etter store boliger omringet av høye gjerder i områder der alle har om lag samme inntekt, skapes ikke i et sosialt vakuum. Og «konsumet» av slike boliger setter andre spor i samfunnet enn konsum av bananer, ulykkesforsikringer og tv-spill. Den som i dagens Norge ikke har råd til å dra på utenlandsferie, finner ingen trøst i det faktum at nesten ingen kunne det på 1600-tallet. Å rydde et kontor er ikke samme tjeneste som å rydde et soverom - det konstituerer ikke samme relasjon mellom «markedsaktørene».
Alle modeller forenkler. Men i den neoklassiske verden mangler man begreper for nøyaktig det som er relevant for å forstå økonomien. I prinsippet kan dermed nesten ingenting som er viktig i samfunnet gjøres begripelig med den ortodokse samfunnsøkonomien. Den er i det store og hele - bokstavelig talt - verdiløs.
Men ikke betydningsløs! Man er ikke den samme når man kommer ut av eventyrverdenen, som da man gikk inn i den. Man forlater den med et forandret blikk. Det finnes en implisitt sosial teori - en idé om at nesten all menneskelig aktivitet kan og bør reduseres til simpelt markedsutbytte. Den pumpes ut av samfunnsøkonomene, og gir, for å si det med Tranøy, «avtrykk i vår allmenne kultur.»
Menneskelig tanke i allmennhet, og den offentlige samtalen i særdeleshet, er avhengig av metaforer og mentale forestillinger. Milton Friedman forklarte i et intervju sitt begrep «naturlig arbeidsløshet» gjennom en sammenligning med en butikk det man selger herreskjorter: Det må alltid ligge noen på hylla! For nesten alle den vestlige verdens sentralbankierer og for mange finanspolitikere er den friedmanske teorien en bærebjelke i forståelsen av økonomien.
«Det er bare den katolske kirka som burde få holde på slik,» sier Skarstein når han kommenterer den kollegiale vreden mot økonomer som underkjenner dogmene. En god liknelse. Samfunnsøkonomien av i dag får sin dominerende kraft av fagdisiplinens samfunnsmessige funksjon - å legitimere de rådende maktforholdene. Som astrologien, skolastikken, den statsdoktrinære marxisme-leninismen eller sosialdarwinismen under ulike perioder. Å ta et oppgjør med denne rettroenheten burde være en viktig oppgave i og utenfor akademia. Et utgangspunkt kan være det enkle faktum at herreskjorter ikke organiserer streiker for høyere lønn eller bedre pensjonsvilkår.
Ali Esbati
Tillfellet Skarstein
I lørdagens Klassekampen kunne vi lese at Rune Skarstein, radikal økonom og politisk aktiv profil på venstresiden, nektes opprykk til professor i samfunnsøkonomi. Begrunnelsen er at han «ikke har gitt betydelige bidrag til kjernen av økonomisk vitenskap slik den er definert i dag». Som Bent Sofus Tranøy påpeker i siste nummer av Prosa er resonnementet «befriende ærlig i sin hjelpeløse sirkularitet». De ortodokse beslutter etter nøye overveining at kritikk mot ortodoksien ikke er et ortodokst standpunkt.
«Kjernen i økonomisk vitenskap» er i dag den retningen som kalles neoklassisk eller marginalistisk. Den som skal studere, og senere gi «betydelige bidrag» til retningen, må svelge den blå pillen og bevege seg inn i en eventyrverden der nyttemaksimerende individer befolker matematiske modeller. Her ser det ut som i Thatchers retorikk: «There is no such thing as society.» Den verktøykassa profesjonen flotter seg med, reduserer mennesker til atomer uten sosiale relasjoner. Det betyr at kjønnsbundne forventninger, statusdrevne motenykker, reaksjoner på overflod og fornedring - alt som har med virkelige maktforhold og interessekonflikter å gjøre - faller utenfor modellene.
I virkeligheten er økonomien de genuint sosiale prosessene der avgjørelser om produksjon, distribusjon og konsum av ressurser stiller mennesker i en relasjon til hverandre. Et samfunn som spesialiserer seg på kaffe kommer til å utvikles annerledes en ett som produserer alt fra torskefilet til telefonprogrammer. «Etterspørselen» etter store boliger omringet av høye gjerder i områder der alle har om lag samme inntekt, skapes ikke i et sosialt vakuum. Og «konsumet» av slike boliger setter andre spor i samfunnet enn konsum av bananer, ulykkesforsikringer og tv-spill. Den som i dagens Norge ikke har råd til å dra på utenlandsferie, finner ingen trøst i det faktum at nesten ingen kunne det på 1600-tallet. Å rydde et kontor er ikke samme tjeneste som å rydde et soverom - det konstituerer ikke samme relasjon mellom «markedsaktørene».
Alle modeller forenkler. Men i den neoklassiske verden mangler man begreper for nøyaktig det som er relevant for å forstå økonomien. I prinsippet kan dermed nesten ingenting som er viktig i samfunnet gjøres begripelig med den ortodokse samfunnsøkonomien. Den er i det store og hele - bokstavelig talt - verdiløs.
Men ikke betydningsløs! Man er ikke den samme når man kommer ut av eventyrverdenen, som da man gikk inn i den. Man forlater den med et forandret blikk. Det finnes en implisitt sosial teori - en idé om at nesten all menneskelig aktivitet kan og bør reduseres til simpelt markedsutbytte. Den pumpes ut av samfunnsøkonomene, og gir, for å si det med Tranøy, «avtrykk i vår allmenne kultur.»
Menneskelig tanke i allmennhet, og den offentlige samtalen i særdeleshet, er avhengig av metaforer og mentale forestillinger. Milton Friedman forklarte i et intervju sitt begrep «naturlig arbeidsløshet» gjennom en sammenligning med en butikk det man selger herreskjorter: Det må alltid ligge noen på hylla! For nesten alle den vestlige verdens sentralbankierer og for mange finanspolitikere er den friedmanske teorien en bærebjelke i forståelsen av økonomien.
«Det er bare den katolske kirka som burde få holde på slik,» sier Skarstein når han kommenterer den kollegiale vreden mot økonomer som underkjenner dogmene. En god liknelse. Samfunnsøkonomien av i dag får sin dominerende kraft av fagdisiplinens samfunnsmessige funksjon - å legitimere de rådende maktforholdene. Som astrologien, skolastikken, den statsdoktrinære marxisme-leninismen eller sosialdarwinismen under ulike perioder. Å ta et oppgjør med denne rettroenheten burde være en viktig oppgave i og utenfor akademia. Et utgangspunkt kan være det enkle faktum at herreskjorter ikke organiserer streiker for høyere lønn eller bedre pensjonsvilkår.
Ali Esbati
tisdag, februari 26, 2008
Bil'in 22. februari. Inget särskilt.
Kolla på det här klippet från Bil’in. (Via Pelaseyed). Protester mot Israels apartheidpolitik. Det koloniala barbariet mot de protesterandes mänskliggörande trots. På ytan kan det se meningslöst och dödfött ut att möta en sådan övermakt med späda, oskyddade kroppar, med enkla, handgjorda slangbellor och med saxofonmusik som plockar upp toner från, bland annat, en rik judisk flyktingtradition och håller upp som en skrattspegel framför ockupationsmakten. Men det är inte meningslöst – det vi ser i tårgasdimman är folk som värjer sig mot avhumanisering: återuppfinner sig själva som människor.
