Argumentationsanalys

Jag läser alltid Kerstin Berminges Motvallsbloggen med intresse. Hon skriver klokt, med en öppen, progressiv grundhållning. Bland annat har hennes genomgång av drevet mot Eva Lundgrens forskning varit mycket intressant (inläggen samlade här). Men hon gör också roliga teckningar, som den här, om liberal argumentation:



Fler i samma serie: här, här, här och här.

Googlemania

De som hamnar på bloggen gör det ibland genom Google-sökningar. Oftast är det mitt namn som man har sökt på. Eller så är det ord och ämnen som förekommer i posterna. Men så kan det också vara annat. När jag har kikat in i statistikprogrammet då och då har jag under en tid sparat på mig ord och fraser som är något utöver det vanliga. De vittnar om människans förunderliga kreativitet – kompilerat blir det närmast poetiskt. Och kanske om en slags ny auktoritetstro – jag talar nu inte om tron på mig, utan på att man kan få svar genom att skriva in sin fråga i Google – som man kan reflektera över om man vill.

I. Avdelningen frågor man kan ställa sig

• hur mycket finns det tunnelbana i turkiet
• hur man bygga en friggebod
• hur spöar man någon?
• hur det går att stoppa en tsunami
• hur kan man bli en bra affärsman
• kan man kallar sig kristna utan att vara det
• vad gäller när man är kristen?
• hur är det att fylla 60 år
• va ska man säga för att mobba någon kille
• hur man ska visa att man tycker om killen
• var kan man handla mot porer
• vad gör man med sina pengar

II. Avdelningen sökord som bär på en okänd historia

• att ta kontakt med andar
• att göra en bomb
• att diska rätt
• här kan du lära dig att trolla
• dikter tack för att du finns
• man vinner inte något utan att satsa
• gissa vad jag tycker om, sa lasse
• sänghimmel
• bra text om golf
• det finns inga smålänningar
• rumpor på bild
• saknar testiklar
• kroppsspråk andra länder
• det måste vara kul att göra revolution
• längsta ordet som går att skriva på en rad
• jag har ingenting att göra
• ja vill ha kebab

III. Avdelningen oslagbart

• ja hatar att känna av denna glädje när vi möts ja hatar att ja inte vågar
• det handlar om att överleva när hela världen försöker krossa dig.

Storebror ser dig - från direktörsrummet

Fackföreningspressen innehåller ofta mycket som är intressant. Arbetsplatsreportage, artiklar som belyser viktiga problem och utvecklingar på arbetsmarknaden, kulturartiklar från ett lite annat perspektiv än de gängse på kultursidorna. I HTF:s tidning Lön & Jobb läser jag idag en otroligt skrämmande artikel om övervakning av de anställda. Att det finns en utveckling mot ökad övervakning på jobbet är uppenbart och mycket oroväckande, men hur avancerade metoder som redan finns och som säljs kommersiellt visste i alla fall inte jag. Det behövs politiskt arbete, med både opinionsbildning och lagstiftning för att stävja ett ständigt naggande på den personliga integriteten.

Att det är en fråga om den ständigt närvarande kampen mellan arbete och kapital – mellan vår strävan att vara mänskliga samhällsvarelser och kapitalägarnas behov av att reducera arbetskraften till för profiten disciplinerade varor – är smärtsamt klart. Och det är i stor utsträckning resultatet av den dragkampen som avgör vart samhället tar vägen:

Forskning visar också att det är anställda med låg status som kontrolleras hårdast: telefonister, kassabiträden, telesäljare. Inte för att de sitter inne med så mycket företagshemligheter, utan för att de har svårt att säga ifrån.

Läs artikeln!

Upprop angående Säpo

Följande upprop kan man underteckna på Centrum mot rasisms hemsida.

SÄPOS FÖRSLAG FÖRSTÄRKER RASISM OCH URHOLKAR DEMOKRATIN Säpos förslag att med hjälp av lärare, socialttjänsten och polisen identifiera personer "som kan dras till terrororganisationer" riktas till en grupp som redan idag utsätts för rasism och diskriminering. Säpo vill att bland annat skolan och socialförvaltningarna ska hjälpa till med att hitta "misstänkta". Lärare, elever och socialarbetare uppmuntras att leta efter potentiellt farliga ungdomar. I skuggan av den islamofobi som finns i samhället, ser vi en stor fara i att särskilt muslimska ungdomar misstänkliggörs. Vi ser detta som steg mot ett samhälle där angiveri sätts i system och medborgarnas rätt till trygghet möts med repressiva metoder.

Vi gläder oss åt att många protesterat mot förslaget som andas rasism och paranoia - och som i förlängningen bidrar till att skapa misstro mot samhället och urholkar demokratin.

Vi uppmanar alla att protestera mot Säpos försök att underminera elevernas rätt att få utbildning i trygghet.

Underteckna.

Söndagstest: hur pingstvän är du?

Testa här.

Själv ses jag som hedning, även om jag tror att procenttalet höjdes nämnvärt av Carola-lyssnande.

Heja Anna Sjödin

SSU-ordföranden Anna Sjödin har tydligen varit inblandad i något slags lördagsordinärt krogståhej. Av detta har det blivit stort uppslagen nyhet. Man kan beklaga att det ska finnas ett sådant sjukligt medialt intresse för vad kända personer företar sig, särskilt om de råkar vara sossar, men nu när det ändå är igång vore det positivt om det här leder till en förnyad debatt om problem som fortsätter att vara stora; rasism och sexism bland vaktpersonal och poliser.

Enligt vittnesuppgifter kallades Sjödin av vakterna bland annat för ”vitt jävla slödder och hora”. Det är vidrigt och oacceptabel om det är sant. Och samtidigt är det långt ifrån otroligt – precis tvärtom – att det är ett yttrande som faktiskt har fällts.

Det är inte en skitsak. Det är inget man ska behöva höra. Någonsin. Och absolut inte av en snubbe som har batong och våldsrättigheter. Det blir en helt annan nivå på problemet då.

Vakterna har anmält Sjödin för ”våld mot tjänsteman”. Det är standardförfarande. Man pucklar på någon, och anmäler personen för våld mot tjänsteman. Och praxis är att man kommer undan. Sjödin förnekar att hon skulle ha slagit till vakten (även om jag för min del får erkänna att jag tycker hon skulle gjort helt rätt om hon försökt ge vakten en smäll på käften efter att ha fått höra glåpord av det slaget).

Det går att i kommentarerna ana en underliggande moralisk indignation över att Sjödin varit full. DN ställer följade fråga till SSU:s pressekreterare:

Hur lämpligt är det att ordföranden för Sveriges största ungdomsförbund uppträder så berusad att hon blir omhändertagen av polisen för avnyktring?

What? Vad är det för jävla fråga? Varför skulle nu inte Anna Sjödin av alla människor få vara berusad? Och om hon varit kraftigt berusad, blir det då OK att förolämpas och misshandlas?

Jag är fullt medveten om att jag inte var på plats, och att vakternas uppgifter måhända är mer korrekta än vad jag misstänker att de är. Men det förändrar inte grundproblematiken. Vakter har ett annat ansvar än eventuellt överförfriskade barkunder. Och det är ett allmänt känt gissel med kort väg till övervåld bland krogvakter och polis. Och fortfarande finns en märklig inställning i samhället till tjejer som tar utrymme och inte beter sig väna och eftergivna.

Det är bara att hoppas, att i den mån den här historien får ett efterspel så är det efterspel som belyser de problemen. Därför, tills vidare: Heja Anna.

Som det brukar vara?

Fredrick Federley är hos MUF. På något slags besök alltså:

EU-fanan, svenska fanor, MUF-flaggor, affischer på Reinfeldt och Johan Forssell. Ja, som en distriktsstämma i ett ungdomsförbund brukar vara.

Eller hur. Porträtt på kungafamiljen också.

Arga leken börjar NU

Från Bolivia

Fransisco Contreras (partistyrelseledamot i vänsterpartiet) har bloggat från installationen av Evo Morales i Bolivia och sina upplevelser från Bolivia.

Bloggtips

En ny blogg som ska följas med intresse. Hanna Löfqvist utlovar skrivande från ett socialistiskt och feministiskt vänsterperspektiv. Den första text hon lagt upp är en äldre, mycket läsvärd, kolumn i Flamman. Läs den. En riktig klippa-ut-och-sätta-upp-på-kylskåpet-krönika.

Ändå i tipsartagen utfärdas även en bestämd uppfattning att läsa Thaher Pelaseyeds text om Hamas valseger. Oerhört bra.

100 dagar med vänsterregering i Norge

Den nya norska regeringen har nu suttit lite mer än 100 dagar. Sosialistik Venstre har i ett dokument sammanställt vad man åstadkommit de 100 första dagarna. Det förstås inte revolution vi talar om, men det är verkligen inte kattskit heller. Som jag skrivit om flera gånger tidigare, är varje åtgärd inte nödvändigtvis särskilt radikal i sig, men att det finns en tydlig och medveten riktning i regeringens politik är viktigt och upplyftande.

Sammanfattning här
Hela dokumentet här

Hamas och valet

Hamas har vunnit majoritet i det palestinska parlamentsvalet. Detta trots att den sittande Fatah-dominerade palestinska administrationen haft myndighetens resurser till sitt förfogande, och trots att ockupationsmakten Israel till exempel helt sonika omöjliggjort valkampanj för Hamas i östra Jerusalem (där det först i förra veckan gavs klartecken från Israel att palestinier över huvudtaget fick delta i valet!).

Valresultatet visar ett massivt missnöje med den palestinska myndigheten, uttryckt i en aktiv valhandling. Varför detta missnöje? Det som brukar lyftas fram är den omfattande korruptionen inom myndigheten. Så är det förstås. Men korruptionen har kunnat frodas i en situation där myndigheten gjort sig beroende av och följsam mot den israeliska ockupationsmakten och dess försvarare USA. Dessa har hela tiden eftersträvat en myndighet som de kan ”förhandla” med – en medgörlig part alltså – vilket i en dialektisk process har avskärmat myndigheten från sin folkliga bas och sina demokratiska strukturer.