Reaktion
Borgerlighetens öppna förakt för den politiska demokratin växer med en sådan hastighet att man liksom tappar andan. Det man hade tänkt utbrista av varningsord och analyser framstår för en själv som skrattretande naivt, politiskt passé, innan man hunnit formulera det färdigt. Satiren känns allt oftare som den enda möjliga genren. Badlands Hyena kommenterar den senaste rundan av utgjutelser kring personval:
Tankesmedjan Limbo anser att förstärkningen av personvalet är ett första steg i rätt riktning, mot en bättre dumokrati. När valet av person väl är etablerat följer avskaffandet av de politiska partierna, eller att det bara finns ett. Därefter införs livstidsmandat. Härefter följer avskaffandet av själva valet, då ledaren väljs inom en liten krets.Hela inlägget här.
Slutligen förlorar politiken sin mening och ledaren kallas “hövding” och vi har äntligen återvänt till det gyllene stadium där mänskligheten fungerar mest effektivt.
lördag, februari 23, 2008
Bakom stormen utspelar sig ett större drama
I Aftonbladet har Åsa Linderborg tagit sig an Maciej Zaremba, nogsamt och skarpt, så att det inte blir mycket kvar av hans stort uppslagna argumentation kring den gastkramande kränkningshysterins pågående vansinne runt om i landet. Linderborg tar ett helhetsgrepp – hon visar att Zarembas sliriga retorik helt säkert kan undvika att blotta uppenbara öppningar; men slutresultatet blir likaväl falskt. Det finns mycket som Zaremba påstår, som inte är direkt falskt. Men den bild som han etablerar och befäster, den är just det: falsk.
Det går inte att på ett meningsfullt sätt diskutera Zarembas artikelserie, utan att ta in det sammanhang som Linderborg gör; vem Zaremba kittlar och hur hans metod går igen. Titta på vilka som verkligen gått i spinn över Zarembas artiklar – över den stämning de suggererar! Det är just dem som Linderborg sätter sökljuset på i slutet av citatet ovan.
Det är för övrigt upplysande att jämföra den här diskussionen med den absurda uppståndelsen kring Andreas Malms lysande artikelserie om islamofobi. Eller snarare det faktum att uppståndelsen uteblivit. Istället har det varit en sinnesslö diskussion med inkvisatoriska övertoner, om en mening där Johan Norberg figurerar. Norberg ansåg sig – med viss rätt, menar jag – slarvigt citerad och fick genmäle; en generositet som är få förunnat. End of story? Tvärtom. Det är detta som blivit huvudsak – medan den helt avgörande frågan om västerländsk nyrasism och samspelet mellan nyliberalism och islamofobisk hets, skyfflats ut till periferin. Med samma skränande hejarklack som i fallet Zaremba ovan!
Andreas Malm skriver själv med beundransvärd saklighet och skärpa om detta i Expressen:
Fall 1: Zaremba ger inga enskilda citat att gå loss på. Men den sammantagna bild som han presenterar är grundfalsk. Resultat: Ge killen journalistpriser och eter-tid! Stig fram och grupp-oja er över alla gnälliga typer som ska komma här och komma!
Fall 2: Andreas Malm begår ett minimalt referatmisstag. Men den sammantagna bild som han presenterar är tydlig, analytiskt riktig och ohyggligt viktig. Resultat: Lägg ner! Sparka! Brännmärk! Vägra diskutera sakfrågan!
Den inskränkta, sinnesbedövande symfoni vi har fått avnjuta kring dessa fall, är borgerlig hegemoni. Den skymmer sammanhangen och därmed sanningen. Låt oss diskutera och utmana den.
- - - - -
Zarembas artikelserie: [1] [2] [3]
Malms artikelserie: [1] [2] [3]
Man kan säga att Zaremba är något viktigt på spåren när han hävdar att begreppet kränkt har blivit ett vapen för den enskilda individen som ersatt den kollektiva ilskan. Det är resultatet, en draksådd, av en postmodern identitetspolitik som Zaremba angriper från höger men som man lika gärna kan attackera från vänster. Men han är ute efter något annat.Att Zaremba är något viktigt på spåren är alltså något som Linderborg också explicit nämner. Det blir därför lite märkligt att läsa exempelvis Katrine Kielos avfärdande av Linderborg i Dagens Arena. I övrigt skriver Kielos också om något oerhört viktigt – om orättvisornas privatisering och de kollektiva lösningsmodellernas upplösning. Precis som Kielos skriver, finns det all anledning att kritiskt titta på utvecklingen i USA. Just denna varning utvecklade också Josefin Brink häromdagen: Zaremba skördar högersådden. Men sådana påpekanden och analyser står inte i motsättning till det som Linderborg plockar fram. När hon plockar isär Zaremba, är det den tendesiösa blicken hon karvar fram: det är syftet.
[…]
Den oförvägne sanningssägaren är den borne opportunisten. Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet. [Mina kurs.]
Det går inte att på ett meningsfullt sätt diskutera Zarembas artikelserie, utan att ta in det sammanhang som Linderborg gör; vem Zaremba kittlar och hur hans metod går igen. Titta på vilka som verkligen gått i spinn över Zarembas artiklar – över den stämning de suggererar! Det är just dem som Linderborg sätter sökljuset på i slutet av citatet ovan.
Det är för övrigt upplysande att jämföra den här diskussionen med den absurda uppståndelsen kring Andreas Malms lysande artikelserie om islamofobi. Eller snarare det faktum att uppståndelsen uteblivit. Istället har det varit en sinnesslö diskussion med inkvisatoriska övertoner, om en mening där Johan Norberg figurerar. Norberg ansåg sig – med viss rätt, menar jag – slarvigt citerad och fick genmäle; en generositet som är få förunnat. End of story? Tvärtom. Det är detta som blivit huvudsak – medan den helt avgörande frågan om västerländsk nyrasism och samspelet mellan nyliberalism och islamofobisk hets, skyfflats ut till periferin. Med samma skränande hejarklack som i fallet Zaremba ovan!
Andreas Malm skriver själv med beundransvärd saklighet och skärpa om detta i Expressen:
När stormen på den svenska kulturdebattens arena lagt sig för den här gången kan jag möjligen komma att ångra att jag spillde en mening på att berätta för DN Kulturs läsare vilka debattörer som passar in i Bawers Sverigebild (för övrigt meddelar Bawer att även han föredrar Expressen framför Dagens Nyheter) enär diskussionen kommit att handla om detaljer.Ställda bredvid varandra ger oss de här två debatterna något vidare att fundera över.
Men det finns en principiellt intressant fråga här. En återkommande tankefigur i Eurabienlitteraturen är just att den socialdemokratiska välfärdsstaten fråntagit medborgarna deras driftighet, handlingskraft och vaksamhet. De har blivit förslöade, passiviserade, dåsigt oförmögna att ta reda på sitt eget bästa och befria sig från de muslimska invandrarnas olidliga tyngd.
Här sker en glidning. En nyliberal problemformulering kanar över i en rasistisk. Det är en process i den västerländska offentligheten som – om det ändå vore så väl! – inte begränsar sig till Eurabienlitteraturen. Den återkommer hos de flesta av kontinentens högerpopulistiska partier, men vi kan se den i rörelse även här, i vårt eget land [...]
I bästa fall finns det fortfarande en chans att höja den här debatten från sin nuvarande nivå, så att den blir något mer än en fallstudie i sårad borgerlig narcissism. En av många frågeställningar av reellt värde kunde vara denna: hur är det egentligen med gränserna mellan liberalism och rasism – islamofobi i synnerhet – i vår tid? Är de skarpa? Har de flyttats? Blir de suddigare? Den som följer internationell debatt, och utvecklingen i vårt eget liberala folkparti, kommer att få svårt att hävda att ingenting händer.
Fall 1: Zaremba ger inga enskilda citat att gå loss på. Men den sammantagna bild som han presenterar är grundfalsk. Resultat: Ge killen journalistpriser och eter-tid! Stig fram och grupp-oja er över alla gnälliga typer som ska komma här och komma!
Fall 2: Andreas Malm begår ett minimalt referatmisstag. Men den sammantagna bild som han presenterar är tydlig, analytiskt riktig och ohyggligt viktig. Resultat: Lägg ner! Sparka! Brännmärk! Vägra diskutera sakfrågan!
Den inskränkta, sinnesbedövande symfoni vi har fått avnjuta kring dessa fall, är borgerlig hegemoni. Den skymmer sammanhangen och därmed sanningen. Låt oss diskutera och utmana den.
- - - - -
Zarembas artikelserie: [1] [2] [3]
Malms artikelserie: [1] [2] [3]
fredag, februari 22, 2008
Kollaps
Petter Nilsson samlar på incidenter av intellektuell implosion som resultat av hans inlägg om demokrati häromdagen. Om det inte vore så att de idéer de citerade representerar - och i flera fall de själva - hade stort inflytande i samhället, hade det bara varit bizarrohumor. Nu finns det all anledning att dra rocken lite närmare kroppen när man ställer den fråga Petter gör: Vad hände med liberalismen?
Tre tips
* Rawia Morra om Den etniska rensningens ABC.
* China Labour Bulletin. Arbetar med att dokumentera och stödja den kinesiska arbetarrörelsen – alltså de människor som med ålderdomliga maffiametoder (strejk, demonstrationer osv.) försöker förstöra marknadsmekanismerna i Kina och inskränka det kinesiska folkets frihet att utsugas och slita under livsfarliga förhållanden i den segerrika joint venture som bildats mellan Kinas kommunistiska partikadrer och det internationella kapitalet.
* Dagens citat:
* China Labour Bulletin. Arbetar med att dokumentera och stödja den kinesiska arbetarrörelsen – alltså de människor som med ålderdomliga maffiametoder (strejk, demonstrationer osv.) försöker förstöra marknadsmekanismerna i Kina och inskränka det kinesiska folkets frihet att utsugas och slita under livsfarliga förhållanden i den segerrika joint venture som bildats mellan Kinas kommunistiska partikadrer och det internationella kapitalet.
* Dagens citat:
Experts believe that now that Fidel Castro has resigned he'll either be succeeded by his brother Raúl, or by his idiot son Fidel W Castro.
David Letterman [uppsnappat via banal; här är själva inslaget]
onsdag, februari 20, 2008
Dagens nödvändiga läsning: tolkningsföreträde
Petter Nilsson skriver på SVT Opinion. Lysande. Det är ofta texter om självklarheter som är svårast att skriva pedagogiskt och medryckande.
Två olika bloggar
Vänsterns studentförbund, VSF, har nu en blogg, väl värd att besöka!
Friherrinnan Linnéa Transchiöld, född för 63 år sedan, boende på Östermalm med sin förtjusande man Carl Johan och hunden Lillian, har också en blogg. Även den mycket bra, på delvis andra sätt. [Tipstack till Tobbe W]
Friherrinnan Linnéa Transchiöld, född för 63 år sedan, boende på Östermalm med sin förtjusande man Carl Johan och hunden Lillian, har också en blogg. Även den mycket bra, på delvis andra sätt. [Tipstack till Tobbe W]
Angry Arab om den arabiska tragedin
Russia is trying to form an organization for natural gas producing countries. Not to be outdone, Arab countries are trying to form an organization of hot air producing countries.
(Angry Arab)
(Angry Arab)
tisdag, februari 19, 2008
Exit en Castro
Jaha, just som Fidel Castro höll på att bli lite varm i kläderna på presidentposten har han gått och avgått.
Jag får väl lägga upp en länk till min artikel från augusti 2006, när folk var säkra på att han var på vippen att trilla av pinn, eller möjligen redan hade gjort det.
Vad som händer med Kuba är oklart. En anledning är att den kubanska statsledningen är så oerhört sluten – se där en del av själva problemet. Men klart är att det är som Hanna Löfqvist påpekar: när Bush erbjuder sin hjälp för det kubanska folkets befrielse, då har de i likhet med andra hjälpta och ohjälpta folk runt om i världen all anledning att vara mycket oroliga.
PS. "I'm not thinking to cut my beard, because I'm accustomed to my beard and my beard means many things to my country. When we have fulfilled our promise of good government I will cut my beard." Castro in 1959, interview with CBS's Edward Murrow, 30 days after the revolution.
Jag får väl lägga upp en länk till min artikel från augusti 2006, när folk var säkra på att han var på vippen att trilla av pinn, eller möjligen redan hade gjort det.
Vad som händer med Kuba är oklart. En anledning är att den kubanska statsledningen är så oerhört sluten – se där en del av själva problemet. Men klart är att det är som Hanna Löfqvist påpekar: när Bush erbjuder sin hjälp för det kubanska folkets befrielse, då har de i likhet med andra hjälpta och ohjälpta folk runt om i världen all anledning att vara mycket oroliga.
PS. "I'm not thinking to cut my beard, because I'm accustomed to my beard and my beard means many things to my country. When we have fulfilled our promise of good government I will cut my beard." Castro in 1959, interview with CBS's Edward Murrow, 30 days after the revolution.
Två tips
1. Josefin Brink skriver tankeväckande och välformulerat om Maciej Zarembas DN-artiklar om diskrimineringslagen och lärarhögskolan. Missa inte!
2. Katrine Kielos om Marguerite Duras – förord till Modernistas utgåva av Dödssjukdomen.
2. Katrine Kielos om Marguerite Duras – förord till Modernistas utgåva av Dödssjukdomen.
EUropa-tanken och islamofobin
Andreas Malms tredje artikel om islamofobi på DN Debatt är nog den allra bästa, i en serie som redan bjudit på två lysande texter.
I denna artikel placerar Malm islamofobins utveckling tydligare i ett intresseperspektiv – ger den en ”materiell bas”. Han daterar starten av den moderna islamofobin till oljekrisen 1973 och visar hur den producerar en sammanhängande bild av en yttre och inre fiende. Så sprids också ett ljus över en helt central utveckling i vår samtid: de imperialistiska krigens gödande av den inre rasismen.
Malm pekar också förtjänstfullt ut islamofobins betydelse för återskapandet av ett mytiskt civilisationsbärande ”Europa”. Med Matti Bunzl skriver han:
Jag tar mig också friheten att lägga upp sista delen av en egen artikel, ”Rasism och reaktion”, där jag tagit upp frågan tidigare. Artikeln är publicerad i Socialistisk Debatt #2/2005, Rasism och imperialism i kärna och periferi.
- - - - - - - - - - -
[…]
Den europeiska unionen
Den Europeiska Unionen är den politiska inkarnationen av viktiga trender i den europeiska kapitalismen. Inåt i unionen flexibiliseras och disciplineras arbetskraften. Den monetaristiska tvångströjan skapar ett välkommet tryck för att avrusta stark arbetsrätt och välfärdsarrangemang som arbetslöshetsunderstöd och pensioner. Utåt skapar sig unionen välbevakade gränser, bygger polisiära och militära muskler och söker en aktivt exploaterande plats i den globala arbetsdelningen.
Parallellt med konstruktionen av politiska institutioner och juridiska ramverk pågår en process för att aktivt skapa en särskild europeisk identitet. Detta är en oundviklig del av EU-projektet. Skapandet av en sådan identitet skiljer sig – rent operationellt – på väsentliga sätt från det ständigt pågående återskapandet av nationella identiteter. Naturligtvis är alla sådana gemenskaper föreställda och i någon mån repressiva. Men de är för den skull inte lika och framför allt inte ahistoriska.