PLO har för att vara en befrielserörelse, verkande under ohyggligt tryck och i ett desperat militärt underläge, haft en mycket avancerad demokratisk organisation. Det palestinska folket – i och utanför de ockuperade områdena – har varit genompolitiserat och organisationsvant. Naturligtvis fanns här allt möjligt dåligt också; ledararrogans, maktkamp, toppstyrning under Arafat, men PLO kunde ändå involvera många palestinier i politisk verksamhet och kanalisera mångas förhoppningar och viljor. Detta system stötte på gott om problem redan under 80-talet, men bildandet av myndigheten forcerade en urholkning av PLO:s demokrati. PLO-mötena förlorade sin betydelse, och ledarskiktet i Fatah kunde styra utan inre demokratiska korrektiv, både från andra PLO-fraktioner och från Fatah. PLO:s betydelse som nationell motståndsfront dog på så sätt bort – till förmån för Israel, och nackdel av det palestinska motståndet.

De islamistiska organisationerna startade som utmanare till PLO. När PLO var starkt, var den processen knappast något som Israel grät över. Det fanns från början också en del (naturligtvis svårbedömda) uppgifter om hemligt israeliskt stöd till dessa organisationer – i syfte att destabilisera det länge starkt sammanhålla nationella motståndet under PLO-flagg. Men efterhand har islamisterna breddat sin verksamhet till ett effektivt socialt och politiskt basarbete och fyllt upp mycket av det maktvakuum som Fatah lämnat och den försvagade vänstern inte kunnat uppfylla (även om till exempel PFLP gjorde en del framstötar).

Nu har alltså Hamas vunnit en storseger i demokratiska parlamentsval. Det är för övrigt en intressant fingervisning om vad som händer när folken i Mellanöstern får större demokratiska möjligheter – radikalare krafter segrar. PLO:s demokratiska legitimitet var inte bara ett problem för Israel, utan också för andra arabländers auktoritära regimer. Israelkramarnas ständiga prat om bristande demokrati i arabvärlden blir lustig ur det perspektivet – auktoritära och oligarkiska regimer har kunnat avskärma sig från sina befolkningar och inta ett försonligare förhållningssätt till Israel och liera sig med USA.

Inrikespolitiskt är Hamas seger på många sätt till förfång för palestinierna. Gott om socialt reaktionära ståndpunkter frodas i Hamas, och organisationens framgångar är ett misslyckande för sekulära krafter och för vänstern. Vänstern måste återuppfinna den politiska organiseringen och intensifiera ett allsidigt motstånd mot ockupationen.

Hamas, Fatah och de olika vänstergrupperna är idag alla delar av det palestinska nationella motståndet. Däremellan finns konflikter – ibland mycket skarpa. Men i det läget konflikten handlar om eller uppfattas som att Hamas är dem som gör motstånd mot ockupationen och de andra inte, så kommer det att vara Hamas som stärker sina positioner.

Reaktionerna i Väst tyder som vanligt på en stor, ibland total, brist på förståelse för palestiniernas villkor. Den komplexa politiska problematiken i Palestina reduceras till en åtskillnad mellan Hamas och Fatah. Men detta har ingen motsvarighet i verkligheten. Och de slentrianmässiga utropen om att just Hamas ska ”ta avstånd från våld” vittnar i den aktuella kontexten om hur Västvärldens ledare rättat in sig i USA-ledet och tagit ställning för rasistisk israelisk överhöghet och israeliska övergrepp. Men det är samtidigt så att det palestinska motståndet fortsätter, och förändrar förutsättningarna.

Det är bra och viktigt för den svenska debatten att Lars Ohly är tydlig och påpekar att valen måste respekteras, och att det svenska engagemanget nu måste trappas upp.

- Det är sannolikt det sociala arbetet som Hamas bedriver och det hårda motståndet mot ockupationen som vunnit gehör. Det går inte att ifrågasätta att Hamas talar för en stor del av palestinierna och bildar en regering som har stor legitimitet, säger han till TT.

Laila Freivalds uttalanden har i kontrast varit otroligt orimliga. På TT:s fråga om Hamas är en terroristorganisation säger hon bland annat ”Ja, den har använt sig av våldet såsom ett medel i sin kamp”. Eh? Inte mot civila alltså, utan över huvudtaget. Det är ett obegripligt uttalande i en situation där palestinierna lever under en ockupation, med konstant, systematiskt övervåld riktade mot civilbefolkningen. Freivalds har också sagt till TT att det är ett ”absolut krav att man tar avstånd från allt våld” för att utvecklingsbiståndet till palestinska myndigheten ska fortsätta. Det svenska utvecklingsbiståndet ska gå till att lindra mänsklig nöd och bygga upp ett fungerande samhälle. Men inte till palestinierna tydligen, enligt spontana utrop från Sveriges utrikesminister.

För övrigt kan vi notera att folkpartiets reaktioner – framförda av Birgitta Ohlsson – med krav på omedelbar frysning av biståndet till palestinska myndigheten, sammanfaller med Dansk Folkepartis snabbt framhostade krav.

Det är väntat och talande. Och det ger en tydlig fingervisning om att den motsatta ståndpunkten är vad som kan bidra till fred i Mellanöstern. En fred som inte är möjlig med mindre än att ockupationen upphör.

Maktmystik

Svensk nyliberalism firar nya intellektuella triumfer med Cuf-ordföranden Fredrick Federley. Här en analys av arbetsmarknaden och konflikterna däri. Bland annat:

Två konflikter på mindre än ett år visar dock att det inte handlar om att upprätthålla ett fungernad system utan endast ene egen maktposition. Den första är den vilda strejken efter bråket vid Connex i Stockholms lokatrafik. Den andra är den vilda strejken bland SAS-anställda. […] Det handlar om makt, inte fungerande spelregler.

Nu kan man ju ha många olika synpunkter om enskilda arbetskonflikter, ”vilda” eller inte. Men den sista meningen är ändå smått fantastiskt. Fredrick Federley vill dela med sig till världen av sin nyvunna insikt om att konflikter på arbetsmarknaden handlar om makt. Vi i den reellt existerande världen säger hej och välkommen till Fredrick.

Samtidigt undrar vi möjligen hur just Fredrick tror att samhälleliga ”spelregler” kommer till och förändras: Följer de med i paketet från affären? Tillgrips slumpgenerator? Gudomligt ingripande på stentavelfronten?

Olika saker man kan syssla med

Världen är stor. Ibland kommer folk in på bloggen slumpmässigt. Om man klickar på källan kan man bli överraskad. Här är en blogg som heter ”Faces of Christianity”. Fast den skulle också kunna vara tillägnad skäggmode.

"A polity of cowards"

Detta är visserligen från i fredags, men jag upptäckte det nu och det tål i dessa tider att läsas varje dag. Den närmast undantagslöst briljante Chris Floyd.

[N]o terrorist attack, no matter how massive, could destroy the American republic. This can only be done from the inside -- and only by the deliberate choice of those in power. At every turn, the Bush gang has sought to instil a blind, quaking, automatic fear in the American people, so that when they hear the word "terror," they jump to the Boss's tune, they run for cover and burn the Constitution to keep them warm in their hidey-hole. It's been a remarkable exercise, really: the attempt to create a polity of cowards.

Läs gärna hela.

Småländsk förnyelse

Vänsterns omhuldade förnyare går från klarhet till klarhet. I Växjö presenteras ett sådär härligt klassiskt repressivt högerförslag som kommunalpolitiskt utspel: utegångsförbud för unga efter klockan 23.

Det är helt enkelt riktigt jävla uselt. Och det oursäktligt knäppa kan inte ens mildras genom att uppträda i ett bredare sammanhang: i artikeln förekommer även gott om annat reaktionärt småplock.

Partiledningens (traditionalistiska, får vi förmoda) svar kom tack och lov snabbt. Lars Ohly kommenterar här, Rossana Dinamarca här. Och Ung Vänster reagerar starkt här.

Mer lustigt i sammanhanget är att bomb- och batongmannen Johan Forssell, Muf:s ordförande, också reagerat. Det är ju bra, om Muf ogillar idén, och ännu bättre att man illustrerar sin DDR-liknelse med vad som förefaller vara kravallpolis från favvolandet USA (som han för övrigt samma dag uppmanar till fortsatta övergrepp på det irakiska folket). Allra helst som de lokala moderaterna i Växjö var tidigt ute med samma idé.

"Bild och sådant där"

Några ljushuvuden på Liberala ungdomsförbundet har nu kommit till insikt om att Maruicio Rojas kan vara olämplig som integrationspolitisk talesman. På Ekot får vi höra att Rojas ”hårdaste kritiker” menat att han ”legitimerar främlingsfientlighet”. Det har ju varit ganska uppenbart, ganska länge, att det är precis vad Rojas gör.

Till de hårda kritikerna hör nu inte Luf. Luf menar att Rojas ”utnyttjat sin roll som integrationspolitisk talesman till att föra fram en bild av partiets politik som inte överensstämmer med verkligheten, och som vi menar allvarligt skadat partiet”.

Men se, vad som är folkpartiets uppenbara politik, liksom verkligheten i många andra avseenden, har de unga liberalerna inte sådär jättebra koll på:

– Jag noterar att de inte har några invändningar i sak utan de talar om bild och sådant där. Jag tycker att vi och Mauricio har fokuserat på det viktigaste, jobb, språkkunskaper och vi har vågat ta upp frågor som andra sopar under mattan. Då blir det en frisk debatt och jag tycker att Mauricio för den på ett mycket bra sätt, säger folkpartiets ledare Lars Leijonborg.