Nationalstaternas historia är blodig och unken. Icke desto mindre har uppfattningen om vad Sverige är och vad svenskar förväntas ha gemensamt destillerats fram genom komplexa historiska inklusions- och exklusionsprocesser. En avgörande aspekt är skillnaden (även om det också finns ett växelspel) mellan gemenskaper kring lösa ”värden” och sådana som uppstår kring gemensam aktivitet, till exempel att man i praktiken kämpar för någon rättighet, betalar skatt eller blir utskälld av förmannen. Den europeiska identitet som ackompanjerar EU-bygget blir ett slags renodlat beställningsverk ovanifrån. För övrigt inte helt olikt den ”chockstart” av nationellt uppvaknande som brukar åkallas inför gryende eller planerade krig. Rent konkret fastställs gemenskapens symboler, artefakter och historiska berättelser i byråkratiska rum dit tillträdet är klassmässigt strikt begränsat. Det som kommer ut blir en intressant blandning av nyliberal smörja och den yttersta eurocentrism. (1) Den övernationella kompromissen blir betydligt skevare ur ett klassperspektiv än så gott som varje nationell kompromiss.
Vad betyder allt det för rasismens utveckling? Än en gång vill jag betona att man bör fokusera på hur de strukturer som konkret reproducerar rasismen påverkas. De är framför allt materiella. Om man i politisk kamp lyckas utvidga och fördjupa demokratin och minska utrymmet för kapitalets godtycke så kan man därmed också omvandla rasistiska strukturer. Och i den processen gäller det även att landa rätt i synen på nationalstatens institutioner och demokratiska fora. Upplösningen av dem minskar varken behovet av eller möjligheten till exploatering av invandrargrupper.
Rasism i nykolonialismens tid
Kapitalets aktuella profitbehov driver det ut i imperialistiska krig och en ny fas av direkta ockupationer. Om bakgrunden finns mycket att säga, men här finns inte det utrymmet. (2) Låt mig bara få understryka att USA har en särskild roll i den nuvarande kapitalistiska världsekonomin.
Systemet av global utsugning kräver politisk ”stabilitet” – i betydelsen fortsatta flöden av centrala resurser i lämpliga riktningar, fortsatt penetration av områden som tidigare inte kunnat marknadsutsättas. Det kräver en kränkning av nationell suveränitet överallt utom i USA, där suveräniteten är total. Och politisk stabilitet under sådana förhållanden kräver våld. Mycket, mycket våld.
Ett ord som påfallande ofta dyker upp i diskussionerna om den ”nya världsordningen” är ”värden”. Här hemma tala Försvarsberedningens ordförande om att samlas kring ett nytt försvarskoncept: ”Centralt i detta nya koncept måste vara skyddet av vårt samhälles grundläggande värden och funktioner” (3). I samma andra skriver Sveriges överbefälhavare:
Vad är det för värden? Man bör skära igenom det verbala fluffet. I det ideologiska tankegodset finns tron på ”den vite mannens börda”. Undertill finns ett annat värdebegrepp som rustar sig. Det är mervärdet vi talar om här – kapitalets behov av att krama ut mervärde. I periferin innebär det ibland att väldigt många människor måste dödas. Det reproducerar på ett mycket handfast sätt ett rasistiskt tänkande som för tillfället upprätthåller bilden av araber som icke-människor. Rasismen är varken drivande anledning till, eller enbart utkomsten av, imperialistiska krig och nykolonisering. Men rasismen är dels bärande nödvändig när ockupationer ska upprätthållas och säljas in till den egna befolkningen, dels förstärks rasistiska tankemönster när avhumaniseringen av människor faktiskt äger rum och normaliseras. Det är då det blir konkret norm att tala om att ”vi” måste bestämma över hur ”de” ska utsättas för ”värden” – helt bortom de normala politiska konfliktlinjer som skulle iakttas på hemmaplan. Och gemenskapen – ”vi”:et – glider tillbaka till att handla om den vite västerlänningen, som uppdaterad, kostymklädd kolonialherre.
Den globala makt- och arbetsordningen går så hand i hand. Rasismen reproduceras i global skala. Ett bra första steg i att kunna bemöta den reaktionära – i rasism indränkta – våg som sköljer över oss, är att se hur saker hänger ihop.
Noter:
(1) I det nu förhoppningsvis havererade förslaget till EU-konstitution talar man till exempel i ingressen om Europa som ”bärare av en kultur”, där invånarna ”gradvis utvecklat de värden som bildar grunden för humanismen: jämlikhet mellan människor, frihet, respekt för förnuftet” och slår samtidigt fast i målformuleringen att unionen ska verka för en ”social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft”.
(2) För en diskussion, se till exempel Malm (2004) När kapitalet tar till vapen. Om imperialism i vår tid. Agora.
(3) Håkan Juholt, ”Skall vi ha kvar totalförsvaret?”, anförande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, 040120.
(4) Håkan Syrén, DN Debatt 040117
(5) Artikel III-193, punkt 2.
I denna artikel placerar Malm islamofobins utveckling tydligare i ett intresseperspektiv – ger den en ”materiell bas”. Han daterar starten av den moderna islamofobin till oljekrisen 1973 och visar hur den producerar en sammanhängande bild av en yttre och inre fiende. Så sprids också ett ljus över en helt central utveckling i vår samtid: de imperialistiska krigens gödande av den inre rasismen.
Malm pekar också förtjänstfullt ut islamofobins betydelse för återskapandet av ett mytiskt civilisationsbärande ”Europa”. Med Matti Bunzl skriver han:
Europas islamofobiska diskurs gäller inte nervositeten primärt om muslimer verkligen kan bli goda italienare, danskar eller svenskar, utan om de kan bli goda européer: de representerar inte en främmande ras, men väl en fientlig civilisation. "Islamofobin verkar inte i den nationella reningsprocessens tjänst, utan som ett medel för att befästa Europa."Detta är viktigt och mycket konkret. Som Helena Duroj påpekar i en kommentar till Malms artikel:
Europas etablissemang har haft svårt att ange något gemensamt enande för vår kontinents mosaik av folk och historia. Risken finns att de har funnit det tillslut.En väldigt bra text på svenska, som tar upp en del aspekter av denna utveckling, är statsvetaren och etnicitetsforskaren Peo Hansens essä ”I hypernationalismens EUropa”, publicerad i antologin Rasismer i Europa: Migration i den nya världsordningen (red. Magnus Dahlstedt & Ingemar Lindberg), Agora 2004. En förkortad version är återgiven i häftet Vänsterns programfrågor #4, Rasism och antirasism.
Jag tar mig också friheten att lägga upp sista delen av en egen artikel, ”Rasism och reaktion”, där jag tagit upp frågan tidigare. Artikeln är publicerad i Socialistisk Debatt #2/2005, Rasism och imperialism i kärna och periferi.
- - - - - - - - - - -
[…]
Den europeiska unionen
Den Europeiska Unionen är den politiska inkarnationen av viktiga trender i den europeiska kapitalismen. Inåt i unionen flexibiliseras och disciplineras arbetskraften. Den monetaristiska tvångströjan skapar ett välkommet tryck för att avrusta stark arbetsrätt och välfärdsarrangemang som arbetslöshetsunderstöd och pensioner. Utåt skapar sig unionen välbevakade gränser, bygger polisiära och militära muskler och söker en aktivt exploaterande plats i den globala arbetsdelningen.
Parallellt med konstruktionen av politiska institutioner och juridiska ramverk pågår en process för att aktivt skapa en särskild europeisk identitet. Detta är en oundviklig del av EU-projektet. Skapandet av en sådan identitet skiljer sig – rent operationellt – på väsentliga sätt från det ständigt pågående återskapandet av nationella identiteter. Naturligtvis är alla sådana gemenskaper föreställda och i någon mån repressiva. Men de är för den skull inte lika och framför allt inte ahistoriska.
Nationalstaternas historia är blodig och unken. Icke desto mindre har uppfattningen om vad Sverige är och vad svenskar förväntas ha gemensamt destillerats fram genom komplexa historiska inklusions- och exklusionsprocesser. En avgörande aspekt är skillnaden (även om det också finns ett växelspel) mellan gemenskaper kring lösa ”värden” och sådana som uppstår kring gemensam aktivitet, till exempel att man i praktiken kämpar för någon rättighet, betalar skatt eller blir utskälld av förmannen. Den europeiska identitet som ackompanjerar EU-bygget blir ett slags renodlat beställningsverk ovanifrån. För övrigt inte helt olikt den ”chockstart” av nationellt uppvaknande som brukar åkallas inför gryende eller planerade krig. Rent konkret fastställs gemenskapens symboler, artefakter och historiska berättelser i byråkratiska rum dit tillträdet är klassmässigt strikt begränsat. Det som kommer ut blir en intressant blandning av nyliberal smörja och den yttersta eurocentrism. (1) Den övernationella kompromissen blir betydligt skevare ur ett klassperspektiv än så gott som varje nationell kompromiss.
Vad betyder allt det för rasismens utveckling? Än en gång vill jag betona att man bör fokusera på hur de strukturer som konkret reproducerar rasismen påverkas. De är framför allt materiella. Om man i politisk kamp lyckas utvidga och fördjupa demokratin och minska utrymmet för kapitalets godtycke så kan man därmed också omvandla rasistiska strukturer. Och i den processen gäller det även att landa rätt i synen på nationalstatens institutioner och demokratiska fora. Upplösningen av dem minskar varken behovet av eller möjligheten till exploatering av invandrargrupper.
Rasism i nykolonialismens tid
Kapitalets aktuella profitbehov driver det ut i imperialistiska krig och en ny fas av direkta ockupationer. Om bakgrunden finns mycket att säga, men här finns inte det utrymmet. (2) Låt mig bara få understryka att USA har en särskild roll i den nuvarande kapitalistiska världsekonomin.
Systemet av global utsugning kräver politisk ”stabilitet” – i betydelsen fortsatta flöden av centrala resurser i lämpliga riktningar, fortsatt penetration av områden som tidigare inte kunnat marknadsutsättas. Det kräver en kränkning av nationell suveränitet överallt utom i USA, där suveräniteten är total. Och politisk stabilitet under sådana förhållanden kräver våld. Mycket, mycket våld.
Ett ord som påfallande ofta dyker upp i diskussionerna om den ”nya världsordningen” är ”värden”. Här hemma tala Försvarsberedningens ordförande om att samlas kring ett nytt försvarskoncept: ”Centralt i detta nya koncept måste vara skyddet av vårt samhälles grundläggande värden och funktioner” (3). I samma andra skriver Sveriges överbefälhavare:
”De bredare europeiska perspektiven måste i den fortsatta utvecklingen av Försvarsmakten ges ett långt tydligare genomslag än tidigare […] De europeiska ambitionerna stäcker sig också långt utanför Europa. Vi bör framöver räkna med fortsatta behov av militära insatser i Irak, Afghanistan och på en rad platser i Afrika”. (4)Likaså står det i den EU-konstitution som regeringen inte vill att vi ska folkomrösta om, att ”Unionen skall fastställa och föra en gemensam politik och gemensamma åtgärder […] för att skydda gemensamma värden, grundläggande intressen, säkerhet, oberoende och integritet”. (5)
Vad är det för värden? Man bör skära igenom det verbala fluffet. I det ideologiska tankegodset finns tron på ”den vite mannens börda”. Undertill finns ett annat värdebegrepp som rustar sig. Det är mervärdet vi talar om här – kapitalets behov av att krama ut mervärde. I periferin innebär det ibland att väldigt många människor måste dödas. Det reproducerar på ett mycket handfast sätt ett rasistiskt tänkande som för tillfället upprätthåller bilden av araber som icke-människor. Rasismen är varken drivande anledning till, eller enbart utkomsten av, imperialistiska krig och nykolonisering. Men rasismen är dels bärande nödvändig när ockupationer ska upprätthållas och säljas in till den egna befolkningen, dels förstärks rasistiska tankemönster när avhumaniseringen av människor faktiskt äger rum och normaliseras. Det är då det blir konkret norm att tala om att ”vi” måste bestämma över hur ”de” ska utsättas för ”värden” – helt bortom de normala politiska konfliktlinjer som skulle iakttas på hemmaplan. Och gemenskapen – ”vi”:et – glider tillbaka till att handla om den vite västerlänningen, som uppdaterad, kostymklädd kolonialherre.
Den globala makt- och arbetsordningen går så hand i hand. Rasismen reproduceras i global skala. Ett bra första steg i att kunna bemöta den reaktionära – i rasism indränkta – våg som sköljer över oss, är att se hur saker hänger ihop.
Noter:
(1) I det nu förhoppningsvis havererade förslaget till EU-konstitution talar man till exempel i ingressen om Europa som ”bärare av en kultur”, där invånarna ”gradvis utvecklat de värden som bildar grunden för humanismen: jämlikhet mellan människor, frihet, respekt för förnuftet” och slår samtidigt fast i målformuleringen att unionen ska verka för en ”social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft”.
(2) För en diskussion, se till exempel Malm (2004) När kapitalet tar till vapen. Om imperialism i vår tid. Agora.
(3) Håkan Juholt, ”Skall vi ha kvar totalförsvaret?”, anförande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, 040120.
(4) Håkan Syrén, DN Debatt 040117
(5) Artikel III-193, punkt 2.
måndag, februari 18, 2008
Marx i Voltaire
Ser att Jerker Janssons artikel Vänstern och Marx, i tidskriften Voltaire ligger ute på nätet. Jag är en av de intervjuade.
söndag, februari 17, 2008
The flip side of the flopp
Visst är det roligt att det går åt helvete för kapitalets parlamentariska gren. Men räkna också med mer av flört med rasister, rop på ”hårdare tag” och annat bekant från den pressade borgerlighetens tunga historiska garderob.
fredag, februari 15, 2008
Två små glada nyheter
1. Åsa Linderborg får - med en rolig Marx-blinkning i motiveringen: "Inget mänskligt, eller omänskligt, är hennes kulturjournalistik främmande" - Expressens Björn Nilsson-pris för bästa kulturjournalistik.
2.Klassekampens upplaga ökade 2007 för sjätte året i rad.
2.Klassekampens upplaga ökade 2007 för sjätte året i rad.
torsdag, februari 14, 2008
Det är nu det händer
I dag följer Andreas Malm upp sin lysande artikel om Eurabienlitteraturen med ännu ett viktigt inlägg, nu om hur den islamofobi som väller fram i överhetens politiska framfärd bär fram den populistiska extremhöger som i Sverige uppträder bland annat som Sverigedemokraterna.
Malm går rätt in i sakens kärna – i det som närmast definierar vår tids utveckling hos borgerligheten – i det här stycket:
Den organiserade islamofobin lever i produktiv dialektik med Västerlandets borgerliga offentlighet. Dess centrala doktriner sipprar ned från de högsta nivåerna: muslimer är farliga i sin egenskap av muslimer, de står i motsättning till sådana värden som jämställdhet, tolerans och yttrandefrihet, som de hotar, de skiljer sig i grunden, till sitt väsen från européer och de strävar efter makt.