Det är ett fascinerande svar. Hetsa mot invandrare och spela på främlingsfientliga strängar är definitivt folkpartiets politik understryker alltså partiledaren, och det är lätt att hålla med. Liksom att Mauricio Rojas är en god företrädare för denna politik.

Luf också, genom sin idoga kamp för militära interventioner och sina ständiga islamofobiska utspel, får man tillägga.

Men för all del, det är bra att liberaler reagerar mot Rojas. Liberalism är bra i sådana sammanhang. Synd bara att man måste vara arkeolog för att finna den i folkpartiet.

He said kill them before they grow

Det här är en av de galnaste dagarna på länge. Typ flera veckor. Det var förstås inte bara ett hugskott från en lokal Säpo-snubbe i Örebro, visar det sig, utan det är Säpos nya officiella strategi att börja rota bland alla möjliga invandrare och involvera skolpersonal och elever som angivare. Det som folkpartiets Jan Björklund föreslog i Stockholm är fräscha Säpo-planer.

Detta är verkligen ohyggligt obehagligt. Det är samtidigt en logisk följd av en pågående utveckling som måste begripas och bemötas. Det finns ett sluttande plan där spel med rasistiska schabloner, försvaret av (och deltagande i) en nykolonial våldspolitik, och stärkt repression går hand i hand.

Det är bra att vänsterpartiets Lennart Gustavsson är befriande tydlig i sin kommentar:

"Säpos planer är lika dumma, odemokratiska och rasistiska som folkpartiets tidigare förslag. [...] Vad är nästa steg? Tortyr på schemat?"

”Det gäller att fånga upp dem i tid”, säger Säpo-chefen. Smaka lite på det där. Fånga upp i tid. Dem. Han talar om ”radikala miljöer” (Timbro?) och risken att befinna sig där. Han vill att skolpersonal och socialtjänst ska bli angivare. Men nejdå, det är inte något problem:

– Nej jag tror inte alls det är fråga om ett angivarsamhälle, men där emot har alla ett ansvar för att få stopp på det här typen av utveckling.

Några saker är uppenbara här. Dels att Säpo är en för medborgarna i Sverige mycket farlig myndighet. Dels att det finns ett nära samspel mellan blåbrunt politiskt tokeri av det slag som folkpartiet på senare tid nischat in sig på, och friare händer för repressiva organ. Dels att dessa utvecklingar tillsammans skapar en mycket god grogrund för rejäla och reella motsättningar – i förlängningen också just terrorism.

För övrigt noterar vi att centerpartiet enligt Ekot ”anser att säkerhetspolisen måste vara sparsam med att aktivt söka angivare, framför allt bland ungdomar”. Sparsam är ett intressant ord. Hets mot folkgrupp - med förnuft. Typ.

Senarelagd julafton med unken doft

Detta är helt galet (fr. TT):

De borgerliga vill att KU granskar Skynews och CNN:s första sändningar om flodvågen. De vill veta hur väl informerad statsministern var första katastrofdagen.
[...]

KU kunde på tisdagens sammanträde inte enas om att vända sig till tv-bolagen. Ett eventuellt beslut tas på torsdag.
- Vi måste ta reda på vilka sändningar statsministern verkligen tittade på så att vi inte tar in fel sändningar, säger KU:s vice ordförande Göran Magnusson.

Det är riksdagens konstitutionsutskott vi talar om här. Borgerligheten har för länge länge sedan tappat bort frågan om landets krisberedskap och respekten för de förolyckade. De är bara besatt av Göran Perssons person, och av att få agera TV-åklagare. Det är en politisk opposition värd förakt.

Federley och folkhögskolorna

Säga vad man vill om CUF-ordförande Fredrick Federley, men han har i alla fall på rekordtid tillägnat sig skygglappshögerns osvikliga förmåga att sniffa sig till varje politiskt ställningstagande som främjar varaktigt vidgade klyftor i samhället.

Nu citerar han ett stycke från en DN-artikel om folkhögskolor, och menar därmed att det stöd som folkhögskolorna fått ta del av handlar om att ”gömma” arbetslösheten. Folkhögskolor är en viktig del av svensk folkrörelse- och folkbildningstradition. Till skillnad från de välgörenhetsarrangemang som Federley talar sig varm för, eftersom de har till syfte att undergräva den generella välfärden, är folkhögskolorna en sådan del av ”civilsamhället” som bygger på tanken om människors självorganisering för att lyfta sig och gemensamt tillvarata sina intressen. Folkhögskolorna erbjuder också en möjlighet att motverka social snedrekrytering i studiegången. De kan och ska inte ersätta institutionaliserad högre utbildning, men de breddar möjligheten till förkovran, och är i ett modernt samhälle som värdesätter folkbildning värda stöd.

Federleys högerståndpunkt är därför inte särskilt överraskande. Jag utgår ifrån att han också jublade när de fem borgerliga partierna tillsammans beslutade att avskaffa den så kallade 25:4-reglen, som alltså öppnar för ett inträde till högskolan för dem som är över 25 år och haft 4 års arbetslivserfarenhet. En öppen, samhällstillvänd högskola kontra en socialt smal, unken reproduktionsapparat för en fördummad elit.

Borgerligheten vet vad den vill.


Läs pressmeddelandet från Vänsterns studentförbund angående miljöpartiets bidrag till ändringarna i högskolepropositionen.

Kampglädje

Jag blir glad av god organisation och politisk beslutsamhet: Coola tjejer i Ung Vänster Norrbotten.

Förtvivla icke, förnyelsen är nära

- Henning Süssner skriver om en älskad men lite orättvist bortglömd förnyare – allas vår Jurij Andropov. Inlägget är inspirerat av den oerhört viktiga sajten ”Den nya maoismen”, som med särskild skärpa reder upp saker och ting inom ett annars tämligen genomtrampat mainstream-område, nämligen ”Den moderna tidens maoism, marxismen-leninismens vidareutveckling i Sverige, inspirerad av Mao, Trotskij, Tito och Andropov”.

- Förnyargruppen bakom bloggen Barna i Biskopsgården, fortsätter (här en första analys) belysa vänsterpartiets nedstigning i det traditionalistiska träsket – med upprörande satsningar på vänsterpolitik, fler jobb, bättre tandvård och annat nystalinistiskt; En vanlig dag i biskopsgården:

Jag la huvudet i händerna i en bister gest precis när Margareta gick förbi. Hon hade börjat jobba deltid efter värk i ryggen så hon var på väg hem. Hon böjde sig ned, tittade allvarsamt in i mina ögon och stönade missmodigt.
- Men du förstår väl att jag måste tänka på mina barn? Utgiftstaken är min sista undsättning från bottenlöst obestånd, grät hon.

Sosseri på gott och ont

På sossarnas hemsida finns Göran Perssons långa anförande inför den socialdemokratiska riksdagsgruppens vårupptakt upplagt (33 minuter, Realplayer). I partiledardebatten var Persson vass i replikerna, men lite trögstartad och innantill-spänd i anförandet. (Fredrik Reinfeldt höll som vanligt ett politiskt innehållslöst, men taktiskt oerhört skickligt anförande. Roligast var Maud Olofssons crazyredogörelse för hur ekonomin fungerar, kommenterad bl.a. hos Röda raketer). Här, på hemmaplan, är Persson i sitt esse.

Jag har full förståelse för att inte alla delar min fascination för retorik (inte minst just Perssons) och politiska tendensbedömningar, och därför inte kommer att titta igenom det 33 minuter långa talet. Men jag vill i alla fall meddela att det verkar rätt lovande. Persson lyfter äldresatsningar, bostadsinvesteringar och tandvårdsförsäkring som en social reformagenda. Det kommer förstås, i god socialdemokratisk ordning inte att bli lika storslaget i verkligheten, men det är inte oviktiga frågor, och framför allt är det positivt att socialdemokratin åtminstone till valet kan presentera någon slags offensiv reformpolitik. Och om bland annat vänsterpartiets idoga slit med att lyfta den totala bristen på bostadspolitik de senaste decennierna, likaså behovet av en ordentlig tandvårdsförsäkring, kan ge effekt i socialdemokratin så är det ju gott och väl!

Titta hur som helst gärna kring 18 minuter och en stund framåt för en väldigt rolig passage om borgerligheten, och kring 28 minuter och några minuter fram för att höra en till enhet förmanande partiordförande i god folkrörelsetradition.

Samtidigt är det annat som blir tydligt. Här är en socialdemokratisk partiordförande som talar för sitt eget parti i 33 minuter, vid gott humör och siktet inställt på framtiden. Och ändå säger han inte ett enda ord om ett samhällsklimat som hårdnar, om institutionella och ständigt närvarande hinder för till och med den mest beskedliga reformpolitik (ordet ”marknadskrafterna” nämns dock en gång), behovet av en helhetspolitik för att omfördela resurser från de rikas privata konsumtion till offentliga investeringar, och framför allt inget om en utrikespolitik på glid, om allvarliga inskränkningar i integritet och frihet som regeringen medverkar till.

Med andra ord: Det finns goda möjligheter för en valrörelse på arbetarrörelsegrund, som räddar oss från en på alla sätt katastrofal högerregering. Samtidigt är behovet av ett tydligt och starkt vänsterparti mer skriande än på länge.

Ju; Boktips

Läste häromdagen ut en bok som jag vill tipsa om; Ju, av Olle Josephson. Boken har undertiteln Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige, och är en populariserad språkvetenskaplig exposé om problem och utmaningar för språkbruk i Sverige. Det är lärorikt, tankeväckande och kul. Josephson – till vardags är chef för Svenska språknämnden (och redaktör för tidskriften Clarté) – har en öppen och nyfiken syn på språket. Han behandlar det som rörlig, genuint social materia. Det är uppfriskande med ett lärt och grundligt analyserande, men samtidigt lättläst och skojigt exemplifierande förhållningssätt till språkets fascinerande dynamik – människors kollektiva kommunikativa påhittighet.