Läs hela!
Okej, titta nu på det här inslaget nedan. Här sitter alltså tunga representanter för den etablerade svenska högern – de flesta av dem skulle till och med kalla sig liberaler! – och diskuterar gemytligt 2007. Även om det är middagsbjudningsstämning har de antagligen inte ens druckit punsch. Detta är alltså inte en analytisk förutsägelse om hur borgerligheten kommer att låta – detta är nu. Och det är inte så konstigt egentligen. Vi har en av Europas mest aggressiva högerregeringar och ett av Europas mest högervridet enkelspåriga medieklimat. Och vi vet att högern är predisponerad till rasism. Samtidigt har vi fortfarande en lite bätte situation i Sverige än i många andra europeiska länder, när det gäller legetimeringen av rasism och främlingsfientlighet. Det beror inte minst på starka fackföreningar och på en trots allt bred folkbildningstradition. Det finns värden att försvara.
Det som borde ha diskuerats mer och som blir helt akut nu, är att just denna etablerade borgerlighet stadd i förbruning, är huvudproblemet för aktiva antirasister och för alla som vill försvara innehållsligt liberala och allmänt anständiga företräden i ett samhälle som det svenska. Sverigedemokraterna måste ses allt mer som en bifråga – som en residual: det som faller ut i den stora kampen mellan en ekonomisk elit som är beredd till att gå mycket, mycket långt för att försvara sina privilegier, och en progressiv rörelse som måste bäras upp av en medveten, tydlig, välorganiserad arbetarrörelsen om inte 30-talsmörkret över oss ska bli becksvart.
Landskrona är flisorna som sprätter och förvisso kan vara farliga att träffas av. Men kolla på detta middagssällskap och få en glimt av motorn i samtida svensk rasism i rörelse.
Malm går rätt in i sakens kärna – i det som närmast definierar vår tids utveckling hos borgerligheten – i det här stycket:
Den organiserade islamofobin lever i produktiv dialektik med Västerlandets borgerliga offentlighet. Dess centrala doktriner sipprar ned från de högsta nivåerna: muslimer är farliga i sin egenskap av muslimer, de står i motsättning till sådana värden som jämställdhet, tolerans och yttrandefrihet, som de hotar, de skiljer sig i grunden, till sitt väsen från européer och de strävar efter makt.
Läs hela!
Okej, titta nu på det här inslaget nedan. Här sitter alltså tunga representanter för den etablerade svenska högern – de flesta av dem skulle till och med kalla sig liberaler! – och diskuterar gemytligt 2007. Även om det är middagsbjudningsstämning har de antagligen inte ens druckit punsch. Detta är alltså inte en analytisk förutsägelse om hur borgerligheten kommer att låta – detta är nu. Och det är inte så konstigt egentligen. Vi har en av Europas mest aggressiva högerregeringar och ett av Europas mest högervridet enkelspåriga medieklimat. Och vi vet att högern är predisponerad till rasism. Samtidigt har vi fortfarande en lite bätte situation i Sverige än i många andra europeiska länder, när det gäller legetimeringen av rasism och främlingsfientlighet. Det beror inte minst på starka fackföreningar och på en trots allt bred folkbildningstradition. Det finns värden att försvara.
Det som borde ha diskuerats mer och som blir helt akut nu, är att just denna etablerade borgerlighet stadd i förbruning, är huvudproblemet för aktiva antirasister och för alla som vill försvara innehållsligt liberala och allmänt anständiga företräden i ett samhälle som det svenska. Sverigedemokraterna måste ses allt mer som en bifråga – som en residual: det som faller ut i den stora kampen mellan en ekonomisk elit som är beredd till att gå mycket, mycket långt för att försvara sina privilegier, och en progressiv rörelse som måste bäras upp av en medveten, tydlig, välorganiserad arbetarrörelsen om inte 30-talsmörkret över oss ska bli becksvart.
Landskrona är flisorna som sprätter och förvisso kan vara farliga att träffas av. Men kolla på detta middagssällskap och få en glimt av motorn i samtida svensk rasism i rörelse.
Dagens liberaler
En kul kommentar till den lätt imbecilla debatten efter Andreas Malms viktiga islamofobiartikel kan man läsa på bloggen Som jag bäddar.
(Den som mot förmodan missat Andreas Malms egen replik i DN bör klicka här)
(Den som mot förmodan missat Andreas Malms egen replik i DN bör klicka här)
tisdag, februari 12, 2008
Tillbaka till huvudfrågan
Missa inte Andreas Malms intressanta bokessä om den dödliga nyorientalismens senaste skepnad – ”Eurabienlitteraturen”. Det är en litteratur som är tidstypiskt på ett obehagligt sätt. Drygt sextio år efter andra världskrigets slut ser vi hur rasismen står på tröskeln till att bli statsideologi. De ofta förekommande referenserna till Sverige är tankeväckande. De vittnar om att det finns goda sociala positioner värda att försvara i Sverige, samtidigt som de är indikationer på hur reaktionära krafter i Sverige kommer att låta i kör och full volym alldeles strax.
Att Andreas Malms artikel bör läsas och begrundas blir tydligt inte minst i ljuset av den totala oförmågan att diskutera innehållet i den på ett vettigt sätt. Istället råder det till exempel upploppsstämning i bloggosfären över ett stycke i texten där Johan Norberg nämns. Kanske kan någon få för sig att det som står inom citattecken i stycket är saker som Norberg sagt. Det gjorde inte jag när jag läste artikeln – det är ganska tydligt att det är den recenserade författarens utsagor som diskuteras – men för all del, det hade säkert varit bättre om det varit tydligare. Men reaktionerna står inte på något sätt i proportion till detta. Istället är det – i numera välkänd stil – avgång och brännmärkning och utrensning som står på dagordningen.
Att Bruce Bawer – vars bok jag alltså inte har läst – tar del av stödjer sig på Johan Norberg, Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas, är förstås inte något som i sig gör dessa till islamofober. Men att Dilsa Demirbag-Sten är en av islamofobins främsta katalysatorer i Sverige behöver man inte läsa en bokanmälan i DN för att begripa. Mauricio Rojas insatser för den högerpopulistiska misstänkliggöranderetorikens utbredning ska inte heller förringas i tumultet.
Vad gäller Johan Norberg själv, så har jag sagt det förr: Johan Norberg verkar vara en hygglig prick på många sätt. (Den debatten utgick från en Norberg-artikel i Expressen 2005 där han talade om upploppen i Frankrike som emanerande från ”muslimska enklaver”. Se också Etzler vs. Norberg). Jag skulle tro att han tycker om många flyktingar och ogillar de flesta Sverigedemokrater. Men det politiska projekt som han med frenesi driver – nu i en väsentligt uppbullad form på Cato Institute – finner sig mycket snabbt tillrätta i ett för de ekonomiska eliter han representerar behändigt ”civilisationskrig”.
Denna politiska tendens framträder i Andreas Malms bokessä. Men istället för att diskutera den får vi överord från välvilliga liberaler som känner sig andrahandskränkta å Norbergs vägnar, medan huvudfåran i kritiken givetvis består av grabbarna grus på nätet; den allt högre brölande extremhögern. Andreas Malm borde nog fundera över kritiken från de förstnämnda, medan de och alla vi andra borde fundera över betydelsen av de sistnämndas reaktion.
Det är beklagligt om klumpig citathantering i några meningar, skymmer sikten för den större debatten. Men ärligt talat; med den högerhegemoni som vi har i debatten idag, kommer sådana förevändningar alltid att kunna framletas. Är det inte det ena, så är det det andra. Men huvudfrågan –de borgerliga eliternas förbruning i hela Västvärlden – den måste man våga kliva åt sidan för att kunna åskådliggöra. Så ska Malms litteraturläsning läsas och uppskattas.