Josephson har också en viktig poäng när han diskuterar hoten mot svenskan. Att många svenskar pratar engelska är naturligtvis inte ett problem – tvärtom! Engelska låneord, och till och med anglicismer i stående uttryck är inte heller något som utarmar eller förfular svenskan. Språklig utveckling går till så. Ju. Det verkliga, mycket konkreta hotet mot svenskan är vad Josephson betecknar ”domänförlust”. När svenska slutar användas inom vissa områden – som koncernspråk på företag och ännu viktigare inom utbildning och akademi – så förstörs förutsättningarna för svenskan som heltäckande nationalspråk. Och det får stora sociala konsekvenser, både klassmässigt, och för att tankeverksamhet är så intimt sammanvävt med språket:

Argumenten för svenskan som ett naturvetenskapligt språk har alltså inget att göra med ett allmänt kulturkonservativt värnande om svenska som ett värde i sig. De är tvärtom mycket praktiska. Utvecklas inte naturvetarsvenskan blir svenska studenter så småningom helt enkelt en smula dummare. Och vetenskapen avskiljs från det övriga svenska samhället, så att också det blir okunnigare. Kunskapsklyftorna vidgas. Svenskt universitetsväsen manövrerar sig närmare den tredje världen-situation där högre utbildning inte är tillgänglig på majoritetsmodersmålet, bara på engelska. Självkolonisering, skulle man kunna kalla det.

Läs mer:
En äldre artikel av Olle Josephson, Why ska we tala Swedish?
Recension i Svd
Recension i Forskning och framsteg

Helt hinsides

På tunnelbanan läser jag i senaste numret av FiB/Kulturfront en senkommen recension av Birgitta Albons' och Donald Boströms bok Muren. (Se några av de fantastiska och upprörande fotografierna här, läs en lite äldre text av Donald Boström själv, angående muren; rekommenderas starkt). Recensionen är skriven av Catrin Ormestad. Hon skriver bland annat:

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till vänner i Sverige att det inte är förrän man står i dessa skugga, kan lägga handen mot den svala betonger, läsa graffitin och möta människorna vars liv ödelagts av dess framfart som man förstår vad en 8 meter hög och 670 kilometer lång mur verkligen innebör för ett landskap och ett folk.

Så när jag kommer hem och surfar runt lite, kommer jag in på ett blogginlägg som en norsk kamrat skrivit idag. Han är tydligen i Jerusalem, och ger nu uttryck för exakt samma känsla som jag mött hos så väldigt många otaliga människor. Människor som åkt ned med vaga uppfattningar, kanske ett intellektuellt ställningstagande, kanske en axelryckning som förmedlar att folk bråkar och det är för svårt att bena ut varför. Men som alltså upplever rasismen på plats, möter vidden av den dagliga förnedring som det palestinska folket genomlider, och reagerar som tänkande, kännande människor gör:

Jeg har aldri sett en saa vanvittig undertrykking som her, og jeg har reist litt i verden. I USA hvor de svarte blir behandlet som slaver fortsatt, i Colombia hvor politisk venstreside blir slaktet og i Nepal hvor hele landet er i haanden til en gale konge. I okkupert Palestina, saavel som i "vanlig" Palestina er det helt hinsides.

Eller ”vansinnigt sjukt”, som biståndsminister Carin Jämtin uttryckte det, angående Muren, innan hon blev tillrättavisad av högre dignitärer i denna vår regering som kryper för förtryckarna, istället för att ta ställning mot förtrycket.

----------
Läs gärna ett tidigare inlägg, Livet och döden i Palestina.

Ett genuint politiskt räntebeslut

Riksbanken höjde alltså häromdagen räntan. Fler höjningar aviseras. Anledningen är att sysselsättningen börjat öka. Då är det fara å färde. Då måste banken ingripa. Riksbanken ser som sin uppgift att genom räntejusteringar försöka hindra den politik som regering och riksdag fattar beslut om, att få tänkt genomslag. Den grundfilosofi som styr riksbankens arbete är att arbetslösheten i princip bara kan fås ned genom ”strukturreformer”/”utbudspolitik”, i klartext att en del får sänka sina löner, att vinster premieras på lönernas bekostnad, att löntagarnas kollektiva makt minskar.

Svensk ekonomi går förvisso mycket bra i många avseenden. Vinsterna är rekordhöga, och utdelningarna till aktieägarna likaså. Svindlande 170 miljarder kronor beräknas i år delas ut! Exportvolymerna är enorma. De offentliga finanserna går med stora överskott. Men det är inte allt detta som föranlett räntehöjningen – så har det varit ett tag nu – utan just sysselsättningsökningen.

Samhällsekonomiskt är det givetvis ett stort resursslöseri att inte agera politiskt för att höja sysselsättningen. Det har vidtagits en del sådana åtgärder i den senaste budgeten, men det är fortfarande långt ifrån tillräckligt. En förnuftig politik skulle innebära ett kraftfullt och omfattande arbete för att de resurser som skapas i ekonomin omdirigeras till och investeras där de behövs: i den offentliga sektorn, i form av infrastruktur och nya anställda. Vad Riksbanken gör är att till och med små tendenser åt detta håll motas, extra anmärkningsvärt när det till och med funnits och finns deflationstendenser i den växande ekonomin.

Detta är en knäpp ordning som måste avskaffas. Jag påminner igen om det de socialdemokratiska reservanterna i riksbanksutredningen skrev, innan den socialdemokratiska ledningen gick ned sig helt i ett nyliberalt ekonomisk-politiskt tankemoras.

"Vi tror inte heller på en ordning där en fristående riksbank ser som sin uppgift att systematiskt ställa sig i motsättning till de folkvalda politiska församlingarnas ekonomiska politik. Att låta penningpolitiken formas i ständig konfrontation mot den allmänna ekonomiska politiken i övrigt kan skada landets ekonomi. (...) För ett lands ekonomi är det bra om en riksbank med integritet inte spelar mot utan i stället spelar med den ekonomiska politiken i övrigt." (SOU 1993:20, s. 215).

Det som måste understrykas är att detta är en genuint politisk fråga. Göran Persson dristade sig före räntehöjningen till att påpeka att svensk ekonomi går bra och inflationstendenserna (som om det vore något livsfarligt!) är svaga. Han sade att det skulle bli intressant att närmare studera riksbankens argumentation för en räntehöjning. Detta föranledde protester, kritik och tal om KU-anmälan från den borgerliga oppositionen. Den nye riksbankschefen Stefan Ingves har dessutom gjort sig oanträffbar och tänker inte säga någonting före ett tal i februari.

Att vi har en borgerlighet som vet att den inte kan vinna val på sin politik har varit uppenbart länge. Därför fokuseras allt på meta- och pseudofrågor utan substans men med hög gnäll- och nedmalningsfaktor; utnämningspolitik, UD:s organisation, Göran Perssons (uppmålade) personliga egenskaper. Där passar kritiken väl in.

Men det är förstås demokratiskt galet att landets statsminister inte bara ska sakna inflytande över en viktig del av den ekonomiska politiken, utan också kritiseras för att ha önskat en politisk debatt om densamma. Med borgerlighetens demokratisyn passar detta dock utmärkt.

Att avföra avgörande delar av politiken från den sfär där de kan diskuteras och påverkas av medborgarna är och förblir en hörnpelare i högerns syn på politik, ekonomi och demokrati. Och det är naturligtvis det som är syftet med riksbankens konstruktion.

För de borgerliga partierna blir det ett sätt att kunna nå valframgångar. På samma sätt som moderaterna nu ligger lågt med sin antifackliga politik och hoppas att EU-systemet ska fixa angreppen mot kollektivavtalen ”juridiskt”, så kan man låta en ”fristående” riksbank skapa tryck för försämrade rättigheter och lägre löner – istället för att behöva argumentera för det själva.

Just därför är det viktigt att både fortsätta att hålla en konkret vänsterkurs i den ekonomiska politiken, och att ifrågasätta de institutionella ramarna som sätts upp för den. Det gäller både socialdemokratin och vänsterpartiet.


----------
Jag har skrivit i ämnet tidigare:
Riksbanken in i valdebatten (april 2005)
Riksbanken vs full sysselsättning (november 2005)
Intressant interpellation och dito freudiansk felsägning (november 2005)

Tryggare kan ingen vara

Vi kan nu konstatera att allting är helt jävla galet.

Från DN. Mina fetmarkeringar:

Säpo letar terrorister bland invandrare

Den ökade hotbilden för terrordåd gör att säkerhetspolisen Säpo förändrar sitt sätt att arbeta. Bland annat letar man nu terrorister bland andra generationens invandrare, rapporterar Sveriges Radio Örebro.

Lasse Lind, Säpos enhetschef för Mellansverige, säger till Sveriges Radio Örebro att Säpo nu jobbar i helt nya miljöer. Det är framförallt en följd av bombdåden i London i somras. Analyser av bombdåden pekar enligt Lasse Lind ut nya grupper i samhället.

- Det här var andra generationens invandrare, socialt anpassade, hade arbete. Därför riktar vi radarstrålen just i de miljöer där de kan komma, alltså i hela samhället, säger Lasse Lind till Sveriges Radio Örebro.

Enligt Lasse Lind ska Säpo samarbeta med skolor, kommuner, försäkringskassor och Migrationsverket.

Alltså: eftersom de som begick bombdåden i London i somras av brittisk polis antas ha varit andra generationens invandrare (de är i och för sig inte hittade, det finns inga rimliga bevis för vilka de var, men låt oss bortse från det ett tag) i Storbritannien, så gör den svenska säkerhetspolisen ”analysen” att den ”nya gruppen”, andra generationens invandrare, i Sverige, alltså människor som är födda i Sverige men har svartmuskiga föräldrar, ska övervakas mer noggrant. Särskilt misstänkta är de som är socialt anpassade och har arbeten, enligt denna av Lasse Lind presenterade logik. Han ska nu se till att göra nålsticksoperationer, och ”rikta radarstrålen”, mot, eh, jo, hela samhället. Där de – de andra generationens invandrarna alltså – onekligen ”kan komma”.