(PS. Här är Norbergs egen kommentar)
Efter efterkrigstiden
Min krönika i Flamman i torsdags. (ligger inte på nätet)
Den norska högertankesmedjan Civita släppte i förra veckan, efter inspiration från sina svenska kampbröder, en oroad rapport om norska ungdomars bristande historiekunskaper om ”kommunismen och nazismen”. Det förefaller aktningsvärt vid en första anblick. Vem kan väl vara motståndare till att fler känner igen ordet bolsjevik?
Men det är varken omtanken om tonåringarnas sällskapsspelskompetens eller en önskan om djupgående historiedebatt som förklarar utspelet. Detta är en indikation på större rörelser i tiden.
Andra världskrigets slut medförde knappast en lugn och vacker tid. Auktoritära enpartistater. Vågor av repression. Kallt krig. Men ett strukturellt skifte likaväl. I Västeuropa tryckte arbetarrörelsen fram sina positioner. Deltagande i den demokratiska processen breddades, den offentliga ekonomin växte, välfärdssystem byggdes ut, klyftorna minskade, eliterna fick lite mindre fria händer. Från mitten av sjuttiotalet syns en vändning. Kapitalet tar till motoffensiv. Arbetstagarna sätts under press, skattesatserna planar ut eller sänks, inkomst- och förmögenhetsklyftorna vidgas, den offentliga sektorn får dras med kronisk brist.
När Thatchers och Reagans nyliberalism ställt till med sitt elände och tappat glans, kan vi överallt se hur de krafter som politiskt uttrycker kapitalets intressen skiftar nyans. Förgrovas. Vi får krigsglada neocons och skrupelfria högerpopulister. Efter en analys av nyliberalismens ekonomiska misslyckande och ansamlingen av stora förmögenheter i händerna på ett smalt skikt, levererar de franska ekonomerna Duménil och Lévy en central karaktäristik av vår tid: ”De härskande klasserna kämpar för att återupprätta den ordning som rådde före trettiotalets depression och andra världskriget.” Så kan kortslutningen av kommunism och nazism begripliggöras: ”liberalerna” vill ut ur efterkrigstidens skugga – bort från folkstyrets irritationsmoment. Det är hoten mot den allt skevare egendomsfördelningen som sysselsätter tankesmederna.
När den svenska undersökning som Civita tagit efter presenterades, varnade initiativtagarna förfärat för att ”56 procent av grundskoleeleverna svarar ’Vet ej’ på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska”. Man kan tycka att det är allvarligt, att inte fler med självklarhet svarar nej på en sådan fråga, som dels antyder att ”västerländsk markandsekonomi” skulle vara ett styrelseskick, dels att det skulle finnas något inneboende ”demokratiskt” i att köpa och sälja människors arbetskraft och samhällets gemensamma resurser på en marknad. Men det är just detta som Civitas undersökning siktar på att etablera som sanning.
I det Sverige dit Civita kastar nyfikna blickar har utvecklingen gått snabbt. Öppen hets mot facket hör till vardagen. Svenska Dagbladet kallar på ledarplats stridsåtgärder mot en restaurang som inte betalat ut lön till en anställd, för ”ociviliserat spektakel”. Samma dag som Civita presenterade sin undersökning i Norge skriver Marie Söderqvist en krönika i Expressen, med den talande rubriken ”Alla borde inte ha rösträtt”. Ty ”stora delar av svenska folket beter sig som en sturig tonårsdotter”, noterar hon. Överhetens socialt tondöva förakt triumferar – här för den pöbel som inte förstår riktigheten i skattesänkningar för Marie Söderqvist.
För den som vill studera historien är parallellerna till förkrigstidens glidningar hos högern uppenbara, skrämmande och alltför lite diskuterade. Håll inte andan i väntan på ett frukostseminarium om detta hos Timbro och Civita.
Den norska högertankesmedjan Civita släppte i förra veckan, efter inspiration från sina svenska kampbröder, en oroad rapport om norska ungdomars bristande historiekunskaper om ”kommunismen och nazismen”. Det förefaller aktningsvärt vid en första anblick. Vem kan väl vara motståndare till att fler känner igen ordet bolsjevik?
Men det är varken omtanken om tonåringarnas sällskapsspelskompetens eller en önskan om djupgående historiedebatt som förklarar utspelet. Detta är en indikation på större rörelser i tiden.
Andra världskrigets slut medförde knappast en lugn och vacker tid. Auktoritära enpartistater. Vågor av repression. Kallt krig. Men ett strukturellt skifte likaväl. I Västeuropa tryckte arbetarrörelsen fram sina positioner. Deltagande i den demokratiska processen breddades, den offentliga ekonomin växte, välfärdssystem byggdes ut, klyftorna minskade, eliterna fick lite mindre fria händer. Från mitten av sjuttiotalet syns en vändning. Kapitalet tar till motoffensiv. Arbetstagarna sätts under press, skattesatserna planar ut eller sänks, inkomst- och förmögenhetsklyftorna vidgas, den offentliga sektorn får dras med kronisk brist.
När Thatchers och Reagans nyliberalism ställt till med sitt elände och tappat glans, kan vi överallt se hur de krafter som politiskt uttrycker kapitalets intressen skiftar nyans. Förgrovas. Vi får krigsglada neocons och skrupelfria högerpopulister. Efter en analys av nyliberalismens ekonomiska misslyckande och ansamlingen av stora förmögenheter i händerna på ett smalt skikt, levererar de franska ekonomerna Duménil och Lévy en central karaktäristik av vår tid: ”De härskande klasserna kämpar för att återupprätta den ordning som rådde före trettiotalets depression och andra världskriget.” Så kan kortslutningen av kommunism och nazism begripliggöras: ”liberalerna” vill ut ur efterkrigstidens skugga – bort från folkstyrets irritationsmoment. Det är hoten mot den allt skevare egendomsfördelningen som sysselsätter tankesmederna.
När den svenska undersökning som Civita tagit efter presenterades, varnade initiativtagarna förfärat för att ”56 procent av grundskoleeleverna svarar ’Vet ej’ på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska”. Man kan tycka att det är allvarligt, att inte fler med självklarhet svarar nej på en sådan fråga, som dels antyder att ”västerländsk markandsekonomi” skulle vara ett styrelseskick, dels att det skulle finnas något inneboende ”demokratiskt” i att köpa och sälja människors arbetskraft och samhällets gemensamma resurser på en marknad. Men det är just detta som Civitas undersökning siktar på att etablera som sanning.
I det Sverige dit Civita kastar nyfikna blickar har utvecklingen gått snabbt. Öppen hets mot facket hör till vardagen. Svenska Dagbladet kallar på ledarplats stridsåtgärder mot en restaurang som inte betalat ut lön till en anställd, för ”ociviliserat spektakel”. Samma dag som Civita presenterade sin undersökning i Norge skriver Marie Söderqvist en krönika i Expressen, med den talande rubriken ”Alla borde inte ha rösträtt”. Ty ”stora delar av svenska folket beter sig som en sturig tonårsdotter”, noterar hon. Överhetens socialt tondöva förakt triumferar – här för den pöbel som inte förstår riktigheten i skattesänkningar för Marie Söderqvist.
För den som vill studera historien är parallellerna till förkrigstidens glidningar hos högern uppenbara, skrämmande och alltför lite diskuterade. Håll inte andan i väntan på ett frukostseminarium om detta hos Timbro och Civita.
fredag, februari 08, 2008
Liten lägessammanfattning
Radio UF på Studentradion i Uppsala intervjuade mig för en årskrönika/tillbakablick. Programmet sändes i slutet av januari. Jag ser att det ligger uppe på nätet. Jag är med från ca 5:10 och ungefär tio minuter framåt.