Och så ska försäkringskassorna, Migrationsverket och skolorna hjälpa till i bevakningen av den suspekta gruppen andra generationens invandrare med jobb. Och de utan också, gissningsvis. För säkerhets skull.

Själv är jag ju första generationens invandrare, så jag kan säkert vara lugn. Och Jan Björklund och folkpartiet kan låta bli att lägga fler motioner om samarbete mellan Säpo och skolan, för det fixar sig ändå, tack vare våra vänner på Säkerhetspolisen.

Det känns väldigt, väldigt tryggt allting.

-----
Och mer glada nyheter för folkpartiet idag:

- I Holland har parlamentet godkänt regeringens planer på att införa ett prov för personer som vill invandra till landet. Fast inte om man kommer från USA. Både språk och samhällskunskap testas för 3000 kronor. Innan man får komma. Tyvärr är det många infödda holländare som inte heller klarar proven, så det kan hända att det blir lite mer glest befolkat där framöver.Läs mer hos Kalle Larsson.

- Ordföranden för Sverigedemokraternas ungdomsförbund skriver på SvD Brännpunkt: ”Jag vill även passa på att berömma LUF för deras Mellanösternpolitik”. No Shit.

Patriarkalt våld som islamofobiskt slagträ

I gårdagens GP skriver Thaher Pelaseyed och Nazem Tahvilzadeh en viktig artikel. Den tar sin utgångspunkt i ett numera gammalt, men för de flesta illa belyst problem: att arrangörerna till en manifestation för att hedra minnet av Fadime Sahindal, fokuserar på sin islamofobiska propaganda. Som samhällsfenomen är det också intressant att notera, hur fullkomligt perifera politiska grupper, i det här fallet "Irans arbetarkommunistiska parti", plötsligt kan omhuldas och lyftas fram av etablissemanget, när samhällsdebatten rullar iväg åt ett håll då det blir opportunt att ha en spjutspets för nyrasism, islampanik och legitimerande av kolonialt våld.

Arrangörerna deltar ofta i integrationsdebatten där deras käpphäst är kritik mot det mångkulturella och den "kulturrelativistiska" synen på rättigheter som det moderna Sverige i blindo lurats in i av världens mörka krafter; de religiöst utövande muslimerna.I samma tonart går analysen av hedersbrotten. Här belyses inte patriarkala strukturer i samhälle och familj som orsak till kvinnors underordning, utan en "icke-modern" och "ociviliserad", av islam berättigad, tradition i familjer med rötter från främst Mellanöstern. En analys som går hand i hand med islamofobiska, imperialistiska strömningar som i dag legitimerar ockupationen av Irak och Palestina, ett anfallskrig mot Iran och åsiktsregistrering av muslimska elever på svenska gymnasieskolor.

Så här skrev förresten Ung Vänsters förbundsstyrelse efter Fadime-mordet.

Konst på vägg

Det är gammalt, men jag upptäckte det nu, genom ett tips. (tack till Olof).

Konst i ögonblicket. Folklig i en specifik bemärkelse. Punkterade floskler, kondenserade livsfilosofier, glimatar av historier som vi bara kan ana, små utrop av kommunikativ mänsklighet. Det är faktiskt väldigt, väldigt roligt. Projektet heter Pictures of Walls och är just det.

Notera också Pictures on Walls. En samling väggkonstnärer och konstaktivister. Banksy, Akayism och annat skojsigt. Här är inte platsen för sociologisk kritik/analys i termer av post-rumslighet och fin de siècle-sarkasm. Jag konstaterar bara att det är intelligent och underhållande. Samt att den engelska drottningen gör sig bra i hundöron.

Den nya tryggheten

Apropå hamnarbetarprotesterna häromdagen fick jag denna suddiga, med mobilkamera tagna bild, via en vän. Två prickskyttar på taket till EU-parlamentet siktar in de fackliga demonstranterna utanför huset. Überstatlighet.


Det känns också rimligt att i sammanhanget ge spridning åt dessa klockrena slutord från Petter Larssons krönika i radions Obs (hittat hos Kalle Larsson):

"Jag kan ta gift på att man hade satt in militär i Göteborg om det hade varit lagligt. Därför ska det inte vara det."

Hot

I DN idag kan vi läsa följande:

I SOMRAS inreddes ett särskilt rum i Säkerhetspolisens lokaler till en samarbetscentral för gemensamma hotbildsanalyser. Där arbetar analytiker från Säpo, den militära underrättelsetjänsten (Must), Kontoret för särskild inhämtning (den hemligaste delen av den militära underrättelsetjänsten där agenterna finns) och Försvarets radioanstalt (FRA), som sysslar med signalspaning. De fyra myndigheterna väger samman sina informationer och producerar var fjortonde dag en hotbildsanalys som vidarebefordras till regeringen.

Notoriskt paranoida män; inlåsta i ett ”särskilt inrett” rum hos de intellektuella giganterna på Säpo; hetsande varandra till nya stordåd; avundsjukt drömmande om ljustavlor i det stora landet, observerade i ungdomens filmer och nutidens CNN-sända nyheter; andäktigt lämnande rummet med en gåva till sig själva, Sveriges regering och tidvis den sensationslystna pressen: ”en förhöjd hotbild mot Sverige från al-Qaida och andra terrornätverk”.

Detta – hotbildsproduktionen alltså – torde vara ett av de allvarligaste hoten mot människor i Sverige.

Hamndirektivet tillfälligt sänkt

EU-parlamentet avvisade kommissionens hamndirektiv igen. Protesterna har naturligtvis spelat en stor roll. Det mesta brukar slinka igenom i EU-systemet, eftersom det är ogenomträngligt och uppfattas som långt bort från människors vardag och därmed mobiliseringsmöjligheter. Det är själva poängen med överstatligheten i EU - att urholka den demokratiska arenan. Och fler liknande förslag lär som sagt komma. Det är också inneboende i EU-systemet och i kommissionens roll. Men det var en viktig seger. Motståndet mot den civilisationseroderande nyliberalismen behöver sådana.

Bullshitproduktion i bestämt syfte; Iran

William Bowles fortsätter att leverera viktiga fakta och kommentarer om hur Västmakterna stampar fram en hetsstämning mot Iran för att kunna angripa landet militärt vid behov. Den här artikeln är en utmärkt uppföljning av det jag skrev om häromdagen. Och för den som vill fortsätta läsa och fördjupa sig finns det gott om andra artiklar samlade på sajten. Kolla igenom vänsterkolumnen.

Bowles pekar i sin artikel på den propagandistiska uppladdningen, med bland annat det här exemplet från BBC i lördags:

So for example in BBC TV News at 10 (14/1/06), the public is presented with a new satellite photo of an Iranian nuclear research centre and we are told that there are “seven new buildings under construction that weren’t there before”, but what is the viewer meant to make of this ‘startling’ new piece of information?

Låt oss minnas Colin Powells fullkomligt bisarra framträdande inför FN, viftande med en egenhändigt framtagen burk och pekande på satellitbilder av byggnader samt tågvagnar som sades innehålla mobila fabriker för kemiska vapen. Alltihop var total fabrikation, vilket vem som helst – utom de lojala och villiga medier som rapporterade om alltihop i dagarna många – kunde begripa.

Då, när det begav sig, erbjöd Ung Vänster USA hjälp i sökandet efter massförstörelsevapen.

- Våra bilder härrör bland annat från vår sommarfestival förra året. På bilderna syns hus, bilar och människor med skägg. Vi har även några foton på tåg. Vi misstänker därför att vi kommit massförstörelsevapen på spåren.

Det är lika skrattretande lögner vi matas med nu som då. Och vår bombhöger tycks lika blint lojal. Det är frånstötande och alarmerande. Och nödvändigt att ta ställning mot.

Viktig hamnstrejk

Idag genomför hamnarbetare runt om i Europa strejker riktade mot EU:s nya förslag till Hamndirektiv. Det har lamslagit hamnarna och visat på styrkan i strejkvapnet. Hamndirektivet är ännu ett i raden av direktiv som är direkt antifackliga och som understryker det uppenbart: att själva EU-systemet bygger på nyliberala och antifackliga principer och att angrepp mot löntagarnas rättigheter och arbetarrörelsens sociala framsteg är normalförfarande i kommissionens och byråkratins resonemang och förslag.

Det kommer att fortsätta komma sådana förslag. De måste bemötas med politisk mobilisering i varje enskilt fall, men också mer långsiktigt och grundläggande, med bibehållen EU-kritik och systematiskt undergrävande av EU:s makt över den nationella politiken – där de demokratiska möjligheterna för folkliga rörelser är större, och där inte nyliberalismen är fördragsfäst.

I Göteborgsposten idag har vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson tillsammans med hamnarbetarförbundets ordförande Björn A Borg skrivit en utmärkt artikel. Det är en viktig kamp som hamnarbetarna nu för. Den rör deras arbetsvillkor, men den rör också framtiden för många, många andra EU-medborgare.

Vad är då det egentliga skälet? Varför envisas kommissionen med att driva på och verka för ett direktiv som ingen inom sjönäringen verkar vilja ha? Kommissionen är mycket tydlig när man talar med den. Inte i skrift, men muntligt, har vi fått höra att hamnarna är den enda transportsektor som EU på 50 år inte har lyckats avreglera. Kommissionens hela syfte med hamndirektivet kan därmed sägas vara rent principiellt, att flytta fram arbetsgivarnas positioner.

De svenska socialdemokraterna måste vakna ur sin EU-dröm och komma med i kampen för arbetarnas konkreta intressen.

(Kalle Larsson har också reagerat, liksom Ung Vänsters fackligt ansvarige)

Det andra USA

Via Erik Stattin hittar jag American Left Ephemera Collection där man kan se fotografier och affischer från den amerikanska vänsterns historia. Påfallande många rör förstås kampen för etnisk jämställdhet och mot rasistiskt våld.



Vill apropå det själv tipsa om sajten Without Sanctuary som handlar om lynchningar i USA. Fångade på vykort som skickades runt en bra bit in på 1900-talet. Det är skakande och vidrigt.

Jag bläddrar runt bland bilderna. Man kan se dem som dokumentation av en mörk historia som kastar sin skugga över dagens amerikanska samhälle – detta är inte många generationer tillbaka – men också som en manifestation av samhälleligt avhumaniserande. För dem som står och tittar på, fotograferar, ler, är det som sker inte riktat mot människor. Det kan bli möjligt, för att det så man där och då talar och tänker om negrerna, i grunden för att det är så samhällslivet är organiserat. Idag är det annorlunda på en del sätt, men likadant på andra. Det är bara att slå på tv:n, läsa av strömningarna i tiden.

Och i bakgrunden hör jag Strange Fruit, Lewis Allens dikt, tonsatt av Sonny White. Den är nog mest känd med Billie Holidays plågade bluesröst, även om jag själv föredrar den med min favorit, den fantastiska Nina Simone. Jag kan fortfarande minnas när jag hörde den där låten första gången. En dokumentär om just lynchningarna och vykorten. Och så bryter låten fram, texten växlar med bilderna. Tårarna. Känslan av att världen bara går att stå ut med om man antingen blundar eller kämpar.

Southern trees bear strange fruit,
Blood on the leaves and blood at the root,
Black bodies swinging in the southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees.

Pastoral scene of the gallant south,
The bulging eyes and the twisted mouth,
Scent of magnolias, sweet and fresh,
Then the sudden smell of burning flesh.

Here is fruit for the crows to pluck,
For the rain to gather, for the wind to suck,
For the sun to rot, for the trees to drop,
Here is a strange and bitter crop.

Ny lokal – samma agenda

Nu är Lars Adaktusson på plats som SVT:s Mellanösternkorrespondent. Det märks. Dagens inslag (går att se här) handlar om hur Gaza – som Israels ockupation gjort till ett av världens mest överbefolkade, nedkörda och socialt förgjorda områden – blivit laglöst efter Israels trupptillbakadragande (som gjorts för att befästa ockupationen på Västbanken, vilket inte nämns), och om bråk mellan palestinska fraktioner. Genom hela inslaget ser vi bilder av beväpnade palestinier som hojtar och skriker. Ord som ”anarki”, ”kaos” och ”klanfejder” dominerar. Skönt. Det var ju precis mer av kolonial ideologiproduktion vi saknade i utrikesrapporteringen.

Norge igen; SV och Israelbojkotten

Ser att Kalle Larsson har hunnit före och skrivit läs- och tänkvärt om norska Sosialistisk Venstres kampanj för Israel-bojkott och den uppståndelse som den väckt kring norska regeringen. Det kanske mest anmärkningsvärda är att USA:s (!) regering hotade Norge med ”allvarliga politiska konsekvenser”.

Kalle Larsson redogör för hela processen, och noterar också att detta ”disciplineringstryck” är något som varje radikal politisk kraft som närmar sig regeringsmakten måste bereda sig att handskas med.

För Palestinafrågan tror jag att detta – tack vare att SV stått kvar vid sin ståndpunkt som parti – har betytt mycket positivt. Bojkottkravet är nu mer känt och samlar brett stöd. Flera socialdemokratiska riksdagsledamöter ställer också sig bakom det. Norska LO – som för övrigt på sin kongress förra året valde att kalla den israeliska apartheidmuren för just dess rätta namn – går ut och kräver en vapenbojkott mot Israel.

Ett exempel på aktiviteter är att man nu samlar namn till ett medborgarinitiativ för att kommunfullmäktige i Oslo ska ta beslut om Israel-bojkott. (Kolla också flera tidigare inlägg på den bloggen om SV och bojkottdebatten ).

Här är norska bojkottinitiativets hemsida. Och här det svenska.

Välskrivet om Iran

Ta en stund och läs den här artikeln hos William Bowles. En mycket god genomlysning av det lögnmaskineri som åter har aktiverats – denna gång för att bereda marken för ett eventuellt militärt angrepp mot Iran.

Earlier, Blair told a meeting of EU ministers

“Can you imagine a state like that with an attitude like that having a nuclear weapon?” he asked rhetorically.

A comment he should surely address to Israel which already has nuclear weapons.

USA:s globala våldsapparat är beroende av sina ideologiproducerande legioner för att skapa samförstånd för grova övergrepp runt om i världen. Hela efterkrigstidens historia, men alldeles särskilt de senaste årens nykoloniala strävan efter strategisk direktkontroll, visar att de alltid kommer att stampa fram förevändningar för det militära understödet till sitt allt mer ifrågasatta världsherravälde. Politiskt måste därför ställningstagandet mot amerikansk interventionspolitik vara centralt – och entydigt – för varje frihetsrörelse runt om i världen.

Saknat samband

Det har ju redan tidigare aviserats att svenska neo-cons skulle starta ett magasin. (Ingen som helst anledning att betvivla parollen "vi har bara börjat"). Roland PM gillade första numret, men uttryckte ändå en viss besvikelse med följande obetalbara fundering:

"Jag saknade en riktig toppgrej, i stil med en artikel som argumenterar för sambandet mellan Irak och al-Queda eller för att Irak hade massförstörelsevapen våren 2003. Ni fattar vad jag menar".

Ja, jag tror att vi fattar:

Nytt från västkusten

Nu har den kommit. Den ultimata analysen av vänsterpartiets kongress, på den lovande bloggen Barna i Biskopsgården. Kvalitetshumor.

Kulturskymning; hyllningsanalogi

För några år sedan startade Kristdemokraternas ungdomsförbund ett "Per Ahlmark-nätverk" för att ”öka medvetenheten och respekten för debattören och människan Per Ahlmark och dennes gärning”.

En analogi inom musikvärlden torde vara detta. (Hittat här).

Det naturliga steget

Jo, jag möter också gott om sådana personer som Kalle Larsson skriver om; intresserade av vänsterpartiet, men undrande över bilden av partiet. Den vanligaste frågan är just varianter av Vad är det ni bråkar om? Det är inte så märkligt. Någon särskilt god vägledning av medierapporteringen – tungt vilande på grundfalska etiketter och en egen konfliktlogik – får man ju inte.

Politiskt är vänsterpartiet mer enigt än på länge – inte om allt, men kring en del grundläggande frågor som än nödvändiga ingredienser i en vänsterpolitik värd namnet. Men när de underliggande politiska problemen sällan kommer upp till ytan blir konfliktlinjerna dimmiga i allmänhetens ögon.

Diskussionen om ”förnyelse” kontra ”traditionalism” är ju, som många påpekat tidigare, direkt felaktig och uppochnervänd. I debatten förekommer också lösa funderingar om att de som mest urskillningslöst angripit vänsterpartiet inifrån och sedan dragit iväg – eller väntar på tillfälle att göra det på maximalt destruktivt sätt – skulle kunna befinna sig någonstans mellan socialdemokraterna och dagens vänsterparti, på den politiska terrängen. Detta är en missvisande karaktärisering av de politiska strömningarna.

När Karin Svensson-Smith i juni lämnade vänsterpartiet (men inte sin riksdagsplats) och anslöt sig till miljöpartiet, skrev jag om det i ett inlägg med rubriken Det naturliga steget. Idag ser vi ett annat, kanske än mer naturligt steg bland avhoppare. Två tidigare vänsterpartister från Söderhamn hjälpte för ett tag sedan till att fälla majoriteten i landstinget i Gävleborg (s-v-mp), när denna lade fram en budget som skulle stärka den offentliga verksamheten och höja skatterna. Nu visar det sig dessutom att de två ligger i överläggningar med den borgerliga oppositionen för att forma en ny – borgerlig – majoritet i det röda Gävleborg:

Häggström-Fält har visat att de, trots sin vänsterbakgrund, är öppna för att stödja traditionellt borgerlig politik som till exempel konkurrensutsättning av landstingsverksamhet.

Förnyelse? Eh, inte direkt. Men naturligt på många sätt. Det som är viktigt här och som understryks av agerandet, är att flertalet avhoppare knappast är att betrakta som socialdemokrater – de tycker ofta mycket illa om hela arbetarrörelsen – utan ligger mycket närmare den traditionella borgerligheten; möjligen dess vänsterfalang – i bästa fall representerat av dagens miljöparti. Jag upprepar vad jag skrev i september i en krönika om situationen i Uddevalla:

Det har under en tid pågått en slags uppifrånrevolt i vänstern – smala men högljudda skikt har reagerat mot den försiktiga förnyelse som partiet genomgått på grund av tryck från medlemmarna och verkligheten. Det mediala klimatet har garanterat uppmärksamhet. Några av de mer professionella organisationsförstörarna har belönats med positioner i andra partier.

Det som nu händer i Gävleborg borde också vara ännu en väckarklocka för skrivbordsradikaler som från sina egna kammare umgås med fantasier om att till exempel gruppen kring Vägval Vänster skulle kunna vara grunden för ett ”nytt brett vänstersocialistiskt parti”. Här finns inget nytt, ingen utsikt för bredd, inget socialistiskt, och inga förutsättningar för medlemsbaserat partibygge. Vill man kalla det vänster, får man göra det på eget ansvar. Men den breda, reellt existerande vänstern i Sverige har ett parti – vänsterpartiet. Det kan bli bättre. Men det måste förbli såväl ett parti som vänster för att få människors förtroende i val, och för att kunna spela en samhällsförändrande roll. Alternativet är både politisk och elektoral ökenvandring.


Högt i tak - långt till dörren.

Palme i radion

Public Service är fantastiskt ibland. Har suttit och lyssnat på minnesinslag om Olof Palme. Filerna ligger på nätet, här. Det är spännande svensk politisk historia. Och det sätter en hel del saker i perspektiv – både i sådant som är förändrat och sådant som är sig likt. Lyssna!