Sängkammarpsykologi
Katrine Kielos skriver alldeles fantastiskt kul i Fokus om regeringen som engångsligg och om manliga standardreaktioner på att dumpas i (ställnings)krig och kärlek.
torsdag, februari 07, 2008
Hyfs
Den mest kärnfulla svaret på Marie Söderqvists 1800-talskrönika i Expressen häromveckan, levererades av Elisabeth Biström Risslén.
Söderqvist fortsätter sin politiska rymdvandring i en ny, arbetsintensiv Expressenkrönika där hon ondgör sig över pöbelns pöbelaktiga reaktioner. Inte bara vill folk höja skatten – de har inte ens vanligt bjudningshyfs! Just detta alltså, som framsynta moderater varnade för redan vid allmänna rösträttens införande – att ”vi snart får höra suset från den antågande barbarskogen”. Nu har den kommit fram!
Elisabeth replikerar läsvärt här. Läs det! Men bäst är kanske ändå Badlands Hyena:
Söderqvist fortsätter sin politiska rymdvandring i en ny, arbetsintensiv Expressenkrönika där hon ondgör sig över pöbelns pöbelaktiga reaktioner. Inte bara vill folk höja skatten – de har inte ens vanligt bjudningshyfs! Just detta alltså, som framsynta moderater varnade för redan vid allmänna rösträttens införande – att ”vi snart får höra suset från den antågande barbarskogen”. Nu har den kommit fram!
Elisabeth replikerar läsvärt här. Läs det! Men bäst är kanske ändå Badlands Hyena:
Man ska ha respekt för dem som inte har respekt för andras åsikter! Elisabeth Biström Risslén borde i stället lugnt och sansat satt sig ner och diskuterat på vilket sätt vi ska avskaffa den allmänna rösträtten.
Borgerligheten har, som Marie Söderqvist skriver, respekt för alla. Utom för idioter som inte borde få rösta, parasiter som borde löpa gatlopp (von Holstein), svenskar som är galna för att de har fel åsikt (Skytte), eller svennebanan som måste undervisas med bilder nere på dagisnivå (Skugge).
Annars har borgerligheten respekt för alla. Alla människor.
Biologisk mångfald
Det tidigare rapporterade kristdemokratiska inspelet från Allingsås om ok/naturlig och syndig/dålig sex, får nu kanske lite tydligare konturer.
tisdag, februari 05, 2008
måndag, februari 04, 2008
Tre tips
1. Erik Berg på Approximation är tillbaka och skriver som vanligt läsvärt – denna gång om regeringens beslut att sälja ut sin andel i OMX till Borse Dubai.
2. Pierre Gilly har gjort en mycket intressant intervju med den iranska feministen Golbarg Bashi.
3. Och så bara en grej som kanske framför allt är av intresse för dem som känner mig personligen, men som möjligen har ett visst allmänt humorvärde. Kolla in galenpannediskussionen hos det blåbruna brödraskapet på Johan Ingerös blogg. Tur att man inte är freudian liksom.
[...] detaljer som vår regering och dess principfasta liberala alibin fromt väljer att bortse från, eftersom ”staten gör en mycket bra affär”. Affärer är affärer och det har förstås inget med politik att göra.
Låt oss gissa att det hörts andra tongångar om det varit Hugo Chavez – som till skillnad från Dubais shejker är demokratiskt vald och omvald – som velat köpa OMX. Den karln är ju galen, han har röd skjorta JÄMT!
2. Pierre Gilly har gjort en mycket intressant intervju med den iranska feministen Golbarg Bashi.
Även om Iran är en teokrati så finns det också positiva saker som aldrig tas upp. Det har till exempel funnits en demokratisk rörelse som kämpat för kvinnors rättigheter i över hundra år, men det berättar man inte om. Det skulle av-exotisera landet. Det är oftare så att man till exempel sponsrar en ytlig film om prostituerade som bär slöja. En rasistisk bok som Inte utan min dotter blir en bestseller, i stället för Nikki Kiddies och andra erkända forskares eller författares böcker.
3. Och så bara en grej som kanske framför allt är av intresse för dem som känner mig personligen, men som möjligen har ett visst allmänt humorvärde. Kolla in galenpannediskussionen hos det blåbruna brödraskapet på Johan Ingerös blogg. Tur att man inte är freudian liksom.
fredag, februari 01, 2008
Uti vår herres hage
Det ska vara naturligt med sex, menar kristdemokraterna i Allingsås. Kolla in det här inslaget. Den innehåller en slags uppenbarelse någon dryg minut in.
Två tips om fack och arbetsmarknad
Josefin Brink skriver en viktig artikel i senaste LO-tidningen, om Vaxholmsfallet och det nya EU-fördraget:
Och apropå juridik och strejkrätt, så skriver Petter en läsvärd redogörelse för turerna kring Lilla Karachi, restaurangen som inte betalat ut lön till en av sina mest utsatta anställda och därmed hjälteförklarats av en allt mer hämningslös blåbrun höger.
Som jag återkommit till flera gånger, är det en grundläggande karakteristik hos den borgerliga sociala reaktionsform som kallas fascismen, att vara plastisk och ombytlig när det gäller enskilda ställningstaganden – men tydlig i sin inneboende samhälleliga funktion. Det repressivt antifackliga förhållningssättet är därför ett nyckelelement i förståelsen av vartåt det barkar. Vackert är det inte.
[M]an ska inte, som Transportarbetareförbundets Peter Lövkvist uttryckte det, behöva ha en jurist i byxfickan för att våga utnyttja sin grundlagsfästa strejkrätt.Läs hela!
Men det finns ett sätt att hålla EG-juristerna borta från strejkrätten och de svenska kollektivavtalen, och läget för att göra det kunde inte vara bättre. Lissabonfördraget har ännu inte godkänts av Sveriges riksdag. Om riksdagen vägrar att godkänna fördraget så kan det inte träda i kraft. Det vore ett magnifikt nederlag för EU:s stats- och regeringschefer som fick underkänt på sitt förra fördrag genom folkomröstningarna i Frankrike och Holland.
Det ger Sverige ett starkt förhandlingsläge gentemot EU. Vi kan kräva ett juridiskt bindande undantag i det nya EU-fördraget för kollektivavtal och strejkrätt. Med tanke på vilken oro och upprördhet Vaxholmsmålet rönt i Europas fackföreningsrörelse är det inte heller otänkbart att liknande krav kommer att ställas från fler länder – och då kan en omförhandling av hela fördraget bli aktuell.
Och apropå juridik och strejkrätt, så skriver Petter en läsvärd redogörelse för turerna kring Lilla Karachi, restaurangen som inte betalat ut lön till en av sina mest utsatta anställda och därmed hjälteförklarats av en allt mer hämningslös blåbrun höger.
Som jag återkommit till flera gånger, är det en grundläggande karakteristik hos den borgerliga sociala reaktionsform som kallas fascismen, att vara plastisk och ombytlig när det gäller enskilda ställningstaganden – men tydlig i sin inneboende samhälleliga funktion. Det repressivt antifackliga förhållningssättet är därför ett nyckelelement i förståelsen av vartåt det barkar. Vackert är det inte.
11
comments
Etiketter
Arbetsrätt,
EU,
Facket,
Fascistisering,
Josefin Brink,
Konstitution,
Trendsättare
Etiketter
Arbetsrätt,
EU,
Facket,
Fascistisering,
Josefin Brink,
Konstitution,
Trendsättare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