Lyssna till exempel på inslaget om Palme och fonderna – svensk socialdemokratis sista (eller senaste) försök att genomföra reformer som mer varaktigt kunde förändra maktförhållandena i samhället. Här hör vi alltså en socialdemokratisk statsminister tala om ”demokratisering av arbetslivet” och om ”planmässig hushållning med samhällets resurser”. Och beteckna ”privat maktkoncentration till ett fåtal finansfamiljer” – det som då rådde och som nu råder – som vad det självklart var och är: ”icke förenlig med ett demokratiskt samhälle”.

Idag har den kapitalistiska ekonomins utveckling gjort såväl behoven av som möjligheterna för offensiv offentlig kapitalbildning större. Att det behövs åtminstone lika framåtsyftande grepp som fondprojektet är lika uppenbart som att sådana förslag kommer att mötas med sedvanligt dösnack från dem vars orimliga privilegier en demokratisering av samhällsekonomin hotar.

I Inslag som heter Olof Palme om de politiska motståndare kommer Palme – ungefär tre minuter in i programmet – in på VPK. Här blir antikommunisten Palme – för övrigt djupt involverad i den skändliga registreringen och statliga förföljelsen av vänsteraktiva, åtminstone långt in på sjuttiotalet – ställd inför ett problem med VPK:s politiska förnyelse. Hans reaktion är intressant. Det han har att förhålla sig till är CH Hermanssons linje att samtidigt distansera VPK från de ”realsocialistiska” staterna och socialdemokratin som partiapparat – det som senare ledde till reaktioner och utbrytning från APK:s sida. Han försöker då raljera över att VPK rekryterar studenter. Detta är en problematik som till exempel utgör en viktig del av Werner Schmidts biografi över Hermansson, och som jag kritisk berör i min recension av boken.

Missa inte heller Palmes karaktäristik av Carl Bildt, i programmet Olof Palme och utrikespolitiken. Närmast fantastiskt blir det – med senare tids hetsdebatter i åtanke – att höra statsminister Palmes förhållningssätt till Kuba 1975. Lyssna ca 13 minuter in i programmet.

Och så vill jag även tipsa om riksdagsdebatten kring fula ord 1967; Olof Palme om Per Oscarsson i Hylands hörna.

Maskeringsförbud?

Militanta antidjurrättsaktivister. Bodström underrättad?

Handlingskraft

Borgerligheten visar prov på känningar i de bredaste folklagren, liksom sinne för proportioner:

Miljöminister Lena Sommestad har haft för bråttom med förslaget om nya strandskyddsregler, hävdar kd-riksdagsmannen Ingvar Svensson och kräver att konstitutionsutskottet, KU, granskar Sommestad,

rapporterar DN.

Tillbaka, men inte på ruta ett

Tillbaka från kongressen och för utmattad för att leverera en mer djupgående politisk analys. Konstaterar bara att det varit en kongress som blev ett avstamp, och där stämningen var mycket god. Därmed har också den sedvanligt negativa rapporteringen blivit väldigt, väldigt märklig ibland.

Ett banalt men på sitt sätt talande exempel är den här artikeln i Aftonbladet. För dem som deltog på kongressfesten – en orsak till utmattningen – torde karaktäriseringen av den framstå som närmast surrealistisk. Det var kort sagt tokröj och ett hårt dansande som bland annat tycks ha pajat partiledarens onda rygg. Men nu var vinkeln på artikeln bestämd, så det måste ha varit problemetiskt att droppa den. Då fick det bli ett reportage om att festlokalen var ”långtifrån fullsatt”, vilket helt enkelt inte stämmer i någon meningsfull bemärkelse. Och att en åhörare åkte hem tidigare än hon eventuellt tänkt sig från början får redigeras till underrubrik för artikeln.

Återigen handlar det om att leta efter sådant som kan bekräfta en dramaturgi som man i förväg bestämt sig för. Idag räckte två-tre inlägg från talarstolen, angående en insinuant organisationsmotion som avslogs med stor majoritet, för att det åter skulle vara möjligt att berätta splittringsberättelsen. I Aktuellts niosändning kommer samma grupp av missnöjda personer till tals och får kommentera läget – på ett sätt som 90-95% av de närvarande skulle beteckna som direkt lögnaktigt. (Jag konstaterar för övrigt att den ständigt bekymrade Staffan Norberg kan vara den förste vänsterpartisten någonsin, som fått vara med i TV-nyheterna varje dag i en vecka). Därefter träder Mats Knutson fram och berättar i en ”analys” att Lars Ohly ”misslyckades med att visa bilden av ett parti som lämnat de interna stridigheterna bakom sig”.

Ska man arbeta mot den här logiken gäller det att ha en organisationsstruktur och -kultur som kan fungera i ett fientligt klimat. Och framför allt gäller det att jobba, jobba, jobba. En tydlig vänsterpolitik, och närvaro i människors vardag, vinner i längden. Efter kongressen finns bättre förutsättningar än på flera år, för att sätta igång och vinna.

Kebabätare, bliv vid din gryta

Via Dubbelt så kul.

Stort

Medierna har rapport lite politik idag. (Nåja, inte Expressen kanske, men det har ju sin charm det med).

Verkligt storartat var det att lyssna på CH Hermanssons hälsningsanförande. Skarpt och rörande. Talet går att läsa, och ännu hellre lyssna på. Minne för livet.

Omvänd proportionalitet

Skrivit två artiklar i senaste numret av Flamman:

Ledarkrönika: Att inte föra vänsterpolitik är ansvarslöst

Och så en längre recension av Werner Schmidts stora politiska biografi över CH Hermansson, en bok som säkerligen kommer att fortsätta diskuteras på vänsterkanten.

Att vara på partikongressen och samtidigt ta del av rapporterna härifrån ger som väntat en klart overklig känsla ibland. Det är en kongress där stämningen är god, enigheten större än på mycket länge kring de frågor som diskuterats, och valen genomförda med exceptionellt stora majoritetsförhållanden. I flera av rapporterna är grundtemat det rakt motsatta. När det först skrivits om enorm splittring och Lars Ohly sedan väljs med ca 90% av rösterna, då blir rubrikerna på sina håll: ”var tionde stödjer inte Ohly”. Spännande. Skulle man räkna dem som kommit till tals i medierna de senaste dygnen skulle man gissat att det var högst var tionde ombud som stödde Ohly.

Nåja. Nu finns hur som helst politiska beslut som kan utgöra grunden för en valrörelse. Förhoppningsvis blir det mer politik framöver. Jobb i offentlig sektor. Tandvård. Delad föräldraförsäkring. Och spring i trappor, snack på arbetsplatser, insändare i tidningarna. Det är den enda vägen till vänsterseger i valet.

Det sämsta med kongressen är att jag missar alltid intressanta K Special - denna gång om Jan Myrdal.

"Myrdal är alltså den enda människa jag känner som ständigt grubblar över att han inte kommer att hinna skriva färdigt", säger Jan Guillou. "Det djävliga med döden är att den berövar honom arbetstid."

Till skillnad från kongressen - och livet - går dock programmet i repris.

Gör det själv

Mycket av kongressen direktsänds på SVT24. Allt går att följa noggrant på kongresshemsidan, där olika dokument och referat läggs upp, och det finns webradio.

Kongress

En hektisk dag före partikongressen. Det blir nog dygnet-runt-jobb för min del och inget bloggande. Partistyrelse- och riksdagsledamoten Kalle Larsson har dock utlovat kongressbloggande. Dessutom erbjuds stora möjligheter att följa kongressen på egen hand.

Större möten med vänsterpartiet är alltid oerhört märkliga tillställningar att ha bevistat, om man sedan läser om samma händelse man just varit med om i tidningen. I år lär det väl bli mer crazy än vanlig. Ett starkt personligt minne är annars vänsterpariets makt- och ägandekonferens i Sundsvall för någa år sedan. Ett småputtrigt och lugnt möte i idyllisk miljö. God stämning och nästan inga konflikter i talarstolen. Under konferensens andra dag satt vi och åt lunch, och någon kom till matsalen med dagens nummer av Expressen. Döm av vår förvåning när vi slår upp tidningen och ser ett helt uppslag med jätterubrik av typen ”VÄNSTERKONFERENS PÅ VÄG ATT HAVERERA”. Hade vi missat något under natten? Var de intet ont anande konferensdeltagarna medvetna om att de var på väg att haverera utan att veta om det? Extra intressant var att artikelförfattaren – Per Wendel (som avled för en tid sedan) – inte ens hade varit på plats under konferensen, utan anlände först under natten.

Man får onekligen en lite annan bild av medierna när man upplever något på plats och sedan får ta del av rapporteringen.

Har med viss noggranhet följt rapporteringen de dagar som föregått kongressen och hade tänkt skriva något om det, men tid och ork har gått åt till väsentligare uppgifter. Låt mig bara konstatera att detta resonemang – som i olika former förekommer i en mängd olika kommentarer – hör till de allra märkligaste:

”Nytänkarnas förebild är det norska systerpartiet, Socialistisk Venstreparti, SV, som för länge sedan avsvor sig kommunismen och som sedan valet i höstas ingår i den nya norska regeringen och bland annat innehar finansministerposten”.

Notera återigen att man kvalificerar som ”nytänkare” genom att huvudsakligen hävda att det var bättre förr, och att vänstern bör sluta inta vänsterståndpunkter. Notera också att SV bildades 1973 (1975), som en utbrytning från Arbiederpartiet, alltså socialdemokraterna. Artikelförfattaren har alltså ingen större aning om vad han pratar om. Men det är i princip en förutsättning för att vara ledarskribent vid flertalet av våra tidning.

Men mer i sak. Jag har skrivit om situationen i Norge vid ett flertal tillfälle på bloggen (här, här, här, här). Det är relativt uppenbart att en ny regering kunde komma till stånd just på grund av att man i valet var tydliga med en vänsterlinje. Det gäller alla tre partier i koalitionen. Efter valet har den nya regeringen bland annat upphävt de skattesänkningar för rika som Bondvikregeringen genomdrivit, infört moratorium för friskoleetableringar, aviserat en ny, offensiv rättviselinje i WTO-förhandlingarna (till skillnad från Sveriges regering som sjunger med EU), luftat tankar om krav på att läkare ska tjänstgöra ett antal år i offentlig regi, dragit tillbaka norsk trupp från Irak, med mera.

En radikal ungdomsgeneration, skolad i ungdomsförbundet SU, har klivit starkt framåt i SV, med bland andra Audun Lysbakken som ny vice ordförande, och tidigare SU-ordförande Ingrid Fiskaa som ledamot av sentralstyret.

Det finns mycket att lära av Norge – liksom för all del från andra europeiska länder. Och det budskapet är raka motsatsen till vad som hävdas av dem som kritiserats vänsterpartiets vägval: tydlighet i vänsterpolitiken är det som ger framgångar, också röstmässigt. Brist på skärpa och organisation leder nedåt och bortåt.

Det är för övrigt långt fler än vänsterpartiets medlemmar och väljare – inte minst vettiga socialdemokrater – som borde oroas över ett debattklimat där ett relativt beskedligt krav som 200.00 nya jobb i offentlig sektor betecknas som ”öststatskommunism”. Betydligt fler jobb än så krävs för att vi ska nå upp till samma sysselsättningsnivå som i slutet av 80-talet – alltså inte direkt något utopia. Att en majoritet av dessa jobb måste komma i offentlig sektor, där behoven är som störst, borde inte heller vara särskilt radikalt Timbrosfären.

Jag måste i sammanhanget tipsa om intervjun med en av de två idoler jag haft i livet, vänsterpartiets nye informationschef över valet, och en gång i tiden min företrädare som Ung Vänsterordförande:

Jenny Lindahl Persson har flera års erfarenhet av professionell medieträning, och föreslår en intervjuteknisk motoffensiv.
En vänsterpartist som får frågor om kommunism kan i stället svara på något partiet vill prata om. Hennes svar på frågan ”Är du kommunist?” lyder alltså:
– I den bemärkelsen att jag tycker att det är viktigt att vi skapar 200 000 nya jobb i den gemensamma sektorn.

Det är både rätt sätt att bemöta media, och att faktiskt tala om väsentligheter.

Ny logotyp för vänsterpartiet

Logotyp i tiden: Tillplattad. Jättefin.

Det börjar tidigt i år

Jag hade tänkt slänga ihop en kort text ikväll där jag erbjöd mig att äta upp min ryska pälsmössa om det inte kom en DN-debattartikel på torsdag morgon, då vänsterpartiets kongress startar, med angrepp på vänsterpartiet och dess medlemmar. Det är standard procedure. Tyvärr torpederades detta, eftersom en sådan artikel dök upp redan i morse.

Rubriken är ”vi ser vårt parti förtvina i brist på politiskt mod”, vilket märkligt nog förmedlar känslan av att detta skulle vara ett problem för artikelförfattarna.

Man måste under alla omständigheter konstatera att artikeln innebär en förnyelse av den politiska debatten, och bidrar till att ”skapa trovärdighet”. Till exempel:

- En i november publicerad artikel (skriven av en person som inte finns med som undertecknare) på föreningen Vägval vänsters hemsida, körs i stora delar rakt av som ny debattartikel i DN.
- Begreppet ”politiskt mod” definieras som att tycka likadant som partiets politiska motståndare, i viktiga frågor. Till exempel vara positiv till EU och vilja privatisera mer av offentlig sektor.
- Kontentan av förnyelsebegreppet är att det var bättre förr.
- Göteborgskravallerna, som på ett ganska mystiskt sätt sägs ha varit startpunkten för vänsterpartiets problem, dateras till våren 1999!

Artikeln följs upp genom ett klart nytt grepp, nämligen att via TT ställa krav på förändringar i sammansättningen av den styrelse som ska väljas på kongressen, och som man annars lätt kunde få för sig borde vara ett uttryck för partimedlemmarnas ställningstaganden i en demokratisk process. Det är förstås traditionalistiskt, till och med lite stalinistiskt, att tycka att partiets medlemmar, utan att ens ha konsulterat Dagens Nyheters ledarredaktion, ska vara involverade i utformningen av partiets politik och utnämningen av dess ledning. Rykten gör nu gällande, att ledande företrädare för författarkollektivet, med bred erfarenhet av kommunalpolitiska kick-offer, som ett led i underlättandet av avståndstagande från denna sorts stalinistiska villfarelser erbjuder en hörna (givetvis med högt i tak) på kongressen, där ångerfulla deltagare får lyssna på en maratonläsning av utdrag ur Johan Lönnroths genom traditionalistisk ondska (läs: debatt och votering) förkastade partiprogramsförslag (med tillhörande studiebrev) från den förra partikongressen.

Nämnde Lönnroth, som inte ens hade tillräckligt stort stöd i sitt eget distrikt för att bli ombudssuppleant till partikongressen, meddelar att han ”kan tänka sig” att sitta i partistyrelsen, om det sker förändringar i personsammansättningen i styrelsen i övrigt.

Jag vill i sammanhanget till protokollet föra att jag kan tänka mig att bli statsminister, om jag får carte blanche att under en övergångsperiod på åtta år själv få bestämma över statsbudgeten. Därefter kan jag tänka mig en slags decentraliserad kröningsceremoni med ballonger, men det förutsätter brett stöd i min släkt.

Förnedringssafari

Peter Kadhammar hade ett vidrigt reportage från Israel i Aftonbladet igår. Nödvändig och angelägen läsning!

En israelisk organisation tar betalt för att köra omkring turister – företrädesvis amerikaner – så de får se fängslade palestinier och höra upplyftande historier om tortyr.

Det frapperande är att detta är vardag i apartheidstaten Israel. Det som visas upp är de avmänskligade vildarna. Det är både en förutsättning för och ett resultat av ockupationen. Men det går också utöver det som händer på de här jordplättarna. Det som sker i Israel/Palestina påverkar hela den globala politiska scenen, och man kan blicka mot det som sker där för att se hur framtiden kan te sig för många fler än palestinierna.

Den före detta säkerhetsagenten på övergreppsturismföretaget visar upp en syn som han inte är ensam om, som tvärtom återfinns i botten på den syn som Västvärldens ledare vägleds av:

- Det är civilisationernas krig, säger Shaked. Se på upploppen i Frankrike! Det är bara början...

Jag upprepar några rader jag skrev i ett inlägg i augusti:

Ibland får vi som arbetar för palestiniernas rätt till självbestämmande och mänsklig värdighet frågan om varför just Palestina. Människor är förtryckta på många ställen. Det är sant, men det finns konflikter som har andra övertoner. Palestina är – och Irak har blivit – en fokalpunkt för det koloniala projektet och den rasism som det både göder och närs av. Det är inte en slump att stödet för palestiniernas sak är så starkt i hela tredje världen. Så var det också med de svartas situation i Sydafrika. Hundratals miljoner människors kval under kolonialt förtryck speglas i det palestinska folkets umbäranden under israelisk apartheid.

När vi idag genomlever en extrem nykolonial våg – som för tillfället i särskilt hög grad rör direktkontroll över Mellanösterns oljetillgångar – knyts det israeliska kolonialprojektet närmare USA:s världsherravälde. Det är ett strategiskt partnerskap som är ekonomiskt och geopolitiskt mycket viktigt. (Samir Amin beskriver det intressant i den här artikeln, även om mycket kan ifrågasättas i hans i mitt tycke tunna analyser kring Europa). Och som alla sådana projekt föder det sin ideologiska överbyggnad. Det begripliggör den allt starkare sammanlänkning man kan notera mellan försvar av en nyliberal ekonomisk ordning, stöd till USA:s vålds- och ockupationspolitik runt om i världen, förhärligande av repressiva åtgärder i de kapitalistiska kärnländerna, och stödet till Israels apartheidpolitik. Att hetsen mot muslimer blivit legio hos våra ”liberaler” är ett utslag av denna utveckling.

--
Läs reportaget!

Musikvideo om Manlig gemenskap

De övergripande politiska utvecklingstendenserna har jag skrivit mycket om under året: fascistisering av samhällsklimatet – med inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter, socialt reaktionära strömningar; en borgerlighet som går från blått till brunt; koloniala tankemönster som gör comeback. Och i detta en vänster som i Väst missat att ta tillvara en del chanser, men fortfarande har ett utrymme kvar att agera – framför allt ett ansvar för att göra det.

Så finns det sådant som ligger ännu djupare, strukturer som är segare, tas mer för givet. Så ännu ett år kan vi addera till årets trender: vuxna män bestämmer/spränger saker tillsammans.

Jean Lipman-Blumen definierar begreppet homosocialitet som ”the seeking, enjoyment and/or preference for the company of the same sex”. Män uppskattar män. Det får ofta ödesdigra konsekvenser för samhället. Manlig homosocialitet är centralt för att reproducera (patriarkala) maktrelationer i stort och smått. Män trivs med att vara med andra män när viktiga saker ska bestämmas – till exempel om man ska utesluta människor, i normaltfallet kvinnor, från inflytande. Eller döda jättemånga.

Jag ska inte utreda ämnet nu. Men väl tipsa om en vansinnigt roligt musikvideo om den ömsinta relationen två av vår tids Ledande Män.

Bygger på samma teknik som Johan Söderberg använder och utvecklat (kolla till exempel här, men tyvärr verkar många av länkarna vara ur funktion. Här är för övrigt en till video på just samma tema, som möjligen är gjord av just Söderberg, och om jag inte missminner mig också har visats på SVT). För övrigt är ju låten i videon en grym partylåt! Är det någon som har mer information om låten så skriv gärna det i kommentarerna.